Trots, trots, trots! Abbe visar allt oftare att han vill bestämma själv och att om han inte får göra det så tar han till hårdnackade metoder. Visserligen ganska enkelspåriga metoder som skrik, vrål och slänga sig på golvet, men icke desto mindre väldigt jobbiga.
Men jag kan också sätta hårt mot hårt. Visst. Det lönar sig bättre att avleda, välja en annan väg och lirka. Det vet jag ju. Men när man själv är trött eller stressad så ska man fanimej vara stålpappa för att komma ihåg de där fina metoderna. Orkar man inte fokusera och stå emot blir helt enkelt lika trotsig själv. Och då ska man komma ihåg att min fru ändå brukar säga att jag är utrustad med ett extraordinärt tålamod.
I morse skulle Abbe absolut inte åka till dagis. Inte för att han ogillar dagis, tvärtom, men han hade bara bestämt sig. Kanske hade den långa påskledigheten gett mersmak? Han protesterade på alla sätt. Gråta, skrika, sparka av skor, slänga av sig jacka och så vidare. Hela registret.
Det har hänt förr. Och när alla de bra metoderna är testade, och tålamodet och tiden runnit ut, tar jag till det lägsta av knep. Jag ger upp och säger till Abbe att "näääe, nu åker i alla fall storebror och jag, så får du väl vara hemma då!" Jag brukar gå ut och stänga dörren, och då kapitulerar Abbe under gråt och tandagnisslan. Så följer han med trots allt.
Samma visa i morse alltså. "Men stanna hemma själv då! Mamma kommer vid fyratiden och det finns mat i kylen". Jag gormar och smäller igen dörren efter mig. På väg till bilen med storebror och alla grejer väntar jag på att dörren ska öppnas och Abbe gråtande ska säga att han vill åka med. Men det händer inte.
Irriterad går jag in för att se vart han tog vägen. När jag kommer in i köket har Abbe tagit fram ett fyrpack med småyoghurtar, brutit loss en och ska precis ställa tillbaka de andra tre i kylskåpet. Lille vän. Han hade bestämt sig för att vara hemma själv och gjorde som jag sa – tog mat i kylen – den envise lille rackaren.
Samvetet sköljde över mig som en flodvåg, och jag kände hur tårarna pressade sig fram i mina ögonvrår. Jag lyfte upp Abbe i famnen och kramade honom hårt. "Älskade lille gubben, inte kan du väl vara hemma ensam hela dagen? Trodde du verkligen att pappa skulle lämna dig här?"
Hans små armar höll nästan lika hårt om min nacke som jag om hans lilla kropp. Och jag mådde som ett misslyckat kräk. Mitt tilltag kändes plötsligt grymt och elakt och jag önskar att jag kunde göra det ogjort.
Så dumt.
Andra bloggar om barn, trots, trotsåldern, bråk, föräldraskap
Men jag kan också sätta hårt mot hårt. Visst. Det lönar sig bättre att avleda, välja en annan väg och lirka. Det vet jag ju. Men när man själv är trött eller stressad så ska man fanimej vara stålpappa för att komma ihåg de där fina metoderna. Orkar man inte fokusera och stå emot blir helt enkelt lika trotsig själv. Och då ska man komma ihåg att min fru ändå brukar säga att jag är utrustad med ett extraordinärt tålamod.
I morse skulle Abbe absolut inte åka till dagis. Inte för att han ogillar dagis, tvärtom, men han hade bara bestämt sig. Kanske hade den långa påskledigheten gett mersmak? Han protesterade på alla sätt. Gråta, skrika, sparka av skor, slänga av sig jacka och så vidare. Hela registret.
Det har hänt förr. Och när alla de bra metoderna är testade, och tålamodet och tiden runnit ut, tar jag till det lägsta av knep. Jag ger upp och säger till Abbe att "näääe, nu åker i alla fall storebror och jag, så får du väl vara hemma då!" Jag brukar gå ut och stänga dörren, och då kapitulerar Abbe under gråt och tandagnisslan. Så följer han med trots allt.
Samma visa i morse alltså. "Men stanna hemma själv då! Mamma kommer vid fyratiden och det finns mat i kylen". Jag gormar och smäller igen dörren efter mig. På väg till bilen med storebror och alla grejer väntar jag på att dörren ska öppnas och Abbe gråtande ska säga att han vill åka med. Men det händer inte.
Irriterad går jag in för att se vart han tog vägen. När jag kommer in i köket har Abbe tagit fram ett fyrpack med småyoghurtar, brutit loss en och ska precis ställa tillbaka de andra tre i kylskåpet. Lille vän. Han hade bestämt sig för att vara hemma själv och gjorde som jag sa – tog mat i kylen – den envise lille rackaren.
Samvetet sköljde över mig som en flodvåg, och jag kände hur tårarna pressade sig fram i mina ögonvrår. Jag lyfte upp Abbe i famnen och kramade honom hårt. "Älskade lille gubben, inte kan du väl vara hemma ensam hela dagen? Trodde du verkligen att pappa skulle lämna dig här?"
Hans små armar höll nästan lika hårt om min nacke som jag om hans lilla kropp. Och jag mådde som ett misslyckat kräk. Mitt tilltag kändes plötsligt grymt och elakt och jag önskar att jag kunde göra det ogjort.
Så dumt.
Andra bloggar om barn, trots, trotsåldern, bråk, föräldraskap































