Läser en frågespalt i SvD. En mamma undrar om det är ”fel att belöna barnet så att det somnar själv?" Barnet är fyra och ett halvt år gammalt och vill att mamman eller pappan ska ligga hos henne tills hon somnar, men mamman "har en del att stå i på kvällarna och behöver sin egen tid".
Jag blir ledsen av att läsa detta. Det är inte det att jag förstår henne. Jag känner igen mig i hennes känsla. Alla som fått barn vet att det är svårt att hinna med livet. Man blir tvungen att lägga sina egna intressen åt sidan under några år, eller åtminstone dra ner kraftigt på dem. Och alla har vi väl någon gång känt att de här sömnprocedurerna tar för lång tid. Så jag förstår känslan.
Men. Efter att Abbe kom till världen kändes det viktigare än någonsin att ligga kvar hos storebror på kvällarna tills han somnade. Där och då hade vi möjligheten att få honom att känna att han fortfarande var viktig, även om det kommit en ny (väldigt tidkrävande) medlem i familjen.
Och dessutom. Jag skulle för allt i världen inte vilja missa de där stunderna. Alla böcker vi läst tillsammans, små händer på min kind, de snusande andetagen som blir långsammare och långsammare. Stunder av trygghet jag bär med mig i resten av mitt liv. Men framför allt stunder som storebror lägger till sin trygghetsbas och sin personlighet.
Numera somnar storebror själv. Han läser i sin bok en stund och jag går in och kramar om honom när han släckt lampan. Sen somnar han till en favorit-godnatt-skiva med klassisk musik. Men han är nio år. Abbe – som är sju år – ligger jag fortfarande bredvid på kvällen. Tills han somnar.
Läs psykologens svar på läsarfrågan. Det är mycket bra.
Jag blir ledsen av att läsa detta. Det är inte det att jag förstår henne. Jag känner igen mig i hennes känsla. Alla som fått barn vet att det är svårt att hinna med livet. Man blir tvungen att lägga sina egna intressen åt sidan under några år, eller åtminstone dra ner kraftigt på dem. Och alla har vi väl någon gång känt att de här sömnprocedurerna tar för lång tid. Så jag förstår känslan.
Men. Efter att Abbe kom till världen kändes det viktigare än någonsin att ligga kvar hos storebror på kvällarna tills han somnade. Där och då hade vi möjligheten att få honom att känna att han fortfarande var viktig, även om det kommit en ny (väldigt tidkrävande) medlem i familjen.
Och dessutom. Jag skulle för allt i världen inte vilja missa de där stunderna. Alla böcker vi läst tillsammans, små händer på min kind, de snusande andetagen som blir långsammare och långsammare. Stunder av trygghet jag bär med mig i resten av mitt liv. Men framför allt stunder som storebror lägger till sin trygghetsbas och sin personlighet.
Numera somnar storebror själv. Han läser i sin bok en stund och jag går in och kramar om honom när han släckt lampan. Sen somnar han till en favorit-godnatt-skiva med klassisk musik. Men han är nio år. Abbe – som är sju år – ligger jag fortfarande bredvid på kvällen. Tills han somnar.
Läs psykologens svar på läsarfrågan. Det är mycket bra.
Trött kväll. Mitt huvud dunkar och öronen piper. Bortsett från det – vilket är väldigt svårt att bortse från eftersom det är ett högljutt pip från helvetet – men bortsett från det, så är det alldeles tyst i huset. Abbemamman är på konferens med jobbet över helgen och killarna har somnat.
Vi har just avklarat en skön kväll i soffan tillsammans. Fredagsmys med chips, salta pinnar och Fångarna på fortet. Som småbarnspappa har jag vant mig vid att det är vad TV4 sänder på fredagskvällarna som gäller. Idol, Let's Dance, Fångarna på fortet och allt vad det heter. Det har egentligen inte så stor betydelse, det som spelar roll är att få krypa upp i soffan tätt intill Abbe eller hans bror en stund. Det blir inte så många tillfällen till det under veckorna.
Jag undrar om det dunkande huvudet och de pipande öronen kan ha något att göra med att jag var på bokmässan idag? Där var mycket folk. Väldigt mycket folk rent ut sagt, trots att jag valde att gå på en fredag och det kommer att vara många resor värre i morgon eller på söndag. Det verkar vara populärt med böcker och det är fint tycker jag. Och nödvändigt också, om man läser vad litteraturutredningen kommit fram till.
Jag snurrade runt planlöst i några timmar, tittade, lyssnade och köpte några böcker. Mest till killarna. Det brukar bli så. Det bästa med besöket var nog ändå att jag äntligen fick chansen att träffa Sören och Anders. Sören och jag har haft en del kontakt via bloggen, Facebook och Twitter genom åren. För att inte tala om via alla Håkanbråkan-, Sune- och Bertböcker Abbemamman och jag har läst för killarna. Nu läser storebror om Sune eller Bert själv. Men Sören, Anders och jag har inte träffats än och bestämde att vi skulle ses på mässan. De hade ett späckat program med möten och boksigneringar så det blev ett snabbt snack mellan två åtaganden, men inte desto mindre trevligt. Nästa gång hinner vi kanske med en fika.
Vi har just avklarat en skön kväll i soffan tillsammans. Fredagsmys med chips, salta pinnar och Fångarna på fortet. Som småbarnspappa har jag vant mig vid att det är vad TV4 sänder på fredagskvällarna som gäller. Idol, Let's Dance, Fångarna på fortet och allt vad det heter. Det har egentligen inte så stor betydelse, det som spelar roll är att få krypa upp i soffan tätt intill Abbe eller hans bror en stund. Det blir inte så många tillfällen till det under veckorna.
Jag undrar om det dunkande huvudet och de pipande öronen kan ha något att göra med att jag var på bokmässan idag? Där var mycket folk. Väldigt mycket folk rent ut sagt, trots att jag valde att gå på en fredag och det kommer att vara många resor värre i morgon eller på söndag. Det verkar vara populärt med böcker och det är fint tycker jag. Och nödvändigt också, om man läser vad litteraturutredningen kommit fram till.
Jag snurrade runt planlöst i några timmar, tittade, lyssnade och köpte några böcker. Mest till killarna. Det brukar bli så. Det bästa med besöket var nog ändå att jag äntligen fick chansen att träffa Sören och Anders. Sören och jag har haft en del kontakt via bloggen, Facebook och Twitter genom åren. För att inte tala om via alla Håkanbråkan-, Sune- och Bertböcker Abbemamman och jag har läst för killarna. Nu läser storebror om Sune eller Bert själv. Men Sören, Anders och jag har inte träffats än och bestämde att vi skulle ses på mässan. De hade ett späckat program med möten och boksigneringar så det blev ett snabbt snack mellan två åtaganden, men inte desto mindre trevligt. Nästa gång hinner vi kanske med en fika.
Nu har vi ju lagat mat igen. Elsies Päron, Kardemummagumman, Stadstjej blir lantlolla, Gourmetmorsan, Matstugan, Nordefors och jag. Alla har vi stått och hittat på kycklingrecept och alla vill vi ha era röster. Det är ju en tävling mitt i alltihop.
Jag vet inte riktigt. Jag har funderat en del över bloggtävlingar. Alla ber sina läsare att rösta på just deras blogg, så de som har få läsare har aldrig någon chans mot de stora. Jag har inte koll på hur många som följer de andra bloggarna, men jag anar att ni som är här inne kanske är fler än åtminstone några av de andra bloggarnas läsare. Så jag tycker så här: min blogg läser ni ju redan, passa på att kolla in de andra bloggarna. Kanske läser ni dem också sedan tidigare, kanske hittar ni en ny favorit.
Självklart blir jag jätteglad om ni röstar på mitt recept. Det är ju väldigt roligt att vinna saker. Eller hur? Men det som gör mig gladast av allt är att det finns människor som faktiskt lagar maten jag hittar på. Och tycker om den. För att inte tala om hur kul det är att ni läser Heja Abbe.
Och röstar gör man HÄR. Antingen på min soppa, eller på någon av de andra.
Jag vet inte riktigt. Jag har funderat en del över bloggtävlingar. Alla ber sina läsare att rösta på just deras blogg, så de som har få läsare har aldrig någon chans mot de stora. Jag har inte koll på hur många som följer de andra bloggarna, men jag anar att ni som är här inne kanske är fler än åtminstone några av de andra bloggarnas läsare. Så jag tycker så här: min blogg läser ni ju redan, passa på att kolla in de andra bloggarna. Kanske läser ni dem också sedan tidigare, kanske hittar ni en ny favorit.
Självklart blir jag jätteglad om ni röstar på mitt recept. Det är ju väldigt roligt att vinna saker. Eller hur? Men det som gör mig gladast av allt är att det finns människor som faktiskt lagar maten jag hittar på. Och tycker om den. För att inte tala om hur kul det är att ni läser Heja Abbe.
Och röstar gör man HÄR. Antingen på min soppa, eller på någon av de andra.
Min svåger jobbar på fabrik. Dom gör lastbilar. Ibland går en tjej på slak lina mellan bilarna som rusar fram emot öppningen på ett tunnelrör. På film, på internet. Fabriken ligger i Tuve och där inne rör sig lastbilarna sakta framåt längs ett bestämt stråk. Så sakta att kanske till och med jag hade vågat försöka gå på lina mellan dem. Men bara kanske.
De rör sig sakta för att min svåger och alla hans hundratals arbetskamrater ska hinna skruva ihop dem på vägen. In i ena änden av fabriken kommer rullar med tjock plåt som formas till balkarna i lastbilarnas chassi. Och ut ur fabrikens andra ände rullar färdiga lastbilar. Jag vet inte hur många dagar det tar, men jag tycker det är fascinerande på något vis.
Min svågers jobb kunde förmodligen inte vara mer olikt mitt. Jag med nya arbetsuppgifter varje dag, alltid strävande efter att komma på något nytt, något kreativt, något som ingen tidigare gjort och som gör att mina kunder uppnår sina mål på bästa sätt. Min svåger vet vilka skruvar han ska sätta dit varje dag. Ibland ska lastbilen till Tanzania och då vill kunden ha det på ett visst sätt, ibland ska den till Norge och då kan önskemålen vara andra. Men principen är densamma.
Min svåger börjar 06.42 på morgonen, och går hem klockan 15.48. Varje dag. Jag börjar runt halv nio på morgonen och slutar vid halv sex-tiden, om jag är färdig. Är det dead line på tidningen, presentation för kunden nästa dag eller någon filminspelning går jag hem när jag är klar. Det kan lika gärna bli till fyra på natten.
Många tycker kanske jobba på reklambyrå låter mycket mer spännande än att skruva ihop lastbilar på bandet i en fabrik i Tuve. Kanske är det det också. Men jag ser väldigt mycket jag gillar med min svågers jobb. De verkar vara ett gott gäng. Han slipper en massa prestationsångest, slipper ta med sig jobbet hem. Han kan montera det han ska, tjöta med polarna eller lyssna på favoritmusiken och klockan tolv minuter i fyra kan han gå hem och ägna sig åt det han själv gillar bäst.
Om man skulle byta jobb med honom?
De rör sig sakta för att min svåger och alla hans hundratals arbetskamrater ska hinna skruva ihop dem på vägen. In i ena änden av fabriken kommer rullar med tjock plåt som formas till balkarna i lastbilarnas chassi. Och ut ur fabrikens andra ände rullar färdiga lastbilar. Jag vet inte hur många dagar det tar, men jag tycker det är fascinerande på något vis.
Min svågers jobb kunde förmodligen inte vara mer olikt mitt. Jag med nya arbetsuppgifter varje dag, alltid strävande efter att komma på något nytt, något kreativt, något som ingen tidigare gjort och som gör att mina kunder uppnår sina mål på bästa sätt. Min svåger vet vilka skruvar han ska sätta dit varje dag. Ibland ska lastbilen till Tanzania och då vill kunden ha det på ett visst sätt, ibland ska den till Norge och då kan önskemålen vara andra. Men principen är densamma.
Min svåger börjar 06.42 på morgonen, och går hem klockan 15.48. Varje dag. Jag börjar runt halv nio på morgonen och slutar vid halv sex-tiden, om jag är färdig. Är det dead line på tidningen, presentation för kunden nästa dag eller någon filminspelning går jag hem när jag är klar. Det kan lika gärna bli till fyra på natten.
Många tycker kanske jobba på reklambyrå låter mycket mer spännande än att skruva ihop lastbilar på bandet i en fabrik i Tuve. Kanske är det det också. Men jag ser väldigt mycket jag gillar med min svågers jobb. De verkar vara ett gott gäng. Han slipper en massa prestationsångest, slipper ta med sig jobbet hem. Han kan montera det han ska, tjöta med polarna eller lyssna på favoritmusiken och klockan tolv minuter i fyra kan han gå hem och ägna sig åt det han själv gillar bäst.
Om man skulle byta jobb med honom?
Det har blivit dags att hitta på recept och laga mat igen och temat den här gången är "Kyckling till höstens utflykter". Okej utflykt, hm få se nu, det ska vara lätt att ta med sig och funka kallt, kanske wraps eller tunbrödsrulle, eller några spett. Kycklingsallad är förstås en klassiker på picnick, men helst på sommaren då, på en filt vid en strand i solen. Så här på hösten vill man ju ha något att värma sig med som kaffe, eller blåbärssoppa. Men vänta, ja just det! Soppa. En smaskig soppa och ett gott bröd till, det vill jag ha med mig på min höstutflykt.
Kycklingsoppa på jordärtskockor, fänkål och lime, med surdegsbaguette.
Allra godast blir såklart en sån här soppa om man själv kokar fonden från skrovet på en kyckling, men för att spara lite tid har jag använt kycklingfiléer och färdigköpt fond. Detsamma gäller surdegsbrödet som såklart tjänar på att jäsa i 30-40 timmar från en surdeg man själv matar och håller liv i. Men jag har här använt den färdiga surdegskulturen på burk från Kronjäst som man tillsätter lite jäst till och får klart brödet på fyra timmar istället för det tiodubbla.
Brödet:
1 burk surdeg (vete)
½ pkt jäst
5 dl kallt vatten
800 g vetemjöl (Manitoba Cream)
2,5 tsk Ssalt
1 msk olivolja
Flingsalt
Skaka surdegsburken och rör ihop surdegen med jäst och vatten. Tillsätt mjölet och olivoljan, men inte saltet. Knåda till en elastisk och smidig deg, gärna i maskin i minst 10 minuter. Häll i saltet på slutet. Låt jäsa till dubbel storlek i bunke täckt med plast i minst 2 timmar
Häll upp degen på bordet, men arbeta så lite som möjligt med den. Dela och rulla försiktigt ut lagom långa baguetter. Lägg bröden på plåt, strö på flingsalt och sikta lite mjöl över dem och låt dem jäsa ca 1 timme under duk.
Sätt ugnen på 260°C och sätt in en form med ½ liter vatten i ugnen. Gör några snitt över bröden precis innan plåten sätts in i ugnen, sänk temperaturen till 220°C. Grädda mitt i ugnen tills bröden fått fin färg, ca 20 min och låt dem svalna på galler.
Soppan:
1 msk smör
250 g jordärtskockor
1 st fänkål
1 gul lök
2 st kycklingfiléer
1 dl vitt vin
3 dl kycklingfond
3 dl mjölk
2 dl vispgrädde
1 lime
salt och peppar
Ev. någon färsk ört
Skala löken och skockorna och skär dem och fänkålen i bitar. Dela kycklingfiléerna i 3-4 bitar och fräs dem i smör tillsammans med grönsakerna. Häll på vin och låt det koka i någon minut. Tillsätt kycklingfonden och låt det koka tills grönsakerna är mjuka, ungefär 10 minuter. Fiska upp kycklingbitarna och lägg dem åt sidan och mixa det andra till en slät pure. Tillsätt mjölken och grädden och låt soppan koka ihop några minuter. Pressa i saften från en lime och smaka av med salt och peppar. Hacka kycklingbitarna och lägg i dem i soppan. Nu ville jag ha soppan i thermos med mig ut i skogen så jag finhackade kycklingen i riktigt små, drickbara tärningar, men det är såklart en smaksak. Toppa gärna med någon färsk ört vid serveringen, t ex persilja eller timjan.
Rösta gärna här, om du tycker det låter smarrigt.
Vi gick en tur i skogen, byggde byggde koja och plockade svamp. Soppan i en thermos, brödet och lite dricka i ryggsäcken, och till dessert hade vi med oss mjölkchokladspäckade bananer i aluminiumfolie, som vi la på glöden efter elden vi gjorde vid upp sjön. En höstutflykt när den är som bäst.
––––––––––––––––––––––––––––
Kycklingsoppa på jordärtskockor, fänkål och lime, med surdegsbaguette.
Allra godast blir såklart en sån här soppa om man själv kokar fonden från skrovet på en kyckling, men för att spara lite tid har jag använt kycklingfiléer och färdigköpt fond. Detsamma gäller surdegsbrödet som såklart tjänar på att jäsa i 30-40 timmar från en surdeg man själv matar och håller liv i. Men jag har här använt den färdiga surdegskulturen på burk från Kronjäst som man tillsätter lite jäst till och får klart brödet på fyra timmar istället för det tiodubbla.
Brödet:
1 burk surdeg (vete)
½ pkt jäst
5 dl kallt vatten
800 g vetemjöl (Manitoba Cream)
2,5 tsk Ssalt
1 msk olivolja
Flingsalt
Skaka surdegsburken och rör ihop surdegen med jäst och vatten. Tillsätt mjölet och olivoljan, men inte saltet. Knåda till en elastisk och smidig deg, gärna i maskin i minst 10 minuter. Häll i saltet på slutet. Låt jäsa till dubbel storlek i bunke täckt med plast i minst 2 timmar
Häll upp degen på bordet, men arbeta så lite som möjligt med den. Dela och rulla försiktigt ut lagom långa baguetter. Lägg bröden på plåt, strö på flingsalt och sikta lite mjöl över dem och låt dem jäsa ca 1 timme under duk.
Sätt ugnen på 260°C och sätt in en form med ½ liter vatten i ugnen. Gör några snitt över bröden precis innan plåten sätts in i ugnen, sänk temperaturen till 220°C. Grädda mitt i ugnen tills bröden fått fin färg, ca 20 min och låt dem svalna på galler.
Soppan:
1 msk smör
250 g jordärtskockor
1 st fänkål
1 gul lök
2 st kycklingfiléer
1 dl vitt vin
3 dl kycklingfond
3 dl mjölk
2 dl vispgrädde
1 lime
salt och peppar
Ev. någon färsk ört
Skala löken och skockorna och skär dem och fänkålen i bitar. Dela kycklingfiléerna i 3-4 bitar och fräs dem i smör tillsammans med grönsakerna. Häll på vin och låt det koka i någon minut. Tillsätt kycklingfonden och låt det koka tills grönsakerna är mjuka, ungefär 10 minuter. Fiska upp kycklingbitarna och lägg dem åt sidan och mixa det andra till en slät pure. Tillsätt mjölken och grädden och låt soppan koka ihop några minuter. Pressa i saften från en lime och smaka av med salt och peppar. Hacka kycklingbitarna och lägg i dem i soppan. Nu ville jag ha soppan i thermos med mig ut i skogen så jag finhackade kycklingen i riktigt små, drickbara tärningar, men det är såklart en smaksak. Toppa gärna med någon färsk ört vid serveringen, t ex persilja eller timjan.
Rösta gärna här, om du tycker det låter smarrigt.
Vi gick en tur i skogen, byggde byggde koja och plockade svamp. Soppan i en thermos, brödet och lite dricka i ryggsäcken, och till dessert hade vi med oss mjölkchokladspäckade bananer i aluminiumfolie, som vi la på glöden efter elden vi gjorde vid upp sjön. En höstutflykt när den är som bäst.
Musik och böcker har började vi med för länge sedan. Kläder, sportartiklar och hemelektronik har också blivit vanesaker. Och på sistone har diverse matkassar tågat in i de svenska hemmen, så nu har vi till och med börjat börjat vänja oss vid att handla mat på nätet.
Och inte nog med det, nu har jag hittat Saras godisbud, den perfekta sajten för för Abbe. Så perfekt att jag nog får hålla den hemlig för honom, annars vill han nog flytta in till Göteborg den lilla gottegrisen.
* för er som undrar vad "unnis" är för något finns en ordlista här
Och inte nog med det, nu har jag hittat Saras godisbud, den perfekta sajten för för Abbe. Så perfekt att jag nog får hålla den hemlig för honom, annars vill han nog flytta in till Göteborg den lilla gottegrisen.
* för er som undrar vad "unnis" är för något finns en ordlista här
Storebror: Kommer du ihåg den där handbollsmatchen vi förlorade i Alingsås? Det blev typ tjugoåtta – elva!
Mamman: Oj då.
Storebror: Eller, jag kanske överdrev lite. När jag säger tjugoåtta menar jag typ arton. Och när jag säger elva menar jag typ sju.
Mamman: Oj då.
Storebror: Eller, jag kanske överdrev lite. När jag säger tjugoåtta menar jag typ arton. Och när jag säger elva menar jag typ sju.
Ni som har hängt här ett tag vet att vi hade planer på att bygga ut vårt hus för några år sedan. Ni vet också att vi hade en granne som satte stopp för det. De försökte stoppa det först en gång, men kommunen tycket inte att de hade fog för sitt nej, så vi fick bygglov ändå. Grannen överklagade då till Länsstyrelsen och bygglovet drogs in. De lyckades dessutom att åstadkomma byggstopp i hela området på grund av detta och förlora de sista vänner de hade kvar i grannskapet. De kände sig inte välkomna och flyttade till slut, vilket jag personligen tyckte var skönt. Men byggstopet är kvar.
Men det där vet ni redan, om ni läst bloggen några år. Ni vet också att vi senare köpte en tomt på en ö i Göteborgs norra skärgård, där Abbemamman är uppväxt, och tänker bygga oss ett litet fritidshus. Vi struntar helt enkelt i utbyggnadsplanerna hemma och satsar på ett sommarställe. Och gamla läsare vet dessutom hur det gick när vi sökte bygglov där förra året. Avslag.
Men skam den som ger sig. Tomten är smal, lite tårtbitsformad och knepig, så ett vanligt rektangulärt hus får knappt plats. Om det inte är ett väldigt väldigt litet förstås. Typ friggebod. Så vi snackade med en arkitekt som tog sig an projektet och ritade ett hus som följer tomtgränserna (4,5 meter in från gränsen såklart). Ett trekantigt hus. Men eftersom vi förlorade lite yta på att göra det trekantigt ritade han in en loftvåning. Perfekt.
Ansökningshandlingarna är inskickade och korrigerade efter några samtal med bygglovshandläggaren i kommunen. Men så i lördags kväll ringde det på telefonen. Det var grannen ovanför oss på ön. Han tyckte att med det nya taket, med loftvåningen, blev huset för högt. Det tar lite av hans utsikt så han tänkte inte skriva på sakägaryttrandet.
Suck. Vi drog tillbaka bygglovsansökan, för att slippa ett avslag än en gång.
Tillbaka på ruta ett igen. Men det kommer blir ett hus så småningom. På ett eller annat sätt. Det blir fint. Lagom tills jag går i pension kanske.
Men det där vet ni redan, om ni läst bloggen några år. Ni vet också att vi senare köpte en tomt på en ö i Göteborgs norra skärgård, där Abbemamman är uppväxt, och tänker bygga oss ett litet fritidshus. Vi struntar helt enkelt i utbyggnadsplanerna hemma och satsar på ett sommarställe. Och gamla läsare vet dessutom hur det gick när vi sökte bygglov där förra året. Avslag.
Men skam den som ger sig. Tomten är smal, lite tårtbitsformad och knepig, så ett vanligt rektangulärt hus får knappt plats. Om det inte är ett väldigt väldigt litet förstås. Typ friggebod. Så vi snackade med en arkitekt som tog sig an projektet och ritade ett hus som följer tomtgränserna (4,5 meter in från gränsen såklart). Ett trekantigt hus. Men eftersom vi förlorade lite yta på att göra det trekantigt ritade han in en loftvåning. Perfekt.
Ansökningshandlingarna är inskickade och korrigerade efter några samtal med bygglovshandläggaren i kommunen. Men så i lördags kväll ringde det på telefonen. Det var grannen ovanför oss på ön. Han tyckte att med det nya taket, med loftvåningen, blev huset för högt. Det tar lite av hans utsikt så han tänkte inte skriva på sakägaryttrandet.
Suck. Vi drog tillbaka bygglovsansökan, för att slippa ett avslag än en gång.
Tillbaka på ruta ett igen. Men det kommer blir ett hus så småningom. På ett eller annat sätt. Det blir fint. Lagom tills jag går i pension kanske.
Jag vet inte om det bara är jag, men är inte ljudbilden på de kommersiella barnkanalerna helt hysterisk? Det är väldigt mycket swoosh, iiiaaah, wrooom och splaaaagoosh. Och alla röster låter helt uppskruvade, som om de gick på speed hela högen. Undantag finns naturligtvis, men generellt så är det ett jävla liv rent ut sagt. Kontrasten blir monumental när man sätter på en gammal Trazan och Banarne till exempel.
Du Trazan …
* lång tystnad*
Mmm …
* ännu längre tystnad*
Jag har tänkt på en grej …
* tystnad igen *
och så vidare.
Idag efter första saxofonlektionen var storebror väldigt nöjd. Det hade varit mycket kul och han har en skinande blank hyrsaxofon liggande här i ett case. Ivrigt berättade han vad de lärt sig idag och hur det hade gått. Som det här till exempel:
Storebror: När läraren frågade vad den där grejen som man lägger mot läppen heter så var det bara jag som kunde det.
Jag: Jaså?
Storebror: En sa munstycke, en annan sa hals. När han frågade mig sa jag rörblad, och det var rätt.
Jag: Wow, det hade jag ingen aning om att det hette. Men hur sjutton kunde du veta det?
Storebror: Du kanske inte tror att man lär sig någonting på "skrikprogrammen" som du kallar dem, men det gör man faktiskt.
Jag: Haha, säger du det. Men vadå, har du lärt dig det från ett skrikprogram? Vilket då?
Storebror: Svampbob fyrkant.
Jag: Va?! Lärde du dig att det heter rörblad i Svampbob fyrkant.
Storebror: Ja. Du vet Bläckvard, han spelar klarinett, och hans rörblad är alltid trasigt.
Jag: !!!
Du Trazan …
* lång tystnad*
Mmm …
* ännu längre tystnad*
Jag har tänkt på en grej …
* tystnad igen *
och så vidare.
Idag efter första saxofonlektionen var storebror väldigt nöjd. Det hade varit mycket kul och han har en skinande blank hyrsaxofon liggande här i ett case. Ivrigt berättade han vad de lärt sig idag och hur det hade gått. Som det här till exempel:
Storebror: När läraren frågade vad den där grejen som man lägger mot läppen heter så var det bara jag som kunde det.
Jag: Jaså?
Storebror: En sa munstycke, en annan sa hals. När han frågade mig sa jag rörblad, och det var rätt.
Jag: Wow, det hade jag ingen aning om att det hette. Men hur sjutton kunde du veta det?
Storebror: Du kanske inte tror att man lär sig någonting på "skrikprogrammen" som du kallar dem, men det gör man faktiskt.
Jag: Haha, säger du det. Men vadå, har du lärt dig det från ett skrikprogram? Vilket då?
Storebror: Svampbob fyrkant.
Jag: Va?! Lärde du dig att det heter rörblad i Svampbob fyrkant.
Storebror: Ja. Du vet Bläckvard, han spelar klarinett, och hans rörblad är alltid trasigt.
Jag: !!!
Ny termin, nya utmaningar. I morgon ska storebror på sin första lektion på kulturskolan. Han har ska börja spela saxofon, har han kommit på. Coolt tycker jag. Jag måste nog köpa nya skinn till mina bongos så kan vi starta ett litet band. Saxofon och percussion. Vad tror ni om det?
Jag saknar dig. Jag vill att du ska veta hur mycket jag saknar dig.
Hur mycket jag längtar efter att få vara med dig igen.
Du älskar solen, precis som jag, när den silas mellan träden.
Du älskar knopparna på våren, sipporna och alla gröna nyanser. Som jag.
Och höstvinden som smeker oss och tar allt det röda, gula och bruna med på små flygturer.
Till och med regnet är vårt, när vi är tillsammans i det.
Tillsammans. När jag vill vara alldeles ensam, vill jag vara det med dig.
Du får mig att glömma allt annat. Allt som tar plats.
Med dig finns bara det vi håller på med, du och jag.
Förlåt mig att jag bromsar dig ibland. Att jag vill ta andra vägar.
Förlåt att du får ta alla stötar. Du är så bra på det.
Du håller upp mig i din varsamma famn när marken skakar under mig.
Och du. Tro inte att det är dig det är fel på. Tro inte att jag inte vill vara med dig. Jag vill så gärna. Men det är för tidigt än. Det gör fortfarande för ont.
Men när det har lagt sig. När det onda har läkt.
Då är det du och jag igen. I skogen. I leran.
Jag saknar dig. Cykeln min.
Hur mycket jag längtar efter att få vara med dig igen.
Du älskar solen, precis som jag, när den silas mellan träden.
Du älskar knopparna på våren, sipporna och alla gröna nyanser. Som jag.
Och höstvinden som smeker oss och tar allt det röda, gula och bruna med på små flygturer.
Till och med regnet är vårt, när vi är tillsammans i det.
Tillsammans. När jag vill vara alldeles ensam, vill jag vara det med dig.
Du får mig att glömma allt annat. Allt som tar plats.
Med dig finns bara det vi håller på med, du och jag.
Förlåt mig att jag bromsar dig ibland. Att jag vill ta andra vägar.
Förlåt att du får ta alla stötar. Du är så bra på det.
Du håller upp mig i din varsamma famn när marken skakar under mig.
Och du. Tro inte att det är dig det är fel på. Tro inte att jag inte vill vara med dig. Jag vill så gärna. Men det är för tidigt än. Det gör fortfarande för ont.
Men när det har lagt sig. När det onda har läkt.
Då är det du och jag igen. I skogen. I leran.
Jag saknar dig. Cykeln min.
Experter inom syndromet har sagt åt oss att lagsporter kanske inte är det bästa för Abbe. Att det kanske blir jobbigt för honom att hänga med. Det är inget jag tar illa upp av att höra, inte på något sätt. Jag förstår det fullt ut.
Han har ett hjärta som får jobba mycket hårdare än andras, lite svagare muskler och ett balanssinne och en grovmotorik som är lite sämre. Det är inga jättestora skillnader, men tillräckligt för att hamna sist, inte orka eller alltid vara sämst i laget. Och hur kul är det för självförtroendet?
Nu är tiden då alla kompisar börjar med olika sporter, mestadels lagsport som fotboll och innebandy. Storebror är fotbollsspelare. Eller rättare sagt var, fram till förra säsongen då han la av och började med handboll istället. Abbe snackade en del om brorsan och fotbollen, och jag har bävat för dagen då han skulle komma och be om att få börja. Jag vill ju inte säga nej om han gärna vill, samtidigt vill jag inte att han ska börja spela och alltid vara sämre än de andra i laget. Men snacket dog lite när storebror slutade spela. Tack och lov.
I torsdags började Abbe med sin egen sport. Han har bara gått en lektion så vi får se hur länge han tycker det är kul, men efter första gången var han i alla fall helnöjd. Han har börjat rida. Jag tror det blir klockrent för honom. Bra balansträning, lagom mycket motorik och ett fysiskt tempo han kan hänga med på, så länge han inte är elitryttare i alla fall. Dessutom har han en mamma som pysslat med ridning i olika former i hela sitt liv.
Det blir nog bra det här.
Han har ett hjärta som får jobba mycket hårdare än andras, lite svagare muskler och ett balanssinne och en grovmotorik som är lite sämre. Det är inga jättestora skillnader, men tillräckligt för att hamna sist, inte orka eller alltid vara sämst i laget. Och hur kul är det för självförtroendet?
Nu är tiden då alla kompisar börjar med olika sporter, mestadels lagsport som fotboll och innebandy. Storebror är fotbollsspelare. Eller rättare sagt var, fram till förra säsongen då han la av och började med handboll istället. Abbe snackade en del om brorsan och fotbollen, och jag har bävat för dagen då han skulle komma och be om att få börja. Jag vill ju inte säga nej om han gärna vill, samtidigt vill jag inte att han ska börja spela och alltid vara sämre än de andra i laget. Men snacket dog lite när storebror slutade spela. Tack och lov.
I torsdags började Abbe med sin egen sport. Han har bara gått en lektion så vi får se hur länge han tycker det är kul, men efter första gången var han i alla fall helnöjd. Han har börjat rida. Jag tror det blir klockrent för honom. Bra balansträning, lagom mycket motorik och ett fysiskt tempo han kan hänga med på, så länge han inte är elitryttare i alla fall. Dessutom har han en mamma som pysslat med ridning i olika former i hela sitt liv.
Det blir nog bra det här.
Det är en alldeles speciell doft. Blandningen av huden i Abbes nacke och bomullen från pyjamasen. Kuddens värme som fortfarande finns kvar i lockarna från hans blonda kalufs medan de kittlar mig i ansiktet. Hans lilla röst och orden som bubblar ur honom så fort han slår upp de yrvakna ögonen. Jag skulle kunna ligga där och snusa på honom i flera timmar om jag fick. Det får jag inte, så småningom har han gosat färdigt och vill gå upp. Jag passar på så länge jag kan.
Länge hade jag ett favoritmärke på Abbes pyjamasar. Hittade dem i en butik en gång när jag var i Cannes och har sedan gått dit varje år och köpt nya när jag varit nere på reklamfestivalen. Men så bytte jag jobb och fick nya arbetskamrater och det visade sig att en av dem är delägare i, och var med och startade Cotton & Button som gör superfina sovkläder. Och vips så har jag ett nytt favvomärke.
Det blir lite enklare också. Då slipper jag åka till Cannes varje gång Abbe vuxit ur sin pyjamas.
Länge hade jag ett favoritmärke på Abbes pyjamasar. Hittade dem i en butik en gång när jag var i Cannes och har sedan gått dit varje år och köpt nya när jag varit nere på reklamfestivalen. Men så bytte jag jobb och fick nya arbetskamrater och det visade sig att en av dem är delägare i, och var med och startade Cotton & Button som gör superfina sovkläder. Och vips så har jag ett nytt favvomärke.
Det blir lite enklare också. Då slipper jag åka till Cannes varje gång Abbe vuxit ur sin pyjamas.
Det är nästan lite taskigt på något vis. Ett helt långt sommarlov utan sommar. Åtminstone ingen riktig. Visst, solen har tittat fram någon timme då och då mellan de ihållande regnen, men inte har det varit speciellt varmt. Inte sådär skönt som bara en riktig svensk sommar kan vara, när den är som bäst.
Inte förrän nu. Inte förrän den sista veckan. Äntligen har det varit så varmt att killarna överhuvudtaget ville gå och bada. Väldigt skönt, men i grevens tid.
I morgon börjar allvaret. Från och med då har jag två skolbarn.
Inte förrän nu. Inte förrän den sista veckan. Äntligen har det varit så varmt att killarna överhuvudtaget ville gå och bada. Väldigt skönt, men i grevens tid.
I morgon börjar allvaret. Från och med då har jag två skolbarn.
Jag har lite svårt att smälta det måste jag erkänna. Jag kan knappt förstå att han blivit så stor, men imorgon träffar vi Abbes blivande fröknar för ett samtal inför skolstarten på måndag. Ja, skolstarten!
Att Abbes brorsa är en stor kille är en tanke jag så smått börjat vänja mig vid nu. Men att den lille skiten ska börja i fösta klass nu känns helt overkligt. Det var ju alldeles nyss som han tultade runt här med blåa läppar och gråblek hy och pratade ett obegripligt språk helt utan konsonanter.
Där snackar vi utveckling.
Att Abbes brorsa är en stor kille är en tanke jag så smått börjat vänja mig vid nu. Men att den lille skiten ska börja i fösta klass nu känns helt overkligt. Det var ju alldeles nyss som han tultade runt här med blåa läppar och gråblek hy och pratade ett obegripligt språk helt utan konsonanter.
Där snackar vi utveckling.
Jag såg att den nya Bondfilmen som kommer i höst heter Skyfall. Har de spelat in den i Sverige i sommar tro?
Om Kraftwerk levde upp till förväntningarna i går kväll? Svar: JA, med väldigt många A och ännu fler utropstecken.
Det var helt otroligt bra. Bara ljudet slår allt jag tidigare varit med om i konsertväg. En bas som var så fet att lungorna krullade sig i bröstet på mig. Men samtidigt var allt så klart, tydligt och rent helt utan skrän eller distorsion. Galet bra ljud.
Redan när den basdrypande robotrösten inledde konserten med: "Meine damen und herren, heute abend, die mench machinen – Kraftwerk" reste sig håret på mina armar och 27 000 personer i vita 3D brillor av papp vrålade. Och sådär höll det på ända tills Ralf Hütter lyfte armarna mot publiken en och en halv timmar senare och sa ”Good night, auf wiedersehn” och lämnade scenen. 95 minuter magi.
Att dagens 3D-teknik är fantastisk vet alla vi som varit på diverse animerad film med barnen de senaste åren, så själva effekterna av det imponerade kanske inte så jättemycket på mig. Men det är en suverän inramning till musiken, alltihop blir som en slags konstinstallation. När Kraftwerk blandar sin rena, enkla low-fi pixelgrafik från de legendariska skivomslagen med svartvita filmsekvenser och serverar alltihop med supermodern 3D-teknik blir det extraordinärt. Det tillsammans med de 35 år gamla låtarna som låter precis hypermoderna och aktuella som vilken nutida techno-akt som helst. Det blir en bisarr resa både framåt och bakåt i tiden samtidigt. Och jag älskar att de uppdaterat Radioactivity till 2012 och lagt in Fukushima både i musiken och grafiken jämte Sellafield, Harrisburg och Hiroshima. Små detaljer som påminner om att de ständigt är aktuella.
Nu tänkte jag skriva vilka låtar jag tyckte var bäst under kvällen, men insåg när jag började fundera på det att det skulle bli ett alldeles för långt inlägg. Det enda jag skulle önskat mig var några låtar till. Jag saknade Pocket Calculator och The Model. Och kanske Neon Light och Showroom Dummies. Och kanske någon mer.
(Jag hade inte kameran med mig så dän här bilden har jag lånat från G-P. Klicka här för att se fler av deras fina bilder.)
G-P ger fem fyrar. Expressen fem getingar. Aftonbladet fyra plus. Metro ger också en fyra. SvD är nöjda.
Det var helt otroligt bra. Bara ljudet slår allt jag tidigare varit med om i konsertväg. En bas som var så fet att lungorna krullade sig i bröstet på mig. Men samtidigt var allt så klart, tydligt och rent helt utan skrän eller distorsion. Galet bra ljud.
Redan när den basdrypande robotrösten inledde konserten med: "Meine damen und herren, heute abend, die mench machinen – Kraftwerk" reste sig håret på mina armar och 27 000 personer i vita 3D brillor av papp vrålade. Och sådär höll det på ända tills Ralf Hütter lyfte armarna mot publiken en och en halv timmar senare och sa ”Good night, auf wiedersehn” och lämnade scenen. 95 minuter magi.
Att dagens 3D-teknik är fantastisk vet alla vi som varit på diverse animerad film med barnen de senaste åren, så själva effekterna av det imponerade kanske inte så jättemycket på mig. Men det är en suverän inramning till musiken, alltihop blir som en slags konstinstallation. När Kraftwerk blandar sin rena, enkla low-fi pixelgrafik från de legendariska skivomslagen med svartvita filmsekvenser och serverar alltihop med supermodern 3D-teknik blir det extraordinärt. Det tillsammans med de 35 år gamla låtarna som låter precis hypermoderna och aktuella som vilken nutida techno-akt som helst. Det blir en bisarr resa både framåt och bakåt i tiden samtidigt. Och jag älskar att de uppdaterat Radioactivity till 2012 och lagt in Fukushima både i musiken och grafiken jämte Sellafield, Harrisburg och Hiroshima. Små detaljer som påminner om att de ständigt är aktuella.
Nu tänkte jag skriva vilka låtar jag tyckte var bäst under kvällen, men insåg när jag började fundera på det att det skulle bli ett alldeles för långt inlägg. Det enda jag skulle önskat mig var några låtar till. Jag saknade Pocket Calculator och The Model. Och kanske Neon Light och Showroom Dummies. Och kanske någon mer.
(Jag hade inte kameran med mig så dän här bilden har jag lånat från G-P. Klicka här för att se fler av deras fina bilder.)
G-P ger fem fyrar. Expressen fem getingar. Aftonbladet fyra plus. Metro ger också en fyra. SvD är nöjda.
Det var åttiotal och resan mot att forma min egen musiksmak hade börjat. En irrfärd som aldrig tar slut, som hittar nya vägar och sidospår resten av mitt liv. Hoppas jag. Jag hade passerat de där första trevande åren då influenserna i princip bara bestod av det mina äldre systrar hade i sina skivsamlingar. Ena dagen kunde jag stå med en elgitarr i form av ett badmintonracket framför spegeln och vråla till Sweets "Fox on the run" för att nästa dag leka Björn Ulveaus till tonerna av "Take a chance on me" och drömma om att jag var ihop med Agneta Fätskog. Och så vidare. Det var inget fel på musiken, men det var inte mina val utan vad som fanns att tillgå i vårt hem.
Men det var då. Nu var jag tonåring och hade så smått börjat göra mina egna upptäckter, köpa mina egna skivor. Jodå man köpte skivor på den tiden, inte bara mp3-filer eller månadsabonnemang på musiktjänster, som vi gör idag. Då snackade vi 12-tumsskivor gjorda av vinyl. Med två sidor. Min egen skivsamling började ta form och så småningom skulle den bestå av många hyllmeter med vinyl och CD-skivor.
Det var maj 1981 och Kraftwerk släppte "Computer World". Det här var något helt annat än allt jag hört tidigare. Inte en enda gitarr, inga riktiga trummor och knappt någon riktig sång heller om man ska vara helt ärlig. Datorer, syntar och trummaskiner. Sångrösterna förvrängda till robotliknande datorröster. Samtidigt var det inte stelt. Inte sterilt. Det var svängigt och till och med funkigt även om inte ytan gav sken av det vid första lyssningen. Jag blev helt tagen.
Kraftwerk är, skulle jag säga, Tysklands i särklass viktigaste bidrag till den moderna populärmusiken. Wolfgang Flür, som lämnade bandet 1989 sa en gång "att de försökte fånga upp hur de trodde att deras hemland skulle låta, snarare än att skapa en tysk version av angloamerikansk popmusik". Deras strategi var att kombinera en tysk fascination för att använda teknik, med en form som påminner om en stråkkvartett. Både Florian Schneider, och Kraftwerks andra grundare Ralf Hütter, kom från en klassisk musikbakgrund. Jan Gradwall skrev nyligen: "Det går inte att överskatta gruppens betydelse för samtida populärmusik. Kraftwerk har haft ett avgörande inflytande på hiphop, techno, house och all form av musik som i dag görs med synthesizers och datorer". Jag är enig med honom, lyssnar man på dagens dansgolvsdängor känns det mesta igen från Kraftwerks sound på sjuttio- och åttiotalet. Men om man fördjupar sig en liten gnutta upptäcker man inte bara en technoyta utan mängder av fantastiska, catchiga och många gånger vackra melodier i Kraftwerks musik.
Ta till exempel "The Model" från 1978. Kraftwerks ursprungliga sound uppfattades säkert som en ironisk blinkning till skönhetskulten, serverat med ett dansant beat. Men den innehåller också en central trånande tonslinga, vars sorgsna klang egentligen inte riktigt kom fram förrän Balanescu Quartet gjorde en på cover låten 1992. Eller "Computer Love", en hyllning till – och melankolisk reaktion mot – elektronisk kärlek (1981!) vars melodi var så stark att Coldplay lånade stora delar av den till sin låt "Talk" 2005.
Syntmusik blev min grej och Kraftwerk mina idoler. Jag började samla på deras skivor, gick på mässor och köpte begagnade rariteter. I ett förråd under trappan hemma står en hel skivback med Kraftwerkvinyl. Där finns en tolva med Neon Lights i sjävlysande vinyl, en annan med The Model i knallröd och där finns minst fyra olika pressningar av albumet Computer World. Var och en med låten "Pocket calculator" på olika språk. "Taschenrechner" på tyska, "Mini Calculateur" på franska och "Dentaku" på japanska, förutom den engelska varianten. Bara för att nämna några rariteter.
Nåväl. Första stenen till mitt musikaliska hus var lagd. Via synten, hittade jag sedan elektro, som ledde mig till hip hop (Africa Bambaata t ex lånade både rytmer och musikslingor från Kraftwerk i klassiska "Planet Rock"). Hip hopen tog mig vidare till funk, soul och jazz. Och sådär håller det på. Jag upptäcker nya saker hela tiden. Idag lyssnar jag inte lika ofta på Kraftwerk, men de finns där alltid, som något av det viktigaste som hänt i mitt musikliv.
Kraftwerk är och har alltid varit väldigt hemliga och mytomspunna och trots att bandet funnits sedan 1970, skulle det dröja ända till 1991 innan de gjorde sin första konsert i Sverige. Detta efter år av rykten om ny musik och turnéer. Jag såg dem såklart. Det var den 21 oktober 1991 på Olympen i Lund, och det var en magisk konsert. 2004 gjorde de spelningar i Stockholm och på Arvikafestivalen och nu på lördag är de tillbaka i Sverige. För tredje gången sedan bandet bildades 1970. Inte som Springsteen alltså, som i princip haft en stående bokning av Ullevi varje sommar de senaste tjugo åren. Typ.
Det blev en lång historia det här. Vad jag egentligen försökte säga var bara det här: Trots att jag är väldigt ledsen för att jag missar Cykelvasan i år, så ledsen att jag inte ens orkar se mina cykelvänner twittra om det, så gläds jag åt en annan sak. Jag kommer att stå så långt fram som möjligt i Slottskogen på lördag och njuta när Kraftwerk kör sin bejublade 3D-konsert på Way Out West.
Men det var då. Nu var jag tonåring och hade så smått börjat göra mina egna upptäckter, köpa mina egna skivor. Jodå man köpte skivor på den tiden, inte bara mp3-filer eller månadsabonnemang på musiktjänster, som vi gör idag. Då snackade vi 12-tumsskivor gjorda av vinyl. Med två sidor. Min egen skivsamling började ta form och så småningom skulle den bestå av många hyllmeter med vinyl och CD-skivor.
Det var maj 1981 och Kraftwerk släppte "Computer World". Det här var något helt annat än allt jag hört tidigare. Inte en enda gitarr, inga riktiga trummor och knappt någon riktig sång heller om man ska vara helt ärlig. Datorer, syntar och trummaskiner. Sångrösterna förvrängda till robotliknande datorröster. Samtidigt var det inte stelt. Inte sterilt. Det var svängigt och till och med funkigt även om inte ytan gav sken av det vid första lyssningen. Jag blev helt tagen.
Kraftwerk är, skulle jag säga, Tysklands i särklass viktigaste bidrag till den moderna populärmusiken. Wolfgang Flür, som lämnade bandet 1989 sa en gång "att de försökte fånga upp hur de trodde att deras hemland skulle låta, snarare än att skapa en tysk version av angloamerikansk popmusik". Deras strategi var att kombinera en tysk fascination för att använda teknik, med en form som påminner om en stråkkvartett. Både Florian Schneider, och Kraftwerks andra grundare Ralf Hütter, kom från en klassisk musikbakgrund. Jan Gradwall skrev nyligen: "Det går inte att överskatta gruppens betydelse för samtida populärmusik. Kraftwerk har haft ett avgörande inflytande på hiphop, techno, house och all form av musik som i dag görs med synthesizers och datorer". Jag är enig med honom, lyssnar man på dagens dansgolvsdängor känns det mesta igen från Kraftwerks sound på sjuttio- och åttiotalet. Men om man fördjupar sig en liten gnutta upptäcker man inte bara en technoyta utan mängder av fantastiska, catchiga och många gånger vackra melodier i Kraftwerks musik.
Ta till exempel "The Model" från 1978. Kraftwerks ursprungliga sound uppfattades säkert som en ironisk blinkning till skönhetskulten, serverat med ett dansant beat. Men den innehåller också en central trånande tonslinga, vars sorgsna klang egentligen inte riktigt kom fram förrän Balanescu Quartet gjorde en på cover låten 1992. Eller "Computer Love", en hyllning till – och melankolisk reaktion mot – elektronisk kärlek (1981!) vars melodi var så stark att Coldplay lånade stora delar av den till sin låt "Talk" 2005.
Syntmusik blev min grej och Kraftwerk mina idoler. Jag började samla på deras skivor, gick på mässor och köpte begagnade rariteter. I ett förråd under trappan hemma står en hel skivback med Kraftwerkvinyl. Där finns en tolva med Neon Lights i sjävlysande vinyl, en annan med The Model i knallröd och där finns minst fyra olika pressningar av albumet Computer World. Var och en med låten "Pocket calculator" på olika språk. "Taschenrechner" på tyska, "Mini Calculateur" på franska och "Dentaku" på japanska, förutom den engelska varianten. Bara för att nämna några rariteter.
Nåväl. Första stenen till mitt musikaliska hus var lagd. Via synten, hittade jag sedan elektro, som ledde mig till hip hop (Africa Bambaata t ex lånade både rytmer och musikslingor från Kraftwerk i klassiska "Planet Rock"). Hip hopen tog mig vidare till funk, soul och jazz. Och sådär håller det på. Jag upptäcker nya saker hela tiden. Idag lyssnar jag inte lika ofta på Kraftwerk, men de finns där alltid, som något av det viktigaste som hänt i mitt musikliv.
Kraftwerk är och har alltid varit väldigt hemliga och mytomspunna och trots att bandet funnits sedan 1970, skulle det dröja ända till 1991 innan de gjorde sin första konsert i Sverige. Detta efter år av rykten om ny musik och turnéer. Jag såg dem såklart. Det var den 21 oktober 1991 på Olympen i Lund, och det var en magisk konsert. 2004 gjorde de spelningar i Stockholm och på Arvikafestivalen och nu på lördag är de tillbaka i Sverige. För tredje gången sedan bandet bildades 1970. Inte som Springsteen alltså, som i princip haft en stående bokning av Ullevi varje sommar de senaste tjugo åren. Typ.
Det blev en lång historia det här. Vad jag egentligen försökte säga var bara det här: Trots att jag är väldigt ledsen för att jag missar Cykelvasan i år, så ledsen att jag inte ens orkar se mina cykelvänner twittra om det, så gläds jag åt en annan sak. Jag kommer att stå så långt fram som möjligt i Slottskogen på lördag och njuta när Kraftwerk kör sin bejublade 3D-konsert på Way Out West.
Den tjugoförsta september 2011, klockan är strax efter nio och jag loggar in för att göra mig klar. Jag vet att bokningen öppnas klockan 09.21 och jag tänker inte missa en plats. Jag klickar mig fram till rätt ställe och inväntar det magiska klockslaget. Jag fyller i mina uppgifter, tittar på klockan och avvaktar. Tick, tick, tick och där! Prick 09.21 klickar jag iväg min anmälan och väntar förhoppningsfullt framför skärmen på bekräftelse. Men allt står stilla. Ingenting händer. Det visar sig senare att flera tusen personer är lika angelägna och ivriga som jag om att få en plats och systemet bryter ihop fullkomligt. Jag har is i magen. Väntar. Tänker att om jag loggar ur och försöker igen hamnar jag sist i kön.
Klockan 10.26 får jag besked att min anmälan gått igenom. Jag har fått en startplats i CykelVasan 2012. Gott. Knappt två dygn senare, efter mycket teknikstrul och manuella anmälningar, är 9000 cyklister anmälda och loppet fulltecknat. Det är galet. Kanske inte fullt så galet som världens största MTB-lopp, Birkebeinerrittet i Norge, där 18000 startplatser blev fulltecknade på 80 sekunder. Men ändå.
Jag förstår det faktiskt. Hur konstigt det än låter mycket för många av er så förstår jag varför det är ett sådant tryck. Gillar man att cykla i skogen som jag, och tycker man det är kul med stora arrangemang som Göteborgsvarvet och liknande så är Cykelvasan och Birkebeinern något alldeles extra. För mig är det dessutom ett tillfälle där jag får träffa kompisar från olika delar av Sverige som också gillar att cykla i skogen och som jag lärt känna via Twitter och andra sociala media. Tur att jag fick en plats i årets lopp alltså.
Sedan dess har vi twittrat, snackat, gjort en grupp på Facebook, planerat, bokat stuga och tränat. Men framförallt längtat. Väntat på att det ska bli den elfte augusti då 9000 förväntansfulla cyklister samlas nere på Vasaloppsstarten i Berga by i Sälen. Snart så. Snart är det dags igen.
Igår sålde jag min startplats. Min nacke krånglar, axlarna gör ont och armen domnar och jag har fått hjälp av både massör och en fantastisk osteopat. Inget hjälper. Jag kan cykla men det känns inte bra. Något är fel, kanske en nerv som ligger i kläm, jag vet inte. På måndag ska jag träffa en ortoped på Ortho Center IFK-Kliniken som är specialist på nackar, så får vi se vad han säger. Att gnaga på nacken i nio mil i terrängen innan jag vet vad som är fel känns inte som en bra idé.
Tyvärr.
Klockan 10.26 får jag besked att min anmälan gått igenom. Jag har fått en startplats i CykelVasan 2012. Gott. Knappt två dygn senare, efter mycket teknikstrul och manuella anmälningar, är 9000 cyklister anmälda och loppet fulltecknat. Det är galet. Kanske inte fullt så galet som världens största MTB-lopp, Birkebeinerrittet i Norge, där 18000 startplatser blev fulltecknade på 80 sekunder. Men ändå.
Jag förstår det faktiskt. Hur konstigt det än låter mycket för många av er så förstår jag varför det är ett sådant tryck. Gillar man att cykla i skogen som jag, och tycker man det är kul med stora arrangemang som Göteborgsvarvet och liknande så är Cykelvasan och Birkebeinern något alldeles extra. För mig är det dessutom ett tillfälle där jag får träffa kompisar från olika delar av Sverige som också gillar att cykla i skogen och som jag lärt känna via Twitter och andra sociala media. Tur att jag fick en plats i årets lopp alltså.
Sedan dess har vi twittrat, snackat, gjort en grupp på Facebook, planerat, bokat stuga och tränat. Men framförallt längtat. Väntat på att det ska bli den elfte augusti då 9000 förväntansfulla cyklister samlas nere på Vasaloppsstarten i Berga by i Sälen. Snart så. Snart är det dags igen.
Igår sålde jag min startplats. Min nacke krånglar, axlarna gör ont och armen domnar och jag har fått hjälp av både massör och en fantastisk osteopat. Inget hjälper. Jag kan cykla men det känns inte bra. Något är fel, kanske en nerv som ligger i kläm, jag vet inte. På måndag ska jag träffa en ortoped på Ortho Center IFK-Kliniken som är specialist på nackar, så får vi se vad han säger. Att gnaga på nacken i nio mil i terrängen innan jag vet vad som är fel känns inte som en bra idé.
Tyvärr.
Jag: När jag pluggade i England bodde jag ihop med tre Grek-cyprioter.
Storebror: Vad sa du, pappa?!! Sa du Grek-superidioter?
Storebror: Vad sa du, pappa?!! Sa du Grek-superidioter?
Jag kanske var bland de sista att börja med det. Har inte riktigt orkat bry mig tidigare, men så laddade jag ner Instagram till min telefon för några veckor sedan. Det var ju kul!
Här kommer några bilder från vår resa till Grekland, vill du se fler får du klicka på den här länken.
(Bilden med de musikaliska svalorna kan du rösta på i GP:s fototävling "Sommarbilden" på Facebook om du gillar den. Klicka här i så fall.)
Vill du se fler av mina Instagrambilder kan du följa mig här.
(Bilden med de musikaliska svalorna kan du rösta på i GP:s fototävling "Sommarbilden" på Facebook om du gillar den. Klicka här i så fall.)
Vill du se fler av mina Instagrambilder kan du följa mig här.
Har nästan lite dåligt samvete för att jag lämnade er här med de senaste inläggen hängande. Jag vet att några undrat hur det går. Allt var jobbigt där ett tag. Jag tappade sugen, kan man säga.
Mamma var dålig, och då menar jag rejält kass. Jag var nära att mista henne och har varit vansinnigt orolig. Regnet öste ner och det var samma temperatur som i slutet av februari. Jag slet för att få ihop en deklaration som skulle varit inne för länge sedan, men som jag slarvat med för att jag inte behärskade allt det där extra kring att ha varit delägare i ett företag som inte längre existerade. Borde tagit tag i det för länge sedan men det blev aldrig gjort. Helt och hållet mitt eget fel alltså, men det gjorde inte precis saken bättre. Och mitt i arbetet med att bila upp golvet i vår källare för att äntligen få någon hyfs på tvättstuga och lilla toaletten började det sippra in vatten utifrån. Visserligen har det fallit vatten från skyarna i mängder som inte skådats sedan Noaks tid, men ändå. Ska vi bli tvungna att dränera om? Dessutom har jag haft en nacke som krånglat så att högerarmen domnar hela tiden. Inte ens att cykla har funkat särskilt bra.
Semestervilan och njutningen kom av sig rejält, kan man säga.
Men nu så. Mamma blir bättre och bättre. Hon har en tid kvar på sjukhus innan hon får komma hem, men hon lever och blir gradvis friskare. Deklarationen är inskickad efter ett idogt letande efter papper och efter att jag stört min före detta reklambyrås revisor litegrann på semestern. Det blir en straffavgift såklart, men mindre än den skulle blivit om jag väntat ytterligare några veckor. Vattnet i källaren tror vi att vi fick ordning på genom att byta ett dräneringsrör i ett dike som varit stopp i. Ska fixa en läckande hängränna också, sedan kan det vara löst. Nu har vi hantverkare som flytspacklar och bygger väggar för glatta livet.
Och för att få någon vila, lite sol och lite värme innan vår gemensamma semester var helt slut googlade vi fram en av de få resorna som fanns att få tag i efter allt regnande. Två dagar senare åkte vi till Kefalonia i Grekland. Där sitter jag nu i den ljumma kvällsvinden med en kall Mythos. Jag messar flera gånger om dagen med pappa för att höra att allt fortsätter på samma fina sätt med mamma som det gjorde innan vi vågade boka resan. Det gör det.
Så bannemig, det verkar som att skiten faller på plats trots allt. Nu återstår bara att ordna med magnetröntgen eller något sådant när jag kommer hem för att ta reda på varför min arm domnar hela tiden.
Skål.
Mamma var dålig, och då menar jag rejält kass. Jag var nära att mista henne och har varit vansinnigt orolig. Regnet öste ner och det var samma temperatur som i slutet av februari. Jag slet för att få ihop en deklaration som skulle varit inne för länge sedan, men som jag slarvat med för att jag inte behärskade allt det där extra kring att ha varit delägare i ett företag som inte längre existerade. Borde tagit tag i det för länge sedan men det blev aldrig gjort. Helt och hållet mitt eget fel alltså, men det gjorde inte precis saken bättre. Och mitt i arbetet med att bila upp golvet i vår källare för att äntligen få någon hyfs på tvättstuga och lilla toaletten började det sippra in vatten utifrån. Visserligen har det fallit vatten från skyarna i mängder som inte skådats sedan Noaks tid, men ändå. Ska vi bli tvungna att dränera om? Dessutom har jag haft en nacke som krånglat så att högerarmen domnar hela tiden. Inte ens att cykla har funkat särskilt bra.
Semestervilan och njutningen kom av sig rejält, kan man säga.
Men nu så. Mamma blir bättre och bättre. Hon har en tid kvar på sjukhus innan hon får komma hem, men hon lever och blir gradvis friskare. Deklarationen är inskickad efter ett idogt letande efter papper och efter att jag stört min före detta reklambyrås revisor litegrann på semestern. Det blir en straffavgift såklart, men mindre än den skulle blivit om jag väntat ytterligare några veckor. Vattnet i källaren tror vi att vi fick ordning på genom att byta ett dräneringsrör i ett dike som varit stopp i. Ska fixa en läckande hängränna också, sedan kan det vara löst. Nu har vi hantverkare som flytspacklar och bygger väggar för glatta livet.
Och för att få någon vila, lite sol och lite värme innan vår gemensamma semester var helt slut googlade vi fram en av de få resorna som fanns att få tag i efter allt regnande. Två dagar senare åkte vi till Kefalonia i Grekland. Där sitter jag nu i den ljumma kvällsvinden med en kall Mythos. Jag messar flera gånger om dagen med pappa för att höra att allt fortsätter på samma fina sätt med mamma som det gjorde innan vi vågade boka resan. Det gör det.
Så bannemig, det verkar som att skiten faller på plats trots allt. Nu återstår bara att ordna med magnetröntgen eller något sådant när jag kommer hem för att ta reda på varför min arm domnar hela tiden.
Skål.
I morgon är det en vecka sedan min mamma lades in på sjukhus. Senare, vid halv fyra på natten ringde en läkare till pappa och sa att det var bäst att han kom in med en gång. Det var allvarligt. Jag fick ett sms tidigt på morgonen och åkte dit direkt.
Vi har varit där sedan dess, pappa och jag. Kommit när besökstiden börjat och gått när den tagit slut. Och hela tiden har Abbefarmor sovit, varit sövd. Fram till i förrgår. Hon öppnade ögonen ett kort ögonblick. Jag kramade hennes hand, hon log och somnade igen. Det kändes fint. Hon vet att vi är där.
Jag undrar lite hur det känns att vakna upp sådär och inte veta riktigt vad som hänt, hur länge man legat där och varför man är täckt av slangar och maskiner. Jag försökte berätta för henne när jag var där idag. Vad läkarna har sagt, och hur mycket bättre allt ser ut nu, även om det inte känns så för henne. Jag berättar att jag visat bilder från sjukhuset på min telefon för killarna och att Abbe ville titta på bilder från sina egna operationer. Som jämförelse. Eller för att identifiera sig med farmor kanske. Jag berättar att jag skrev några rader på bloggen och att det kommit fina kommentarer och hälsningar från er. Jag berättar att sommarvädret är värdelöst och att det sipprat in vatten i vår källare där vi ska göra ny tvättstuga och ett litet badrum. Jag berättar om den fina festen vi var på hos min vän Fredrik och hans familj igår kväll och hur Abbe dansade i bar överkropp nästan till midnatt.
Mamma försöker svara, men det går inte med respiratorslangen som de opererat in i ett hål i strupen på henne. Jag försöker förklara att luften aldrig passerar stämbanden och då blir det inget ljud, ingen röst. Hon ser förtvivlad ut och jag säger att snart kommer det att funka igen, när hon orkar andas helt själv så att de kan ta bort slangen. Hon försöker prata lite utan ljud och jag läser på läpparna så gott det går.
Pappa berättar hur han varit så trött så att han i ren förvirring slängde sina strumpor i toaletten istället för i tvättkorgen. Vi skrattar åt det, alla tre, och jag sa att det var tur att han inte kissade i tvättkorgen i alla fall. Jag säger att jag tror jag vet precis hur trött och omtumlad han känner sig.
De där skratten. De röstlösa skratten, borrar sig in i min själ som små bloss av hopp. Märkligt. Man går omkring och tar varandra för givet, till plötsligt en dag, då ett trött skratt utan ljud känns som något alldeles, alldeles extra.
Vi har varit där sedan dess, pappa och jag. Kommit när besökstiden börjat och gått när den tagit slut. Och hela tiden har Abbefarmor sovit, varit sövd. Fram till i förrgår. Hon öppnade ögonen ett kort ögonblick. Jag kramade hennes hand, hon log och somnade igen. Det kändes fint. Hon vet att vi är där.
Jag undrar lite hur det känns att vakna upp sådär och inte veta riktigt vad som hänt, hur länge man legat där och varför man är täckt av slangar och maskiner. Jag försökte berätta för henne när jag var där idag. Vad läkarna har sagt, och hur mycket bättre allt ser ut nu, även om det inte känns så för henne. Jag berättar att jag visat bilder från sjukhuset på min telefon för killarna och att Abbe ville titta på bilder från sina egna operationer. Som jämförelse. Eller för att identifiera sig med farmor kanske. Jag berättar att jag skrev några rader på bloggen och att det kommit fina kommentarer och hälsningar från er. Jag berättar att sommarvädret är värdelöst och att det sipprat in vatten i vår källare där vi ska göra ny tvättstuga och ett litet badrum. Jag berättar om den fina festen vi var på hos min vän Fredrik och hans familj igår kväll och hur Abbe dansade i bar överkropp nästan till midnatt.
Mamma försöker svara, men det går inte med respiratorslangen som de opererat in i ett hål i strupen på henne. Jag försöker förklara att luften aldrig passerar stämbanden och då blir det inget ljud, ingen röst. Hon ser förtvivlad ut och jag säger att snart kommer det att funka igen, när hon orkar andas helt själv så att de kan ta bort slangen. Hon försöker prata lite utan ljud och jag läser på läpparna så gott det går.
Pappa berättar hur han varit så trött så att han i ren förvirring slängde sina strumpor i toaletten istället för i tvättkorgen. Vi skrattar åt det, alla tre, och jag sa att det var tur att han inte kissade i tvättkorgen i alla fall. Jag säger att jag tror jag vet precis hur trött och omtumlad han känner sig.
De där skratten. De röstlösa skratten, borrar sig in i min själ som små bloss av hopp. Märkligt. Man går omkring och tar varandra för givet, till plötsligt en dag, då ett trött skratt utan ljud känns som något alldeles, alldeles extra.
Jag har suttit många timmar, vid många tillfällen och tittat på kurvor i olika färger som rytmiskt ritas upp för att berätta om hjärtrytm, syremättnad och blodtryck. Jag har lyssnat på det monotona pustandet från respiratorn som hjälper trötta lungor att andas, och jag har hoppat till när medicinpumpar larmar om stopp i någon slang eller att de vill ha ny substans i påsen eller sprutan. Jag borde vara van. Jag är van.
Jag är van vid slangarna. Van vid sladdarna och maskinerna som hjälper till att hålla livet igång på någon man älskar. Jag är van vid miljön. En märklig och lite sorglig sak att vara van vid om man inte jobbar inom vården, men jag har blivit det. Van.
Van betyder inte avtrubbad. Omständigheterna är lika otäcka varje gång jag befinner mig i den miljön. Sammanhanget lika skrämmande, lika ovisst och lika utlämnande. Känslorna lika starka och tärande. Oron är den samma.
Min erfarenhet är kanske lite omvänd. Jag är van vid att ett litet barn ligger uppkopplat mot det där maskinerna. Det brukar vara min son.
Inte min mamma.
Jag är van vid slangarna. Van vid sladdarna och maskinerna som hjälper till att hålla livet igång på någon man älskar. Jag är van vid miljön. En märklig och lite sorglig sak att vara van vid om man inte jobbar inom vården, men jag har blivit det. Van.
Van betyder inte avtrubbad. Omständigheterna är lika otäcka varje gång jag befinner mig i den miljön. Sammanhanget lika skrämmande, lika ovisst och lika utlämnande. Känslorna lika starka och tärande. Oron är den samma.
Min erfarenhet är kanske lite omvänd. Jag är van vid att ett litet barn ligger uppkopplat mot det där maskinerna. Det brukar vara min son.
Inte min mamma.
Jag läser en text av en vän om henne och en annan vän. Två systrar. Den gör så ont och jag blir arg på dumma jävla sjukdomar. Men det är också en text så full av kärlek och hopp mitt i hopplösheten. Läs den bara.
Så var det då slut för den här gången, fotbolls-EM. Och inte på något sätt oväntat gick Spanien ur turneringen som segrare. Jag tror det var vad många hade tippat redan innan avspark i EM:s första match.
De har varit osannolikt bra i flera år nu. Jag minns med glädje hur de briljerade i VM för två år sedan och hur storebror sedan briljerade nästan lika bra med namnen på alla spelarna då vi var i Barcelona. De har varit som maskiner, nästan omänskliga.
Just därför blev jag lite extra varm i hjärtat när jag såg scenerna nere på plan direkt efter att matchen spelats klart. Att se de här superstjärnorna, maskinerna, en efter en lyfta in sina barn på plan. Kramas, pussas, busa och leka med sina små mitt i segeryran. Små små Torres, mini-Albas, pytte-Alonsos och vilka nu var alla barnen var. Med fuktiga ögon njöt jag nästan lika mycket av att se dem fira med sina kära som när de spelade matchen.
Skönt. De är inga maskiner.
De har varit osannolikt bra i flera år nu. Jag minns med glädje hur de briljerade i VM för två år sedan och hur storebror sedan briljerade nästan lika bra med namnen på alla spelarna då vi var i Barcelona. De har varit som maskiner, nästan omänskliga.
Just därför blev jag lite extra varm i hjärtat när jag såg scenerna nere på plan direkt efter att matchen spelats klart. Att se de här superstjärnorna, maskinerna, en efter en lyfta in sina barn på plan. Kramas, pussas, busa och leka med sina små mitt i segeryran. Små små Torres, mini-Albas, pytte-Alonsos och vilka nu var alla barnen var. Med fuktiga ögon njöt jag nästan lika mycket av att se dem fira med sina kära som när de spelade matchen.
Skönt. De är inga maskiner.
Javisst sjutton, jag skulle ju lotta ut 100 spänn kyckling till någon av er som kommenterade i samband med att vi vann första deltävlingen i det häringa matlagningsprojektet som jag är med i. Tiden har sprungit iväg en del så vi hoppar över liten film när Abbe eller brorsan drar ett namn på en lapp den här gången. Men eftersom det var exakt 35 kommentarer i det där inlägget (jag vet att det står 36 men det var en som dubbelkommenterade) så kom jag på att det är lika många som det finns bollar i lottodragningen. Alltså lät jag "Drakula" göra jobbet. Det första numret i den första dragningen får bestämma vilken kommentar som vinner. Ca 1:20 in i kvällens dragning ramlar första kulan ner och den har nummer tjugo. Den tjugonde kommentaren är skriven av Charlotte som vinner värdecheckarna på kycklingen. Grattis Charlotte!
Apropå detta så kan man nu rösta på mina Kyckling-quesadillas med salsa. Om ni inte har provat dem så kan jag rekommendera er att laga dem till EM-finalen imorgon. Smidiga att mumsa på framför TV:n och med ett spanskklingande namn och fyllning med italienska inslag passar de ju perfa. Eller hur?
Röstar gör man via den här länken. Om ni gillar dem blir jag jätteglad om ni röstar. Samma upplägg som förra gången, vinner vi lottar jag ut värdecheckar.
Smaklig måltid framför matchen imorgon då.
Apropå detta så kan man nu rösta på mina Kyckling-quesadillas med salsa. Om ni inte har provat dem så kan jag rekommendera er att laga dem till EM-finalen imorgon. Smidiga att mumsa på framför TV:n och med ett spanskklingande namn och fyllning med italienska inslag passar de ju perfa. Eller hur?
Röstar gör man via den här länken. Om ni gillar dem blir jag jätteglad om ni röstar. Samma upplägg som förra gången, vinner vi lottar jag ut värdecheckar.
Smaklig måltid framför matchen imorgon då.
Om ni hängt här ett tag så vet ni att jag tycker att det är viktigt att ta ställning till om man vill donera sina organ eller inte. Man kan ha skäl emot organdonation, det har har jag full respekt för, men det är dumt att inte ens ha funderat över hur man vill ha det. Och om man bestämt att man vill donera organ efter sin död är det väldigt onödigt om om man inte berättar det för myndigheterna. Jag har skrivit många inlägg om det här genom åren. Att jag själv är positiv till att donera organen är kanske inte så konstigt. Abbe hade inte funnits hos mig idag om inte en vänlig själ valt att donera reservdelar som han kunde få.
Nu drar Facebook sitt strå till donationsstacken. Egentligen gjorde de det redan i början av maj i vissa länder, men från och med idag finns möjligheten även här i Sverige. Nu kan du visa i din tidslinje när du anmälde dig till donationsregistret så att alla dina vänner kan se det. Kanske kan det ge en påminnelse till någon annan att ta ställning och anmäla sig.
Så här gör man. Gå in på din sida på Facebook. Överst i din tidslinje ligger fönstret där du skriver statusuppdateringar, postar bilder etc. Där finns också en rubrik som heter "Livshändelser". Klicka på den så dyker det upp ett antal undermenyer. Klicka på "Hälsa och välbefinnande" så dyker det upp ytterligare undermenyer och en av dem är "Organdonator..." När du klickar på den kan fylla i när du registrerade dig och där finns också en länk för att "registrera dig i lämpligt register" som leder till Livsviktigt där du kan anmäla dig som donator.
Nu drar Facebook sitt strå till donationsstacken. Egentligen gjorde de det redan i början av maj i vissa länder, men från och med idag finns möjligheten även här i Sverige. Nu kan du visa i din tidslinje när du anmälde dig till donationsregistret så att alla dina vänner kan se det. Kanske kan det ge en påminnelse till någon annan att ta ställning och anmäla sig.
Så här gör man. Gå in på din sida på Facebook. Överst i din tidslinje ligger fönstret där du skriver statusuppdateringar, postar bilder etc. Där finns också en rubrik som heter "Livshändelser". Klicka på den så dyker det upp ett antal undermenyer. Klicka på "Hälsa och välbefinnande" så dyker det upp ytterligare undermenyer och en av dem är "Organdonator..." När du klickar på den kan fylla i när du registrerade dig och där finns också en länk för att "registrera dig i lämpligt register" som leder till Livsviktigt där du kan anmäla dig som donator.
Om du inte har Facebook eller inte vill skylta med detta där kan du såklart klicka direkt in till Livsviktigt via den här länken och anmäla dig.
Ta ställning. Det skulle göra mig väldigt glad.
Det är dags för den andra omgången i "Pippi på svensk kyckling". Ungefär samtidigt som de sista kvartsfinalerna i fotbolls-EM spelas i Ukraina. Temat ”Fingermat till sportsommaren” passar alltså som av en händelse alldeles utmärkt. Eller om det kanske rent av var så det var tänkt. Kanske var det därför en del av denna omgång också innehöll en uppgift för barnen att pyssla ihop en kycklingmaskot inför EM eller OS?
Okej. Så tanken är alltså att man ska kunna sitta framför TV:n och mumsa i sig något enkelt medan man tittar på hur det går för de blågula. Inte för mycket bestick och krångel utan något man pillar i sig med händerna då. Jag gjorde Queasadillas med två salsor, en lite hetare och en mildare. Och eftersom Mexico inte är med i EM så fick de ett innehåll som drar mer åt Italien.
Quesadillas:
2 kycklingfiléer – strimlas
2 vitlöksklyftor
1 citron
3-400 g mozzarella – riven
1/2 kruka färsk basilika – hackas
1/2 kruka färsk oregano – hackas
8 st tortillabröd
Sötstark tomatsalsa:
1 msk smör
2 salladslökar/sticklökar – strimlas
0,5 dl honung
1-2 msk vitvinsvinäger
rivet citronskal
3 söta kvisttomater – tärnade
1/2 spansk peppar – hackad
Sval avokadosalsa:
1 avokado
1 tsk olivolja
2 msk creme fraiche
Gör så här:
Tomatsalsan: Fräs salladslöken/sticklöken i smör och koka den sedan i honung tills den mjuknar.
Tillsätt tomat, spansk peppar och citronskal.
Låt koka ihop. Smaka av med salt, peppar och vinäger. Låt svalna.
Avokadosalsan: Mosa ihop avokadon med olivoljan, blanda i creme fraichen och smaka av med salt och peppar.
Quesadillas: Skär kycklingen i fina strimlor och fräs den ihop med den pressade vitlöken i olivolja. Pressa över citronen och låt kycklingen dra åt sig saften. Riv mozzarellan på den grövsta delen på rivjärnet. (om du inte köpt färdigriven förstås). Lägg ett lager ost på ett tortillabröd, följt av ett lager av kycklingstrimlinlorna och sedan de hackade färska örterna. Avsluta med ett lager ost och lägg ett tortillabröd på toppen. Kläm ihop det lite så att osten "limmar" ordentligt. Lägg Quesadillan i en stekpanna med lite olivolja i och stek några minuter på varje sida. Skär lagom stora bitar för att hålla i handen.
Servera och doppa quesadilla-slicearna i salsorna. Gärna med en kall öl.
(Den här maten fick förresten mycket beröm av både Abbe och hans brorsa och det ser jag som ett extremt gott betyg, om ni förstår hur jag menar.)
Storebror gick all in när han fick höra om kycklingmaskoten. Han hade sett något pyssel på TV där de gjorde en jordgubbe av trälim och tidningspapper och ville testa detta. Det blev en svensk supporter-kyckling starkt inspirerad av Angry birds. Den räckte inte långt för att stötta vårt fotbollslag, men vi får hoppas att den kan göra lite nytta under OS senare i sommar.
Okej. Så tanken är alltså att man ska kunna sitta framför TV:n och mumsa i sig något enkelt medan man tittar på hur det går för de blågula. Inte för mycket bestick och krångel utan något man pillar i sig med händerna då. Jag gjorde Queasadillas med två salsor, en lite hetare och en mildare. Och eftersom Mexico inte är med i EM så fick de ett innehåll som drar mer åt Italien.
Quesadillas:
2 kycklingfiléer – strimlas
2 vitlöksklyftor
1 citron
3-400 g mozzarella – riven
1/2 kruka färsk basilika – hackas
1/2 kruka färsk oregano – hackas
8 st tortillabröd
Sötstark tomatsalsa:
1 msk smör
2 salladslökar/sticklökar – strimlas
0,5 dl honung
1-2 msk vitvinsvinäger
rivet citronskal
3 söta kvisttomater – tärnade
1/2 spansk peppar – hackad
Sval avokadosalsa:
1 avokado
1 tsk olivolja
2 msk creme fraiche
Gör så här:
Tomatsalsan: Fräs salladslöken/sticklöken i smör och koka den sedan i honung tills den mjuknar.
Tillsätt tomat, spansk peppar och citronskal.
Låt koka ihop. Smaka av med salt, peppar och vinäger. Låt svalna.
Avokadosalsan: Mosa ihop avokadon med olivoljan, blanda i creme fraichen och smaka av med salt och peppar.
Quesadillas: Skär kycklingen i fina strimlor och fräs den ihop med den pressade vitlöken i olivolja. Pressa över citronen och låt kycklingen dra åt sig saften. Riv mozzarellan på den grövsta delen på rivjärnet. (om du inte köpt färdigriven förstås). Lägg ett lager ost på ett tortillabröd, följt av ett lager av kycklingstrimlinlorna och sedan de hackade färska örterna. Avsluta med ett lager ost och lägg ett tortillabröd på toppen. Kläm ihop det lite så att osten "limmar" ordentligt. Lägg Quesadillan i en stekpanna med lite olivolja i och stek några minuter på varje sida. Skär lagom stora bitar för att hålla i handen.
Servera och doppa quesadilla-slicearna i salsorna. Gärna med en kall öl.
(Den här maten fick förresten mycket beröm av både Abbe och hans brorsa och det ser jag som ett extremt gott betyg, om ni förstår hur jag menar.)
Storebror gick all in när han fick höra om kycklingmaskoten. Han hade sett något pyssel på TV där de gjorde en jordgubbe av trälim och tidningspapper och ville testa detta. Det blev en svensk supporter-kyckling starkt inspirerad av Angry birds. Den räckte inte långt för att stötta vårt fotbollslag, men vi får hoppas att den kan göra lite nytta under OS senare i sommar.
Det blev lite annorlunda i år. Vi firade tillsammans med våra bästa vänner som vi alltid gjort, så långt var allt som vanligt. Och tanken var att vi skulle göra midsommarstång, plocka blommor och binda kransar och dansa små grodorna som vi alltid brukar göra.
Men vi var ett stukat gäng, både vuxna och barn. Vi var hostande förkylda, hängiga med ont i halsen, någon med ryggskott, andra med svullna och kliande allergiögon. Dessutom regnade det ihärdigt mest hela dagen. Leta björkris och blöta ängsblommor lockade ingen av oss särskilt mycket.
Vi åt vår sillunch, våra jordgubbar och vår grillade middag inomhus istället, låg och slöade i soffor och på golvet och snackade om allt mellan himmel och jord och hade det precis så trevligt och bra som vi orkade.
Storebror och en av tjejerna satte ihop en poängpromenad som vi gick i spöregnet. De hade kul när de gjorde frågorna och vi likaså när vi svarade på dem, och jag är otroligt imponerad över hur bra de hade fått ihop alltsammans.
Jag funderade lite över det här med årets ljusaste natt när vi framåt kvällen satt och pratade i ljuset av lampor och tända ljus. Jag tänkte att det nog blivit något fel i vår del av landet. Och jag tänkte att det inte gör något så länge man är med människor man tycker om.
Men vi var ett stukat gäng, både vuxna och barn. Vi var hostande förkylda, hängiga med ont i halsen, någon med ryggskott, andra med svullna och kliande allergiögon. Dessutom regnade det ihärdigt mest hela dagen. Leta björkris och blöta ängsblommor lockade ingen av oss särskilt mycket.
Vi åt vår sillunch, våra jordgubbar och vår grillade middag inomhus istället, låg och slöade i soffor och på golvet och snackade om allt mellan himmel och jord och hade det precis så trevligt och bra som vi orkade.
Storebror och en av tjejerna satte ihop en poängpromenad som vi gick i spöregnet. De hade kul när de gjorde frågorna och vi likaså när vi svarade på dem, och jag är otroligt imponerad över hur bra de hade fått ihop alltsammans.
Jag funderade lite över det här med årets ljusaste natt när vi framåt kvällen satt och pratade i ljuset av lampor och tända ljus. Jag tänkte att det nog blivit något fel i vår del av landet. Och jag tänkte att det inte gör något så länge man är med människor man tycker om.
Jag lyssnar på killarna som sitter och snackar i ett annat rum. Abbe säger något om sina barn som han får när han gifter sig.
Storebror: Abbe, man behöver inte vara gift för att få barn.
Abbe: Jo, man får barn då.
Storebror: Näe, man får inte barn bara för att man är gift.
Abbe: Va?!
Storebror: Man GÖR barn, Abbe.
Abbe: Meh! Hur gör man barn då?
*Tystnad.*
Storebror: Abbe, man behöver inte vara gift för att få barn.
Abbe: Jo, man får barn då.
Storebror: Näe, man får inte barn bara för att man är gift.
Abbe: Va?!
Storebror: Man GÖR barn, Abbe.
Abbe: Meh! Hur gör man barn då?
*Tystnad.*
Jag gissar att ni alla har sett den här reklamfilmen, den är drygt ett år gammal och fick otroligt mycket uppmärksamhet när den kom. Bara det faktum att den visats femtiotre och en halv miljon gånger på YouTube säger väl sitt. Jag förstår det. Den är fin och bra på många sätt.
Men visste ni att Max – den lille killen som spelar Mini-Darth i filmen – också är hjärtebarn? Han föddes med Fallots anolomi – ett hjärtfel inte helt olikt Abbes men har klarat sig fram till nu utan operation, till skillnad från Abbe som var tvungen att opereras akut som nyfödd för att överleva. Men ingreppet de gjorde på Max är likt Abbes. De bytte samma klaffar på båda killarna och lagade ett hål mellan kamrarna. (På Abbe ersatte man dessutom hela lungartären.)
Han opererades i torsdags på Children's Hospital i Los Angeles och uppges nu må bra. Max är en cool kille och skickar en hälsning till alla andra barn som behöver vistas mycket på sjukhus:
"Kids, if you use your FORCE and dream big, you can achieve anything. We may be small – but we're mighty!"
Sju år, liksom.
Så. Nu är den ifylld och redo att posta. Ansökan om vårdbidrag för Abbe. En övning i stigmatisering på hög nivå. Av sitt eget barn.
Missförstå mig inte, jag tycker det är mycket bra att man kan få hjälp och stöd när man behöver det, men själva processen är slitsam. Man tvingas lägga bort alla sina positiva sidor och bara se halvtomma glas överallt. Klä av sin vardag och se den som den ser ut i sin fulaste verklighetskostym. Bort med överseende, förskönande och glättigt spackel. In med kritiskt granskande och jämförande med "friska" barn i samma ålder.
När jag läser läkarutlåtandet tänker jag "åh fy fan vad jobbigt, att dom orkar" sedan inser jag att det handlar om min son. Och att allt i utlåtandet stämmer. Det är inte så lite nedslående.
Men nu är det ifyllt. Igen. Av någon anledning måste vi gå igenom den här processen vartannat år. Jag vet inte riktigt vad de förväntar sig. Att kromosomerna i Abbes alla hundra tusen miljarder celler ska laga sig själva på något sätt? Att hjärtat och gomen ska lappas ihop på något magisk sätt och att han plötsligt ska bli av med sitt syndrom. Well, I've got news for you, Försäkringskassan. Det kommer inte att ske. Abbe kommer för alltid att ha den här kromosomrubbningen. Ok?
Det är ändå tur att man är utrustad med just överseende och positivt synsätt, åtminstone emellan ansökningarna. Livet blir ju så mycket trevligare då.
Missförstå mig inte, jag tycker det är mycket bra att man kan få hjälp och stöd när man behöver det, men själva processen är slitsam. Man tvingas lägga bort alla sina positiva sidor och bara se halvtomma glas överallt. Klä av sin vardag och se den som den ser ut i sin fulaste verklighetskostym. Bort med överseende, förskönande och glättigt spackel. In med kritiskt granskande och jämförande med "friska" barn i samma ålder.
När jag läser läkarutlåtandet tänker jag "åh fy fan vad jobbigt, att dom orkar" sedan inser jag att det handlar om min son. Och att allt i utlåtandet stämmer. Det är inte så lite nedslående.
Men nu är det ifyllt. Igen. Av någon anledning måste vi gå igenom den här processen vartannat år. Jag vet inte riktigt vad de förväntar sig. Att kromosomerna i Abbes alla hundra tusen miljarder celler ska laga sig själva på något sätt? Att hjärtat och gomen ska lappas ihop på något magisk sätt och att han plötsligt ska bli av med sitt syndrom. Well, I've got news for you, Försäkringskassan. Det kommer inte att ske. Abbe kommer för alltid att ha den här kromosomrubbningen. Ok?
Det är ändå tur att man är utrustad med just överseende och positivt synsätt, åtminstone emellan ansökningarna. Livet blir ju så mycket trevligare då.
(kunde inte låta bli att ta den här bilden och sms:a till min engelska polare, så nu får ni också se den)
UPDATE: Detta hjälpte uppenbarligen inte ett skit.
Abbe sitter vid köksbordet och läser högt vad som står på ett mjölkpaket. Alla ord är inte helt enkla, men han tar sig igenom meningarna med hjälp av vilja och tålamod.
– Men oj, vad du har blivit duktig på att läsa Abbe, sa jag. Jag visste att du kunde läsa lite, men inte att du var så här bra.
– Meh! Det kallas för skolan, pappa.
– !!
– Men oj, vad du har blivit duktig på att läsa Abbe, sa jag. Jag visste att du kunde läsa lite, men inte att du var så här bra.
– Meh! Det kallas för skolan, pappa.
– !!
Storebror får vara uppe och se en halvlek av matchen mellan Polen och Ryssland. När det blir paus rapporteras om kravaller och huliganbråk. Många skadade och "än så länge motstridiga uppgifter om en avliden".
– Va?! säger storebror. Avliden?!
– Ja usch, det verkar visst så. Det har varit ganska bråkigt idag mellan ryssar och polacker, sa jag.
– Jo, men herregud, sa storebror. Att DÖ för ett krig om vem som har bäst fotbollslag?!
– Va?! säger storebror. Avliden?!
– Ja usch, det verkar visst så. Det har varit ganska bråkigt idag mellan ryssar och polacker, sa jag.
– Jo, men herregud, sa storebror. Att DÖ för ett krig om vem som har bäst fotbollslag?!
I ett par års tid har vi krupit ihop tillsammans och lagt oss tillrätta med några sköna kuddar i sänglampans sken, storebror, Harry och jag. Nästan varje kväll. Jag har längtat efter de där stunderna och jag tror bestämt storebror har gjort det också, även om gå och lägga sig verkar vara ett nödvändigt ont i hans ålder. Men nu är det slut. Ikväll läste jag det sista kapitlet i den sista Harry Potterboken för honom.
Det kommer att bli väldigt tomt.
Det kommer att bli väldigt tomt.
För tolv år sedan träffade jag en tjej. Det var i Skagen, det var kristi himmelfärdshelg och det var i början av juni precis som nu. Jag hade sett henne tidigare ett par gånger, på after work på en av stans krogar. Hon var kompis till några vänner jag lärt känna på en skidresa och väldigt söt. Nu stod hon där i trängseln på en bar i Skagen. Mina vänner och jag höll låda, spelade gitarr och sjöng. Jag stod på ett av borden med en tamburin handen och skrålade Talking Heads gamla klassiker "Phycho killer". Hon och hennes vänner sjöng och dansade med oss.
Det var en helg berusad av både känslor och dansk öl, följd av tomhet på seglatsen hemåt. Den där tomheten.
Så kom vardagen och jag var tvungen att börja leta. Jag visste vad hon hette och var hon jobbade, men ville inte fråga mina skidvänner. Jag chansade och ringde ett telefonnummer jag trodde var hennes. Telefonsvarare. Jag blev osäker på rösten i andra änden, den lät lite annorlunda i telefonen, men jag försökte igen efter några timmar. Det var hon. Vi pratade lite och hon frågade om jag ville komma dit och äta nästa dag. Det ville jag.
Gillar du pasta, frågade hon när jag klev in i hennes kök. Javisst sa jag, och fick ett glas vin till maten. Sedan kunde jag inte köra hem. Blev tvungen att sova över. Och nästa dag igen. Jag kom inte hem på över en vecka och myntade uttrycket "köpa rent" eftersom jag fick gå till Åhlens på lunchen och köpa nya kläder varje dag.
Ett år senare var jag i norska fjällen och höll en kurs i glaciärvandring. När jag kom hem stod hennes möbler i mitt hus och hennes lägenhet var tom. Hon hade flyttat in och vi bodde nu ihop.
Det blev 2004 och det blev den femte juni. Det är åtta år sedan idag, och var jag så nervös att jag trodde hjärtat skulle hoppa ur mitt bröst. Jag var klädd i vit frackskjorta, kravatt, väst, svart frockcoat och lackskor. Och en vit ros fäst vid hjärtat. Samma slags ros som alla de som trängdes med daggkåpa och liljekonvaljer i buketten min blivande fru höll i handen. Hon var så fin i sin enkla benvita klänning, med diskreta broderier på livet och knappar längs hela ryggen. Den hade ett litet släp. Men bara ett litet lagom sådär. Hon var vacker som Snövit i sitt mörka hår – för dagen uppsatt i femtiotalssnitt, de blå ögonen och de röda läpparna.
Vi gick så sakta vi någonsin kunde i mittgången på det lilla kapellet som står inbäddat bland lövträd på en liten kulle mitt på de gröna böljande ängarna. Den är inte många meter lång, vägen fram till det lilla altaret, så för att göra ceremonin rättvisa gällde det att hålla igen på farten. Jag njöt av varje liten ton från pianot och varje sträng som slogs an på kontrabasen. Den lilla sättningen räckte gott och väl för att fylla lokalen med den där melankoliska men samtidigt lekande lätta svenska jazzmusiken. Kunde inte varit mer passande. Kanske det bästa minnet av hela dagen.
Prästen sa fina saker om oss, och om kärleken. Ord jag inte kan minnas i detalj, eftersom jag var så nervös och fokuserad på att säga rätt när det var vår tur att prata. Men jag kommer ihåg det viktigaste. Jag minns att hon sa ja. Och jag glömmer aldrig känslan i kroppen. Lyckoruset, den bubblande kärleken och lättnaden över att ha klarat av ceremonin utan att svimma.
Vi stod i solen på en liten stentrappa utanför kapellet, rusiga av lycka medan de människor som står oss allra närmast öste ris över oss. Vi firades, kramades och fotograferades. Vi champangeminglade till bas- och pianojazz i den svenska försommargrönskan och lämnade platsen i en röd Triumph Spitfire cabriolet.
Det är åtta år sedan idag och känslan sitter kvar ännu.
Det var en helg berusad av både känslor och dansk öl, följd av tomhet på seglatsen hemåt. Den där tomheten.
Så kom vardagen och jag var tvungen att börja leta. Jag visste vad hon hette och var hon jobbade, men ville inte fråga mina skidvänner. Jag chansade och ringde ett telefonnummer jag trodde var hennes. Telefonsvarare. Jag blev osäker på rösten i andra änden, den lät lite annorlunda i telefonen, men jag försökte igen efter några timmar. Det var hon. Vi pratade lite och hon frågade om jag ville komma dit och äta nästa dag. Det ville jag.
Gillar du pasta, frågade hon när jag klev in i hennes kök. Javisst sa jag, och fick ett glas vin till maten. Sedan kunde jag inte köra hem. Blev tvungen att sova över. Och nästa dag igen. Jag kom inte hem på över en vecka och myntade uttrycket "köpa rent" eftersom jag fick gå till Åhlens på lunchen och köpa nya kläder varje dag.
Ett år senare var jag i norska fjällen och höll en kurs i glaciärvandring. När jag kom hem stod hennes möbler i mitt hus och hennes lägenhet var tom. Hon hade flyttat in och vi bodde nu ihop.
Det blev 2004 och det blev den femte juni. Det är åtta år sedan idag, och var jag så nervös att jag trodde hjärtat skulle hoppa ur mitt bröst. Jag var klädd i vit frackskjorta, kravatt, väst, svart frockcoat och lackskor. Och en vit ros fäst vid hjärtat. Samma slags ros som alla de som trängdes med daggkåpa och liljekonvaljer i buketten min blivande fru höll i handen. Hon var så fin i sin enkla benvita klänning, med diskreta broderier på livet och knappar längs hela ryggen. Den hade ett litet släp. Men bara ett litet lagom sådär. Hon var vacker som Snövit i sitt mörka hår – för dagen uppsatt i femtiotalssnitt, de blå ögonen och de röda läpparna.
Vi gick så sakta vi någonsin kunde i mittgången på det lilla kapellet som står inbäddat bland lövträd på en liten kulle mitt på de gröna böljande ängarna. Den är inte många meter lång, vägen fram till det lilla altaret, så för att göra ceremonin rättvisa gällde det att hålla igen på farten. Jag njöt av varje liten ton från pianot och varje sträng som slogs an på kontrabasen. Den lilla sättningen räckte gott och väl för att fylla lokalen med den där melankoliska men samtidigt lekande lätta svenska jazzmusiken. Kunde inte varit mer passande. Kanske det bästa minnet av hela dagen.
Prästen sa fina saker om oss, och om kärleken. Ord jag inte kan minnas i detalj, eftersom jag var så nervös och fokuserad på att säga rätt när det var vår tur att prata. Men jag kommer ihåg det viktigaste. Jag minns att hon sa ja. Och jag glömmer aldrig känslan i kroppen. Lyckoruset, den bubblande kärleken och lättnaden över att ha klarat av ceremonin utan att svimma.
Vi stod i solen på en liten stentrappa utanför kapellet, rusiga av lycka medan de människor som står oss allra närmast öste ris över oss. Vi firades, kramades och fotograferades. Vi champangeminglade till bas- och pianojazz i den svenska försommargrönskan och lämnade platsen i en röd Triumph Spitfire cabriolet.
Det är åtta år sedan idag och känslan sitter kvar ännu.
Det här med att utmana sig själv. Pressa sina gränser, flytta fram de personliga positionerna, tänja och stretcha sina färdigheter. Att våga ge sig på nya saker och tro på att man klarar av dem. Man måste det, hur jobbigt och nervöst det än kan kännas, annars blir man stående kvar i sin trygga och välbekanta komfortzon utan att utvecklas och ångrar att man aldrig försökte.
Ta Abbe. Så länge han själv tror att han kan, så vågar han försöka. Och ibland lyckas. Jag vill att han ska fortsätta på det sättet och inte falla in i en känsla av att han inte klarar av saker, på grund av sitt syndrom. Det är en svår avvägning. Det gör ont i mig att se honom misslyckas med något, eller vara sämst av alla på något, på grund av att han inte har samma förutsättningar som de andra. Samtidigt vore det trist om han inte vågade försöka. Det gäller att väga signalerna jag sänder till honom på guldvåg. Han blir mer och mer medveten om sitt syndrom för varje dag som går, men med rätt inställning kanske han kan se de som något unikt istället för en hämsko. Där har Abbemamman och jag en delikat uppgift.
Det här med att utmana sig själv. Det tycker jag man ska fortsätta med hela livet. Det blir så mycket roligare om man hela tiden vidgar sina vyer. Det är därför jag sitter på ett hotellrum på Österlen och skriver detta, lite pirrig inför morgondagen och uppgiften jag har framför mig – fotografera ett bröllop. Hela dagen. Från morgonen till sena kvällen, rubb och stubb. Jag har aldrig gjort det tidigare och det är en stor och viktig dag för brudparet där inget får gå fel. Nervöst som sjutton, men hey, jag kan ju hantera min kamera någorlunda och jag vet vad jag gillar för stil på bilderna, tänker jag. Någon gång ska vara den första.
Ta Abbe. Så länge han själv tror att han kan, så vågar han försöka. Och ibland lyckas. Jag vill att han ska fortsätta på det sättet och inte falla in i en känsla av att han inte klarar av saker, på grund av sitt syndrom. Det är en svår avvägning. Det gör ont i mig att se honom misslyckas med något, eller vara sämst av alla på något, på grund av att han inte har samma förutsättningar som de andra. Samtidigt vore det trist om han inte vågade försöka. Det gäller att väga signalerna jag sänder till honom på guldvåg. Han blir mer och mer medveten om sitt syndrom för varje dag som går, men med rätt inställning kanske han kan se de som något unikt istället för en hämsko. Där har Abbemamman och jag en delikat uppgift.
Det här med att utmana sig själv. Det tycker jag man ska fortsätta med hela livet. Det blir så mycket roligare om man hela tiden vidgar sina vyer. Det är därför jag sitter på ett hotellrum på Österlen och skriver detta, lite pirrig inför morgondagen och uppgiften jag har framför mig – fotografera ett bröllop. Hela dagen. Från morgonen till sena kvällen, rubb och stubb. Jag har aldrig gjort det tidigare och det är en stor och viktig dag för brudparet där inget får gå fel. Nervöst som sjutton, men hey, jag kan ju hantera min kamera någorlunda och jag vet vad jag gillar för stil på bilderna, tänker jag. Någon gång ska vara den första.
Vet ni vad? Vår "Pappakyckling" vann den första deltävlingen i "Pippi på Svensk fågel". Det hade jag aldrig trott, men det är ju jättekul!
Såhär lyder juryns motivering:
Gunnar har förutom att få flest röster lyckats charma juryn med sin Pappakyckling gjord på svensk kyckling med asiatiska smaker. Receptet är lättlagat och passar bra att laga ihop med hela familjen. De härliga bilderna och den trevliga texten är inspirerande. Sist men inte minst, det är väldigt gott!
Här finns en intervju med mig om ni vill läsa.
Som tack till alla som röstat på mitt recept lottar jag ut ett presentkort på kyckling värt hundra spänn. Skriv en kommentar till detta inlägget så drar jag en vinnare bland dem.
Mvh
/matbloggaren Abbes pappa
Såhär lyder juryns motivering:
Gunnar har förutom att få flest röster lyckats charma juryn med sin Pappakyckling gjord på svensk kyckling med asiatiska smaker. Receptet är lättlagat och passar bra att laga ihop med hela familjen. De härliga bilderna och den trevliga texten är inspirerande. Sist men inte minst, det är väldigt gott!
Här finns en intervju med mig om ni vill läsa.
Som tack till alla som röstat på mitt recept lottar jag ut ett presentkort på kyckling värt hundra spänn. Skriv en kommentar till detta inlägget så drar jag en vinnare bland dem.
Mvh
/matbloggaren Abbes pappa
En kort rapport sent om kvällen. Det susar försiktigt från Abbes drömmar. Han ligger i en säng här bredvid mig, storebror och mamman slumrar intill honom.
Vi är på Grötö på familjehelg med 22q11-föreningen. Det är tredje gången nu, räknar man med veckan på Ågrenska i vintras så är det fjärde gången, som vi träffar vissa av familjerna. Människor som blivit våra vänner. Nu, med facit i hand, känns det besynnerligt att vi en gång tvekade på om detta var något att ha. Vi ville vara något mer än föräldrar till ett barn med syndrom, vara helt vanliga och inte bara förknippas med Abbes svårigheter, inte bara umgås med likasinnade. Nu vet vi bättre.
Vi vet att det är skönt att ses ibland, byta erfarenheter, skratta åt somligt och gråta över annat. Vi vet att det känns bra att inte behöva förklara varför våra barn gör si, låter så, inte orkar ditt eller klarar datt. Vi vet hur mycket det betyder för syskonen att få träffa andra syskon som som har liknande upplevelser i bagaget, som de själva har.
Killarna har längtat. Abbe köpte en present till Elliot för att han nyss opererat sina fötter och Abbe vet hur det är att vara på sjukhus. Och så köpte han en present till Agnes. Bara för att. Och vet ni vad? Agnes hade en till Abbe, hon också. Jag blir varm i hjärtat.
Kvällen startade traditionsenligt med poängpromenad. I år ville Abbe och storebror gå helt själva och de svarade både på vuxen- och barnfrågorna. Det var svåra vuxenfrågor. Vid prisutdelningen visade det sig att bästa vuxen hade skrapat ihop nio poäng. På andra plats – med åtta rätt – kom, tro det eller ej, Abbe och storebror. Helt galet. Min fru och jag lyckades skrapa ihop fyra rätt.
Vid barnprisutdelningen var det dags igen, Abbe och brorsan vann och fick välja pris först. Har vi två allmänbildade små genier eller är det dags att låta dem börja spela på Lotto tro?
Vi vet att det är skönt att ses ibland, byta erfarenheter, skratta åt somligt och gråta över annat. Vi vet att det känns bra att inte behöva förklara varför våra barn gör si, låter så, inte orkar ditt eller klarar datt. Vi vet hur mycket det betyder för syskonen att få träffa andra syskon som som har liknande upplevelser i bagaget, som de själva har.
Killarna har längtat. Abbe köpte en present till Elliot för att han nyss opererat sina fötter och Abbe vet hur det är att vara på sjukhus. Och så köpte han en present till Agnes. Bara för att. Och vet ni vad? Agnes hade en till Abbe, hon också. Jag blir varm i hjärtat.
Kvällen startade traditionsenligt med poängpromenad. I år ville Abbe och storebror gå helt själva och de svarade både på vuxen- och barnfrågorna. Det var svåra vuxenfrågor. Vid prisutdelningen visade det sig att bästa vuxen hade skrapat ihop nio poäng. På andra plats – med åtta rätt – kom, tro det eller ej, Abbe och storebror. Helt galet. Min fru och jag lyckades skrapa ihop fyra rätt.
Vid barnprisutdelningen var det dags igen, Abbe och brorsan vann och fick välja pris först. Har vi två allmänbildade små genier eller är det dags att låta dem börja spela på Lotto tro?
Abbe pratar om sina bästa kompisar i skolan.
– XX är väldigt vild av sig. Och YY är lugn.
Jag frågar honom hur han själv är, vild eller lugn? Han funderar lite och svarar:
– När jag är med XX är jag vild, och när jag är med YY är jag lugn.
– Och när du är med båda två då?
– Då är jag mittemellan.
Kan det vara så enkelt?
– XX är väldigt vild av sig. Och YY är lugn.
Jag frågar honom hur han själv är, vild eller lugn? Han funderar lite och svarar:
– När jag är med XX är jag vild, och när jag är med YY är jag lugn.
– Och när du är med båda två då?
– Då är jag mittemellan.
Kan det vara så enkelt?
Kulturshowen i torsdags var fin. Alla vi föräldrar bakade goda kakor och betalade sedan för dem och en kopp kaffe. Då blir det pengar i barnens kassa till nya grejer på t ex skolgården som elevrådet lämnar in önskemål om. Barnen hade valt sånger tillsammans med kulturskolan med utgångspunkt från skolans värdegrund som vi försöker jobba med. Det är lätt att det blir lite tomma ord, det där med värdegrunder, men på det här viset får orden en verklig mening för barnen. Fint och rätt tänkt, tycker jag.
Det har övat och övat på texter och melodier, på danssteg och små sketcher, på rytminstrument och ukuleles. Och så var det äntligen dags att samlas på den stora scenen med en salong full av förväntansfulla släktingar. Jag gissar att det var ganska pirrigt.
Vi fick höra massor av fina låtar av den nittio barn starka kören, allt från Änglamark och Hjärtat det ska sitta här till Man kan va liten med stora problem och Heal the World. Abbe tyckte att Uno Svenningssons Under Ytan var bra, men väldigt sorglig. Det ligger något i det. Jag, å andra sidan hade tårar i ögonen mest hela tiden.
PS. Eftersom jag är noga med att inte lägga ut bilder på andras barn än mina egna utan att fråga om lov blev det lite svårt med bilder från showen här på bloggen. Men den här lilla flickan var så himla fin där hon låg på scenkanten och njöt i vinden från en fläkt, så jag var ville att ni skulle få se henne. Och det var okej för hennes mamma. Lite Carola-fläkt-wannabe där.
Det har övat och övat på texter och melodier, på danssteg och små sketcher, på rytminstrument och ukuleles. Och så var det äntligen dags att samlas på den stora scenen med en salong full av förväntansfulla släktingar. Jag gissar att det var ganska pirrigt.
Vi fick höra massor av fina låtar av den nittio barn starka kören, allt från Änglamark och Hjärtat det ska sitta här till Man kan va liten med stora problem och Heal the World. Abbe tyckte att Uno Svenningssons Under Ytan var bra, men väldigt sorglig. Det ligger något i det. Jag, å andra sidan hade tårar i ögonen mest hela tiden.
PS. Eftersom jag är noga med att inte lägga ut bilder på andras barn än mina egna utan att fråga om lov blev det lite svårt med bilder från showen här på bloggen. Men den här lilla flickan var så himla fin där hon låg på scenkanten och njöt i vinden från en fläkt, så jag var ville att ni skulle få se henne. Och det var okej för hennes mamma. Lite Carola-fläkt-wannabe där.
