15 december 2007

Intälld tradition.

Det skulle vara fullt med folk här nu. Femton, tjugo vuxna och lika många barn. Stoj och stim, doften av glögg, nygriljerad julskinka och nybakat vörtbröd. Ett gemytligt kaos med traditioner. Istället sitter jag här med Abbe nerbäddad framför teven med hans älskade Bilar och Blixten McQueen.



För sju år sedan bjöd vi för första gången hem våra kompisar på glögg någon vecka innan jul. Då var det ett litet gäng med (ganska) unga vuxna utan barn. Lugnt och trevligt, och det kunde hålla på till långt in på småtimmarna. Nu har festens karaktär förändrats och ljudnivån når nya dimensioner. Glöggen och pepparkakorna har fått tillökning med Janssons frestelse, hembakat bröd, julskinka, ostar, dopp i grytan, köttbullar, prinskorv, öl och snaps. Och grannens tonårsdotter hyrs in för att hålla i julpyssel med alla barnen. Men det är fortfarande lika trevligt, och det känns inte som julen kommit utan den här kvällen. Och jag tror att åtminstone några av våra vänner skriver under på det.

I år fick vi alltså för första gången ställa in. Känns ganska tråkigt faktiskt, men med sjuka barn och sjuka föräldrar funkar det helt enkelt inte. Vi får se om det går att flytta fram en vecka. Annars har jag en sex kilos skinka att sätta i mig, och en massa annan mat. Jag får väl skölja ner det med de sju liter glögg som står här och väntar.

Då frågar man sig, hur mår man efter det?

Andra bloggar om: , , , , , ,

4 kommentarer:

  1. Men det ser ganska mysigt ut framför tv´n också ;-) Naturligtvis är det synd att anledningen är sjukdom. Men ändå.

    Jag har just läst mig genom hela bloggen. Ja, inte hela idag. Men den senaste veckan. Och jag förundras över hur starka vi människor är när det krävs, stora som små.

    Vår Axel blev till med IVF (provrör) efter år av kämpande och allt vad det innebär. Inte för att jag på något sätt jämför våra situationer. Men när man går igenom olika svårigheter belönas men ofta med en stor portion ödmjukhet.

    Ibland tror jag att det krävs en rejäl motgång i livet för att man verkligen ska uppskatta vad man har. Inte för att jag önskar alla olycka. Och framför allt inte att våra barn ska lida. Men glider man genom livet utan större hinder tror jag att det är svårt att ha förståelse för andras situation.

    Tack och lov finns det undantag. De som verkligen kan hjälpa, med ord eller handling. Men vi vet förstås inte hur deras väg genom livet sett ut.

    Lite svammel så här på lördagskvällen. En tanke som ramlade ut på tangentbordet bara...

    Krya på er!

    Ps. Väldigt snygg blogg med fina bilder och intressant språk fångade mig redan innan jag visste att den handlade om Abbe. Nu är jag verkligen fast ;-)


    (Kika på min Axel om du har lust, www.dolk.blogg.se)

    SvaraRadera
  2. Ser ut nästan som här hemma. Skillnaden är att Ella har ett rött täcke och att det är Nalle Puh på TVn. Men nappen är där och de smått febriga ögonen.

    Hoppas att febern ger sig snart och att ni får möjlighet att ha glöggfestligheterna lite senare. Det lät ju alldeles fantastiskt trevligt!

    SvaraRadera
  3. Vi firar att vi äntligen har vant oss vid aussiebacillerna och varit hyfsat friska ett tag nu!
    Det låter som ni har en trevlig tradition. Vi hade en liknande med våra fd grannar med gemensamt julgransköp och efterföljande glöggfest.
    Hur man mår efter sju liter glögg? Antagligen som vi gjorde i lördags morse efter makens julfest med hans jobb.
    Krya på er! Bästa hälsningar //Kicki

    SvaraRadera
  4. Åh va synd! Livet med barn är en enda stor suprise-resa och detta med planer är inte lätt. hoppas det går att flytta fram det hela och att ni snarast kryar på er! *kramen*

    SvaraRadera

Vill du kommentera men har ingen egen blogg? Inga problem. Välj "Namn/webbadress" under "Kommentera som:" och skriv bara i ditt namn. Eller välj "Anonymt" om du hellre vill det.