I natt kommer Abbe att bli tio kronor rikare. Lönen kommer att utbetalas av en fe och hon kommer att leverera den i ett glas vatten, märkligt nog. Hur hon tar sig in i vårt hus låter jag vara en olöst gåta. Hon kommer att se till att det ligger en guldpeng i det där vattenglaset hur som helst.

I utbyte har Abbes alltid så smittande leende fått ny layout. Ögonen glittrar som vanligt men det är något med munnen som är annorlunda.

Killarnas mormor och "morfar", alltså. Jag vet inte hur vi skulle klara oss utan dem. På riktigt. Det förstår jag bannemig inte.

Ville bara säga det.

– Asså det är en sak jag inte fattar, sa storebror.
– Vadå för något? sa jag.
– Jag fattar inte hur man ska kunna lära sig en grej.
– Hur man ska kunna lära sig en grej?!
– Ja. Alltså jag fattar hur man lär sig matte och svenska och sånt, det gör man ju i skolan. Det är bara att lära sig liksom.
– Men vad menar du då?
– Hur ska man kunna lära sig att vässa en penna? Frökens blir så vassa så man sticker sig på dom. Fattar inte.
– ?!

Vi läser bok för varandra på kvällen, storebror och jag. Efter kissning och borstning hoppar han i sin pyjamas och kryper ner i sängen. Jag bullar upp med kuddar, hämtar mina läsglasögon och klättrar upp bredvid honom. Storebror får börja.

Han slår upp sidan i "Fasornas port" där vi la bokmärket igår kväll och börjar läsa. Jag kikar över hans huvud och följer med i texten, någon gång emellanåt får jag be honom stanna upp och läsa igen om han läst fel, men det händer allt mer sällan. Hans ord – vissa långsamt bokstaverade, andra ledigt flytande – kittlar längs min ryggrad. Det är något som gör de här stunderna oslagbara, något som ger mig behagliga rysningar. Jag vet bara inte vad.


Och oss emellan, jag längtar redan till läggdags i morgon.

Om ni visste vad jag har saknat det. Jag har längtat så mycket att jag till och med gått omkring och småmuttrat som en sur gubbe för att det inte funkat eller blivit av. Tiden har inte räckt till, det har varit fotbollsturneringar hit, diverse byggprojekt dit och dessutom mycket att göra på jobbet. Men mest av allt är det en segdragen förkylning som stått i vägen.

Jag var anmäld till Bockstensturen den tredje september men började känna mig hängig med hosta och ont i halsen veckan innan. Jag hoppades in i det sista att det skulle gå över så att jag kunde vara med, men vågade inte chansa till slut. Det får räcka med en hjärtpatient i den här familjen. Men ni må tro att jag var tjurig den dagen. Sedan har den där förkylningen hängt i ett tag och inte förrän idag kände jag att jag vågade utmana den lite.

Äntligen fick jag komma ut i skogen på min mountainbike och bränna bort stresshormoner. Hej höstluft, du kalla och klara, du lätta och friska. Hej höstlöv, ni gula, orangea och röda, virvlande runt mina pedaler. Hej lera, i pölar djupa som oceaner som dragerar min cykel i brunt och som sprättande från hjulen ger mig svarta fräknar. Hej på er. Jag. Älskar. Er.

Det blir Helen som får gå på Photoshop Day och lyssna på de senaste nyheterna, tips och trix, inspiration om Photoshop, Lightroom och annat smått och gott. Med hela 67% av rösterna rutschade hennes setter hem segern.

Glidaren – 67 %
Djur i glasbur – 14 %
Off pissed – 14 %
Dogbreath – 5 %

Stort grattis, Helen!

Imorgon tänkte jag berätta vilken bild som fått flest röster i Terje-tävlingen. Så passa på att rösta nu.

Annars är det bra. Som det brukar en vanlig fredagskväll i en barnfamilj. Trött efter veckans jobb och mätt av tacos.

Bra, svarar Abbe med en liten och ljus röst på nästan allt fröken frågar. Hur det känns att komma till skolan, hur det går med kompisar, vad han tycker om att arbeta med skolans material, hur lunchen smakar och så vidare. Allt verkar vara bra. Eller "mra" som Abbe säger. Många av konsonanterna är ännu inte riktigt på plats, men vad gör det? Det är bättre att det går mra i skolan, konsonanter eller ej, än att det går dåligt med perfekt uttal.

Inskolningssamtalet idag kändes mra. Abbe verkar trivas och fröknarna tycker att det funkar som det ska, så vitt vi kan förstå. Då och då svävar Abbe iväg med sina svar och berättar i detalj om något som hänt på skolgården eller hur det funkar med toabesöken beroende på om han är lös eller hård i magen, till exempel. Fröken försöker hänga med i svängarna och fortsätter sedan ställa frågor.

Abbe svarar. Mra.

Ponera att du har suttit i typ tre veckor med dina kollegor och läst in dig på en ny kund. Och att du jobbade till sent igår kväll med att gestalta ett förslag på hur deras framtida reklammaterial ska se ut och fungera. Ponera sedan att du sitter hela dagen i ett möte och förklarar dina idéer. På engelska. Efter det åker du direkt därifrån till barnens skola för ett föräldramöte i några timmar. Ponera sedan att du kommer hem och hela området är kolsvart eftersom stormen slagit ut elen.

Ponera. Tröttheten.

Sådär. Efter noggrant övervägande och överläggande med Abbemamman har jag nu valt ut fyra finalister i Terje-tävlingen. Nu är det bara att rösta på er favorit. Och värva gärna röster från vänner och bekanta om ni har någon favorit. Det har jag inga som helst problem med. Det är ju ändå ett fint pris som står på spel – en biljett till Photoshop day.

PS. Jag hittade på namn till bilderna lite snabbt, tänkte det kanske var lättare att veta vilken som var vilken då. Hoppas det inte gjorde något. Nu kör vi.


Bild 1 – Glidaren. (Helen Hedin)

Bild 2 – Djur i glasbur. (Jonas Schrewelius)

Bild 3 – Off pissed. (Johanna Lagerfors)

Bild 4 – Dogbreath



Röstningen stänger fredag kväll 16/9.

Abbe har fått sin första lilla läxa i förskoleklassen. Han ska berätta varför han fick sitt namn och vad det betyder.

Första frågan är lite tricky. Varför fick Abbe sitt namn egentligen? Det blev liksom bara så, när vi panikslagna var på väg mot Drottning Silvias barnsjukhus dit de kört honom i ambulans ett drygt dygn efter att han kommit till världen via ett akut kejsarsnitt. Vi kom efter i vår bil och insåg att han behövde ett namn. Läs mer om det i bloggens allra första inlägg.

Andra frågan var ju bara att googla. Eftersom Abbe ursprungligen är ett smeknamn (dock ej för vår Abbe) blir betydelsen av namnet densamma som något av originalnamnen. T ex Albert eller Albin. Med andra ord ljus, glänsande, vit, den ljuse eller något åt det hållet.

Men vi hittade något som fick oss att sätta eftermiddagskaffet i halsen. Det visar sig att när man tittar på namnhistoriken så fanns där en fransk helgonbiskop som levde på 500-talet och bar namnet Albin. Och han, mina vänner, han är de sjuka barnens skyddspatron.

Känn på den.

Storebror: Kolla vad jag har plockat pappa.
Jag: Vadå?
(Han tömde en påse kantareller på en tidning på köksbordet.)
Jag: Va?! Har du plockat?
Storebror: Ja.
Jag: Helt själv?
Storebror: Ja, ihop med (och här radades namnen på tre små vänner från gatan upp).
Jag: Hur kom ni på det?
Storebror: Vi bara kände för det.
Jag: Wow.

Jag gillar att fotografera, det vet ni redan vid det här laget. Faktum är att jag gärna skulle ägna mycket mer tid åt det, kanske starta en fotoblogg till exempel. Om jag nu hade haft lite mer tid att ägna.

Ibland efterbearbetar jag bilderna lite. Ställer ljus, kontraster, färger eller gör bilden svartvit. Med Photoshop går det göra nästan vad som helst om man vet hur man ska hantera programmet. Otaliga är till exempel de himlar jag har förlängt i mitt jobb som art director, för att få plats med en rubrik eller en brödtext. Eller också ser man till att bli årets naturfotograf genom att retuschera in lodjur och mårdhundar i sina bilder lite där man tycker det passar.

Jag älskar Photoshop. Tycker det är ett underbart verktyg. Och snart ska jag gå på något som heter Photoshop Day, "En dag för dig som arbetar med foto och digital bild i studio, inhouse, byrå, frilans eller bara älskar bilder och Photoshop" som de säger själva. "En laddad dag full av kunskap och inspiration."

Och vet du vad det bästa är? Du kan vinna en biljett till Photoshop Day här på bloggen.

Biljetten är värd 2995:- (exkl moms) och du kan välja mellan att gå på seminariet i Stockholm, Göteborg eller Malmö. Mer information hittar du på deras hemsida. Själv går jag på Göteborgsseminariet, kanske ses vi där?

Så här gör vi. Eftersom Terje Hellesø visat vägen för hur man kan använda retusch för att få djuren att dyka upp där man vill, blir det temat på tävlingen. Retuschera in (eller klipp in) valfritt djur i en bild och mejla den till mig innan måndag 12/9. Mejladressen finns uppe till höger, bredvid Abbe. (Gör bilden max 800 pixlar på den längsta sidan) Jag väljer ut några favoriter och lägger upp dem på bloggen så får alla rösta. Den som får flest röster vinner biljetten. Okej?

PS. Jag tycker inte att man behöver vara duktig på retusch i den här tävlingen. :)

Lycka till.

Jag fick ett samtal från skolan i fredags. Abbe hade spelat innebandy med några andra barn och råkat få en klubba i ansiktet. Han blödde en hel del i munnen och var ledsen såklart. Egentligen inte någon större dramatik, det är sånt där som händer små sexåringar.

Om det inte var för Alfahemolytiska streptokocker – ganska vanliga bakterier som finns i munnen och på huden och inte orsakar så mycket skada i allmänhet. Men om man får ut dem i blodomloppet kan de orsaka endokardit – inflammation i hjärtats klaffar. Det vore inte bra för Abbe eftersom han har reservdelar i sitt hjärta.

Det var alltså bara att åka hem och blanda antibiotika. Inom fyra timmar efter blödning i munnen ska han ha en dos. Vi har alltid medicin hemma i pulverform. Nåja, det gick ju bra på alla sätt och vis. Abbe fick en fin fläskläpp, men piggnade snart till igen.

I bilen lite senare:
Abbe: Pappa, måste brorsan också äta medicin om han blöder i munnen?
Jag: Näe det behöver han inte gubben.
Abbe: Varför inte då?
Jag: Du behöver det för att du har lagat ditt hjärta, du vet. Det har ju inte han.
Abbe: Har doktorerna hjärtan?
Jag: Hur menar du?
Abbe: Har dom hjärtan när nån behöver laga sitt?
Jag: Du menar om de har hjärtan liggande som de kan sätta in? Näe. Men på dig har de bara bytt vissa bitar.
Abbe: Hade doktorn de bitarna?
Jag: Eh … nä, asså, doktorn fick de bitarna från någon.
Abbe: Va!? Från vem då?
Jag: Det vet jag inte. Det är hemligt.
Abbe: Var de från en kille eller en tjej?
Jag: Vet inte vännen. Det får man inte veta.

Abbe tystnade och verkade fundera på vad jag sagt. Jag drog en lättnadens suck. Jag såg liksom vart det var på väg. Så småningom skulle han frågat något så att jag varit tvungen att berätta att reservdelarna kommer från människor som dött. Jag vet inte hur han hade tagit det. Jag vill gärna förklara och berätta allt för honom. Vill att han ska veta och förstå. Men vissa saker kan få vänta

Det är ganska många år sedan nu. Tiden läker faktiskt sår, hur jävla stora och hemska de än är och hur omöjligt det än låter just där och då. Men den gör det. Jag sörjer inte Sigrid längre, men hon finns för alltid kvar i mina tankar.

Vi gick på samma designskola, hon och jag, hon var tillsammans med min bästa vän och han pluggade osteopati i samma engelska stad. Det var faktiskt så jag hamnade på den där utbildningen. Under ett besök hos min osteopatkompis passade Sigrid på att visa mig sin skola. Jag jobbade redan med formgivning hemma i Sverige och blev sugen, så jag åkte hem och jobbade ihop en portfolio och sökte till skolan. Året därpå började jag.

Sigrid var en fantastiskt konstnär och illustratör. Och hon var den finaste av vänner. Inte långt efter att vi alla flyttat hem till Sverige fick jag den glada nyheten att de väntade ett litet barn. Det var så spännande och vi gladde oss mycket tillsammans. Jag var praktiskt taget med på förlossningen. Vi hade ätit middag tillsammans hemma i deras lägenhet och Sigrid började få ganska ont, men sa att det säkert bara var lite förvärkar som snart skulle gå över. Det gjorde de inte så de ringde en taxi och jag gick hem tillsammans med min flickvän. Vi hade en promenad hem till vår lägenhet på tjugo, kanske tjugofem minuter, men innan vi kommit hem var bebisen född. De hann knappt ur taxin. Förvärkarna var tydligen krystvärkar.

Det blev en liten pojke och lyckan var enorm. Men inte så länge. Sigrid började bli dålig. Hade ont och svettades floder om nätterna. De sökte hjälp, men fick först inga svar. När de vid ett besök hemma hos hennes föräldrar över jul gick till en läkare där, upptäcktes det. Hon hade cancer.

Det var en ovanlig form av lymfatisk leukemi, hon avbröt amningen och de satte in behandlingar omedelbart. Allt var kaos. Strålningar och cellgifter avlöste varandra och mitt i alltihop, en liten bebis. De kämpade så hårt tillsammans för att besegra monstret och ett tag såg det ut att ha lyckats. Sigrid var fri från cancerceller och vi firade tillsammans. Äntligen kunde de se framåt igen.

Cancern kom tillbaks och då gick det snabbt. En dag slutade Sigrid att andas. Hon var då tjugofem år och deras son var knappt fyllda ett. Eller om han kanske var ett. Jag minns faktiskt inte, allt var ett töcken.

Jag skulle ha varit deras bestman, istället bar jag ut kistan ur kyrkan. Jag minns så väl hur jag frös när vi sänkte ner den i marken och stod runt den då prästen strödde jord. Jag minns hur alla slängde ner var sin blomma på kistan och att jag hade gjort en liten bukett av en ros och två penslar. Det var de finaste penslarna konstnärsbutiken hade att sälja, det hade jag försäkrat mig om. Jag tänkte att hon kanske skulle komma att behöva dem.

När vi gick därifrån med armarna om varandra, min bästa vän och jag, sa han "Det var ju inte så här det skulle bli. Vi skulle ju planera bröllop tillsammans, inte begravning". De där orden glömmer jag aldrig. Aldrig någonsin. På väg hem från mottagningen gick jag ensam genom Slottskogen och skrek högt rakt ut. Jag grät så jag skakade.

Varför berättar jag det här just idag? Jo, för att jag fick se en film. "Det är okej att känna" heter den och det var precis vad jag gjorde när jag såg filmen. Det är en ideell organisation som heter Ung Cancer som gjort den, som vänder sig till unga vuxna cancerdrabbade, 16-30 år.
 Titta på filmen, sprid den gärna och berätta för de du känner som kanske kan ha glädje av den här organisationen.

Som sagt. Jag sörjer inte Sigrid längre, men det är okej att känna och det gjorde jag idag.

Det gör bannemig fortfarande ganska ont, trots att det är över femton timmar de gav sig på mig. Ett bakhåll. De väntade på mig och barnen utanför dörren i morse, de fega kräken. Killarna hann som väl var passera innan de hunnit mobilisera sig, men då jag kom ut och vände mig om för att stänga ytterdörren gick de till attack.

I ögonvrån fick jag syn på dem. Hann bara upptäcka dem som hastigast innan det var för sent, men såg att de var många. Ett helt gäng som i samma ögonblick som jag slog igen dörren kastade sig över mig. Jag kände bara hur det sved till i nacken innan jag släppte det jag hade i händerna och ropade åt killarna att springa.

Smärtan ändrade snabbt karaktär, från brännande sveda till en pulserande värk. Hur skulle jag göra nu? Behövde ju låsa dörren och plocka upp barnens väskor som jag bara släppt vid dörren, men där var de ju allihopa. Beredda att slå till igen. Till slut smög jag fram och låste försiktigt, utan att för en enda sekund släppa blicken från lampan i ögonhöjd, några decimeter från dörren där de av någon anledning samlats i en stor klunga.

Väl i säkerhet i bilen sa storebror "Pappa, du har inte bara fått ett getingstick i nacken. Du har fått fem!"

Sådär. Nu har vi betalat anslutningsavgiften för det kommunala vattnet och avloppet här hemma. Nu är det bara att koppla in.

Under ett och ett halvt år har vi blivit väckta klockan sju på morgonen av sprängningar och av flera ton tunga stenblock som släpps från grävskopa ner i ett dumperflak av plåt. Vi har fått förlänga restiden från huset och ut till huvudvägen 500 meter bort med en halvtimme varje väg, eftersom de hela tiden varit tvungna att lyfta stora plåtar fram och tillbaka för att täcka över där de sprängt bort vägen. Vi har levt i en värld av lervälling, grävmaskiner, lastbilar och djupa, breda vallgravar på alla sidor om oss.

Som tack för att vi stått ut, får vi äntligen koppla in avloppet och vattnet, till det facila priset 177 480 kronor (sen får vi själva betala och ombesörja grävning från tomtgräns till huset).

Nu gäller det fanimej att bajsa med andakt.

En vän från Guildford är på besök den här helgen. Vi pluggade ihop på designskola för 20 år sedan och har hållit kontakten sedan dess. Abbe funderade lite över detta.

Abbe: Mamma har du varit i England?
Mamman: Ja, det har jag.
Abbe: Har pappa också varit där?
Mamman: Ja, pappa bodde ju där några år.
Abbe: Brorsan då? Har han varit i England?
Mamman: Ja det har han, vännen min.
Abbe: Jag med? Har jag också varit där?
Mamman: Näe det har du inte, gubben. Inte än.
Abbe: MEH! VARFÖR HAR INTE JAG VARIT I ENGLAND??!!

Ryggsäckarna med matlåda och pennfack i, de tomma platserna i skohyllan noga märkta med typiska tjugohundratalsnamn. Krokarna för jackor och regnkläder, lådorna med extra ombyte och små händer i stora trygga, i väntan på att våga släppa taget.

Fröknarna som böjer sig ner på knä för att hälsa välkommen, ta i hand och möta de förväntansfulla små blickarna. Föräldrar som nickar glatt till varandra och frågar hur sommaren har varit. Trevande hälsningar mellan nya ansikten som kommer att vara bekanta om några veckor.

Lapparna i facken, kaoset på parkeringen och pirret i magen. Den förvirrade, förvånade känslan av att åren gått så fort. Att han blivit så stor nu. Att vi snackar förskoleklass. Hjärtebarnet mitt. Lyckoruset över att han finns hos mig.

Hjärtebarnsauktionerna i februari, minns ni dem? Auktionerna som tillsammans med det bultande lilla kampanjhjärtat drog in över 62 000 kronor till forskning om barns hjärtfel. Jag är mycket stolt över det och över er som bjöd på auktionerna.

Minns ni auktion nummer tio? En bröllopsfotografering. En heldag med Sonia Janson bakom sökaren. Det såg länge ut att bli alldeles för billigt, men på äkta Tradera-manér tog det skruv de sista timmarna, och till slut ropade ett lyckligt par hem auktionen.

I sommar har bröllopet ägt rum, paret har blivit ett äkta dito, Sonjas bilder är färdiga och hela grejen gör mig så fantastiskt glad! Jag blir glad för att 10100 kronor gick till forskning om barnhjärtan och glad för att brudparet ropade hem en fotografering till ett riktigt fyndpris. Men allra mest pirr-i-magen-glad blev jag när jag fick se bilderna. Det är otroligt fina fotografier från vad som ser ut att ha varit underbara dagar tillsamman med ett fantastiskt brudpar i Rättvik. Tänk att jag fått ha ett litet finger med i spelet att föra de här människorna samman.

Titta på de fina bilderna. Dag 1 här och dag 2 här.

Att Abbe börjar förskoleklass på måndag. Och att han nu går på fritids. Att storebror börjar tvåan. Och att han ska vara fotomodell för ett sportvarumärke på fredag. Att vi har sett en första skiss från arkitekten på vårt fritidshus. Och att det ser riktigt fin ut.

Jo jag vet att det låter väldigt konstigt för en del av er. Helt vrickat till och med. Cykla nio mil i skogen så fort man kan. Jag förstår att somliga undrar. Men för mig är detta en väldigt rolig helg med fina vänner. Nyfunna kompisar där den gemensamma nämnaren i mångt och mycket är just cyklingen och vägen till vänskapen gått via sociala medier, som den här bloggen och Twitter.

Det här med att cykla i skogen överhuvudtaget förresten, det är den bästa tänkbara terapin. När jag susar fram genom skogen har jag allt fokus på stigen och styret. Det i kombination med naturen, luften och tystnaden gör MTB till KBT, kan man säga. För mig alltså.

Cykelvasan är som en kröning av cykelsäsongen. En kul helg med tusentals likasinnade. Men för mig är det noga att det är på skoj alltihop. Klart att jag gärna vill cykla fort, slå min gamla tid och gärna någon av mina vänners, men det är inte det viktigaste. Faktum är att jag inte vill bli för strukturerad i träningen inför loppet. Jag vet att med rätt träningsprogram skulle jag kunna bli bättre, cykla fortare och orka mer. Jag är rädd att det som är så nyttigt för min själ går förlorat om jag tvingar min kropp att köra långt på onsdag, intervaller på fredag och landsväg på söndag. Rädd att det blir en prestation jag måste leva upp till. Jag vill ha kvar den där känslan.

Det blir ett mycket kort inlägg ikväll. Sitter i vår stuga med ömmande kropp och äter saltlakrits och dricker rödvin. Jag är sjukt nöjd med dagens cykellopp, det gick mycket bättre än vad jag förväntat mig själv. På fyra timmar och sjutton minuter trampade jag de nittiofyra kilometrarna mellan Sälen och Mora. Det är ungefär femtio minuter snabbare än jag cyklade i fjol, trots att de bytt en mil asfalt mot stigar i år.

Nu är jag trött, men nöjd. Återkommer med lite bilder.

Jag sitter i en bil på väg mot Dalarna. Lite pirrig och ganska laddad. På takräcket står min mountainbike och på dragkroken hänger två till. De får vila nu, på resan upp, men i morgon ska de få visa vad de går för.

Klockan 09.45 lämnar vi den legendariska Vasaloppsstarten i Berga by och kämpar oss upp, cykeln och jag, för den där långa branta backen direkt efter start. Sedan väntar Smågan, Mångsbodarna, Risberg, Evertsberg, Oxberg, Hökberg och Eldris innan vi rullar in i Mora med benen fulla av mjölksyra och hojen täckt av lera. Nio mil.

Det är dags för Cykelvasan och Sarah, Johannes och jag åker tillsammans i år igen precis som förra året. Det är så superkul. Men i år blir vi fler när vi kommer upp. Då tänkte jag inte på alla de andra åtta tusen cyklisterna, utan en massa vänner som lärt känna varandra via Twitter när vi pratat cykling som strålar samman före och efter loppet. Plus några andra fina som inte cyklar men som står vid den klassiska portalen i Mora och tar emot oss när vi kommer i mål.

Jag har startnummer 3501 om ni har vägarna förbi.

Jag älskar dig på heder och samvete pappa, sa Abbe.
Det ni!

Egentligen är det så enkelt att hitta på kul saker med barnen. Man behöver inte krångla till det och spendera massor av pengar på resor och nöjesfält. Ändå gör man det gång på gång. Även vi. Alltså jag menar inte att Liseberg eller charterresor inte är kul, men ibland ska det så lite till för att barnen ska bli nöjda.

Ända sedan storebror och jag paddlade förra året har Abbe pratat om det. Han ville också paddla, tälta, bygga eldstad, tälja grillpinnar och grilla korv. Okej då. Vi stack iväg en sväng igår, gjorde det väldigt enkelt och tog en sjö alldeles nära oss. Så nära att vi rullade ner till sjön med kanotvagnen och packningen lastad i. Visserligen i sjön där vi alltid vi brukar bada, men om man paddlar till andra sidan är öppnar sig en ny värld för killarna. Mer behövs inte.






Psst. Bilden med storebror och paddeln har Abbe tagit. :)

"Pratar han svenska?" frågade den lilla flickan på tåget och pekade på Abbe. "Ja. Visst gör han det" sa jag. Hon tittade på mig, funderade en stund och tittade på Abbe igen. "Men varför pratar han så konstig svenska?"

Jag andades in och tänkte, here we go again, stackars Abbe. Hur många gånger har han hört detta och hur många fler liknande frågor har han framför sig? Det kändes konstigt att en liten sexårig flicka stod och pratade över huvudet på honom, men jag laddade ändå för att svara på hennes fråga.

Abbe tittade upp från sitt Nintendo och sa "Jag har opererat mitt hjärta". Han drog upp tröjan, visade sin bröstkorg och fortsatte "Och jag har opererat min mun". Det kom en skur av följdfrågor. Abbe svarade något om att hans hjärta var halvt när han föddes och något om att munnen var trasig, sedan återgick han till spelet och ignorerade flickan.

Fina killen. Jag fascineras av tryggheten han har mitt i allt detta. Han kunde blivit ledsen. Det hade faktiskt varit ganska naturligt om han blivit det. I synnerhet eftersom det inte är första gången någon säger till honom att han pratar konstigt. Istället berättar han om vad han varit med om på det mest avslappnade och naturliga sätt i världen.

Å andra sidan, för honom är det ju det. Det mest naturliga i världen.

Söndagen började med sovmorgon och en Abbe som väckte mig med en klapp på kinden och upplyste att det var ljust ute. Vi åt en god hotellfrukost, checkade ut, lämnade bagaget i hotellets bagagerum och tog T-banan till Hammarby sjöstad.

Vi letade oss fram till platsen där premiärdagen skulle börja, och det var då vi såg den. En riktig Blixten McQueen! En stor fullskalig, fungerande rallybil, dekorerad precis som Blixten. Abbe tappade nästan andan av vördnad. Och när han fick frågan om han ville sitta i bilen trodde jag han skulle gå ner för räkning.

Sedan väntade gokart- och Segwaykörning, mat och dricka, tårtor i form av bilarna från nya filmen, test av nya Bilar2-spelet på X-box, Ahlgrens bilar och en goodiebag med Lego och annat smått och gott. Storebror berättade att gokarten gick "typ, tio gånger så fort som Radiobilarna på Liseberg".

Han konstaterade också att det var en massa folk där som han kände igen från sina från sina favoritprogram på TV. Och när jag berättade för Abbe att tjejen som sjöng en av hans älsklingssånger (Snälla snälla) satt precis bredvid honom sa han "Va!? Gjorde hon? Wow."

Vi åkte dubbeldäckarbuss utan tak in till centrum och biografen Park, "precis som i Barcelona" sa Abbe. Kön utanför bion var ett par hundra meter lång, men det gjorde inget för vi fick Blixtenisglass att svalka oss med under tiden. Röda mattan var utrullad, med svarta bilspår på, utanför entrén stod de riktiga rallybilarna från gokartstället och högar av bildäck. Där fanns också två stora Legomodeller av Blixten och Bärgarn.

Filmen då? Den var kanon! Bästa film storebror hade sett enligt honom själv. Det var som en blandning av den första Bilar-filmen och en klassisk James Bond-rulle på samma gång. Högre tempo och mer action än den första filmen. På gott och ont, beroende på vad man gillar. Och dagens 3D-teknik, man kan inte annat än bli imponerad.

Det var tre trötta, men mycket nöjda killar som klev på flyget hem på söndag kväll.

Som sagt, vi stack iväg till Stockholm i helgen – Abbe, storebror och jag. Tidigt på lördag morgon hoppade vi på tåget mot ett miniäventyr i två dagar. När jag jobbar åker jag alltid x2000 eftersom tiden är värdefull och jag hade en uppfattning om att vanliga gamla tåg tog fem timmar. Det är bara nästan sant och gäller regionaltågen. Intercity tog bara en halvtimme längre tid än x2000 och kostade hälften så mycket, visar det sig. Sedär, man lär så länge man lever.

Nåväl. Vi åkte inte ända fram utan hoppade av i Södertälje vid lunchtid. Jag hade fått tips om att Tom Tits Experiment skulle vara kul och tänkte att vi skulle prova det. Så vi klev av, tog en lokalbuss, frågade oss fram och promenerade genom Södertälje centrum tills vi hittade rätt. Lätt som en plätt, men inte desto mindre ganska spännande.

Tom Tits var strålande. Ett hus fullt av spännande experiment, både inne och på utsidan. Killarna skruvade, tryckte, vevade, provade, byggde, rullade, drog, tittade, hoppade och byggde. De kröp i tunnlar, åkte rutchkana, byggde vattenkonstruktioner och testade hur det känns att stå i en såpbubbla eller att stå pall i full storm. De hade skitkul och det hade jag också.

Vid femtiden åkte vi in till Stockholm – buss och pendel, ännu ett lokaltrafikäventyr. Vi checkade in på Hotel Rex – litet och mysigt på Luntmakargatan – bytte om och tvättade av oss äventyren från Tom Tits. Efter en smaskig pizza på Primo Ciao Ciao köpte vi en stor påse lördagsgodis och mumsade i oss på hotellrummet.

Vi har haft en superfin helg tillsammans, killarna och jag. Kort men fin. Det blev som jag antydde i förra inlägget en spontan historia. Och det berodde på att det damp ner en inbjudan i vår brevlåda. Till en viss galapremiär, av en viss film.

Först tänkte jag att det var kanske hål i huvudet att åka till Stockholm för att gå på bio. Det blir liksom en dyr bio om man tänker på resa och boende. Men så tänkte jag om. Gjorde det till en minisemester och ett litet äventyr istället och vips kändes det valuta för pengarna. Med helgen bakom oss och facit i hand vågar jag lova att killarna håller med om det.

Jag ska berätta mer. Men nu ska jag sova.

Är det inte det där oplanerade som är halva grejen med att vara ledig? Att kunna få ett ryck och göra något spontant. Eller att hastigt och lustigt ändra på de små planer man trots allt hade gjort. Är det inte just det som skiljer semestern från vardagen, då det finns så mycket som gör spontaniteten omöjlig?

Vi var hos våra vänner på Käringön förra helgen. På färjan hem var storebror ledsen, han ville så gärna vara kvar några dagar till. De hade så kul, han och tjejerna i våra kompisars familj. Det kom ett SMS från ön att han gärna fick stanna några dagar till om han ville och efter lite messande fram och tillbaka stod vi plötsligt och packade om våra väskor på båten. Storebror åkte med vändande färja tillbaks till ett eget äventyr med några underbara sommardagar hos sin gudfar och hans familj på Käringön. Abbe fick vi muta lite, men det löste sig.

I onsdags var det dags att hämta hem storebror igen. Men vädret var så fint och andra vänner dök upp så vi blev kvar över natten. Jag fick gå till affären och köpa en tandborste bara.

Ja ni fattar. Det är så skönt det där. Att bara kunna ändra planerna när andan faller på. Inga dagistider, skola, jobb och annat som styr allt man gör. Är det inte själva definitionen av semester på något sätt?

Och nu sitter killarna och jag på tåget till Stockholm helt plötsligt. Mer om det senare.

De pratade om något djur som hade blivit kastrerat och storebror undrade.

Storebror: Vad betyder kastrera, mamma?
Mamma: Det är när de till exempel skär bort testiklarna på ett handjur.
Storebror: Testiklarna?
Mamma: Ja asså pungkulorna. Så kan djuret inte kan få barn.
Storebror: Meh! Skär bort?

*kort paus*

Storebror: Varför har man pungkulor? Och varför har bara killar det?

Mamman började ana vart detta barkade och förklarade så gott hon kunde varför killar och tjejer ser olika ut och hur vi passar ihop för att det ska bli barn.

Storebror: Så då har du och pappa gjort det där ordet två gånger då?"
Mamma: Det där ordet?!
Storebror: Ja du vet.
Mamma: Vill du inte säga ordet eller?
Storebror: Nä.

Mamman – som naturligtvis förstod ändå, utan att han sa det där ordet – kände att det här började bli lite jobbigt, men samlade kraft och fortsatte.

Mamma: Du förstår, det blir inte alltid barn varje gång.
Storebror: Va?!
Mamma: Man kan göra det för att de är mysigt också.

*kort paus*

Storebror: Hur många gånger har du och pappa gjort det där ordet då?
Mamma: ––
Mamma: Titta där, de spelar fotboll. Vilket lag är det? Som har de där färgerna?

Vi skulle ha dragning av biljettlotteriet till Bilar 2 idag. Vi skulle egentligen haft det igår. Men jag kom av mig. Det blir dragning, har jag lovat så håller jag det. Men vi väntar någon dag till. Jag kommer tillbaka med glada Inlägg och utlottning av biobiljetterna, men inte idag. Jag tar en kort paus med min norska flagga på halv stång istället.

Sitter i en föreläsningssal på Scandinavian Photo i Mölndal Om en halvtimme börjar ett heldagsseminarium med Jonas Peterson. Jag är hur taggad som helst.

"Mamma det har kommit kycklingar nu". Ett barn ropade från buffébordet på fjällstationen i Storulvån.

Storebror sitter tyst och funderar en stund. Så säger han "Konstigt. Om vi hade varit på en hönsfarm nu så hade det där betytt att någon just fått barn. Nu betyder samma sak att det har kommit mat."

Ni vet hur barn är. Om ni inte vet hur barn är, kan jag berätta det. Barn kan se samma film om och om igen tills man utantill kan rabbla samtliga repliker, baklänges och framlänges. De kan nöta den där filmen tills vi vuxna kräks av bara tanken på att behöva genomlida de åttiosex minuterna en gång till.

Okej, det finns vuxna människor som snöat in på Amarcord, Pretty Woman, Pulp Fiction eller någon annan film så till den milda grad att de kan varje scen utantill, men det går inte att jämföra med barn. När vi vuxna börjar skämmas för att vi nördat in oss lite för mycket, ser barnen gladeligen samma film en miljon gånger till. Minst.

När det gäller Abbes favoritfilm, alla katagorier, är vi nu är inne på DVD nummer två. Den första blev utsliten och slutade fungera. Vi blev tvungna att köpa en ny. Ni fattar. Filmen vi snackar om heter förstås "Bilar" med Blixten McQueen i huvudrollen. Abbe är fullständigt galen i den. Och faktiskt, även om jag vid det här laget kan alla repliker utantill ska jag erkänna att jag fortfarande tycker det är en väldigt bra film.

Jag funderade länge på om inte Disney/Pixar skulle göra en uppföljare på succén och har längtat ända sedan jag började höra rykten om den för något år sedan, efter att få berätta för Abbe om att det kommer en del två. För det gör det nu. 5 Augusti närmare bestämt.

Sedan har jag suttit här och hoppats på inbjudan till galapremiär, eftersom Abbe är Blixtens absolut största fan. Men nej. Blixten har nog många största fans.

Men. Däremot har jag fått den stora äran av Disney att lotta ut två biljetter till filmen. Så nu har ni chansen.

Skriv en kommentar till det här inlägget med ditt namn och vilken figur som är din eller ditt barns favorit i Bilar, så låter vi helt enkelt Abbe dra ett namn i högen. Vinnaren får alltså två biljetter till Bilar 2 och meddelas här på bloggen. Sedan ber jag honom/henne att kontakta oss. Vi ger det en dryg vecka, okej? 22 juli stänger vi utlottningen.

Eftersom jag har tagit väldigt många bilder på fjällresan blev det jobbigt att välja. Och eftersom jag är lite semesterslö är jobbigt något jag undviker. Därför tänkte jag dela upp bilderna lite i olika inlägg. Här är ett med några av de där djuren vi såg på fjället.


Vi såg tre sådana här.


Nitton av den här, tror jag det blev till slut.


En miljard sådana här.

Storebror tog revansch idag på toppförsöket på Getryggen. Vi försökte för tre år sedan, men fick vända på grund av dåligt väder. Idag var vädret perfekt. Abbe orkade halvvägs ungefär, vände där och knallade ner tillsammans med mamman. Det var bra tror jag för han hade inte klarat hela vägen även om han försökt en stund till. Men jag kan ändå inte låta bli att tycka det är mäktigt att han gick så långt som han gjorde om jag tänker på hans förutsättningar.

Storebror fick skriva i toppboken och var mäkta stolt över det. 1382 meter över havet kan han stoltsera med nu. Alltid något. Andra rekord han slagit de här första dagarna är antal renar han sett i det fria: tre. För att inte tala om antal lämlar: tretton. Vi tävlar lite där, storebror och jag. Själv har jag sett sjutton stycken hittills. Jag sa till storebror att det kanske är lite fusk eftersom jag hyrde en mountainbike igår och cyklade 32 km på små fjällstigar (fantastisk känsla btw) och då såg jag väldigt många. Jag sa att eftersom jag kom så långt på cykeln körde jag förbi många. Dessutom hann de inte springa undan, eftersom cykla går fortare än att gå. Storebror svarade att han å andra sidan har bättre syn eftersom jag är gammal så det kanske var lite fusk åt hans håll. Fair enough.

Abbe däremot har nog rekordet i bastu och bad i iskall källa. Vi har suttit i timmar, han och jag, och Abbe har flängt upp och ner i den där kalla poolen hela tiden. Nåja, det var en kort lägesrapport från Storulvåns fjällstation. Bilder har jag förstås tagit en väldans massa, men jag tog med mig fel lilla kopplingsgrej så jag kan inte få upp dem på bloggen härifrån. Det kommer ett litet bildportage senare. Ha det fint så länge.

Från en tågkupé skriver jag detta. Killarna har mumsat i sig en stor påse godis och Abbe undrar nyfiket hur det går till att sova på ett tåg. Vi rusar fram genom Sverige på väg mot Jämtlandsfjällen och Storulvån. Någon kanske minns att storebror och jag var där när han var fem år. Vi har velat åka tillbaks varje år sedan dess, men det har inte blivit av. Nu åker vi allihop, Abbe, storebror, mamman och jag. Och därmed har semestern börjat på allvar.

Semestern förresten, då blommar vår honungsros. Ni skulle känna hur den doftar. Ibland vänder jag och går tillbaka genom öppningen under rosen bara för att dra några djupa andetag genom näsan. Fram och tillbaka några gången för att känna hur gott det luktar. Det händer att jag gör den där proceduren så många gånger att jag glömmer bort vad jag egentligen skulle hämta eller göra när jag först gick igenom porten. Men det gör inget, det är inte så många veckor om året man får andas den där luften.

Och ljudet. Ni skulle höra hur det surrar. Bin och humlor älskar rosen och stannar man till under den en varm sommardag är det ett näst intill öronbedövande brummande. Som i ett litet propellerflygplan. Jag kan stå i evigheter och titta på när de samlar pollen och nektar. Deras flit är fascinerande.

Men eftersom ni varken kan känna doften eller höra ljudet från rosen får ni hålla tillgodo med några bilder. Nu är det dags att fälla ner sängarna i kupén och bädda ner några små killar. I morgon vaknar vi i Jämtland.

Det är fint det här med bloggar, Twitter och allt vad det heter. Man lär känna nya människor, vissa till och med så mycket att man träffas bortom bildskärmar och tangentbord. Det har blivit en hel rad nya möten på bloggalor, tweetups, sociala media-luncher och så vidare. Jag har till exempel fått fina cykelvänner som jag kör MTB tillsammans med regelbundet.

För ett drygt år sedan, skrev jag på Twitter att jag saknade mitt gamla jag. Den där glada killen som skojar och skämtar om allt och nästan alltid är på gott humör. Jag skrev att sedan Abbe föddes och med oron det förde med sig har melankolin tagit över mer och mer. Inget fel med det, men jag känner mig inte som förr.

Andreas (@anjoGBG) svarade att han kände igen sig och vi började diskutera livet och melankolin. Vi kom fram till att vi borde ses över några glas vin och snacka vidare. Tiden gick saker kom emellan, först en gång, sen igen och igen. Det där melankoliska glaset vin kom upp med jämna mellanrum men det blev aldrig drucket. Förrän en torsdag för två veckor sedan.

Så vidare melankoliskt blev det kanske inte, snarare väldigt trevligt och intressant. Och något vin blev det inte heller, däremot ett gäng goda ale.

Jag är glad att jag lärt känna Andreas. Men mest av allt är jag glad att han lärt känna sig själv. Och jag håller alla mina tummar för att hon dyker upp. Och att de får barn "för att deras kärlek gör motsatsen omöjlig". Och för att jag tror han skulle bli en fin farsa.

Till sist vill jag rekommendera er att läsa Andreas blogg. Han har ett sätt med orden. Om ni inte vet var ni ska börja så varför inte klicka på de tre länkade bitarna ovan. Ni kommer inte att bli besvikna.

Killarna har sommarlov, mamman har semester och vädret är helt fantastiskt fint. Samma sak varje år. Jag jobbar en vecka till och de andra har passat på att åka ut till ön. Ja, samma ö som vi ska bygga sommarhus så småningom, vi ska bara få bygglov och hitta någon som har tid att bygga. Nu är de hos mormor som bor på den där ön. Lite avundsjuk är jag allt. Jag brukar visserligen också åka ut och vara är den här veckan och pendla till jobbet därifrån istället, men i år är jag kvar hemma.

Golvet i köket behöver slipas och oljas så jag passar på medan huset är tomt. Det blir enklare då. Så medan de andra fiskar krabbor och badar så jobbar jag på dagarna och umgås med slipdamm på kvällarna.

Nåja. Ärligt talat känns det skönt att få detta gjort, det funkar inte med alla hemma. Men jag saknar dem redan.