Jag: När jag pluggade i England bodde jag ihop med tre Grek-cyprioter.
Storebror: Vad sa du, pappa?!! Sa du Grek-superidioter?

Jag kanske var bland de sista att börja med det. Har inte riktigt orkat bry mig tidigare, men så laddade jag ner Instagram till min telefon för några veckor sedan. Det var ju kul! Här kommer några bilder från vår resa till Grekland, vill du se fler får du klicka på den här länken.



(Bilden med de musikaliska svalorna kan du rösta på i GP:s fototävling "Sommarbilden" på Facebook om du gillar den. Klicka här i så fall.)
 
Vill du se fler av mina Instagrambilder kan du följa mig här.

Har nästan lite dåligt samvete för att jag lämnade er här med de senaste inläggen hängande. Jag vet att några undrat hur det går. Allt var jobbigt där ett tag. Jag tappade sugen, kan man säga.

Mamma var dålig, och då menar jag rejält kass. Jag var nära att mista henne och har varit vansinnigt orolig. Regnet öste ner och det var samma temperatur som i slutet av februari. Jag slet för att få ihop en deklaration som skulle varit inne för länge sedan, men som jag slarvat med för att jag inte behärskade allt det där extra kring att ha varit delägare i ett företag som inte längre existerade. Borde tagit tag i det för länge sedan men det blev aldrig gjort. Helt och hållet mitt eget fel alltså, men det gjorde inte precis saken bättre. Och mitt i arbetet med att bila upp golvet i vår källare för att äntligen få någon hyfs på tvättstuga och lilla toaletten började det sippra in vatten utifrån. Visserligen har det fallit vatten från skyarna i mängder som inte skådats sedan Noaks tid, men ändå. Ska vi bli tvungna att dränera om? Dessutom har jag haft en nacke som krånglat så att högerarmen domnar hela tiden. Inte ens att cykla har funkat särskilt bra.

Semestervilan och njutningen kom av sig rejält, kan man säga.

Men nu så. Mamma blir bättre och bättre. Hon har en tid kvar på sjukhus innan hon får komma hem, men hon lever och blir gradvis friskare. Deklarationen är inskickad efter ett idogt letande efter papper och efter att jag stört min före detta reklambyrås revisor litegrann på semestern. Det blir en straffavgift såklart, men mindre än den skulle blivit om jag väntat ytterligare några veckor. Vattnet i källaren tror vi att vi fick ordning på genom att byta ett dräneringsrör i ett dike som varit stopp i. Ska fixa en läckande hängränna också, sedan kan det vara löst. Nu har vi hantverkare som flytspacklar och bygger väggar för glatta livet.

Och för att få någon vila, lite sol och lite värme innan vår gemensamma semester var helt slut googlade vi fram en av de få resorna som fanns att få tag i efter allt regnande. Två dagar senare åkte vi till Kefalonia i Grekland. Där sitter jag nu i den ljumma kvällsvinden med en kall Mythos. Jag messar flera gånger om dagen med pappa för att höra att allt fortsätter på samma fina sätt med mamma som det gjorde innan vi vågade boka resan. Det gör det.

Så bannemig, det verkar som att skiten faller på plats trots allt. Nu återstår bara att ordna med magnetröntgen eller något sådant när jag kommer hem för att ta reda på varför min arm domnar hela tiden.

Skål.

I morgon är det en vecka sedan min mamma lades in på sjukhus. Senare, vid halv fyra på natten ringde en läkare till pappa och sa att det var bäst att han kom in med en gång. Det var allvarligt. Jag fick ett sms tidigt på morgonen och åkte dit direkt.

Vi har varit där sedan dess, pappa och jag. Kommit när besökstiden börjat och gått när den tagit slut. Och hela tiden har Abbefarmor sovit, varit sövd. Fram till i förrgår. Hon öppnade ögonen ett kort ögonblick. Jag kramade hennes hand, hon log och somnade igen. Det kändes fint. Hon vet att vi är där.

Jag undrar lite hur det känns att vakna upp sådär och inte veta riktigt vad som hänt, hur länge man legat där och varför man är täckt av slangar och maskiner. Jag försökte berätta för henne när jag var där idag. Vad läkarna har sagt, och hur mycket bättre allt ser ut nu, även om det inte känns så för henne. Jag berättar att jag visat bilder från sjukhuset på min telefon för killarna och att Abbe ville titta på bilder från sina egna operationer. Som jämförelse. Eller för att identifiera sig med farmor kanske. Jag berättar att jag skrev några rader på bloggen och att det kommit fina kommentarer och hälsningar från er. Jag berättar att sommarvädret är värdelöst och att det sipprat in vatten i vår källare där vi ska göra ny tvättstuga och ett litet badrum. Jag berättar om den fina festen vi var på hos min vän Fredrik och hans familj igår kväll och hur Abbe dansade i bar överkropp nästan till midnatt.

Mamma försöker svara, men det går inte med respiratorslangen som de opererat in i ett hål i strupen på henne. Jag försöker förklara att luften aldrig passerar stämbanden och då blir det inget ljud, ingen röst. Hon ser förtvivlad ut och jag säger att snart kommer det att funka igen, när hon orkar andas helt själv så att de kan ta bort slangen. Hon försöker prata lite utan ljud och jag läser på läpparna så gott det går.

Pappa berättar hur han varit så trött så att han i ren förvirring slängde sina strumpor i toaletten istället för i tvättkorgen. Vi skrattar åt det, alla tre, och jag sa att det var tur att han inte kissade i tvättkorgen i alla fall. Jag säger att jag tror jag vet precis hur trött och omtumlad han känner sig.

De där skratten. De röstlösa skratten, borrar sig in i min själ som små bloss av hopp. Märkligt. Man går omkring och tar varandra för givet, till plötsligt en dag, då ett trött skratt utan ljud känns som något alldeles, alldeles extra.

Jag har suttit många timmar, vid många tillfällen och tittat på kurvor i olika färger som rytmiskt ritas upp för att berätta om hjärtrytm, syremättnad och blodtryck. Jag har lyssnat på det monotona pustandet från respiratorn som hjälper trötta lungor att andas, och jag har hoppat till när medicinpumpar larmar om stopp i någon slang eller att de vill ha ny substans i påsen eller sprutan. Jag borde vara van. Jag är van.

Jag är van vid slangarna. Van vid sladdarna och maskinerna som hjälper till att hålla livet igång på någon man älskar. Jag är van vid miljön. En märklig och lite sorglig sak att vara van vid om man inte jobbar inom vården, men jag har blivit det. Van.

Van betyder inte avtrubbad. Omständigheterna är lika otäcka varje gång jag befinner mig i den miljön. Sammanhanget lika skrämmande, lika ovisst och lika utlämnande. Känslorna lika starka och tärande. Oron är den samma.

Min erfarenhet är kanske lite omvänd. Jag är van vid att ett litet barn ligger uppkopplat mot det där maskinerna. Det brukar vara min son.

Inte min mamma.

Jag läser en text av en vän om henne och en annan vän. Två systrar. Den gör så ont och jag blir arg på dumma jävla sjukdomar. Men det är också en text så full av kärlek och hopp mitt i hopplösheten. Läs den bara.

Så var det då slut för den här gången, fotbolls-EM. Och inte på något sätt oväntat gick Spanien ur turneringen som segrare. Jag tror det var vad många hade tippat redan innan avspark i EM:s första match.

De har varit osannolikt bra i flera år nu. Jag minns med glädje hur de briljerade i VM för två år sedan och hur storebror sedan briljerade nästan lika bra med namnen på alla spelarna då vi var i Barcelona. De har varit som maskiner, nästan omänskliga.

Just därför blev jag lite extra varm i hjärtat när jag såg scenerna nere på plan direkt efter att matchen spelats klart. Att se de här superstjärnorna, maskinerna, en efter en lyfta in sina barn på plan. Kramas, pussas, busa och leka med sina små mitt i segeryran. Små små Torres, mini-Albas, pytte-Alonsos och vilka nu var alla barnen var. Med fuktiga ögon njöt jag nästan lika mycket av att se dem fira med sina kära som när de spelade matchen.

Skönt. De är inga maskiner.

Javisst sjutton, jag skulle ju lotta ut 100 spänn kyckling till någon av er som kommenterade i samband med att vi vann första deltävlingen i det häringa matlagningsprojektet som jag är med i. Tiden har sprungit iväg en del så vi hoppar över liten film när Abbe eller brorsan drar ett namn på en lapp den här gången. Men eftersom det var exakt 35 kommentarer i det där inlägget (jag vet att det står 36 men det var en som dubbelkommenterade) så kom jag på att det är lika många som det finns bollar i lottodragningen. Alltså lät jag "Drakula" göra jobbet. Det första numret i den första dragningen får bestämma vilken kommentar som vinner. Ca 1:20 in i kvällens dragning ramlar första kulan ner och den har nummer tjugo. Den tjugonde kommentaren är skriven av Charlotte som vinner värdecheckarna på kycklingen. Grattis Charlotte!

Apropå detta så kan man nu rösta på mina Kyckling-quesadillas med salsa. Om ni inte har provat dem så kan jag rekommendera er att laga dem till EM-finalen imorgon. Smidiga att mumsa på framför TV:n och med ett spanskklingande namn och fyllning med italienska inslag passar de ju perfa. Eller hur?

Röstar gör man via den här länken. Om ni gillar dem blir jag jätteglad om ni röstar. Samma upplägg som förra gången, vinner vi lottar jag ut värdecheckar.

Smaklig måltid framför matchen imorgon då.

Om ni hängt här ett tag så vet ni att jag tycker att det är viktigt att ta ställning till om man vill donera sina organ eller inte. Man kan ha skäl emot organdonation, det har har jag full respekt för, men det är dumt att inte ens ha funderat över hur man vill ha det. Och om man bestämt att man vill donera organ efter sin död är det väldigt onödigt om om man inte berättar det för myndigheterna. Jag har skrivit många inlägg om det här genom åren. Att jag själv är positiv till att donera organen är kanske inte så konstigt. Abbe hade inte funnits hos mig idag om inte en vänlig själ valt att donera reservdelar som han kunde få.

Nu drar Facebook sitt strå till donationsstacken. Egentligen gjorde de det redan i början av maj i vissa länder, men från och med idag finns möjligheten även här i Sverige. Nu kan du visa i din tidslinje när du anmälde dig till donationsregistret så att alla dina vänner kan se det. Kanske kan det ge en påminnelse till någon annan att ta ställning och anmäla sig.

Så här gör man. Gå in på din sida på Facebook. Överst i din tidslinje ligger fönstret där du skriver statusuppdateringar, postar bilder etc. Där finns också en rubrik som heter "Livshändelser". Klicka på den så dyker det upp ett antal undermenyer. Klicka på "Hälsa och välbefinnande" så dyker det upp ytterligare undermenyer och en av dem är "Organdonator..." När du klickar på den kan fylla i när du registrerade dig och där finns också en länk för att "registrera dig i lämpligt register" som leder till Livsviktigt där du kan anmäla dig som donator.

Det är dags för den andra omgången i "Pippi på svensk kyckling". Ungefär samtidigt som de sista kvartsfinalerna i fotbolls-EM spelas i Ukraina. Temat ”Fingermat till sportsommaren” passar alltså som av en händelse alldeles utmärkt. Eller om det kanske rent av var så det var tänkt. Kanske var det därför en del av denna omgång också innehöll en uppgift för barnen att pyssla ihop en kycklingmaskot inför EM eller OS?

Okej. Så tanken är alltså att man ska kunna sitta framför TV:n och mumsa i sig något enkelt medan man tittar på hur det går för de blågula. Inte för mycket bestick och krångel utan något man pillar i sig med händerna då. Jag gjorde Queasadillas med två salsor, en lite hetare och en mildare. Och eftersom Mexico inte är med i EM så fick de ett innehåll som drar mer åt Italien.

Quesadillas:
2 kycklingfiléer – strimlas
2 vitlöksklyftor
1 citron
3-400 g mozzarella – riven
1/2 kruka färsk basilika – hackas
1/2 kruka färsk oregano – hackas
8 st tortillabröd

Sötstark tomatsalsa:
1 msk smör
2 salladslökar/sticklökar – strimlas
0,5 dl honung
1-2 msk vitvinsvinäger
rivet citronskal
3 söta kvisttomater – tärnade
1/2 spansk peppar – hackad

Sval avokadosalsa:
1 avokado
1 tsk olivolja
2 msk creme fraiche

Gör så här:
Tomatsalsan: Fräs salladslöken/sticklöken i smör och koka den sedan i honung tills den mjuknar.
Tillsätt tomat, spansk peppar och citronskal.
Låt koka ihop. Smaka av med salt, peppar och vinäger. Låt svalna.
Avokadosalsan: Mosa ihop avokadon med olivoljan, blanda i creme fraichen och smaka av med salt och peppar.
Quesadillas: Skär kycklingen i fina strimlor och fräs den ihop med den pressade vitlöken i olivolja. Pressa över citronen och låt kycklingen dra åt sig saften. Riv mozzarellan på den grövsta delen på rivjärnet. (om du inte köpt färdigriven förstås). Lägg ett lager ost på ett tortillabröd, följt av ett lager av kycklingstrimlinlorna och sedan de hackade färska örterna. Avsluta med ett lager ost och lägg ett tortillabröd på toppen. Kläm ihop det lite så att osten "limmar" ordentligt. Lägg Quesadillan i en stekpanna med lite olivolja i och stek några minuter på varje sida. Skär lagom stora bitar för att hålla i handen.

Servera och doppa quesadilla-slicearna i salsorna. Gärna med en kall öl.

(Den här maten fick förresten mycket beröm av både Abbe och hans brorsa och det ser jag som ett extremt gott betyg, om ni förstår hur jag menar.)







Storebror gick all in när han fick höra om kycklingmaskoten. Han hade sett något pyssel på TV där de gjorde en jordgubbe av trälim och tidningspapper och ville testa detta. Det blev en svensk supporter-kyckling starkt inspirerad av Angry birds. Den räckte inte långt för att stötta vårt fotbollslag, men vi får hoppas att den kan göra lite nytta under OS senare i sommar.

Det blev lite annorlunda i år. Vi firade tillsammans med våra bästa vänner som vi alltid gjort, så långt var allt som vanligt. Och tanken var att vi skulle göra midsommarstång, plocka blommor och binda kransar och dansa små grodorna som vi alltid brukar göra.

Men vi var ett stukat gäng, både vuxna och barn. Vi var hostande förkylda, hängiga med ont i halsen, någon med ryggskott, andra med svullna och kliande allergiögon. Dessutom regnade det ihärdigt mest hela dagen. Leta björkris och blöta ängsblommor lockade ingen av oss särskilt mycket.

Vi åt vår sillunch, våra jordgubbar och vår grillade middag inomhus istället, låg och slöade i soffor och på golvet och snackade om allt mellan himmel och jord och hade det precis så trevligt och bra som vi orkade.

Storebror och en av tjejerna satte ihop en poängpromenad som vi gick i spöregnet. De hade kul när de gjorde frågorna och vi likaså när vi svarade på dem, och jag är otroligt imponerad över hur bra de hade fått ihop alltsammans.

Jag funderade lite över det här med årets ljusaste natt när vi framåt kvällen satt och pratade i ljuset av lampor och tända ljus. Jag tänkte att det nog blivit något fel i vår del av landet. Och jag tänkte att det inte gör något så länge man är med människor man tycker om.

Jag lyssnar på killarna som sitter och snackar i ett annat rum. Abbe säger något om sina barn som han får när han gifter sig.

Storebror: Abbe, man behöver inte vara gift för att få barn.
Abbe: Jo, man får barn då.
Storebror: Näe, man får inte barn bara för att man är gift.
Abbe: Va?!
Storebror: Man GÖR barn, Abbe.
Abbe: Meh! Hur gör man barn då?
*Tystnad.*

Jag gissar att ni alla har sett den här reklamfilmen, den är drygt ett år gammal och fick otroligt mycket uppmärksamhet när den kom. Bara det faktum att den visats femtiotre och en halv miljon gånger på YouTube säger väl sitt. Jag förstår det. Den är fin och bra på många sätt.

Men visste ni att Max – den lille killen som spelar Mini-Darth i filmen – också är hjärtebarn? Han föddes med Fallots anolomi – ett hjärtfel inte helt olikt Abbes men har klarat sig fram till nu utan operation, till skillnad från Abbe som var tvungen att opereras akut som nyfödd för att överleva. Men ingreppet de gjorde på Max är likt Abbes. De bytte samma klaffar på båda killarna och lagade ett hål mellan kamrarna. (På Abbe ersatte man dessutom hela lungartären.)

Han opererades i torsdags på Children's Hospital i  Los Angeles och uppges nu må bra. Max är en cool kille och skickar en hälsning till alla andra barn som behöver vistas mycket på sjukhus:

"Kids, if you use your FORCE and dream big, you can achieve anything. We may be small – but we're mighty!" 

Sju år, liksom.

Så. Nu är den ifylld och redo att posta. Ansökan om vårdbidrag för Abbe. En övning i stigmatisering på hög nivå. Av sitt eget barn.

Missförstå mig inte, jag tycker det är mycket bra att man kan få hjälp och stöd när man behöver det, men själva processen är slitsam. Man tvingas lägga bort alla sina positiva sidor och bara se halvtomma glas överallt. Klä av sin vardag och se den som den ser ut i sin fulaste verklighetskostym. Bort med överseende, förskönande och glättigt spackel. In med kritiskt granskande och jämförande med "friska" barn i samma ålder.

När jag läser läkarutlåtandet tänker jag "åh fy fan vad jobbigt, att dom orkar" sedan inser jag att det handlar om min son. Och att allt i utlåtandet stämmer. Det är inte så lite nedslående.

Men nu är det ifyllt. Igen. Av någon anledning måste vi gå igenom den här processen vartannat år. Jag vet inte riktigt vad de förväntar sig. Att kromosomerna i Abbes alla hundra tusen miljarder celler ska laga sig själva på något sätt? Att hjärtat och gomen ska lappas ihop på något magisk sätt och att han plötsligt ska bli av med sitt syndrom. Well, I've got news for you, Försäkringskassan. Det kommer inte att ske. Abbe kommer för alltid att ha den här kromosomrubbningen. Ok?

Det är ändå tur att man är utrustad med just överseende och positivt synsätt, åtminstone emellan ansökningarna. Livet blir ju så mycket trevligare då.

(kunde inte låta bli att ta den här bilden och sms:a till min engelska polare, så nu får ni också se den)

UPDATE: Detta hjälpte uppenbarligen inte ett skit.

Abbe sitter vid köksbordet och läser högt vad som står på ett mjölkpaket. Alla ord är inte helt enkla, men han tar sig igenom meningarna med hjälp av vilja och tålamod.

– Men oj, vad du har blivit duktig på att läsa Abbe, sa jag. Jag visste att du kunde läsa lite, men inte att du var så här bra.
– Meh! Det kallas för skolan, pappa.
– !!

Storebror får vara uppe och se en halvlek av matchen mellan Polen och Ryssland. När det blir paus rapporteras om kravaller och huliganbråk. Många skadade och "än så länge motstridiga uppgifter om en avliden".

– Va?! säger storebror. Avliden?!
– Ja usch, det verkar visst så. Det har varit ganska bråkigt idag mellan ryssar och polacker, sa jag.
– Jo, men herregud, sa storebror. Att DÖ för ett krig om vem som har bäst fotbollslag?!

I ett par års tid har vi krupit ihop tillsammans och lagt oss tillrätta med några sköna kuddar i sänglampans sken, storebror, Harry och jag. Nästan varje kväll. Jag har längtat efter de där stunderna och jag tror bestämt storebror har gjort det också, även om gå och lägga sig verkar vara ett nödvändigt ont i hans ålder. Men nu är det slut. Ikväll läste jag det sista kapitlet i den sista Harry Potterboken för honom.

Det kommer att bli väldigt tomt.

För tolv år sedan träffade jag en tjej. Det var i Skagen, det var kristi himmelfärdshelg och det var i början av juni precis som nu. Jag hade sett henne tidigare ett par gånger, på after work på en av stans krogar. Hon var kompis till några vänner jag lärt känna på en skidresa och väldigt söt. Nu stod hon där i trängseln på en bar i Skagen. Mina vänner och jag höll låda, spelade gitarr och sjöng. Jag stod på ett av borden med en tamburin handen och skrålade Talking Heads gamla klassiker "Phycho killer". Hon och hennes vänner sjöng och dansade med oss.

Det var en helg berusad av både känslor och dansk öl, följd av tomhet på seglatsen hemåt. Den där tomheten.

Så kom vardagen och jag var tvungen att börja leta. Jag visste vad hon hette och var hon jobbade, men ville inte fråga mina skidvänner. Jag chansade och ringde ett telefonnummer jag trodde var hennes. Telefonsvarare. Jag blev osäker på rösten i andra änden, den lät lite annorlunda i telefonen, men jag försökte igen efter några timmar. Det var hon. Vi pratade lite och hon frågade om jag ville komma dit och äta nästa dag. Det ville jag.

Gillar du pasta, frågade hon när jag klev in i hennes kök. Javisst sa jag, och fick ett glas vin till maten. Sedan kunde jag inte köra hem. Blev tvungen att sova över. Och nästa dag igen. Jag kom inte hem på över en vecka och myntade uttrycket "köpa rent" eftersom jag fick gå till Åhlens på lunchen och köpa nya kläder varje dag.

Ett år senare var jag i norska fjällen och höll en kurs i glaciärvandring. När jag kom hem stod hennes möbler i mitt hus och hennes lägenhet var tom. Hon hade flyttat in och vi bodde nu ihop.

Det blev 2004 och det blev den femte juni. Det är åtta år sedan idag, och var jag så nervös att jag trodde hjärtat skulle hoppa ur mitt bröst. Jag var klädd i vit frackskjorta, kravatt, väst, svart frockcoat och lackskor. Och en vit ros fäst vid hjärtat. Samma slags ros som alla de som trängdes med daggkåpa och liljekonvaljer i buketten min blivande fru höll i handen. Hon var så fin i sin enkla benvita klänning, med diskreta broderier på livet och knappar längs hela ryggen. Den hade ett litet släp. Men bara ett litet lagom sådär. Hon var vacker som Snövit i sitt mörka hår – för dagen uppsatt i femtiotalssnitt, de blå ögonen och de röda läpparna.

Vi gick så sakta vi någonsin kunde i mittgången på det lilla kapellet som står inbäddat bland lövträd på en liten kulle mitt på de gröna böljande ängarna. Den är inte många meter lång, vägen fram till det lilla altaret, så för att göra ceremonin rättvisa gällde det att hålla igen på farten. Jag njöt av varje liten ton från pianot och varje sträng som slogs an på kontrabasen. Den lilla sättningen räckte gott och väl för att fylla lokalen med den där melankoliska men samtidigt lekande lätta svenska jazzmusiken. Kunde inte varit mer passande. Kanske det bästa minnet av hela dagen.

Prästen sa fina saker om oss, och om kärleken. Ord jag inte kan minnas i detalj, eftersom jag var så nervös och fokuserad på att säga rätt när det var vår tur att prata. Men jag kommer ihåg det viktigaste. Jag minns att hon sa ja. Och jag glömmer aldrig känslan i kroppen. Lyckoruset, den bubblande kärleken och lättnaden över att ha klarat av ceremonin utan att svimma.

Vi stod i solen på en liten stentrappa utanför kapellet, rusiga av lycka medan de människor som står oss allra närmast öste ris över oss. Vi firades, kramades och fotograferades. Vi champangeminglade till bas- och pianojazz i den svenska försommargrönskan och lämnade platsen i en röd Triumph Spitfire cabriolet.

Det är åtta år sedan idag och känslan sitter kvar ännu.

Det här med att utmana sig själv. Pressa sina gränser, flytta fram de personliga positionerna, tänja och stretcha sina färdigheter. Att våga ge sig på nya saker och tro på att man klarar av dem. Man måste det, hur jobbigt och nervöst det än kan kännas, annars blir man stående kvar i sin trygga och välbekanta komfortzon utan att utvecklas och ångrar att man aldrig försökte.

Ta Abbe. Så länge han själv tror att han kan, så vågar han försöka. Och ibland lyckas. Jag vill att han ska fortsätta på det sättet och inte falla in i en känsla av att han inte klarar av saker, på grund av sitt syndrom. Det är en svår avvägning. Det gör ont i mig att se honom misslyckas med något, eller vara sämst av alla på något, på grund av att han inte har samma förutsättningar som de andra. Samtidigt vore det trist om han inte vågade försöka. Det gäller att väga signalerna jag sänder till honom på guldvåg. Han blir mer och mer medveten om sitt syndrom för varje dag som går, men med rätt inställning kanske han kan se de som något unikt istället för en hämsko. Där har Abbemamman och jag en delikat uppgift.

Det här med att utmana sig själv. Det tycker jag man ska fortsätta med hela livet. Det blir så mycket roligare om man hela tiden vidgar sina vyer. Det är därför jag sitter på ett hotellrum på Österlen och skriver detta, lite pirrig inför morgondagen och uppgiften jag har framför mig – fotografera ett bröllop. Hela dagen. Från morgonen till sena kvällen, rubb och stubb. Jag har aldrig gjort det tidigare och det är en stor och viktig dag för brudparet där inget får gå fel. Nervöst som sjutton, men hey, jag kan ju hantera min kamera någorlunda och jag vet vad jag gillar för stil på bilderna, tänker jag. Någon gång ska vara den första.

Vet ni vad? Vår "Pappakyckling" vann den första deltävlingen i "Pippi på Svensk fågel". Det hade jag aldrig trott, men det är ju jättekul!

Såhär lyder juryns motivering:
Gunnar har förutom att få flest röster lyckats charma juryn med sin Pappakyckling gjord på svensk kyckling med asiatiska smaker. Receptet är lättlagat och passar bra att laga ihop med hela familjen. De härliga bilderna och den trevliga texten är inspirerande. Sist men inte minst, det är väldigt gott!

Här finns en intervju med mig om ni vill läsa.

Som tack till alla som röstat på mitt recept lottar jag ut ett presentkort på kyckling värt hundra spänn. Skriv en kommentar till detta inlägget så drar jag en vinnare bland dem.

Mvh
/matbloggaren Abbes pappa

En kort rapport sent om kvällen. Det susar försiktigt från Abbes drömmar. Han ligger i en säng här bredvid mig, storebror och mamman slumrar intill honom.

Abbe pratar om sina bästa kompisar i skolan.

– XX är väldigt vild av sig. Och YY är lugn.
Jag frågar honom hur han själv är, vild eller lugn? Han funderar lite och svarar:
– När jag är med XX är jag vild, och när jag är med YY är jag lugn.
– Och när du är med båda två då?
– Då är jag mittemellan.

Kan det vara så enkelt?

Kulturshowen i torsdags var fin. Alla vi föräldrar bakade goda kakor och betalade sedan för dem och en kopp kaffe. Då blir det pengar i barnens kassa till nya grejer på t ex skolgården som elevrådet lämnar in önskemål om. Barnen hade valt sånger tillsammans med kulturskolan med utgångspunkt från skolans värdegrund som vi försöker jobba med. Det är lätt att det blir lite tomma ord, det där med värdegrunder, men på det här viset får orden en verklig mening för barnen. Fint och rätt tänkt, tycker jag.

Det har övat och övat på texter och melodier, på danssteg och små sketcher, på rytminstrument och ukuleles. Och så var det äntligen dags att samlas på den stora scenen med en salong full av förväntansfulla släktingar. Jag gissar att det var ganska pirrigt.

Vi fick höra massor av fina låtar av den nittio barn starka kören, allt från Änglamark och Hjärtat det ska sitta här till Man kan va liten med stora problem och Heal the World. Abbe tyckte att Uno Svenningssons Under Ytan var bra, men väldigt sorglig. Det ligger något i det. Jag, å andra sidan hade tårar i ögonen mest hela tiden.







PS. Eftersom jag är noga med att inte lägga ut bilder på andras barn än mina egna utan att fråga om lov blev det lite svårt med bilder från showen här på bloggen. Men den här lilla flickan var så himla fin där hon låg på scenkanten och njöt i vinden från en fläkt, så jag var ville att ni skulle få se henne. Och det var okej för hennes mamma. Lite Carola-fläkt-wannabe där.

Ni vet det här kycklinggrejset som jag är med i, jag ska berätta lite mer om det tänkte jag. Det kommer att hålla på under detta året och bestå av fem olika utmaningar. Var och en som en liten deltävling kan man säga. Mot slutet av året summeras tävlingarna och alla bidrag bedöms av en namnkunnig jury med Leif Mannerström i spetsen. Åh herregud, ska han bedöma mina små recept, jag blir helt nervös av bara tanken.

En vinnare utses och de bästa recepten och idéerna kommer att presenteras i en bok. Alla deltagare i bloggprojektet samlas och några av våra rätter lagas upp och fotograferas för en digital kokbok. Jättekul!

När jag kikar runt på de andra nio bloggarna får jag intrycket att matbloggande är deras grej, så jag känner mig väldigt grön i sammanhanget. Men vad sjutton. Efter att under ett par dagar på Bloggforum ha fått umgås med fantastiska matmänniskor som Monika Ahlberg, TV4-mästerkocken Louise och hennes medtävlande Jessica, Smaskens-Annika, Madeleine Landley och många fler, känner jag mig nu stärkt och laddad.

Och nu har jag börjat få meddelande på Twitter, Facebook och via mejl från människor som lagat min "Pappakyckling" och tycker den är smarrig. Märklig, men väldigt rolig upplevelse måste jag erkänna.

Om någon vill rösta på mitt bidrag går det bra att göra det genom att gå in på den här länken. Det skulle göra mig glad. Om ni tycker att något annat bidrag låter godare och bättre att laga ihop med barnen röstar ni såklart på det. Så vill jag helst ha det. Röstningen pågår fram till midnatt måndag 14/5.

I morgon kväll ställer killarnas skola till med stor "Kulturshow". Det är ett rätt märkligt namn om du frågar mig, men jag gissar att det beror på att den gamla musikskolan numera har blivit kulturskola och vi kommer att bjudas både på sång, slagverk, drama, dans och ukelele. Annars kanske vår konsert som det hette för hade funkat.

Hur som helst, det kommer att bli fint. Och jag kommer att få tårar i ögonen som vanligt när det är luciafirande eller skolavslutningar. Det är något med de spruckna blockflöjtstonerna, viljan och ambitionen som alltid ger mig en klump i halsen.

Killarna har gått här hemma och övat på sångerna i flera veckor nu. Och varje gång jag hör Abbe sjunga en melodi med textraden "man kan va liten med stora problem …" hugger det till i min mage. Lille vän, som att han sjöng ett litet soundtrack om sig själv.

När jag väl tömde kameran idag var det 1036 bilder som låg på minneskortet. Vid närmare eftertanke inser jag att jag hade min kamera i handen konstant i två dygn. Släppte den knappt när jag sov.

Nu har jag sållat, slängt, redigerat och funderat. Bra, dålig, kanske, kass, går-den-här-att-rädda?, fin, nä, okej och så vidare.

Jag skulle kunna skriva en himla massa om vad jag tyckte om de två dagarna, men jag hoppar faktiskt det. Dels för att jag jobbar på byrån som var med och arrangerade det hela och det skulle låta förmätet om jag satt här och skrev vad jag tyckte (eftersom jag tyckte det var så sjukt inspirerande, bra, kul och fantastiskt på alla sätt). Dels för att det är så många andra som beskriver det så bra. Läs dem istället vettja. Och läs gärna vad folk skrev på Twitter.

Istället bjuder jag på tolv av de 500 bilderna (eller vad det nu blev kvar när jag kastat bort det som inte dög).


Många bloggare och deras läsare i väntan på att eventet ska börja.

Tadaa!


SVT var där och gjorde ett inslag som du kan se här.

Karin Adelsköld, vansinnigt roligt, proffsig och bra.

Isabella Löwengrip imponerade stort. En driftig och klok tjej som sjutton. Och trevlig.

Och här har vi värsta gänget. Från vänster Underbara Clara, Monika Ahlberg, AnnaKarin Nyberg, Frida Ramstedt, Karin Adelsköld och Elin Nyström.



Andra dagen delade vi in oss i tre grupper. Matbloggare för sig, mode för sig, och inredning för sig. Alla fick gå på olika pressträffar inom sitt respektive område. Jag hängde på matgänget. En av dem vi fick lyssna på var Louise Johansson som vann Sveriges Mästerkock förra året och berättade om den resan. Jättespännande att lyssna på och väldigt kul att lära känna Louise lite.


Lunch på Restaurang Familjen, mycket gott.

Många kameror när man är ute och äter med bloggare.

Under måndagen provsmakades det en hel del olika saker. Här Cupcakes från NK American Bakery.

Jag hade tänkt skriva några fler rader om Bloggforum nu, och framför allt lägga upp bilder. Men jag är för trött. Över 700 bilder att gå igenom och två hektiska dagar i kroppen. Snälla, säg att ni kan vänta tills i morgon.

God morgon. Idag vaknar jag i ett hotellrum på Clarion Hotell Post med vidunderlig utsikt över staden efter en mycket bra eftermiddag och en ganska sen kväll med en hel massa fantastiska bloggare.

Milk, reklambyrån där jag numera jobbar, arrangerar tillsammans med Frida på Trendenser ett tvådagarsevent som heter Bloggforum, fullspäckat med bra talare och inspiration. Äntligen fick jag lyssna på och träffa en hel hög intressanta och sköna människor som jag tidigare bara haft kontakt med via bloggen och Twitter. Kul att träffas "i köttet" som gårdagens moderator Karin Adelsköld kallade det. Mycket rolig och mycket trevlig tjej.

Där var, förutom Frida såklart, Underbara Clara, Isabella "Blondinbella" Löwengrip, Monika Ahlberg och många många fler. En otroligt inspirerande dag. Jag får berätta fler detaljer och lägga upp lite bilder senare för nu är det dags för hotellfrukost. Bara en sån sak.

Okej. Då kör vi igång kycklingutmaningen. Och temat för den första tävlingen (för det är nämligen en tävling också, det glömde jag säga) är passande nog "Kyckling – barnens favorit". Jag ska alltså hitta på ett recept som barn tycker om och sedan laga det ihop med mina små huliganer.

Här hade jag förberett lite – som det heter på TV-kockspråk – eftersom jag har en kycklingrätt som jag improviserade fram åt barnen en gång då jag skulle laga thaimat till mig och min fru. Vår mat var lite stark så jag rörde ihop en marinad med ingefära och honung som blev lite snällare åt dem, och stekte några bitar kyckling vid sidan av. Sedan dess vill de gärna ha "pappakyckling" då och då. Alltså utgick jag från den och piffade till den lite.

Den är enkel att göra eftersom det bara handlar om att göra en marinad och låta kycklingen ligga där. Sedan är det bara det roliga kvar – att skära grönsakerna. Paprika är precis lagom svårforcerat för små barnhänder.

Nog babblat, här kommer receptet, för 4 personer.

Marinaden:
En bit färsk ingefära
2 vitlöksklyftor
2 msk honung
2 msk japansk soja
1 tsk sesamolja

4 st kycklingfiléer

1 gul paprika
1 röd paprika
ca 100g sockerärtor
1 msk smör

Sesamfrön

Basmatiris till 4 personer

Gör så här:
Riv en bit färsk ingefära (stor som en valnöt ungefär) på den finaste delen på rivjärnet. Pressa vitlöksklyftorna och häll på honungen, sojan och sesamoljan. Blanda allt till en lite trögflytande marinad.

Skär kycklingfilléerna på längden i smala skivor. De blir fina då och stor yta av kycklingköttet kan dra åt sig av marinaden. Lägg köttet i marinaden och blanda runt det, gärna i en plastpåse så blir det lätt att riktigt massera in marinaden i köttet. Ju längre kycklingen för ligga i marinaden desto mer smak, men gärna uppåt en timme i alla fall.

Skölj sockerärtorna och skär paprikan i bitar som blir ungefär lika stora som sockerärtorna.

Sätt på riset enligt alla konstens regler.

Stek eller grilla kycklingen. Finast blir det om man har en grillpanna eller grillhäll, då får man de där vackra ränderna, men det funkar såklart lika bra i en vanlig stekpanna.

Fräs grönsakerna en liten stund i en matsked smör. De ska bara bli lite lätt mjukare och varma, men helst behålla sin spänst.

Till sist, dekorera med lite sesamfrön över kycklingen.







(lägg märke till hur vi färgmatchat grönsakerna med killarnas t-shirts.)

Eftersom killarna älskar program som "Halv åtta hos mig" och "Sveriges mästerkock" ville de att vi skulle pimpa en tallrik, men det går naturligtvis att ställa fram allt i olika skålar också. Kan vara nog så viktigt med kräsna små matgäster.

När vi satt och åt diskuterade vi vad rätten skulle heta. Abbe och storebror brukar bara säga "kan inte vi få "Pappakyckling" idag?" Men det kan den väl inte heta? undrade jag. Vi skrattade åt "Pappapippi" eller "Hönspappa" och Abbe förseslog "BenTen-pappa". Jag vet inte jag, lite miljöskadad va? Maträtten borde kanske heta något i stil med "Honung- och ingefäramarinerad kyckling med sauterade primörer". Eller?

Nåja. Killarna säger "Pappakyckling".

Nu ska ni höra. Abbes pappa har fått hjärnsläpp och ska leka matbloggare ett tag framöver. Jovisst förstår ni. Jag fick frågan från svensk fågel om jag ville vara med i ett bloggprojekt som de kallar "Pippi på svensk fågel". De bjöd in tio stycken utvalda bloggare för att delta i projektet och jag kände mig väldigt smickrad, men min första tanke var "Varför i herrans namn frågar de mig? Det finns ju mängder av bra matbloggare där ute och jag skriver ju om helt andra saker".

Men efter att ha funderat ett tag började mitt nej sakta ta formen av ett ja och jag högg till. Va fasen, det kan ju vara kul! Egentligen gillar jag ju att laga mat, men eftersom jag är gift med en helt fantastisk kock blir det allt mer sällan som jag ställer mig vid spisen. Det kanske kan bli ändring på det nu, det tror jag att min fru också uppskattar faktiskt.

Temat för första uppgiften är ”Kyckling – barnens favorit” så ikväll har killarna och jag lagat mat. Jag återkommer med mer detaljer om detta i morgon. Men jag kan avslöja redan nu att det var smaskens. Sedan kommer man att kunna rösta på de olika bloggarnas rätter och vinna priser, jag återkommer även till detta.

Så. Från och med imorgon kommer det att dyka upp kycklingrecept här på bloggen då och då. Bli inte oroliga för det. Det är bara jag som har fått pippi på svensk fågel.

En fin tradition på killarnas skola är Valborgsloppet, alla elever springer eller går en bana genom skogen. De minsta barnen i förskolan eller förskoleklassen springer minst ett varv och ju äldre de är desto fler varv ska de klara av. I år var det en ny bansträckning eftersom stormar, skogsavverkning och intensivt regnande gjort den gamla banan obrukbar. Efter mätning med gps-funktionen i tränings-app kom man fram till att banan var 1,6 km lång.

Abbe sprang fem varv! Ja, det är sant. Jag var där och såg det med egna ögon, men trots det har jag mycket svårt att förstå det själv. Det är ju för sjutton hela åtta kilometer. Liten kille, med hoplappat hjärta, lite vinglig motorik och låg muskeltonus, och ändå river han ändå av fem varv på sammanlagt åtta kilometer. Jag har sagt det så många gånger tidigare och jag säger det igen. Han är min idol.