24 oktober 2007

Knark är bajs. Dormicum är guld.



Jag är drogkonservativ. Ja alltså, jag tar gärna ett glas vin eller en god öl, då och då. Så konservativ är jag inte. Men andra droger är jag väldigt skeptisk mot, i synnerhet narkotika.

Men hur skulle man klara sig inom sjukvården utan droger, som ute på gator och torg klassas som narkotika? Kanske skulle det funka, men jag skulle inte vilja prova. I sjukvårdssammanhang är de ett måste. Drogerna. Knarket.

Min – eller rättare sagt Abbes – favoritdrog just nu heter Dormicum. Även kallat Midazolam. Eller Lisebergsmedicin som personalen säger till barnen. Liseberg – för att man blir snurrig och fnittrig. Utan den hade det varit betydligt jobbigare.

I måndags när Abbe inte ville vara med om alla undersökningar och fasthållningar, ströks det ena momentet efter det andra, för att göras senare. Under påverkan av just Dormicum.
När Abbe var helt hysterisk mot slutet av dagen fick han en dos inför de sista, sparade momenten. Ultraljud, EKG och nålsättning skulle klaras av på de knappa tio minuter som dosen skulle räcka till.

Han skrek, sparkade och var vansinnig. Fick Dormicum i rumpan, och så blev allt lugnare. Plötsligt var de små blå EKG elektroderna – som han alldeles nyss hatade – rätt fina. Eller rättare sagt riktigt roliga. Han fnissade hysteriskt åt varje elektrod de klistrade på hans lilla kropp. Så underbart skönt.

Dessutom ska de enligt personalen glömma det de upplevt under ruset. Och där har vi den största vinsten tycker jag. Jag vill inte fylla på mer i Abbes förråd av jobbiga sjukhusupplevelser. Han har så mycket framför sig.

Andra bloggar om: , , , ,

4 kommentarer:

  1. Dormicumumuuummm...

    Jo det funkar och är en liten godisbit i den annars så morfinerade vården av våra små barn...

    Propofol och Ketogan och annat kan ju vara bra för stunden men inget hjälper ju Dig som förälder. Och Du minns och det är väl en himla tur det...

    Vi föräldrar tar en hel del... stryk.. såna här gånger... Skönt då att dela med sig.. Jag läser så gärna av det ni delar med Er...

    Jag har själv stått där med slangen i näven och undrat över hur fort det kan gå... Och hur sakta en del annat går...

    En värmande tanke till Er...

    SvaraRadera
  2. Tack för den vämande tanken, Lasse. Jag ber att få skicka en tillbaks.

    SvaraRadera
  3. Ja, visst är Dormicum ett måste vid såna situationer! Jag har också fått det ett antal gånger, tog det en gång i veckan i tre veckor när de sträckgipsade mina ben. Tredje gången snetände jag på medicinen så jag blev fullkomligt galen och allt gick åt skogen. Sedan dess har de inte vågat ge mig den... Men alla gånger tidigare har det varit kanon!

    SvaraRadera
  4. vill bara säga HEJA ABBE!!!

    SvaraRadera

Vill du kommentera men har ingen egen blogg? Inga problem. Välj "Namn/webbadress" under "Kommentera som:" och skriv bara i ditt namn. Eller välj "Anonymt" om du hellre vill det.