När Abbe gjorde sitt senaste ingrepp på hjärtat hade vi ett rum fullt av fotbolls- och hockeytröjor täckta av spelarnas autografer. Roligt för alla sportintresserade hjältebarn som ligger inne för att operera sina små hjärtan. Någon eldsjäl på sjukhuset måste ha kontaktat lagen och bett om tröjorna. Fint.

I rummet bredvid – som vi hade dagen innan – fanns bilder av skidlandslaget, både det alpina och längdgänget. Också de med autografer. Men det som fångade min uppmärksamhet var ett vykort från skidskyttarna. Det var skickat från Vancouver i februari i år. Mitt under OS.

Alltså jag vet inte, men det här gjorde mig tårögd. Tänk själva. Man tränar dag ut och dag in, året runt, i fyra år för att ladda inför ett olympiskt spel. Och så när man är på plats och som mest fokuserad på att försöka plocka en av de där åtråvärda medaljerna är det någon i gänget som tänker "Hey, vi måste skicka ett vykort till alla de hjärtopererade barnen i Göteborg".

Okej jag vet att det är taskig tajming, nu är det ju fotbolls-VM och så. Men ändå, heja skidskyttarna!

Idag släpptes den. Listan över årets sommarpratare i P1. Som vanligt en rad spännande personer vars historier jag mer än gärna tar del av i hängmattan. Och som vanligt tänker jag att henne får jag inte missa, honom måste jag lyssna på, och henne, för att inte tala om honom.

Om nu livet hade sett ut så, att jag någonsin låg i en hängmatta och lyssnade på radio i lugn och ro. Det slutar i allmänhet med att jag lyckats pricka in någon enstaka, medan jag bygger en stenmur eller steker pannkakor åt barnen. Och så tar jag kanske igen några missade favoriter på datorn efteråt, eller i min iPod. Mer blir det dessvärre aldrig. Men en vacker dag ska jag göra det. Ligga i hängmattan varje dag hela sommaren och lyssna.

Den stora snackisen i år, så här på förhand, lär bli Annika Östberg. Eller det är det väl redan när jag tänker efter. Ska man låta någon som suttit fängslad i 28 år för dubbelmord få bli sommarpratare? Moralpanik hit och moralpanik dit. Det finns säkert lika många åsikter om det som det finns folk. Det går inte komma ifrån att hon har en intressant historia att berätta. Men det var inte därför jag började skriva på det här inlägget. Det var på grund av killen som ska prata tisdagen den 29 juni. Den dagen ska jag boka in.

Då är det Pär Johanssons tur. Han är grundare av och chef för Glada Hudik-teatern och en man jag skulle vilja krama om hårt och innerligt. Jag skulle vilja säga tack till honom. Tack för att han ser människor och behandlar dem med respekt, och tack för att han visar alla oss andra att om man gör det så växer vi allihop. I väntan på att jag får tillfälle att göra det ska jag med glädje lyssna på honom när han pratar i P1 den 29:e juni.

Ska bara hänga upp en hängmatta först.

Andra bloggar om sommar i p1, sommarpratare, annika östberg, pär johansson, glada hudikteatern

Abbe kommer in i rummet stött efter att ha blivit avfärdad av storebror.

– Pappa. Eller hur håll käft är samma som tyst?
– Eh ... ja, jo det stämmer.
– Jag ville ju bara sjunga.
– Fick du inte det?
– Näe. Eller hur håll käft är fula ord?
– Ja, min vän. Det är fula ord.

Idag för sex år sedan var jag nervös. Jag var klädd i vit frackskjorta, kravatt, väst, svart frockcoat och lackskor. Och en vit ros fäst vid hjärtat. Samma slags ros som alla de som trängdes med daggkåpa och liljekonvaljer i buketten min blivande fru höll i handen. Hon var så fin i sin enkla benvita klänning, med diskreta broderier på livet och knappar längs hela ryggen. Den hade ett litet släp. Men bara ett litet lagom sådär. Hon var vacker som Snövit i sitt mörka hår – för dagen uppsatt i femtiotalssnitt, de blå ögonen och de röda läpparna.

Idag för sex år sedan gick vi så sakta vi någonsin kunde i mittgången på det lilla kapellet som står inbäddat bland lövträd på en liten kulle mitt på de gröna böljande ängarna. Den är inte många meter lång, vägen fram till det lilla altaret, så för att göra ceremonin rättvisa gällde det att hålla igen på farten. Jag njöt av varje liten ton från pianot och varje sträng som slogs an på kontrabasen. Den lilla sättningen räckte gott och väl för att fylla lokalen med den där melankoliska men samtidigt lekande lätta svenska jazzmusiken. Kunde inte varit mer passande. Kanske det bästa minnet av hela dagen.

Idag för sex år sedan sa prästen fina saker om oss, och om kärleken. Ord jag inte kan minnas i detalj, eftersom jag var så nervös och fokuserad på att säga rätt när det var vår tur att prata. Men jag kommer ihåg det viktigaste. Jag minns att hon sa ja. Och jag glömmer aldrig känslan i kroppen. Lyckoruset, den bubblande kärleken och lättnaden över att ha klarat av ceremonin utan att svimma.

Idag för sex år sedan stod vi i solen på en liten stentrappa utanför kapellet, rusiga av lycka medan de människor som står oss allra närmast öste ris över oss. Vi firades, kramades och fotograferades. Vi champangeminglade till bas- och pianojazz i den Svenska försommargrönskan och lämnade platsen i en röd Triumph Spitfire Cabriolet.

Idag för sex år sedan.

(Känner någon igen inlägget? Det är en repris från förra året, fast då stod det förstås "Idag för fem år sedan".)

Nu blommar killarnas äppelträd. Abbe fick ett träd när han döptes, storebrorsan har ett. Det är lite fint på något vis.

Som ni har väntat. Och kämpat. Och som du har kräkts. Lycka till min vän, nu är snart Bosse här.

UPDATE:
Strax före lunch idag (3/6) kom ett meddelande från Linda på Twitter: "Vi har fått en son!" Glädjeropen och gratulationerna strömmade in i en rasande takt.
Enligt en vanligtvis välunderrättad källa ska den lille gossen ha kommit till världen kl. 8.12 i morse. Stort grattis till Linda och D från mig och Abbemamman!

Andra bloggar om Innan du fanns, Linda, förlossning, Lycka till!!

Jag läste en debattartikel i Göteborgs-Posten i veckan. En hel armé av underläkare vid Drottning Silvias Barn- och Ungdomssjukhus hade skrivit under på att situationen på barnakuten är ohållbar. Jag är den första att hålla med dem. Och jag vågar påstå att jag har tillräckligt med erfarenhet av sjukvården från patientens – eller åtminstone patientpappans – perspektiv vid det här laget, för att veta vad jag talar om.

I artikeln nämns siffror som är helt hårresande. Som att det under "infektionssäsongen läkarbedöms långt över 100 barn per dygn på barnmedicinakuten, majoriteten under kväll och natt, medan vårdavdelningarna är fullbelagda av barn som vårdas för bland annat svåra andningsbesvär, krampsjukdom eller efter organtransplantation." Till detta har man nattetid avsatt EN (ja, du läste rätt!) läkare att ansvara för.

Jag har så många exempel på att det här är en orimlig situation så att jag vet inte ens vilket jag skall ta ur högen. Men varför inte en liten historia om natten innan vi skulle åka till Stöten för att åka skidor i vintras. Jag orkade aldrig berätta om det då, av olika skäl.

På eftermiddagen fick Abbe plötsligt väldigt ont i magen och mycket hög feber. Det kom så hastigt och febern gick upp så fort att vi blev lite oroliga. Som vanligt konsulterade jag syrran (Abbes gudmor) som är barnläkare. Utan henne hade vi varit ännu oftare på akuten än vi är, kan jag avslöja. Hon tyckte ändå att vi borde åka in med Abbe till akuten. Med tanke på att han bara har en njure är det ju extra viktigt att vara på sin vakt mot urinvägsinfektioner t ex och syrran tyckte lät som att det lutade lite åt det hållet. Infektioner överhuvud taget ska vi vara vaksamma på. Hellre söka hjälp för ofta än för sällan är de förhållningsregler vi fått från Abbes olika specialister.

Vi skulle ju åka till fjällen dagen efter och fick släppa packningen, lämna av storebror hos våra bästa vänner och åka in med Abbe till sjukhuset. Som vanligt var väntrummet packat av familjer med sjuka barn. Efter någon halvtimme blev vi uppropade, så långt är det okej, så brukar det vara. Vi berättade för sköterskan hur läget var, hon tempade, lyssnade lite på hjärtat (här gäller det att hinna berätta allt först annars blir de förskräckta när de hör suset från Abbes hjärta). Vi sa att vi misstänkte urinvägsinfektion och hon bad oss fixa ett kisseprov.

Sedan hände ingenting. Och så ingenting. Sedan nada. Nothing. Helt dött i flera timmar. Och det är det här som upprepar sig VARJE gång man är där. Sköterskor slussar in i ett rum, "goddag goddag hur var det här då", de går ut, dörren stängs och den öppnas igen inte förrän många, många timmar senare av att en sönderstressad läkare kommer in och försöker göra sitt bästa av situationen. Sticker man ut huvudet utanför den stängda dörren och frågar hur det går säger de att de har lite mycket just nu. Jovars. Just nu, och samtliga andra gånger vi varit där. Och som sagt, det är många.

Jag klandrar ingen som jobbar på barnakuten. Det är inte deras fel. Det är verkligen ingen går och drar benen efter sig. Den stackars läkaren har inte bara ensam hand om alla sjuka barn på hela sjukhuset, plus de som kommer in akut med allt från livshotande åkommor till förkylningar, utan möts dessutom i varenda rum av föräldrar som är irriterade efter att ha fått vänta i många timmar.

Historien om natten innan fjällresan slutar med att vi åker hem igen efter fyra och en halv timme. Utan att ha träffat läkaren. Abbe blev piggare och piggare i det där rummet och febern gick ner. Jag gick och pratade med sköterskorna och frågade om urinprovet visat något och hur lång tid det var kvar tills det var vår tid. Vi hade då många fler patienter framför oss i kön än då jag frågat ett par timmar tidigare. Dessutom såg kisseprovet bra ut, så jag sa: "Hej då, vi åker hem nu".

De har någon form av prioriteringssystem, färger, siffror, bokstäver eller vad de nu använder för att markera vilken prio de olika patienterna ska ha. Det är självklart i mina ögon. Det vore vansinne att gå strikt efter kölappar när vissa är där för att barnet hostar och har feber och föräldrarna är oroliga, medan andra har någon form av livshotande organsvikt. Man måste ta de allvarligast sjuka först, så är det bara.

Men lyssna nu på Abbepappan kära sjukvårdspolitiker, för här kommer mitt förslag. Bemanna med en läkare till (minst). Låt den ena ta patienterna enligt prioriteringssystemet, sjukast först och så vidare, som ni gör idag. Det måste bara göras. Men. Låt den andra läkaren göra tvärtom. Om hon eller han betar av de patienter som går fort – "varsågod hostmedicin" och så vidare – så kan man minska väntetiderna med många timmar. Samtidigt tar man bort pressen från den läkaren som håller på med de sjukaste patienterna så att hon/han kan ägna sig åt dem utan att känna sådan stress.

Okej, det handlar såklart om pengar. Men jag antar att en läkare på natten kostar ungefär som två undersköterskor. Byt jämnt då är mitt förslag.

Vi kan inte ha en akutmottagning där föräldrar får sitta med små barn timma ut och timma in för att få träffa en läkare. Vi kan inte ha läkare som har barnens hälsa på sitt ansvar men som inte hinner varken ta en kort paus eller äta någonting på en hel natt. Vi kan inte ha läkare som när de går hem från sitt pass är lättade att både alla patienter och de själva överlevt.

Nej. Byt system. Ät korven i båda ändarna.

Andra bloggar om barnakuten, Drottnings Silvial Barn- och ungdomssjukhus, köer, debattinlägg

Tänkte bara skryta lite grann. Heja Abbe är nämligen veckans blogg på AlltOmBarn den här veckan (v 21). Jag blir lika glad varje gång någon säger något fint om bloggen. Det går aldrig över.

Läs även andra bloggares åsikter om allt om barn, veckans blogg, skryt, stolt

Allt har gått bra. Vi är hemma igen och Abbe springer omkring och leker som vanligt. Faktum är att vi kom hem redan i torsdags kväll på permission, samma dag som de gjorde ingreppet, för att åka tillbaka för kontroller och utskrivning på fredagen. Fantastiskt! Lite skillnad mot vad vi varit vana med från alla de stora operationerna Abbe varit med om tidigare. Då har det handlat om dagar på IVA och veckor på sjukhus innan vi kommit hem igen. Och framför allt, Abbe har haft det mycket jobbigare då, än den här gången.

Klockan åtta på torsdag morgon åkte vi upp till operation, Abbe fick sin sömnmedicin och blev fnittrig som vanligt. Och så somnade han in, med öppna ögon. Under den helvetiska väntan försökte mamman och jag få tiden att gå genom att promenera bland kolonilotterna nära sjukhuset och titta på blomsterprakten. Det är svårt. Det spelar ingen roll hur vackra trädgårdar eller pittoreska små hus det fanns där, man kan liksom inte koncentrera sig på dem ändå.

Under vår promenad gjorde kardiologerna sina undersökningar och konstaterade att det mycket riktigt var en försnävning på den vänstra grenen av Abbe lungartär. Den normala delen mätte elva millimeter i diameter, medan den på det smala stället bara var 4 mm tjock. De bestämde sig för att vidga förträngningen med en ballong, och att prova utan stent den här gången. Bingo. Det behövdes ingen hjälp av det lilla metallnätet att hålla formen på kärlet den här gången. Det som vidgades stannade kvar när luften gått ur ballongen.



Röntgenbilden till vänster visar Abbes lungartär innan ballongvidgningen. Det syns tydligt att den har en ganska kraftig förträngning. Bilden till höger visar den uppblåsta ballongen. Och det är inga dåliga krafter man använder. Ballongen blåstes upp till ett tryck på tio bar! När man pumpar ett däck på bilen ska det vara ca två bar. Det ni.

Andra bloggar om kardiologi, barnhjärtan, katetrisering, bar

Abbe fick en lycka till-puss av en fröken på förskolan, när vi lämnade storebror i morse på väg till sjukhuset. Den satt kvar länge.




Det blev en lång dag. Kanske inte i tid räknat, men i känslosvallningar. Under sex timmar hann vi med mätning, vägning, ultraljud, EKG och lungröntgen. Vi hann mäta saturationen i blodet, kolla blodtrycket ett par gånger, klistra på EMLA-plåster, vänta tills de börjat bedöva, sätta en nål i Abbes hand, ta fem rör med blodprover, titta i öronen, halsen och lyssna på hjärtat. Förutom alla sköterskor hann vi prata med tre olika läkare, två kardiologer och en narkosläkare. Abbe har sammarbetat ibland, men inte under samtliga ovan nämnda aktiviteter. Om man säger så.

Kardiologen som ska göra själva ingreppet gick igenom allt med oss. Han förklarade noga alla moment, hur de skall genomföras och vad man räknar med att uppnå. Han redogjorde för alla risker som finns förknippade med varje moment, hur sannolikt (eller snarare osannolikt) det är med incidenter och vilka konsekvenser de skulle kunna få. Det var tuffa ord.

Det Abbe ska göra i morgon är betydligt enklare än de öppna operationer på hjärtat han har genomgått tidigare, men det är på intet sätt riskfritt. Och framför allt är konsekvenserna om något går fel jobbiga att lyssna på.

Men som sagt, all heder åt vår kardiolog som på ett fint sätt lyckade balansera risk, konsekvenser och trygghet på ett strålande sätt.

Men vad är det de ska göra då?

Jo. Via ljumsken går man in med en kateter i ett kärl som leder upp till hjärtat. Enligt ultraljud, lungscintigrafi och det de såg vid operationen 2007 så verkar det finnas en förträngning på Abbes vänstra förgrening av lungartären. För att undersöka det närmare mäter man blodtrycket först på ena sidan av förtängningen och sedan på den andra. Den lilla blodtrycksmätaren för man in via katetern. Genom att se skillnaden dem emellan kan man räkna ut hur stor förträngningen är och hur mycket den påverkar Abbe. Via katetern sprutar man sedan in kontrastvätska för kunna ta bra röntgenbilder på det aktuella området.

Som det verkar behöver man få ordning på den där förträngningen för att Abbe ska må bättre, inte minst för att hans vänstra lunga ska utvecklas normalt. Då snackar vi ballongsprängning, det vill säga man för in en ballong i kärlet, också den vi katetern, som man pumpar upp och vidgar där det är trångt. Eventuellt kan man behöva pilla dit ett så kallat "stent" (ett litet metallnät) först för att inte kärlet ska fjädra tillbaks när man släpper luften ur ballongen.

Vilket det blir får vi veta imorgon. Det beror på hur det ser ut.



Så här trött blir man av en dag på sjukhuset. Det gäller även Abbepappor och Abbemammor.

Andra bloggar om inskrivning, hjärtkatetrisering, barnkardiologi

Jag tänkte jag skulle berätta lite mer om hur det var på familjehelgen på Grötö. Men det blev så sent igår kväll efter att ha varit och klippt reklamfilm i Stockholm. Och det blev så sent ikväll efter styrelsemötet på killarnas skola. Så det får bli en annan dag.

Men inte i morgon heller, för då åker vi till Drottning Silvias Barn- och Ungdomssjukhus för inskrivning. På torsdag ska de göra ett ingrepp på Abbes hjärta. En hjärtkatetrisering. Vad det innebär får jag återkomma till.

Nu ska jag sova. Regler är regler.

På familjehelgen med 22q11-föreningen igår kväll. Klockan började bli ganska mycket, jag satt och pratade med några nyfunna vänner och föreslog för storebror att vi skulle gå och lägga oss, han och jag. Ögonen började liksom gå i kors på honom lite grann. Storebror höll förstås inte med.

– Det är det värsta man kan säga till dig vännen. Att du är trött.
– Näe det är det inte.
– Jaså?!
– Det värsta man kan säga är Fuck off!

Sa sjuåringen.

Jag brukar segla till Skagen över Kristi himmelsfärdshelgen. Ett kompisgäng som åker dit för att festa, sjunga och ha det roligt varje år. Vi brukar kasta loss på onsdag kväll och seglar på natten så att vi glider in i Skagens hamn tidigt torsdag morgon.

Jag är väldigt glad att jag inte skall göra det i år. Av flera skäl. Jag behöver återhämtning. Visserligen brukar vi ha väldigt kul, men det är inte den typen av återhämtning min själ suktar efter nu. Men framför allt, tanken på att segla över mitt i natten i halv storm, knappt plusgrader och regn som vräker ner lockar inte. Våren är inte riktigt ikapp oss i år.

För att bjuda på lite värme i den sega vårstarten, lägger jag upp några bilder från i fjol. Nu blommar sipporna för fullt runt omkring oss, men kolla in de här bilderna. De är från 20 april förra året. Nästan en månad tidigare än i år.

Och bara för att krydda det hela lite extra hittade jag det här inlägget. Läs och minns. Från första maj förra året.

Men ser man på, nu spricker det upp. Nu åker vi till Grötö. Trevlig helg.

Läser era kommentarer från det förra inlägget. Ni är så bra. Allt stöd, alla tips och tankar jag får när jag skrivit något. Det är ett rent nöje att läsa kommentarerna. Och jag vet, jag är dålig på att svara på dem, det har jag varit länge men nu är jag sämre än någonsin. Det skäms jag lite för. Men jag uppskattar allt ni skriver och jag läser vartenda ord. Var så säkra på det.

I alla fall. Jag läser era kommentarer från det förra inlägget. Så läser jag själva inlägget. Och sedan era kommentarer igen. Jag inser att några kanske tolkat det som att jag mörkar för Abbe om hans syndrom. Inget kunde vara mer fel. Jag måste ha formulerat mig dumt.

Vi pratar mycket med Abbe om hans hjärta, gommen, njuren och massor av annat som kommit av hans syndrom. Han har genomgått operationer och varit hos så många olika specialister så oändligt många gånger så han har liksom inte kunnat undgå att märka att han är mer hos doktorn än sina kompisar. Han orkar inte som de andra barnen, har lärt sig teckenspråk och han har kämpat med att få folk att förstå honom. Abbe vet.

Men att alla de här sakerna beror på samma sak, nämligen ett fel – en deletion – på den tjugoandra kromosomen, det vet han inte. Och det går liksom inte riktigt att förklara ännu. Han skulle tappa fokus innan jag kommit till d:et i deletion och börja prata om någon fräck grej som Luigi gör i Super Mario Bros. Och det var det jag insåg när jag skulle prata om lägret vi ska på i helgen. Det blev för komplicerat.

Men det är klart att Abbe ska veta. En av fördelarna med att ha fått en diagnos redan från födseln är ju att slippa undra varför man är annorlunda. Och att man kan få stöd och hjälp med det som är lite jobbigt. Vi har inga som helst planer på att hålla Abbes diagnos hemlig för honom. Det svåra är bara hur man ska förklara det så att han förstår. Men som några av er skriver, det ger sig nog av sig själv, bara vi fortsätter snacka.

Storebror är en klok kille. Jag har förklarat för honom, det går lättare även om det där med kromosomerna skjuter lite över även hans förstånd. Men han är ändå med på noterna. Jag tror saker kommer att klarna lite efter den här helgen.

Som sagt. Svåra grejer.

– På fredag ska vi ju till Grötö, Abbe. Kommer du ihåg det?
– Mm. Vad ska vi göra där?
– Ja alltså, vi ska på läger kan man kanske säga. Träffa en massa andra familjer.
– Känner jag dom?
– Näe, inte än. Men det blir kul. Det är en massa andra familjer som också har ... där någon i familjen också är ... ja alltså ... andra barn som ...

Jag tappade tråden. Plötsligt kände jag hur komplicerat allt blivit, hur mycket svårare det är nu. Abbe är ingen bebis längre, han är stor nog att förstå, det går att prata med honom och förklara en massa saker. Samtidigt är han så liten. Och kromosomer och syndrom är svåra grejer, det är ju så man knappt fattar själv hur det hänger ihop.

Hade det handlat en familjehelg med hjärtebarnsföreningen vore det en piece of cake. Abbe vet att doktorn har lagat hans hjärta och jag kunde bara sagt att det var andra barn som också lagat hjärtat som kommer till Grötö. Enkelt och logiskt, mitt i det svåra. Men det här med 22q11-deletionssyndrom. Varför har jag inte funderat över hur man ska förklara det? Fan.

Jag försökte lite trevande med hjärtat. "Du vet, doktorn har ju lagat det Abbe". Jo då, så långt var han med. "Och munnen, den har ju doktorn också ..." Skit också. Jag ville försöka samla de där grejerna som Abbe själv är smärtsamt medveten om, under ett paraply. Men plötsligt kände jag hur jag satt och rablade upp allt som blivit fel på honom. Jag vill inte påminna Abbe om att det är några fel på honom. Det är inga fel på honom. Han är bara annorlunda.

Men. Det ville jag ju egentligen heller inte säga. Jag snubblade omkring i en labyrint av ord laddade som apterade landminor. Ju mer jag försökte desto mer trasslade jag in mig i ett snår av annorlunda. Jag vill inte att Abbe ska känna sig avvikande. Han ska få växa upp och vara ett vanligt barn, hur sällsynt hans diagnos än är, och hur många sjukhustimmar och nålstick han än har i bagaget. Jag vill att han ska få känna sig vanlig. Samtidigt måste han ju veta.

Frågan är när. Och hur.

Det här med att tillhöra en grupp, att vara en del av ett sammanhang. Man är en spelare i idrottslaget, en i kompisgänget, någon är sosse en annan moderat. En del identifierar sig väldigt mycket med sitt jobb, andra med något annat. Ni vet vad jag menar.

I mitten av mars 2005 adderades en tillhörighet till min bukett av identiteter. Jag blev en del av en grupp människor jag aldrig tidigare ens reflekterat över existerade. Hjärtebarnsföräldrar. Plötsligt tillhörde jag gruppen pappor till barn med medfödda hjärtfel, med min lilla krabat vars liv hängde i en skör tråd. På sjukhuset fick vi information om Hjärtebarnsföreningen och bestämde oss för att gå med i den, men hade knappt hunnit anmäla oss förrän vi fick ännu en identitet. Föräldrar till barn med en sällsynt diagnos. Välkomna till Föreningen 22q11. Också.

Vi gick med i de där föreningarna, men i ärlighetens namn var vi lite kluvna i början. Vi hade fullt upp med att tugga i oss verkligheten som den var och orkade liksom inte med att vara hjärtebarns- och syndromföräldrar. Vi ville bara vara som alla andra. Missförstå mig inte nu, jag är så otroligt glad och stolt över att vara pappa till Abbe så det finns inget i världen som skulle få mig att byta bort honom. Men just då kändes det som att det räckte med att han hade sina svårigheter och att vi ville vara så vanliga som möjligt för övrigt. Dessutom blev vi mest ledsna varje gång vi bläddrade igenom någon av föreningarnas medlemstidningar.

För ett tag sedan var jag med och skrev ett avsnitt i en bok om syskon till sjuka barn. Och för två månader sedan blev jag inbjuden av bokens författare att prata lite om syskon och föräldrarollen på Ågrenska, utanför Göteborg. Det är ett fantastiskt ställe som arbetar med barn, ungdomar och vuxna med funktionsnedsättningar och sällsynta diagnoser. Efteråt fick deltagarna ställa frågor och någon undrade om vi varit med i några aktiviteter med andra hjärtebarnsföräldrar eller föräldrar till barn med samma syndrom.

Jag svarade att vi inte varit det. Att vi inte känt något behov av det. Jag sa att vi varit lite rädda att det skulle vara en samling människor där alla vill berätta om sina barn och sina problem och ingen egentligen vill lyssna. Många sändare, men inga mottagare. Kanske för att det är så vi själva känt. Att vi inte orkat bära någon annans ångest, utan haft fullt upp med vår egen.

Efteråt kände jag mig lite dum. Jag kom på att Ågrenska kanske inte var den bästa platsen att framföra just den åsikten. Denna fina mötesplats som år ut och år in arrangerar precis den där typen av aktiviteter. Men det var bara nyttigt för dem att få höra det, sa de och skrattade, när vi snackade om det senare. Skönt.

Nu till kristihimmelfärdshelgen blir det ändring. Vi ska för första gången vara med på en familjehelg med 22q11-föreningen på Grötö i Göteborgs norra skärgård. Vi har funderat på det de senaste åren och nu är det dags. Dels är Abbe lite större nu, men framförallt tror vi kanske det kan vara skönt för storebror att träffa andra barn som har syskon med samma diagnos. Att han får se att han inte är ensam.

Det ska bli kul. Tror jag.

Andra bloggar om 22q11, hjärtebarnsförbundet, grötö, ågrenska, litet syskon, identitet, tillhörighet

Det känns fint:
– Att vi spelat in en reklamfilm i veckan som verkar bli strålande.
– Att efter några nätter i Stockholm vakna i sin egen säng av att Abbe klappar mig och säger "Pappa, ya haj längtat".
– Att cykla i full fart ett par timmar på små stigar i skogen. Tänk att jag hade glömt bort hur kul det är med MTB.

Det känns ledsamt:
– Att jag missade storebrors vårkonsert med skolan förra veckan för att jag var i Stockholm och gjorde film.
– Att jag missade konserten med Melody Gardot i tisdags som jag fått i julklapp av min fru, för att jag var i Stockholm och gjorde film igen.
– Att de ska göra ett nytt ingrepp på Abbes hjärta om några veckor.

Abbes mamma jobbar på affärsresebyrå och de har såklart haft väldigt bråda dagar sedan den där vulkanen på Island bestämde sig för att fylla Europas luftrum med aska. Först alla kunder de försökte hjälpa, som var utspridda i världen och inte kunde komma hem, och nu allt som måste städas upp efter kaoset. Återbetalning av biljetter och allt vad det nu kan vara. De har jobbat stenhårt, både kvällar och helger.

Killarna har hängt med så gott de kunnat i askmolnsdebatten. De har ritat vulkaner och tittat på filmer på dagis och i skolan, de har sett hur mamma följt varje nyhetssändning minutiöst och märkt att hon varit trött efter långa och slitsamma dagar. De har helt enkelt fattat att det varit väldigt rörigt på mammas jobb under en period.

I veckan som gick skulle Abbe följa med mamma till jobbet en liten stund för att bli hämtad av mormor och morfar som skulle vara barnvakt. Han var väldigt entusiastisk och uppspelt. Det är alltid kul att hänga med mamma eller pappa till jobbet, men nu märkes det på honom att det var något alldeles extra han förväntade sig.

– Mamma. Ne hska bli jolit å se hu ne hse ut på nitt jobb nu me all ahhska.

Andra bloggar om Eyjafjallajökull, flygrummet, resebyrå, aska, barn

Alla som har barn kommer någon gång, förr eller senare, att få höra sina egna ord komma ur munnen på sin unge. Oftast är det lite festligt och gulligt, men ibland kan det bli lagom pinsamt. Men framförallt får man lära sig att man faktiskt säger vissa saker som man aldrig själv reflekterat över tidigare. Knasiga uttryck, svordomar, klokheter eller bara helt vanliga saker. Som till exempel "lille vän, du är ju så trött så du knappt vet vad du heter".

Häromkvällen hade barnen på skolan vårkonsert. Massor av elever i olika konstellationer sjöng och spelade, till och med storebrors förskoleklass hade övat in några sånger kvällen till ära. Där var lotterier och fika och kvällen blev jättefin och ganska lång. Jag hade velat vara där, men en reklamfilmsinspelning i Stockholm kom i vägen. Synd.

När de kom hem med bilen hade Abbe så när somnat i baksätet och mamman bar honom in till huset. En helt utmattad liten Abbeman tittade slött på sin mamma och sa:

– Mamma. Jag vet inte vad jag heter.

Andra bloggar om barn, språk, uttryck, trött

Jag har burit ut trädgårdsmöbler idag. Burit ut trädgårdsmöbler och räknat spruckna glasrutor i växthuset. Fjorton stycken. Jag undrar om det är den långa vintern och all den tunga snön som gjort åverkan på tomaternas och basilikans hus, eller om det kanske är sprängandet som pågår runt omkring oss.

Jag har burit ut trädgårdsmöblerna och plockat ner tvåtusen små lampor ur vårt körsbärsträd. Blomknopparna trängs redan på grenarna och kanske blir det lika många körsbär på trädet som alla små lampor som lös upp i vintermörkret. Jag låtsas det.

Jag har burit ut trädgårdsmöbler, räknat spruckna växthusrutor och räddat körsbärsknopparna från lampslingor. Och jag har suttit i solen och tittat på barnen som spelat kubb. Utan jackor och mössor. Jag suttit i solen och tittat på, med ett glas i handen fyllt med svalka ur en sensommarflaska rosévin som dröjt sig kvar i kylen.

Jag har hälsat på de första sipporna idag, som tittat fram ur markens bruna lövtäcke. Jag har räknat spruckna rutor, tittat på mina barn som spelat kubb och på min älskade som suttit bredvid mig och jag har tänkt på vilken tur jag haft. Så har jag sippat mitt kalla rosa vin i solen och lutat mig tillbaka.

I trädgårdsmöblerna, som jag burit ut idag.

Andra bloggar om våren, trädgårdsmöbler, körsbär, vitsippor, kubb, växthus, barn

Storebror har varit sjuk. Riktigt rejält risig var han, med hosta ont i halsen och huvudet i över en vecka och med en feber som pendlade mellan 38°C på dagarna och 40°C på nätterna i stort sett hela tiden. Han var bara en liten plutt där han låg ömsom i sängen, ömsom i soffan med täcken, kuddar och TV eller Wii framför sig och orkade ingenting.

Vi turades om att vara hemma med honom – mamman, jag och mormor och morfar. En dag när mormor var där, bestämde hon sig för att gå ut en liten stund i trädgården. Det var väl några löv eller något liknande hon ville kratta ihop. Jag vet inte. Hon var i alla fall precis utanför huset och sa till storebror att om han ville något var det bara att ropa på henne så skulle hon komma med en gång.

Men är man jättesjuk så är man.




Andra bloggar om barn, sjuk, lappar, feber, meddelande

Abbe spelade Wii hemma hos sin faster, ni vet min syrra som är barnläkare och dessutom Abbes gudmor. Han visste vad han gjorde när han valde gudmor den pojken. I resultatlistan efter varje omgång dök en liten krona upp bredvid den som fått mest poäng och Abbe tyckte det var orättvist att den aldrig hamnade bredvid hans avatar.

–Varför får min gubbe ingen prinshatt?

Andra bloggar om barn, språk, krona, wii, prinshatt

Äh. Jag håller med. Det uppdateras inte så ofta här numera. Jag har ändrat en del saker i mitt liv sedan jag skrev det där inlägget om mod för två månader sedan. En av effekterna av det är att det kommer färre inlägg. Istället för minst ett om dagen dyker det upp ett lite då och då. Men jag är jätteglad för att ni är kvar ändå, att ni inte tröttnar bara för att ni får vänta. En vacker dag kanske inläggen kommer oftare.

En annan sak som jag ändrat är hur länge jag sitter uppe på nätterna. Det hänger förresten ihop när jag tänker efter. Eftersom jag bestämt mig för att jag måste i säng vid elvatiden för att ge mig själv en chans till återhämtning blir det ju mindre tid framför datorn. Jag är stolt över mig själv på den punkten. Man kan räkna de tillfällen jag brutit mot elvaregeln på en hand. Ett av tillfällena var i torsdags, och då tog jag i och trotsade min egen nattinattiregel rejält. Det ska inte upprepas, men det var så himla roligt.

Och då menar jag alltså supermegaroligt.

Det lektes mamma, pappa, barn här idag. Två granntjejer tillsammans med Abbe och storebror höll till i en koja precis utanför en av tomterna på vår lilla väg. Familjen bestod av en mamma en pappa och två små barn. Dessutom var leken lite extra kryddad med att alla skulle vara sin idol.

Så kom det sig att en solig dag i april blev pappan Unstoppable-Ola och mamman Anna Bergendahl lyckliga föräldrar till de söta små barnen Erik Saade och Super Mario.

Behöver jag berätta vem av dem Abbe var?

Andra bloggar om barn, lekar, mamma pappa barn, ola, anna bergendahl, erik saade, super mario

Jag minns själv hur det var när jag var liten, när vi var på Liseberg till exempel. Det var helt omöjligt att gå. Benen krävde att få springa och hela kroppen spratt av glädje över allt kul man skulle få vara med om. Det var bråttom. Tänk alla attraktioner man skulle hinna åka, alla spel man skulle hinna spela och all sockervadd man skulle hinna mumsa i sig. Mamma och pappa fattade inte att det inte fanns tid till att strosa fram i långsamt mak.

Jag glömmer aldrig den sprudlande känslan i hela min kropp, och nu var det som att se sig själv i Abbe och hans bror. De studsade omkring som vårsläppta kalvar och tjoade "det är kul på Legoland". Eller Le Goland som Abbe kallar det, som om de vore franskt. Han betonar inte e:t i Lego som alla andra, utan a:et i land. Jag tror det beror på att i hans värld kom Lego Star Wars och Lego Batman först, innan Legoland. Alltså ska det uttalas med ett kort Lego och ett långt land istället för tvärtom, enligt Abbe.




Det började bra redan på båten. De hade dukat upp med massor av påskskoj för barnen. En stor konferensavdelning full med lekar, spel och olika stationer med uppgifter. Men det bästa av allt, vi fick hänga med upp på kommandobryggan och se hur det ser ut där de kör den stora båten. Det var ren tur. Ett meddelande kom i högtalarna om att de finns ett fåtal platser till bryggvisning för den som var intresserad. Jag var väldigt nära informationsdisken, ställde mig direkt i kön och knep fyra av de femton eftertraktade platserna.

Vi bodde på Hotell Legoland, nära och bra med egen entré till parken, och vi bodde i ett familjerum. Men det var inte vilket familjerum som helst utan "The treasure room" – ett rum inrett helt i "Lego Indiana Jones"-stil. Allt var specialgjort. Fototapeter, heltäckningsmattor, möbler och gardiner gav en illusion av att vi befann oss i ett canvastält vid något tempel i öknen. Överallt fanns detaljer byggda av Lego – skorpioner, insekter, glittrande skatter, apor, papegojor och ormar. På toaletten hängde Indiana Jones hatt på en krok, också den gjord av Lego. Riktigt välgjort rakt igenom. På rummet låg ett brev till barnen när vi kom, med instruktioner för en liten skattjakt. Genom att lösa olika gåtor där svaren fanns i rummet fick de till slut ihop en kod till ett skåp som vaktades av en Legoapa. De snurrade fram koden på låset och öppnade. Där fanns små legobyggsatser, nyckelband och lite andra leksaker. Killarna var helt saliga. Och då hade vi ändå bara hunnit checka in på vårt rum.






Själva parken överträffade mina förväntningar och minnesbilder. Det har hänt ganska mycket sedan jag var där för över trettio år sedan. Inte för att jag minns jättemycket, men som jag kommer ihåg det fanns där inte så mycket åkattraktioner på den tiden. Nu är det lite som Liseberg men med den lilla skillnaden att allt är gjort av Lego eller ser ut som Lego. Och många fler grejer för de små barnen än vad Liseberg kan erbjuda. Som gammal Legoälskare är jag förstås otroligt förtjust i miniatyrstäderna. Kanske är det mer en pappa-grej, vad vet jag?





Det var helt underbart att se killarna så upprymda av alltihop. Storebror gick i Lego-körskola och tog körkort, de vaskade guld och tillverkade varsin guldpeng, åkte bergbanor, båtar och tåg i alla dess former. Vid ett tillfälle när de sprungit in tillsammans till en attraktion och klarat sig själva upp i sätet med säkerhetsbälten och allt tittade jag på dem och sa till min fru: "Tänk att han blivit så stor, den lille skrutten". Vi stod tysta och såg på varandra när tårarna kom. Båda kände vi att det låg mycket mer i de där orden än vad det brukar göra när man slänger ur sig såna där saker. Det är liksom inte självklart. Jag kramade om min fru och vi grät lättnadstårar och skrattade om vartannat åt Abbe som vinkade och vek sig av skratt i den hoppande grodattraktionen.




Jag hade lovat killarna att vi skulle köpa något i den stora Legoshopen som fanns på området. Storebror har länge suktat efter en Lego City polisstation och var väldigt sugen på att köpa den nu. Den kostade niohundra danska kronor och jag tyckte att det var i saftigaste laget. Storebror är en förstående liten kille och tjatade inte, utan hittade vi ett par andra mindre byggsatser han ville ha. Dessutom köpte vi lite roliga bitar i lösviktsbutiken. Som att handla plockgodis ungefär. Fyll en påse och betala ett kilopris. Abbe däremot. Han drog omkring med en korg mellan hyllorna och plockade nya saker iden hela tiden. "En sshån vill ya ha" sa i var och varannan hylla. Sedan krävdes en stor portion av förhandlingsteknik och tålamod för att få honom att lägga tillbaka vissa saker. Som tur är hade han ganska modesta önskningar, en Indiana Jones-hatt (eller India Jones som Abbe säger), några småbyggsatser och en liten brandyxa i ett mjukt material. Och så en spargris av porslin i form av en legobit istället för den han slog sönder i packningsivern innan vi åkte. Han var så söt där han drog runt med korgen i sin India Joneshatt så det var svårt att säga nej.

Tycker ni jag låter lyrisk? Det tyckte i alla fall dagisfröknarna när jag lämnade Abbe i tisdags. "Jag tror bestämt att pappa gillade Legoland mer än du, Abbe" sa de. Besynnerligt. Vad menar de med det?

I alla fall. På hotellet hade de Legobyggartävling varje kväll. Barnen skulle bygga något på denna månadens tema (sport) med max trettio bitar och ställa sin kreation på en hylla i receptionen med sitt namn och rumsnummer på. Vinnarna kungjordes på anslagstavlan morgonen efter. Killarna byggde varje kväll. Efter de första två dagarna tyckte storebror inte det var någon idé för man vann ändå inget, men samlade till slut kraft och byggde något sista kvällen. En skateboard.

Mamman och jag packade inför hemresan när killarna kom rusande efter ha varit i receptionen och tittat. "Pappa pappa, jag vann byggtävlingen!!" ropade storebror och kom släpande på ett paket som nästan var större än han själv. "Va?!! Vann du den stora?" sa jag. "Jaaa, det är inte klokt, Abbe fick hjälpa mig att bära den" sa storebror lyckligt kramande om sin byggtävlingsvinst.

En Lego City polisstation.

Som vi har längtat efter en uppdatering hos Hellobrother. Eller hur?! Spana in deras superfunkiga tolkning av Whitney Houstons gamla klassiker "I wanna dance with somebody". Dessutom passar de på att slänga upp en version på Tracy Chapmans "Give me one reason" samtidigt.

Och för er som missade förra gången jag skrev om dem råder jag er att gå in och kolla in deras andra låtar.

Jag gillar't. Eller vad säger ni?

Ville bara passa på att önska er alla en riktigt glad påsk med lite äggfärgningstips från tidigare år. Om ni gillar äggen på bilden tycker jag att ni ska klicka här så kommer ni till ett gammalt inlägg om hur jag gjorde dem. Eller så klickar ni här och spanar in de lite mer stilistiska äggen.



Själva tog vi Stenabåten till Fredrikshavn i morse och susar vidare ner mot Legoland. Killarna är väldigt sugna, och som gammal Legoälskare får jag erkänna att jag nog är lika laddad själv. Har inte varit där sedan jag var liten, för typ trettio år sedan.

Min fru hade med sig några foldrar hem från TUR-mässan som innehöll ett ark med klisterdekaler som liknar sån där kylskåpspoesi ni vet. Eller ansiktspoesi om Abbe och brorsan får bestämma. Ni fattar? Laddade.

Glad Påsk.

– Pappa?
– Ja.
– Eller hur man får prata vad man vill och sjunga vad man vill?
– Mmm, så är det.
– Men inte gunga snedgung?
– ??!

Andra bloggar om barn, yttrandefrihet, snedgung

(Jag skippar Abbe-fonetiken just nu. Ni vet ungefär hur han låter.)

– Pappa, kan jag få dina gurkbitar?
– Allihopa?
– Nä bara någrahopa.

Andra bloggar om barn, språk, nyord, barncitat, allihopa

Jag tycker om dig. I synnerhet i år har jag tyckt extra mycket om dig, vintern. Du har varit precis som när du är som bäst. Kall, snöig och vacker. Inte sådär sur och vresig som du kan vara här i Göteborgstrakten ibland. Inte regnig och blåsig, grå och trist.

Du har varit perfekt och du har hållit ut länge. Men nu unnar jag dig din vila, och hälsar med glädje våren och sommaren välkomna. Ha det fint nu vinter, så ses vi igen om sisådär åtta månader igen. Tack för i år.

Välkommen sommartid.

– När hände det, Abbe? I morse?
– Nä, i övermorse.

Mycket av träningen med Abbes konsonanter handlar om luftflöden. Om att få luften att pysa mellan tänderna när man säger ett F till exempel. Eller att få till en liten luftpuff när man säger ett P. Saker som varit fysiskt omöjliga för Abbe innan operationen, men som nu går att få till med lite träning.

Han får olika övningar och knep hos logopeden som vi jobbar med tillsammans mellan varje besök. Han fick börja med "the F-words" och har nu gått vidare till ord som innehåller P. Och då gäller det att få till den där lilla puffen. Om man överdriver lite är det som att säga Phh. Ska erkänna att jag egentligen aldrig tänkt på en del av de här grejerna tidigare. Man tar det liksom för givet.

För att träna på P(hh) fick Abbe ha en liten flörtkula på bordet och hålla munnen i höjd med bordsskivan när han sa sitt P. Om flörtkulan rörde sig lite hade han gjort rätt. Han fick träna på olika ord med P i början eller slutet. Bra och rolig övning.

Detta är förklaringen till att Abbe och hans brorsa suttit vid köksbordet idag och puffat varsin liten tuss med hushållspapper framför sig genom att upprepade gånger säga "PhhillesnoPPhh" och "PhhäronPhhung", om någon undrar.

Talövningar. Logopedi. Inget annat. Okej?

När Abbe började säga sin storebrors namn lät det ungefär "Oo-u". Lite bakvänt och helt utan konsonanter. Efter ett tag kom vokalerna i rätt ordning och han började kalla brorsan för "Uu-o". För knappt ett år sedan blev det till "Uno". Lite roligt eftersom det trots allt är ett namn. I och för sig fel namn, men ett riktigt namn.

Efter operationen har Abbe börjat träna på vissa konsonanter tillsammans logopeden, andra dykt upp spontant. Som H till exempel. Så nu heter brorsan "Huno".

Huno. Roligt och lite fint på något vis. Jag tror det blir bra det här.

Tänk att det är fem år sedan idag. Fem år sedan du stal mitt hjärta och satte min värld i brand. Tänk att det gått fem år sedan den magiska dagen då du kom till oss med hjälp av skalpell och ett rum fullt av människor, omgiven av operationsdukar och apparatur. Och tänk så många gånger du varit tillbaka i den där miljön – bland de gröna dukarna, skalpellerna och den munskyddsbeklädda personalen.

Du kom med ett snitt precis som din bror. Och jag fick de där första timmarna ensam med dig, precis som med honom. Lyckoruset. Den ofattbara stoltheten. Brickan med fika från personalen, och dig bredvid mig i den lilla genomskinliga plastbaljan på hjul. Precis som då storebror föddes ett par år tidigare. Allt var underbart. Jag var stolt och trött. Du var min.

Resten är historia.

Och framtid.

Grattis på födelsedagen, min kämpe. Älskar.


(Det här klippet är ett år gammalt. Jag gjorde det till fyraårsdagen, men det får duga som repris i år)

Andra bloggar om stöten i sälen, skidåkning, skidskola

Jodå, jag lever. Och jag saknar er. Mår inte jättebra, men jag försöker göra förändringar i mitt liv och prioritera bort saker. Just nu är det fokus på vila och sådant som är nödvändigt, sådant som inte går att välja bort.

Jag sover, sover, sover, promenerar (gärna ensam med min kamera), jobbar lite, tar hand om familjen och kanske framför allt, tar hand om mig själv. Storebror och jag har hunnit ha en fin kväll tillsammans på Scandinavium med melodifestivalen live, sedan vi hördes sist. Dessutom har alla (utom jag) i familjen tagit sig igenom en omgång av vinterkräksjukan. Det känns bra att klarat av den biten, för på söndag åker vi till fjällen en vecka. Passar bra in i min vilointensiv (härlig motsägelse i det ordet, vilointensiv). I alla fall, det bli perfekt med en fjällresa nu men det hade passat rätt dåligt om den blev som kräkresan för två år sedan.

Ni är fina, vet ni det? Jag blir varm i hela hjärtat av att läsa era kommentarer. Och jag blir också varm i hjärtat när jag ser hur mycket pengar vi samlat ihop åt alla barnhjärtan tillsammans. Över åtta tusen i det dunkande hjärtat här till höger. Och lägger man till pengarna från de två auktionerna blir det över tio tusen. Mäktigt. Synd att jag inte orkade genomföra alla auktioner, men kanske kan vi göra det en annan gång istället. Februari månad är slut och därmed också kampanjen, men det verkar fortfarande gå att sms:a pengar till mitt hjärta, så om någon vill avvara trettio spänn till så är det fritt fram.

Jag tycker väldigt mycket om er allihop. Har jag sagt det?

Snart är det fredagsmys. Bara en sån sak.

Det här inlägget har jag skrivit i mitt huvud säkert hundra gånger de senaste dagarna. Jag har formulerat meningar om och om igen, de har surrat runt runt, fram och tillbaka nästan vad jag än hållit på med. Orden har hemsökt mig på dagen och om natten, men jag har inte vågat knappa ner dem på mitt tangentbord. Jag är rädd för dem.

Mymlan – med sin finfina idé om olika bloggteman varje vecka för den som letar skrivuppslag – uppmanar oss den här veckan att skriva om mod. Kanske blev det en extra puff för mig att våga skriva det här inlägget, eftersom mod och rädsla är två oskiljaktiga ord, två följeslagare som går hand i hand som ler och långhalm.

Utan rädsla inget mod.

Den tredje februari i år hände två besynnerliga saker. Min blogg vann Stora Bloggpriset och jag svimmade mitt i vimlet. Två ytterligheter på varsin axel. Jag har funderat mycket över de där båda märkvärdigheterna. Men mest har jag grubblat över svimningen. Där och då förklarade jag bort det med att jag ätit dåligt den dagen och helt enkelt fick ett blodsockerfall.

Det där har jag i efterhand insett bara är nonsens. Rent självbedrägeri för att jag är så jävla rädd för sanningen. Men man mår inte som jag gjort de senaste veckorna för att man inte fick någon lunch på tåget den tredje februari. Jag börjar så smått förstå det. Och erkänna det för mig själv.

Och jo då, jag var hos läkaren ett para dagar efter och kollade hjärtat för säkerhets skull. Det var okej. Men det börjar gå upp för mig varför jag är yr i huvudet, varför jag mår illa och får en sprängande huvudvärk till och från. Jag har börjat begripa varför det känns som att blodet rusar genom kroppen på mig som i en vansinnesfärd i en berg- och dalbana så fort någonting känns det minsta lilla jobbigt. Jag fattar nu varför små enkla problem upplevs oövervinnliga och drar igång de mest obehagliga fysiska reaktioner.

Det har blivit för mycket. Kroppen säger: tagga ner nu, gubbe lille. Utbränd. Vidbränd. In i väggen.

Det är inte jobbets fel. Inte bloggens. Det är summan av många saker. Det ena har lagts till det andra och till slut bestämde sig kroppen för att om jag inte vilar självmant så gör den det åt mig. Den stängde av. Och hade den dåliga smaken att göra det samma kväll som jag skulle få njuta av att alla ni röstat fram mig till Sveriges bästa vardagsblogg.

Jag har ett arbete jag älskar, men jag har jobbat mycket och frenetiskt. Jag har oroat mig för Abbe både i det korta operationsperspektivet och för framtiden. Hur ska hans liv bli? Hur ska jag klara att ge honom den trygghet och det mod han behöver för att stå emot när det behövs? Och hans storebror. Får han det fokus och den kärlek han behöver? Jag har fört en seg och tröttsam kamp för att få lov att behålla det bygglov vi beviljats, men som ryckts ifrån oss av en ogin och självcentrerad granne. En tur och retur flera gånger mellan hopp och förtvivlan. Och jag har sovit för lite. Kommer nästan aldrig i säng före tolv, halv ett. Min fru har sagt till mig gång på gång att jag måste sova mer. Hon har gjort det en längre tid och jag älskar henne gränslöst för att hon gjort det. Men jag hatar mig själv för att jag inte gjort som hon sagt.

Jag måste göra förändringar och prioritera bort saker. Jag måste sova mer. Jag måste bli bättre på att säga nej. Stänga av saker som stjäl uppmärksamhet som distraherar. Som Twitter till exempel. Jag ska bara blogga när jag verkligen har något jag vill berätta, inte för att hålla uppe tempot med minst ett inlägg om dagen. Bloggen har gett mig så fantastiskt mycket och jag älskar att få respons från er. Men har jag inget att säga så måste jag låta bli. Bloggen får inte förvandlas från energikälla till ett ok.

Men jag är rädd nu. Rädd för att inte orka med mitt jobb. Livrädd för att inte orka vara en bra pappa och en god make. Jag är rädd för att ni försvinner om jag är tyst för länge. Jag är så otroligt rädd för att vara sådan här, för att inte bli mig själv igen.

Ge mig mod. Det är nu jag behöver det.

Andra bloggar om mod, utbrändhet, utmattningsdepression, överansträngning

Okej, det här inga nyheter längre. Men eftersom jag själv inte var riktigt närvarande kvällen i fråga var det väldigt roligt att titta på det så här i efterhand.



Henrik Schyffert talar om bloggar och bloggare. Jag missade tyvärr talet live eftersom jag låg avsvimmad på golvet i ett rum bredvid. Men det är ett bra tal och ungefär sju minuter in i filmen säger han saker som gör mig mycket stolt, glad och smickrad. Tack för de orden Henrik, de värmer.



Själva prisutdelningen i min kategori. Här var jag rätt dimmig kan jag säga. Men jag svarar ju inte helt i nattmössan i alla fall.

Sändningen från galan i sin helhet finns att titta på här om du är intresserad av det. Och den sammanlagda rösträkningen finns här.

Så. Nu får det vara färdiggottat i Stora Bloggpriset.

Andra bloggar om stora bloggpriset, henrik schyffert, jenny österberg, heja abbe

I den andra auktionen till förmån för alla barnhjärtan ropar vi ut ett presentkort på en vinprovning för två personer i Göteborgs vinkällare värt 700-800 kronor. Provningarna är på onsdagar 18.00 och om du klickar in här kan du läsa mer om vilka teman de har i vår.

Auktionen pågår till kl 12.00 imorgon (fredag). Budgivningen sker i kommentarsfältet till det här inlägget.

Vem vill prova viner med proffs, och samtidigt skänka pengar till alla barnhjärtan? Får jag ett bud?

(Kommande auktioner finns listade här.)

UPDATE: Grattis Johanna som ropade en vinprovning för två personer för 600:-.

Andra bloggar om alla barnhjärtans månad, hjärt- och lungfonden, välgörenhet, auktion

Jag är i Stockholm och spelar in reklamfilm. Abbe ringde för en stund sedan och hade något viktigt att berätta för mig.

– Pha-pha ya hay e håål i öhhsstet.
– Vad säger du? Har du ett hål i bröstet?
– E håål öhhsstet.
– Ja. Säger du inte hål? Eller har du fått hår på bröstet?
– Näähee, sa Abbe och skrattade. I-e håååy. Hååål.

Det visade sig att storebror upptäckt ärren från Abbes dränage från någon av hjärtoperationerna och tyckte det såg läskigt ut. Abbe blev ledsen och trodde det var storebror som gjorde hål i bröstet på honom när han petade. Stort trauma utbröt.

En dag på jobbet. Sonen ringer och berättar att han har ett hål i bröstet. Inga konstigheter.

Äh, förlåt för den extremt göteborgska rubriken. Vad jag vill ha sagt var att om Santa Maria Tex Mex stod högt i kurs hos storebror tidigare så har de då inte sjunkit nu i alla fall. Som de flesta andra barnfamiljer i riket så äts det tacos en väldigt stor del av de femtiotvå fredagarna som ryms på ett år. Killarna älskar det och i synnerhet storebror.

Men vet ni vad? Storebrors önskan om att få se melodifestivalen live går i uppfyllelse. Fantastiska människor har mejlat, dragit i trådar och snackat med andra folk. Så kom det ett mejl från Santa Maria Tex Mex som sponsrar alltihopa och som fixat fram två biljetter till deltävlingen i Göteborg på lördag så att storebror ska få sin önskan uppfylld. Väldigt fint.

De passade också på att berätta om en tävling de har på Facebook där man kan vinna biljetter till Eurovisionfinalen i Oslo och en Tex Mex-middag där den svenska vinnaren kommer och sjunger. Prova vettja, det hade väl varit något?

Jag berättade för storebror att jag skrivit på bloggen som han sa. Han tittade storögt på mig och sa "Nähä, gjorde du det?!" När jag sedan sa att vi fått biljetter slängde han sig runt min hals och skrek "Åh vad jag älskar dig, pappa".

Okej, då kör vi igång den första auktionen till förmån för Alla barnhjärtans månad.

Ett smycke från Lifestone i massivt silver med ett avtryck av ditt barns hand eller fot. Klicka in här och scrolla ner till "Mammas hjärta" så ser du hur det ser ut. Smycket är värt 1595:-, plus avtrycks-kitet för 129:- och frakt på 79:-. Summan är alltså: 1803:- Alla pengar går till Hjärt- och lungfondens kampanj.

Ni lägger bud i kommentarsfältet till det här inlägget. Auktionen håller på ett dygn, det vill säga att den som lagt högsta budet klockan 12:00 imorgon (16/2) ropar hem smycket. Blir det under 1800:- har någon gjort ett fynd, blir det över så har man dessutom gjort en lite extra god gärning.

Okej, shoot. Ge mig ett bud.

(och sprid gärna)

UPDATE: Grattis Dino och hans mamma Elin som ropade hem det fina smycket för 1500:-.

Storebror är schlagerexpert. Det är lika bra att inse det. De låtar han gillar vinner och går vidare, de han tycker är kass kommer sist. Det slår nästan aldrig fel och så var det igår kväll också. Vi tycker oftast olika han och jag, men det är i stort sett alltid han som får rätt. Jag tycker det är rätt kul faktiskt.

I går kväll tittade han lite konstigt på mig och undrade varför jag grät när Glada Hudikteatern sjöng Kents låt Sverige. Det var svårt att förklara.

Storebror sa att han så väldigt gärna skulle vilja gå och titta på melodifestivalen live någon gång. Jag sa att det skulle nog vara kul och att nästa helg är de i Göteborg, men att det nog inte går att få biljetter.

– Skriv om det i din blogg pappa, då händer det säkert grejer, sa storebror.
– Hahaha, tror du det gubben? Du är smart du.

Vi får väl se.

Andra bloggar om ute med håven, melodifestivalen, biljetter, deltävlingen i göteborg

Abbe hjärta Pappa. Behjärtansvärd. Brustet hjärta. By heart. Cross my heart. Delam tange barat = Mitt hjärta har krympt för dig [persiska]. Den som fyller hjärtat, fyller också ögat. Det som inte ögat ser, har hjärtat inte ont av. Ett hjärta av guld. Ett hjärta av sten. Ett rent hjärta är den bästa huvudkudden. Det är hjärtan bland molnen. Finns det hjärterum så finns det stjärterum. From the bottom of my heart. Följa sitt hjärta. Gebroken hart = Brustet hjärta [nederländska]. Geléhjärta. Harhjärta. Hart = Hjärta [nederländska]. Have a heart to heart. Heartbreaking. Heartache. Heartfelt (He said a heartfelt thank you). Hjärta = Srce [serbiska]. Hjärta (gulligt) = Srculence [serbiska]. Hjärta och smärta. Hjärtans fröjd. Hjärtan på tråd. Hjärtans gärna. Hjärtans kär. Hjärtat får aldrig rynkor. Hjärtat i halsgropen. Hjärtat mitt. Hjärtats lust. Hjärtats saga. Hjärtbarn. Hjärtblad. Hjärtefråga. Hjärtegryn. Hjärteglad. Hjärtegropen. Hjärtegull. Hjärtekrossare. Hjärtemening. Hjärtevärmare. Hjärtevän. Hjärtesorg. Hjärterot. Hjärtfrisk. Hjärtinnerlig. Hjärtliga gratulationer. Hjärtligt tack. Hjärtlös. Hjärtnupen. Hjärtsjuk. Hjärtslitande. Hjärtskärande. Hjärtsnörp. Hladne ruke, toplo srce = Kalla händer, varmt hjärta [serbiska]. Home is where the heart is. J'ai mal au coeur = Jag mår dåligt [franska]. I don't have the heart to. I folkets hjärta. Ik hou van jouw met mijn hele hart = Jag älskar dig med hela mitt hjärta [nederländska]. Jag har inte hjärta att göra det. Kalla händer, varmt hjärta. Kaupungin sydän= stadens hjärta/centrum [finska]. Kardia mou = mitt hjarta, min kära [grekiska]. Kiitän sinua sydämeni pohjalta= jag tackar dig från djupet av mitt hjärta [finska]. Kronärtskockshjärta. Kära hjärtanes. Lilla hjärtat. Lejonhjärta = Lavlje srce [serbiska]. Låt hjärtat và mé. Lätta sitt hjärta. Mi corazón = Mitt hjärta [spanska] Mitä sinulla on sydämmelläsi = vad har du på hjärtat [finska]. Palmhjärta. Pepparkakshjärta. Put your heart into it. Russinhjärta. She's a beating heart baby. Slusaj svoje srce = Lyssna till ditt hjärta [serbiska]. Sweetheart. Sydämetön = hjärtlös [finska]. Sydämellinen= hjärtlig [finska]. Sydän kurkussa = med hjärtat i halsgropen [finska]. Sydänkäpy= hjärtebarn [finska]. Sydäntäraastava = hjärtskärande [finska]. Srce koje kuca = Ett hjärta som slår [serbiska]. The centre of my heart is a suburb to my brain. Ti si moje srce = Du är mitt hjärta [serbiska]. Ur hjärtats djup. Vad har på hjärtat? Vad hjärtat är fullt av, talar munnen. Varje hjärta har sin hemlighet. Van de bodem van mijn hart = Från botten av mitt hjärta [nederländska]. Vildhjärta. Vinna någons hjärta. Vin och musik gläder människornas hjärtan. Wearing your heart on your sleeve. Wild at heart. Where your treasure is, there shall your heart be also. Young at heart. Zlatno srce = hjärta av guld [serbiska].

Andra bloggar om alla hjärtans dag, hjärtan, hjärteord

– Hur många gånger är det melodifestival innan andra chansen pappa, sa storebror.
– Fyra gånger tror jag.
– Tänk om det är någon med varje gång som jag gillar.
– Det är det säkert, vännen.
– Förra veckan var ju Ola med, honom gillar jag.
– Mm.
– Hoppas det är någon med ikväll som jag gillar.
– Ja, det får vi hoppas.
– Det är roligare när det än någon med som man gillar, för då kan man sitta och njuta.

Andra bloggar om melodifestival, ola, njuta, musik, barn

Storebror kommer alltid tassande in till oss på natten. Märkligt nog gör inte Abbe det så ofta men någon gång ibland händer det och då blir det trångt i sängen.

– Pappa, varför låg Abbe här i natt? sa storebror i dag.
– Han vaknade och var rädd. Han drömde att det var en stor fisk som kom och tog honom.
– Usch det låter läskigt, sa storebror eftertänksamt. Men jag drömmer inte fiskdrömmar.

Andra bloggar om mardröm, fisk, barn

Den stora killen till vänster om Abbe, han med det fina blonda raka håret. Det är många som har frågat vad han heter. Jag tänkte avslöja det nu, eftersom det ändå börjat läcka ut i diverse artiklar sedan vi blev världsberömda.

Han heter Hugo och är den finaste, roligaste och klokaste bror Abbe kunde få. Och i den här bloggen kommer han att fortsätta att kallas för storebror. Så det så.

Det är ju så ni känner honom.