24 februari 2008

Extra extra!! Stoppa pressarna!

Nu har det hänt. För första gången på minst ett år, kanske mer, har Abbes pappa varit ute och sprungit. Ja, du läste rätt. Jag tror bannemig att man kan räkna löpningstillfällena, sedan Abbe föddes, på en enda hand. Och då ska man ha klart för sig att jag hör till de människor som titulerar sig outdoor-människa, klättrare, MTB-cyklist, alpinist och så vidare.

Om sanningen ska fram så är det bara mountainbiken, racercykeln, kajaken, telemarkskidorna, lavintrancievern, alla isyxor, isskruvar och klätterselar i förrådet som vittnar om mitt forna jag. Det är den sorgliga sanningen.

Eller förresten. Så sorgligt är det väl egentligen inte. Jag får helt enkelt snusförnuftigt konstatera att var sak har sin tid. Då hann jag med att flänga runt i stegjärn på glaciärer och på cykel i skogen. Nu blir det Astrid Lindgrens värld, skogspromenader med saft och bullar, arbetsdagar på förskolan och, för all del, en väldig massa tid ihop med sjukvården.

Och även om jag ibland längtar efter allt det där jag gjorde förr så skulle jag aldrig vilja byta bort det jag har nu. Inte för alla fjäll-, cykel- och paddelturer i världen.

Men träna lite oftare borde ju gå ändå. Det kan jag ju i ärlighetens namn inte skylla på barnen. Ska vi säga att det får bli ändring nu, kanske?

Andra bloggar om: , , , , , ,

5 kommentarer:

  1. Bra initiativ, försök att springa lite oftare om du har möjlighet.

    Dina tidigare erfarenheter har du kvar, du kan säkert återkomma till dessa berikande intressen i framtiden.

    SvaraRadera
  2. Så, mitt i sena natten har även jag äntligen lärt känna Abbe.

    Visst är det märkligt att de mest underbara barnen lyckas få tag på så sällsynt underbara och starka föräldrar?

    Vi har en liten Juli på 2,5 år som föddes med ett ASD. Läkarna utredde henne noggrannt i ett års tid eftersom de misstänkte andra hjärtfel eftersom trycket i höger kammare var förhöjt. Vi har därför gjort en hel del turer till just 323:an och upp till våning 6. Kan varmt instämma med dig i allt om den underbara personalen på avdelningen! I november 2006 opererades hon. Vi kunde då konstatera att alla värden gick tillbaka till normalt redan under ingreppet.

    Slutligen, tack för din berättelse. Jag kan inte tro att någon, varken förr eller senare, bättre kan beskriva den berg- och dalbana av känslor alla vi hjärtebarnsföräldrar går igenom.

    TACK

    SvaraRadera
  3. Hehe jag känner igen mig precis. Jag stod på Apoteket och skulle köpa vitaminer och fingrar som vanligt på Sport++-burken (trots att jag inte varit sportig de senaste fem åren).

    Det blev Mitt val Kvinna till slut. Tiden har sin gång.

    SvaraRadera
  4. Owe: Du har rätt. Om tio år tara jag med mig grabbarna upp på glaciärerna.

    Elisabeth: Välkommen hit. Oj oj oj, vad jag blir generad över ditt beröm. Tack så hemskt. Och Heja Juli!!

    Barbara Buzz: Hahahaha, vilken underbar metafor.

    Isabellapappan: Nä, jag kom faktiskt ihåg det. Som omväxling.

    SvaraRadera

Vill du kommentera men har ingen egen blogg? Inga problem. Välj "Namn/webbadress" under "Kommentera som:" och skriv bara i ditt namn. Eller välj "Anonymt" om du hellre vill det.