27 februari 2008

Tisdagstema – Last.


(jag vill varna känsliga läsare för de randiga tröjorna)

Jag vet. Det är onsdag idag. Dagen som kommer efter tisdag. Vi var ju på hockey igår kväll så jag hade inte tid att fundera över tisdagstemat. Men eftersom jag tycker att det är så kul kommer här ändå ett bidrag. På onsdag, en dag för sent.

Temat denna vecka är last. Och nu hittade jag en bild som jag tycker symboliserar flera betydelser av ordet. För det första drar storebror på en väldigt värdefull last. Men för honom är jag också rädd att det ibland kan vara en börda, en last, att vara brorsa till ett sjukt barn.

Dessutom. Högt över popcorn, goda viner, reklam och espresso är de här två små människorna mina absolut största laster i livet. Så det så.

Andra bloggar om: , , ,

6 kommentarer:

  1. Jag har tänkt ofta på storebror...men ni verkar har gjort ett fint jobb...det skulle vara kull att läsa om hur ni hanterar detta och hur hans förhållandet till lill' Abbe är...det finns säkert fler i samma situation...
    och väldig fint skrivet inlägg...

    SvaraRadera
  2. Väldigt fin tolkning! :) (och jag överlevde ränderna utan migrän)

    SvaraRadera
  3. Ja, det är nog verkligen inte helt lätt att vara syskon till ett sjukt barn.

    För oss har det varit väldigt jobbigt att varit tvungna att välja mellan det sjuka barnet och dom friska syskonen. Inte lika jobbigt som att vår minsta son är sjuk, men inte långt ifrån.

    Att inte kunna vara närvarande utan långa tider vistas på sjukhus och inte kunna vara tillsammans.

    Förresten hittade jag den här sidan idag: http://hem.passagen.se/mia85/
    det är Melvins föräldrar som gjort en så fin film och tonsatt texten "Välkommen till Holland". Gå in och se filmen om Melvin och lyssna på musiken.

    Den visar hur fint det är att få ett barn, oavsett vilken sorts kromosomer man bär på.

    Imsa

    SvaraRadera
  4. Ser och minns. Minns stolen med bandet i. Minns väggarna. Minns...

    Framförallt minns jag lasten. Den värdefulla. Som för storebror kan bli för tung. Men man är bara människa och man gör så gott man kan. Kärleken räcker till båda, om än på olika sätt. Kärlek för minstingen har varit vaknätter, sjukhus och oro. Kärleken för den Stora har varit tiden man inte kunnat ge alla gånger men som man nu försöker ge igen.

    Kram

    SvaraRadera
  5. Frk Fisk: Mmm :-)

    Sonia: Jag ska försöka få med lite mer om det i fortsättningen. Tack förresten.

    Emma: Tackar.

    Imsa: Ja det är ett balanserande och jonglerande att få det att gå ihop. Och du, visst har jag sett Melvins film.

    Monika: Just så!

    SvaraRadera

Vill du kommentera men har ingen egen blogg? Inga problem. Välj "Namn/webbadress" under "Kommentera som:" och skriv bara i ditt namn. Eller välj "Anonymt" om du hellre vill det.