Dagens tecken: Mätt.

För handen mot magen en gång.

København

Här följer en kort-kort resumé av helgen:

Fredag
Körde bil ner, via Öresundsbron. Hittade hotellet precis lagom till skymningen. Superläckert hotell med cool arkitektur, snygg inredningsdesign och fem stjärnor. Ett ombyggt före detta varuhus. Parkerade bilen utanför, gav nyckeln till portiern och så körde han iväg och parkerade bilen i ett garage. Lyxigt.

Lite senare åt vi middag på en restaurang som heter Cofoco (Copenhagen Food Company). Riktigt bra mat till en mycket rimlig peng. Förrätt, varmrätt, ostar, dessert och viner för under tusenlappen på två pers. Rekommenderas. Promenerade hemåt och slank in på julemarked på Tivoli. Men är man van vid Liseberg så ter det sig lite fattigt. Strunt samma, det var mysigt ändå och vi fyndade lite kugler och annat julpynt som såldes ut med 70% rabatt.

Lördag
Hotellfrukost. Lång, härlig hotellfrukost. Danska bacon, äggröra, färsk frukt, färskpressad juice, yoghurt, gott bröd med massor av olika pålägg och cafe latte. Och danskt wienerbröd. Såklart.

Uppfriskande promenad genom stan till Triangeln Østerbro och Normann Copenhagen. Ett måste för alla design- och interiörintresserade. Där har de ett stort showroom/butik med dels deras egna produkter, men också annan bra design. Vi gick därifrån några tusenlappar fattigare men väldigt glada.

Slängde in det vi handlat på hotellet, tog en öl på Café Blanc och ut igen. Udsalg på Tiger of Sweden, och så blev det ett par brallor till mig där. Vidare till Strøget och Illums Bolighus. Ännu ett mecka för designintresserade. (Känner att vi låter lite insnöade nu.) Hittade några små kul grejer även på deras udsalg.

Hade tänkt ta en sen lunch med goda smørrebrød istället för middag så vi knallade iväg till klassikern Ida Davidsen. Men där var stängt. Samma gällde för Told og snaps. Och Kanal Cafeen. Vi började inse att det nog var kört med smørrebrød. Där stod vi i blåsten i Nyhavn och började bli rejält hungriga. Där finns ju massor av restauranger men risken för turistfällor är ju enorm. Dvs högt pris, dålig kvalitet.

Vi gick en bit, korsade Kongens Nytorv och svängde in på en gata som hette Hovedvagtsgade. Där låg en restaurang som hette E-go. Vi chansade och chansade rätt. Stället var kanon. Bra mat, bra vin, bra service skön miljö. En riktig vinstlott, som jag gärna rekommenderar om ni letar efter mat i det området. Några hundralappar dyrare än fredagens besök på Cofoco, men väl värt det.

Hem till hotellet, svidade om och tog en cocktail på hotellets coola Bar Rouge. Tydligen superhipt om man läser på aok.dk. Vad vet jag? Bra DJ och bra cocktail var det i alla fall. En drink räckte. Bara så att vi kände att vi hade möjligheten.

Söndag.
Hotellfrukost igen! Checkade ut, fick bilen levererad och körde norrut längs kystveien. Stannade på Louisiana och tittade på Richard Avedons bilder. Grym fotograf. Färjan till Helsingborg och sedan hem för att lösa av mormor och "morfar" som passade killarna. Tack till dem. Och tack till farmor och farfar för bidraget vi fick för ett tag sedan.

Andra bloggar om: köpenhamn, illums bolighus, cofoco, skt petri, louisiana, richard avedon

Marriage revisited.

Det här måste göras oftare.

Äta en hel måltid ihop utan "nej, sitt ner på stolen", "nej kom tillbaka, vi äter nu" eller "men lilla gubben, du måste äta lite". Bara att sitta vid ett middagsbord utan att göra slut på en halv rulle hushållspapper. Och njuta av sin egen mat utan att behöva ta till tusen knep för att få någon annan att äta. Oslagbart.

Eller vad sägs om att sova en hel natt tills man vaknar av sig själv. Ingen som skallar mig i sömnen eller sätter hälen i struphuvudet på mig. Ingen som hostar hela natten. Ingen som ska ha välling klockan sex på morgonen. Fantastiskt.

Och inte minst. Att föra hela samtal, två vuxna emellan. Jag kom på att det var länge sedan min fru och jag pratade med varandra. Det är klart att vi pratar varje dag, men jag menar på ett annat sätt. Den här helgen har vi haft långa, intressanta diskussioner, spännande roliga samtal om allt mellan himmel och gjord. Det går ju aldrig. Man får vara glad om man lyckas få ur sig en hel mening utan att bli avbruten av någon som slår sig, vill säga något eller skriker "klar" från toan.

Men det bästa av allt. Att komma hem till Abbe och storebror. Efter en helg utan dem så längtar man något alldeles förfärligt.

Andra bloggar om: barn, äktenskap, kvalitetstid

Dagens tecken: Åka.

Om en liten stund åker vi. Jag tänkte inte ta med mig MacBooken till København så det blir kanske lite tyst här på bloggen ett par dagar. Så vi hörs på söndag.

Om de inte har någon dator i lobbyn, och jag inte kan låta bli förstås.

Andra bloggar om: teckenspråk, åka, köpenhamn

Hotel Skt Petri.

Om ett dygn ungefär. Då ligger jag utsträckt i en underbar säng i det här femstjärniga designhotellet i København. Förhoppningsvis har jag ätit gott på någon av byns restauranger och kanske tagit en drink i hotellets coola cocktaillounge. Ingen Abbematning vid nattens början, ingen storebror på tvären i sängen och ingen Abbe som väcker mig tidigt i morgon bitti.

Sedan har jag och min fru en hel dag för oss själva i København. Kanske mellandagsrea på Illums Bolighus? Julmarknad på Tivoli? Smørrebrød på Ida Davidsen? Vad vet jag? Kanske någon bra jazzkonsert på kvällen? Någon bra restaurang? Och så en natt till på hotell. Utan barnen.

Nu kanske det låter som att jag inte tycker om mina killar. Ingenting kunde vara mer fel. Jag älskar dem över allt annat i världen. Men efter den här hösten, med Abbes operation och alla envisa virus och skit så behöver både jag och min fru lite andrum.

Så det så.

Andra bloggar om: hotell skt petri, köpenhamn, Illums bolighus, tivoli

Kassa kassan.

Jag är ingen arg typ. Jag tror nog att mina vänner skulle säga att de rätt sällan sett mig arg, om du frågade. I alla fall känner jag mig inte sådan. Glad, tjatig och positiv. Kanske ledsen ibland, men inte arg.

Det finns dock saker som kan få även mig att se rött. Och jag tror bannemig att överst på den (ganska korta) listan står Försäkringskassan. Fy för den jävla, förbannade, lede, vad jag hatar Försäkringskassan. Inte själva i funktionen. Nä nä, den behövs. VAB, sjukpenning, vårdbidrag och så vidare. Men systemet. Administrationen.

Varför ska jag behöva känna mig som en idiot varje gång jag ska försöka få pengar för vård av sjukt barn, eller pappaledighet? Jag är ju ändå högskoleutbildad, jag borde väl klara av det? Men på något mirakulöst sätt har de lyckats krångla till sina blanketter så att det som kan verka som det enklaste i världen, plötsligt ter sig helt omöjligt. Jag begriper inte varför.

Och nu har de förenklat genom att man kan göra rubbet på nätet. Förenklat? De har ju bara placerat samma introverta blanketter i elektronisk form på en hemsida. Det är inte ett skit enklare. Det tog mig nästan ett år av telefonsupport och nedladdande av nya versioner hit och dit, innan jag lyckades att få Försäkringskassan, SEB, Telia och Apple att samarbeta. Bara för att jag skulle kunna få min e-legitimation att fungera som Skatteverket propagerade för i sina osedvanligt töntiga reklamfilmer.

Och döm om min förvåning när jag gjort min inmatning på nätet och FK sedan gjorde fel utbetalning. Jag ringde för att kolla vad som skett och det visade sig att någon hos dem läst fel. Läst fel?!! De bearbetar alltså mina elektroniskt inmatade uppgifter manuellt. Det är ju som att skicka ett fax.

Det har varit mycket snack om fusket. Bedrägerierna. Brotten. Alla kriminella svenskar som lurar systemet. Visst, det finns säkert någon som fuskar. Men jag tror att 80% av alla fuskare är ofrivilliga. Folk försöker göra rätt, men klarar det helt enkelt inte. Och ifall jag nu tycker att FK gör saker onödigt stelbent och tillkrånglat, och har svårt att få allt rätt, hur ska då en som inte behärskar svenska språket klara av det?

Varje kontakt jag har med FK, gör mig vansinnig. Oavsett om det är via blankett, internet eller telefon. Jag får hög puls bara jag tänker på dem. Och trots att jag har alla intentioner i världen att göra rätt för mig och inte försöka blåsa FK på några bidragspengar, så är det inte osannolikt att jag tillhör de kriminella här. Ofrivilligt.

Andra bloggar om: försäkringskassan, VAB, fusk, bidrag, pappaledighet

Morfar.

Killarnas morfar lever inte. Han hade diabetes och gick bort några år innan jag träffade min fru, så jag har inte haft förmånen att möta honom. Lyckligtvis har mormor träffat världens mysigaste "gubbe" sedan dess, så Abbe och hans brorsa saknar inte omsorg på den fronten.

I alla fall. På väg hem till mormor för att fira jul åker vi förbi avfarten till gravplatsen där morfar ligger begravd. Till saken hör att jag vet att min fru hade en väldigt nära och kärleksfull relation till sin pappa, men hon är ändå krass på ett befriande sätt.

"Jag borde åka en sväng till pappas grav någon dag", säger hon plötsligt. "Men å andra sidan – de klarar sig ganska bra själva, döingarna."

Andra bloggar om: livet, döden, gravplats, krass

Dagens tecken: Varm.

Mysigt.

Min fru är fantastisk. Jag fick en underbar julklapp.

En hjärtformad ask. Botten var täckt av "Kungen av Danmark", på dem låg en liten plastleksak från Disney föreställande den lilla sjöjungfrun. I asken fanns också två lappar avrivna från almanackan. Fredag 28/12 och lördag 29/12.

Kan du gissa vad jag fick?

Det fanns några snälla barn.

Tomten kom hit igår. Om det var en rik människa som var utklädd eller ej, låter jag vara osagt. Men han kom i alla fall. Och ingen av de vuxna i sällskapet var ute och köpte tidningen. Något som skapade huvudbry hos killarnas åttaåriga kusin.

Klappar hade han i alla fall med sig. Till alla snälla barn.

Andra bloggar om: jultomten, juklappar, snälla barn, köpa tidningen

Tomten

Abbes storebror har en teori hur det ligger till:

– Egentligen finns inte tomten, sa storebror.
– Nähe?
– Det är bara en vanlig människa som har klätt ut sig. Som är rik.
– Som är rik?
– Ja. Så han har råd att köpa julklappar åt alla varje år.

Andra bloggar om: jultomten, julafton, tro på tomten, barn, humor

God Jul.

Jag försöker hinna med att svara på alla kommentarer. Men ibland halkar jag efter rejält. Ärligt talat är det stundtals rätt svårt att hitta tid till att skriva inlägg ens.

Men tills jag kommit ikapp mig på kommentars-svarandet vill jag passa på att säga ett kollektivt tack till alla som läser och alla som kommenterar. Det är jättekul och era ord värmer, ger råg i ryggen, gläder och lär mig massor av nya saker. Tack.

Så till er alla, från oss alla. En riktigt god jul!

Dagens tecken: Baka.

Dan före dopparedan.

Puuh. Nu är det nästan klart. Jag ska bara lägga in sexkilosskinkan i ugnen. Den som blev över efter den inställda jultraditionen med kompisarna. Vi tar med den till mormor och "morfar" i morgon, men jag slänger in den i ugnen det sista jag gör innan jag går och lägger mig. Så får den ugnsbakas medan jag sussar sött. När den uppnått sina 70 grader piper ugnen och jag hoppas de sex kilona ska räcka ända till i morgon bitti. Åtskilliga är de gånger jag har gått upp mitt i natten och tagit ut skinkan för att det gått fortare än jag trott.

Efter en liten juklappsrunda farmor och farfar och kusinerna under dagen har det varit en del julstök här i kväll. Jag har gjort bohuslänsk äggost, janssons frestelse och bakat vörtbröd. Mamman och killarna har gjort julgodis. Mandelmassa i diverse färger och former.

Hon är modig, min fru. De doppade en del av sina kreationer i smält mörk choklad (mjölkfri!), strössel och kokos. Och lika förutsägbart som slutet på en Hollywoodfilm, var snart Abbe och allting runt omkring honom täckt av choklad. Men skit samma. Glada var de alla tre, och väldigt engagerade.

Och hur mår killarna? Bättre, faktiskt. Och hur mår jag då? Jo tack. Alvedon kan tar hand om det mesta.

Andra bloggar om: julgodis, äggost, janssons frestelse, julskinka

Dagens tecken: Förkyld.

Sådär. Här kommer ett synnerligen aktuellt tecken; Förkyld. Tummen och pekfingret börjar särade vid näsan och förs ihop medan man rör dem nedåt. De dubbla pilarna betyder att man upprepar rörelsen.

Vad kul att det var många som ville se ett tecken om dagen här på Abbes blogg. Nu blir jag tvungen att lära mig dem. Och använda dem ofta så att de blir naturliga för Abbe att använda. Kanon.

Stina påpekade att det kanske inte är alla som vet att stödtecken och teckenspråk är inte riktigt samma sak. Så här ungefär kan man säga; När man stödtecknar använder man bara vissa nyckelord som viktiga för det man vill säga, medan man utelämnar regler och strukturer från teckenspråket. Men tecknen lånas därifrån.

Apropå förkyld, så gick jag ur magsjukeaskan in i förkylningselden. Hosta, snorig, Bengt Magnusson-röst och feber. Men snart är det jul.

Andra bloggar om: stödtecken, teckenspråk, förkyld

Påklädning.

Killarna var helt stirriga igår kväll. Det var dags att klä granen efter att storebror hade tjatat i flera dagar. Abbe hoppade runt, runt och sjöng "uu-i-ul-ien" (nu e de jul igen) som en övertänd Teletubbie. Han skulle helst ha alla kulor i famnen på samma gång. Lyckan var total.

Andra bloggar om: jul, julgran, barn, nu e det jul igen

Språket vs uttalet.

Åh, vad jag tycker synd om Abbe ibland. Han pratar och pratar. Meningarna blir längre och längre, och man märker verkligen att hans språk har utvecklats rejält på sista tiden. Han är entusiastisk och vill så gärna vara med och berätta vad han tycker. Säga sin mening.

Men det är så svårt att begripa vad han säger.

Okej. Abbes uttal av vissa bokstäver har visserligen förbättrats lite. En del grejer låter riktigt fint. Somliga ord har vi lärt oss vad de betyder. Men i ärlighetens namn så är det inte så många fler än Abbes närmaste som förstår honom. Och inte ens det ibland. Han kan stå där och säga samma sak om och om igen. Och jag lyssnar så noga jag kan, och önskar bara att kunde förstå honom. Jag märker ju att han vill något. Han säger samma sak igen, och igen. Fy. Det måste vara fruktansvärt frustrerande för honom. "Kan du inte teckna?" säger jag. Och ibland kan han. Men oftast inte. Stackarn.

Hur mycket mer kan uttalet utvecklas? Inte så värst mycket om jag förstår Abbes logopeder rätt. Hur gammal ska han bli innan det går att göra något åt, med operation t ex? Vet inte. Går det att fixa? Jag tror det, men jag är inte säker.

Nej. Jag måste bli bättre på att lära mig stödtecken. Om inte vi pratar med tecken blir ju inte Abbe van vid att använda dem. Jag har varit för dålig på det, rent ut sagt. Det är så lätt att glömma bort att använda dem, eftersom Abbe förstår allt man säger till honom. Men han måste få ett språk så att andra kan förstå honom.

Jag funderar på om jag ska publicera ett nytt tecken varje dag här på bloggen. För att tvinga mig, liksom. Kanske finns någon annan som vill lära sig?

Andra bloggar om: språk, uttal, talfel, gomspalt, teckenspråk, stödtecken, logoped

I huvudet på en treåring.

Kom och tänka på en dialog jag hade med Abbes storebror för lite mer än ett år sedan, då han var drygt tre år gammal. Man undrar ju hur det ser ut i huvudet på dem ibland. Är det verkligen mina gener?

– Hip hopare, sa storebror helt plötsligt.
– Vadå? sa jag.
– Hip hopare. Det ska jag bli.
– Jaha, när du blir stor, menar du?
– Jag är stor. Abbe är liten.
– Ja det är klart. Ska han också bli hip hopare?
– Nä. Skidhoppare.

Andra bloggar om: barn, humor, hip hop, skidhopp

Pysselsättning.

Nu har grabbarna inte lämnat huset på över en vecka. Rastlösheten är ett faktum.

Men vi hade ju köpt en massa pyssel till det inställda julkalaset, så i eftermiddags plockade vi fram flörtkulor, paljetter, filt, glitter, lim och silkespapper. Det limmades och pysslades och kreativiteten flödade. Storebror hittade på en massa tokiga och skojiga kreationer. Snögubbar med tre näsor, rymdtomtar och gud vet allt.

Det ska erkännas att jag var lite nervös när jag satte en limtub i handen på Abbe. Och visst, det kom lite lim både här och där, men jag blev ändå överraskad över hur bra det gick. Han duttade lim, pillade med pyttesmå paljetter, fixade och donade.

Har vi månne knåpat ihop några julklappar? Det har ju varit lite si och så med shoppingmöjligheterna på sistone.

Andra bloggar om: julpyssel, paljetter, julklappar, rastlös

På andra sidan.

Vi överlevde! Inte för att jag någonsin tvivlade på att vi skulle göra det, men igår kändes det rätt jobbigt faktiskt.

Det var med en otrolig lättnad jag slog upp ögonen i morse och kände att jag inte mådde illa längre. Killarna har visserligen fortfarande feber och massor av hosta, men nu orkar mamman och jag ta hand om dem.

Grattis Emelie och Wilma!

Omröstningen på Allt om Barn om månadens barnblogg december månad är avslutad. Abbe kom på en hedrande andra plats med 32% av rösterna. Men den som fick flest röster (40%) var Emelie med sin blogg Ungmamma15, där hon skriver om livet som tonårig mamma.

Stort grattis från Abbe och mig.

Och tack till alla som röstade på oss, förstås

Andra bloggar om: Allt om Barn, Ungmamma15, barn, bloggar, månadens barnblogg

Don't try this at home.

Det här funkar inte.

Jag skulle tro att det finns fler av er som varit med om liknande, det är liksom oundvikligt i en familj med småbarn. Men för alla er andra; jag kan verkligen inte rekommendera följande upplägg:

Två konstant hostande småbarn som har hög feber. Visserligen på väg neråt under 39° men ändå. Den ena just återhämtad från kräkningar. Den andra som en tickande magsjukebomb med ett nyopererat hjärta. Och som hemsjukvårdare – två utslagna föräldrar, även de med feber och magsjuka.

Vem ska ta hand om vem? Hur ska man kunna uppbåda kraft för så enkla saker som att göra mat åt barnen? Det har blivit mycket välling idag kan jag säga. Och alla som någon gång haft en två-och-ett-halvt-åring vet att de kan vara som en gormande fotboja ibland. Med ett omättligt behov av att underhållas hela tiden. Av magsjuka mamman? Eller magsjuke pappan?

Nu sover de äntligen. Jag sitter uppkrupen i soffan och huttrar med täcket runt mig och MacBooken i knät. Jag har ont i hela kroppen, mår fortfarande illa men har lyckats få i mig lite blåbärssoppa. Klassiker.

Jag tittar på klockan och undrar stilla när Abbe ska börja kräkas.

Andra bloggar om: magsjuka, familjeproblematik, barn, feber, kräkas

Ulk.

Och jag med.

Suck!

Allstå...jag vetefan. Nu kräks min fru.

En ödmjuk påminnelse.

Omröstningen om månadens barnblogg pågår fram till idag. Tycker du att Heja Abbe borde vinna går du in här och röstar. Just nu ligger Abbe tvåa och behöver en drös röster för att plocka hem det.

Var det bättre förr?

Okej. Det är jäkligt jobbigt när alla är sjuka. Jag känner att jag fått min beskärda del av sjukhus, Alvedonsuppar och ledsna barn vid det här laget. Jag är ärligt talat rätt trött på det nu. Men inget ont utan att det för något gott med sig, för att ta till ett klämkäckt talesätt.

Då Alvedonet kickar in mellan feberyrorna blir killarna ganska rastlösa. Alltså gäller det att hitta på något. Gärna något som tar lite tid, och som engagerar. Även om "Bilar" är en jättebra film så finns det gränser för hur många gånger man kan se den på en dag. Så jag rotade fram mitt gamla Lego. En hel resväska full. Och inte nog med det. Jag hade satt in en massa byggbeskrivningar i en pärm! Hur nördigt är inte det då?

Jag älskade att bygga med Lego när jag var liten, och nu inser jag varför. Det är ju skitkul. Killarna har egentligen bara byggt med "stor-Lego" tidigare med alla begränsningar det för med sig. Men efter mycket letande efter rätt bitar bland de tusentals som vi hällt ut på golvet lyckades Abbes storebror och jag knåpa ihop både en månbas och en polismotorcykel.

Med risk för att låta väldigt gammal, men var inte Lego bättre förr? Jag bläddrade i en sådan där leksakskatalog som dimper ner i lådan så här innan jul. Där fanns en massa tuffa Legobyggsatser, men väldigt många bitar är liksom färdiga redan. De går inte att kombinera med något annat och lämnar ärligt talat rätt lite över till fantasin. Det var det som var charmen med Lego tycker jag. Att bygga, riva och bygga något annat och riva igen. En bil blev till en gubbe med fem armar som blev till ett rymdskepp. Och så vidare.

Hälsningar, en Lego-nörd.

Andra bloggar om: Lego, det var bättre förr, sjuk, barn, feber

Bryt ihop och kom igen.

Nu har Abbes brorsa haft hög feber i nio dagar. Då är det nog snart färdigt tänkte jag. Men tänk så fel man kan ha. I natt övergick hostandet till en nerspydd säng, och febern sköt i höjden igen. Vad är det för märkligt virus som härjar?

Andra bloggar om: barn, sjukdom, feber, magsjuka, hosta

Grymma glas.

För ett litet tag sedan hittade storebror några Irish coffee-glas längst in i ett skåp. Sedan dess vill han alltid dricka sin mjölk, saft eller vad han nu ska ha ur de glasen. Fråga mig inte varför, han tycker väl de är fina helt enkelt.

På några av glasen finns proportionerna för en god Irish tryckta. Idag fick han tag på ett sådant.

– Wow kolla pappa. Det här kåffeglaset är grymt.
– Jaså?
– Här kan man se precis hur mycket man ska ha.
– Mmm.
– Lika mycket som en vinflaska. Eller som höbalar. Eller en kaffekanna.
– Oj då.
– Eller som en ko. Grymt.

Andra bloggar om: barn, humor, irish coffee, glas

Intälld tradition.

Det skulle vara fullt med folk här nu. Femton, tjugo vuxna och lika många barn. Stoj och stim, doften av glögg, nygriljerad julskinka och nybakat vörtbröd. Ett gemytligt kaos med traditioner. Istället sitter jag här med Abbe nerbäddad framför teven med hans älskade Bilar och Blixten McQueen.



För sju år sedan bjöd vi för första gången hem våra kompisar på glögg någon vecka innan jul. Då var det ett litet gäng med (ganska) unga vuxna utan barn. Lugnt och trevligt, och det kunde hålla på till långt in på småtimmarna. Nu har festens karaktär förändrats och ljudnivån når nya dimensioner. Glöggen och pepparkakorna har fått tillökning med Janssons frestelse, hembakat bröd, julskinka, ostar, dopp i grytan, köttbullar, prinskorv, öl och snaps. Och grannens tonårsdotter hyrs in för att hålla i julpyssel med alla barnen. Men det är fortfarande lika trevligt, och det känns inte som julen kommit utan den här kvällen. Och jag tror att åtminstone några av våra vänner skriver under på det.

I år fick vi alltså för första gången ställa in. Känns ganska tråkigt faktiskt, men med sjuka barn och sjuka föräldrar funkar det helt enkelt inte. Vi får se om det går att flytta fram en vecka. Annars har jag en sex kilos skinka att sätta i mig, och en massa annan mat. Jag får väl skölja ner det med de sju liter glögg som står här och väntar.

Då frågar man sig, hur mår man efter det?

Andra bloggar om: barn, sjuka, jul, tradition, glögg, janssons frestelse, julfest

VAB.

Det känns som att man har fastnat i vinkelvolten, för att citera en gammal Galenskaparnasketch. De här förkylningarna och den eviga hostan verkar liksom aldrig riktigt vilja ta slut. Huvudvärk och hög feber. Det är ihärdigt som en Duracellkanin.

Idag är jag hemma med killarna. Mamman har längtat efter att få börja jobba länge nu. Och när det äntligen var dags, efter att Abbes operation och konvalescens var över, knackade febern och hostan på dörren igen. "Hej hej, känner du igen mig?"

Abbe noterade i morse 39,9° i feber. Brorsan ligger honom i hälarna med sina 39,3°.

Andra bloggar om: barn, förkylning, feber, hosta, VAB

Prioriteringar.

Ibland måste man välja. Eller rättare sagt välja bort. Prioritera. Som småbarnsförälder känns det som man håller på hela tiden och prioriterar. Oftast till barnens fördel.

Idag stod jag inför en sådan där skitjobbig valsituation. Det är Lucia och killarna skulle så klart ha lussefirande på dagis. Det är alltid kaotiskt, med trilskande stjärngossemössor i vinden, tärnljus som inte funkar och barn som sjunger sångerna lite huller om buller. Och det är just det som gör att man alltid står där med en tår i ögat. Jag vill inte gärna missa det.

Samtidigt hägrade ett annat event. I går kväll utsågs Sveriges Bästa Reklambyrå på en gala i Stockholm. Och eftersom jag jobbar på en sådan – som dessutom var nominerad – ville jag vara där. Men att ta sig från Stockholm till Göteborg efter klockan nio på kvällen låter sig inte göras. Alltså var det sova över som gällde och missa lussefirandet på dagis.

Suck. Prioriteringar. Det känns som att hur man än gör blir det inte rätt.

Hur gick det då? Jo, jag åkte till Stockholm. Abbe och storebror blev sjuka med feber, hosta och huvudvärk, och fick alltså vara hemma. Utan lussefirande. Själv sitter jag på tåget hem från Stockholm, med ett diplom där det står att min byrå är den bästa i Sverige!

Visserligen lider jag med både killarna och mamman som fick vara hemma med små sjuklingar, men den här gången kan jag inte låta bli att känna att jag gjorde rätt val.

Andra bloggar om: barn, lucia, lussefirande, dagis, sjuka, reklambyrå, sveriges bästa byrå, prioriteringar

Handpåläggning.

Barnet ska sova. Man vaggar, buffar barnet i rumpan, så ja så ja, klappar, buffar mer, försöker skaka spjälsängen försiktigt för att imitera barnvagnens sövande vibrationer, sjunger lite, så ja så ja, vaggar, buffar och stressar.

Ja, stressar.

Jag tror du känner igen dig om du har barn. Jag har kommit på mig själv ibland med att hålla på med så mycket olika insomningsknep att det är bannemig inte konstigt att barnen inte somnar. De blir ju helt stirriga.

Men ibland. Någon gång då och då funkar allt. När man själv lyckas uppbåda ett inre lugn, slappnar av och kommer till ro. Då. När jag är alldeles lugn. När inget "jobb som måste göras ikväll" finns, och inget TV-program hägrar. När jag själv orkar låta det ta sin tid.

Då kan jag lägga en lugn stor pappahand på Abbes lilla hjässa eller över hans rygg. Hålla den alldeles, alldeles stilla. Varm och trygg. Närhet och lugn. Det är det han behöver. Då somnar han, även om han är övertrött och eller uppskruvad.

Närmare Messias-status än så kommer jag aldrig.

Andra bloggar om: barn, nattning, sömn, trygghet, messias

Ortoptisten

Habiliteringen i torsdags och barnakuten i lördags och så ett akut EKG idag. Ja just det, jag glömde ju berätta att vi var på sjukhuset i fredags med. Hos ortoptisten.

Det gick ungefär som de tidigare besöken. Abbe vågade inte titta in i den stora brytningsfel-kollar-maskinen. Trots att vi lockade med att det fanns både Teletubbies och Blixten McQueen där inne. Inte heller den lilla "laserpistolen" gick. Han var för rädd.

Bilderna gick bra i början. Abbe sa vad de föreställde. Ortoptisten förstod en del av orden, somliga använde Abbe teckenspråk för att säga och vissa fick mamma och jag översätta. Likt bokstäverna vi vuxna får läsa upp med en hand för ögat byttes de små piktogrammen ut ett efter ett. Mindre och mindre storlek. Efter ett tag sa inte Abbe längre vad bilderna föreställde. För att han inte kunde se, eller för att han tröttnade och ville inte längre? Vad vet jag.

Sammanfattning. Doktorn ville inte tvinga Abbe när han var rädd så vi får komma tillbaks i januari igen och göra ett nytt försök.

Skönt. Jag var lite rädd att det inte skulle bli några fler sjukhusbesök.

Andra bloggar om: barn, ögonläkare, ortoptist, sjukhus

Det här är inte riktigt klokt.

Som om Abbe inte umgås med sjukvården tillräckligt, passade han idag på att demontera storebrors elektriska jultomtelampa (gräslig enligt min smak, men han fick den gratis i en lampaffär och älskar den). Abbe skruvade sedan ur glödlampan, stack på obligatoriskt barnvis ner fingrarna i hålet och fick en kyss på 220 volt. Uh!!!

Inte bra för någon, men hur är det om man har ett nyopererat hjärta med reservdelar? Efter lite överläggningar med hjärtmottagningen på sjukhuset bestämdes att det nog var bäst att åka in med honom och göra ett EKG. För säkerhets skull.

Allt såg okej ut, Abbe kom undan med blotta förskräckelsen och förhoppningsvis ökad respekt för elektricitet.

Men tomten har inte en chans. Han arkebuseras redan ikväll.

Andra bloggar om: barn, elektricitet, stöt, EKG, hjärtfel, arkebusering, dödsstraff

Månadens barnblogg?

Allt om barn har bestämt sig för att utse månadens barnblogg. Och vi är nominerade. Jättekul.

Om du hejar på Abbe går du in och röstar här.

Nobelgalan.

– Titta där är Prins Carl Philip, sa mamman.
– Va? sa storebror. Prinskorv Filip!?

Andra bloggar om: Carl Philip, kungahuset, Nobel, Nobelgalan, Nobelpris, prinskorv, humor, barn

Som en tupp!

Det kom ett mejl från socialstyrelsen:

"Hej Abbes pappa, När jag går in och tittar på statistiken på www.livsviktigt.se så ser jag att väldigt många besökare kom ifrån din blogg. Ville bara med detta mejl tacka för alla ni har lotsat in och som har anmält sig. Tyvärr ser jag inte exakt antal, men länkningen från bloggen var bland mina 25 i topp i november tillsammans med tv4.

Vänliga hälsningar
Xxxxxx Xxxxxxx
Nationella rådet för organ- och vävnadsdonation"
(Hoppas du inte har något emot att jag publicerar ditt mejl.)

Tack alla som anmält sig.

Jag är så jäkla stolt!

Kösystem inom sjukvården.

Vi får en kallelse per post. På den finns ett datum och klockslag då vi ska träffa doktorn.

Vi kommer dit tio minuter innan, får ta en kölapp och sitta ner och vänta. Tiden närmar sig. "Pling-plong"– det är vår tur och vi får gå fram och anmäla oss i kassan. Personnummer, namn och varsågod och sitt i nästa väntrum. Tick tack, klockan går. Sedan dröjer det ytterligare ett tag och så kommer någon och ropar "Abbe, varsågod".

Tjugo minuter efter avtalad tid.

Men varför?

Andra bloggar om: sjukvård, kö, kösystem

Änglaspel.

Here we go again.

Abbes storebror har hostat i en evighet, det vet du redan om du varit här förrut. Men i natt var det helt hysteriskt. Han har inte tagit ett enda andetag det senaste dygnet utan att hosta. Och följaktligen heller inte kunnat sova.

Vid tretiden i natt var han het som en kamin och tempade närmare 40°C. Så i morse kände vi att nu håller inte detta längre, han behöver träffa en doktor. Vilket på en lördag innebär barnakuten på Drottning Silvias.

Storebror och jag åkte dit, beredda på de fem-sex timmarnas väntan som hör till det normala. Han slumrar till lite i bilen och precis innan jag svänger in på sjukhusområdet ser jag i backspegeln att han ser plågad ut.

– Hur går det gubben, frågar jag.
– Det gör så ont i halsen. Och i magen.
– Mm, jag förstår det, vännen. Du har hostat så mycket så dina magmuskler är väl alldeles...

Längre hann jag inte på den meningen förrän såg en flod av morgongröten välla ut ur munnen på honom. Innan fick stoppat bilen kräktes han igen och blev sittande i en sjö av maginnehåll. Han försökte förgäves fånga det i sina små händer men de räckte inte till på långa vägar. Där satt han med tårar i ögonen och skamfull blick med händerna skålade framför sig.

Jag rusade på Pressbyrån och snodde en tjock bunt med servetter som jag försökte sanera min lilla stackare med, men det förslog ingenting. Av med kläderna var det enda som gällde. Hur gör jag nu, tänkte jag. Jag kan ju inte gå in med honom naken på akuten. Ska jag behöva åka hem igen, och sedan tillbaka in?

Jag sprang in, högg tag i en sköterska och förklarade situationen. Som en räddande ängel sa hon; "Om du går ut i bilen och hämtar honom, fixar jag fram lite kläder". Bra. Men lite knasig kände jag mig allt när jag bar in min fyra(snart fem)åring i bara kalsingarna på akuten. Nöden har ingen lag.

Där var som vanligt fullt med patienter, men eftersom personalen tyckte att han såg ut att må rätt dåligt så prioriterade de upp honom några pinnhål. Väga, lyssna, poxa, crp och frågestund. Man kan liksom rutinerna nu. Ändå var jag helt förvirrad. Abbes personnummer kan jag rabbla i sömnen vid det här laget, men nu var jag här med hans storebror. Ovant och egendomligt.

Läkaren trodde på virus. Som alltid när inte sänkan är hög. Jag berättade att mykoplasma går på dagis så vi fick en kur medicin emot det för säkerhets skull. Må det vara mykoplasma så medicinen hjälper. Och må Abbe inte bli smittad.

Positivt idag i alla fall; nytt personligt rekord på barnakuten. In, träffa doktor och ut igen på runt en timme. Har aldrig hänt tidigare, och jag förväntar mig aldrig att få uppleva det igen.

Slutligen. Jag vill inte låta gnällig. Men, nu räcker det.

Andra bloggar om: barn, hosta, akuten, mykoplasma, feber, kräkas

Idolpappor.

Killarna sover, mamman är på julfest med jobbet. Så nu är det jag, ett gott glas Zinfandel och Idolfinalen. Gud vad jag tycker att jag förtjänar detta.

Två små reflektioner om papporna.

När jag ser Maries pappa gråta stolta pappatårar efter att hans dotter sjungit så hela Globen fått ståpäls, inser jag något. Man är alltid pappa. Och barnen kommer alltid att vara det bästa i världen. Även om de inte är små gosgrisar längre, utan fullvuxna idolstjärnor. Och som vanligt kan jag inte heller hålla tillbaka tårarna. Heja Mariepappan!

När jag såg Amandas pappa i inslaget insåg jag att jag känner honom. Eller rättare sagt kände honom. Vi jobbade ihop under ett drygt halvår i tv-serie som hette "Om kärlek är" på SVT. Regissören hette Yngve Gamlin och jag var en femtonårig barnskådespelare. Amandas pappa Halvard och jag hade kul ihop. Både i rutan och utanför. Han lärde mig mina första ackord på gitarr. (Inte för att det blivit så många fler efter det) Jag inser naturligtvis att detta är totalt ointressant för dig, men jag själv tyckte det var lite lustigt. Så om du av någon outgrundlig anledning läser det här Amanda, hälsa pappa från "Sten", sonen i storfamiljen. Heja Amandapappan!

Och självklart;
Heja Marie! Vilken fantastisk sångerska.
Heja Amanda! Vilken grym artist.

Andra bloggar om: Idol 2007, idol, Amanda Jenssen, Halvard Jenssen, Marie Picasso, pappa, SVT, tårar, Om kärlek är

KUB vs DS

Jag var inne och läste hos Erika häromdagen. Hon har en jättefin blogg som bland annat handlar om livet med deras dotter Elvira. Till saken hör (åtminstone i detta inlägg) att Elvira har Down Syndrom.

Erika var ledsen och uppgiven. Rejält dessutom. Orsaken var en debattartikel i SvD och inte minst alla artikelkommentarer. Ska jag vara helt ärlig orkade jag inte läsa alla. Det var 228 stycken, och då ska man veta att SvD stänger kommentarsmöjligheten efter 72 timmar. Ett ämne som engagerar alltså. I korthet handlar artikeln om de nya KUB-testen som ger möjlighet att se om man "riskerar" att få barn med kromosomfel.

Man kan ha synpunkter för eller emot testet. Och det kan finnas skäl till varför man vill veta saker på förhand. Det kan till och med finnas skäl till att man vill välja bort. Men det är inte där kruxet finns, enligt min mening. Det svåra är att hantera hur testet marknadsförs.

Det finns en uppenbar risk att man målar upp barnen med kromosomfel som dålig frukt i en skörd. Det som ska rensas bort. Det man ska vara rädd för, och akta sig för. Vilket naturligtvis inte gör livet lätt för de människor som idag lever med avvikelser av olika slag. De som trotts allt passerat vid gallringen.

Det är svåra frågor det här. Vad är ett liv värt? Hur ska ett liv se ut för att vara värdigt? Ska man verkligen kunna välja? Välja bort? Var går gränserna? Downs, homosexuella, kortväxta, rödhåriga eller vänsterhänta?

Så är man där igen. Roten till väldigt mycket ont. Fördomar. Som i sin tur bygger på okunskap. Folk vet inte bättre helt enkelt. Jag erkänner att jag är en av dem. Inom vissa områden är jag grymt fördomsfull och dömande. För att jag helt enkelt inte har tillräckligt med koll.

Men jag är övertygad om att om alla som debatterat kring artikeln i SvD själva skulle få ett barn med DS, eller någon annan avvikelse, skulle de tänka helt annorlunda. De skulle sluta se DS-barn som en börda, utan livskvalitet, en samhällskostnad eller vad de nu kallar dem. De skulle se människan, och inte syndromet.

Nej. Jag säger Heja Elvira, heja Masarin och heja Micke från Köping! Och för dig som vill göra KUB-testet – gör det, tycker jag. Men tänk igenom väldigt noga innan, vad du ska ha resultatet till.

Andra bloggar om: fosterdiagnostik, kub, nupp, abort, down syndrom, kromosomfel, SvD, debatt, fördomar

Min egen Blixten.

Vi var på habiliteringen idag. Det är de som ska ha den lite mer löpande kontakten med Abbe och oss när alla specialister lagt in en lägre växel. Så här står det på hemsidan:

"Habiliteringen ger stöd och insatser till barn- ungdomar och vuxna med varaktiga funktionshinder. Stöd ges även till anhöriga och berörda personer i närmiljön. Habiliteringen har personal med särskild kunskap om funktionshinder och om hur det kan påverka vardagslivet."

Vi träffade i alla fall (ännu) en ny doktor. Han verkade jättebra och lovade att hjälpa oss att styra upp så att saker och ting funkar bättre på barnkliniken hemma. "Jag ringer och pratar med dem, sådär ska det inte fungera. De här barnen är prioriterade", sa han. Så befriande.

Vi var lite tidiga. Han var lite sen. Så Abbe passade på att cykla trehjuling i rallyfart i korridorerna. När han cyklar fort är han alltid Blixten McQueen. Snabba tuffa Blixten.

Doktorn kom, tog i hand och presenterade sig. Så gjorde också vi. "Hej, jag är Abbes pappa och heter så och så". När mamma också presenterat sig klev Abbe av trehjulingen, stegade resolut fram till doktorn, sträckte fram handen, hälsade och sa "Ihss-a-iiin".

Mamma och jag gapskrattade och jag blev alldeles varm i hjärtat. Doktorn log lite och frågade på väg till rummet; "Vad kallade han sig?"

– Blixten McQueen, sa mamma och jag stolta i kör.

Andra bloggar om: habiliteringen, handikapp, blixten mcqueen, cykel, barn, humor

Om någon undrar.

Chokladbiten i julaftonsluckan orsakade inga kaskadkräkningar. Abbes DIY-provokation gav inget utslag.

Kanske har han vuxit ur sin mjölkallergi?

Andra bloggar om: mjölkallergi, julkalender, choklad

Önskelista

Ulrika utmanat mig på en önskestafett, och jag tänkte försöka mig på att anta utmaningen och bolla den vidare till några andra. Det kommer från början från Mymlan och hon skriver så här:

"Eftersom det är jul snart tänkte jag köra på önsketemat. Men det behöver inte vara realistiska önskningar eller materiella saker. Så här gör ni: Skriv en önskelista med sju önskningar. Motivera dem, kort eller långt. Tagga sju bloggare som ska göra detsamma."

Okej, då kör vi:

1. Tid. Massor av tid. Det är den största bristvaran i mitt liv. Mer tid för barnen. Mer tid med min fru. Mer tid att jobba. Och mer tid för mig själv.

2. Med risk för att låta lite "lilla-huset-på-prärien-snyftig" önskar jag att Abbe får vara frisk. Att hans hjärta ska funka i mååååånga år till innan det är dags att byta reservdelar. Att han ska klara av att göra sig förstådd med sina talsvårigheter. Att han ska hänga med. Och inte bli mobbad.

3. Mer plats hemma. Vi väntar på ritningar från en arkitekt för utbyggnad av huset. Vi har väntat länge. Och det skulle vara så skönt med mer ytor, större hall, inte så brant trappa mellan våningarna och ett nytt härligt badrum.

4. Isar i vinter. För långfärdsskidskor. Och snö. För längdskidturer. Och för snowracertävlingar med Abbe och hans storebror. Men här kommer förstås önskning ett in också.

5. Riktigt bra optik till min kamera. Det är ju så kul att fotografera, och det blir ännu roligare med bra grejer. Men ska det vara grymma gluggar kostar det ju betydligt mer än kamerahuset.

6. En vecka i alperna. Pudersnö, sol och vin chaud. (shit, det är ju önskning nummer ett igen)

7. Ork. En outtömlig källa av ork.

Puh. Det var det, det. Och härmed rullar jag vidare bollen till Aussiekicki, Alvas pappa, Camilla, Idépappan, Helena, Masarinmamman, Erika. Varsågoda.

Andra bloggar om: önskelista, julklappar, tid, arkitekt, kamera, optik, snö, ork

Plötsligt händer det.

Idag ringde de från barnmottagningen här i kommunen. "Ni behövde ett läkarintyg på att Abbe ska ha mjölkfri kost på dagis", sa de."Inga problem, det fixar vi"

Jo jag tackar. Det är drygt tre och en halv månad sedan vi bad om det. Han börjar bli lite hungrig nu.

Andra bloggar om: dagis, mjölkfri, intyg, primärvård, vårdcentral, väntan, barn

Kalenderbitare.

Storebror har fått en chokladjulkalender. Men eftersom Abbe inte tål mjölk får han inte öppna några luckor när Abbe ser på. Vi hoppas ju och tror att han kanske har vuxit ifrån sin mjölkallergi nu, men har ännu inte lyckats få till någon kontrollerad provokation.

Men så i ett obevakat ögonblick när brorsan lagt ifrån sig kalendern passar den lille huliganen på. Vips är ingen mindre än lucka 24 öppnad, och chokladbiten borta. På väg ner i Abbes mage.

Kontrollerad eller ej, nu har Abbe ordnat en provokation på egen hand. Mmm, god jul.

Andra bloggar om: julkalendern, god jul, mjölkallergi, provokation

Ett genombrott.

Tandborstning. Fan ta tandborstning. Inte på mig själv alltså, men de förbannade fasthållningssejourerna med Abbe. Vanligtvis med risk för att köra borsten rätt i gommen på honom medan han vrålar och vrider desperat på huvudet.

Det är ett av alla de tillfällen då man känner sig som ett svin, medan man med det lilla livet i ett järngrepp, utför vad som är bäst för honom. Vad som måste göras. I synnerhet eftersom vi vet att hjärtebarn ofta har dåliga tänder. Och 22q11-barn har dåliga tänder. Strålande kombination alltså.

Men ikväll hände något. Jag tog till ett klassiskt knep. Tandtroll. Vi körde det med storebror då han skulle skolas in i tandborstningens värld. Men Abbe har liksom inte känts helt mottaglig ännu. Orättvist kanske, men i alla fall.

Jag berättade om tandtrollen som gör hål i tänderna, men att man kan borsta bort dem. Han lyssnade intresserat. Och så frågade jag om jag fick titta ifall jag kunde se några troll. Okej. Abbe gapade stort. "Näe, inget där...men där är ett." Jag fick borsta lite. Jag tittade igen. "Oj...där var ett med en röd mössa" Abbe skrattade och det gick bra att borsta igen.

Och det är här jag tror poängen är. Ge trollen personligheter. "En med randig tröja. Titta en som cyklar. Och kolla där är två som spelar fotboll, de måste vi borsta bort" Då blir det en skojig lek. När vi hade borstat klart sa Abbe "eya oll" (mera troll) och öppnade munnen på vid gavel. Igen. Och igen.

Abbes tänder har aldrig tidigare varit så väl borstade.

Andra bloggar om: borsta tänder, barn, tandtroll, lek, tandborste

Aaaya mamma!

Jag har känt mig lite diskriminerad på sistone. När Abbe vaknar på morgonen och jag ska ta honom vrålar han "Mamma". När jag vill gosa med honom är det mamma som gäller. Över huvud taget, väldigt mycket mamma och lite pappa just nu.

Det beror säkert på att jag börjat jobba och mamma är hemma. Så mycket fattar jag med. Men jag blir avis ändå.

Igår tänkte jag snacka lite förstånd med pojken och sa; "Du kan väl inte ha bara mamma? Pappa längtar ju efter dig hela dagarna". Abbe tittade på mig med en full-i-fan-blick, log och sa; "Inne a-aph. Aaaya mamma." (inte pappa, baaara mamma)

Smart-ass.

Andra bloggar om: barn, mamma, pappa, humor

Förskolan – återkomsten.

Nu är det sju veckor sedan Abbe var på dagis. Det är länge. Det är faktiskt ungefär lika länge som han gått på dagis, innan operationen. Räknar man med inskolningen plus den perioden det tog innan jag kunde lämna honom på morgonen utan gråt och skrik, så var det inte många veckor Abbe hann vara en fullfjädrad dagiskille. Det var utan tvekan på gränsen att han blev varm i kläderna innan det var tid att säga tack och hej.

Men nu är det snart dagisdags igen. Redan i morgon tänkte vi börja lite smått. Vi gissar att det behövs en ny inskolning, så den här veckan går Abbes mamma dit med honom några timmar om dagen. Hon är med, och han får känna en smula på det.

Med lite tur så går det smidigt. Men å andra sidan. Varför skulle det göra det?

Andra bloggar om: inskolning, barn, förskolan, dagis, tur, otur

Lekterapin i Borås räddad!

Läste precis på Borås Tidnings hemsida att man inte kommer att lägga ned lekterapin vid SÄS trots allt. Opinionen blev för stor. Tidningen överöstes med insändare. Och kanske fick sjukhusdirektören ett och annat mejl.

Tack alla som engagerat sig. Det är skönt att se att det finns något bakom ordet konsumentkraft i alla fall.

Nu kan sjuka barn i södra Älvsborg få uppleva den oas som lekterapin innebär. Även i framtiden.

Andra bloggar om: lekterapi, borås, SÄS, opinion, konsumentkraft