31 augusti 2008

Tittut.


Vad är lagom?

– På dagis får man bara ta en sked lingonsylt, sa storebror.
– Ja, det är mer lagom tycker jag, sa mamman. Din mat badar ju i lingonsylt.
– Men det är gott.
– Lagom e bäst, sa mamman.
– Näe, lagom är protest, sa storebror.

Andra bloggar om , ,

29 augusti 2008

Ha ha ha hi hi hi...

Jag kan liksom inte göra annat än att skratta åt det. Kommer du ihåg att jag skrev om breven, dubbelbokningen och logistikproblemen för två veckor sedan?

Igår fick jag äntligen bokat om det ena besöket, det hos logopeden på Sahlgrenska. Vi ändrade det till den 25:e istället.

Idag låg det två nya kuvert i brevlådan; sådana där Västra Götalandsregionen-brev alltså. Med två nya kallelser. Det ena till barnreumatologiska teamet på Drottning Silvias den 25:e, och den andra till urinvägsmottagningen. Också den på Drottning Silvias och också den till den 25:e.

Är det inte fullständigt osannolikt? Får nog fasen ta en hela dagen ledigt för att jazza runt på stans alla olika barnmottagningar.

Andra bloggar om , ,

Jubilaren Jackson.

Eller: Hur man går från stor stjärna till "the King of Pop" över en natt.

För någon vecka sedan fyllde Madonna 50 år. Idag är det Michael Jacksons tur. Dagen till ära slänger jag in ett magiskt klipp som jag letade reda på på YouTube. Och här är storyn bakom:

Michael Jackson var stjärna redan som femåring då han började sjunga i Jackson 5, med hits som "I want you back", "ABC" och så vidare. Men allt det där vet du säkert redan.

1976 lämnade bandet Motown och blev "The Jacksons" på skivbolaget Epic. När Motown fyllde 25 år 1983, skulle man ha en stor TV-sänd jubileumsgala. Michael Jackson ville först inte vara med, men efter mycket tjat övertalade Motowns skivbolagsdirektör Barry Gordy honom att återförenas med sina bröder och spela på galan. Michael sa ja på ett villkor: att han fick köra en av sina nya sololåtar.

Alla var där, Temptations, Supremes, Stevie Wonder, Marvin Gaye, ja hela Motown-stallet. Jackson 5 kör sin show, ett medley med deras hits, och sedan blir Michael Jackson ensam kvar på scenen för att köra en av sina egna, nya låtar.

The rest is history, om man säger så. Det numera klassiska beatet till Billie Jean rullar igång, hatten och den vita handsken är på, och Michael knäcker. Det här är första gången han visar upp sin moonwalk; ett move han visserligen lånat från hip hop-kidsen i ghettot, men som blivit så synonymt med honom och hans underbara dansstil.

Ca 40 miljoner amerikaner sitter bänkade framför TV:n, och en av vår tids största megastjärnor är ett faktum. Dagen efter ringer Fred Astaire upp och frågar "Hur sjutton gjorde du det där?"

Fett.

Och trots att det på senare år mest varit bisarra saker som plastikkirurgi, pedofilanklagelser, syrgastält, apor och skenäktenskap, så kan jag inte låta bli att få rejält med gåshud när jag ser det här klippet från hans legendariska framträdande.

Grattis på femtioårsdagen Michael!



Andra bloggar om , , , , ,

28 augusti 2008

Leka doktor.




Killarna leker doktor, och jag kom och tänka på en grej som jag glömt berätta.

För några månader sedan kom ett mejl från en tjej som läst bloggen. Hon hade reagerat lite extra på inlägget om Abbes nyutvecklade sjukhusskräck, och i synnerhet på en kommentar från en annan läsare som varit med och hjälpt ett hjärtebarn med sjukhusskräck. Barnet hade fått leka med en doktorsväska i tyg och på så vis sakta men säkert jobbat bort rädslan.

Världen är liten. Det visade sig att tjejen som läste också var grundare till företaget oskar&ellen som syr upp doktorsväskan i fråga. Hon blev berörd av att läsa om hur den hade hjälpt ett barn att komma över sin rädsla, och bad att få skicka en till Abbe. "Det skulle kännas bra", skrev hon.

Visst var det lite fint?


Andra bloggar om , , ,

Klargörande.

Alltså. Jag fattade inte vad Jessica Zandén och Cecilia Gyllenhammar svamlade om i det här inlägget.

Men nu. I deras replik till alla upprörda reaktioner blir det ju alldeles solklart. Eller hur?

Not.

Andra bloggar om , , ,

27 augusti 2008

Mina stora killar.

Länge funderade vi på om vi skulle be förskolan låta storebror hänga med sina kompisar upp till sexårsverksamheten, trots att han är född 2003 0ch inte 2002 som de andra. Han är januaribarn, så det skiljer bara någon månad mellan honom och de som är födda i slutet av -02, och han är dessutom ganska tidig med både tal, läsning och matte.

Storebror har varit lite ledsen för att vara "ensam" kvar på förskolan när alla polarna flyttat upp, och det har såklart gnagt på mitt pappahjärta. Visserligen är kompisarna inte så långt borta eftersom förskolan, sexårsverksamheten, fritids och skolan (upp till sjätte klass) ligger på samma ställe. Men de har ändå olika skolgårdar separerade med ett meterhögt Gunnebostängsel.

Häromdagen sa storebror "Jag är så trött på att ett litet staket är det enda som skiljer mig från mina bästa vänner".

Aj! Den tog. Men jag tror ändå det är bra. Nu får han vara störst ett tag. Nu är han äldst i gruppen; det är honom de yngre och de nya barnen frågar om hjälp. Nu kan han få visa hur det går till på fotbollsplanen, hur man gör med Montessorimaterialet, vad som händer på utflykterna eller vad det nu kan vara. Han är inte längre mindre än de han ser upp till, och slipper dansa efter deras pipa hela tiden.

Personalen verkar tycka precis likadant; det här behöver han. Bra.

Och så Abbe då. Han är också äldst, fast på lilla avdelningen. Även om han väl egentligen känns ganska jämngammal med de andra. Han skulle ju ha flyttat till storebrors avdelning nu, men fick gå kvar, och det tror jag är kanon. Han behöver mer stöd än andra och det kan han få i en mindre grupp.

Så nu är båda mina små killar "störst i klassen". Herregud. Det är ju inte klokt.

Andra bloggar om , , , , ,

Vita blodkroppar.

Leukocyterna – även kallade vita blodkroppar, blodets riddare, anställda i kroppens immunförsvarsarmé för att skydda mot yttre fienden. Som ett slags ödets ironi är "Leucocyte" också namnet Esbjörn Svenssons Trio valt till sin senaste platta. Ett namn som redan var bestämt innan Esbjörn så tragiskt omkom i en dykolycka i somras, och skivan förvandlades från att vara E.S.T:s senaste, till den oåterkalleligt sista.

Skivan släpps idag och lika glad jag blir för att få gå och köpa en ny E.S.T-platta, lika bedrövad blir jag för att det är slut. På gränsen till förbannad. Ska jag aldrig mer få gå på en konsert och njuta av Esbjörns fantastiska sätt att hantera sitt piano, aldrig mer se de tre vännernas underbara samspel?

Min skivsamling består självklart av fler artister eller grupper som inte lever längre, inget konstigt med det. Men av någon anledning känns det här otroligt mycket jobbigare. Esbjörn Svensson var inte färdig och E.S.T. hade så otroligt många fantastiska år framför sig. Det var inte ens ett dekadent rockstjärneleverne som satte stop, utan en dum jävla dykolycka.

I morgon ska jag gå och köpa mig en riktigt bra skiva. Det är ju fan också.

Andra bloggar om , , , , ,

26 augusti 2008

Min vän Paula.

"Hi, this is Paula Radcliffe. Congratulations, you just recorded a personal best on the mile."

Jag ska erkänna att jag blev väldigt förvånad när hon dök upp i min iPod, men är det inte precis det man vill höra när man flåsat sig igenom sina sju kilometer runt sjön?

Andra bloggar om , , , ,

Inskolningstakter.

Tänk vad ett litet sommarlov kan ställa till med. I morse lämnade jag Abbe gråtandes i frökens famn med armarna utsträckta mot mig. "Ya ill ha niiin ahp-ahph", snörvlade han fram.

Det är bara att stålsätta sig. Man vet ju att efter några minuter så är allt bra igen.

Andra bloggar om , , , ,

Tisdagstema – nytt & gammalt.



Andra bloggar om , , , ,

25 augusti 2008

Storebror – businessmannen.

Abbes bror har en framtid som entreprenör. Han har till och med börjat skaka fram riskkapital till sina projekt.

– Mamma, kan Abbe få låna åtta kronor av dig?
– Varför då?
– För han har ju inga egna pengar.
– Näe visst, men vad ska han ha dem till?
– Äh. Jag har sålt en idé till honom.

Andra bloggar om: , , , , ,

24 augusti 2008

Behöver du slunga ett ägg?

Vi håller på och bygger världens mega-stenmur, killarnas morfar och jag. En gammal granhäck ska ner, men eftersom den håller stora massor på plats måste vi bygga en stödmur. Så att inte hela tomten ska rasa ner när granstammarna multnar. Muren blir lika hög som jag och vi baxar bumlingar stora som bautastenar på plats med hjälp av rep och taljor.

I alla fall. Storebror gillar att vara med, och fan vet om inte han kan babbla stenarna på plats den lille pratkvarnen. Han har – som du kanske redan märkt – ett fantastiskt språk för en femåring, men ibland blir det inte helt rätt.

– Jag ska bara hämta ett spett, sa jag.
– Det står där, sa storebror.
– Va bra.
– Ja, och vi har två äggslungor också.
– Äggslungor??!
– Ja, den här och den här, sa storebror och pekade på två släggor.

Andra bloggar om , , ,

23 augusti 2008

Dipsy och Po.



Idag har vi varit på kalas. Någon som kan gissa temat?

Andra bloggar om , , , , , , , ,

22 augusti 2008

En kärlekssång.

En musikutmaning, vad kul, det är ju mammas gata för mig, tänkte jag när Ulrika rullade vidare Mymlans kärleksboll till mig. Jag som har halva nedervåningen full med vinyl och cd-skivor, som har jobbat som DJ i 15 år och t.o.m. sjungit i ett band (jaja, högst amatörmässigt, men ändå). Jag har ett musikintresse. Det här blir lätt.

Ulrika och Mymlan ville höra en kärlekssång och gärna en berättelse till det. Okej. Då ska vi se.
Eh.
Kärlekssång.
Men.
Hur svårt kan det va?
Skitsvårt, för mig i alla fall. Ska jag ta en bra låt, eller en bra berättelse? Vad är kärlek egentligen? Boy meets girl, puss puss puss? Eller kärlek till sin kompis, sina barn, sin bil?
Svårt.

Min fru. Henne älskar jag mest av allt i världen, bredvid killarna. Vad hade vi för låt när vi träffades? Hahaha, ja just det. Det var mysigt, men knappast en bra kärlekssång för någon annan än oss. Men vår brudvals då? Den var ju lite kul, och det kittlar i hela magen så fort jag hör den och tänker tillbaka på den där magiska dagen. Fast inte är den någon sådan där riktig love song den heller.

Fan. Jag kan inte bestämma mig. Men två sånger dyker upp.

Den ena handlar om längtan. Om väntan på att få vara tillsammans med den man älskar. En väldigt fin text av Ulf Dageby till en melodi av Bob Dylan. Den spelade en större roll i ett tidigare liv, innan Abbe, storebror och deras mamma. Jag var tillsammans med en jente fra Oslo i sju år. Pendlade och längtade. Men det var då det. Och här är låten:



Den andra handlar om en annan slags kärlek. Den kärlek som i mångt och mycket hela den här bloggen egentligen handlar om. Jag har skrivit om den här låten tidigare. Den har en alldeles fantastisk text enligt min mening. Om det viktigaste man vill ge sina barn. Och eftersom Abbe är den han är så griper just den här låten ett extra stadigt tag om mitt hjärta, och jag har svårt att höra den med torra fina ögonvitor. Så här låter den:



Puh. Nu är det gjort.

Vem vill föra kärleken vidare ut i bloggosfären? Ta bollen vettja. Men jag vill gärna veta vilka kärlekssånger Hanna, Granis, Helena, Camilla och Masarinmamman har på lager.

Andra bloggar om , , , , ,

91:an Karlsson?

– Soldater! Gå rakt fram!
– Vad menar major? Där skjuter de ju skarpt. Ska vi gå dit?
– Rätt uppfattat, soldater. Gå rakt fram!

Pang! Du är död.

– Vad gör ni, soldater? Ni kan ju inte gå dit, där skjuter de ju skarpt.
– Men major beordrade ju det?!
– För bövelen, soldater. Det var ju bara på låtsas.

Alvarligt talat? Det är ju inte riktigt klokt.

Andra bloggar om , , , ,

Låt dem skejta, för sjutton.

När jag går från jobbet till bilen varje dag passerar jag ett ställe som heter Esperantoplatsen. En trött, glömd hörna av staden. Kungsgatans ändtarm. Men för ungefär två månader sedan invigdes platsen med dunder och brak efter att ha genomgått en ansiktslyftning.

Där är nu släta fina stenytor, varvat med gräsmattor och upphöjda granitblock att sitta på, och som pricken över i en betongplatta med en femuddig stjärna framslipad. Snyggt och prydligt.

Och helt perfekt. Klockren för grinds. Som gjort för ollies, för grabs, flips och allt vad man nu kan hitta på med en skateboard. Stället sjuder av liv på kvällarna. Det skorrande suset av någon som tar sats på sin bräda blandas med det där träiga klonket från någon annan som hoppar upp och försöker sig på en tailside mot ett av granitblocken. Unga killar och tjejer som beundrar de lite äldre, mer garvade. De med fler frakturer bakom sig.

Men de har fiender. Varje dag är någon där och sandar ytorna. Nu. I augusti. Den vackra polerade femuddiga stjärnan täcks varje dag av grus. Och varje kväll är skejtarna där igen, utrustade med piassavakvastar och sopar rent.

Vad är problemet? Okej, det blir kanske lite märken från brädorna på betongen och graniten. Men låt så vara, de får ju bara sin patina snabbare. Det är väl för sjutton bättre att det blir en levande plats fylld av ungdomar med sina brädor och bmx-cyklar än att det fortsätter vara den ödsliga avkrok det varit i så många år.

Andra bloggar om , , , ,

21 augusti 2008

Svårbedömt enligt storebror.

Det är mycket prat om tandborstning nu. Kanske inte så konstigt efter tisdagens lilla trauma. Abbe snackade godis med mamma i bilen från dagis idag.

– Om du borstar ordentligt varje dag kan du få lördagsgodis, inte annars, sa mamman.
– Jameh, sa storebror med en suck. Vissa gånger har han ju betett sig väldigt märkligt, och andra gånger har det ju varit proffsborstning. Hur ska vi bedöma det?

Andra bloggar om , , ,

Dagens tecken – Alltid.



Det var längesedan jag la ut något tecken, slog det mig. Men idag vill jag gärna lära er det Abbe gjorde till mig i förrgår kväll. Tecken för "alltid". Håll pekfingret rakt upp och nudda vid mungipan några gånger.

Jag älskar dig. Alltid.

Andra bloggar om , , ,

20 augusti 2008

Tusen miljoner tack.

Ni är underbara. Lika nere som jag kände mig igår, lika överväldigad är jag idag. Vilka vänner det finns där ute, även om jag inte känner de flesta av er.

Jag har läst alla era kommentarer, ömsom med en klump i halsen ömsom med ett gapskratt. Och jag ska läsa dem igen, flera gånger. Syrrans historia om platt ost och min svåger som täckte sin son i ketchup gick inte annat än att dra på munnen åt, även om jag nu förstår hur han kände sig efteråt. Bra det här med blogg förresten, man kommer närmare familjen. :-)

Tack snälla ni för stödet och alla uppmuntrande ord. Tack för alla tandbortsningstips.

Efter lunch igår kom killarnas mamma hem och avlöste mig; jag behövde åka in och jobba. När jag kom hem sov storebror. Mamman låg hos Abbe som inte hade somnat än. Han hörde mig och ropade, "Ahhp-ahhph". Jag smög in till dem och Abbe satte sig upp i sängen. Han gapade stort och pekade på munnen.

– Ahhp-ahhph, ya aaa-a.
– Gapar du?
– Ya. Ya aa-a, mamma ohhssa.
– Gapa du när mamma borsta? det var bra gubben.
– Ya i-ee ååå-a.
– Näe, inte bråka. Det var en duktig kille. Kan jag inte få en kram är du snäll?

Det fick jag. Jag pussade honom godnatt och sa:
– Jag älskar dig vännen, kom ihåg det.
– Ya ähhsga ney. A-iii.

Han gjorde tecknet för "alltid". Mina ögon tårades och jag gick ut ur rummet, satte mig vid datorn och skrev inlägget.

PS. Idag känns allt bättre och storebror har inte ont i magen längre. Men TV:n då? Den höll. Det var bara scartkontakterna som hoppade ur.

19 augusti 2008

Erase and rewind.

Usch. Idag var ingen bra dag för Abbes pappa. Jag mår pissigt rent ut sagt. Jag ska berätta varför.

Att borsta tänderna på Abbe är ett äventyr. Inget roligt, spännande äventyr med någon happy ending, utan ett mörkt och tragiskt drama som slutar likadant varje gång. Väl medveten om att jag för ungefär nio månader sedan skrev att jag hittat ett sätt att lösa det på, säger jag: det var då det. Nu har borstningen utvecklats till ett enda stort trauma. Både för Abbe och för mig.

Varje kväll och varje morgon försöker jag locka, pocka, skoja och leka upp hans lilla mun. Vi kittlas, vi sjunger sånger med väldigt långa toner – typ "tio små indiaaaaaaaaaaaaner", jag provar med tandtrollen, låtsasborstar lite bakom örat, i armhålan och på näsan så att han kanske öppnar munnen i ett skratt.

Men så fort munnen öppnas det minsta lilla han täpper han till med båda händerna framför, så att det garanterat inte ska gå att få in någon tandbortste.

Det slutar med det enda möjliga sättet. Det vidriga och förhatliga. Jag blir tvungen att låsa hans armar, genom att sitta grensle över honom. Och sedan bända upp munnen. Precis som igår. Och dagen innan. Och dagen innan den. Fy fan, säger jag. Det känns som värsta sortens övergrepp och jag hatar mig själv för att jag inte kan få det att fungera på något annat sätt.

Och så i morse brast det. Jag fick panik över att varje dag behöva använda våld på den jag älskar mest i världen. Jag släppte greppet om Abbe, kastade tandborsten i väggen och vrålade "JAG SKITER I DINA JÄVLA TÄNDER, DOM KAN RUTTNA BORT OM DET ÄR DET DU VILL". Så drämde igen dörren till sovrummet så det skakade i väggarna, sprang ut på balkongen och lipade som ett barn.

Storebror kom smygande efter en liten stund. "Pappa...jag tror TV:n gick sönder när du slog sådär hårt i dörren. Den började hoppa". Jag kunde inte svara något vettigt.

När jag kommit till sans igen packade jag ihop killarna och körde till dagis. Stämningen var tryckt och storebror klagade på ont i magen. Vi gick in på förskolan, men snart kom Abbes bror tillbaka med tårar i ögonen och kröp upp i min famn. Han hade jätteont och var otröstlig. Jag bar en gråtande storebror tillbaka till bilen och åkte hem igen.

Nu sover storebror och han har inte ont i magen längre. Det gick bort ganska fort när vi kommit hem från dagis. Jag däremot, mår inget vidare. Jag känner mig rätt säker på att jag var orsaken till att han fick ont i magen. Bra gjort, mr Kryp!

Världens sämsta jävla skitpappa.

Andra bloggar om , , , , ,

Tisdagstema – Metall.



Metall att leka med. Att klättra i och kana på. Storebror på en wire till hängbron över Handöl i Jämtlandsfjällen. Abbe i en rutschkana på Käringön.

Andra bloggar om , ,

18 augusti 2008

Fan ta dig, Peter Jonsson!

Susanna Kallur har tränat i fyra år. Försöken har gått bra, hon är laddad och känner att hon kan springa fortare än hon någonsin gjort. Det är nu det ska ske. Ett bra lopp i semifinalen och sedan ska hon ge allt för att plocka hem en åtråvärd OS-medalj.

snubblar hon på första häcken. Hon landar på huvudet, gör en kullerbytta och ser sina konkurrenter försvinna bort längs banan. Och med dem medaljdrömmen.

Hur tror du hon känner sig, Peter?

Okej. Det är ditt jobb som SVT-reporter att fånga upp henne och göra en intervju direkt nere på banan. Och det är hennes jobb att försöka svara på dina frågor. Susanna satt länge och laddade nere på banan för att svälja ner den där stora klumpen hon hade i halsen, eftersom hon visste att hon måste möta dig. Hon lyckades bemästra sina känslor och klistra dit sitt riksbekanta leende.

Men du hade bestämt dig, och ger dig inte. Du fortsätter och fortsätter. Mal på med frågor om hur bra allt sett ut, hur laddad Susanna var, och hur sannolik medaljplaceringen var, tills du ser att Susanna äntligen börjar darra på underläppen. Då klappar du till: "Så hur känns det nu då?" och Susanna börjar gråta. Nöjd?

Det var grymt, Peter. Grymt och onödigt. Alla förstod ändå. Du hade inte behövt plåga henne.

U P D A T E :
Jag läser nu på kvällen [22:51] att det visst inte bara var jag som tyckte så här.

U P D A T E 2 :
Mamma Kallur är storsint. Det är fint. Och visst har hon rätt i att "det kan bli lite tokigt" ibland. Ingen är perfekt. Men jag tycker ändå att Peter Jonsson drog det onödigt långt. Det hade han inte behövt göra, och det borde han insett själv.

Andra bloggar om , , , ,

17 augusti 2008

Kiss och mus.

Abbe har ett lite speciellt förhållande till möss. Först var det den där drömmen och sedan den stora råttan hos Nils Karlsson Pyssling på Junibacken. Efter en hel del snack om att möss inte är farliga har nu Abbe och hans bror uppfunnit en lek. När de har en koja – eller vad man nu ska kalla en hög med täcken som de ligger under – så låtsas de att en mus kommer. Då gäller det att fort stänga in sig så musen stannar utanför. Ja, eh, de har kul i alla fall.

Som du kanske vet försöker vi potträna Abbe nu, och när han hojtar "E omme ihhss" gäller det att vara snabb. För kisset har i allmänhet redan hunnit en bra bit på sin resa från blåsan och genom urinröret när Abbe väl ropar.

Och här uppstår ett litet problem.

Åtskilliga gånger har jag kommit rusande för att slita ut Abbe ur kojhögen och springa till pottan med honom. Men inte har han varit kissnödig inte. Han och brorsan har bara lekt sin lek, och Abbe har ropat "E omme yhhss". Vilket naturligtvis betyder att det kommer en mus.

Men det är ju så svårt att se vad han tecknar, där under filtarna.

Andra bloggar om: , , , , , ,

Den lille geologen.

De bryter täljsten i Jötul som ligger nära Storulvåls fjällstation. Storebror verkar i alla fall ha snappat upp lite av den lokala bergartens funktion när vi var där. Idag när han och Abbe lekte koja under en filt slängde han sig ut och stönade:

– Ååh. Jag är stenvarm.
– Stenvarm?! sa jag.
– Ja. Täljsten.

Andra bloggar om: , , , ,

Intresseklubben antecknar.

Jag ville bara skriva att jag sprang runt sjön idag igen. Tänk vad lite prylar kan få mig att göra.

Andra bloggar om: , , , ,

16 augusti 2008

9,69

Friidrott är kul tycker jag. I synnerhet under OS. Och hundrametersfinalen är såklart bland det mäktigaste man kan se. Men sporten har blivit lite skadad genom åren tycker jag. Eller om det är jag som blivit det kanske?

Visst. Förmodligen väldigt orättvist mot någon som tränat hårt i många år. Men när Usian Bolt avstannande, skojande och dansande slog sitt fantastiska världsrekord idag, kunde jag inte låta bli att fundera över vilka dopingpreparat han tagit.

Andra bloggar om , , , , , , , ,

15 augusti 2008

Logistiktrassel.



Jag har skrivit om dem förut. Breven. De där vita kuverten med den lilla blågröna krumeluren uppe i vänstra hörnet. Kallelse hit, besök dit. Alltid hugger det lite i magen när de ligger där i posthögen. Vad är det den här gången? Sommarledigheten är slut, det märks i brevlådan, för breven kommer oftare nu. Idag kom några.

Det ena: "Välkommen till barnhjärtmottagningen Drottning Silvias Barn- och Ungdomssjukhus, Fredag 19 september 2008, kl 08:00"

Det andra: "Du är välkommen på besök till logoped Si och Så, 19 september, kl 08:30, Sahlgrenska Sjukhuset"

Det är 8,4 kilometer mellan Drottning Silvias Barn- och Ungdomssjukhus och Sahlgrenska, genom centrala Göteborg.

Det blir lite tight.

Andra bloggar om , , , , , ,

14 augusti 2008

Abbes pappas bokhylla.


En av alla bokhyllor hemma. Den här, full av skönliteratur. Sorterat i färgordning.

Nu tror jag bestämt bloggosfären har vaknat. Jag fick idag en litterär utmaning av Imsavimsa. Här kommer den:

Vilken bok läste du senast?

"Slam" av Nick Hornby.

Vilken/vilka böcker läser du just nu?
Ingen just nu. Jag la precis ifrån mig "Slam". Och så bläddrar jag förstås dagligen i "Fickhatten", för att ge Abbe ett sätt att kommunicera.

Är det övervägande kvinnliga eller manliga författare i din bokhylla?
Det är nog rätt blandat faktiskt. Kanske fifty fifty.

När du läser en bok, räknar du ner hur många sidor som är kvar eller tänker du "nu har jag en fjärdedel", "en tredjedel", "hurra hälften" kvar o.s.v.?
Snarare tvärtom ifall det är en bra bok. "Nej, nu är det bara..." Så var det när jag läste den sista Harry Potter; jag visste ju att när den var slut skulle det inte komma fler. Kändes sorgligt.

Hur väljer du vilka böcker du vill läsa? Ex. omslag, tips från vänner, recensioner, topplistor, bloggar etc?
Oftast för att jag läst författaren förut, eller efter tips från någon kompis. Men visst har jag köpt böcker för att de ser bra ut eller har en intressant baksidestext.

När blir en bok för lång?
När man börjar tänka som i frågan ovan: "bara en tredjedel kvar".

Läser du lika gärna på engelska som på svenska?
Ja, absolut. Jag läser nog faktiskt oftare på engelska om jag tänker efter.

Vilken bok blev du senast berörd/inspirerad av?
Hmm, det är så svårt att komma ihåg. Men för några år sedan läste jag Jon Krakauers "Into thin air" som handlade om en Mount Everest-expedition som gick snett 1996. Den berörde mig med förspillda människoliv, men inspirerade också till att sätta upp egna mål i livet. Sina egna små Everest.

Kan du lämna en bok som du tycker är tråkig/vilken bok lämnade du senast?
Ja, det kan jag göra, men jag minns inte när det hände sist och vilken bok det var.

Vilken genre är överrepresenterad i din bokhylla/lånar du oftast?
Oj, det är en salig blandning. Skönliteratur i massor (min fru läser galet mycket böcker), men också mängder av fackböcker. Trädgård-, design-, inredning-, reklamböcker. Böcker om barn och om outdooraktiviteter, reseböcker och kokböcker. Massor av kokböcker. Om vi så skulle laga både lunch och middag varje dag, och aldrig laga samma rätt två gånger ur våra kokböcker, skulle recepten räcka inte bara mitt, utan hela Abbes liv.

Rekommendera 5 författare:
Nick Hornby, Ben Elton, Erlend Loe, Stieg Larsson (jag vet, öppet mål) och Zadie Smith.

Jag passar detta virtuella bokmärke vidare till Ulrika, Ninni, Mymlan, Jes och Annika.

13 augusti 2008

Cellplastsallad.

Mormor hade gjort en smaskig förrätt. Det var stora härliga vita bitar av chevre smulade över en bädd av rödbetor, ruccola, pinjenötter med balsamvinaigrette.

– Vad är det där vita? frågade storebror.
– Det är jättegott. Vill du smaka?
– Näe. Jag gillar inte frigolit.

Andra bloggar om , , ,

Kärt återseende.

Innan storebror började på Montessori gick han på ett annat dagis. Han trivdes, vi trivdes och allt var frid och fröjd. Men så kom Abbe och vi bestämde oss för att flytta storebror. Ungefär samtidigt slutade den "fröken" vi tyckte allra bäst om på det gamla dagiset. Vi kallar henne K för enkelhetens skull.

Sedan var det ganska snurrigt innan Abbe också fick en plats på Montessori, men det är egentligen en annan historia. Nu är det hur bra som helst. Trots att Abbes favoritfröken tyvärr slutade för inte så länge sedan. (Det var ett våldsamt tillbakalänkande här.)

Nu till saken. I måndags morse lämnade jag killarna för sin första dagisdag efter sommarlovet. Och det var såklart jättekul att se alla.
– Hej, det var länge sedan, sa K, och gav mig en kram.
Eeh...ja det var det, tänkte jag och hjärnan jobbade för högtryck. Något stämmer inte.
– Känner du inte igen mig? frågade hon, eftersom jag antagligen såg helt konstig ut i blicken.
– Jo det är klart, sa jag. För det gjorde jag ju. Men jag fick ändå inte riktigt ihop allt.
– Jag har börjat här nu, sa hon.
Vadå börjat, tänkte jag, du har väl bara haft semester?

Men så. Plötsligt ramlade tioöringen ner. Hon har ju börjat jobba här nu, på killarnas nya dagis.

Ibland alltså. Ibland är det ändå rättvist.

Andra bloggar om , , , , ,

12 augusti 2008

Tisdagstema – Fridfullt.



Tänkte först att jag kunde tagit någon av bilderna från Storulvån med storebror. Där är fridfullt. Eller kanske från Käringön. Också väldigt fridfullt. Men kanske en aning förutsägbart på ett lite tråkigt sätt.

Nej. Dagens tisdagstema får istället representeras av en bild av Abbe i på IVA efter den senaste hjärtoperationen.

Panik och frid på samma gång, i en besynnerlig röra. Det är så det känns. Å ena sidan den konstanta oron – rädslan – att något ska tillstöta. Å andra sidan lugnet. Vetskapen om att han är i de tryggaste händer, och hundraprocentigt uppassad med den bästa vård du kan tänka dig.

Ibland nervöst, med larmande maskiner, pipande varningar och ett konstant pytsande av mediciner i de olika slangarna som han är kopplad till. Samtidigt, det lugna, sövande pyset från respiratorn som hjälper honom att andas.

Hur konstigt det än låter så är det något fridfullt över alltihop.

Varför heter bloggen så?

deep.edition är nyfiken. Han lurar på hur folk tänker när de väljer namn i bloggosfären? Klicka in hos honom och stilla hans nyfikenhet, om du har en blogg. Här är två frågor han vill ha svar på:

1. Hur skapade du din bloggtitel/namn? Eller om du använder en handle/pseudonym när du kommenterar – hur fick du den?
2. Vad är historien bakom namnet/titeln/din handle?

Historien bakom varför den här bloggen heter "Heja Abbe" kan du läsa här. Och hur det gick till när vi bestämde oss för att Abbe skulle heta just Abbe finns i bloggens allra första inlägg.

Jag själv då? Jag skriver ju under pseudonym, både här och när jag kommenterar på andra bloggar. "Abbes pappa". Men det behöver kanske inte förklaras så ingående.

Andra bloggar om , , , , ,

11 augusti 2008

Besöket på Muh-H idag.

Abbe öppnade inte käften. Läpparna hårt ihop och en hand framför munnen, hela tiden.

Vi får komma tillbaks igen.

Andra bloggar om , , , , , ,

Regelbuden träning.

Förra gången var 24 februari. Och så idag. Det betyder att någon gång runt 27, 28 januari så är det dags igen. Perfa.

Nej! Nu får det bannemig bli ändring på det här. Om inget annat kan motivera mig att komma ut och springa, så får jag ta till lite klassiskt prylbögeri. Nu har jag köpt en sån där liten mojäng från Nike och Apple som loggar min träning. Men det är klart, ska jag fortsätta som tidigare lär den inte få mycket att göra. Nej. Som sagt, nu måste det bli ändring.

Så jag lånade min frus iPod nano, stoppade min nyinköpta Nike+ i skon och sprang ett varv runt sjön. Sju och en halv kilometer med en medelhastighet på 5.40 min/km, får duga. Med tanke på att det är fem och en halv månad mellan träningspassen.

Då får man ta ett glas vin, va?

Andra bloggar om , , , ,

Silverfisken.

Han har en väldigt bra blogg. Och han tar grymma bilder.

Nu ber han om länkhjälp till sin nya fotoblogg. Helst ackompanjerat av orden Brisbane, Wedding och Photographer. Det är sådant som Google-rankingen går igång på.

Eftersom han skrivit fina saker om "Heja Abbe" – som dessutom gav bloggen en kickstart besöksmässigt – bjuder jag gärna tillbaka. Och eftersom jag diggar både "Ett liv i Exil" och Jonas bilder, som den nya bloggen ska handla om, gör jag det dessutom med glädje.

Lycka till med plåtandet, Jonas. Det kommer att gå hur bra som helst.

Andra bloggar om , , , , ,

10 augusti 2008

Som det brukar.

I morgon är allt som vanligt. Tillbaka till jobbet, tillbaka till dagis, och ett läkarbesök för Abbe. Närmare bestämt specialisttandläkaren hos Mun-H.

Skönt att vara igång igen.

Andra bloggar om , , , ,

Natti-natti-matte.

Storebror är fem år sex månader och två veckor gammal. Det blir tvåtusentjugofem dagar. Om man räknar bort det första året, då han sov mest hela tiden och inte kunde prata, blir det sextonhundrasextio dagar kvar.

Inte en enda av de dagarna har storebror sagt "jag är trött, jag går och lägger mig nu", och sedan somnat självmant. Nix. Noll. Du förstår att "trött" är ett farligt ord. Säg aldrig till storebror att han är trött. Farligt.

Jag eller mamman har tjatat om att man måste sova, somnat bredvid honom i sängen, sagt att nu får du vara tyst och ligga still – så många gånger att man till slut blir arg, stått bredvid och väntat, argumenterat om huruvida det finns spöken eller ej, tjafsat om ifall han verkligen är hungrig precis nu eller inte. Och så vidare.

Varje kväll. Drygt sextonhundra gånger.

I vilken ålder börjar sova bli något ofarligt?

Andra bloggar om , , , ,

09 augusti 2008

Fjällresan i bilder.









Alla bilder är såklart klickbara om du vill se dem lite större.

08 augusti 2008

07 augusti 2008

Rådjur äter allt?

Abbe och jag gick lite i skogen för att se om kantarellerna börjat titta fram ännu. Ett rådjur vi överraskat sprätte upp och sprang iväg. Abbe började gråta.

– Uhuhuhu, Ammi yähd.
– Varför är du rädd gubben?
– Nåånuunen ä-e ufhh mey.
– Nä, rådjuren äter inte upp dig, vännen. De äter inte små barn.
– Nää. Nåånuunen ä-e i-ee aarn.
– De äter bara växter.
– Ya. Å mommon.
– Just det, blommor.
– Nu, ya i-ee yähd.
– Va bra.

Andra bloggar om , , ,

05 augusti 2008

Tisdagstema – Kärlek.



Så var det dags för sista delen i tisdagstema-trilogin "Tro, hopp, och kärlek". Det fick bli ett fotografi av syskonkärlek. Abbe är nyopererad och brorsan hälsar på med present.

Men just den här veckan skulle jag egentligen önskat att tisdagstemat inte var en fotouppgift. Jag skulle velat förmedla vad jag upplevde på Göteborgs central i morse. I ord istället för bild.

Nej, kanske inte i ord heller förresten, det blir för svårt. Det klarar jag inte. Jag skulle önskat att du fick känna det själv. Att du fick vara jag, precis i det ögonblicket då Abbe fick syn på mig. Att du också fått se hans blick, hur ögonen glittrade som ett fyrverkeri, och hur han nästan hoppade av morfars axlar och kastade sig runt min hals.

Jag skulle gärna dela med mig av kramen jag fick. Hård och mjuk på samma gång. Evighetslång men ändå för kort. Du skulle fått vara med om hur Abbe blundade och strök sitt ansikte mot mitt så att varje liten millimeter hud på hans kinder, hans näsa, haka och panna snuddade vid alla mina millimetrar.

Och du skulle fått höra honom viska "niiin aph-aphh". Sakta, igen och igen, med hans varma lilla andedräkt i ditt öra.

Om du fått vara jag, där på centralstationen i morse, skulle Abbe ha gett dig något alldeles speciellt. Det fick jag. Jag fick veta att jag behövs. Han förklarade hur mycket bättre hans liv är om jag också finns med. Abbe gav mig livslång injektion av den här tisdagens tema.

Kärlek.

Andra bloggar om , , , ,

04 augusti 2008

Mr vs Mr.

Schackförnedringen fortsätter. Igår slog han mig igen, och började dessutom ge oss smeknamn.

- Bra drag, Mister Kryp.
- Va?! Kallade du mig Mister Kryp?
- Ja. Hahahaha.
- Om jag är Mister Kryp, vem år du då?
- Mister Smart.

Skitunge.

03 augusti 2008

En annan gång, kanske.



Nä, det blev inget skriva i toppboken på Getryggen. Vi gjorde ett försök, och orken hade nog räckt på storebror, men vädret satte stopp för vår lilla bestigning. Jag tror faktiskt inte att det var specielt långt kvar till toppen när han tyckte att det var för kallt och vått. Vi kunde inte se den i dimman men frågade några som var på väg ner om det var långt kvar. Ifall det var nära skulle vi fortsätta en stund till, men eftersom de också vänt i den dåliga sikten tyckte vi det var bäst att lägga ner projektet.

Tjugotvå meter ifrån fjällstationen snubblade storebror, gör en face plant på stigen och skrubbar händerna och näsan. Han var så trött och frusen, stackarn.

Men efter några minuter i värmen med lite torra kläder på var humöret på topp igen. Han försvann upp i lekrummet och lovade att jag fick ta en bastu om jag ville. När jag kom ut satt han och spelade kort med några nya kompisar. Mysigt.

Testa klättring har han också hunnit med. Såg riktigt proffsig ut om jag får säga vad jag tycker (inte partisk alls). Det blev ingen toppbok där heller, men det hade kanske varit lite mycket begärt.

Dagens sång.



Storebror och jag gått och sjungit hela dagen. En gammal klassiker.

Ni får tyvärr hålla till godo med den här versionen för jag hittar inte Pughs popigare original på YouTube, med den klassiska visselsnutten.

Kämparanda.

När jag tittade ut genom fönstret imorse regnade det. Ingen topptur idag, tänkte jag. Men det första storebror sa när han slog upp ögonen var "Försök på Getryggen idag då, pappa!"

Okej för mig.

02 augusti 2008

Foton och fördämningar.



Det blev en kort liten tur idag. Ett par kilometer bort finns en hängbro över Handölan som vi knallade bort till. Det var såklart spännande och efter lunchpicknicken tog vi lite roliga bilder.

Storebror blev helt biten av fotografering idag. Jag frågade om han ville ta en bild av mig, och sedan gick det inte att stoppa honom. Han skulle plåta allt som fanns. Tur att vi har två gigabyte minneskort i kameran.

Vi ägnade säkert två timmar åt att bygga en fördämning i en bäck. Något jag kommer att få göra mer av, har jag en känsla av. Men kul hade vi i alla fall.

Bastun men den iskalla "källvattens-poolen" testades. Storebror var riktigt tapper och härdade ut ganska länge i värmen. Han missade ett trappsteg ner i den kalla poolen och druttade i med huvudet före. Jag har aldrig sett sådana stressade små simtag tidigare, men han var mäkta mallig när vi kom tillbaka in i bastun och de andra frågade om han varit i.

Vi får se hur vädret är imorgon. Storebror är lite sugen på att få skriva sitt namn i toppboken på Getryggen, så om det inte spöregnar och stormar gör vi väl ett försök. Kanske orkar han ända upp.

01 augusti 2008

Kasparov?

Alltså, han är bara fem. Jag är vuxen. Och jag spelade inte pappasnällt, sådär så att han skulle få vinna. Nej, jag gjorde mitt bästa. Men ikväll slog han mig i schack den lille jäveln.

Jag visste att han var smart, men det här är ju pinsamt.

Första dagen i korthet.

Photobucket

Vi vaknade lagom för att få se Åre i sommarskrud, åt en liten frukost i restaurangvagnen och bytte från tåget till buss. Väl framme gjorde vi en matsäck och bestämde oss för att bara ta en kort tur på fjället. Storebror fick syn på ett snöfält en bit upp ville göra snöbollar mitt i sommaren. Fair enough tänkte jag, och så traskade vi iväg.

Men som det ofta är i fjällen så verkar det närmare på håll än när man väl börjat gå, och eftersom jag på förhand intalat mig att det inte får bli för jobbigt om han ska tycka det är kul gav vi upp snöbollarna.

Men. Att dricka iskallt fjällbäcksvatten ur kåsa är något aldeles speciellt, ska du veta. Jag tror inte det finns en bäck längs Getryggens sydsluttning vars vatten vi inte smakat. Kanon om du frågar mig, eftersom vätskeintaget är viktigt i värmen.

Medan jag bäddade våra sängar och tog en dusch utforskade storebror fjällstationen själv, och det dröjde inte många minuter förrän han kom med en kompis han ville visa sin fällkniv för.

Efter middagen var det tipspromenad runt området. Den gick i hundranittio eftersom vi höll på att bli uppätna av mygg.

Ja, det var väl allt för idag.