Underbar elefantsparbössa från 70-talet från Balunz. Då delades sparbössorna ut på banken för att befrämja sparande hos barn och ungdomar. Skapade av MK Tresmer, nytillverkade i samma formar som då och i samma fabrik i Finland.

En jumbostor svart cirka 27 cm hög med en liten vit kompis cirka 7,5 cm hög. Tillsammans värda 488 kronor.

Auktionen stänger tisdag 21/2 kl 23.00

Tre stycken. Ett vuxet, ett litet och ett hoplappat. De som klappar närmast mitt eget. De som betyder mest.

Tre hjärtan som satt mitt i brand, tre som vänt min verklighet upp och ner. Ett smälte samman med mitt i början av årtusendet, två gjorde vi tillsammans när våra blivit ett. Två små fina hjärtan, varma och kärleksfulla. Det ena är lappat och lagat, men glittrar som få. Det andra större än den lilla kroppen det ryms i.

Älskar er.

Fotograf Evelina Johansson håller till i Kungsbacka och ställer upp med en gravidfotografering värd 1900 spänn. Passa på om du bor i Göteborgsområdet och har en bulle i ugnen.



Auktionen håller på till måndag 20/2 kl 23.00.

Nu kör vi.

Jag har packat skidor, hjälmar, kameror och allt mellan himmel och jord och satt mig i bilen och kört åtta timmar mellan Göteborg och Sälen. Ja jo, jag vet att jag just kom hem från Engelberg, men det här är något annat. Där, i Schweitz, njöt jag skidåkning i pudersnö på bergets baksidor tillsammans med mina andra offpiståkande vänner. Min skidåkning. Här ska jag njuta av barnens åkning, god mat och vila tillsammans med min familj, inklusive syrran och hennes man. Och Ninni då.

Vad sägs om en musikalkväll i vår? Filmklassikern "Dirty Dancing" repeteras just nu i musikalversion för fullt på China Teatern i Stockholm. Premiären på självaste alla hjärtans dag och jag tror det kan en bli riktigt bra show.

Nu ställer 2Entertain upp med biljetter till föreställningen att auktionera ut. Alltså, två biljetter (värde 1350:-) till valfri söndagsföreställning från 31/3 och framåt.



Auktionen stänger fredag 17/2 kl 23.00.

Får jag ett bud? Och kom ihåg: Nobody puts Baby in a corner.

Efter den korta pausen i auktionerna medan jag var i Engelberg och badade i pudersnö kommer här det andra utropet. Det är OBH Nordica som även i år vill vara med och hjälpa mig samla in pengar till barnhjärtforskningen.

Auktion två innehåller ett paket med en Prestige Vattenkokare och en Prestige Toaster (sammanlagt värde 1790 kr).



Vi stänger den här auktionen om en vecka på torsdag den 16/2 kl 23.00.

Okej. Får jag ett bud?

Är i Alperna några dagar. Här är superfint. Blå himmel och strålande sol, men kallt. Riktigt kallt. Idag var det 25 minusgrader på toppen och en blåste 15 m/s. Brrr. Återkommer med mer rapporter senare. God natt.

Jamen, då sparkar vi igång årets auktioner. Först ut är en bröllopsfotografering av fotograf Sanna Längvik. Hon utgår från Linköping (flyttar till Göteborg i Juni) men tar jobb överallt. Resa, kost och logi tillkommer såklart.

Det vi snackar om är en heldagsfotografering – med allt från förberedelser till brudvals – värd 12 375 kronor (inkl moms). Alla bilder från dagen ingår och de levereras alltid högupplösta. Så varsågoda kära turturduvor, här är ett ypperligt tillfälle att få en bra fotograf och samtidigt skänka pengar till barnhjärtforskning.

Några exempel från Sannas tidigare jobb:








Ni lägger bud i kommentarsfältet som vanligt. Den här auktionen avslutas söndag 19/2 kl 23.00.
Då kör vi, ge mig ett bud!


ps. Sanna är redan bokad helgen 30 juni. ds.
Update: Efter bröllopsmässan i Gbg är hon nu också bokad 9/6 och 28/7.

Jo, just det. Jag har fått ett nytt jobb.

Äh vad sjutton, jag kan inte låta bli. Ett tag tänkte jag strunta i hjärtebarnsauktion i år, för det är ganska mycket jobb, men jag säger som Petter. Fuck off nu kör vi!

Det är inte svårt att hitta skäl till att göra det. Det är väldigt roligt att göra något vettigt av bloggen när jag nu ändå har er uppmärksamhet. Det finns några saker jag är extra stolt över att ha åstadkommit med er hjälp. Att ha fått väldigt många människor att anmäla sig till donationsregistret till exempel. Eller att vi tillsammans samlade in drygt 62 000 kronor till barnhjärtforskning förra året. Tack vare er och era bud. Jag är också stolt över att ha varit med och sått fröet till det alldeles fantastiska projektet Hjärtekatten. Själva projektet har jag inget med att göra, det finns några grymma eldsjälar bakom det. Men den allra första hjärtekatten föddes här på Heja Abbe under förra årets auktioner när min vän Polliver frågade om hon kunde bidra med något. Hon gjorde en katt och vi bestämde att den skulle ha ett hjärta med ärr och kallas för "hjärtekatt". Det födde en tanke hos två tjejer som läser bloggen och the rest is history, så att säga.

I alla fall. Vi kör lite auktioner i år igen tycker jag. Det kommer att bli några olika fotograferingar som auktioneras ut, både bröllops- och barnplåtningar. Det blir husgeråd från OBH Nordica och eventuellt lite barnkläder. Kanske kommer någon tavla av Abbe och/eller storebror att gå under klubban. Dessutom slänger Petter in några sköna signerade prylar till auktionen. Bara en sån sak! Stay tuned, för mer info. Som sagt, fuck of nu kör vi!


PS. Feel free att använda den här logon för att sprida.

Kalaset var slut och det var dags att sova. Godnatt min nioåring, sa jag. Godnatt min fyrtiofemåring, sa storebror.

Jag är inne i ett kulturellt stim. Igår var jag på premiären av en föreställning som heter "Rampfeber" på Lorensbergsteatern här i Göteborg. En klassisk fars om en klassisk fars kan man säga. En drös kända människor fanns på rollistan – varav Ulla Skoog var den som jag gillade bäst – och en annan drös kända personer satt i salongen.

Och i kväll var jag på Stora Teatern och tittade på Cirkus Cirkörs föreställning "Wear it like a crown". Mycket bra, mycket skickligt och mycket märkligt. Dessutom blev jag helt förälskad i musiken av Rebekka Karijord.

Det var två väldigt olika föreställningar. Väsensskilda. Det fanns en enda liten sak som förenade dem. Dörrar. I "Rampfeber" sprangs det ut och in i sju (tror jag) dörrar – som sig bör i en fars, medan en ensam dörr hade en central roll i "Wear it like a crown".

Men där slutar alla likheter.

I veckan satte sig Abbemamman helt plötsligt med ett block och penna och bad oss lista tre maträtter var som vi ville ha. Abbe fick säga tre, storebror tre och jag och mamman likaså. Hon börjar bli trött på att laga mat till barn som inte uppskattar det och ville förmodligen testa en ny taktik. Jag gillar det. Och det verkar killarna göra också.

Av de tolv maträtterna satte mamman ihop ett slags veckochema och var och en skall laga sina tre rätter. Som sagt, jag tycker idén är jättebra. Om killarna kan bli lite mer engagerade i maten kan de nog lära sig att uppskatta den bättre.

Idag var det Abbes tur. Han hade skrivit upp tacos och ikväll skulle han laga det. Han var väldigt duktig. När maten var klar och stod på bordet sa han på bred Göteborgska: "Ja det här ser väl underbart vackert ut? Och gott är det också, det kan jag lova er. De e ju jag som har gjort receptet."

Lite reklamskadad kanske.

Storebror:
"Den där Cornelius Fudge har nog inte alla åror i vattnet."

Jag ser intervjuer, lyssnar på debatter och läser inlägg och artiklar om Felicias Feldt och hennes bok om att växa upp i Anna Wahlgrens hem. Om hur det är att leva med författaren bakom "Barnaboken – barnavård och barnuppfostran". Inte så lätt verkar det.

Jag tänker att jag vill skriva något klokt om detta. Men så läser jag ett inlägg hos Mymlan och inser att det är bättre ni läser hennes inlägg istället. För hon säger precis det jag vill säga, så klokt och så fint. Och mycket bättre än jag skulle gjort. Läs det!

Hörde på radion idag att nu snackas det organdonation i riksdagens socialutskott. Man diskuterar att ändra det nuvarande systemet där var och en kan aktivt säga ja eller nej genom att anmäla sig till donationsregistret. Annars tillämpas något som kallas förmodat samtycke, dvs om man inte sagt något tolkar myndigheterna det som att man att man sagt ja. Men då har anhöriga veto och kan säga nej om de tror att den som dött inte ville donera.

Det man nu föreslår är att ändra lagen så att man måste säga nej om man inte vill donera, annars har man medgivit donation. Det är knappt så att man förstår skillnaden, men i praktiken innebär det att om man inte sagt nej så kan inte anhöriga göra det heller.

Av alla som anmäler sig till donationsregistret idag är det bara ca 1-2 % som säger nej. Resten anmäler att de vill donera sina organ. Färska att attitydundersökningar visar att åtta av tio är positiva till att donera sina organ efter sin död. Och samtidigt är det stor brist på organ och många som får vänta allt för länge. Det går inte ihop.

Frågan är ändå om det nya förslaget är bra eller dåligt? Ni vet naturligtvis var jag står i själva sakfrågan. Utan organdonation hade inte Abbes hjärta fungerat till exempel. Och jag känner folk som behöver både njurar och lungor i framtiden.

Jag tycker inte att man måste vara för organdonation. Det vill jag poängtera. Jag vill donera och det har jag goda skäl att vilja. Men alla har en fri vilja och det kan finnas flera skäl till varför man inte vill. Religiösa, vidskepliga eller helt privata. Det måste vi respektera.

Däremot skulle jag önska att alla funderar över det och tar ställning. Och att de som kommer fram till att de vill donera anmäler sig till donationsregistret. Här är en länk. Lätt som en plätt.

– Dom här skorna är för liten, sa Abbe.
– För små, skorna är för små säger man Abbe, sa mamman. Det är konstigt va? Om man till exempel har en tröja så säger man att den är för liten. Men skorna är för små.
– Skorna är för små, sa Abbe.
– Och om man har en jacka så säger man att den är … började mamman.
– För tjock, sa Abbe.

Jag hade namnsdag igår (det hade förresten Abbe också) och storebror gav mig en present. Eller prisent som han skrev, det låter mysigare på något vis.




Det första är en kupong på massage 50 gånger. Barnen lär sig massera varandra i skolan och när storebror gör det på mig somnar jag nästan så skönt är det. Inga hårda tag där inte, bara mjukt och mysigt.

Det andra är ett fodral som han sytt själv(!). Superfint. Så jag slipper leta efter läsglasögonen varje kväll när vi ska läsa.

Så här är det. Om Abbe hade fötts när jag föddes hade han inte överlevt många dagar. Det är en omöjlig tanke att jag inte skulle fått ha honom hos mig, men så är det.

Nu föddes han istället 2005 och tack vare forskning har man med åren lärt sig att laga allt mer komplicerade fel på små barnhjärtan. Och med ännu mer forskning kommer metoderna att bli säkrare, mer raffinerade och mindre påfrestande för de små patienterna.

Därför deltar jag med glädje i Alla barnhjärtans månad varje år, för att försöka samla in så mycket pengar det bara går till forskning om barnhjärtan. Och ni brukar vara helt fantastiska med att hjälpa till! I år drar vi igång redan nu, även om det bara är början av januari. Kanske kan vi slå rekord tillsammans.

I år går det att välja vilket belopp man vill bidra med när man SMS:ar till Heja Abbes hjärta. Skicka ditt SMS till 72 901 och skriv någon av följande meddelanden:

SMS:a barnhjärta 50 1677 namn
SMS:a barnhjärta 100 1677 namn
SMS:a barnhjärta 200 1677 namn

Och där det står namn ska du såklart skriva ditt namn (Typ: barnhjärta 200 1677 Gunnar) så kommer det att dyka upp i hjärtat som tack.



Tusen tack på förhand för att ni hjälper till, och tack för att ni läser.

Alla föräldrar tappar greppet ibland. Det vågar jag påstå. Jag tror inte det finns någon som aldrig gormat åt barnen, smällt i dörrar och skämts över sitt beteende efteråt. Det är en del av utbildningen. Utbildningen av barnen, inför vuxenlivet. Och utbildningen av oss vuxna till dugliga föräldrar. Vi är deras pedagoger och de är våra. Barnen utmanar för att lära sig var gränserna går och vi tränar oss på att sätta dem. Och då går det åt pipan ibland, så är det bara.

Igår kväll klickade jag på en länk på Twitter och fick läsa om när det gått riktigt snett. Jag pratar förstås om den lille killen som spelat innebandy "för dåligt" så att pappan lämnat honom i Uppsala i bara matchställ och åkt hem till Stockholm. Det var flera minusgrader. Så sorgligt och så grymt på flera plan. Detta är något annat än en pappa som kokar över och ryter till, det är långdraget och utstuderat. Och skälet till "bestraffningen" är inget annat än hårresande. Jag förstod redan då, igår kväll, att det här skulle blossa upp i full prakt under dagen idag. I medier, både traditionella och sociala. Det gjorde det.

DN, SvD, G-P, Aftonbladet, Expressen, TV4 och SVT rapporterade, människor har twittrat och skrivit på Facebook och bloggar. Och frågan är såklart, är detta bra? Hjälper det pojken, eller gör det saker värre? Deeped skrev ett bra inlägg om detta i sin blogg och meta-diskussioner uppstod på Facebook. Jag blir ibland rädd för drevet som uppstår på internet – på Twitter, Facebook och kanske i synnerhet på Flashback. Alla tävlar om att döma, andra dömer de som dömer. Jag är inte oskyldig, jag postade UNT-länken både på Facebook och Twitter igår och här sitter jag nu och bidrar till drevet genom att skriva om det.

Jag tycker som alla andra oerhört synd om pojken. Men vet ni, jag tycker faktiskt synd om pappan också som misslyckats så totalt i sin roll som förälder. Jag har svårt att tro att han känner sig stolt som pappa idag när den här episoden är på allas läppar. Kanske behöver han hjälp på ett djupare plan än den här enskilda händelsen. Vad vet vi?

Däremot välkomnar jag debatten som följer i svallvågorna av den här tragiska händelsen, nämligen hur somliga föräldrar beter sig vid sidan av plan när barnen spelar runt om i landet. Några tråkiga historier har utspelat sig i media på sistone och många vittnade om liknande händelser när diskussionen kom upp på Twitter i går kväll. Jag har själv sett det på nära håll. Föräldrar och anhöriga som vrålar glåpord och nedsättande saker om både domare, motspelare, medspelare och det egna barnet. Det är inte okej.

Jag hoppas att det pratas om detta och att klubbar sätter ned foten mot föräldrar som uppför sig illa. Barnens idrottande måste matas med glädje inte med rädsla för att få skit från föräldrar med för höga krav. För det vore så synd om det skulle förstöra allt det fantastiska ideella arbete som många idrottsföräldrar lägger ner för att hålla klubbarna vid liv. Dem får vi inte glömma i det här.

– Godnatt gubben, sov gott.
Jag hade pussat storebror i pannan efter att jag hade läst ett kapitel i hans Harry Potterbok, satt på cd:n med klassisk musik som han älskar att somna till och värmt en vetekudde i form av en katt i micron som han alltid vill ha bredvid sig. Det hade gått några timmar sedan vi hade haft vår dust.
– Jag älskar dig pappa, du är den bästa i hela världen.
– Även om jag skäller på dig, vännen?
– Meh, ja!! Du måste ju skälla på mig för att jag ska fatta.
– !

Killarna och jag gick en sväng på Naturhistoriska museet idag. Mamman jobbar och eftersom grabbarna är helt oförmögna att komma på någonting annat att göra än att se på TV, spela Wii eller spela på datorn så drog jag med dem till stan och gick på museum.

Det första man slås av är hur sanslöst billigt det är. Fyrtio spänn i entré för mig, killarna gick gratis. Och då gäller min entrébiljett som årskort på fyra andra museer i stan. Makalöst.

Sedan slås man av hur gammalt allt känns. Det är verkligen precis så som man tänker sig ett museum när man fantiserar om ett. Som taget ur en Kalle Anka-tidning. De gamla glasmontrarna med uppstoppade djur, gulnade lappar på latin och raderna av smala arkivlådor. Hela stället till och med luktar som man föreställer sig att det ska. Vi har blivit bortskämda med nutida museer som Universeum till exempel. Modern arkitektur, gigantiska akvarier, multimedia och hightech-lösningar. Men å andra sidan går det lös på nästan femhundra spänn för en familj att gå in en enda gång.





När vi tittat på mängder av fladdermöss, björnar och fåglar kom vi till en avdelning om människokroppen. Abbe hittade en liten lekhörna och vid det här laget lockade den honom mer än montrarna. Storebror och jag fastnade framför montern om blodomloppet och hjärtat och jag bestämde mig för att försöka förklara för honom hur det funkar och vad som inte funkade hos Abbe. Han ville gärna veta och ansträngde sig så gott han kunde för att hänga med. Jag tror han förstod principen.

Vi pratade om vilken del de hade bytt ut på Abbe, att den kom från en annan människa och hur svårt det måste vara att göra de där operationerna. Storebror sa att han kunde ju sy lite i tyg, som necessären han gjorde till mig i julklapp till exempel, men att det måste vara svårt att sy i ett hjärta. Jag höll med honom och berättade hur litet Abbes hjärta var första gången det opererades och då tyckte vi båda två att det var ännu mer fascinerande att det gick. Och vi enades om att vi var väldigt glada att det finns människor som kan sånt där så att vi fick ha kvar vår Abbe, även om han kan vara en lite jobbig lillebrorsa ibland.

Tanken på om det inte hade gått fladdrade förbi i mitt huvud. Jag försökte svälja klumpen och gick vidare.

Topp fem – meningar jag har mycket svårt att göra mig förstådd med:

1. Om du tuggar på kragen på jackan kommer du att bli narig och få ont. Och jackan blir förstörd.
2. Det är inte alla som tycker om att man smiskar dem i stjärten på det viset. Gör inte det mer.
3. Smaka. Det är gott.
4. Snälla sitt ordentligt på stolen. Du ramlar snart i golvet.
5. Släng glasspinnarna och papperet i soporna när ni har ätit färdigt.

Borde man göra en sån där nyårskrönika kanske? Berätta om årets ditt och årets datt. De är ganska trevliga att läsa tycker jag, en liten sammanfattning av året. Men vet ni, jag hoppar över det tror jag bestämt. Årets slut har präglats mycket av nedläggningen av min reklambyrå och tankar om vad som ska hända när det arbetet är klart. Jobbigt och ledsamt, men när den värsta chocken och sorgen nu börjat lägga sig känns det faktiskt lite spännande. Sällan har man gått in i ett nytt år med så blanka ark. Det blir nog bra det här.

Och tittar man på det som är viktigast i livet så har 2011 rullat på utan några operationer för Abbe och inte så där värst mycket annat sjukhustrubbel heller för den delen. Äh, ni får bläddra bakåt i bloggen vettja. Där står ju allt.

Jag avslutar året på det sätt jag gillar allra mest, med en cykeltur i skogen. Och 2011 verkar försöka lura oss att komma ihåg dess sista månader som strålande och bjuder på gnistrande vacker sol, rimfrost i träden och fem minusgrader på den sista dagen. Mig lurar det inte så lätt, men nåja, fint var det i alla fall. Jag bjussar på några bilder ur telefonen så ni kan se själva.

Till sist:
Gott nytt år till er allesammans! Jag tycker mycket om er. Vi ses 2012.

Jag hittade den här gamla filmen. Här ska Abbe strax fylla tre år. Det har allt hänt lite med talet sedan dess.

Jag hade tänkt skriva en kort sammanfattning över alla små kul saker som hände på julafton. Knasiga grejer killarna sa och sånt där. Problemet är att min hjärna verkar strejka. Jag kommer bannemig inte ihåg något av det jag skulle skriva, trots att jag flera gånger under dagen tänkte att "det där måste jag berätta om i bloggen". Nåja. Jag får skylla på att mitt huvud är fullt av tankar om vad sjutton jag ska göra sedan, när vi är färdiga med nedläggningen av reklambyrån.

Det var i alla fall en fin jul, solen sken och det kändes visserligen mer som en vacker höstdag än vinter, men ändå. Killarna verkade väldigt nöjda med sina julklappar och jag tror nästan att storebror fick jackpott på sin önskelista. Han sprang omkring och tog bilder av sina grejer för att göra en topplista över sina bästa julklappar. Problemet vara att ettan på topplistan var digitalkameran han tog bilderna med så det blev lite svårt att fotografera den. Jag föreslog ett foto i spegeln och det köpte han.

I alla fall. På julaftons morgon stod två nya pulkor vid granen. Det finns visserligen ingen snö, men de gamla är trasiga och när snön kommer blir det bråttom. Pulkorna var inte inslagna och Abbe funderade lite över detta.

– Mamma, är de pulkorna från tomten eller är de från dig och pappa?
– Eh …
– För om de är från tomten skulle de ju vara inslagna i paket.
– Hm. Ja, de kanske är en liten extrapresent från pappa och mig då.
– Meh! Varför slog du inte in dom?

UPDATE:
Kom på en rolig sak som utspelade sig innan Kalle Anka förresten.
– Jaha, är det Kalle Moreus som är årets julvärd? sa jag.
– Ja, förra året tror jag det var Justin Bieber, sa storebror.

Det gick bra hos doktorn igår. Abbes hjärta funkar som det ska, det läcker ganska mycket bakåt i klaffen men inte värre än att han kan ha det så. Man håller bland annat koll på blodtrycket inne i höger kammare och på att just höger kammare inte blivit förstorad på grund av att den får jobba onödigt hårt, men än så länge är det ingen fara med det.

Att höra orden "då ses vi igen om ungefär ett år" var en mycket fin julklapp.

Det blir inte lika ofta nu. Inte som i början – under det första året – då vi var där varannan vecka. Sakta men säkert trappades det ner. En gång i månaden, i kvartalet, en gång i halvåret. Och så som nu – en gång per år.

Jag minns hur det kändes som en trygghet att få komma till barnhjärtmottagningen. Vetskapen att det fanns experter som med ett par veckors mellanrum stämde av så att allt funkade som det ska med Abbes hjärta. En slags tätt återkommande besiktning. Men jag minns också hur skönt det kändes när intervallerna blev först halvårslånga och sedan ett helt år. Ett kvitto på att läget var stabilt och att det lilla hjärtat funkade som det skulle.

I morgon är det dags för barnhjärtmottagningen igen och de här kontrollerna fått en ny laddning. De är som tickande bomber. Jag vet att det kommer att behövas fler operationer för Abbes hjärta, och jag vet att för varje dag som går kommer nästa operation närmare. Frågan är bara när.

Låt det dröja ett år till. Bara ett till.

Abbe pillade och pillade och lyckade still slut få in alla knapparna i knapphålen på sin skjorta. Han visade mig stolt.

– Oj vad duktig du är, sa jag. Då är det är bara torka sig i rumpan kvar, så är du en stor kille.

Det sista sa jag lite för att provocera honom eftersom han egentligen kan, men är lite lat med just detta. Det är enklare att ropa "fäääääärdig" och låta någon annan göra jobbet. Abbe låter sig inte provoceras, utan svarar kallt:

– Ja. Och prata engelska.

Jag brottas med Abbe. Rullar runt i vår säng, kittlas och busar. Han beordrar mig att hålla upp armarna rakt mot taket, placerar sin lilla bröstkorg i mina händer och klättrar upp på mina böjda knän. Sedan ligger han raklång i luften med armarna rakt ut och leker flygplan. Han svänger hit och dit, gör en dykning ner mot mig för att vända upp mot skyn ingen. Med jämna mellanrum låter jag honom störta rakt ner i famnen på mig. Han blundar och kiknar av ett skratt som blandas med mitt och borrar sig rakt in i mitt hjärta. Jag håller om honom länge och hårt varje gång, och vi gör det om och om igen.

Jag säger till Abbe att jag älskar honom väldigt mycket och att jag är så glad att jag har honom. Abbe svarar att han inte vill dö. Nä, det är klart du inte vill dö, säger jag och skrattar till lite. Det får du inte göra, det går jag inte med på, säger jag och Abbe svarar att han inte vill dö när han är liten. Jag kramar honom lite extra och undrar vad som rör sig i huvudet på den här lille killen. Vad tänker han om det han varit med om egentligen? Hur mycket förstår han?

Han klättrar upp igen och spänner ut sina vingar, och jag säger att han åtminstone får leva tills han blir 98 år eller något sådant. Jag säger att då är han nog ganska trött på alltihop ändå. Han verkar hålla med mig och jag – som håller händerna strategiskt under hans bröstkorg – petar in ett pekfinger i vardera armhåla på honom. Flygplanet kollapsar momentant och Abbe faller skrattande ner i min famn igen. Precis som jag vill ha det. Och han med, tror jag bestämt.

Titta vad jag har fått av Abbe! De hade ett par pysseldagar på skolan i veckan och Abbe har stöpt ljusen alldeles själv. Det här med att bli rörd alltså. Ibland är det inte lätt att vara pappa.

Jag måste erkänna en sak. Det är något med mig och Astrid Lindgrens berättelser. Något som gör att jag nästan alltid börjar gråta. Jag får tårar i ögonen när jag ser filmen där alla barnen samlar ihop till en trumpet åt Pippi till jul och jag tycker det är svårt att läsa Emil i Lönnerberga för barnen eftersom rösten stockar sig av alla klumpar i halsen. Och Bröderna Lejonhjärta ska vi inte tala om.

Det är något. Det finns en värme i berättelserna som är rörande på något vis. Jag minns inte att jag kände så som barn, kanske har historierna fått flera lager nu när jag blivit vuxen.

Idag har vi varit på teater hela Abbefamiljen. Det var en familjföreställning som heter "Teatervinden" som hade premiär på Lisebergsteatern och som är en kavalkad av Astrid Lindgrens karaktärer. Där var Pippi Långstrump, Emil i Lönneberga, Madicken, Karlsson på taket, Rasmus på Luffen och Bröderna Lejonhjärta. Små sketcher blandat med all den härliga musiken vi alla kan utantill.

Jag tyckte det var skitbra, rent ut sagt. Och alla de små barnskådespelarnas fina insatser gjorde inte att det blev lättare för mig att hålla tårarna tillbaka. Det är imponerande att se dem leverera repliker, koreografi och sång. Mycket att hålla i huvudet sent på kvällen för en fem-sexåring, eller hur gamla de allra minsta nu var.

Jag var lite rädd att Abbe skulle tröttna efter ett tag. Han gör det ibland när vi går på bio till exempel och man blir tvungen att smyga ut ur salongen efter halva föreställningen. Men tvärtom var han helt uppslukad. Han ömsom satt med stora ögon och stirrade, ömsom stod upp i stolsraden som för att komma närmare scenen. Storebror sjöng med och klappade takten och efter föreställningen var de båda överens om att "det var en jättebra teater". Att vi dessutom tog en liten sväng in på Liseberg efteråt och tittade på de miljontals lamporna i träden gjorde inte saken sämre.

Jag måste förresten erkänna en sak till. Man fick inte filma eller fotografera, sa regissören och huvudrollsinnehavaren innan föreställningen. Jag tog ändå ett par bilder. Förlåt. Jag ville så gärna visa er något här på bloggen när jag nu ändå hade kameran med mig.

Titta på tjejen som spelar Pippi på bilden nedan. Hon är nog kvällens hjälte ändå. Det hände något otäckt, sånt som kan hända under en föreställning, men ändå läskigt. Något gick snett när hon skulle hoppa av Lilla Gubben så hon föll baklänges ner från hästens rygg och landade med en duns. Hon kom på fötter men var inte sig själv igen. Jag tror hon fick en chock. Den perfekta sången från första versen på hästryggen blev plötsligt alldeles falsk. Orden kom ut rätt, men inte tonerna. Men hon körde på som att inget hade hänt. The show must go on. Det var obehagligt att se hur hon kämpade. Replikerna blev sluddriga och hon stod still och vinglade. Efter en stund kom regissören in och tog henne i handen och ledde henne ut samtidigt som en annan skådespelare klev in och sjöng det som måste ha varit hennes sångnummer. Så starkt kämpat, trots att hon måste mått mycket dåligt. När Pippirollen återkom i andra akten var det en annan skådis. Jag tänker på dig och hoppas du mår bra "Pippi". Du var mycket tapper.

Men i alla fall. Om ni som jag har en soft spot för Astrid Lindgren och kanske några barn som alibi för att få gå på familjeföreställningar så rekommenderar jag varmt att gå och titta på Teatervinden under jullovet. Det är värt varenda krona!

Ni har väl inte missat att Musikhjälpen är igång hoppas jag. Ett fantastiskt arrangemang. Redan nu har de lyckats samla in över 2,5 miljoner kronor sedan i måndags. Förra året blev summan över 12 miljoner när veckan var slut. Det är maffigt.

Abbe och jag vill såklart också hjälpa till om vi kan så vi har startat en insamling som du hittar om du klickar här. Om du vill hjälpa Abbe och mig att hjälpa Musikhjälpen att samla in pengar så att flickor världen över ska få gå i skolan kan ni klicka in och skänka en liten peng.

Tack.

Det är så mysigt. Abbe har två tjejer i fjärde klass som gillar honom väldigt mycket. Så söta. De väntar på honom när han kommer till skolan på morgonen med high five och kramar. Och de kommer med små presenter, teckningar och saker det gjort i slöjden. Och Abbe gillar de här tjejerna väldigt mycket tillbaka.

För ett tag sedan fick Abbe små figursågade bokstäver som en av dem hade gjort i träslöjden. Fina, eller hur?