Nu är vi hemma igen. Mycket nöjda, men också mycket trötta. Veckan har varit fantastisk på alla sätt och vis och jag gissar att det kommer dyka upp reflektioner om den här på bloggen ett tag framöver. Men nu ska jag bara försöka sammanfatta de sista två dagarna lite grann.

Igår hade vi föräldrar en heldag Helena som är psykolog/psykoterapeut och som lotsade oss igenom ett samtal i grupp. Alla fick möjligheter att berätta om sina upplevelser och sina känslor kring syndromet och Helena gjorde så gott hon kunde för att strukturera samtalet. Det blev en dag fylld av skratt och tårar i en salig blandning. Vi bär alla på berättelser om oro, katastrofala bemötanden, rädsla och kaos. Någon berättade saker så tragiska att de inte går att återge här. Andras tankar, känslor och historier liknade våra ganska mycket.

Vi pratade om hur vi bearbetar på olika sätt. Några springer eller cyklar, andra städar, hugger ved eller spelar TV-spel. Och vissa skriver. En mamma berättade att hon fick reda på sitt barns diagnos dagarna innan hon skulle cykla Vätternrundan. Hon cyklade ändå, och hon grät 27 av de 30 milen. Men hon fick ur sig mycket under den strapatsen, berättade hon.

Efter psykologsamtalen passade det bra med familjeaktiviteten som var inplanerad. Poängpromenad runt ön med fikastopp och en åktur med "golfbilståget". Abbe satt framme i golfbilen och skötte tutan, en tupp som gol. Man kan väl säga att den gol ofta.

Idag var sista dagen och den hade en mer administrativ, juridisk prägel. En kvinna från Försäkringskassan kom och informerade om vårdbidrag, tillfällig föräldrapeng, LSS och annan hjälp man kan få. Eller inte få.

Än en gång blir man förvånad och besviken över hur otroligt olika det ser ut i våra olika familjer. Visserligen är behoven olika, så långt är jag med, men det verkar som att behoven och stödet inte rimmar alls när man börjar jämföra lite. Tänk att samma lagtext kan tolkas så olika i olika kommuner och landsting. Skrämmande.

På raka frågor till damen från försäkringskassan om "varför" de inte kan göra si eller så blev svaret ofta ungefär "därför" eller "för att det är så bara". Det tror jag många av oss upplevde som lite av en besvikelse. En mer dubbelriktad dialog hade varit fint. Men å andra sidan hade man kanske inte riktigt väntat sig det heller.

Sista inslaget innan utvärdering och avslutande lunch var Jenny från Ågrenska som pratade om juridik i förhållande till just Försäkringskassan till exempel. Eller skolan. Vad kan man kräva? Vad säger LSS, eller skollagen? Var finns hjälp att få? Hur söker man stipendier? Vi fick till exempel lära oss att det inte är tillåtet av en skola att säga "vi har inga resurser" när det gäller att hjälpa och stötta en elev utifrån hans/hennes förmågor och svårigheter.

En av pedagogerna i barngrupperna kom och visade ett bildspel från allt som barnen gjort under veckan medan vi suttit på föreläsningar. Det var väldigt fint att se, och man förstod vilken fantastisk vecka de haft tillsammans.

Efter lunch samlade vi ihop alla fina saker och julklappar som killarna gjort i verkstan/pysselrummet och sedan var det dags för alla tråkiga avsked. Det kramades, byttes telefonnummer och addades på Facebook för glatta livet. Och det var många ledsna miner hos barnen som skildes från sina nyfunna vänner.

Och som sagt. Den här veckan kommer att sitta kvar och följa med oss länge. Det lär även ni få stå ut med här på bloggen.

Over and out.

Jag ligger lite efter. Dagarna går fort och är späckade med information som marinerats i känslor, så jag är trött på kvällen. Min intention att lämna en kort rapport varje kväll finns fortfarande, men har kommit lite ur fas.

Igår fortsatte föreläsningarna för oss vuxna hela dagen. Logopeden Christina var först ut och vi fick lära oss om språk och tal. Logopederna skiljer nämligen på det där. Språket — vårt tankeverktyg — är uppbyggt av ljudsystem, ordförråd, grammatik förmågan till förståelse och berättande. Hur sätter jag ihop en berättelse? I vilken ordning och hur mycket behöver jag säga för att den jag pratar med ska förstå? Medan talet — sjäva frambringandet av språkljuden — handlar om artikulationsplatsen och artikulationssättet, det vill säga hur man hanterar luftströmmen med hjälp av tungan, läpparna och gommen. Barn med 22q11 kan ha problem med både språket och talet av flera olika skäl. Som i Abbes fall till exempel, där gommen inte riktigt räckte hela vägen bak till svalget och behövdes opereras. När de kommer upp i åldrarna är det många som vittnar om problem med att återberätta saker på ett bra sätt. Det är förresten en väldigt speciell upplevelse att sitta och lyssna på alla Abbes nya små vänner och höra att de låter ganska lika på många sätt.

Under dagen fick vi också lyssna på personal från Ågrenska som pratade om inlärning och koncentration. De pratade om vad som krävs för att kunna lösa en uppgift — saker som arbetsminne, tidsuppfattning, överblick och uthållighet. Och vad man behöver göra för att anpassa och underlätta om någon har svårt för någon av de där bitarna. Allt från handfasta tips och metoder till material och utrustning.

Astrid — också hon från Ågrenska — pratade om syskonrollen. Och jag ska erkänna att under den föreläsningen svalde jag många klumpar i halsen och torkade åtskilliga tårar ur ögonvrån. Det var otroligt tungt att höra en del berättelser om skuldkänslor, barn som undrat i många år om den där smällen jag gav brorsan på innebandyn när vi var små orsakade cancern. Eller tvillingen som trodde systerns CP-skada berodde på att hon tagit allt syre då de låg i mammas mage. Doktorn hade ju sagt at det berodde på syrebrist.

Samtidigt var det fint att höra hur Ågrenska jobbar med just syskonen under de här familjeveckorna och jag är otroligt nyfiken på vad storebror har sagt under deras samtal. Kanske får jag aldrig reda på det. Men förhoppningsvis delar han med sig av sin "berättelsebok" så jag får en liten inblick i hans tankar. Personalen berättade att de var otroligt noga med att "försegla" rummet när syskonen berättar, just för att det ska vara lättare för dem att verkligen våga säga sånt som kanske till och med kan vara jobbigt att prata med mamma eller pappa om.

Under dagen var barnen med syndromet hos Mun-H-center och undersökte munnen. Både tandsköterska och logoped tittade och gjorde bedömningar och på kvällen fick varje familj komma och prata med dem om vad de hade sett. Väldigt proffsigt och givande.

Och nu är jag sådär trött igen. Och en dag efter i mitt berättande. Men jag återkommer.

Dag två gick i den medicinska informationens tecken. Vi vuxna har suttit i en hörsal och lyssnat på ett antal specialister inom olika områden som rör Abbes syndrom. Först ut var Sòlveig som forskat och doktorerat kring 22q11-deletionssyndromet och förmodligen är den i Sverige som har den bästa övergripande kunskapen om syndromet. Jag har lyssnat på henne vid ett antal tillfällen nu och själva föreläsningen skiljer sig förmodligen inte så mycket åt från gång till annan, men det märkliga är att jag hör nya saker varje gång. Jag gissar att det är så mycket att ta in att man helt enkelt sållar ofrivilligt och hör det som passar den situation man är i för stunden. Solveig är alltid bra och intressant att lyssna på och vid det här laget känner många av oss henne och varje gång är det ett kärt återseende att träffas.

Efter att vi lyssnat på Solveig gick hon vidare till barngrupperna och pratade med syskonen som fick ställa frågor. Väldigt fint tycker jag. Storebror börjar bli såpass stor nu att det nog börjar dyka upp en del frågor. Abbe och de andra barnen i de små åldersgrupperna susade förbi utanför fönstret i ett litet tåg med jämna mellanrum, och vi fortsatte med nästa specialist som hette Radi och pratade om örat.

Vi fick lära oss intressanta saker som att om man t ex inte ha någon trumhinna kan man höra ändå, men att ungefär 30 dB av ljudet försvinner utan den. Som referens kan man säga att vanlig samtalston på en meters avstånd håller en ljudnivå på ca 60 dB. Radi förklarade att man egentligen lyssnar med hjärnan och inte med öronen och att lite över hälften av alla 22q11-barn har hörselnedsättningar. Antingen på grund av missbildade öron av olika slag eller efter återkommande öronsjukdomar på grund av det nedsatta immunförsvaret.

Efter lunch åkte storebrors grupp på en utflykt till Universeum medan Abbe och de andra små fortsatte med pyssel och papp. Vi bänkade oss än en gång i hörsalen och lyssnade på Peder från BNK som pratade om de neuropsykologiska aspekterna av syndromet. Det var mycket intressant och det är här som det mesta av min ovisshet och oro kretsar nu för tiden. Hur kommer det att bli i framtiden? Kommer det bli jobbigt för Abbe att hänga med i skolan? Hur är det med koncentrationen? Och tusen andra frågor. Peder förklarade saker som jag vetat men aldrig förstått ordentligt och han gjorde det på ett bra och begripligt vis genom att rita begåvningskurvor på whiteboarden och använda enkla overheads. Och tittar man bara på hårda fakta är siffrorna både tydliga och oroande, två tredjedelar av alla med 22q11 har antingen ADHD, ASD och/eller utvecklingsstörning. Men det är klart, hur det kommer att bli för Abbe i framtiden kan förstås ingen svara på. Det är bara att vänta och se.

RoseMarie som startat och är kanske den största eldsjälen bakom 22q11-föreningen kom och berättade sin historia om hur hon upplevt tiden från att hennes son fick diagnosen och fram till idag. Även om jag träffat henne många gånger vid det här laget och hört olika anekdoter tidigare var detta första gången jag fick hela bilden. Det var en mycket rörande berättelse och jag satt med tårar i ögonen mest hela tiden.

Sista punkten innan middagen var Jovanna som är specialist på tillväxtenheten vid Drottning Silvias barn- och ungdomssjukhus. Hon berättade om att det även finns en del sådan problematik inom syndromet och hur man behandlar det.

På kvällen var den vedeldade bastun nere vid havet uppvärmd för alla pappor. Tanken var att det skulle kunna bli ett samtalsrum att få prata om sina funderingar kring livet med 22q11-barn oss pappor emellan. Och det blev det. Det var otroligt skönt att koppla av i bastun och svalka sig med dopp i havet med jämna mellanrum efter en dag full av information och känslor. Samtidigt var det en speciell upplevelse. Aldrig tidigare har jag bastat ihop med ett gäng killar som har ett så speciellt ämne att prata om en hel kväll.

I morgon kväll är det mammornas tur.

Det var ett mycket varmt välkomnande vi fick när vi kom hit. Redan när vi rullade in på området stod en grupp människor och väntade på att få ta hand om oss. Vi lotsades till vårt rum och visades runt personligen av en av ledarna i barnteamet som förklarade precis hur allt går till i lugn och ro och som berättade att han skulle ha Abbe i sin grupp.

Efter lunch blev det en presentationsrunda av personalen och varje familj som ska vara med på vistelsen. Alla fick klistra upp sin familjs namn på en Sverigekarta så att alla kunde se hur vi var spridda runt om i landet. En fin idé tycker jag.

Barnen delades in i grupper beroende på ålder och försvann med sina ledare till respektive aktiviteter. Vi föräldrar samlades och fick en kort genomgång om vad som kommer att hända under vistelsen. Varje familj, var och en för sig fick berätta om svårigheter man upplever och saker som känns positiva. Allt samlades på ett blädderblock med plus och ett med minus. Alla fick också möjlighet att berätta om det var något speciellt man undrar över som vi vill ta upp med någon av specialisterna senare.

Det här var både jobbigt och intressant. Man inser än en gång hur olika problembilden ser ut hos olika barn. Och man tänker att livet varit väldigt orättvist mot oss, men också att man är lyckligt lottad. På samma gång. Det är nyttigt att få perpektiv. Intressant och ganska ledsamt är också att höra hur olika upplevelser vi alla har av t ex habiliteringen, en hjälp som på något vis borde vara samma oavsett var man bor. Så verkar det inte vara. Många satte jättestora minustecken på habiliteringen och upplevde inte att de får någon hjälp alls, utan snarare tvärtom. Andra tyckte att de fick massor av stöd och upplevde just habiliteringen som något positivt.

Vi kommer att få lära oss massor av saker av diverse specialister på olika områden, det är jag säker på. Men jag tror också att samtalen mellan oss föräldrar och mellan syskonen till 22q11-barnen kommer att ge oss minst lika många insikter.

Det här har börjat bra. Vi hörs.

Vi har packat ner adventskalendrar och regnkläder, kamera och antibiotikan som killarna fick mot mykoplasmabakterien. I morgon åker vi till Ågrenska på en familjevistelse för familjer som har barn med 22q11-deletionssyndrom och vi ser mycket fram emot de här dagarna. "Ågrenska är ett nationellt kompetenscentrum för sällsynta diagnoser och en unik mötesplats för barn, ungdomar och vuxna med funktionsnedsättningar, deras familjer och professionella."

Det här blir första (och förmodligen enda) gången vi är där på en sådan familjevistelse, men jag känner en del människor med barn med andra diagnoser som varit där och alla berättar att det varit fantastisk lärorika och givande dagar. Själv har jag varit på Ågrenska en gång tidigare i samband med att boken "Litet syskon" släpptes. Jag hade varit med och skrivit en berättelse i boken och blev inbjuden av författaren att prata om mina erfarenheter. Stället ligger fantastiskt fint på en liten ö i skärgården söder om Göteborg.

Dagarna kommer enligt programmet att innehålla medicinsk information om 22q11-deletionssyndromet, neuropsykiatriska aspekter, konsekvenser i vardagen, syskonrollen, tal och språk, pedagogik, munhälsa och munmotorik och information från försäkringskassan och samhällets stöd i övrigt. Det kommer läkare som är experter inom immunologi och reumatolog, barnneuropsykiatri och logopedi. Det kommer specialister från hörselvården och tillväxtenheten. Där kommer att vara en ADHD-konsulent, en övertandläkare och en barnpsykolog. Det kommer en jurist, en handläggare från försäkringskassan och personal från Ågrenskas barnteam.

Medan föräldrarna går på föreläsningar har barnen och ungdomarna särskilt program. I barnteamet finns pedagoger, förskollärare, fritidsledare och sjuksköterskor. Ett par timmar om dagen går de större barnen i skolan och om jag fattat allt rätt kommer syskon till 22q11-barnen att få prata med barnpsykologer om hur de upplever saker och ting.

Nåväl. Detta ska bli spännande. Om jag har ork och tid över på kvällarna ska jag försöka rapportera lite om hur dagen har varit. Stay tuned.

Nä. Nu har det varit lite väl deppigt här på bloggen en stund. Dags att liva upp stämningen med något roligt vi gjorde för några veckor sedan. Vi tog Stenabåten över till Fredrikshamn och checkade in på The Reef. Killarna älskade det och badade tills de var skrynkliga som russin.

Vi går ju på simskola på ett äventyrsbad varje helg så jag var lite rädd att Abbe och storebror inte skulle bli så impade, men The Reef är riktigt coolt gjort faktiskt. De har jobbat mycket med ljus och ljudeffekter, och hela stället förändras när till exempel dåligt väder drar in och det börjar åska, regna och blixtra. Det fanns många olika rum, nivåer och avdelningar alla med olika karaktär.



När vi hade badat så att vattnet sprutade ur öronen på oss efter två dagar tog vi bilen och åkte till Hirtshals. Där ligger nämligen Nordeuropas största akvarium, Nordsøen Oceaneum. Vi har varit där för en massa år sedan när Abbe var bebis, men de har gjort om ganska mycket sedan dess så det var nästan som att vi inte varit där tidigare.

Förutom gigantiska bassänger och akvarier med all möjlig fisk och skaldjur från våra breddgrader fanns många spännande interaktiva saker som killarna testade. De fiskade, körde båtar, försökte klämma lika hårt som en krabba och massor av annat kul. Allt är uppbyggt som en expedition med sju destinationer och killarna fick var sitt pass som de skulle stämpla vid varje destination. Bara det var ju halva äventyret.

Och så klumpfiskarna. Mycket märkliga varelser. Helt osannolika kroppar som inte alls liknar fiskar utan mer … eh … jag vet inte … som klumpar liksom. Inga små klumpar då, utan väldigt stora. Se bilden där storebror har närkontakt med en klumpfisk så fattar ni.


Stora akvariet, med hajar och klumpfiskar bland de andra nordsjöfiskarna.

En firre tittar ut ur sitt hål. Man måste vara snabb om man vill klappa den.

Hej på dig, klump.

Stämpla passet vid sälarna.

Stenabåten har passerat Älvsborgsbron.

Det skedde en liten kissolycka i Abbesängen i natt. Jag lyfte upp Abbe för att hjälpa honom till en torr pyjamas och byta lakan i sängen. Medan jag lirkade av den blöta pyjamasen hörde jag Abbe mumla, mer eller mindre sovande, "i morgon får man öppna första luckan".

Det gäller att behålla fokus på saker som är viktiga i livet.

Klockan elva i förmiddags ringde jag 1177 efter att först ha talat med min syster som är barnläkare. Vi tyckte att det verkade skumt att storebror inte blev bättre efter så många dagars hosta och feber. Det kändes som att det var dags att kolla upp detta och med Abbes lite sämre marginaler ville vi inte vänta mer. Det finns en jourmottagning ett par mil ifrån oss där man kan boka tid via 1177, jag ringde som sagt vid elva, de öppnade klockan tolv och vi fick en tid kvart över sju. Köerna alltså! Men vi kunde i alla fall vänta alla de där timmarna hemma istället för på barnakuten.

Stormen har tilltagit mer och mer under dagen. Skottkärror och soptunnor har dansat omkring längs gatan och i eftermiddags ropade Abbe "pappa de där tegelsakerna flyger av lilla huset". Det var lekstugans tegelpannor som gav sig av på nya äventyr. Jag surrade vår soptunna och kollade om kanoten tagit skada efter sin luftfärd några meter, sen packade vi in oss i bilen och gav oss iväg i stormen och det strömlösa mörkret. Vägen var full av grenar och annat jox som blåst ner och stormen slet i bilen på väg mot Alingsås lasarett och jourmottagningen.

Väl där gick det fort. Föredömligt fort. Barnakuten har något att lära av det här bokningssystemet tror jag. Kolla feber, vikt och lyssna på lungor. Stick i fingret för snabbsänka och så diagnosen. Storebror hade lunginflammation, troligtvis orsakad av mykoplasmabakterie som i så fall båda har fått. Sedär.

Annars då?

Ja ni förstår ju av mitt förra inlägg att det har varit några väldigt sorgliga dagar som dessutom föregicks av en mycket slitsam vecka då vi var tvungna att reda i en massa, innan vi chockade våra vänner och kollegor med det dystra beskedet igår.

Som grädde på moset har storebror varit hemma nästan hela veckan med hög feber, hosta och ont i halsen som inte vill ge med sig. Så mormor och morfar har fått rycka in igen. När jag kom hem från jobbet igår efter de här båda dagarna från helvetet var Abbe lika varm som brorsan, hostade lika mycket och hade lika ont i halsen. Kändes rätt orättvist på något vis.

Jag längtade enormt att få komma ut på min MTB i skogen och cykla skiten ur mig. Finns inget bättre sätt att skingra tankarna. Och dessutom få frisk luft, motion och hela kroppen täckt av lera samtidigt. Nu hör det till saken att det ena bromshandtaget varit trasigt och cykeln har varit på verkstad. Jag fixar inte de där oljefyllda hydraulmanickerna själv, men SportSpec hade lovat att den skulle bli klar till helgen.

På fredag eftermiddag ringde mekanikern och sa att han fått fel grejer från leverantören och alltså inte hade reservdelen till min cykel, men han bad att få återkomma om en stund. Han skulle bara kolla en sak. Jag blev väldigt besviken.

Efter en halvtimme ringde han igen och sa att han fixat det. "Jag hade ett par gamla handtag liggande, det är mina privata, men jag satte på det ena på din hoj så du kan köra i helgen. Så fixar vi det sen." Jag blev så vansinnigt glad och imponerad över det han gjort. När jag berättade att jag verkligen kände ett enormt behov att få komma ut och cykla i helgen gav han mig en förstående blick och sa: "Jag misstänkte det".

Det här inlägget är kanske lite off topic. Nåja, det handlar ju om mig och mitt liv, men inte så mycket om killarna.

1996 startade en resa som jag är mycket stolt över. Förmodligen det jag är mest stolt över i mitt liv näst efter att ha satt Abbe och hans bror till världen. Men låt oss börja lite tidigare.

Jag gick på 4-årig teknisk linje i gymnasiet. Var duktig på matte och andra tekniska ämnen men ledsnade i trean och spenderade mer tid på Avenyns flipperhall än i lektionssalarna på Polhems tekniska gymnasium. Jag hoppade av och undrade vad jag skulle bli när jag blev stor.

Eftersom jag alltid hade varit duktig på teckning i skolan satte jag mig med Gula Sidorna (ja det var före internets tid, så gammal är jag) och slog upp sidorna med reklambyråer. Det var en jävla massa sidor rent ut sagt och jag hade ingen som helst koll på någon byrå på den tiden. Jag började på "A" och ringde alla företag listade under byråer. "Hej har ni jobb till mig, jag gillar att teckna." När jag tänker på det idag är det helt skrattretande. Men jag plöjde igenom hela alfabetet och fick jobb på "W".

Byrån hette West Art och var i mässbranschen. Jag stod på ett lager och putsade lampskärmar och aluminiumprofiler som kom tillbaks från mässor, med T-sprit. Jag packade skärmarna omsorgsfullt i lådor fem och fem redo för nästa mässa. Okej, inte Madison Avenue precis, men det var en fot in i branschen. Jag gav mig fan på att visa dem att jag hörde hemma i ateljén och inte på lagret och så småningom stod jag i Houston Texas på en mässa och monterade logotyper och bilder i montrar stora som hus.

För att göra en lång historia kort så gick jag från mässbyrån, via inhouse på Lindex-Gulins till en stor reklambyrå som hette ScanPartner, numera förkortat till SCP. Jag pluggade på kvällstid på Berghs och kom så småningom in på en designutbildning i England. Nyutbildad tog jag steget från AD-assistent till Art Director och började arbeta med Micke och Johan som kommit till byrån medan jag var utomlands och studerade. Vi märkte snabbt att vi brann för samma saker men också att resten av byrån inte riktigt gjorde det.

I april 1996 sa vi upp oss och startade GOSS Reklambyrå. Vi var okända, hade inga kunder och inga tunga meriter, men en fast övertygelse om att ju mer kreativ reklam, desto mer effektiv reklam. Vi bestämde att vi skulle skapa en arbetsplats där den viktigaste drivkraften var att ha roligt. Har vi roligt blir det bra reklam, tänkte vi. Det måste gå.

Och det gick! (Obs, här vill jag varna för skryt.) Vi har haft fantastiskt roligt, och blev så småningom fyra delägare med Stig. Vi har gjort reklam vi är otroligt stolta över, vi har vunnit flera Guldägg, Canneslejon, Eurobest-statyetter och andra fina priser. Vi har blivit utsedda till Sveriges Bästa Byrå av våra kunder fyra gånger i tidningen Resumé och Dagens Industri och vi har haft äran att ge ett antal vansinnigt begåvade människor en arbetsplats att gå till.

Nu har det gått sexton år och sagan om GOSS har nått sitt slut. Det har hänt saker på kundsidan som i kombination med en vikande konjunktur tyvärr tecknar en mörk framtidsbild för oss. Vi blöder och orkar inte hålla ut länge till. Och eftersom vi tycker om att göra saker på vårt sätt vill vi avsluta så snyggt och prydligt det går. Inte chansa, inte riskera att sätta andra på pottkanten om det går att undvika.

Och lika stolt som jag har varit över att kunna ge all fina "gossar" jobb på vår reklambyrå, lika ledsen är jag idag över att de nu står utan arbete. Är det någonting i hela världen jag önskar mig just nu så är det att de allihopa får nya fina jobb fort.

Nu är jag helt färdig. Helt slut. Som efter en begravning ungefär. Vilket det på sätt och vis har varit. Idag har vi gråtit, kramats och skrattat hysteriskt om vartannat. Jag har svalt åtskilliga klumpar i halsen när jag läst allt fint som sagts på Twitter och på Facebook av konkurrenter och kollegor. I morgon ska vi göra lika bra reklam alltid till våra kunder. Det förtjänar de.

UPDATE: Resumé har skrivit en resumé över byråns tid. Fin läsning.

Så här är det. Jag har känt mig rätt låg ett tag. Inte varit på humör. Inte varit glad. Trist.

Så igår kväll gick jag på teater med en kompis. Vi såg "Dixie Comedy Cabaret" på Lisebergsteatern. Jag var inte alls säker på om jag skulle gilla det innan vi gick dit. Visste inte riktigt vad jag tyckte om Per Andersson egentligen.

Men jäklar. Det var riktigt kul. Ett rasande tempo och en galen mix av olika genrer. Sjukt, fyndigt, dumt, tramsigt och smart i en salig röra. Jag garvade mest hela tiden och kände mig smått överkörd när föreställningen var slut. På ett bra sätt alltså.

Tack. Detta var vad jag behövde.

Abbe har börjat intressera sig väldigt mycket för bokstäver och ord på sistone. Han ljudar och försöker läsa ord han ser mest hela tiden. Och faktiskt, det verkar som att han har börjat att förstå principen även om den än så länge är ganska korta ord han knäcker. Igår vid nattningen utspelade sig följande:

– Pappa, det är bara två bokstäver i ja, sa Abbe och ljudade, jjjjj … aaaaa.
– Mm.
– Men i nej är det tre, nnnn … eeee … jjjjj.
– Mm.
– Då är det lättare att säga ja.

Han anar inte hur rätt han har.

Visste ni att det är internationella barndagen idag? Kanske inte. Men det är det. Det är nämligen så att det idag är 22 år sedan FN antog konventionen om barnens rättigheter, den 20 november 1989. Barnkonventionen är något viktigt och fint som vi ska vara rädda om, i den finns varje barns egna mänskliga rättigheter beskrivet i 54 artiklar.

Alla människor borde läsa på de där konventionerna med jämna mellanrum. Jag också. Så här lyder till exempel den andra artikeln: "Alla barn har samma rättigheter och lika värde. Ingen får diskrimineras." Och den tredje: "Barnets bästa ska komma i främsta rummet vid alla beslut som rör barn." Sjätte artikeln lyder så här: "Alla barn har rätt att överleva och utvecklas." Och den tolfte: "Varje barn har rätt att uttrycka sin mening och höras i alla frågor som rör henne/honom. Barnets åsikt ska beaktas i förhållande till barnets ålder och mognad."

De där fyra utgör på något vis grunden för hur vi ska se på barn och deras rättigheter. Om sedan man läser alla 54 artiklarna hittar man sådana som känns väldigt självklara (som nr 31, 33, 34, 38 t ex), men samtidigt påminns man om att de tyvärr inte är det överallt i världen.

Själv fastnar jag lite extra för nummer tjugotre: "Ett barn med funktionshinder har rätt till ett fullvärdigt och anständigt liv som möjliggör ett aktivt deltagande i samhället."

Det känns fint på något vis att en massa kloka människor har tecknat ner de här förhållningssätten. Låt oss hoppas att ännu fler kloka människor följer dem.

Jag läser en insändare i Göteborg-Posten om en familj som fick vänta i åtta timmar på barnakuten med sin fyraåriga dotter som brutit armen. Det är inte rimligt. Det gör mig ledsen att läsa detta och jag inser att det inte hänt någonting i rätt riktning trots debattartiklar och upprop från barnläkare på sjukhuset.

För nästan exakt ett och ett halvt år sedan skrev jag ett långt inlägg om detta och läget verkar vara helt oförändrat. Sorgligt.

Ni vet hur språket förändras, nya ord kommer in och gamla ord får ny betydelse. Och det är såklart barnen som först med att anamma det nya. Det är fett hit, äger dit och ibland är det nästan svårt att hänga med. "Ofta" till exempel, har ju fått en helt ny betydelse som ni kanske vet. På pilsnerfilmernas tid sa man "sällan", när jag var yngre sa man "säkert "eller "nog" och idag heter det "ofta".

Så här kan det låta. "Ofta han har gjort den där teckningen. Han ritar inte så bra." Eller så här. Jag: "Gillar du fisk?" Storebror: "Ofta." (Dvs ungefär: Nej, är du dum eller?)

Vi fick ett sånt där utskick från vår ICA-butik. Storebror tyckte det var strålande för det var rabatt på en massa saker vi brukar köpa. Bortsett från något erbjudande på trisslotter som vi aldrig köper står alla rabatterade produkter på våra inköpslistor. Jag förklarade för storebror att det är så det funkar, det där utskicket.
– De anpassar reklambladet efter oss. Vi får rabatter på saker vi köper ofta, sa jag.
– Meh! Ofta vi köper trisslotter ofta.

Eh. Just det.

– Jag undrar om jultomten finns på riktigt, sa Abbe idag.
– Han brukar ju komma på julafton med paket, försökte jag.
– Jag tror det är någon som ordnar paketen när barnen inte vet, sa Abbe
– Tror du det?
– Mm. Jag önskar mig en iPad, pappa.
– Oj då. Det är nog en lite dyr julklapp, sa jag och insåg att jag höll på att avslöja att det faktiskt trots allt är mamma, pappa eller någon annan som köper paketen.
– Ja alltså, det kanske blir lite dyrt för tomten att fixa det, fortsatte jag och försökte släta över mitt misstag.
Abbe tog en kort tankepaus och sa sedan:
– Jag undrar vara tomten får alla grejer ifrån.
– Du får fråga honom. Om han kommer till oss på julafton.
– Nej du, pappa. Kan inte du fråga honom det?
– Okej. Om jag kommer ihåg det.
– Jag säger till dig pappa. Och så frågar du. Ska vi säga så?
– Okej.

Väcktes av två små grabbar som kastade sig över mig och berättade ivrigt att det minsann var fars dag idag. Det var mycket viktigt att jag genast klev upp för de ville gärna visa något.

På bordet stod frukost och paket. Storebror hade gjort ett kort med alla de nordiska flaggorna och Abbe hade pysslat ihop en mobil mitt namn. Den gick från golv till tak.

Jag är lite osäker på om jag nämnt det tidigare, men jag älskar de här killarna väldigt mycket.

"Det är helt otroligt egentligen att vatten kan bli is, sa storebror. Tänk om en höna förvandlades till en ko när det blir minusgrader"

Den där Dan Eliasson som tillträtt som ny chef för Försäkringskassan, jag hörde en intervjuv med honom för ett tag sedan och tyckte att han verkade vettig. Och tänk, nu har han visst kommit på att de där idiotiska VAB-blanketterna inte var någon bra idé. Nu föreslår han att de ska bort. Tänk att det skulle behövas en ny chef för att komma på det.

En helg helt utan simskola. Ingen tennisskola. Inte någon fotbollsträning. Ingen cup. Inte ens ett barnkalas.

Märkligt. Men skönt.

En gång gnistrande, mångfacetterad och karaktäristisk.
Sedan livets vågor.
De kastar fram och tillbaks, hit och dit.
Sköljer över, smekande stillsamt.
Brusar fram, med våldsam kraft.
Ut mot bråddjupet, mot botten. Så in till land igen.
Varje gång slipas en liten bit av.
Varje gång rundas kanterna.
Facetterna slits bort.
Och med dem det som gnistrade.

Jag saknar mig.

Grattis på namnsdagen världens finaste storebror! Abbe firade dagen med att få årets influensavaccinspruta med traditionell fasthållning och tårar, men delade ändå ut namnsdagskramar till sin bror. Grattis Huno, säger han som bara Abbe kan.

Jag vill också passa på att puffa lite för en annan Hugo som behöver extra uppmärksamhet och stöd. Klicka in till hans mammas blogg och hjälp till att sprida så han kan få åka till USA och få en benmärgstransplantation.

Här är intervjun.



Och här är en länk till chatten.

Jag överlevde. Sitter på Bromma flygplats och läser alla fina tillrop på Twitter, Facebook, i bloggen och på mejl. Tack allihop.

Det var väldigt nervöst precis innan, men när Jesper väl började prata med mig kändes det inte så farligt längre. Jag måste säga att både han och alla andra i produktionen var otroligt trevliga och proffsiga på alla sätt, så man kände sig helt trygg.

Jag hade ingen kamera med mig, men knäppte några snabba bilder med telefonen så kvalitén blir därefter. Men så här såg det i alla fall ut bakom kamerorna.

Det fanns en monitor där jag kunde se vilka bilder och filmklipp de visade under intervjun, men jag vågade inte titta för då hade jag nog kommit av mig och svarat i nattmössan är jag rädd. Om en liten stund flyger jag hem och då ska jag titta på inslaget i lugn och ro. Lovar att länka eller bädda in inslaget här på bloggen när jag sitter vid en dator hemma.

Ps. Ser att bilderna blev väldigt konstigt beskurna. Det är första gången jag använder Bloggers app för mobilbloggning. Den verkar vara sådääär bra. Får snygga till det hemma sedan. Fixat.


Ganska pirrigt när jag kom hit i taxin.



Jesper presenterar dagens Triss-skrapare och jag chattar med tittare.


E-type om "Så mycket bättre". Ser verkligen fram emot den programserien, den var mycket bra i fjol.

Snygg backdrop på scenen. :)


Deportees lirar.

Sitter i sängen på mitt hotellrum med en Hof från minibaren. Jag har twittrat lite, tittat på Idol och bara tagit det lugnt. En rejäl förkylning har belägrat min kropp och jag hoppas slippa hosta för mycket i natt, och i morgon bitti också för den delen.

Jag sitter här och undrar lite hur storebror hade det på Halloween-discot på skolan. Gentlemannamässigt frågade han en tjej i veckan om hon ville gå med honom på discot. Killarna i klassen fick reda på det och skrattade ut honom. Sånt är livet. Men tjejen sa ja. Jag hann i alla fall sminka honom och hjälpa till att göra om honom till liemannen, innan jag åkte till Stockholm. Så jag vet att han såg riktigt läskig ut kvällen till ära.

Abbe hade sitt Halloween-kalas under dagen på skolan. Jag lämnade en Batman i morse och när jag hämtade honom i eftermiddags hade han fortfarande inte förvandlats tillbaka till Abbe. Ett bra betyg, får man gissa.

Nu ska jag sova och ladda inför direktsändningen i morgon. Håll tummarna för mig är ni snälla.

Ni som är morgonpigga på lördagar såg kanske Jesper Börjesson intervjua Amanda Schulman i Nyhetsmorgon på TV4 för två veckor sedan. Och sedan kanske Cecilia Blankens i lördags. Själv är jag oftast på simskolan med killarna vid den tiden på lördagarna men jag självklart har tittat på båda programmen i TV4 play i efterhand.

Jag tycker det är kul att Jesper Börjesson gör en serie intervjuer med "tongivande bloggare" som han själv säger. Man får inblick i hur andra tänker kring sitt bloggande och det här med bloggar lyfts fram på ett fint sätt. Och vet ni vad som är extra kul? Jo, att han räknar mig till den skaran. Tongivande bloggare, jo jag tackar jag.

Det är nämligen så förstår ni, att det är min tur härnäst! Javisst, det ska bli jättekul. Efter Amanda och Cecilia är det nu jag som åker till Stockholm i morgon kväll för att medverka i TV4 Nyhetsmorgon på lördag.

Så upp och hoppa på lördag morgon om ni vill se en Abbepappa prata blogg i morgon-TV.

Man påminns liksom om Abbes liv hittills, när följande utspelar sig i bilen:

Abbe: Om man svänger av här och upp lite så kommer man till mitt sjukhus.
Jag: Mm det stämmer. Till ditt sjukhus.
Storebror: Det hade jag ingen aning om.
Abbe: Men det hade jag en aning om.
Jag: Haha, ja du har koll på det Abbe, du som har varit där så himla mycket.
Abbe: Det var länge sen jag var där.
Jag: Jag nu är det en liten stund sen sist, men det är ju skönt. Eller hur?
Abbe: Men jag vill åka dit snart. Det var så länge sen nu.

Hoppsan! Jag har aldrig fått så många kommentarer om killarnas kläder någon gång tidigare. Man kanske skulle sadla om till modebloggare. :)

Men eftersom ni frågar så ska jag berätta om jackorna. De är splirrans nya och kommer från ett svenskt företag som heter Gneis. Och när vi ändå är inne på ämnet kan jag passa på att varmt rekommendera deras kläder. Killarna älskar dem.

Jag som länge har ägnat mig åt glaciärer, skidåkning, fjällvandring, klättring, paddling, mtb och sånt där är förstås en materialnörd som tillber gudar med namn som Gore-Tex, Primaloft och allt vad det nu heter. Det finns finns massor av fina grejer till en sån som mig. Men till barnen har det alltid varit svårare. Man vill ju att de ska kunna vara torra och varma när de är ute och leker, och extra viktigt blir det med ett hjärtbarn med dålig cirkulation. Men det har bannemig inte varit lätt att hitta bra funktionsplagg som inte är gjorda av bävernylon och väger tre ton eller har en passform som gör ungarna helt orörliga.

Tills min fru beställde overaller till barnen på nätet för några år sedan. Hon hade hittat något ganska nytt företag från någonstans upp i norra Sverige (Luleå tror jag det var). Gneis hette de. Jag vet inte hur hon ramlade på dem, men sedan dess har vi handlat varje år. Igen och igen. Overaller, thermobyxor, vinterjackor, överdragsbyxor, regnjackor och fleecetröjor.

Vi beställde en hel hög med kläder i år igen och för några veckor sedan kom en låda med fina och bra grejer. Jag såg förresten nu när jag skulle länka till dem att deras höstkampanj håller på oktober ut, så det är lite extra billigt några dagar till. Jag har tipsat alla vänner om Gneis och nu tipsar jag er också.

Som sagt, man kanske skulle bli modebloggare? Eller barnmodebloggare åtminstone. Eller kanske barnoutdoormodebloggare i alla fall. Jag har ju trots allt tillgång till världens finaste fotomodeller.

Alltså jag blir sjukt avundsjuk på storebror. Han kan crawla. Och då menar jag inte veva runt med armarna och sprattla med benen medan man knappt flyttar sig framåt i vattnet och samtidigt riskerar att drunkna av utmattning och allt vatten man sväljer. Det kan jag också. Nej, storebror kan crawla på riktigt, så att han flyter fram så där snyggt och snabbt och dessutom samtidigt vänder upp huvudet åt ena hållet och andas då och då. Han är åtta år.

Tydligen har man kommit på att det är lättare för barn att lära sig crawl än bröstsim. Motoriken är enklare och påminner mer om rörelser de redan kan sedan de började krypa. Det hade man minsann inte kommit på då jag gick i simskola. Jag tragglade bröstsim med en simställning som påminde mer om en sjöhäst än någon annan fisk.

Häromdagen simmade storebror hem ett simborgarmärke, stolt som en tupp. Egentligen simmade han nog hem två stycken om man räknar alla bassänglängderna. Men någon måtta får det ändå vara.

Jag träffade en gammal kollega och han sa något angående Pär Johansson och Uppdrag Granskning som jag tyckte var intressant och som jag funderade en del på efteråt. Vi pratade om människans behov av att förenkla saker och ting, dela upp i bra och dåligt, gott eller ont, svart eller vitt. Det är så mycket enklare att förhålla sig till sanningar om är antingen det ena eller det andra. En blandad verklighet blir för jobbigt.

Kanske var det därför jag blev så besviken i förra veckan? För mig är Pär Johansson lite av en idol. En kille med ett stort hjärta som gjort fantastiska saker för en grupp människor i samhället som ofta blir åsidosatta. Någon jag ser upp till och gärna lyfter fram som ett bra exempel. När jag såg programmet naggades den bilden i kanten och då blev det jobbigt.

Jag vill gärna tro gott om folk. Försöker se saker ur andras perspektiv för att förstå dem bättre. För så är det ju, att ibland fattar man inte hur sjutton folk tänker. Om man då bara för ett ögonblick försöker vara den andra personen, försöker tänka som honom eller henne, blir det oftast lättare att förstå. Kanske tycker man ändå olika, men det blir åtminstone lättare att relatera.

Enklast är såklart att välja sida. Att se svart eller vitt. Jag känner folk som alltid rasar över alla skandaler som presenteras i media. Som alltid ondgör sig över kändisen som gjort bort sig. Som alltid kastar den där stenen, oavsett hur mycket glashus man själv sitter i och oavsett om det handlar om politiker som fifflat eller andra kändisar som gjort något dumt. Jag tror det handlar om jakten på den där förenklingen. Det svarta eller vita.

Jag tänker fortsätta att beundra Pär Johansson för allt fantastiskt arbete han har gjort för utvecklingsstörda. Jag tror fortfarande att han hjälpt den gruppen människor än någon annan i det här landet och jag hoppas att han inte slutar med det. Jag hoppas också att han fortsätter föreläsa om det och inspirera andra människor, precis som han inspirerat till exempel ICA att att dra igång projektet "Vi kan mer". Det behövs fler sådana projekt och det behövs fler Pär Johansson. Och jag hoppas faktiskt att han fortsätter ta bra betalt för sina föreläsningar.

Jag hoppas också att han ser över amatörskådespelarnas löner och att han inte utnyttjar kommunens välvilja till sin fördel på ett dåligt sätt i fortsättningen. Jag hoppas han ser till så att inte Uppdrag Granskning har någon anledning att göra ett nytt program om honom.

Livet är helt enkelt inte svart eller vitt. Människor är inte bara bra eller dåliga. Inte ens Pär Johansson.


UPPDATERING:
Jag upptäcker att jag inte är ensam om att ha reagerat på programmet Sebastian Marquez von Hage skriver på Newsmill, Sebastian Robertson bloggar om det, Lena Hörngren, Prestationsprinsen och Josefine Jonsson, Kjell Stjernholm likaså. Sundsvalls Tidning skriver om det och Arbetarbladet ägnar en leadre åt det. Och kanske ännu fler som jag inte läst.

UPPDATERING 2:
Föräldrar till Glada Hudik-barnen replikerar i en insändare i SvD.

Ikväll är jag sur, irriterad och lite ledsen. Ledsen över att det verkar som att inte ens min stora hjälte Pär Johansson kunnat låta bli att försöka lura till sig lite extra pengar i sitt arbete med Glada Hudikteatern.

I kvällens Uppdrag granskning kommer det fram några grejer som inte känns helt bra. Och det gör mig ledsen. Men på samma gång blir jag jävligt sur och trött på hur fruktansvärt hårt vinklat och insinuativt programmet var. Som alltid när det gäller Uppdrag granskning.

De ville verkligen gräva fram en skandal om Pär Johansson. Oklart varför, men det ville de. Så pass mycket att de jobbat i åtta månader med reportaget, för att komma fram till, vadå? Slutsatsen de drar är att Pär ljuger när han säger att alla människor är lika mycket värda eftersom de utvecklingsstörda amatörskådespelarna tjänat 920:- per föreställning medan Pär Johansson blivit rik på projektet.

Men eftersom det verkar finnas förklaringar till det (som t ex att det är teaterförbundets riktlinjer för vad en amatörskådespelare ska tjäna) drar man på för fullt med andra grejer för att svartmåla Pär. Som att han flög hem från en föreställning på i Visby medan ensemblen åkte buss. Eller att hans föreläsningar knappast kan klassas som en bisyssla. Och så vidare. Vafan, vi hittade inte så mycket på honom, men dra på lite extra på det vi har. Vi får chansa. Det blir bra TV. Så de dundrar på, penslar med den breda penseln, stråkar och pukor för nu ska den skenhelige funkiskramaren hängas högt.

Jag slutar där jag började, med att jag är ledsen för att det verkar som allt mjöl i Pärs påsar inte är alldeles rent. Men motivet till att Uppdrag granskning så gärna vill sänka honom och kanske förstöra allt det fina han trots allt har åstadkommit för hela gruppen utvecklingsstörda, förblir oklart.

Jag måste erkänna att jag blev överraskad själv över hur jag kände i morse. Jag hade inte trott att en person jag inte känner skulle röra mig på det viset. Att en företagsledares bortgång skulle drabba mig alls. Men så blev det.

Steve Jobs påverkade mig och mitt liv. I den bransch jag arbetar har det alltid varit Apple som gällt. Allt annat har varit otänkbart. Då jag började jobba med reklam var vi i vår bransch ganska ensam om att anamma Macintosh, annat är det idag.

Med en aldrig trytande nyfikenhet och en ständig tro på att det går att förändra världen lyckade Steve Jobs med precis detta. Han förändrade världen.

"Here’s to the crazy ones. The rebels. The troublemakers. The ones who see things differently. While some may see them as the crazy ones, we see genius. Because the people who are crazy enough to think they can change the world, are the ones who do." (från Apples reklamfilm "Think different")

Apple och Steve Jobs har förändrat sättet vi använder datorer på, hur vi köper musik, använder våra telefoner, surfar på internet och tittar på TV.

Och han gjorde det inte genom att alltid i första hand titta på siffror. Han gjorde det genom att skapa en vision, något att växa i. Han gjorde det inte heller genom att utgå från tekniken i första hand. Steve Jobs utgick från oss, hur vi lever, vad vi behöver och hur man kan göra det enklare och mer användbart.

Jag fick en klump i halsen i morse. Och gåshud. När jag såg det här på Apples hemsida:




Och sedan det här hos stora konkurrenten Google (se lilla texten under knapparna. Länken går till apple.com där bilden ovan fanns):


Och så tycker jag den här lilla bilden som cirkulerat på Facebook idag är fin (jag vet inte vem som är upphovsman till den från början):



Det har sagts många bra saker om Steve Jobs idag. Det gör det ofta när någon avlider, men det fina är att det sas mycket bra om Jobs även innan han dog. Läs alla fantastiska citat på förstasidan av wired.com som Jocke Jardenberg tipsar om idag. De målar en bild av Steve Jobs storhet. Läs hela Jockes bloggpost förresten, den är mycket bra och där finns många bra länkar.

Aftonbladet skriver såklart massor. Och DN gör det också. Plus en herrans massa annan media.

UPDATE: Här är en fin text av en kvinna med en autistisk son och hennes syn på Apple som hjälpmedel för barn med behov av särskilt stöd.

Några av er tycker säkert att det här får väldigt stora proportioner. Kanske det. Men det går inte att komma ifrån faktum. Världen hade inte sett ut som den gör idag, om Steve Jobs inte funnits. Han har påverkat mitt liv. Steve Jobs har påverkat mig.

Vi hade ett möte med personal från skolan och fritids häromdagen. De ville veta lite mer om Abbes hjärtfel och diagnos. Ifall det är något speciellt de behöver tänka på till exempel. Mötet var på deras initiativ och alltså ingenting vi tvingat in. Engagemanget gör mig så otroligt glad.

Vi snackade om syndromet och vilka symptom som finns inom det, berättade om Abbes njure, hans gom och hjärtat. Vi förklarade hur det normalt ska funka i munnen när man talar och hur det ser ut hos Abbe, berättade om de olika operationerna han genomgått och hur hjärtat fungerar idag. Vi snackade om hur mycket Abbe orkar och ifall han fryser mer på vintern än andra barn och vi lämnade över antibiotika som han ska ha inom några timmar om han slår sig så att han blöder i munnen.

Personalen berättade hur det går i skolan och på fritids. Hur de upplever att han trots allt orkar ganska mycket även om de kan märka att hans energi tryter om det till exempel blir långa promenader. De sa att barnen inte har några problem att förstå vad Abbe säger och att han är väldigt duktig på att förklara och hitta andra vägar om det är något ord de inte fattar.

Vi berättade att alla barn med 22q11-deletionssyndrom har inlärningssvårigheter i någon form. Allt från lite jobbigare än andra barn med matematik, till lätt utvecklingsstörning. Så är det desvärre bara. De sa att de inte märkt något av detta än. Att de tycker Abbe hänger med och är på precis samma nivå som de andra barnen just nu.

Det är fina ord att höra. Jag drar en lättnadens suck och puffar det orosmolnet framför mig ett tag till.

– Det var ganska farligt faktiskt för det var några som kastade grekisk frisbee.

Så sa storebror när han hade haft friluftsdag med friidrott. Vad han ville säga var att några vuxna tränade diskus lite längre bort och kastade nästan ända in på planen där barnen var. Jag gillar hur han tänker. Det är som frisbee ungefär, sa han, fast en gammal sport som de började med i Grekland.
Alltså grekisk frisbee.

Abbe var i pysseltagen i helgen. De hade gjort älgar i skolan i veckan och han ville gärna visa mig hur man pysslar ihop en med hjälp av ett fotavtryck och två handavtryck. Vi letade fram lite kartong i de färger vi tyckte passade bäst. Det blev blåa ansikten och svarta horn i brist på brunt papper.

Kolla in bilderna. Abbe visar hur man gör. Älgarna fick hänga bredvid höstträdet han pysslade ihop en annan dag.

Abbe är tidigt ute i år. Han började skriva en önskelista till tomten i morse. Och han har dessutom tagit det här med önskelista till en helt ny nivå.

Nåja, han fick lite hjälp genom att han sa vad han ville skriva, jag stavade orden bokstav för bokstav och han skrev. Fina små ordentliga bosktäver. Jag är faktiskt lite imponerad över att han vet hur alla ser ut och kan plita ner dem så bra. Ett och annat s blir kanske bakvänt men ändå.

Listan fylldes med diverse saker som tennisrack, Blixten McQueen-garage, Bilar2-dvd och lite annat. Och så står där Super Mario Galaxy 3.

– Super Mario Galaxy 3, finns det? sa jag.
– Näe, svarade storebror.
– Vi har ettan och tvåan, sa Abbe. Jag önskar mig Super Mario Galaxy 3.
– Ja men det finns inte Abbe. Det finns bara 1 och 2, försökte jag.
– Meh! Man kan väl ÖNSKA sig?!

– Hur ser mitt hår ut? sa Abbe.
– Det är jättefint och vågigt, sa grannen.
– Åh vågigt, sa Abbe. Som havet.

Älskade storebror. Jag vill bara berätta en sak för dig. Den har gnagt i mitt samvete hela dagen. Jag känner mig väldigt dum för att jag blev sådär arg och skrek på dig. Jag ångrar så att jag ryckte i duschdraperiet så hela stången ramlade ner i badkaret, nästan på dig, när du skulle bada igår. Jag såg i dina ögon hur rädd du blev och det gjorde ont i mig. Om det är någon människa i hela världen som jag inte vill att du ska vara rädd för, så är det mig. Förlåt. Det var dumt gjort av mig och jag skäms.

Och du. Jag vet hur jobbig Abbe kan vara ibland. Jag vet att han kan vara en typisk lillebror och hur han pushar gränserna. Och även om både du och jag älskar honom, så kan han driva oss till vansinne när han är sådär tjatig.

Och vet du, jag pratade med Abbe innan han frågade om han fick bada med dig. Jag sa att om du inte ville så fick han inte lov att skrika och bråka sådär. Så som han gör när han inte får som han vill. Jag sa att om du skulle säga nej, så skulle han få han acceptera det. Han lovade mig, men höll inte löftet som du märkte.

Men ändå, min älskade vän. Även om lillebrorsan är jobbigast i hela världen, så får du inte göra som du gjorde igår. Istället får du ropa på mig eller mamma och be oss ta hand om din bror. Du får prata med honom och förklara varför du inte vill. Du kan till och med få lov muta honom med hans favoritlek, ett fotbollskort, eller en extra bit lördagsgodis om det krävs för att han ska ge sig.

Men du får aldrig, ALDRIG lov att slå honom. Okej?
Och jag ska vara en bättre pappa och inte rycka i duschdraperiet sådär.

En vän till oss är golf pro och klubbchef på en golfbana nära oss. Ingen i vår familj spelar men jag brukar tänka att jag ska börja med golf sedan, när jag blir gammal och har mer tid över. Det är ju ganska roligt trots allt – jag har provat några gånger – men väldigt tidskrävande. En vacker dag, när jag inte vågar flänga runt i skogen på en MTB längre, när jag inte jobbar jämt och när inte barnen kräver all min uppmärksamhet, då ska jag ta grönt kort och njuta hela dagarna i naturen medan jag försöker få den där lilla jäkla bollen att träffa det där lilla jäkla hålet på den stora, stora banan.

Vi får väl se. Jag har många kompisar som spelar så det kanske blir golfpremiär tidigare än jag tänkt mig. I alla fall. Klubben där vår polare är chef har någon typ av samarbete med ett varumärke som gör golfkläder bland annat och de skulle göra en fotografering för nya katalogen (tror jag). De behövde en kille i åtta-nioårsåldern som modell, storebror fick frågan och tackade ja.

Igår gick fotograferingen av stapeln och jag hängde med och tjuvkikade en liten stund. Lustigt nog kände jag fotografen. Vi har jobbat ihop med en gemensam kund i flera år, han plåtar och vi gör reklamen. Världen är inte så jättestor trots allt. Jag lämnade storebror i deras händer och smög runt och tog lite behind the scenes-bilder innan Abbe och jag åkte hem igen.

Abbe förresten. Hans stora behållning av storebrors fotojobb – han fick åka golfbil.

I natt kommer Abbe att bli tio kronor rikare. Lönen kommer att utbetalas av en fe och hon kommer att leverera den i ett glas vatten, märkligt nog. Hur hon tar sig in i vårt hus låter jag vara en olöst gåta. Hon kommer att se till att det ligger en guldpeng i det där vattenglaset hur som helst.

I utbyte har Abbes alltid så smittande leende fått ny layout. Ögonen glittrar som vanligt men det är något med munnen som är annorlunda.

Killarnas mormor och "morfar", alltså. Jag vet inte hur vi skulle klara oss utan dem. På riktigt. Det förstår jag bannemig inte.

Ville bara säga det.

– Asså det är en sak jag inte fattar, sa storebror.
– Vadå för något? sa jag.
– Jag fattar inte hur man ska kunna lära sig en grej.
– Hur man ska kunna lära sig en grej?!
– Ja. Alltså jag fattar hur man lär sig matte och svenska och sånt, det gör man ju i skolan. Det är bara att lära sig liksom.
– Men vad menar du då?
– Hur ska man kunna lära sig att vässa en penna? Frökens blir så vassa så man sticker sig på dom. Fattar inte.
– ?!

Vi läser bok för varandra på kvällen, storebror och jag. Efter kissning och borstning hoppar han i sin pyjamas och kryper ner i sängen. Jag bullar upp med kuddar, hämtar mina läsglasögon och klättrar upp bredvid honom. Storebror får börja.

Han slår upp sidan i "Fasornas port" där vi la bokmärket igår kväll och börjar läsa. Jag kikar över hans huvud och följer med i texten, någon gång emellanåt får jag be honom stanna upp och läsa igen om han läst fel, men det händer allt mer sällan. Hans ord – vissa långsamt bokstaverade, andra ledigt flytande – kittlar längs min ryggrad. Det är något som gör de här stunderna oslagbara, något som ger mig behagliga rysningar. Jag vet bara inte vad.


Och oss emellan, jag längtar redan till läggdags i morgon.

Om ni visste vad jag har saknat det. Jag har längtat så mycket att jag till och med gått omkring och småmuttrat som en sur gubbe för att det inte funkat eller blivit av. Tiden har inte räckt till, det har varit fotbollsturneringar hit, diverse byggprojekt dit och dessutom mycket att göra på jobbet. Men mest av allt är det en segdragen förkylning som stått i vägen.

Jag var anmäld till Bockstensturen den tredje september men började känna mig hängig med hosta och ont i halsen veckan innan. Jag hoppades in i det sista att det skulle gå över så att jag kunde vara med, men vågade inte chansa till slut. Det får räcka med en hjärtpatient i den här familjen. Men ni må tro att jag var tjurig den dagen. Sedan har den där förkylningen hängt i ett tag och inte förrän idag kände jag att jag vågade utmana den lite.

Äntligen fick jag komma ut i skogen på min mountainbike och bränna bort stresshormoner. Hej höstluft, du kalla och klara, du lätta och friska. Hej höstlöv, ni gula, orangea och röda, virvlande runt mina pedaler. Hej lera, i pölar djupa som oceaner som dragerar min cykel i brunt och som sprättande från hjulen ger mig svarta fräknar. Hej på er. Jag. Älskar. Er.

Det blir Helen som får gå på Photoshop Day och lyssna på de senaste nyheterna, tips och trix, inspiration om Photoshop, Lightroom och annat smått och gott. Med hela 67% av rösterna rutschade hennes setter hem segern.

Glidaren – 67 %
Djur i glasbur – 14 %
Off pissed – 14 %
Dogbreath – 5 %

Stort grattis, Helen!

Imorgon tänkte jag berätta vilken bild som fått flest röster i Terje-tävlingen. Så passa på att rösta nu.

Annars är det bra. Som det brukar en vanlig fredagskväll i en barnfamilj. Trött efter veckans jobb och mätt av tacos.

Bra, svarar Abbe med en liten och ljus röst på nästan allt fröken frågar. Hur det känns att komma till skolan, hur det går med kompisar, vad han tycker om att arbeta med skolans material, hur lunchen smakar och så vidare. Allt verkar vara bra. Eller "mra" som Abbe säger. Många av konsonanterna är ännu inte riktigt på plats, men vad gör det? Det är bättre att det går mra i skolan, konsonanter eller ej, än att det går dåligt med perfekt uttal.

Inskolningssamtalet idag kändes mra. Abbe verkar trivas och fröknarna tycker att det funkar som det ska, så vitt vi kan förstå. Då och då svävar Abbe iväg med sina svar och berättar i detalj om något som hänt på skolgården eller hur det funkar med toabesöken beroende på om han är lös eller hård i magen, till exempel. Fröken försöker hänga med i svängarna och fortsätter sedan ställa frågor.

Abbe svarar. Mra.

Ponera att du har suttit i typ tre veckor med dina kollegor och läst in dig på en ny kund. Och att du jobbade till sent igår kväll med att gestalta ett förslag på hur deras framtida reklammaterial ska se ut och fungera. Ponera sedan att du sitter hela dagen i ett möte och förklarar dina idéer. På engelska. Efter det åker du direkt därifrån till barnens skola för ett föräldramöte i några timmar. Ponera sedan att du kommer hem och hela området är kolsvart eftersom stormen slagit ut elen.

Ponera. Tröttheten.

Sådär. Efter noggrant övervägande och överläggande med Abbemamman har jag nu valt ut fyra finalister i Terje-tävlingen. Nu är det bara att rösta på er favorit. Och värva gärna röster från vänner och bekanta om ni har någon favorit. Det har jag inga som helst problem med. Det är ju ändå ett fint pris som står på spel – en biljett till Photoshop day.

PS. Jag hittade på namn till bilderna lite snabbt, tänkte det kanske var lättare att veta vilken som var vilken då. Hoppas det inte gjorde något. Nu kör vi.


Bild 1 – Glidaren. (Helen Hedin)

Bild 2 – Djur i glasbur. (Jonas Schrewelius)

Bild 3 – Off pissed. (Johanna Lagerfors)

Bild 4 – Dogbreath



Röstningen stänger fredag kväll 16/9.

Abbe har fått sin första lilla läxa i förskoleklassen. Han ska berätta varför han fick sitt namn och vad det betyder.

Första frågan är lite tricky. Varför fick Abbe sitt namn egentligen? Det blev liksom bara så, när vi panikslagna var på väg mot Drottning Silvias barnsjukhus dit de kört honom i ambulans ett drygt dygn efter att han kommit till världen via ett akut kejsarsnitt. Vi kom efter i vår bil och insåg att han behövde ett namn. Läs mer om det i bloggens allra första inlägg.

Andra frågan var ju bara att googla. Eftersom Abbe ursprungligen är ett smeknamn (dock ej för vår Abbe) blir betydelsen av namnet densamma som något av originalnamnen. T ex Albert eller Albin. Med andra ord ljus, glänsande, vit, den ljuse eller något åt det hållet.

Men vi hittade något som fick oss att sätta eftermiddagskaffet i halsen. Det visar sig att när man tittar på namnhistoriken så fanns där en fransk helgonbiskop som levde på 500-talet och bar namnet Albin. Och han, mina vänner, han är de sjuka barnens skyddspatron.

Känn på den.

Storebror: Kolla vad jag har plockat pappa.
Jag: Vadå?
(Han tömde en påse kantareller på en tidning på köksbordet.)
Jag: Va?! Har du plockat?
Storebror: Ja.
Jag: Helt själv?
Storebror: Ja, ihop med (och här radades namnen på tre små vänner från gatan upp).
Jag: Hur kom ni på det?
Storebror: Vi bara kände för det.
Jag: Wow.

Jag gillar att fotografera, det vet ni redan vid det här laget. Faktum är att jag gärna skulle ägna mycket mer tid åt det, kanske starta en fotoblogg till exempel. Om jag nu hade haft lite mer tid att ägna.

Ibland efterbearbetar jag bilderna lite. Ställer ljus, kontraster, färger eller gör bilden svartvit. Med Photoshop går det göra nästan vad som helst om man vet hur man ska hantera programmet. Otaliga är till exempel de himlar jag har förlängt i mitt jobb som art director, för att få plats med en rubrik eller en brödtext. Eller också ser man till att bli årets naturfotograf genom att retuschera in lodjur och mårdhundar i sina bilder lite där man tycker det passar.

Jag älskar Photoshop. Tycker det är ett underbart verktyg. Och snart ska jag gå på något som heter Photoshop Day, "En dag för dig som arbetar med foto och digital bild i studio, inhouse, byrå, frilans eller bara älskar bilder och Photoshop" som de säger själva. "En laddad dag full av kunskap och inspiration."

Och vet du vad det bästa är? Du kan vinna en biljett till Photoshop Day här på bloggen.

Biljetten är värd 2995:- (exkl moms) och du kan välja mellan att gå på seminariet i Stockholm, Göteborg eller Malmö. Mer information hittar du på deras hemsida. Själv går jag på Göteborgsseminariet, kanske ses vi där?

Så här gör vi. Eftersom Terje Hellesø visat vägen för hur man kan använda retusch för att få djuren att dyka upp där man vill, blir det temat på tävlingen. Retuschera in (eller klipp in) valfritt djur i en bild och mejla den till mig innan måndag 12/9. Mejladressen finns uppe till höger, bredvid Abbe. (Gör bilden max 800 pixlar på den längsta sidan) Jag väljer ut några favoriter och lägger upp dem på bloggen så får alla rösta. Den som får flest röster vinner biljetten. Okej?

PS. Jag tycker inte att man behöver vara duktig på retusch i den här tävlingen. :)

Lycka till.

Jag fick ett samtal från skolan i fredags. Abbe hade spelat innebandy med några andra barn och råkat få en klubba i ansiktet. Han blödde en hel del i munnen och var ledsen såklart. Egentligen inte någon större dramatik, det är sånt där som händer små sexåringar.

Om det inte var för Alfahemolytiska streptokocker – ganska vanliga bakterier som finns i munnen och på huden och inte orsakar så mycket skada i allmänhet. Men om man får ut dem i blodomloppet kan de orsaka endokardit – inflammation i hjärtats klaffar. Det vore inte bra för Abbe eftersom han har reservdelar i sitt hjärta.

Det var alltså bara att åka hem och blanda antibiotika. Inom fyra timmar efter blödning i munnen ska han ha en dos. Vi har alltid medicin hemma i pulverform. Nåja, det gick ju bra på alla sätt och vis. Abbe fick en fin fläskläpp, men piggnade snart till igen.

I bilen lite senare:
Abbe: Pappa, måste brorsan också äta medicin om han blöder i munnen?
Jag: Näe det behöver han inte gubben.
Abbe: Varför inte då?
Jag: Du behöver det för att du har lagat ditt hjärta, du vet. Det har ju inte han.
Abbe: Har doktorerna hjärtan?
Jag: Hur menar du?
Abbe: Har dom hjärtan när nån behöver laga sitt?
Jag: Du menar om de har hjärtan liggande som de kan sätta in? Näe. Men på dig har de bara bytt vissa bitar.
Abbe: Hade doktorn de bitarna?
Jag: Eh … nä, asså, doktorn fick de bitarna från någon.
Abbe: Va!? Från vem då?
Jag: Det vet jag inte. Det är hemligt.
Abbe: Var de från en kille eller en tjej?
Jag: Vet inte vännen. Det får man inte veta.

Abbe tystnade och verkade fundera på vad jag sagt. Jag drog en lättnadens suck. Jag såg liksom vart det var på väg. Så småningom skulle han frågat något så att jag varit tvungen att berätta att reservdelarna kommer från människor som dött. Jag vet inte hur han hade tagit det. Jag vill gärna förklara och berätta allt för honom. Vill att han ska veta och förstå. Men vissa saker kan få vänta

Det är ganska många år sedan nu. Tiden läker faktiskt sår, hur jävla stora och hemska de än är och hur omöjligt det än låter just där och då. Men den gör det. Jag sörjer inte Sigrid längre, men hon finns för alltid kvar i mina tankar.

Vi gick på samma designskola, hon och jag, hon var tillsammans med min bästa vän och han pluggade osteopati i samma engelska stad. Det var faktiskt så jag hamnade på den där utbildningen. Under ett besök hos min osteopatkompis passade Sigrid på att visa mig sin skola. Jag jobbade redan med formgivning hemma i Sverige och blev sugen, så jag åkte hem och jobbade ihop en portfolio och sökte till skolan. Året därpå började jag.

Sigrid var en fantastiskt konstnär och illustratör. Och hon var den finaste av vänner. Inte långt efter att vi alla flyttat hem till Sverige fick jag den glada nyheten att de väntade ett litet barn. Det var så spännande och vi gladde oss mycket tillsammans. Jag var praktiskt taget med på förlossningen. Vi hade ätit middag tillsammans hemma i deras lägenhet och Sigrid började få ganska ont, men sa att det säkert bara var lite förvärkar som snart skulle gå över. Det gjorde de inte så de ringde en taxi och jag gick hem tillsammans med min flickvän. Vi hade en promenad hem till vår lägenhet på tjugo, kanske tjugofem minuter, men innan vi kommit hem var bebisen född. De hann knappt ur taxin. Förvärkarna var tydligen krystvärkar.

Det blev en liten pojke och lyckan var enorm. Men inte så länge. Sigrid började bli dålig. Hade ont och svettades floder om nätterna. De sökte hjälp, men fick först inga svar. När de vid ett besök hemma hos hennes föräldrar över jul gick till en läkare där, upptäcktes det. Hon hade cancer.

Det var en ovanlig form av lymfatisk leukemi, hon avbröt amningen och de satte in behandlingar omedelbart. Allt var kaos. Strålningar och cellgifter avlöste varandra och mitt i alltihop, en liten bebis. De kämpade så hårt tillsammans för att besegra monstret och ett tag såg det ut att ha lyckats. Sigrid var fri från cancerceller och vi firade tillsammans. Äntligen kunde de se framåt igen.

Cancern kom tillbaks och då gick det snabbt. En dag slutade Sigrid att andas. Hon var då tjugofem år och deras son var knappt fyllda ett. Eller om han kanske var ett. Jag minns faktiskt inte, allt var ett töcken.

Jag skulle ha varit deras bestman, istället bar jag ut kistan ur kyrkan. Jag minns så väl hur jag frös när vi sänkte ner den i marken och stod runt den då prästen strödde jord. Jag minns hur alla slängde ner var sin blomma på kistan och att jag hade gjort en liten bukett av en ros och två penslar. Det var de finaste penslarna konstnärsbutiken hade att sälja, det hade jag försäkrat mig om. Jag tänkte att hon kanske skulle komma att behöva dem.

När vi gick därifrån med armarna om varandra, min bästa vän och jag, sa han "Det var ju inte så här det skulle bli. Vi skulle ju planera bröllop tillsammans, inte begravning". De där orden glömmer jag aldrig. Aldrig någonsin. På väg hem från mottagningen gick jag ensam genom Slottskogen och skrek högt rakt ut. Jag grät så jag skakade.

Varför berättar jag det här just idag? Jo, för att jag fick se en film. "Det är okej att känna" heter den och det var precis vad jag gjorde när jag såg filmen. Det är en ideell organisation som heter Ung Cancer som gjort den, som vänder sig till unga vuxna cancerdrabbade, 16-30 år.
 Titta på filmen, sprid den gärna och berätta för de du känner som kanske kan ha glädje av den här organisationen.

Som sagt. Jag sörjer inte Sigrid längre, men det är okej att känna och det gjorde jag idag.