Nu är det inte roligt längre.

Storebror får inte behålla någonting. Han är inne på tredje dygnet nu och kräks upp allt han får i sig. Vi försöker så gott det går att åtminstone ge honom vätska, men det kommer upp det med. Jag blir så ledsen och lite rädd när jag ser honom. För några dagar sedan var han den stoltaste lilla lyckliga skidåkaren. Nu ligger han här bara – blek, svag och med läpparna fnasiga och torra – som ett litet tunt snöre, och vågar knappt dricka något. Han vet ju vad som händer, och är självklart rädd för det.

Jag är orolig för honom. Rädd att han blir uttorkad om vi inte lyckas bryta det här mönstret snart.

Min syster – tillika Abbes gudmor – är barnläkare. Det har jag ju nämnt tidigare. Jag ringde henne och fick ett "recept" på socker-/saltlösning som hon och de andra barnläkarna brukar ordinera när deras patienter inte får i sig något. Hon sa att till slut blir man ju så svag och energilös så att man blir illamående bara av det. Och då spyr man ju ju allt man häller i sig. Det gäller att bryta den onda cirkeln. Få i sig näring i form av socker, men också salt som hjälper kroppen att ta upp sockret. Och så vätska så klart.

Om du någon gång behöver, blanda så här:
1 liter vatten
6 tsk socker
1/2 tsk salt

Det är inte supergott, men inte odrickbart heller. Som sportdryck utan smak ungefär. För att motivera min kräkrädda lilla femåring, har mormor utlovat en hundring per äggkopp av lösningen han dricker. Coca Cola ger bara en krona per klunk.

Annars då? Jo, killarnas yngsta kusin L (tre år) kräktes igår, innan han gick och l sig. Sikten är en gnutta bättre. Det är inte soligt och klart, men det är första dagen man ser längre än till skidspetsarna. Men skit samma. Jag ligger illamående under täcket i underställ och fleece och huttrar.

Min fru gör samma sak.

Andra bloggar om: kräksjuka, feber, illamående, uttorkad