Hemma igen från skitresan (obs ordvits).

Okej. Nog för att Abbe haft en tuff start i livet, och visst finns det många kända och mindre kända hinder kvar att parera på hans livsresa. Och visst är det Abbe och hans krumbukter med hjärtoperationer och syndromsymptom som bloggen ska handla om. Men tanken var ändå inte att den skulle bli gnällig. Inte som den varit ett par dagar nu. Du får helt enkelt ursäkta mig, men det känns så in i helvete orättvist bara.

Vi är nu tryggt hemkomna, men bara för att avrunda eländesrapporteringen från Trysil så kommer här en sista liten knorr.



Kolla tajmingen. När alla kört fram sina bilar för att packa dem, kommer sopbilen.

I morse när vi gick upp för att börja packa sken solen. För första gången sedan vi kom upp till Trysil för en vecka sedan gnistrade snön mot den blåa himmelen. För första gången såg man toppen av Trysilfjell. Man kunde se klart ända ner i dalen, förbi dalen, över riksgränsen och en bra bit förbi Sälenfjällen på den svenska sidan. Äntligen visade fjället sin rätta sida, sådär vidunderligt vackert och storslaget. Då var det dags att packa bilen och åka hem.

Jag bet ihop och försökte tänka "jaja, det är bra väder för bilkörning i alla fall". Stugan tömd, bilen färdigpackad och alla på sina platser i bilen. Bara att ge sig av hemåt, bort från detta magsjukehelvetet. Jag satte nyckeln i tändningslåset och vred om, gasade lite lätt för att känna att motorn var med, och skulle precis trampa ner kopplingen. Då ropar mamman "NEEEJ" från baksätet, samtidigt som jag hör ett vid det här laget alltför välbekant ljud.

Abbe tömde sitt maginnehåll över hela sig och bilbarnstolen. Börjar det om igen nu?

Andra bloggar om: magsjuka, otur, trysil, sälen