Javisst ja! Ni skulle ju få receptet på kycklingen jag lagade för Leif Mannerström, Ubbe Kvarnfelt och de andra. De gillade maten, jag gillade maten, så nu hoppas jag att ni ska göra det också. Okej, då kör vi. 60 minuter från och med nu, klara … färdiga … gå!

Ingredienser:
1 hel kyckling
5 st potatis
2 st fänkål
3 st palsternackor
2 st rödlök
10 st körsbärstomater
1 msk brun farin
1 burk ansjovis
2 msk kapris
2 vitlöksklyftor
1/2 dl kalamataoliver
färsk rosmarin
2 dl rödvin
1/2 dl balsamvinäger
smör
olivolja
Salt och peppar

Gör så här:
Börja med att hälla vinet och balsamvinägern i en kastrull och reducera på medelvärme under hela tillagningen av rätten. Då blir det riktigt smaskigt.

Sätt på ugnen på ca 150°C.

Stycka kycklingen, och var noga med att lämna så lite av köttet som möjligt på skrovet. Låt benen och skinnet sitta kvar så blir köttet mycket saftigare. Om du gjort rätt ska du ha sex fina bitar när du är klar. Två bröstfiléer, två lår och två vingar. Salta och peppra. Bryn kycklingbitarna på båda sidor så att de får fin färg.

(Vill du vara riktigt proffsig gör du fond på kycklingskrovet, men vi hoppar det idag)

Häll lite olivolja i en långpanna och lägg dit kycklingen med skinnet uppåt. Dela ansjovisfiléerna i små bitar och sprid ut dem, kaprisen och oliverna över kycklingen. Repa av rosmarinen och strö på den också.

In med långpannan i ugnen. Tänk på att kycklingbrösten behöver lite kortare tid än de andra delarna som har benen kvar, så en bra idé kan vara att stoppa in dem lite senare eller ta ut dem tidigare än det andra. Om du använder stektermometer ska köttet hålla ca 70°C i bröstfiléerna och ca 80° i låren, då är det klart. Det tar ungefär 35 minuter på den ugnstemperaturen jag valt.

Koka upp en kastrull med vatten. Skala och skär rotfrukterna i cm-stora tärningar. Koka dem i ca fem minuter. Häll av vattnet i ett durkslag, skär rödlöken i lagom stora bitar och bryn därefter rotfrukterna ihop med rödlöken i en stekpanna. Strö samtidigt över farinsockret och blanda runt.

Blanda körsbärstomaterna i de glacerade rotfrukterna och lägg in alltihop bredvid den sista kvarten.

Smaka av den reducerade rödvinssåsen med salt och peppar. Om du vill ha den lite mer trögflytande kan du reda av den med lite maizena till önskad tjocklek. Blanka av såsen med en klick smör.

Smaklig måltid.

Abbemamman har varit i New York över helgen med några vänner. Det är hon väl värd tycker jag. Så Abbe, storebror och jag har haft en riktig killhelg och passat på att göra typiskt grabbiga grejer.

Jag skriver ganska sällan om mitt jobb på den här bloggen, jag vet inte varför egentligen. Det kanske inte passar in helt enkelt. Förrän nu.

Innan jag hade börjat på Milk, efter att vi lagt ner reklambyrån jag var med och startade för sexton år sedan, var jag i fjällen med familjen. Jag satt i en stollift när jag fick ett samtal från min blivande kollega och VD – Anna. Hon berättade att de fått kontakt med insamlingsstiftelsen för Drottning Silvias Barn- och Ungdomssjukhus och undrade om jag skulle vara intresserad att jobba med dem.

Det är ju lite lustigt på något vis. Det finns få saker jag har mer erfarenhet av än hur det är att vara på just det sjukhuset med ett sjukt barn. Jag svarade naturligtvis ja på frågan och barnsjukhuset blev min första kund på den nya byrån.

Här är en casebeskrivning av en kampanj som vi rullade ut för ett litet tag sedan.



Har du inte fått det här brevet i din brevlåda men ändå vill skänka en slant för att göra barnsjukhuset barnsligare kan du sms:a "LEKA" till 72930 så skänker du 75 kronor. Eller också kan du sätta in valfritt belopp på PG 90 08 34-3.

Hur lång tid ska man räkna med att få sitta på akuten och vänta innan man får träffa en läkare? Hur många timmar är rimligt? Hur lång väntan är acceptabel?

I torsdags kväll åkte jag in till akutmottagningen i Mölndal med galen smärta i nacke och huvud. Vad jag i början av veckan hade avfärdat som "lite stel i nacken bara" hade tilltagit till något jag inte längre kunde hantera och jag började undra om det kanske istället var en infektion av något slag, kanske hjärnhinneinflammation. Bäst att åka in för säkerhets skull.

Jag kom dit någon gång mellan halv elva och elva på kvällen, tog en kölapp, skrev in mig och konstaterade att det inte var mer än fem, sex patienter före mig. Det kändes bra eftersom smärtan nu var outhärdlig, huvudet sprängde och nacken var i princip orörlig vid det här laget. Jag fick några smärtlindrande tabletter och tänkte att då skulle jag nog kunna överleva ett par timmars väntan.

Någon gång strax efter klockan tre var vi bara två patienter kvar i väntrummet och sköterskan i receptionen frågade om vi ville komma in i var sitt rum istället så vi kunde ligga ner och vila. Det skulle nog dröja ett par timmar till sa han – något jag hade mycket svårt att förstå eftersom jag redan suttit där i över fyra timmar och det var ju inte så många patienter.

Ligga ner var visserligen inte en option för mig på grund av smärtan men jag tänkte att det kanske var skönare att sitta eller stå i ett rum där jag slapp en TV som rapade fyrans reklamfilmer var tionde minut i alla fall. Jag var vid det här laget så trött på exempelvis Skoda att jag har svårt att föreställa mig att någon sin komma på tanken på att köpa mig en bil av det märket efter den här kvällen. Rummet jag fick låg precis bredvid personalens fikahörna och de verkade vid den här tidpunkten ha en efterlängtad paus.

I det där rummet satt jag, stod, eller vankade av och an, i ytterligare tre timmar innan jag fick träffa en läkare. Och varje gång jag tittade ut satt personal i det lilla rummet och småpratade och verkade ha det ganska trevligt. Från att jag kom in strax före klockan elva på torsdag kväll till runt klockan sex på fredag morgon hann jag upparbeta inte bara en näst intill outhärdlig smärta utan också en rejäl portion ilska. En ilska jag inte visste riktigt vart jag skulle projicera.

Grejen är nämligen så här. De som satt i personalhörnan var sköterskor som egentligen inte kunde göra så mycket mer i väntan på läkaren. Och läkaren var ensam. Eller rättare sagt ortopedläkaren var ensam, det fanns en medicinläkare också – som inte hade så mycket att göra – men dem verkar det vara vattentäta skott mellan. Det är liksom ingen idé att skälla på sköterskorna, de kan inget mer göra. Och att ge sig på läkaren, som inte haft en lugn stund på hela natten, känns inte heller särskilt bussigt. Det är, än en gång, politikerna som planerar och avsätter resurserna som borde ha sig en käftsmäll så att de vaknar ordentligt. Ge dem en jävla smäll så de får sitta på akuten med nacksmärtor en natt vettja, då kanske de äntligen ser problemet.

Okej, jag kan väl kanske tycka att sköterskorna kunde tittat in till mig ibland och frågat hur jag mådde, om jag behövde något (smärtlindring kanske?). Nu dröjde det ett par timmar innan en ur personalen äntligen verkade ha noterat att jag var där och kom in och erbjöd en kopp te och en macka framåt femtiden. En macka jag inte kunde svälja på grund av smärtan, för övrigt. Men grundproblemet kvarstår, inget händer innan man får träffa den svårt överbelastade läkaren.

Jag har sagt det tidigare – då om barnakuten – och jag säger det igen, det måste gå att omfördela resurserna på något vis. Jag vet inte hur löneläget ser ut, men om vi utgår från att alla sköterskor har minst 24 000 kronor i månaden som de slåss för (och är mer än värda ska tilläggas) och en läkare beroende på ålder och erfarenhet har det dubbla eller kanske tredubbla. Då skulle man med väldigt grovt tillyxad matematik kunna byta ut två eller tre sköterskor mot en läkare på natten.

Resultatet i det här aktuella exemplet skulle vara två till tre personer mindre i det mysiga snacket i personalhörnan under natten och runt tre timmars väntan för oss patienter istället för sju. Dessutom skulle läkarna slippa stressa ihjäl sig och både de och sköterskorna skulle slippa en massa väldigt irriterade patienter. Jag vet inte. Tycker det känns så enkelt på något vis.

Min natt slutade med att de tog diverse blodprover, gav mig så mycket droger att pundarna i Brunnsparken hade varit avundsjuka och sedan gick nattpersonalen hem. Jag satt på min brits med lika mycket nacksmärtor men med ett rum som nu gungade och hörde de som gick på dagskiftet glatt hälsa varandra en god morgon.

En ny läkare kom efter ytterligare någon timme, pigg och utsövd. Hon gjorde samma undersökning och föreslog samma blodprover. När jag påpekade att de tagit dem för en dryg timme sedan tyckte hon att de kunde upplyst henne om det. Det tyckte jag också. Hon gav mer smärtlindring och muskelavslappnande och nu någonstans, med dubbel dos Morfin, Stesolid, Citodon och Voltaren i kroppen började jag äntligen se en ljusning.

Läkaren kallade mina smärtor för Torticollis och när jag googlade det senare läste jag att det är en förlossningsskada från fosterstadiet. Kanske skulle den här natten föreställa någon slags pånyttfödelse, vad vet jag? Jag fick träffa en sjukgymnast och fick lite övningar att jobba med och en påse piller med mig hem. Bilen gick inte att köra i mitt knarkiga tillstånd så jag lämnade den och tog en taxi hem.

Efter tretton timmar.

Är det rimligt?

Åker tåg. Igen. Den här gången går tåget åt andra hållet, hem från Stockholm och matlagningstävlingen. Jag är trött. Den tog på krafterna men det var en väldigt rolig dag.

Som jag skrev i morse kände jag mig rätt lugn. Jag hade liksom inga alls förväntningar på mig själv, eftersom jag är en glad amatör, och tänkte att så länge det inte handlar om att stycka kyckling eller något liknande så borde jag i alla fall kunna sno ihop något som går att äta.

Det var lite manfall (eller kvinnofall i det här fallet) från de tio bloggare som varit med i projektet från början så för att få en lite större grupp hade man bjudit in några "jokrar" som också var med och tävlade. Efter presentationsrunda berättade juryn – bestående av mästerkocksprofilen Ubbe Kvarnfält, Svensk Fågels VD Maria Donis och Leif Mannerström (no further presentation needed) – om första deltävlingen.

Stycka en kyckling. På tid.

Tack för den. Jag fick lite lätt panik. Jag har aldrig styckat en kyckling, knappt lagat en hel kyckling ens. Det kommer bara att bli slamsor kvar av min, tänkte jag och när juryn undrade om vi hade några frågor vad jag nära att svara: "Ja. Får jag åka hem?" Nu gjorde jag inte det, och som väl var visade Leif först hur man går tillväga. Jag tittade och tänkte att det såg ju inte sååå svårt ut, det kan nog gå.

Vi hade åtta minuter på oss. När jag väl stod där och tidtagningen börja ticka kom jag inte ihåg någonting av hur han hade gjort det. Visste knappt vad som var ben och vad som var vingar. Kaos. Jag började skära lite men var helt ute och cyklade. Mannerström gick förbi och sa, halvt strängt och halvt med ett skratt "ja du, du leder inte den här tävlingen, så mycket kan jag säga". Jag bara garvade, för jag var helt säker på att det var sant det han sa. Så småningom hittade jag känslan och fick till några hyfsade styckdetaljer innan tiden var ute. Men inte var det några mästerverk, inte.

Andra delen av tävlingen var att laga en rätt av kycklingen vi just delat. Enda kravet var att den skulle in i ugnen på något sätt. I ett angränsande rum fanns råvaror. Vi visste inte vilka råvaror som dolde sig därinne men vi fick reda på att vi hade exakt 50 minuter på oss från det att dörrarna öppnades till maträtten skulle vara färdiglagad och snyggt presenterad.

Det här kändes kul. Men stressigt. Min fru – som ju är en gudabenådad kock – brukar säga att jag kan laga mat men att det tar väldigt lång tid. Hon har alldeles rätt i det. Jag är inte snabb i köket. I alla fall. Jag gick in och plockade ihop lite råvaror mest på måfå kändes det som först, men efter en liten stund började en tanke formas i mitt huvud. Jag lämnade rummet med rödlök, körsbärstomater rotfrukter, kapris, ansjovis, oliver, rosmarin och rödvin i korgen.

När de femtio minuterna blivit till sextio, eftersom vi fick tio minuter förlängning när juryn insåg att ingen skulle bli klar i tid, låg det ugnsgrillad rosmarinkyckling smaksatt med ansjovis, kapris och oliver på min tallrik. Till det glacerade rotfrukter och en rödvinssås. Jag återkommer med recept i ett senare inlägg. Förhoppningsvis får jag några bilder av fotografen som dokumenterade hela rasket.

Jag kände mig nöjd men lite nervös när jag gick in till juryn med min tallrik. De smakade, hummade och kommenterade, men verkade väldigt nöjda med min rätt. När alla hade varit inne hos juryn och blivit bedömda väntade vi spänt en stund innan de kom ut och kungjorde att de hade ett resultat.

Vi fick ställa upp oss på rad enligt klassiskt Sveriges-Mästerkock-manér och juryn berättade att de tyckte att allas mat var god. Leif Mannerström sa att vi inte fick börja gråta som de alltid gör på TV för då börjar han också att gråta. Så bad han Britta kliva fram, för dagen inlånad som joker. Sedan bad han mig ta ett steg framåt. "Åh fan, var det så dåligt" for genom mitt huvud. Till sist fick Karoline kliva fram. Men så sa han att dessa tre personer hade imponerat mest på juryn med sin kreativitet. Oj!

Vi fick var och en några kommentarer om varför de gillade våra rätter och jag måste erkänna att jag inte minns exakt vad han sa till Britta och Karoline, mer än att det var fint beröm, för jag blev så ställd när han kom till mig. "Vi tyckte väldigt mycket om hur du smaksatt kycklingen och fått fram sältan med hjälp av ansjovis och kapris. Mycket begåvat och kreativt."

Jag ber om ursäkt för skrytet här, men jag blev väldigt stolt och glad. Det här hade jag inte precis väntat mig när jag satte mig på tåget upp till Stockholm i morse. Vann tävlingen gjorde Karoline, stort grattis till henne!

Klockan är strax före åtta och jag sitter på X2000 på väg mot Stockholm. Idag ska jag laga kyckling med Leif Mannerström. Det är final i kycklingprojektet jag varit med i ett tag och vi ska laga mat live den här gången. Jag vet inte hur det kommer att gå till, men jag vet att det ska mynna ut i en digital kokbok och att Mannerström kommer att vara med i en jury.

Det känns helt crazy, det här. Jag borde vara skitnervös, men hela grejen är så konstig. Jag kan laga mat, det är inte det, men jag är liksom ingen kock. När jag gjort mina kycklingrecept hemma har jag haft god tid att fundera, slå i kokböcker efter tips och inspiration, provlaga, googla och diskutera med min fru. Nu ska jag göra det på plats med en av Sveriges mest erfarna kockar. Det är så osannolikt på något vis så jag kan omöjligt ha några förväntningar på mig själv.

Det ska bli kul helt enkelt.

Abbemamman och jag var på Käringön med våra vänner över helgen. Tog hand om oss själva ett par dagar, vilade, andades Bohusländsk luft som stormnade in från sydväst, köpte en hummer och gjorde soppa på den, åt god mat och drack goda viner och pratade om allt det där man aldrig hinner prata om annars.

Mormor och morfar hade hand om killarna. När vi kom hem i eftermiddags fick jag bullar som Abbe hade bakat. Inte vilka bullar som helst.

Mina älskade små killar, så här tänker pappa.

UPPDATERING:
Storebror läste artikeln och sa: "Va, är du pensionerad, pappa?!"

Storebror: Pappa jag frågade chans på XX idag.
Jag: Jaså, vad spännande. Hur gick det då?
Storebror: Både bra och dåligt.
Jag: Hur då?
Storebror: Hon sa att hon ville vara ihop med mig, men inte förrän efter sommaren, för då har hennes storebrorsa slutat på vår skola.
Jag: Jaha. Är hon lite rädd att han ska retas kanske?
Storebror: Mm.
Abbe: Men Huno. Man kan ju vara ihop i hemlighet.

Har du någon gång fört statistik över exakt när och hur mycket ditt barn dricker och exakt när ongen i fråga kissar? Det har jag. I tre dagar har vi nu skrivit upp varenda milliliter Abbe fått i sig och klockat varje tillfälle han kissat eller druckit.

Det är inte helt lätt. Bara att komma ihåg det varje gång är en utmaning och så gäller det att man har något att anteckna på just där och då. Jag har känt mig lite som en hemlig agent när jag plockat upp min mobil på olika platser för att läsa in ett röstmemo "Klockan är 14.43. Abbe drack 330 milliliter. Slut på meddelandet." Men jag tror vi har fått med allt.

Det här projektet ger mig lite flashbacks från när Abbe var nyfödd. Minns med en klump i magen hur vi kämpade och slet med att få i honom tillräckligt med mat. Hur det kunde ta över en timme att få honom att svälja sina 130 ml Profylac som han behövde var tredje timme för att växa och orka. Det var en tuff strid där sond eller knapp på magen var fienden vi försökte mota bort. Idag är jag glad att vi orkade, för jag vet nu hur svårt det kan vara att komma ur behovet av knappen när man väl börjat med den. Under den här perioden antecknade vi varje milliliter Abbe drack och vägde blöjorna han kissade i, för att se hur mycket han kissat ut.

Att vi har hållit på och noterat in och utflöde de här senaste tre dagarna beror på att Abbe ska till sjukhuset i veckan och kolla sin njurfunktion. Han har ju bara en njure som ni vet, och då vill man ha koll på att den gör sitt jobb. Njurar och hjärta har mer med varandra än man skulle kunna tro, så kanske är det extra viktigt på en liten kille med hoplappat hjärta.

Då var det dags för kycklingrecept igen. Temat för den här omgången är ”Skrämmande god kycklinggryta till Halloween”. Okej, gryta alltså. Och Halloween. Pumpa då kanske? Nä. Det blir nog pumparecept ändå så det räcker, så jag hoppar det. Dessutom har jag aldrig varit särskilt förtjust i pumpa, förutom kärnorna som vi alltid brukar rosta när vi fixat halloweenlyktan.

Nej, jag satsar på något med italienska rötter istället eftersom jag tycker mycket om det italienska köket. (Varför säger man så egentligen? Det är ju inte köket jag gillar, utan käket.) Det blir något slags möte mellan en "Ossobuco" och en "Pollo alla cacciatora". Eller kanske inte det heller. Jag tog saker jag gillar, helt enkelt. Och det blev faktiskt skrämmande gott. Tro det eller ej.

Ingredienser.
3 st kycklingfiléer
1 gul lök
4 vitlöksklyftor
4 lagerblad
2 dl morötter
2 dl rotselleri
4 sardeller
1 dl urkärnade kalamataoliver
1 burk plommontomater
1 msk tomatpuré
2 dl rödvin
1 dl vatten
1 apelsin
Färsk timjan
Färsk persilja

Gör så här.
Marinad:
Skär kycklingfileérna i lagom stora grytbitar, ca en till två centimeter stora kuber. Salta, peppra och lägg dem i en bunke. Krossa en vitlöksklyfta, blanda i den, lagerbladen och ca en matsked färsk repad timjan i kycklingen och häll på rödvin så att det täcker alltihop. Marinera i minst en timme. Ju längre desto godare såklart.

Tillagning:
Skiva en vitlöksklyfta, hacka löken och skär rotfrukterna i ungefär centimeterstora tärningar. Plocka ut kycklingen ur marinaden och låt den rinna av ordentligt. Spara marinaden. Stek kycklingen i omgångar i olivolja i en het stekpanna så den för en fin brun stekyta, lägg sedan över i en gryta. Fräs lök, vitlök och grönsaker i stekpannan och lägg över även dem i grytan. Häll på plommontomaterna och mosa dem med en sked. Finhacka sardellerna och lägg i dem och oliverna. Häll i den överblivna marinaden och resten av vinet, samt vattnet. Låt det sjuda ihop under lock i ca 45 minuter.

Toppingen:
Riv skalet från en apelsin och finhacka två vitlöksklyftor. Finhacka ca en halv deciliter persilja och repa ca en matsked färsk timjan. Blanda ihop till ett färglatt strössel.

Servera med ris och/eller bönor och kanske lite sallad.



Rösta kan ni göra här om ni tycker den är smarrig. Eller om den verkar vara det.

Har ni sett? Vi har blivit ett par tecknade figurer, storebror och jag. Lite ovant, men kul.

Minns ni att jag var med och skrev ett avsnitt i en bok som heter "Litet syskon"? Det är en bok om att vara liten och ha en syster eller bror med sjukdom eller funktionsnedsättning och bokens författare heter Christina Renlund och är leg. psykolog och psykoterapeut.

Christina arbetar också med ett projekt kallat Syskonkompetens i samarbete med Ågrenska, AMC-föreningen, Habilitering och Hälsa i Stockholms läns landsting. Som en del i det projektet fick jag för några år sedan frågan om jag kunde tänka mig att bidra med en text med ett samtal mellan storebror och mig. Det ville jag gärna. Syskon till sjuka barn är ett angeläget ämne, som jag själv funderat mycket över och tagit upp det flera gånger tidigare.

I alla fall. Sagt och gjort, jag skrev ner ett litet småprat vi hade en kväll – när storebror var sex år – och nu har det blivit till en liten film. Varsågoda.



Ett jättefint och väldigt viktigt projekt, väl värt att sprida tycker jag.

Abbe: Pappa. Kommer ni in till mig på min födelsedag med presenter?
Jag: Ja det är klart att vi gör. Men det är flera månader kvar till den.
Abbe: Kommer alla då?
Jag: Javisst. Hmm, då fyller du åtta. Tänk att det snart är åtta år sedan du kom. Och som du skrämde din pappa.
Abbe: Va?! Skrämde jag dig?
Jag: Jag menar att du var väldigt sjuk å sådär, du vet.
Abbe: Mm, såklart … Men allt gick ju bra, pappa.

Han säger det med en tröstande blick. Jag krymper. Blir till smulor. Och Abbe är så stor, så klok och så tapper.

Jag: Ja, det har du rätt i min vän. Och vilken tur att det gjorde det. Jag kunde inte fått någon bättre liten kille i hela världen än dig.
Abbe: Men jag skriker ganska mycket. När jag inte får som jag vill.
Jag: Det är sant. Vi får slipa på den detaljen.
Abbe: Mm.
Jag: Då blir du ännu mer perfekt än du redan är.
Abbe: Mm. Gonatt pappa.
Jag: Gonatt, min älskling.

Sånt som gör mig glad.
Att Abbe och jag fick ett tackkort från brudparet som ropade hem Sonias bröllopsfotografering på mina hjärtebarnsauktioner i febuari. Så fint på alla sätt och vis. Det värmde ända in i hjärteroten.

Att se barnen utvecklas. Höra de vingliga tonerna från storebrors saxofon mer och mer likna musik för varje dag som går. Att se honom på handbollsplanen kasta sig över sexmeterslinjen mot målet och skjuta hängande i luften. Att höra Abbes ljudade små meningar när vi sitter med läsläxan tillsammans. En ynnest.

Sånt som gör mig trött.
Att behöva tjata på hantverkaren att de ska göra färdigt jobbet de påbörjade för fyra månader sedan så att vi kan börja använda vår tvättstuga och badrum.

Att jag inte tycks få tiden att räcka till. Hur jag än bär mig åt.

Vi betalar väldigt mycket i skatt i det här landet, men jag gör det gärna för jag upplever att vi i vår familj fått vår beskärda del tillbaka med råge genom hjärtoperationer och specialistvård i mängder. Jag tycker om svensk sjukvård. Tycker att den är strålande. Jag tror, att om det blir allvar – som med Abbe till exempel – så fungerar saker och ting väldigt bra. För det mesta.

Men ibland undrar jag ändå hur våra surt förvärvade skattepengar används. Det är möjligt att det finns förklaringar till det jag nu ska beskriva, eller åtminstone delar av det, men för mig känns det bara som ett kvalificerat slöseri med pengar och tid.

Storebror är allergisk, visar det sig. Han var riktigt risig under pollenperioden i våras och har reagerat starkt t ex när han varit nära hästar. Mycket dumt, eftersom både Abbe och mamman rider. Vi insåg därför att ett allergitest vore bra för honom. Så att vi vet.

Okej. Så vi ringde vårdcentralen och försökte boka tid för pricktest. Det finns också en barnmottagning i kommunen, men den är bara för små barn (läs bebisar) och kroniskt sjuka (läs Abbe & Co). Alltså ringde vi vårdcentralen.

Men nix. Det gick inte att boka tid för pricktest, bara sådär. Först måste vi träffa en läkare och berätta att storebror är allergisk. Så läkaren kan säga "då ska vi nog ta och boka ett pricktest". Vi tog ledigt från jobb och skola, gick till läkaren som ställde några frågor, skrev en notis om att storebror ska göra ett pricktest och meddelade att de skulle höra av sig. Sedan gick det några veckor.

Och så en dag kom två brev. Inte ett. Två olika brev, två personer som suttit och skrivit, stoppat i kuvert och frankerat. Det ena löd ungefär "storebror är för ung för att göra pricktest hos oss på vårdcentralen. Vi skickar en remiss till barnmottagningen". Det andra brevet kom från barnmottagningen, och löd typ "vi har tagit emot en remiss och kommer att kalla storebror på pricktest". Någon gång. Sedan. Ytterligare en person ska alltså titta i en kalender, skriva en kallelse, stoppa i kuvert och frankera. Det brevet har inte kommit än.

Alltså, det här är inte hela världen, men ändå. Jag frågar mig om man inte kunde tagit läkarbesöket i samband med pricktestet? Man kan, bara med en snabb blick, rationalisera bort ett läkarbesök och tre brev med allt vad det innebär av porto, att skriva och hantera. Tid och pengar som kunde lagts på någon som behövde det.

Storebror får nog sitt pricktest så småningom. Men, kom igen! Nog finns det vettigare sätt att förbruka pengarna?

Vi testar sådan där färdigpackad kasse med mat och recept ett tag. Kanske kan det göra planeringen enklare under vardagarna, så varför inte. Vi provar.

Nej, det är inte Lina som har packat kassen åt oss, utan vår lokala Ica-handlare. Han heter Owe. Det läser vi varje gång vi får ett sådant där personligt datorgenererat brev från honom, med rabatter anpassade för just oss, ni vet.

På tisdagar hämtar mormor killarna på skolan. Då brukar de beställa pannkakor av henne. Och just den här tisdagen stod det "Torsk Nicoise" på menyn i matkassen. En fin bild av maträtten visade en sallad med bitar av torsk och ägghalvor i bland annat. Fräscht och snyggt.

Igår kväll när jag gick in till storebror för att krama om honom och säga god natt, tittade han lite sömndrucken på mig med oroad och besviken blick och sa: "Owe Krook har skickat med någon himla äggröra till i morgon! Tur att mormor kommer så vi får pannkakor."

Jag har skrivit om detta tidigare. Först i det här inlägget. Och sedan skrev Expressen om det i bland annat den här artikeln. En enkel undersökning med en pulsoximeter, av alla nyfödda, skulle rädda liv. Det är Abbe ett levande bevis på.

Nu verkar det äntligen som att åtminstone Stockholms läns landsting bestämt sig ge alla nyfödda barn en möjlighet till pox-screening. Härligt. Det tog bara tre och ett halvt år från att de presenterade resultatet av studien att ta det beslutet (!?).

Låt oss hoppas att alla landets landsting går samma väg.

Abbe är en kelgris. Det passar mig fint, för det är jag också. Han är väldigt generös med kärlek och gos och man kan i princip alltid få en kram om man längtar efter en. Men han gillar inte när jag är orakad. Jag får visserligen kramar hela tiden ändå, men alltid följt av "Pappa, du måste raka dig."

Det var dags att läsa för Abbe och natta honom. Mamman hade lagt sig tillrätta bredvid honom ikväll och jag gick in för att ge Abbe en godnattkram och en puss innan de började läsa. Jag var helt nyrakad och Abbe la sin kind mot min, blundade och strök den fram och tillbaka. Så öppnade han ögonen och tittade vädjande sin mamma, lite oroad som att han var rädd att såra henne, och sa: "Mamma. Är det okej ifall pappa ligger hos mig istället?"

Abbe ger smakprov på vilka låtar han gillar just nu.
Hela spellistan hittar ni här.

Läser en frågespalt i SvD. En mamma undrar om det är ”fel att belöna barnet så att det somnar själv?" Barnet är fyra och ett halvt år gammalt och vill att mamman eller pappan ska ligga hos henne tills hon somnar, men mamman "har en del att stå i på kvällarna och behöver sin egen tid".

Jag blir ledsen av att läsa detta. Det är inte det att jag förstår henne. Jag känner igen mig i hennes känsla. Alla som fått barn vet att det är svårt att hinna med livet. Man blir tvungen att lägga sina egna intressen åt sidan under några år, eller åtminstone dra ner kraftigt på dem. Och alla har vi väl någon gång känt att de här sömnprocedurerna tar för lång tid. Så jag förstår känslan.

Men. Efter att Abbe kom till världen kändes det viktigare än någonsin att ligga kvar hos storebror på kvällarna tills han somnade. Där och då hade vi möjligheten att få honom att känna att han fortfarande var viktig, även om det kommit en ny (väldigt tidkrävande) medlem i familjen.

Och dessutom. Jag skulle för allt i världen inte vilja missa de där stunderna. Alla böcker vi läst tillsammans, små händer på min kind, de snusande andetagen som blir långsammare och långsammare. Stunder av trygghet jag bär med mig i resten av mitt liv. Men framför allt stunder som storebror lägger till sin trygghetsbas och sin personlighet.

Numera somnar storebror själv. Han läser i sin bok en stund och jag går in och kramar om honom när han släckt lampan. Sen somnar han till en favorit-godnatt-skiva med klassisk musik. Men han är nio år. Abbe – som är sju år – ligger jag fortfarande bredvid på kvällen. Tills han somnar.

Läs psykologens svar på läsarfrågan. Det är mycket bra.

Trött kväll. Mitt huvud dunkar och öronen piper. Bortsett från det – vilket är väldigt svårt att bortse från eftersom det är ett högljutt pip från helvetet – men bortsett från det, så är det alldeles tyst i huset. Abbemamman är på konferens med jobbet över helgen och killarna har somnat.

Vi har just avklarat en skön kväll i soffan tillsammans. Fredagsmys med chips, salta pinnar och Fångarna på fortet. Som småbarnspappa har jag vant mig vid att det är vad TV4 sänder på fredagskvällarna som gäller. Idol, Let's Dance, Fångarna på fortet och allt vad det heter. Det har egentligen inte så stor betydelse, det som spelar roll är att få krypa upp i soffan tätt intill Abbe eller hans bror en stund. Det blir inte så många tillfällen till det under veckorna.

Jag undrar om det dunkande huvudet och de pipande öronen kan ha något att göra med att jag var på bokmässan idag? Där var mycket folk. Väldigt mycket folk rent ut sagt, trots att jag valde att gå på en fredag och det kommer att vara många resor värre i morgon eller på söndag. Det verkar vara populärt med böcker och det är fint tycker jag. Och nödvändigt också, om man läser vad litteraturutredningen kommit fram till.

Jag snurrade runt planlöst i några timmar, tittade, lyssnade och köpte några böcker. Mest till killarna. Det brukar bli så. Det bästa med besöket var nog ändå att jag äntligen fick chansen att träffa Sören och Anders. Sören och jag har haft en del kontakt via bloggen, Facebook och Twitter genom åren. För att inte tala om via alla Håkanbråkan-, Sune- och Bertböcker Abbemamman och jag har läst för killarna. Nu läser storebror om Sune eller Bert själv. Men Sören, Anders och jag har inte träffats än och bestämde att vi skulle ses på mässan. De hade ett späckat program med möten och boksigneringar så det blev ett snabbt snack mellan två åtaganden, men inte desto mindre trevligt. Nästa gång hinner vi kanske med en fika.

Nu har vi ju lagat mat igen. Elsies Päron, Kardemummagumman, Stadstjej blir lantlolla, Gourmetmorsan, Matstugan, Nordefors och jag. Alla har vi stått och hittat på kycklingrecept och alla vill vi ha era röster. Det är ju en tävling mitt i alltihop.

Jag vet inte riktigt. Jag har funderat en del över bloggtävlingar. Alla ber sina läsare att rösta på just deras blogg, så de som har få läsare har aldrig någon chans mot de stora. Jag har inte koll på hur många som följer de andra bloggarna, men jag anar att ni som är här inne kanske är fler än åtminstone några av de andra bloggarnas läsare. Så jag tycker så här: min blogg läser ni ju redan, passa på att kolla in de andra bloggarna. Kanske läser ni dem också sedan tidigare, kanske hittar ni en ny favorit.

Självklart blir jag jätteglad om ni röstar på mitt recept. Det är ju väldigt roligt att vinna saker. Eller hur? Men det som gör mig gladast av allt är att det finns människor som faktiskt lagar maten jag hittar på. Och tycker om den. För att inte tala om hur kul det är att ni läser Heja Abbe.

Och röstar gör man HÄR. Antingen på min soppa, eller på någon av de andra.

Min svåger jobbar på fabrik. Dom gör lastbilar. Ibland går en tjej på slak lina mellan bilarna som rusar fram emot öppningen på ett tunnelrör. På film, på internet. Fabriken ligger i Tuve och där inne rör sig lastbilarna sakta framåt längs ett bestämt stråk. Så sakta att kanske till och med jag hade vågat försöka gå på lina mellan dem. Men bara kanske.

De rör sig sakta för att min svåger och alla hans hundratals arbetskamrater ska hinna skruva ihop dem på vägen. In i ena änden av fabriken kommer rullar med tjock plåt som formas till balkarna i lastbilarnas chassi. Och ut ur fabrikens andra ände rullar färdiga lastbilar. Jag vet inte hur många dagar det tar, men jag tycker det är fascinerande på något vis.

Min svågers jobb kunde förmodligen inte vara mer olikt mitt. Jag med nya arbetsuppgifter varje dag, alltid strävande efter att komma på något nytt, något kreativt, något som ingen tidigare gjort och som gör att mina kunder uppnår sina mål på bästa sätt. Min svåger vet vilka skruvar han ska sätta dit varje dag. Ibland ska lastbilen till Tanzania och då vill kunden ha det på ett visst sätt, ibland ska den till Norge och då kan önskemålen vara andra. Men principen är densamma.

Min svåger börjar 06.42 på morgonen, och går hem klockan 15.48. Varje dag. Jag börjar runt halv nio på morgonen och slutar vid halv sex-tiden, om jag är färdig. Är det dead line på tidningen, presentation för kunden nästa dag eller någon filminspelning går jag hem när jag är klar. Det kan lika gärna bli till fyra på natten.

Många tycker kanske jobba på reklambyrå låter mycket mer spännande än att skruva ihop lastbilar på bandet i en fabrik i Tuve. Kanske är det det också. Men jag ser väldigt mycket jag gillar med min svågers jobb. De verkar vara ett gott gäng. Han slipper en massa prestationsångest, slipper ta med sig jobbet hem. Han kan montera det han ska, tjöta med polarna eller lyssna på favoritmusiken och klockan tolv minuter i fyra kan han gå hem och ägna sig åt det han själv gillar bäst.

Om man skulle byta jobb med honom?

Det har blivit dags att hitta på recept och laga mat igen och temat den här gången är "Kyckling till höstens utflykter". Okej utflykt, hm få se nu, det ska vara lätt att ta med sig och funka kallt, kanske wraps eller tunbrödsrulle, eller några spett. Kycklingsallad är förstås en klassiker på picnick, men helst på sommaren då, på en filt vid en strand i solen. Så här på hösten vill man ju ha något att värma sig med som kaffe, eller blåbärssoppa. Men vänta, ja just det! Soppa. En smaskig soppa och ett gott bröd till, det vill jag ha med mig på min höstutflykt.

Kycklingsoppa på jordärtskockor, fänkål och lime, med surdegsbaguette.
Allra godast blir såklart en sån här soppa om man själv kokar fonden från skrovet på en kyckling, men för att spara lite tid har jag använt kycklingfiléer och färdigköpt fond. Detsamma gäller surdegsbrödet som såklart tjänar på att jäsa i 30-40 timmar från en surdeg man själv matar och håller liv i. Men jag har här använt den färdiga surdegskulturen på burk från Kronjäst som man tillsätter lite jäst till och får klart brödet på fyra timmar istället för det tiodubbla.

Brödet:
1 burk surdeg (vete)
½ pkt jäst
5 dl kallt vatten
800 g vetemjöl (Manitoba Cream)
2,5 tsk Ssalt
1 msk olivolja
Flingsalt

Skaka surdegsburken och rör ihop surdegen med jäst och vatten. Tillsätt mjölet och olivoljan, men inte saltet. Knåda till en elastisk och smidig deg, gärna i maskin i minst 10 minuter. Häll i saltet på slutet. Låt jäsa till dubbel storlek i bunke täckt med plast i minst 2 timmar

Häll upp degen på bordet, men arbeta så lite som möjligt med den. Dela och rulla försiktigt ut lagom långa baguetter. Lägg bröden på plåt, strö på flingsalt och sikta lite mjöl över dem och låt dem jäsa ca 1 timme under duk.

Sätt ugnen på 260°C och sätt in en form med ½ liter vatten i ugnen. Gör några snitt över bröden precis innan plåten sätts in i ugnen, sänk temperaturen till 220°C. Grädda mitt i ugnen tills bröden fått fin färg, ca 20 min och låt dem svalna på galler.



Soppan:
1 msk smör
250 g jordärtskockor
1 st fänkål
1 gul lök
2 st kycklingfiléer
1 dl vitt vin
3 dl kycklingfond
3 dl mjölk
2 dl vispgrädde
1 lime
salt och peppar
Ev. någon färsk ört

Skala löken och skockorna och skär dem och fänkålen i bitar. Dela kycklingfiléerna i 3-4 bitar och fräs dem i smör tillsammans med grönsakerna. Häll på vin och låt det koka i någon minut. Tillsätt kycklingfonden och låt det koka tills grönsakerna är mjuka, ungefär 10 minuter. Fiska upp kycklingbitarna och lägg dem åt sidan och mixa det andra till en slät pure. Tillsätt mjölken och grädden och låt soppan koka ihop några minuter. Pressa i saften från en lime och smaka av med salt och peppar. Hacka kycklingbitarna och lägg i dem i soppan. Nu ville jag ha soppan i thermos med mig ut i skogen så jag finhackade kycklingen i riktigt små, drickbara tärningar, men det är såklart en smaksak. Toppa gärna med någon färsk ört vid serveringen, t ex persilja eller timjan.

Rösta gärna här, om du tycker det låter smarrigt.






Vi gick en tur i skogen, byggde byggde koja och plockade svamp. Soppan i en thermos, brödet och lite dricka i ryggsäcken, och till dessert hade vi med oss mjölkchokladspäckade bananer i aluminiumfolie, som vi la på glöden efter elden vi gjorde vid upp sjön. En höstutflykt när den är som bäst.

Musik och böcker har började vi med för länge sedan. Kläder, sportartiklar och hemelektronik har också blivit vanesaker. Och på sistone har diverse matkassar tågat in i de svenska hemmen, så nu har vi till och med börjat börjat vänja oss vid att handla mat på nätet.

Och inte nog med det, nu har jag hittat Saras godisbud, den perfekta sajten för för Abbe. Så perfekt att jag nog får hålla den hemlig för honom, annars vill han nog flytta in till Göteborg den lilla gottegrisen.

* för er som undrar vad "unnis" är för något finns en ordlista här

Storebror: Kommer du ihåg den där handbollsmatchen vi förlorade i Alingsås? Det blev typ tjugoåtta – elva!
Mamman: Oj då.
Storebror: Eller, jag kanske överdrev lite. När jag säger tjugoåtta menar jag typ arton. Och när jag säger elva menar jag typ sju.

Ni som har hängt här ett tag vet att vi hade planer på att bygga ut vårt hus för några år sedan. Ni vet också att vi hade en granne som satte stopp för det. De försökte stoppa det först en gång, men kommunen tycket inte att de hade fog för sitt nej, så vi fick bygglov ändå. Grannen överklagade då till Länsstyrelsen och bygglovet drogs in. De lyckades dessutom att åstadkomma byggstopp i hela området på grund av detta och förlora de sista vänner de hade kvar i grannskapet. De kände sig inte välkomna och flyttade till slut, vilket jag personligen tyckte var skönt. Men byggstopet är kvar.

Men det där vet ni redan, om ni läst bloggen några år. Ni vet också att vi senare köpte en tomt på en ö i Göteborgs norra skärgård, där Abbemamman är uppväxt, och tänker bygga oss ett litet fritidshus. Vi struntar helt enkelt i utbyggnadsplanerna hemma och satsar på ett sommarställe. Och gamla läsare vet dessutom hur det gick när vi sökte bygglov där förra året. Avslag.

Men skam den som ger sig. Tomten är smal, lite tårtbitsformad och knepig, så ett vanligt rektangulärt hus får knappt plats. Om det inte är ett väldigt väldigt litet förstås. Typ friggebod. Så vi snackade med en arkitekt som tog sig an projektet och ritade ett hus som följer tomtgränserna (4,5 meter in från gränsen såklart). Ett trekantigt hus. Men eftersom vi förlorade lite yta på att göra det trekantigt ritade han in en loftvåning. Perfekt.

Ansökningshandlingarna är inskickade och korrigerade efter några samtal med bygglovshandläggaren i kommunen. Men så i lördags kväll ringde det på telefonen. Det var grannen ovanför oss på ön. Han tyckte att med det nya taket, med loftvåningen, blev huset för högt. Det tar lite av hans utsikt så han tänkte inte skriva på sakägaryttrandet.

Suck. Vi drog tillbaka bygglovsansökan, för att slippa ett avslag än en gång.

Tillbaka på ruta ett igen. Men det kommer blir ett hus så småningom. På ett eller annat sätt. Det blir fint. Lagom tills jag går i pension kanske.

Jag vet inte om det bara är jag, men är inte ljudbilden på de kommersiella barnkanalerna helt hysterisk? Det är väldigt mycket swoosh, iiiaaah, wrooom och splaaaagoosh. Och alla röster låter helt uppskruvade, som om de gick på speed hela högen. Undantag finns naturligtvis, men generellt så är det ett jävla liv rent ut sagt. Kontrasten blir monumental när man sätter på en gammal Trazan och Banarne till exempel.

Du Trazan …
* lång tystnad*
Mmm …
* ännu längre tystnad*
Jag har tänkt på en grej …
* tystnad igen *
och så vidare.

Idag efter första saxofonlektionen var storebror väldigt nöjd. Det hade varit mycket kul och han har en skinande blank hyrsaxofon liggande här i ett case. Ivrigt berättade han vad de lärt sig idag och hur det hade gått. Som det här till exempel:

Storebror: När läraren frågade vad den där grejen som man lägger mot läppen heter så var det bara jag som kunde det.
Jag: Jaså?
Storebror: En sa munstycke, en annan sa hals. När han frågade mig sa jag rörblad, och det var rätt.
Jag: Wow, det hade jag ingen aning om att det hette. Men hur sjutton kunde du veta det?
Storebror: Du kanske inte tror att man lär sig någonting på "skrikprogrammen" som du kallar dem, men det gör man faktiskt.
Jag: Haha, säger du det. Men vadå, har du lärt dig det från ett skrikprogram? Vilket då?
Storebror: Svampbob fyrkant.
Jag: Va?! Lärde du dig att det heter rörblad i Svampbob fyrkant.
Storebror: Ja. Du vet Bläckvard, han spelar klarinett, och hans rörblad är alltid trasigt.
Jag: !!!

Ny termin, nya utmaningar. I morgon ska storebror på sin första lektion på kulturskolan. Han har ska börja spela saxofon, har han kommit på. Coolt tycker jag. Jag måste nog köpa nya skinn till mina bongos så kan vi starta ett litet band. Saxofon och percussion. Vad tror ni om det?

Jag saknar dig. Jag vill att du ska veta hur mycket jag saknar dig.
Hur mycket jag längtar efter att få vara med dig igen.

Du älskar solen, precis som jag, när den silas mellan träden.
Du älskar knopparna på våren, sipporna och alla gröna nyanser. Som jag.
Och höstvinden som smeker oss och tar allt det röda, gula och bruna med på små flygturer.  
Till och med regnet är vårt, när vi är tillsammans i det.  

Tillsammans. När jag vill vara alldeles ensam, vill jag vara det med dig.
Du får mig att glömma allt annat. Allt som tar plats.
Med dig finns bara det vi håller på med, du och jag.

Förlåt mig att jag bromsar dig ibland. Att jag vill ta andra vägar.
Förlåt att du får ta alla stötar. Du är så bra på det.
Du håller upp mig i din varsamma famn när marken skakar under mig.

Och du. Tro inte att det är dig det är fel på. Tro inte att jag inte vill vara med dig. Jag vill så gärna. Men det är för tidigt än. Det gör fortfarande för ont.

Men när det har lagt sig. När det onda har läkt.
Då är det du och jag igen. I skogen. I leran.

Jag saknar dig. Cykeln min.

Experter inom syndromet har sagt åt oss att lagsporter kanske inte är det bästa för Abbe. Att det kanske blir jobbigt för honom att hänga med. Det är inget jag tar illa upp av att höra, inte på något sätt. Jag förstår det fullt ut.

Han har ett hjärta som får jobba mycket hårdare än andras, lite svagare muskler och ett balanssinne och en grovmotorik som är lite sämre. Det är inga jättestora skillnader, men tillräckligt för att hamna sist, inte orka eller alltid vara sämst i laget. Och hur kul är det för självförtroendet?

Nu är tiden då alla kompisar börjar med olika sporter, mestadels lagsport som fotboll och innebandy. Storebror är fotbollsspelare. Eller rättare sagt var, fram till förra säsongen då han la av och började med handboll istället. Abbe snackade en del om brorsan och fotbollen, och jag har bävat för dagen då han skulle komma och be om att få börja. Jag vill ju inte säga nej om han gärna vill, samtidigt vill jag inte att han ska börja spela och alltid vara sämre än de andra i laget. Men snacket dog lite när storebror slutade spela. Tack och lov.

I torsdags började Abbe med sin egen sport. Han har bara gått en lektion så vi får se hur länge han tycker det är kul, men efter första gången var han i alla fall helnöjd. Han har börjat rida. Jag tror det blir klockrent för honom. Bra balansträning, lagom mycket motorik och ett fysiskt tempo han kan hänga med på, så länge han inte är elitryttare i alla fall. Dessutom har han en mamma som pysslat med ridning i olika former i hela sitt liv.

Det blir nog bra det här.

Det är en alldeles speciell doft. Blandningen av huden i Abbes nacke och bomullen från pyjamasen. Kuddens värme som fortfarande finns kvar i lockarna från hans blonda kalufs medan de kittlar mig i ansiktet. Hans lilla röst och orden som bubblar ur honom så fort han slår upp de yrvakna ögonen. Jag skulle kunna ligga där och snusa på honom i flera timmar om jag fick. Det får jag inte, så småningom har han gosat färdigt och vill gå upp. Jag passar på så länge jag kan.

Länge hade jag ett favoritmärke på Abbes pyjamasar. Hittade dem i en butik en gång när jag var i Cannes och har sedan gått dit varje år och köpt nya när jag varit nere på reklamfestivalen. Men så bytte jag jobb och fick nya arbetskamrater och det visade sig att en av dem är delägare i, och var med och startade Cotton & Button som gör superfina sovkläder. Och vips så har jag ett nytt favvomärke.

Det blir lite enklare också. Då slipper jag åka till Cannes varje gång Abbe vuxit ur sin pyjamas.

Det är nästan lite taskigt på något vis. Ett helt långt sommarlov utan sommar. Åtminstone ingen riktig. Visst, solen har tittat fram någon timme då och då mellan de ihållande regnen, men inte har det varit speciellt varmt. Inte sådär skönt som bara en riktig svensk sommar kan vara, när den är som bäst.

Inte förrän nu. Inte förrän den sista veckan. Äntligen har det varit så varmt att killarna överhuvudtaget ville gå och bada. Väldigt skönt, men i grevens tid.

I morgon börjar allvaret. Från och med då har jag två skolbarn.

Jag har lite svårt att smälta det måste jag erkänna. Jag kan knappt förstå att han blivit så stor, men imorgon träffar vi Abbes blivande fröknar för ett samtal inför skolstarten på måndag. Ja, skolstarten!

Att Abbes brorsa är en stor kille är en tanke jag så smått börjat vänja mig vid nu. Men att den lille skiten ska börja i fösta klass nu känns helt overkligt. Det var ju alldeles nyss som han tultade runt här med blåa läppar och gråblek hy och pratade ett obegripligt språk helt utan konsonanter.

Där snackar vi utveckling.

Jag såg att den nya Bondfilmen som kommer i höst heter Skyfall. Har de spelat in den i Sverige i sommar tro?

Om Kraftwerk levde upp till förväntningarna i går kväll? Svar: JA, med väldigt många A och ännu fler utropstecken.

Det var helt otroligt bra. Bara ljudet slår allt jag tidigare varit med om i konsertväg. En bas som var så fet att lungorna krullade sig i bröstet på mig. Men samtidigt var allt så klart, tydligt och rent helt utan skrän eller distorsion. Galet bra ljud.

Redan när den basdrypande robotrösten inledde konserten med: "Meine damen und herren, heute abend, die mench machinen – Kraftwerk" reste sig håret på mina armar och 27 000 personer i vita 3D brillor av papp vrålade. Och sådär höll det på ända tills Ralf Hütter lyfte armarna mot publiken en och en halv timmar senare och sa ”Good night, auf wiedersehn” och lämnade scenen. 95 minuter magi.

Att dagens 3D-teknik är fantastisk vet alla vi som varit på diverse animerad film med barnen de senaste åren, så själva effekterna av det imponerade kanske inte så jättemycket på mig. Men det är en suverän inramning till musiken, alltihop blir som en slags konstinstallation. När Kraftwerk blandar sin rena, enkla low-fi pixelgrafik från de legendariska skivomslagen med svartvita filmsekvenser och serverar alltihop med supermodern 3D-teknik blir det extraordinärt. Det tillsammans med de 35 år gamla låtarna som låter precis hypermoderna och aktuella som vilken nutida techno-akt som helst. Det blir en bisarr resa både framåt och bakåt i tiden samtidigt. Och jag älskar att de uppdaterat Radioactivity till 2012 och lagt in Fukushima både i musiken och grafiken jämte Sellafield, Harrisburg och Hiroshima. Små detaljer som påminner om att de ständigt är aktuella.

Nu tänkte jag skriva vilka låtar jag tyckte var bäst under kvällen, men insåg när jag började fundera på det att det skulle bli ett alldeles för långt inlägg. Det enda jag skulle önskat mig var några låtar till. Jag saknade Pocket Calculator och The Model. Och kanske Neon Light och Showroom Dummies. Och kanske någon mer.















(Jag hade inte kameran med mig så dän här bilden har jag lånat från G-P. Klicka här för att se fler av deras fina bilder.)

G-P ger fem fyrar. Expressen fem getingar. Aftonbladet fyra plus. Metro ger också en fyra.  SvD är nöjda.

Det var åttiotal och resan mot att forma min egen musiksmak hade börjat. En irrfärd som aldrig tar slut, som hittar nya vägar och sidospår resten av mitt liv. Hoppas jag. Jag hade passerat de där första trevande åren då influenserna i princip bara bestod av det mina äldre systrar hade i sina skivsamlingar. Ena dagen kunde jag stå med en elgitarr i form av ett badmintonracket framför spegeln och vråla till Sweets "Fox on the run" för att nästa dag leka Björn Ulveaus till tonerna av "Take a chance on me" och drömma om att jag var ihop med Agneta Fätskog. Och så vidare. Det var inget fel på musiken, men det var inte mina val utan vad som fanns att tillgå i vårt hem.

Men det var då. Nu var jag tonåring och hade så smått börjat göra mina egna upptäckter, köpa mina egna skivor. Jodå man köpte skivor på den tiden, inte bara mp3-filer eller månadsabonnemang på musiktjänster, som vi gör idag. Då snackade vi 12-tumsskivor gjorda av vinyl. Med två sidor. Min egen skivsamling började ta form och så småningom skulle den bestå av många hyllmeter med vinyl och CD-skivor.

Det var maj 1981 och Kraftwerk släppte "Computer World". Det här var något helt annat än allt jag hört tidigare. Inte en enda gitarr, inga riktiga trummor och knappt någon riktig sång heller om man ska vara helt ärlig. Datorer, syntar och trummaskiner. Sångrösterna förvrängda till robotliknande datorröster. Samtidigt var det inte stelt. Inte sterilt. Det var svängigt och till och med funkigt även om inte ytan gav sken av det vid första lyssningen. Jag blev helt tagen.

Kraftwerk är, skulle jag säga, Tysklands i särklass viktigaste bidrag till den moderna populärmusiken. Wolfgang Flür, som lämnade bandet 1989 sa en gång "att de försökte fånga upp hur de trodde att deras hemland skulle låta, snarare än att skapa en tysk version av angloamerikansk popmusik". Deras strategi var att kombinera en tysk fascination för att använda teknik, med en form som påminner om en stråkkvartett. Både Florian Schneider, och Kraftwerks andra grundare Ralf Hütter, kom från en klassisk musikbakgrund. Jan Gradwall skrev nyligen: "Det går inte att överskatta gruppens betydelse för samtida populärmusik. Kraftwerk har haft ett avgörande inflytande på hiphop, techno, house och all form av musik som i dag görs med synthesizers och datorer". Jag är enig med honom, lyssnar man på dagens dansgolvsdängor känns det mesta igen från Kraftwerks sound på sjuttio- och åttiotalet. Men om man fördjupar sig en liten gnutta upptäcker man inte bara en technoyta utan mängder av fantastiska, catchiga och många gånger vackra melodier i Kraftwerks musik.

Ta till exempel "The Model" från 1978. Kraftwerks ursprungliga sound uppfattades säkert som en ironisk blinkning till skönhetskulten, serverat med ett dansant beat. Men den innehåller också en central trånande tonslinga, vars sorgsna klang egentligen inte riktigt kom fram förrän Balanescu Quartet gjorde en på cover låten 1992. Eller "Computer Love", en hyllning till – och melankolisk reaktion mot – elektronisk kärlek (1981!) vars melodi var så stark att Coldplay lånade stora delar av den till sin låt "Talk" 2005.

Syntmusik blev min grej och Kraftwerk mina idoler. Jag började samla på deras skivor, gick på mässor och köpte begagnade rariteter. I ett förråd under trappan hemma står en hel skivback med Kraftwerkvinyl. Där finns en tolva med Neon Lights i sjävlysande vinyl, en annan med The Model i knallröd och där finns minst fyra olika pressningar av albumet Computer World. Var och en med låten "Pocket calculator" på olika språk. "Taschenrechner" på tyska, "Mini Calculateur" på franska och "Dentaku" på japanska, förutom den engelska varianten. Bara för att nämna några rariteter.

Nåväl. Första stenen till mitt musikaliska hus var lagd. Via synten, hittade jag sedan elektro, som ledde mig till hip hop (Africa Bambaata t ex lånade både rytmer och musikslingor från Kraftwerk i klassiska "Planet Rock"). Hip hopen tog mig vidare till funk, soul och jazz. Och sådär håller det på. Jag upptäcker nya saker hela tiden. Idag lyssnar jag inte lika ofta på Kraftwerk, men de finns där alltid, som något av det viktigaste som hänt i mitt musikliv.

Kraftwerk är och har alltid varit väldigt hemliga och mytomspunna och trots att bandet funnits sedan 1970, skulle det dröja ända till 1991 innan de gjorde sin första konsert i Sverige. Detta efter år av rykten om ny musik och turnéer. Jag såg dem såklart. Det var den 21 oktober 1991 på Olympen i Lund, och det var en magisk konsert. 2004 gjorde de spelningar i Stockholm och på Arvikafestivalen och nu på lördag är de tillbaka i Sverige. För tredje gången sedan bandet bildades 1970. Inte som Springsteen alltså, som i princip haft en stående bokning av Ullevi varje sommar de senaste tjugo åren. Typ.

Det blev en lång historia det här. Vad jag egentligen försökte säga var bara det här: Trots att jag är väldigt ledsen för att jag missar Cykelvasan i år, så ledsen att jag inte ens orkar se mina cykelvänner twittra om det, så gläds jag åt en annan sak. Jag kommer att stå så långt fram som möjligt i Slottskogen på lördag och njuta när Kraftwerk kör sin bejublade 3D-konsert på Way Out West.

Den tjugoförsta september 2011, klockan är strax efter nio och jag loggar in för att göra mig klar. Jag vet att bokningen öppnas klockan 09.21 och jag tänker inte missa en plats. Jag klickar mig fram till rätt ställe och inväntar det magiska klockslaget. Jag fyller i mina uppgifter, tittar på klockan och avvaktar. Tick, tick, tick och där! Prick 09.21 klickar jag iväg min anmälan och väntar förhoppningsfullt framför skärmen på bekräftelse. Men allt står stilla. Ingenting händer. Det visar sig senare att flera tusen personer är lika angelägna och ivriga som jag om att få en plats och systemet bryter ihop fullkomligt. Jag har is i magen. Väntar. Tänker att om jag loggar ur och försöker igen hamnar jag sist i kön.

Klockan 10.26 får jag besked att min anmälan gått igenom. Jag har fått en startplats i CykelVasan 2012. Gott. Knappt två dygn senare, efter mycket teknikstrul och manuella anmälningar, är 9000 cyklister anmälda och loppet fulltecknat. Det är galet. Kanske inte fullt så galet som världens största MTB-lopp, Birkebeinerrittet i Norge, där 18000 startplatser blev fulltecknade på 80 sekunder. Men ändå.

Jag förstår det faktiskt. Hur konstigt det än låter mycket för många av er så förstår jag varför det är ett sådant tryck. Gillar man att cykla i skogen som jag, och tycker man det är kul med stora arrangemang som Göteborgsvarvet och liknande så är Cykelvasan och Birkebeinern något alldeles extra. För mig är det dessutom ett tillfälle där jag får träffa kompisar från olika delar av Sverige som också gillar att cykla i skogen och som jag lärt känna via Twitter och andra sociala media. Tur att jag fick en plats i årets lopp alltså.

Sedan dess har vi twittrat, snackat, gjort en grupp på Facebook, planerat, bokat stuga och tränat. Men framförallt längtat. Väntat på att det ska bli den elfte augusti då 9000 förväntansfulla cyklister samlas nere på Vasaloppsstarten i Berga by i Sälen. Snart så. Snart är det dags igen.

Igår sålde jag min startplats. Min nacke krånglar, axlarna gör ont och armen domnar och jag har fått hjälp av både massör och en fantastisk osteopat. Inget hjälper. Jag kan cykla men det känns inte bra. Något är fel, kanske en nerv som ligger i kläm, jag vet inte. På måndag ska jag träffa en ortoped på Ortho Center IFK-Kliniken som är specialist på nackar, så får vi se vad han säger. Att gnaga på nacken i nio mil i terrängen innan jag vet vad som är fel känns inte som en bra idé.

Tyvärr.

Jag: När jag pluggade i England bodde jag ihop med tre Grek-cyprioter.
Storebror: Vad sa du, pappa?!! Sa du Grek-superidioter?

Jag kanske var bland de sista att börja med det. Har inte riktigt orkat bry mig tidigare, men så laddade jag ner Instagram till min telefon för några veckor sedan. Det var ju kul! Här kommer några bilder från vår resa till Grekland, vill du se fler får du klicka på den här länken.



(Bilden med de musikaliska svalorna kan du rösta på i GP:s fototävling "Sommarbilden" på Facebook om du gillar den. Klicka här i så fall.)
 
Vill du se fler av mina Instagrambilder kan du följa mig här.

Har nästan lite dåligt samvete för att jag lämnade er här med de senaste inläggen hängande. Jag vet att några undrat hur det går. Allt var jobbigt där ett tag. Jag tappade sugen, kan man säga.

Mamma var dålig, och då menar jag rejält kass. Jag var nära att mista henne och har varit vansinnigt orolig. Regnet öste ner och det var samma temperatur som i slutet av februari. Jag slet för att få ihop en deklaration som skulle varit inne för länge sedan, men som jag slarvat med för att jag inte behärskade allt det där extra kring att ha varit delägare i ett företag som inte längre existerade. Borde tagit tag i det för länge sedan men det blev aldrig gjort. Helt och hållet mitt eget fel alltså, men det gjorde inte precis saken bättre. Och mitt i arbetet med att bila upp golvet i vår källare för att äntligen få någon hyfs på tvättstuga och lilla toaletten började det sippra in vatten utifrån. Visserligen har det fallit vatten från skyarna i mängder som inte skådats sedan Noaks tid, men ändå. Ska vi bli tvungna att dränera om? Dessutom har jag haft en nacke som krånglat så att högerarmen domnar hela tiden. Inte ens att cykla har funkat särskilt bra.

Semestervilan och njutningen kom av sig rejält, kan man säga.

Men nu så. Mamma blir bättre och bättre. Hon har en tid kvar på sjukhus innan hon får komma hem, men hon lever och blir gradvis friskare. Deklarationen är inskickad efter ett idogt letande efter papper och efter att jag stört min före detta reklambyrås revisor litegrann på semestern. Det blir en straffavgift såklart, men mindre än den skulle blivit om jag väntat ytterligare några veckor. Vattnet i källaren tror vi att vi fick ordning på genom att byta ett dräneringsrör i ett dike som varit stopp i. Ska fixa en läckande hängränna också, sedan kan det vara löst. Nu har vi hantverkare som flytspacklar och bygger väggar för glatta livet.

Och för att få någon vila, lite sol och lite värme innan vår gemensamma semester var helt slut googlade vi fram en av de få resorna som fanns att få tag i efter allt regnande. Två dagar senare åkte vi till Kefalonia i Grekland. Där sitter jag nu i den ljumma kvällsvinden med en kall Mythos. Jag messar flera gånger om dagen med pappa för att höra att allt fortsätter på samma fina sätt med mamma som det gjorde innan vi vågade boka resan. Det gör det.

Så bannemig, det verkar som att skiten faller på plats trots allt. Nu återstår bara att ordna med magnetröntgen eller något sådant när jag kommer hem för att ta reda på varför min arm domnar hela tiden.

Skål.