28 oktober 2007

Hur behandlar man sjukhusskräck?



Vi har fått ett nytt problem att brottas med. En ny åkomma. Låt oss kalla den sjukhusskräck. Jag vet inte om det beror på att Abbe är i åldern då den egna viljan utvecklas. Integriteten, jaget och alla de där andra fina orden som kan sammanfattas under rubriken "kan själv". Den totala okränkbarheten föds. Sannolikt spelar det in i alla fall.

Men i tillägg till det så har Abbe oräkneligt många sjukhustimmar bakom sig. Många jobbiga undersökningar, provtagningar och fasthållningar. Det börjar väl helt enkelt bli nog för honom.

Resultatet har blivit att nu tillåter knappt Abbe personalen att komma in i vårt rum. Underläppen darrar och han gormar "aj aj aj oj oj aj" så fort de visar sig. Vissa undersökningar hoppar de över, andra som måste göras får man försöka lirka sig igenom. Men Abbe låter sig sällan luras längre. Han kan knepen. De nödvändiga medicineringarna får helt enkelt göras under milt våld. Vi är alltså inne i en ond spiral.

Det får bli någon form av terapi, tror jag. Abbe har så mycket mer sjukhus framför sig och så här kan han inte ha det stackarn. Jag satt och pratade lite med mamman till flickan i rummet bredvid. Hon hade liknande erfarenheter, men sa lugnande "de växer ifrån det, var inte orolig". Hennes dotter var idag åtta-nio år tror jag.

För att avdramatisera alltihop gör vi ibland undersökningarna på mig och Abbes mamma, eller på hans kramdjur. Abbe får prova själv att sätta poxklämmanpappas finger t ex. Idag fick han en jättefin doktorsväska som en sköterska hade fixat. Man får försöka.

Nu ligger Abbe här bredvid mig och snusar, men han sover oroligt och drömmer.
Antagligen om sjuksköterskor

Andra bloggar om: , ,

6 kommentarer:

  1. Tråkigt, men fullt förståeligt, att Abbe inte är så förtjust i sköterskor och läkare.Vad de får utstå vid alla provtagningar och undersökningar i vanliga fall känns jobbigt nog, och i samband med en operation...jag säger som Abbe: oj oj aj aj!
    Men vad tuff han är, och vilken fin väska han fått! Värmer gott att se honom gå omkring med sin doktorsväska, när det bara är dagar sedan hans lilla hjärta opererades. Och han ser så rosig och fin ut!
    Varma hälsningar
    Anna, Mathildas mamma

    SvaraRadera
  2. Kevin var likadan när han var sisådär 2-2½ år. Innan dess hade det gått jättebra.

    Det gick över.

    Jag vet inte varför eller hur, men det är borta nu. Det går att resonera bättre nu. Vi åkte till sjukhuset långt före själva undersökningen och stannade kvar länge efter. Var på lekterapin, nere vid båten, fikade, lekte på avdelningen, hittade på uppdrag i korridorerna. Jag berättade för läkarna som skulle utföra undersökningar att de fick samordna sig så att sticktillfällena blev så få som möjligt och där det fanns möjlighet att välja en annan metod som inte innebar stick men kostade mer, så hjälpte de ändå till. Fint. Vi gjorde även en bok med bilder från sjukhuset och sticken och satte in bokmärken och bilder på ballongen han fått, omslag på favoritfilmerna, som givetvis bara får ses där, satte upp löften om leksaksaffär efteråt, hittade förebilder med exempelvis respirator/mask i sagovärlden och bilder på kompisar som också har hjälpmedel av olika slag. I den tittade vi dagarna före sjukhusbesök. Det handlade mycket om förberedelser. Att han skulle veta vad som skulle komma. Jag lärde honom fraser: Det gör ont att få stick, men det går snabbt över, och dem upprepade vi som ett mantra.

    Jag är säker på att ni hittar en väg i det där.

    SvaraRadera
  3. Vilken fin liten Abbe!Blir rörd när jag läser här.
    Min lillebror,tre år dog.Han blev blå när han satt och åt,fick fram'' mamma''...varvid hon lämnade disken och förtvivlat försökte få upp det som fastnat i hans hals.Men det blev ilfart till lasarettet,han dog i bilen i mammas armar.
    Kommer aldrig över det,jag var nio år.Han hade levat om man hade upptäckt hans hjärtfel.Det var inget som fastnat i halsen...

    SvaraRadera
  4. Visst är det otroligt att han traskar runt redan, Anna.

    Hej Caroline. Tack så jättemycket för bra tips. De ska jag ta till mig. Skönta att höra att det kan ordna sig.

    Hej Bitte. Huh, vad sorgligt med din lillebror. Det går väl aldrig att komma över kan jag tänka mig.

    SvaraRadera
  5. Nog växer de och blir lite modigare, om inget annat. Min pojke, snart 5 år, avskyr sjukhus efter ett par hemska sjukhusbesök som 1-åring och efter det är vita rockar förenat med smärta och helvete för honom. Nu är ju han förvisso såpass stor att man kan resonera lite, det är lättare att förbereda honom på vad som ska hända, mycket lättare att förklara. Det är lätt påminna honom om att "Det sticker ju bara pyttelite, minns du? Du var ju duktig och fick bokmärken sen.."
    Och så får man såklart muta dem med massor av glass. MASSOR.
    Och av bilderna att döma är det svårt att se att Abbe skulle vara sjuk, han ser så levnadsglad ut!
    Må så gott hela familjen!

    SvaraRadera
  6. Jag vikarierade på ett dagis under en sommar och fick följa ett litet barn som också hade läkarskräck. Det barnet hade också något slags hjärfel. Pedagogerna valde att beställa hem en doktorväska i tyg. Samtliga tillbehör i väskan var också av tyg. Därefter fick barnet stundvis leka av sin skräck. Det tog tid men gav resultat. viktigt att tänka på: Barnet ska aldrig behöva vara patient i leken utan bör vara läkare. Skräcken beror ofta på att barnen inte känner någon kontroll själv (inte så konstigt) och vill leka fram en maktposition. Under alla hemska sjulhusvistelser har Abbe varit maktlös och behöver få leka fram en kontroll. Kolla in http://www.oskarellen.se/?page=item_view&id=68

    SvaraRadera

Vill du kommentera men har ingen egen blogg? Inga problem. Välj "Namn/webbadress" under "Kommentera som:" och skriv bara i ditt namn. Eller välj "Anonymt" om du hellre vill det.