Mycket känner man igen. Samma förberedelser, provtagningar och tester. Samma outhärdliga smärta i hela kroppen när man lämnar honom till operation. Klumparna i halsen, tårarna och oron är precis likadana. Procedurer inför och efter operationen. Samma.
Och som vanligt larmar poxen. Instrumentet som mäter syremättnad i blodet. Samma larm. Men något är väsentligt annorlunda. När Abbes syremättnad någon gång då och då sjunker från de 94-97% den ligger och pendlar mellan, larmar det. När den går under larmgränsen på 90%.
Abbe har aldrig hittills under sitt liv nått över den gränsen. Aldrig någonsin över.
Andra bloggar om: saturation, pox, syremättnad, barn, hjärta, tårar, operation
Och som vanligt larmar poxen. Instrumentet som mäter syremättnad i blodet. Samma larm. Men något är väsentligt annorlunda. När Abbes syremättnad någon gång då och då sjunker från de 94-97% den ligger och pendlar mellan, larmar det. När den går under larmgränsen på 90%.
Abbe har aldrig hittills under sitt liv nått över den gränsen. Aldrig någonsin över.
Andra bloggar om: saturation, pox, syremättnad, barn, hjärta, tårar, operation
"Det gäller att äta elefanten i små bitar" som min kollega brukar säga, när det är något stort och jobbigt man ska ta sig igenom. Nu har vi precis tuggat i oss snabeln och ena örat. Etapp ett och två är avklarade.
Det första och största steget – operationen – är genomförd. Och klockan elva i förmiddags checkade vi ut från Hotell B-IVA och tog hissen ner till avdelning 323. Gött! Inte för att jag ogillar IVA, tvärtom. De är helt fantastiska. Men det betyder att allt är så stabilt för Abbe att deras specialistkunskap behövs bättre för något annat litet barn.
Det första och största steget – operationen – är genomförd. Och klockan elva i förmiddags checkade vi ut från Hotell B-IVA och tog hissen ner till avdelning 323. Gött! Inte för att jag ogillar IVA, tvärtom. De är helt fantastiska. Men det betyder att allt är så stabilt för Abbe att deras specialistkunskap behövs bättre för något annat litet barn.
Nu är sista dränaget från bröstkorgen bortplockat. Det är bra, för det betyder att det inte blöder så mycket kring operationsområdet längre.
Dessutom tog de bort artärnålen. Det är utgången, kan man säga. Ur den kan man tappa blod och ta prover. Dess motsvrarighet på ingångssidan kallas för CVK – central venkateter. Det är den som sitter uppe vid halsen på Abbe och går rakt in i en hålven, dvs en större ven som ligger mer centralt, nära hjärtat. Den används till att ge diverse mediciner och eftersom den sitter där den sitter ger det väldigt omedelbar effekt. Men den sitter kvar. Det är artärnålen som är borttagen.
Dessutom tog de bort artärnålen. Det är utgången, kan man säga. Ur den kan man tappa blod och ta prover. Dess motsvrarighet på ingångssidan kallas för CVK – central venkateter. Det är den som sitter uppe vid halsen på Abbe och går rakt in i en hålven, dvs en större ven som ligger mer centralt, nära hjärtat. Den används till att ge diverse mediciner och eftersom den sitter där den sitter ger det väldigt omedelbar effekt. Men den sitter kvar. Det är artärnålen som är borttagen.
Barnsjukhuset i morgonsol. Innanför fönstret längst till vänster i (näst) översta raden, ligger Abbe. Sostrålarna har ännu inte nått in till hans säng. Men snart.
Abbe sover fortfarande. Han har gjort det i drygt 37 timmar nu, om man bortser från de små korta uppvaknanden han gjort då och då under dagen. Han har öppnat ett, ibland två ögon, gnytt med en liten ynklig, hes röst, försökt få bort någon slang eller sladd, och somnat om.
Vid några tillfällen har han försökt vända sig, byta ställning eller till och med sätta sig upp. Mamma, pappa och IVA-sköterskorna har då fått ägna sig åt att ömsom lugna Abbe så han somnar igen, och ömsom reda ut vad som mest kan liknas vid makramé bestående av katetrar, drän, pacemakertrådar och annat som Abbe är uppkopplad mot.
Förhoppningsvis sover han till i morgon bitti. Det är lika bra att han slipper vara vaken nu i början, det är bara jobbigt för honom.
Trött............................................Makramé.
Vid några tillfällen har han försökt vända sig, byta ställning eller till och med sätta sig upp. Mamma, pappa och IVA-sköterskorna har då fått ägna sig åt att ömsom lugna Abbe så han somnar igen, och ömsom reda ut vad som mest kan liknas vid makramé bestående av katetrar, drän, pacemakertrådar och annat som Abbe är uppkopplad mot.
Förhoppningsvis sover han till i morgon bitti. Det är lika bra att han slipper vara vaken nu i början, det är bara jobbigt för honom.
Trött............................................Makramé.
Abbe har öppnat ögonen några få gånger under dagen. Men bara för att stänga dem strax igen. För en liten stund sedan vaknade han dock och satte sig upp! Det måste ju göra fruktansvärt ont med det stora ärret på bröstkorgen. Tur att han får sin beskärda del av morfin.
I alla fall. Han satte sig upp, tog tag i sonden som går genom näsan och ner i magsäcken, och drog ut den hela vägen. Han gnydde med en liten hes röst och la sig ner igen. Allt gick så fort att ingen han stoppa honom. Han tyckte väl att slangen var irriterande. Tänk när vaknar han till ännu mer, och upptäcker resten av slangarna och sladdarna.
Det blir spännande.
I alla fall. Han satte sig upp, tog tag i sonden som går genom näsan och ner i magsäcken, och drog ut den hela vägen. Han gnydde med en liten hes röst och la sig ner igen. Allt gick så fort att ingen han stoppa honom. Han tyckte väl att slangen var irriterande. Tänk när vaknar han till ännu mer, och upptäcker resten av slangarna och sladdarna.
Det blir spännande.
Det är mycket som händer på barn-IVA. Alltid någon som knappar på en maskin, antecknar i ett observationsblad, mjölkar ett drän eller pytsar på mer av någon substans i systemet av slangar.
Alltså, jäklar vad bra de är! Jag menar, det är sällan man är så i händerna på någons yrkeskunnande som då man är på IVA. De har ju Abbes liv i sina händer. Vilket arbete, va? ”Vad gjorde du på jobbet idag? Jaså, en annons för det och det? Själv höll jag en 7-dagars bebis vid liv” Men jag tror inte de går omkring och tänker så. De gör bara sitt jobb.
Och det är jag oerhört tacksam för.
Andra bloggar om: IVA, intensivvård, proffs, sjukvård
Abbe andas för egen maskin! Respiratorn är borta, och den jobbiga slangen med det.
Det ska jag fira med ännu en kopp kaffe.
Det ska jag fira med ännu en kopp kaffe.
Sjuksköterska. Syster. Det hörs ju på namnet att det är en kvinna. Men det utbildas ju en del killar också på vårdlinjen. Vart tar de vägen? Ambulanssjukvården får nog en del, men resten? Efter våra hundratals kontakter med sjukvården har jag bara stött på manliga sköterskor på ett enda ställe. Intensivvårdsavdelningen.
Kan det vara blandningen av mycket teknik och en del ”action”?
Andra bloggar om: sjuksköterskor, genusperspektiv, IVA, sjukvård, kvinnoyrke
Kan det vara blandningen av mycket teknik och en del ”action”?
Andra bloggar om: sjuksköterskor, genusperspektiv, IVA, sjukvård, kvinnoyrke
Abbe har två dränslangar. Eller rättare sagt hade. Nu har det tagit bort det ena. Skönt. Mer Abbe, mindre slangar.
Jag är drogkonservativ. Ja alltså, jag tar gärna ett glas vin eller en god öl, då och då. Så konservativ är jag inte. Men andra droger är jag väldigt skeptisk mot, i synnerhet narkotika.
Men hur skulle man klara sig inom sjukvården utan droger, som ute på gator och torg klassas som narkotika? Kanske skulle det funka, men jag skulle inte vilja prova. I sjukvårdssammanhang är de ett måste. Drogerna. Knarket.
Min – eller rättare sagt Abbes – favoritdrog just nu heter Dormicum. Även kallat Midazolam. Eller Lisebergsmedicin som personalen säger till barnen. Liseberg – för att man blir snurrig och fnittrig. Utan den hade det varit betydligt jobbigare.
I måndags när Abbe inte ville vara med om alla undersökningar och fasthållningar, ströks det ena momentet efter det andra, för att göras senare. Under påverkan av just Dormicum.
När Abbe var helt hysterisk mot slutet av dagen fick han en dos inför de sista, sparade momenten. Ultraljud, EKG och nålsättning skulle klaras av på de knappa tio minuter som dosen skulle räcka till.
Han skrek, sparkade och var vansinnig. Fick Dormicum i rumpan, och så blev allt lugnare. Plötsligt var de små blå EKG elektroderna – som han alldeles nyss hatade – rätt fina. Eller rättare sagt riktigt roliga. Han fnissade hysteriskt åt varje elektrod de klistrade på hans lilla kropp. Så underbart skönt.
Dessutom ska de enligt personalen glömma det de upplevt under ruset. Och där har vi den största vinsten tycker jag. Jag vill inte fylla på mer i Abbes förråd av jobbiga sjukhusupplevelser. Han har så mycket framför sig.
Andra bloggar om: droger, knark, sjukvård, midazolam, dormicum
En slang mindre nu på morgonen.
PA-katetern mäter blodtryck. Men inte det vanliga som man gör med en manschett runt armen. Med den metoden mäter man trycket som hjärtat pumpar ut blodet i kroppen med.
Det PA-katetern mäter är blodtrycket på det blodet som hjärtat pumpar till lungorna. Där går det inte att sätta en manschett Därför PA-kateter.
PA-katetern mäter blodtryck. Men inte det vanliga som man gör med en manschett runt armen. Med den metoden mäter man trycket som hjärtat pumpar ut blodet i kroppen med.
Det PA-katetern mäter är blodtrycket på det blodet som hjärtat pumpar till lungorna. Där går det inte att sätta en manschett Därför PA-kateter.
Allt har gått bra! Kirurgerna är nöjda. Narkosläkaren är nöjd. Då är vi också det.
Abbe sover på intensivvårdsavdelningen. Narkosläkaren sa att det såg så stabilt ut att de skulle kunna låta honom vakna redan ikväll. Men istället tänker de hålla honom sovande tills i morgon förmiddag. Han kan behöva det efter den här dagen. Sedan ska han successivt få vakna till liv under kontrollerade former.
Jag ska försöka berätta mer om vad de gjort och hur allt går till.
Men det gör jag en annan dag.
Vi skulle räkna med att operationen tar hela dagen, sa kirurgen igår. Kvart över sju i morse kom vi in till sjukhuset, duschade Abbe en sista gång med antiseptisk svamp innan vi lämnade honom sovande i narkosläkarens beskydd klockan åtta.
"Det tar ofta lite längre tid när man varit opererad tidigare – som Abbe", sa kirurgen. "Det blir en del ärrvävnad att ta sig igenom innan man kommer fram och kan börja operera. Vid första operationen tar det ungefär en halvtimme att öppna bröstkorgen och sedan ligger allt där, men nu räknar vi med två-tre timmar"
"Själva ingreppet tar några timmar", fortsatte han. "Det är ett större ingrepp än de vi gjort på Abbe tidigare. Mer komplicerat. Dessutom behöver narkospersonalen lite tid före och lite efter för att göra sitt jobb. Så räkna med att ni får komma upp på IVA sen eftermiddag, kväll."
Facit:
Abbe sövdes 08.00.
De började operera vid 10.00.
Kirurgen ringde strax före 15.00 och sa att han var klar med sitt jobb.
16.30 hörde de av sig från IVA och sa att vi kunde komma upp.
Snabbare än vi trott altså. Det var skönt.
Andra bloggar om: barn, operation, IVA, kirurg
"Det tar ofta lite längre tid när man varit opererad tidigare – som Abbe", sa kirurgen. "Det blir en del ärrvävnad att ta sig igenom innan man kommer fram och kan börja operera. Vid första operationen tar det ungefär en halvtimme att öppna bröstkorgen och sedan ligger allt där, men nu räknar vi med två-tre timmar"
"Själva ingreppet tar några timmar", fortsatte han. "Det är ett större ingrepp än de vi gjort på Abbe tidigare. Mer komplicerat. Dessutom behöver narkospersonalen lite tid före och lite efter för att göra sitt jobb. Så räkna med att ni får komma upp på IVA sen eftermiddag, kväll."
Facit:
Abbe sövdes 08.00.
De började operera vid 10.00.
Kirurgen ringde strax före 15.00 och sa att han var klar med sitt jobb.
16.30 hörde de av sig från IVA och sa att vi kunde komma upp.
Snabbare än vi trott altså. Det var skönt.
Andra bloggar om: barn, operation, IVA, kirurg
Liten liten kille i stor stor säng.
Vi följde upp en gammal tradition från förra operationen. För att fördröja tiden och tänka på något annat åkte vi och tittade på bil. En elhybridbil.
Efter att ha sett "En obekväm sanning", vill man ju att världen ska finnas kvar till Abbe och brorsans barnbarn med. (Pretto)
Andra bloggar om: Toyota Prius, Al Gore, En obekväm sanning, miljöbil
Efter att ha sett "En obekväm sanning", vill man ju att världen ska finnas kvar till Abbe och brorsans barnbarn med. (Pretto)
Andra bloggar om: Toyota Prius, Al Gore, En obekväm sanning, miljöbil
Småsnack vid nattningen i går kväll:
– Jag tycker det är lite läskigt de ska operera Abbe i morgon, sa mamman till storebror.
– Jag tycker också att det är läskigt, jag vill inte att de ska operera på mig, sa storebror.
– Men det behöver du inte, för ditt hjärta är ju friskt. Abbes är trasigt.
– Ja, sa storebror, nu står det bara en gubbe och pumpar därinne. Men sedan kommer det att vara två gubbar som pumpar för fulla muggar.
Tänk vad de förstår mycket ändå.
Andra bloggar om: hjärtat, barn, operation, fundering
– Jag tycker det är lite läskigt de ska operera Abbe i morgon, sa mamman till storebror.
– Jag tycker också att det är läskigt, jag vill inte att de ska operera på mig, sa storebror.
– Men det behöver du inte, för ditt hjärta är ju friskt. Abbes är trasigt.
– Ja, sa storebror, nu står det bara en gubbe och pumpar därinne. Men sedan kommer det att vara två gubbar som pumpar för fulla muggar.
Tänk vad de förstår mycket ändå.
Andra bloggar om: hjärtat, barn, operation, fundering
Det går inte. Efter alla dess operationer och narkoser Abbe har varit med om skulle man tro att man kan det här nu. Att man vet hur man ska ta det. Hur det känns när han somnar in i famnen.
Glöm det. Man mår lika jävla illa varje gång.
Glöm det. Man mår lika jävla illa varje gång.
Idag var det inskrivning. Det låter enkelt. Hej hej, jag heter så och så och här är mitt personnummer, jaså rum fyra, tack tack. Men riktigt så går det inte till.
Man ska mätas och vägas. Saturationen (blodets syremättnad) ska läsas av, EKG ska tas, liksom en hel massa prover. Lungorna ska röntgas. Dessutom ska det tittas i öron och hals, lyssnas på hjärta frågas frågor om allt möjligt allmänmedicinskt. Sedan ska det göras ett ultraljud på hjärtat och sättas en nål för proverna och för narkosen i morgon. Man ska prata med sjukgymnast om tiden efter operation, narkosläkare inför det de ska göra och slutligen ska kirurgen prata igenom det kommande ingreppet.
Det mesta av ovanstående har gått hyfsat förr. Vid de två tidigare operationerna var han visserligen pytteliten, men han har genomgått proceduren flera gånger sedan dess vid undersökningar som krävt narkos till exempel.
Idag gick ingenting. Det var knappt att han gick med på att väga sig. Personalen har lugnat och tröstat, skojat och flamsat för att avleda. Sjukhusclownerna var inne och blåste såpbubblor, sjöng barnvisor till uckulele och klippte Pippifigur i gul papp. Men tro inte att Abbe lät sig luras av det. Han har sparkat och vrålat och tårarna har sprutat ur hans små ögon.
Vid ett tillfälle var vi åtta personer i rummet vara fyra som höll i honom, men han sprattlade så en stackars sköterska miste greppet om ett litet rör med Abbeblod i. Det for i golvet och det såg ut som ett smärre blodbad. Jag led nästan lika mycket med sköterkan som försökte sätta nål, som med Abbe.
På slutet bara det snurrade i huvudet på mig. Jag kände mig lätt svimmfärdig med gråten bubblande under ytan.
Nu har vi tvättat Abbisen här hemma med Hibiscrub (antiseptiskt hudrengöringsmedel) först en gång, gett honom ett lavemang och sedan Hibiscrubbat igen. Nu ligger han i en nytvättad pyjamas i nytvättade lakan och sover. Nu är det dags att ge honom en sista omgång välling. Det blir ingen mer mat innan operationen i morgon.
Sen ska jag sova. Jag är trött.
Andra bloggar om: barn, operation, hjärtfel, hibiscrub, EKG, blod
Man ska mätas och vägas. Saturationen (blodets syremättnad) ska läsas av, EKG ska tas, liksom en hel massa prover. Lungorna ska röntgas. Dessutom ska det tittas i öron och hals, lyssnas på hjärta frågas frågor om allt möjligt allmänmedicinskt. Sedan ska det göras ett ultraljud på hjärtat och sättas en nål för proverna och för narkosen i morgon. Man ska prata med sjukgymnast om tiden efter operation, narkosläkare inför det de ska göra och slutligen ska kirurgen prata igenom det kommande ingreppet.
Det mesta av ovanstående har gått hyfsat förr. Vid de två tidigare operationerna var han visserligen pytteliten, men han har genomgått proceduren flera gånger sedan dess vid undersökningar som krävt narkos till exempel.
Idag gick ingenting. Det var knappt att han gick med på att väga sig. Personalen har lugnat och tröstat, skojat och flamsat för att avleda. Sjukhusclownerna var inne och blåste såpbubblor, sjöng barnvisor till uckulele och klippte Pippifigur i gul papp. Men tro inte att Abbe lät sig luras av det. Han har sparkat och vrålat och tårarna har sprutat ur hans små ögon.
Vid ett tillfälle var vi åtta personer i rummet vara fyra som höll i honom, men han sprattlade så en stackars sköterska miste greppet om ett litet rör med Abbeblod i. Det for i golvet och det såg ut som ett smärre blodbad. Jag led nästan lika mycket med sköterkan som försökte sätta nål, som med Abbe.
På slutet bara det snurrade i huvudet på mig. Jag kände mig lätt svimmfärdig med gråten bubblande under ytan.
Nu har vi tvättat Abbisen här hemma med Hibiscrub (antiseptiskt hudrengöringsmedel) först en gång, gett honom ett lavemang och sedan Hibiscrubbat igen. Nu ligger han i en nytvättad pyjamas i nytvättade lakan och sover. Nu är det dags att ge honom en sista omgång välling. Det blir ingen mer mat innan operationen i morgon.
Sen ska jag sova. Jag är trött.
Andra bloggar om: barn, operation, hjärtfel, hibiscrub, EKG, blod
Ursäkta språket, men det är så det känns just nu. Abbe har varit vettskrämd, arg och otröstligt ledsen. Det märks att han blivit ett par år äldre än då han gick igenom detta sist. Han har fått en egen vilja. En väldigt stark sådan.
Nu är jag helt slut. Sitter knockad i en soffa och väntar på att någon ur narkospersonalen ska komma och prata med oss. Och så kirurgen. Han som ska laga Abbes hjärta.
Om jag orkar skriver jag mer ikväll. Annars hörs vi i morgon.
Nu är jag helt slut. Sitter knockad i en soffa och väntar på att någon ur narkospersonalen ska komma och prata med oss. Och så kirurgen. Han som ska laga Abbes hjärta.
Om jag orkar skriver jag mer ikväll. Annars hörs vi i morgon.
Abbe har fått bedövningssalva – Emla – på strategiska ställen. Det vill säga ställen där man tror sig kunna hitta något kärl att sätta en nål i. I väntan på att den ska börja verka åker vi lite rutchkana, leker och ritar i lekhörnan på avdelningen.
Andra bloggar om: Emla, bedövning, barn, operation, sätta nål
Okej. Jag är möjligen något färgad av mitt yrke. Men jag gillar när formgivning har funktion eller mening, och inte bara är taget helt ur luften. Därför blev jag lite extra glad då Abbe fick de här tabletterna. De heter Trombyl och Abbe äter en halv om dagen (varje piller är väl ca 5 mm på bredden).
Vilken del av kroppen är de till för, tro?
Andra bloggar om: medicin, tabletter, piller, Trombyl, hjärtmedicin, hjärtfel
Jag har försökt berätta för Abbe vad som händer nästa vecka. Förbereda honom lite.
– På tisdag ska du opereras, Abbe.
– Mm.
– Då ska doktorn laga ditt hjärta.
– Ammi äh-ah.
– Abbes hjärta, ja.
– Mamma äh-ah.
– Mammas hjärta?
– Mmm. Ah-aphf äh-ah.
– Pappas hjärta? Nej, vi ska bara laga Abbes.
– Mm.
Jag får nog göra ett nytt försök.
Andra bloggar om: barn, operation, hjärtfel, förberedelser
– På tisdag ska du opereras, Abbe.
– Mm.
– Då ska doktorn laga ditt hjärta.
– Ammi äh-ah.
– Abbes hjärta, ja.
– Mamma äh-ah.
– Mammas hjärta?
– Mmm. Ah-aphf äh-ah.
– Pappas hjärta? Nej, vi ska bara laga Abbes.
– Mm.
Jag får nog göra ett nytt försök.
Andra bloggar om: barn, operation, hjärtfel, förberedelser
En är två och ett halvt. En snart fem. De delar sovrum. När man är två föräldrar funkar det utmärkt. Den ena nattar Abbe och den andra läser någon mysig bok för hans storebror. När Abbe somnat kan man smyga in och lägga sig med brorsan som blivit bortskämd med att alltid somna med en förälder.
Men när man är själv, när mamman är inte är hemma vid läggdags av någon anledning. Då kör det ihop sig.
Att lägga dem samtidigt går inte. Det är alldeles för spännande. Abbe blir tossig, och det tycker brorsan är jättekul. Han fnissar, och Abbe blir än mer uppskruvad. Så det är en och en som gäller.
Jag sitter hos Abbe. Han har alltid varit enkel att natta, bara att lägga honom, pussas lite och säga god natt. Sen kunde man gå därifrån och han somnade själv. Så är det inte längre. Så jag sitter där och hoppas att Abbe ska somna innan Bolibompa är slut. Det håller nämligen brorsan sysselsatt. Nix, han somnar såklart inte. Jag hoppas att det efterföljande ungdomsprogrammet Bobster ska fängsla storebror en stund, men inte vara kusligt eller olämpligt för en fyraåring.
Men, nej. Precis när Abbe nästan somnat. När han blundar och är de där skälvande sekunderna från att ramla över kanten till drömmarnas land. Precis då tröttnar storebror på att sitta ensam framför TV:n. Han dundrar in, säger något, Abbe vaknar och man är tillbaks på ruta ett.
Jag har försökt förklara. "Om du bara väntar lite till så kommer pappa. Ju fler gånger du kommer in desto längre tid tar det" Men hur ska han kunna förstå? Han längtar ju efter pappa och vill inte sitta framför en TV. Det vill ju inte jag heller att han ska. Jag vill ju läsa en bok för honom. Men för varje gång han kommer in i sitt och Abbes sovrum, så...
Andra bloggar om: barn, nattning, sova, sagor, Bolibompa, Bobster
Men när man är själv, när mamman är inte är hemma vid läggdags av någon anledning. Då kör det ihop sig.
Att lägga dem samtidigt går inte. Det är alldeles för spännande. Abbe blir tossig, och det tycker brorsan är jättekul. Han fnissar, och Abbe blir än mer uppskruvad. Så det är en och en som gäller.
Jag sitter hos Abbe. Han har alltid varit enkel att natta, bara att lägga honom, pussas lite och säga god natt. Sen kunde man gå därifrån och han somnade själv. Så är det inte längre. Så jag sitter där och hoppas att Abbe ska somna innan Bolibompa är slut. Det håller nämligen brorsan sysselsatt. Nix, han somnar såklart inte. Jag hoppas att det efterföljande ungdomsprogrammet Bobster ska fängsla storebror en stund, men inte vara kusligt eller olämpligt för en fyraåring.
Men, nej. Precis när Abbe nästan somnat. När han blundar och är de där skälvande sekunderna från att ramla över kanten till drömmarnas land. Precis då tröttnar storebror på att sitta ensam framför TV:n. Han dundrar in, säger något, Abbe vaknar och man är tillbaks på ruta ett.
Jag har försökt förklara. "Om du bara väntar lite till så kommer pappa. Ju fler gånger du kommer in desto längre tid tar det" Men hur ska han kunna förstå? Han längtar ju efter pappa och vill inte sitta framför en TV. Det vill ju inte jag heller att han ska. Jag vill ju läsa en bok för honom. Men för varje gång han kommer in i sitt och Abbes sovrum, så...
Andra bloggar om: barn, nattning, sova, sagor, Bolibompa, Bobster
Jag blir så glad. Riktigt varm-i-magen-lycklig. Faktiskt till och med lite tår-i-ögat-glad.
Min fru var på ett föräldramöte på förskolan igår kväll. Det var allmän info om vad de gör på dagarna, vad man ska tänka på vid sjukdom och så vidare. Men efter mötet hade en av fröknarna bett att få prata lite med min fru.
Eftersom Abbe rätt nyligen skolades in på förskolan och precis blivit varm i kläderna, finns det risk för att vi får göra om alltihopa efter operationen. Han blir ju borta ett tag och hinner glömma.
Därför har de tänkt göra en liten bok, med foton av förskolan, personal och alla barnen i Abbes grupp. En liten bok att läsa på sjukhuset för att inte glömma bort.
Är det inte fint?
Min fru var på ett föräldramöte på förskolan igår kväll. Det var allmän info om vad de gör på dagarna, vad man ska tänka på vid sjukdom och så vidare. Men efter mötet hade en av fröknarna bett att få prata lite med min fru.
Eftersom Abbe rätt nyligen skolades in på förskolan och precis blivit varm i kläderna, finns det risk för att vi får göra om alltihopa efter operationen. Han blir ju borta ett tag och hinner glömma.
Därför har de tänkt göra en liten bok, med foton av förskolan, personal och alla barnen i Abbes grupp. En liten bok att läsa på sjukhuset för att inte glömma bort.
Är det inte fint?
...är det dags.
Huh.
Huh.
Abbe bygger ett jättehögt o-orn (hopptorn). Ej att förväxla med o-orn (pop corn) som han vill ha på fredagsmyset. Det blev faktiskt så högt till slut att han inte nådde upp, trots att han stod på pallen. Sen rasade det, men det är ju halva grejen med att bygga höga o-orn. Han byggde nytt. Och rasade. Nytt igen. Och varje gång han skulle börja på ett nytt torn var det jättesvårt att nå ner till de första bitarna.
För pallen måste man ju stå på.
Andra bloggar om: lego, barn, uppfinningsrikedom, pop corn
Herregud vad han flåsar och hostar så fort han gör något, stackarn. Han är till och med andfådd när han ligger still i sängen och jag ska natta honom. Han har blivit sämre och sämre på sista tiden och det märks att det är dags för operation nu.
Eller förresten, sämre är kanske fel ordval. Jag tror egentligen inte att Abbe mår så dåligt. Han känner sig nog inte sjuk, om du förstår vad jag menar. Men han orkar inte riktigt. Han får kämpa för att få den lilla mängd syremättat blod som når ut i hans kropp att räcka till för en tvåårings aktivitetsnivå. Lite som att hoppa, klättra, springa och stoja på 4000 m höjd hela tiden, om du nu skulle veta hur det känns.
Men Abbe verkar inte ha fattat det själv. Han tycks inte bry sig om att han inte orkar härja lika mycket som han själv vill. Han är som en Duracell-kanin, energisk, intensiv, envis och rastlös som få. Under en eftermiddag hinner han bygga med Lego, Brio-järnvägen och kulbanan (skitrolig leksak från Universeum), leka med alla sina bilar, bygga koja med alla husets kuddar och täcken. Han hinner dega med Play-Doh, leka pirat, sjunga och hoppa omkring och han hinner med att klättra upp och ner för alla stolar och bord ett dussintal gånger.
Och dessutom hinner han hosta, flåsa och lägga sig på golvet och vila emellan varven.
Jag däremot, hinner knappt fatta vad som händer.
Andra bloggar om: orka, Lego, Brio, Play-Doh, vila, barn, aktivitet
Eller förresten, sämre är kanske fel ordval. Jag tror egentligen inte att Abbe mår så dåligt. Han känner sig nog inte sjuk, om du förstår vad jag menar. Men han orkar inte riktigt. Han får kämpa för att få den lilla mängd syremättat blod som når ut i hans kropp att räcka till för en tvåårings aktivitetsnivå. Lite som att hoppa, klättra, springa och stoja på 4000 m höjd hela tiden, om du nu skulle veta hur det känns.
Men Abbe verkar inte ha fattat det själv. Han tycks inte bry sig om att han inte orkar härja lika mycket som han själv vill. Han är som en Duracell-kanin, energisk, intensiv, envis och rastlös som få. Under en eftermiddag hinner han bygga med Lego, Brio-järnvägen och kulbanan (skitrolig leksak från Universeum), leka med alla sina bilar, bygga koja med alla husets kuddar och täcken. Han hinner dega med Play-Doh, leka pirat, sjunga och hoppa omkring och han hinner med att klättra upp och ner för alla stolar och bord ett dussintal gånger.
Och dessutom hinner han hosta, flåsa och lägga sig på golvet och vila emellan varven.
Jag däremot, hinner knappt fatta vad som händer.
Andra bloggar om: orka, Lego, Brio, Play-Doh, vila, barn, aktivitet
Det här inlägget avviker kanske lite från ämnet Abbe, men varför inte. Ulrika som skriver på "En blogg formerly known as en blogg från Cannes" skickade över en stafettpinne till mig. –Hur har du det just nu? Jag tänkte ta pinnen och skicka den vidare till dig.
Jag sitter vid min dator i min lilla arbetshörna i nedervåningen. Det blir rätt många timmar där. Jobb, bloggande, bildredigering, allmänt surfande och jobb igen. Det är en iMac. Datorn alltså, med dubbla intellprocessorer. Men inte en sån där tuff, ny, tunn, med aluminiumfront utan den gamla hederliga i vit plast.
Det bultar i huvudet från ett jack som svärmor drog ihop med två kirurg-strippar för en knapp timme sedan. Svärmor är pensionerad sjuksköterska och väldigt ofta här och hjälper till med allt möjligt. Idag fick hon utöva sin gamla yrkesroll. Tejpa ihop gubbar som slår sig i huvudet.
Jag hade böjt mig ner för att ta en rostfri bunke med honung från golvet. Honungen hade runnit ur tappröret på slungan och jag skulle hälla den i en silställning. Det var varmt och kladdigt och jag försökte vara lite snabb, lite effektiv. Jag reste mig hastigt och slog huvudet med en jävla kraft i veven till slungan. Den var vass. Det svartnade i en bråkdel av ett ögonblick och till skillnad från Ulrikas nulägesbeskrivning finns här ett inslag av dansande fåglar.
Okej. Fruktansvärt patetiskt. En honungsskada. Biodlarolycka. Så osexigt.
Annars är här tyst. Båda killarna sover och min fru ligger uppe i sovrummet och läser. Jag har precis satt i mig en liten skål med "Unnis" som Abbe säger. Godis säger jag. Den gjorde mig rätt törstig så för lite drygt tjugoåtta sekunder sedan hällde jag upp en Boddington. Jäklar, så gott det är.
Bortsett från honungsslungandet har det varit en del fysikt utearbete idag. Det är faktiskt den bästa vilan för mig när det är stressigt på jobbet. Just nu är det rätt körigt faktiskt. Och dessutom oroar jag mig så klart för Abbes operation nästa vecka. Innan den ska jag ha hunnit skissa färdigt en kampanj för en kund och spela in två reklamfilmer för en annan. Så när hjärnan börjar närma sig kokpunkten behöver jag vara ute. Och gräva. Eller bygga stenmurar. Eller lägga en plattgång, som idag. Det är som bomull för själen en stressad hjärtebarnspappa, tillika Art Director.
Så har jag det just nu. Hur har du det?
Andra bloggar om: vardagsliv, honung, skada, barn, Boddington, stress
Jag sitter vid min dator i min lilla arbetshörna i nedervåningen. Det blir rätt många timmar där. Jobb, bloggande, bildredigering, allmänt surfande och jobb igen. Det är en iMac. Datorn alltså, med dubbla intellprocessorer. Men inte en sån där tuff, ny, tunn, med aluminiumfront utan den gamla hederliga i vit plast.
Det bultar i huvudet från ett jack som svärmor drog ihop med två kirurg-strippar för en knapp timme sedan. Svärmor är pensionerad sjuksköterska och väldigt ofta här och hjälper till med allt möjligt. Idag fick hon utöva sin gamla yrkesroll. Tejpa ihop gubbar som slår sig i huvudet.
Jag hade böjt mig ner för att ta en rostfri bunke med honung från golvet. Honungen hade runnit ur tappröret på slungan och jag skulle hälla den i en silställning. Det var varmt och kladdigt och jag försökte vara lite snabb, lite effektiv. Jag reste mig hastigt och slog huvudet med en jävla kraft i veven till slungan. Den var vass. Det svartnade i en bråkdel av ett ögonblick och till skillnad från Ulrikas nulägesbeskrivning finns här ett inslag av dansande fåglar.
Okej. Fruktansvärt patetiskt. En honungsskada. Biodlarolycka. Så osexigt.
Annars är här tyst. Båda killarna sover och min fru ligger uppe i sovrummet och läser. Jag har precis satt i mig en liten skål med "Unnis" som Abbe säger. Godis säger jag. Den gjorde mig rätt törstig så för lite drygt tjugoåtta sekunder sedan hällde jag upp en Boddington. Jäklar, så gott det är.
Bortsett från honungsslungandet har det varit en del fysikt utearbete idag. Det är faktiskt den bästa vilan för mig när det är stressigt på jobbet. Just nu är det rätt körigt faktiskt. Och dessutom oroar jag mig så klart för Abbes operation nästa vecka. Innan den ska jag ha hunnit skissa färdigt en kampanj för en kund och spela in två reklamfilmer för en annan. Så när hjärnan börjar närma sig kokpunkten behöver jag vara ute. Och gräva. Eller bygga stenmurar. Eller lägga en plattgång, som idag. Det är som bomull för själen en stressad hjärtebarnspappa, tillika Art Director.
Så har jag det just nu. Hur har du det?
Andra bloggar om: vardagsliv, honung, skada, barn, Boddington, stress
Igår gick Abbe sista dagen på förskolan för ett tag framöver. Det blev ett väldans kramande och lyckatillande. Tack och lov att det ordnade sig till slut med en plats på detta dagiset. Personalen är kanon, storebror finns nära om det behövs och Abbe trivs som fisken i vattnet.
Men precis som på alla förskolor i hela universum så präglas höstterminen av snorande och hostande små knattar som byter förkylningar med varandra. Ett oundvikligt faktum skulle jag våga påstå. Abbes montessoridagis är inget undantag. Så vi tar det säkra före det osäkra.
Om tio dagar skall Abbe göra sin stora hjärtoperation. Det vore otroligt trist om en rejäl förkylning satte stop för det. Så med hjälp av Mormor och några extra lediga dagar för Abbes mamma har vi nu pusslat ihop så att både Abbe och hans bror är hemma hela nästa vecka. Förhoppningsvis ska vi hinna bli av med de förkylningar vi redan har i familjen, och undvika att dra på oss nya.
Vad gör man inte?
Andra bloggar om: Montessori, operation, förkylning, barn, dagis
Men precis som på alla förskolor i hela universum så präglas höstterminen av snorande och hostande små knattar som byter förkylningar med varandra. Ett oundvikligt faktum skulle jag våga påstå. Abbes montessoridagis är inget undantag. Så vi tar det säkra före det osäkra.
Om tio dagar skall Abbe göra sin stora hjärtoperation. Det vore otroligt trist om en rejäl förkylning satte stop för det. Så med hjälp av Mormor och några extra lediga dagar för Abbes mamma har vi nu pusslat ihop så att både Abbe och hans bror är hemma hela nästa vecka. Förhoppningsvis ska vi hinna bli av med de förkylningar vi redan har i familjen, och undvika att dra på oss nya.
Vad gör man inte?
Andra bloggar om: Montessori, operation, förkylning, barn, dagis
Det var ju det här med vissa konsonanter. P är en sån där svår smällande konsonant som kräver tätt mellan mun och näsa. Därför blir det inte Pappa när Abbe säger det.
Men Abbe är för söt. Nu har han kommit på att om man håller för näsan så låter det annorlunda. A-aphf blir A-app. Oj då. Han testade lite olika ord, och till slut sa han det. Med ett stort leende och näsan klämd mellan tummen och pekfingret sa han, pappa.
Han sa faktiskt pappa.
Men jag undrar om logopederna gillar metoden?
Andra bloggar om: logoped, pappa, barn, talfel
Men Abbe är för söt. Nu har han kommit på att om man håller för näsan så låter det annorlunda. A-aphf blir A-app. Oj då. Han testade lite olika ord, och till slut sa han det. Med ett stort leende och näsan klämd mellan tummen och pekfingret sa han, pappa.
Han sa faktiskt pappa.
Men jag undrar om logopederna gillar metoden?
Andra bloggar om: logoped, pappa, barn, talfel
Snart åker jag ut i båset. Eller i alla fall så borde jag det. Jag är så grymt trött på att hålla fast Abbe. För att inte tala om hur less han måste vara på det. Alla de gånger han har suttit i ett järngrepp i mina armar sedan han föddes för två och ett halvt år sedan.
Jag håller fast honom när han ska få ögonsalva, borsta tänderna, ta på sig kläder, äta sin hjärtmedicin eller andra mediciner, när han ska smörjas in efter ett bad och varje gång det skall bytas blöja. Matning var förknippat med fasthållning de första åren. På sjukhuset håller jag också fast honom. Provtagningar, nålsättningar, ultraljud, öronkontroller, ögonkontroller och när han ska sövas med mask.
Ibland fattar jag inte att han fortfarande vill ha mig som pappa. Usch. Jag vill inte hålla fast.
Jag vill hålla om.
Andra bloggar om: hålla fast, holding, barn
Jag håller fast honom när han ska få ögonsalva, borsta tänderna, ta på sig kläder, äta sin hjärtmedicin eller andra mediciner, när han ska smörjas in efter ett bad och varje gång det skall bytas blöja. Matning var förknippat med fasthållning de första åren. På sjukhuset håller jag också fast honom. Provtagningar, nålsättningar, ultraljud, öronkontroller, ögonkontroller och när han ska sövas med mask.
Ibland fattar jag inte att han fortfarande vill ha mig som pappa. Usch. Jag vill inte hålla fast.
Jag vill hålla om.
Andra bloggar om: hålla fast, holding, barn
Herregud vad det är förkylt överallt. Alla hostar och snorar. Abbe har som sagt ögoninflamation. Han och hans storebror har hostat i veckor och går konstant runt med var sin snor-elva under näsan. Mamman och jag är inte mycket bättre vi. (Jo, vi går inte runt med snor i ansiktet förstås.) Och dagis är som en enda stor bacilluskisk krigszon.
Är verkligen oktober frisk och klar i sprakande gult, rött och brunt?
Jag tycker det känns mer gulgrönt och kletigt.
Andra bloggar om: höst, förkylning, barn
Är verkligen oktober frisk och klar i sprakande gult, rött och brunt?
Jag tycker det känns mer gulgrönt och kletigt.
Andra bloggar om: höst, förkylning, barn
Abbe vaknar och gråter. Jag går ut i badrummet, tar fram några kompresser och blöter dem. Går in till Abbe som vid det här laget är rejält förtvivlad för att han inte kan öppna sina ögon.
Jag håller fast det gråtande barnet samtidigt som jag försöker hålla den blöta kompressen så stilla som möjligt på hans öga. Nu sparkar han och skriker i panik. När det stenhårda klistret löst upp sig till ett segt klet går det att få upp det lilla ögat, och då är det dags för en ny kompress, på ett nytt öga.
Slutligen, när Abbe kan se på båda ögonen, hostan efter hans kraftansträngning lagt sig och pappas puls gått ner, lyfter jag upp honom. Jag kramar om Abbe och säger "förlåt, och god morgon".
Det känns viktigt med försoningen.
Andra bloggar om: ögoninflamation, barn
Jag håller fast det gråtande barnet samtidigt som jag försöker hålla den blöta kompressen så stilla som möjligt på hans öga. Nu sparkar han och skriker i panik. När det stenhårda klistret löst upp sig till ett segt klet går det att få upp det lilla ögat, och då är det dags för en ny kompress, på ett nytt öga.
Slutligen, när Abbe kan se på båda ögonen, hostan efter hans kraftansträngning lagt sig och pappas puls gått ner, lyfter jag upp honom. Jag kramar om Abbe och säger "förlåt, och god morgon".
Det känns viktigt med försoningen.
Andra bloggar om: ögoninflamation, barn
"...och hon hade vattenkoppor över hela sig och jättehög feber. Men det är ju såklart ingenting emot vad ni har gått igenom"
Ibland upplever jag det som att folk skäms när de berättar för mig om något jobbigt de har varit med om med sina barn. Som om det inte räknades. Som att en maginfluensa inte duger när man pratar med någon som mig, som har klippkort på barnsjukhuset. De nästan ursäktar sig för att de tyckt att en natt på akuten varit jobbig.
Men varför? Alla har ju sitt eget arkiv av erfarenheter. Självklart ska man få vara ledsen över att ens barn har slagit sig på knät, eller fått halsfluss. Det är helt naturligt, ofrånkomligt och dessutom berikande tror jag. Mitt register över jobbiga barnstunder är bredare, men det gör inte dina mindre smärtsamma.
En kompis och hans fru gick igenom en skitjobbig sak för några år sedan i samband med att de väntade sitt första barn. De har nu en superfin liten prinsessa, och han berättade att de fick ett nytt perspektiv på livet sedan de läst om Abbe här. Lite åt "vad-bra-vi-ändå-har-det-hållet".
Jag tycker inte man ska hålla på och jämföra. Men kan man se ljusare på saker och ting genom att göra det, så varför inte.
Ibland upplever jag det som att folk skäms när de berättar för mig om något jobbigt de har varit med om med sina barn. Som om det inte räknades. Som att en maginfluensa inte duger när man pratar med någon som mig, som har klippkort på barnsjukhuset. De nästan ursäktar sig för att de tyckt att en natt på akuten varit jobbig.
Men varför? Alla har ju sitt eget arkiv av erfarenheter. Självklart ska man få vara ledsen över att ens barn har slagit sig på knät, eller fått halsfluss. Det är helt naturligt, ofrånkomligt och dessutom berikande tror jag. Mitt register över jobbiga barnstunder är bredare, men det gör inte dina mindre smärtsamma.
En kompis och hans fru gick igenom en skitjobbig sak för några år sedan i samband med att de väntade sitt första barn. De har nu en superfin liten prinsessa, och han berättade att de fick ett nytt perspektiv på livet sedan de läst om Abbe här. Lite åt "vad-bra-vi-ändå-har-det-hållet".
Jag tycker inte man ska hålla på och jämföra. Men kan man se ljusare på saker och ting genom att göra det, så varför inte.
Mormor och "morfar" var här och hjälpte oss i helgen, för miljonte gången. Jag vet inte vad vi skulle göra utan dem.
Efter en svamp-promenad med mormor i skogen kom Abbe hem med en ny sång på repertoaren. Eller åtminstone slutet på en. Mormor sjunger "...gubben i lådan, kom fram" och Abbe fyller i med ett rungande "Oo-hey."
Efter en svamp-promenad med mormor i skogen kom Abbe hem med en ny sång på repertoaren. Eller åtminstone slutet på en. Mormor sjunger "...gubben i lådan, kom fram" och Abbe fyller i med ett rungande "Oo-hey."
Barnhjärtmottagningen på Drottning Silvias har sedan några år en person man kallar för kontaktsjuksköterska. Hon är tänkt som en länk mellan sjukvården och t ex skola och förskola. Praktiskt nog är det just hon som också är Abbes sköterska då vi är inne på kontroller.
För någon vecka sedan kom hon till Abbes dagis för att informera personalen om saker som kan vara bra att känna till om hjärtebarn. Hon hade också passat på att bjuda med en informationskonsulent från SmågruppsCentrum som skulle berätta lite om 22q11-syndromet. Väldigt bra måste jag säga.
Abbes fröknar var där, en av fröknarna från storebrors avdelning likaså. Men dessutom kom en kvinna jag aldrig sett förut. Hon presenterade sig som den nya rektorn. Hon är ganska nyanställd och har alltså ersatt den tillförordnade rektorn som gav Abbe plats på Montessori efter att den gamla fått gå. Hänger du med?
I alla fall. Jag blev väldigt överraskad och otroligt glad. Nu snackar vi ett engagemang som jag i ärlighetens namn aldrig skulle kunna föreställa mig från den förra rektorn. Jag har sällan känt att jag stört någon, besvärat och upptagit någons viktiga tid som de gånger jag försökte få henne att förklara varför Abbe inte fick plats på förskolan. Men nu jävlar. Här sitter en helt ny person en hel kväll och lyssnar, antecknar och ställer frågor. Det visar sig efter ett tag att den nya rektorn haft en elev med 22q11 vid sin tidigare skola. Och när det är dags att gå hem avslutar hon med att säga "Oroa er inte för hur det bli sedan i skolan. Då får vi väl sätta in de resurser som behövs".
Heja nya rektorn!
För någon vecka sedan kom hon till Abbes dagis för att informera personalen om saker som kan vara bra att känna till om hjärtebarn. Hon hade också passat på att bjuda med en informationskonsulent från SmågruppsCentrum som skulle berätta lite om 22q11-syndromet. Väldigt bra måste jag säga.
Abbes fröknar var där, en av fröknarna från storebrors avdelning likaså. Men dessutom kom en kvinna jag aldrig sett förut. Hon presenterade sig som den nya rektorn. Hon är ganska nyanställd och har alltså ersatt den tillförordnade rektorn som gav Abbe plats på Montessori efter att den gamla fått gå. Hänger du med?
I alla fall. Jag blev väldigt överraskad och otroligt glad. Nu snackar vi ett engagemang som jag i ärlighetens namn aldrig skulle kunna föreställa mig från den förra rektorn. Jag har sällan känt att jag stört någon, besvärat och upptagit någons viktiga tid som de gånger jag försökte få henne att förklara varför Abbe inte fick plats på förskolan. Men nu jävlar. Här sitter en helt ny person en hel kväll och lyssnar, antecknar och ställer frågor. Det visar sig efter ett tag att den nya rektorn haft en elev med 22q11 vid sin tidigare skola. Och när det är dags att gå hem avslutar hon med att säga "Oroa er inte för hur det bli sedan i skolan. Då får vi väl sätta in de resurser som behövs".
Heja nya rektorn!
Jag minns inte exakt hur det uppstod. Men jag tror det var en gång då jag puttade fart på Abbes storebror i gungan, jag sa "Hur mycket fart ska du ha? Ända upp i himmelen?".
Sedan dess hojtar alltid Abbe samma sak när vi ska gunga.
– Ump! Him-im! Ump! Him-im!
– Upp i himmelen?
– Yaaaaaa!
Vissa dagar är man fan kass. Trött, sliten, förkyld och inget tålamod. Man vet att man gör fel, men orkar inte stå emot sina egna tillkortakommanden. Idag känns det så.
Jag vågar mig på att påstå att jag är utrustad med ett rätt rejält tålamod. Åtminstone brukar min fru säga det. Man ler, tar ett extra andetag, låter skiten rinna av och går vidare. I barnsammanhang är det praktiskt. Istället för att bli vansinnig på allt galet som de små liven åstadkommer, stålsätter man sig, torkar upp och säger "hoppsan, vi gör så här istället".
Men när min egen ork sinar, när jag inte har kraft så det räcker att hålla humöret uppe så rasar det. Saker jag vanligtvis fixar med ett glatt jajamensan, blir oövervinnliga. Små barngenererade rackartyg känns som ondsint djävulskap och stubinen blir kortare än vad som hade varit rättvist. Man gormar och höjer rösten. Skäller och tar i för hårt. Far ut och bestraffar. Någon som känner igen sig?
Killarna undrar såklart varför gränserna plötsligt flyttats bakåt. Eller åtminstone varför konsekvenserna av en överträdelse plötsligt förvärrats. De gör ju som de alltid gjort. Det är jag som är trött och sliten. Stackars mina små grisar.
Ibland förtjänar jag dem inte.
Andra bloggar om: Föräldraskap, barn, tålamod, pappa
Jag vågar mig på att påstå att jag är utrustad med ett rätt rejält tålamod. Åtminstone brukar min fru säga det. Man ler, tar ett extra andetag, låter skiten rinna av och går vidare. I barnsammanhang är det praktiskt. Istället för att bli vansinnig på allt galet som de små liven åstadkommer, stålsätter man sig, torkar upp och säger "hoppsan, vi gör så här istället".
Men när min egen ork sinar, när jag inte har kraft så det räcker att hålla humöret uppe så rasar det. Saker jag vanligtvis fixar med ett glatt jajamensan, blir oövervinnliga. Små barngenererade rackartyg känns som ondsint djävulskap och stubinen blir kortare än vad som hade varit rättvist. Man gormar och höjer rösten. Skäller och tar i för hårt. Far ut och bestraffar. Någon som känner igen sig?
Killarna undrar såklart varför gränserna plötsligt flyttats bakåt. Eller åtminstone varför konsekvenserna av en överträdelse plötsligt förvärrats. De gör ju som de alltid gjort. Det är jag som är trött och sliten. Stackars mina små grisar.
Ibland förtjänar jag dem inte.
Andra bloggar om: Föräldraskap, barn, tålamod, pappa
Jag har äntligen hittat det. Tacktalet som Micke från "I en annan del av Köping" höll på Kristallengalan. (Det fanns hos Elvira och hennes föräldrar. Stort tack.)
Jag tror Micke pratar om kärlek. Han hurrar. Han säger grattis. Det går inte att sammanfatta det han vill få ur sig på ett bättre sätt.
Titta och njut.
Andra bloggar om: I en annan del av Köping, Kristallen, Köping-Mickes tal, Down syndrom
Slitig dag på jobbet. Kör hem trött och jävlig, och dessutom med en irriterande raspig hals och förkylningslock för örat. Kliver ur bilen och tar det sista stegen mot dörren och den där timmen av matning, tandborstning och nattning av killarna. Måttligt upplagd för det, i ärlighetens namn.
Men när jag öppnar dörren vänder det. Från sovrummet hör jag det svaga Bolibompaljudet från tv:n. I samma sekund tränger en lycklig liten röst genom alltihopa. "A-aphf om!!" (pappa kom) tjoar Abbe och jag hör dunset av hans små fötter mot golvet när han hasar ner från sängen. "A-aphf om", "a-aphf om" ropar han springandes och kastar sig i mina armar.
Red Bull, släng dig i väggen.
Men när jag öppnar dörren vänder det. Från sovrummet hör jag det svaga Bolibompaljudet från tv:n. I samma sekund tränger en lycklig liten röst genom alltihopa. "A-aphf om!!" (pappa kom) tjoar Abbe och jag hör dunset av hans små fötter mot golvet när han hasar ner från sängen. "A-aphf om", "a-aphf om" ropar han springandes och kastar sig i mina armar.
Red Bull, släng dig i väggen.
Idag är det tre veckor till 23 oktober. Det är dagen då Abbe ska göra sin tredje hjärtoperation i sitt två-och-ett-halvt-åriga liv. Efter det ska vi få en ny liten kille tillbaks har de lovat. En med rosiga kinder. En Abbe vars kropp orkar leka och härja lika mycket som hans själ vill. Men det blir ett stort ingrepp, så vitt jag förstått.
Därför längtar jag dit. Därför längtar jag inte dit.
Andra bloggar om: Opperation, hjärtat, barn
Därför längtar jag dit. Därför längtar jag inte dit.
Andra bloggar om: Opperation, hjärtat, barn
Var hemma hos syrran igår. Inte barnläkaren, jag har en storasyster till. Jag berättade att Abbes storebror blivit helt Gameboy-biten men att Abbe sliter i det så fort han försöker spela.
"Vänta lite" sa syrran, och sprang iväg för att hämta något. Det visade sig att Abbes kusiner som är ett antal år äldre än mina killar nyligen uppdaterat sina spelkonsoller till det senaste och således inte använde sina gamla längre. Gamla förresten, inte jämfört med min 90-talsharv som blivit så populär hos Abbe och hans bror. Nej, de här är från 2000-talet.
–Varsågoda. De här kan ni ta, sa min syster.
Konsten att göra en fyraåring lycklig. Och en tvååring. Abbe sätter på spelet, trycker på alla knappar och skrattar glatt åt den lilla melodin som ljuder. Han har ingen aning om vad han håller på med, att man ska utföra något med spelet. Men det spelar ingen roll.
Det är Abbes alldeles egna ey-oy.
Andra bloggar om: Gameboy, barn
"Vänta lite" sa syrran, och sprang iväg för att hämta något. Det visade sig att Abbes kusiner som är ett antal år äldre än mina killar nyligen uppdaterat sina spelkonsoller till det senaste och således inte använde sina gamla längre. Gamla förresten, inte jämfört med min 90-talsharv som blivit så populär hos Abbe och hans bror. Nej, de här är från 2000-talet.
–Varsågoda. De här kan ni ta, sa min syster.
Konsten att göra en fyraåring lycklig. Och en tvååring. Abbe sätter på spelet, trycker på alla knappar och skrattar glatt åt den lilla melodin som ljuder. Han har ingen aning om vad han håller på med, att man ska utföra något med spelet. Men det spelar ingen roll.
Det är Abbes alldeles egna ey-oy.
Andra bloggar om: Gameboy, barn
Jag läste i min almanacka i morse att det är den Internationella barndagen idag.
Wikipedia: "Den internationella barndagen hör samman med Förenta nationernas konvention om barnens rättigheter från den 20 november 1989. På denna dag är det tänkt att alla delar av samhället ska fokusera på barnets behov och rättigheter."
Det här blir spännande.
Andra bloggar om:
Internationella barndagen
Wikipedia: "Den internationella barndagen hör samman med Förenta nationernas konvention om barnens rättigheter från den 20 november 1989. På denna dag är det tänkt att alla delar av samhället ska fokusera på barnets behov och rättigheter."
Det här blir spännande.
Andra bloggar om:
Internationella barndagen
Jag fortsätter fylla igen glappet mellan idag och 2005. Snart är jag ikapp, då blir det mer ordning här. Dagens inlägg:
Lisa och mackan.
Skräpmat.
Läkekött.
Diskriminering.
Andra bloggar om: diskriminering, skräpmat, barn
Lisa och mackan.
Skräpmat.
Läkekött.
Diskriminering.
Andra bloggar om: diskriminering, skräpmat, barn
Igår sprang storebror omkring i hela huset med en pirathatt på huvudet och en sabel av plast i näven och vrålade. Han var en fruktad sjörövare.
Abbe skulle inte vara sämre. En halvmeter efter, flåsande och hostande, kämpade Abbe på med glad min. Han hojtade och tjoade med en svart lapp för ena ögat.
Och i handen, en gul flugsmällare.
Abbe skulle inte vara sämre. En halvmeter efter, flåsande och hostande, kämpade Abbe på med glad min. Han hojtade och tjoade med en svart lapp för ena ögat.
Och i handen, en gul flugsmällare.
Igår var det fest på mitt jobb. Därför skrev jag inget.
Idag är jag trött. Därför skrev jag bara de här:
Bryta arm
Stödbandage
Idag är jag trött. Därför skrev jag bara de här:
Bryta arm
Stödbandage
Igår och idag har väldigt många nya läsare tittat in här hos Abbe och mig. Till stor del tack vare att den här mannen hittade hit och skrev så fint om min berättelse. Men också många andra.
Det är jag väldigt glad för. Jag är glad att så många har läst. Och gråtit. Och skrattat. Men mest av allt är jag glad att det finns utrymme för sånt här.
Tack för alla uppmuntrande kommentarer. Nu jäklar, vill jag fortsätta skriva. Och jag hoppas att du fortsätter kommenterar, och frågar, hejar och buar.
/Abbes pappa
Det är jag väldigt glad för. Jag är glad att så många har läst. Och gråtit. Och skrattat. Men mest av allt är jag glad att det finns utrymme för sånt här.
Tack för alla uppmuntrande kommentarer. Nu jäklar, vill jag fortsätta skriva. Och jag hoppas att du fortsätter kommenterar, och frågar, hejar och buar.
/Abbes pappa
Hur många såg Kristallengalan får en vecka sedan? Själv såg jag bara delar av den, TV-branchens stora firmafest. Jag zappade runt i Idol-pauserna och lyckligtvis halkade jag in på Kristallen precis när priset för bästa dokumentärprogram delades ut.
Vid det här laget vet alla att det var "En annan del av Köping" som kammade hem den kategorin (och senare även "Årets program"). Om du har följt serien förstår du varför. En fantastisk serie om fyra kompisar som bor ihop i ett gruppboende. Ingen lyteskomik, ingen snyftdokumentär. Bara jävligt mycket kärlek och glädje blandat med verklighet.
Och har du följt serien vet du också att Micke älskar att hålla tal. På alla kalas och tillställningar tar han tillfället i akt att säga några väl valda. Micke har Down Syndrom och är nästan omöjlig att förstå, men det spelar ingen roll. Han vill tala.
Och det är här allt blir så in-i-helvete bra och tårdrypande. Köpinggänget vinner pris och det är dags att hålla tacktal. Inför hela svenska folket (åtminstone de med TV3) och hela TV-eliten ska det hållas tacktal. På bästa sändningstid. Det måste vara som en våt dröm för Micke, och han tar självklart tillfället i akt. Och det är det finaste, mest obegripliga tacktal jag någonsin hört, som avslutas med ett rungande "Öua, öua, öua, öua".
Jag lipar igen. Och skrattar.
Jag har letat med ljus och lykta efter ett klipp från Mickes tal, men hittar inget. Har du ett, eller vet var det finns så berätta det gärna. Ni får hålla tillgodo med Tobbes tacktal då de fick det andra priset. Det är också fantastiskt. Kort, men bra. (Lägg märke till Filip och Fredrik längst ner i höger hörn i början. De är också nominerade för "Ett herrans liv" men verkar bli gladare att "Köping" vinner)
Andra bloggar om: kristallen, I en annan del av Köping, Down syndrom
Vid det här laget vet alla att det var "En annan del av Köping" som kammade hem den kategorin (och senare även "Årets program"). Om du har följt serien förstår du varför. En fantastisk serie om fyra kompisar som bor ihop i ett gruppboende. Ingen lyteskomik, ingen snyftdokumentär. Bara jävligt mycket kärlek och glädje blandat med verklighet.
Och har du följt serien vet du också att Micke älskar att hålla tal. På alla kalas och tillställningar tar han tillfället i akt att säga några väl valda. Micke har Down Syndrom och är nästan omöjlig att förstå, men det spelar ingen roll. Han vill tala.
Och det är här allt blir så in-i-helvete bra och tårdrypande. Köpinggänget vinner pris och det är dags att hålla tacktal. Inför hela svenska folket (åtminstone de med TV3) och hela TV-eliten ska det hållas tacktal. På bästa sändningstid. Det måste vara som en våt dröm för Micke, och han tar självklart tillfället i akt. Och det är det finaste, mest obegripliga tacktal jag någonsin hört, som avslutas med ett rungande "Öua, öua, öua, öua".
Jag lipar igen. Och skrattar.
Jag har letat med ljus och lykta efter ett klipp från Mickes tal, men hittar inget. Har du ett, eller vet var det finns så berätta det gärna. Ni får hålla tillgodo med Tobbes tacktal då de fick det andra priset. Det är också fantastiskt. Kort, men bra. (Lägg märke till Filip och Fredrik längst ner i höger hörn i början. De är också nominerade för "Ett herrans liv" men verkar bli gladare att "Köping" vinner)
Andra bloggar om: kristallen, I en annan del av Köping, Down syndrom
Idag var vi hos logopeden igen. Alltså hos henne som ingår i 22q11-teamet. Vi har ju en logoped till hos habiliteringen. Det låter kanske lite puckat, men de har olika funktion. Eller kommer i alla fall att få det med tiden. Hon på habiliteringen ska liksom följa den dagliga utvecklingen, och den vi var hos idag blir mer ansvarig för det anatomiska. Läkarundersökningar, eventuella operationer, rapporter till allas våran Solveig. Jag förstår om du har svårt att hänga med, eftersom jag knappt fattar själv.
I alla fall. Logopeden (dvs hon som...ja du fattar) tog fram en låda med en massa saker i. Det var små stolar, bord, bilar, tåg, dockor, kor, hästar och så vidare. Väldigt fina små grejer, måste jag säga. Så slog hon på en bandspelare och lät Abbe botanisera i lådan.
– Oool, sa Abbe (stol).
– Mamma ool (mammas stol).
– Nenning (välling, om en liten nappflaska).
– Ääshhht (häst).
– A-afhh iiil (pappas bil).
Sådär höll det på. Han var jätteduktig. Och söt. Jag smälte som glass i stekande solsken, och förstod det mesta av vad han sa. Logopeden begrep en del. Men jag tvivlar på att du skulle ha hängt med. Man måste helt enkelt ha tränat lite på Abbe-språket.
Logopeden tyckte att han verkade ha en bra språkuppfattning. Bygger korta meningar, härmar osv. Hon skiljer på tal och språk, visade det sig. Vi snackade en del om vad vi ska tänka på, vad vi ska försöka undvika och hur det kommer sig att han inte har några konsonanter. Du vet, det där med M, N och NG-ljud.
Jag frågade hoppfullt om detta är något man tränar upp. Efter en lite för lång konstpaus gjorde hon den där sammanbitna njae-hur-ska-jag-säga-detta-minen och vickade huvudet i sidled. Du har säkert sett den. Och vet vad den betyder. Nej.
Det handlar om anatomi. Abbes gom räcker helt enkelt inte ända bak för att täppa till ordentligt. Så luften strömmar där den inte ska. Och konsonanter som b, d, g, k och t blir omöjliga. Det går inte att träna bort.
Egentligen visste jag detta innerst inne. Jag har ju läst om alltihopa. Jag anser mig vara en hyfsat intellektuell människa, som kan se saker klarsynt. Trots det så hoppades jag att det finns något sätt. Kanske kan man träna. Men nej, istället blir jag så jävla ledsen.
Patetiskt.
I alla fall. Logopeden (dvs hon som...ja du fattar) tog fram en låda med en massa saker i. Det var små stolar, bord, bilar, tåg, dockor, kor, hästar och så vidare. Väldigt fina små grejer, måste jag säga. Så slog hon på en bandspelare och lät Abbe botanisera i lådan.
– Oool, sa Abbe (stol).
– Mamma ool (mammas stol).
– Nenning (välling, om en liten nappflaska).
– Ääshhht (häst).
– A-afhh iiil (pappas bil).
Sådär höll det på. Han var jätteduktig. Och söt. Jag smälte som glass i stekande solsken, och förstod det mesta av vad han sa. Logopeden begrep en del. Men jag tvivlar på att du skulle ha hängt med. Man måste helt enkelt ha tränat lite på Abbe-språket.
Logopeden tyckte att han verkade ha en bra språkuppfattning. Bygger korta meningar, härmar osv. Hon skiljer på tal och språk, visade det sig. Vi snackade en del om vad vi ska tänka på, vad vi ska försöka undvika och hur det kommer sig att han inte har några konsonanter. Du vet, det där med M, N och NG-ljud.
Jag frågade hoppfullt om detta är något man tränar upp. Efter en lite för lång konstpaus gjorde hon den där sammanbitna njae-hur-ska-jag-säga-detta-minen och vickade huvudet i sidled. Du har säkert sett den. Och vet vad den betyder. Nej.
Det handlar om anatomi. Abbes gom räcker helt enkelt inte ända bak för att täppa till ordentligt. Så luften strömmar där den inte ska. Och konsonanter som b, d, g, k och t blir omöjliga. Det går inte att träna bort.
Egentligen visste jag detta innerst inne. Jag har ju läst om alltihopa. Jag anser mig vara en hyfsat intellektuell människa, som kan se saker klarsynt. Trots det så hoppades jag att det finns något sätt. Kanske kan man träna. Men nej, istället blir jag så jävla ledsen.
Patetiskt.
Abbes storebror har fått ärva ett gammalt Gameboy jag själv hade på 90-talet. Gammal trött grafik jämfört med dagens grejor, men han bryr sig inte. Han älskar det, har redan hittat funktioner som jag aldrig visste fanns i spelen och sopar sedan länge mattan med mig. Fyra och ett halvt år!
Abbe ska såklart ha allt som som brorsan har. Igår slet han och drog i spelet och hojtade för full hals: "Iiin ey-oy, iiin eyj-oyj!" (min gameboy).
Söt.
Abbe ska såklart ha allt som som brorsan har. Igår slet han och drog i spelet och hojtade för full hals: "Iiin ey-oy, iiin eyj-oyj!" (min gameboy).
Söt.
Förvirringen fortsätter. Jag skriver inlägg både nu och då. Nedan är en lista på då. Nya då.
Solveigs posse
Stackars storebror
Hörselprov
Hörselprov den nyanserade versionen
Äta med publik
M, n och ng.
Mun-H-Center
Teckenspråk
Gluten
Solveigs posse
Stackars storebror
Hörselprov
Hörselprov den nyanserade versionen
Äta med publik
M, n och ng.
Mun-H-Center
Teckenspråk
Gluten
Med facit i hand var det bra att Abbes operation i morgon ställdes in redan i tisdags. Med tanke på hur sjuk han varit den här helgen så hade den nog blivit inställd ändå. Och då hade ju vi varit inställda på att han skulle opereras, och sannolikt blivit väldigt besvikna.
Hänger du med?
Hänger du med?
Okej. Jag tror det är dags att blåsa faran över för den här gången. Abbe mår bättre nu.
Vi har sovit två nätter i rad ner bäddade tätt intill varandra med alla fönster på vid gavel i sovrummet för att få den där välbehövliga kalla luften ner i Abbes strupe. Febern gav med sig lite under natten, med hjälp av Alvedon och han andades bättre tack vara Betapred och frisk luft.
Abbes mamma är tillbaks från Käringön. Hon hade haft det bra och det är hon värd. Men jag behöver sova. God natt.
Andra bloggar om: barn, alvedon, feber, betapred
Vi har sovit två nätter i rad ner bäddade tätt intill varandra med alla fönster på vid gavel i sovrummet för att få den där välbehövliga kalla luften ner i Abbes strupe. Febern gav med sig lite under natten, med hjälp av Alvedon och han andades bättre tack vara Betapred och frisk luft.
Abbes mamma är tillbaks från Käringön. Hon hade haft det bra och det är hon värd. Men jag behöver sova. God natt.
Andra bloggar om: barn, alvedon, feber, betapred
Efter rådgivning med barnakuten kom vi fram till följande. Så länge febern går ned med Alvedonsupp och andningsfrekvensen ligger kvar där den är kan vi lika gärna stanna hemma. Men får han det jobbigare med andningen åker vi in och får Ventolin eller liknande. Hon gav mig diverse tips på vad jag skulle observera på Abbe – halsgrop, mage etc – för att se om han behöver hjälp.
Jag undviker gärna akuten. Efter alla de timmar man spenderat där – oftast på nätterna – så kollar jag gärna Abbes andning en gång i halvtimmen för att slippa åka dit.
Andra bloggar om: barnakuten, ventolin, barn, feber
Jag undviker gärna akuten. Efter alla de timmar man spenderat där – oftast på nätterna – så kollar jag gärna Abbes andning en gång i halvtimmen för att slippa åka dit.
Andra bloggar om: barnakuten, ventolin, barn, feber
"Du är placerad i kö, och har köplats nummer 3."
Abbe har lite över 40°C i temp och andas väldigt tungt och skrovligt. Han sover nu, uppallad i nästan sittande ställning med alla fönster öppna till sovrummet. Kall luft och upprätt, som det ska vara. Det som oroar är att han har så taskig syremättnad i blodet från från början, utan krupphosta. Marginalerna. De är ju så små. Därför sitter jag sedan en halvtimme i sjukvårdsrådgivningens telefonkö.
Men vad ska de säga? Min erfarenhet är att så fort man säger att det är ett hjärtebarn vågar ingen ta egna beslut, utan att blanda in en kardiolog. Oj...nu är det jag, vänta...
Okej. Som jag tänkte. Åk till barnakuten, eller ring dem. Jag provar att ringa först.
Andra bloggar om: sjukvårdsrådgivningen, telefonkö
Abbe har lite över 40°C i temp och andas väldigt tungt och skrovligt. Han sover nu, uppallad i nästan sittande ställning med alla fönster öppna till sovrummet. Kall luft och upprätt, som det ska vara. Det som oroar är att han har så taskig syremättnad i blodet från från början, utan krupphosta. Marginalerna. De är ju så små. Därför sitter jag sedan en halvtimme i sjukvårdsrådgivningens telefonkö.
Men vad ska de säga? Min erfarenhet är att så fort man säger att det är ett hjärtebarn vågar ingen ta egna beslut, utan att blanda in en kardiolog. Oj...nu är det jag, vänta...
Okej. Som jag tänkte. Åk till barnakuten, eller ring dem. Jag provar att ringa först.
Andra bloggar om: sjukvårdsrådgivningen, telefonkö
Min fru är på Käringön. Det är en underbar liten ö utanför Orust på västkusten. Hon är där med ett gäng tjejkompisar, äter gott, dricker gott och bara njuter av livet. Väl förtjänt.
Jag är själv hemma med killarna. Efter obligatorisk "yhhs yhhs" med "oh-oohn" och "inn-inn" (Fredagsmys med popcorn och salta pinnar – på Abbespråk), nattade jag båda killarna, tog mig ett glas vin och tittade på framtidens stjärnor i Idol-2007.
När jag satt mig framför datorn med mitt andra glas fredagsvin för att skriva lite på Abbes blogg hör jag ett hundskallsliknande ljud från övervåningen. Abbe har fått krupphosta.
Första gången han fick det låg vi på sjukhus ett par dygn, han och jag. Andra gången spenderade vi halva natten i ett väntrum på barnakuten med vidöppen ytterdörr (kall luft är bra mot krupp, för den som inte redan visste det).
Och nu?
Andra bloggar om: murphys law, käringön, idol, krupp
Jag är själv hemma med killarna. Efter obligatorisk "yhhs yhhs" med "oh-oohn" och "inn-inn" (Fredagsmys med popcorn och salta pinnar – på Abbespråk), nattade jag båda killarna, tog mig ett glas vin och tittade på framtidens stjärnor i Idol-2007.
När jag satt mig framför datorn med mitt andra glas fredagsvin för att skriva lite på Abbes blogg hör jag ett hundskallsliknande ljud från övervåningen. Abbe har fått krupphosta.
Första gången han fick det låg vi på sjukhus ett par dygn, han och jag. Andra gången spenderade vi halva natten i ett väntrum på barnakuten med vidöppen ytterdörr (kall luft är bra mot krupp, för den som inte redan visste det).
Och nu?
Andra bloggar om: murphys law, käringön, idol, krupp
Det blir lite knasigt nu. Eftersom allt lägger sig i kronologisk ordning i bloggen hamnar det jag skriver om inte alltid överst. Så ifall du tittar in här då och då och ser samma post överst hela tiden kan det verka som inget händer här.
Det är fel. Jag håller på och fyller på i slutet på 2005 och början av 2006 fortfarande. Det var den nu inställda operationen som ställde till ordningen här eftersom den skulle ske i nutid och jag började skriva om det. Eh, förstår du? Jag känner att det börjar bli rätt snurrigt det här. :-)
Det är fel. Jag håller på och fyller på i slutet på 2005 och början av 2006 fortfarande. Det var den nu inställda operationen som ställde till ordningen här eftersom den skulle ske i nutid och jag började skriva om det. Eh, förstår du? Jag känner att det börjar bli rätt snurrigt det här. :-)
En akuttid i veckan. Mycket mer har de inte plats för hos barnhjärtkirurgerna på Drottning Silvias Barnsjukhus. Och idag fick de in inte mindre än tre små bebisar med livsuppehållande Prostivas-dropp på 323:an. Det gällde alltså att pussla in dem i schemat så fort det gick, och då ramlade Abbe ut lika fort som han ramlat in planeringen. Nu fick han en ny tid 23 oktober istället.
Vi hade hunnit vända upp och ner på halva världen för att få till den här operationen, med det korta varslet vi fick. Varsko våra arbetsplatser, boka av diverse inbokade besök hos logopeder etcetera, ställa in en middag vi bjudit in till och ordna med barnvakter för storebror. Allt var klappat och klart.
Sköterskan som ringde från 323:an i morse skämdes. Hon ursäktade sig tusenfalt för att de rört till det så för oss och försökte på alla sätt att förklara situationen. Men vad sjutton, klart man fattar grejen. För bara två och ett halvt år sedan kom Abbe in med Prostivas kopplat till en nål i skalpen för att hålla honom vid liv. Jag vet hur de där bebisarnas föräldrar mår just nu.
Abbe kan vänta.
Vi hade hunnit vända upp och ner på halva världen för att få till den här operationen, med det korta varslet vi fick. Varsko våra arbetsplatser, boka av diverse inbokade besök hos logopeder etcetera, ställa in en middag vi bjudit in till och ordna med barnvakter för storebror. Allt var klappat och klart.
Sköterskan som ringde från 323:an i morse skämdes. Hon ursäktade sig tusenfalt för att de rört till det så för oss och försökte på alla sätt att förklara situationen. Men vad sjutton, klart man fattar grejen. För bara två och ett halvt år sedan kom Abbe in med Prostivas kopplat till en nål i skalpen för att hålla honom vid liv. Jag vet hur de där bebisarnas föräldrar mår just nu.
Abbe kan vänta.
Abbe är nu två och ett halvt år. Igår för att vara exakt.
På förmiddagen idag ringde min mobil. Jag var superstressad för vi hade bara några timmar kvar till en stor presentation för en presumtiv kund. Något vi jobbat hårt med dagar, kvällar och nätter i en dryg vecka. Jag svarade och i andra änden var barn-hjärt-avdelning på sjukhuset. Det är dags igen.
Jag har vetat om att Abbe skall opereras i hjärtat igen ända sedan förra gången i juli 2005. Och på senare tid har jag till och med vetat att det är dags ganska snart. Oktober har man pratat om.
Men nu har han fått en tid på måndag. Om en vecka! De bad oss fundera på om det funkade på så kort varsel och återkomma under dagen. Lite halvkämpigt att fokusera på vår presentation måste jag erkänna, men det gick.
Och här händer något konstigt med den här bloggen. Jag ska försöka fixa så jag kan blogga från sjukhuset "direkt". Så kan du följa utvecklingen så att säga. Samtidigt ska jag fortsätta att fylla luckan mellan 2005 och nu.
Så nu blir det fram- och baklängesbloggning på samma gång.
Spooky.
Andra bloggar om: operation, barn, hjärtfel
På förmiddagen idag ringde min mobil. Jag var superstressad för vi hade bara några timmar kvar till en stor presentation för en presumtiv kund. Något vi jobbat hårt med dagar, kvällar och nätter i en dryg vecka. Jag svarade och i andra änden var barn-hjärt-avdelning på sjukhuset. Det är dags igen.
Jag har vetat om att Abbe skall opereras i hjärtat igen ända sedan förra gången i juli 2005. Och på senare tid har jag till och med vetat att det är dags ganska snart. Oktober har man pratat om.
Men nu har han fått en tid på måndag. Om en vecka! De bad oss fundera på om det funkade på så kort varsel och återkomma under dagen. Lite halvkämpigt att fokusera på vår presentation måste jag erkänna, men det gick.
Och här händer något konstigt med den här bloggen. Jag ska försöka fixa så jag kan blogga från sjukhuset "direkt". Så kan du följa utvecklingen så att säga. Samtidigt ska jag fortsätta att fylla luckan mellan 2005 och nu.
Så nu blir det fram- och baklängesbloggning på samma gång.
Spooky.
Andra bloggar om: operation, barn, hjärtfel
Det händer att jag är riktigt låg och tänker dystra, otänkbara tankar. Hur jobbigt blir Abbes liv? Blir han utanför, förstår folk? Finns han kvar när jag blir gammal? Det händer inte så ofta, jag har i grunden ett positivt synsätt. Men ibland dyker de upp, de mörka molnen.
Då vill jag lyssna på en speciell sång av Bo Kaspers Orkester. Den gör mig glad och mer ledsen på samma gång. Skänker hopp på något fånigt vis. Jag vet att Bo Sundström skrev den när han fått sin dotter och den har säkert en annan betydelse för honom än det som jag läser in i texten. Men skit samma, den gör det för mig.
För ett tag sedan var jag på en BKO-konsert i Göteborgs konserthus. Jag tyckte det började lite halvtaskigt, men som tredje eller fjärde låt kom sången jag snackar om. Då vände det. Håret stod rakt ut på hela kroppen och tårarna rullade ner för mina kinder. Och resten av konserten var magisk.
"Dom vill lära dig att krypa, att gå i takt.
Dom vill lära dig marschera, att stå givakt.
Stå på rad och klappa händer, för sakens bästa hålla med.
Lära dig hur vinden vänder, för sakens bästa gå på led.
Då vill jag lyssna på en speciell sång av Bo Kaspers Orkester. Den gör mig glad och mer ledsen på samma gång. Skänker hopp på något fånigt vis. Jag vet att Bo Sundström skrev den när han fått sin dotter och den har säkert en annan betydelse för honom än det som jag läser in i texten. Men skit samma, den gör det för mig.
För ett tag sedan var jag på en BKO-konsert i Göteborgs konserthus. Jag tyckte det började lite halvtaskigt, men som tredje eller fjärde låt kom sången jag snackar om. Då vände det. Håret stod rakt ut på hela kroppen och tårarna rullade ner för mina kinder. Och resten av konserten var magisk.
"Dom vill lära dig att krypa, att gå i takt.
Dom vill lära dig marschera, att stå givakt.
Stå på rad och klappa händer, för sakens bästa hålla med.
Lära dig hur vinden vänder, för sakens bästa gå på led.
Dom vill lära dig att ljuga, när det tar emot.
Lära dig bocka och att buga, för någon idiot.
Jag vill lära dig att dansa, om det någon gång blir av.
Om jag får nåt att säga till om, då skall du dansa på min grav.
Dom vill lära dig att tvivla, på det du tror.
Gå omkring och vara rädd för, din syster och din bror.
Jag vill lära dig att dansa, om det någon gång blir av.
Om jag får nåt att säga till om, då skall du dansa på min grav."
Min fru räknade lite på vilka olika läkare vi (och Abbe) har att förhålla oss till. Och detta är bara de regelbundna, återkommande besöken. I tillägg till dem kommer alla läkare vi träffat efter otaliga oroliga nätter på barnakuten. Men det blir för krångligt att ta med dem.
Det här blir lite kvällstidningsjournalistik-stuk. "Abbes alla läkare – vi har hela listan" Okej, är du med?
Kardiolog –Drottning Silvias Barn- & Ungdomssjukhus
Ögonläkare – Drottning Silvias Barn- & Ungdomssjukhus
Öronläkare – Sahlgrenska sjukhuset
Logoped (tal) – Salhgrenska sjukhuset
Logoped 2 (tal) – Habiliteringen i Alingsås
Läkare – Habiliteringan i Alingsås
Njurläkare – Drottning Silvias Barn- & Ungdomssjukhus
Sjukgymnast – Habiliteringen i Alingsås
22q11-specialist – Drottning Silvias Barn- & Ungdomssjukhus
BVC/barnläkarmottagningen – I vår hemkommun
Specialtandläkare – Mun-H Sahlgrenska sjuhuset
Dietist – Drottning Silvias Barn- & Ungdomssjukhus
Nutritionsteam (Logoped/dietist/läkare) – Drottning Silvias...
Psykolog/Läkare – BNK (Barnneuropsykiatri)
Ortoped (det är väl färdigt nu) – Drottning Silvias...
Summa: femton stycken.
Andra bloggar om: läkare, kardiolog, dietist, psykolog, logoped
Det här blir lite kvällstidningsjournalistik-stuk. "Abbes alla läkare – vi har hela listan" Okej, är du med?
Kardiolog –Drottning Silvias Barn- & Ungdomssjukhus
Ögonläkare – Drottning Silvias Barn- & Ungdomssjukhus
Öronläkare – Sahlgrenska sjukhuset
Logoped (tal) – Salhgrenska sjukhuset
Logoped 2 (tal) – Habiliteringen i Alingsås
Läkare – Habiliteringan i Alingsås
Njurläkare – Drottning Silvias Barn- & Ungdomssjukhus
Sjukgymnast – Habiliteringen i Alingsås
22q11-specialist – Drottning Silvias Barn- & Ungdomssjukhus
BVC/barnläkarmottagningen – I vår hemkommun
Specialtandläkare – Mun-H Sahlgrenska sjuhuset
Dietist – Drottning Silvias Barn- & Ungdomssjukhus
Nutritionsteam (Logoped/dietist/läkare) – Drottning Silvias...
Psykolog/Läkare – BNK (Barnneuropsykiatri)
Ortoped (det är väl färdigt nu) – Drottning Silvias...
Summa: femton stycken.
Andra bloggar om: läkare, kardiolog, dietist, psykolog, logoped
Alltså, jag vet inte vad det är. Men när jag läser någon av Astrid Lindgren-klassikerna för killarna, eller ser någon av filmerna, så kan jag inte låta bli att lipa i smyg. Det är något med dem. Så mycket omtanke och kärlek.
Och så har man gått och gjort en "theme park" av alltihopa. Jag var skeptisk. Det är säkert skit. Pippimasker i plast och Ronjaburgare med Birk-pommes. Kass. Men efter att vi hört tillräckligt många vänner säga hur himla bra det var bestämde vi oss för att dra dit. Abbes storebror är ju i värsta Emil-och-Pippi-åldern.
Och här får jag krypa till korset. Astrid Lindgrens värld är grymt bra! Vi hade tvådagarspass med övernattning i en liten stuga. När vi kom dit första dagen undrade vi efter någon timme hur fasen ska vi kunna slå ihjäl tiden här i två dagar? Men då vi gick hem den dagen funderade vi snarare över hur vi skulle hinna med allt imorgon.
Stället kryllar av små skådespel och massor av sång och musik (och man kan ju alla låtarna). Alla de kända platserna i Astrids böcker är proffsigt uppbyggda för att fundera både som scenerier för teateruppsättningarna och som lekplatser. Maten var väl sådär, men ungarna verkar nöjda även med den.
Nu leker killarna Emil i Lönnerberga och Abbe springer runt och tjoar "Eeeeemiiiim, ömme onge", hela dagarna.
Abbe kryper på plankan mellan snickerboa och visthuset på Katthult.
Storebrorsan blev väldigt lite hos Nils Karlsson Pyssling.
Abbe som Emil och brorsan som Ida.
Och så har man gått och gjort en "theme park" av alltihopa. Jag var skeptisk. Det är säkert skit. Pippimasker i plast och Ronjaburgare med Birk-pommes. Kass. Men efter att vi hört tillräckligt många vänner säga hur himla bra det var bestämde vi oss för att dra dit. Abbes storebror är ju i värsta Emil-och-Pippi-åldern.
Och här får jag krypa till korset. Astrid Lindgrens värld är grymt bra! Vi hade tvådagarspass med övernattning i en liten stuga. När vi kom dit första dagen undrade vi efter någon timme hur fasen ska vi kunna slå ihjäl tiden här i två dagar? Men då vi gick hem den dagen funderade vi snarare över hur vi skulle hinna med allt imorgon.
Stället kryllar av små skådespel och massor av sång och musik (och man kan ju alla låtarna). Alla de kända platserna i Astrids böcker är proffsigt uppbyggda för att fundera både som scenerier för teateruppsättningarna och som lekplatser. Maten var väl sådär, men ungarna verkar nöjda även med den.
Nu leker killarna Emil i Lönnerberga och Abbe springer runt och tjoar "Eeeeemiiiim, ömme onge", hela dagarna.
Abbe kryper på plankan mellan snickerboa och visthuset på Katthult.
Storebrorsan blev väldigt lite hos Nils Karlsson Pyssling.
Abbe som Emil och brorsan som Ida.
Jag har varit i Cannes. Min bransch har årligen en tillställning där man tävlar i reklam (som Guldägget om du känner till det, fast VM). Samtidigt är där en hel massa spännande föreläsningar och seminarier. Och en del rosévin.
I alla fall. Jag kom hem i eftermiddags och möttes av en glädjestrålande storebror som slängde sig runt min hals och sa "Abbe ska börja på mitt dagis efter sommaren". Näe, tänkte jag. Nu har han missuppfattat allt. Abbe har fått en dagisplats. Men på ett vanligt kommunalt dagis. Vi har ju till och med varit där och tittat. Det verkar bra på alla sätt och jag har börjat vänja mig vid tanken på att köra barnen till två olika ställen. Stackars storebror, hur ska jag förklara? Jag trodde ju han var helt med på detta.
Men så ser jag att han och mamma ler och byter några pillemariska blickar. "Vadå?" säger jag. "Har det hänt något?" Storebror kan knappt hålla sig för skratt och min fru skiner. "Ja, rektorn har fått gå" säger hon. "En tillförordnad ringde igår"
Efter ett tips från några andra föräldrar i föreningen började han sitt jobb som rektor med att kolla intagningen och kön. Därefter ringde han oss.
– Jag tycker det verkar väldigt konstigt att inte Abbe blivit erbjuden någon plats.
– Det tycker vi med, sa Abbes mamma.
– Har ni någon aning om varför?
Min fru berättade. Hon hon redogjorde för alla detaljer, alla våra samtal, fröknarnas stöd och förvåning över den uteblivna platsen och vår frustration över att den gamla rektorn inte verkade bry sig.
– Det här verkar inte ha gått rätt till, sa den nya – som en skänk från ovan – tillförordnade rektorn.
– Nä.
– Så kan vi absolut inte ha det.
– Nä.
– Då vill jag passa på att erbjuda Abbe en plats till hösten.
– Tack.
I alla fall. Jag kom hem i eftermiddags och möttes av en glädjestrålande storebror som slängde sig runt min hals och sa "Abbe ska börja på mitt dagis efter sommaren". Näe, tänkte jag. Nu har han missuppfattat allt. Abbe har fått en dagisplats. Men på ett vanligt kommunalt dagis. Vi har ju till och med varit där och tittat. Det verkar bra på alla sätt och jag har börjat vänja mig vid tanken på att köra barnen till två olika ställen. Stackars storebror, hur ska jag förklara? Jag trodde ju han var helt med på detta.
Men så ser jag att han och mamma ler och byter några pillemariska blickar. "Vadå?" säger jag. "Har det hänt något?" Storebror kan knappt hålla sig för skratt och min fru skiner. "Ja, rektorn har fått gå" säger hon. "En tillförordnad ringde igår"
Efter ett tips från några andra föräldrar i föreningen började han sitt jobb som rektor med att kolla intagningen och kön. Därefter ringde han oss.
– Jag tycker det verkar väldigt konstigt att inte Abbe blivit erbjuden någon plats.
– Det tycker vi med, sa Abbes mamma.
– Har ni någon aning om varför?
Min fru berättade. Hon hon redogjorde för alla detaljer, alla våra samtal, fröknarnas stöd och förvåning över den uteblivna platsen och vår frustration över att den gamla rektorn inte verkade bry sig.
– Det här verkar inte ha gått rätt till, sa den nya – som en skänk från ovan – tillförordnade rektorn.
– Nä.
– Så kan vi absolut inte ha det.
– Nä.
– Då vill jag passa på att erbjuda Abbe en plats till hösten.
– Tack.
Idag har Abbe gjort en hel rad med undersökningar av hans njurar. Mag3-scint, Crom-clearance och kontraströntgen. Pust.
Mag 3-scint har han gjort förut och går till kan du läsa mer om här. Crom-clearance däremot var nytt för oss. Det funkar så att man sprutar in ett ämne i blodet, väntar en halvtimme och tar ett blodprov. Så väntar man en halvtimme till och tar ännu ett blodprov. Och samma igen. Och igen. Jag tror det blev sju åtta gånger totalt. Stackars Abbe. Men han hade i och för sig en nål hela tiden så det var inte ett herrans massa stickande. Med den här undersökningen mäter man njurens förmåga att rena blodet.
Som du vet vid det här laget är det så himla svårt att sätta nål på Abbe. Idag gick det trots allt ganska hyfsat. Abbe fick lugnande (Dormicum) i rumpan innan de började så han satt ganska stilla när de satte nålen. Jag var grymt imponerad. Egentligen skulle vi tillbaka nästa vecka för att göra kontraströntgen, men tänk om han kunde gjort det idag. När han nu ändå hade nål.
Sköterskorna tyckte vi skulle gå bort till röntgen och fråga. Knappast troligt att detta går tänkte vi, men knallade bort och chansade.
– Hej. Abbe här ska röntgas om en vecka, men vi är här nu och han har en nål. Kan ni göra det idag istället? Så slipper ni sätta en nästa vecka. Det är inte lätt på honom.
Sköterskan i luckan på röntgenavdelningen tittade på oss, som om vi var helt av banan. Sedan sa hon "ett ögonblick" och försvann en stund.
– Nu hade ni tur, sa hon.
– Personalen är på kurs idag så vi har inga bokade besök. Vi tar bara emot akutfall. Så de kan ta Abbe i alla fall. Kom tillbaks efter lunch.
Helt osannolikt.
Mag 3-scint har han gjort förut och går till kan du läsa mer om här. Crom-clearance däremot var nytt för oss. Det funkar så att man sprutar in ett ämne i blodet, väntar en halvtimme och tar ett blodprov. Så väntar man en halvtimme till och tar ännu ett blodprov. Och samma igen. Och igen. Jag tror det blev sju åtta gånger totalt. Stackars Abbe. Men han hade i och för sig en nål hela tiden så det var inte ett herrans massa stickande. Med den här undersökningen mäter man njurens förmåga att rena blodet.
Som du vet vid det här laget är det så himla svårt att sätta nål på Abbe. Idag gick det trots allt ganska hyfsat. Abbe fick lugnande (Dormicum) i rumpan innan de började så han satt ganska stilla när de satte nålen. Jag var grymt imponerad. Egentligen skulle vi tillbaka nästa vecka för att göra kontraströntgen, men tänk om han kunde gjort det idag. När han nu ändå hade nål.
Sköterskorna tyckte vi skulle gå bort till röntgen och fråga. Knappast troligt att detta går tänkte vi, men knallade bort och chansade.
– Hej. Abbe här ska röntgas om en vecka, men vi är här nu och han har en nål. Kan ni göra det idag istället? Så slipper ni sätta en nästa vecka. Det är inte lätt på honom.
Sköterskan i luckan på röntgenavdelningen tittade på oss, som om vi var helt av banan. Sedan sa hon "ett ögonblick" och försvann en stund.
– Nu hade ni tur, sa hon.
– Personalen är på kurs idag så vi har inga bokade besök. Vi tar bara emot akutfall. Så de kan ta Abbe i alla fall. Kom tillbaks efter lunch.
Helt osannolikt.
Abbe är en liten italienare innerst inne. Dricker gärna espresso, helst med en bit Valrhonachoklad till.
Jag är arg, jävligt arg! Och ledsen. Abbe får ingen plats på storebrors Montessoridagis. Det är så många i kö och det var inte Abbes tur än. Det är väl inget konstigt, tänker du kanske, men det är här det börjar bli lite fishy. Och det gör mig förbannad och skrämd.
Det borde vara Abbes tur. Om man går efter åldersstruktur, könsfördelning och annat som vägs in vid intagningen. Det var ingen mer före honom i kön. Men nix. Ingen plats. Av en tillfällighet fick vi genom bekanta höra att en annan liten kille däremot kommit in. "Rätt från gatan". Helt utan syskonförtur.
Jag har gjort otaliga försök att tala med rektorn. Bett henne redogöra för hur kön ser ut. Men de frågorna rinner bara av henne. Istället glider samtalet in på saker som, extra resurspersonal, behov av stöd och "vi har ju redan ett barn med DS som behöver resurser". Och nu börjar jag koka inombords. Samtidigt rasar en bit av min värld ihop.
Är det så här det kommer att vara? Är detta ett första exempel på vilket liv som går Abbe till mötes? Misstrodd, satt på undantag, marginaliserad och besvärlig. Är det så han kommer att behandlas? Det pallar jag inte.
Och vi som flyttat på Abbes storebror från ett dagis där han trivdes, för att ge Abbe förtur till en pedagogik han kan komma ett behöva.
Det är inte lätt att göra rätt.
Det borde vara Abbes tur. Om man går efter åldersstruktur, könsfördelning och annat som vägs in vid intagningen. Det var ingen mer före honom i kön. Men nix. Ingen plats. Av en tillfällighet fick vi genom bekanta höra att en annan liten kille däremot kommit in. "Rätt från gatan". Helt utan syskonförtur.
Jag har gjort otaliga försök att tala med rektorn. Bett henne redogöra för hur kön ser ut. Men de frågorna rinner bara av henne. Istället glider samtalet in på saker som, extra resurspersonal, behov av stöd och "vi har ju redan ett barn med DS som behöver resurser". Och nu börjar jag koka inombords. Samtidigt rasar en bit av min värld ihop.
Är det så här det kommer att vara? Är detta ett första exempel på vilket liv som går Abbe till mötes? Misstrodd, satt på undantag, marginaliserad och besvärlig. Är det så han kommer att behandlas? Det pallar jag inte.
Och vi som flyttat på Abbes storebror från ett dagis där han trivdes, för att ge Abbe förtur till en pedagogik han kan komma ett behöva.
Det är inte lätt att göra rätt.
Idag var Abbe med mig på jobbet. Hela ena väggen på vårt kontor består av glas från golv till tak och för att skydda folk från att ramla genom rutan (hur nu det skulle gå till?) finns en stång i höfthöjd. Lite som en sån där balettstång vid spegeln du vet. Med den lilla skillnaden att du ser inte dig själv när du tittar in i glaset, men det gör alla andra på hela Kungsgatan.
I alla fall så ville såklart Abbe stå där och kolla ut på folket nere på gatan hela tiden. Inget konstigt med det. Men så ser jag honom hänga i stången. Två små händer har tagit ett rejält grepp om stången och min tvååring hänger med fötterna en decimeter över golvet.
Det är inte ens en vecka sedan han bröt höger hand. Jag vet. Jag såg röntgenbilderna själv. Märkligt. Och mäktigt.
I alla fall så ville såklart Abbe stå där och kolla ut på folket nere på gatan hela tiden. Inget konstigt med det. Men så ser jag honom hänga i stången. Två små händer har tagit ett rejält grepp om stången och min tvååring hänger med fötterna en decimeter över golvet.
Det är inte ens en vecka sedan han bröt höger hand. Jag vet. Jag såg röntgenbilderna själv. Märkligt. Och mäktigt.
Det här är bannemig inte riktigt klokt. Abbe har brutit armen! Hur orättvist får det lov att bli? Att små barn kan bryta en arm är väl inte så konstigt i sig, men har inte min son ägnat tillräckligt mycket av sin tid åt att vara på sjukhus?
Det var igår morse som Abbe ramlade ur vår säng och slog sig. Jag såg inte hur han ramlade men han måste fått handen under sig. Vi tröstade honom och sedan fortsatte dagen som vanligt. Men efter hand märkte vi att han blev ledsen så fort han t ex ramlade och tog emot sig med händerna. Under dagen utvecklade Abbe ett sätt att skydda sin hand, inte använda den, stöta i den. Han skrek högt när jag skulle ta på honom vantar och framåt kvällen började vi ana oråd. Abbe och jag åkte till barnakuten.
Vi hade tur i oturen att det inte var influensa Abbe sökte för. Det är olika läkare som tar emot på akuten och förkylningsbarnen fick vänta många timmar. Men för en gångs skull gick det ganska fort på barnakuten för oss.
Doktorn klämde, skickade oss till röntgen, visade mig bilderna och frakturen var ett faktum. Dags att gipsa. Trodde han.
Abbe – som vid det här laget har diger sjukhuserfarenhet – blir rädd, arg och ledsen så fort han ser någon i vit rock. Och så fort pappa börjar hålla fast honom vet han vad som väntar. Så något gips blev det inte. Doktorn provade att göra en slags skena istället, men eftersom Abbe protesterade högljutt la läkaren ner även den idén.
– Barn i den här åldern har ett enormt läkekött, sa han.
– Även en rejält felställd fraktur brukar lösa sig själv på de här små.
– Vi ska inte plåga den här killen mer. Han har varit med om så mycket. Han får ett stöd bandage. Det kommer att bli kanon ändå.
Och det är i detta läget jag vill vända mig till hela ortopedkåren. Det finns empati även i ert skrå. Allt är förlåtet.
Det var igår morse som Abbe ramlade ur vår säng och slog sig. Jag såg inte hur han ramlade men han måste fått handen under sig. Vi tröstade honom och sedan fortsatte dagen som vanligt. Men efter hand märkte vi att han blev ledsen så fort han t ex ramlade och tog emot sig med händerna. Under dagen utvecklade Abbe ett sätt att skydda sin hand, inte använda den, stöta i den. Han skrek högt när jag skulle ta på honom vantar och framåt kvällen började vi ana oråd. Abbe och jag åkte till barnakuten.
Vi hade tur i oturen att det inte var influensa Abbe sökte för. Det är olika läkare som tar emot på akuten och förkylningsbarnen fick vänta många timmar. Men för en gångs skull gick det ganska fort på barnakuten för oss.
Doktorn klämde, skickade oss till röntgen, visade mig bilderna och frakturen var ett faktum. Dags att gipsa. Trodde han.
Abbe – som vid det här laget har diger sjukhuserfarenhet – blir rädd, arg och ledsen så fort han ser någon i vit rock. Och så fort pappa börjar hålla fast honom vet han vad som väntar. Så något gips blev det inte. Doktorn provade att göra en slags skena istället, men eftersom Abbe protesterade högljutt la läkaren ner även den idén.
– Barn i den här åldern har ett enormt läkekött, sa han.
– Även en rejält felställd fraktur brukar lösa sig själv på de här små.
– Vi ska inte plåga den här killen mer. Han har varit med om så mycket. Han får ett stöd bandage. Det kommer att bli kanon ändå.
Och det är i detta läget jag vill vända mig till hela ortopedkåren. Det finns empati även i ert skrå. Allt är förlåtet.
Så har han då äntligen hört av sig och berättat hur det såg ut inuti Abbes mage. Och det blev faktiskt lite åt den-som-väntar-på-något-gott-väntar-aldrig-för-länge-hållet.
Någon glutenintolerans har inte Abbe. Tack och lov. Ursäkta att jag säger det själv, men jag tycker han har nog som det är. Så jäklar vad skönt att slippa det också.
En bra dag, alltså.
Någon glutenintolerans har inte Abbe. Tack och lov. Ursäkta att jag säger det själv, men jag tycker han har nog som det är. Så jäklar vad skönt att slippa det också.
En bra dag, alltså.
Idag gjordes en magnetröntgen för att kolla hur allt ser ut inför Abbes nästa hjärtoperation. Och eftersom det inte blev någon nål igår så skulle han sövas med mask.
För det mesta somnar Abbe i famnen på mig inför operationer och undersökningar där han behöver sövas. Jag vet inte om jag är så angelägen om att hålla honom i de här lägena så att min fru aldrig får en chans. Eller om hon tycker det är jobbigt. Jag tror det är det första. Själv tycker jag det känns tryggt på något sätt att ha honom i famnen när han somnar in. Men det är när han har nål så att narkosen går in den vägen.
Idag var det annorlunda. Han skulle sövas med mask och då brukar vi lämna honom åt narkospersonalen. Men nu blev det inte så. Jag satt med Abbe i min famn. Han fick andas något lugnande luktfritt i masken för att slappna av. Så långt gick det bra. Men då de släppte på själva insomningsgasen ville han inte mer.
Jag vet inte om det luktade illa eller vad det var, men han sprattlade, kämpade och försökte vrida sig ur mitt grepp. Det var fruktansvärt. Jag blev tvungen att hålla honom i ett järngrepp och pressa masken över hans mun. Tills han blev slapp i kroppen och slutade sprattla. Det kändes som att jag tog livet av honom. Som i en film där James Bond håller något dödligt för munnen på en fiende tills han säckar ihop.
Usch.
För det mesta somnar Abbe i famnen på mig inför operationer och undersökningar där han behöver sövas. Jag vet inte om jag är så angelägen om att hålla honom i de här lägena så att min fru aldrig får en chans. Eller om hon tycker det är jobbigt. Jag tror det är det första. Själv tycker jag det känns tryggt på något sätt att ha honom i famnen när han somnar in. Men det är när han har nål så att narkosen går in den vägen.
Idag var det annorlunda. Han skulle sövas med mask och då brukar vi lämna honom åt narkospersonalen. Men nu blev det inte så. Jag satt med Abbe i min famn. Han fick andas något lugnande luktfritt i masken för att slappna av. Så långt gick det bra. Men då de släppte på själva insomningsgasen ville han inte mer.
Jag vet inte om det luktade illa eller vad det var, men han sprattlade, kämpade och försökte vrida sig ur mitt grepp. Det var fruktansvärt. Jag blev tvungen att hålla honom i ett järngrepp och pressa masken över hans mun. Tills han blev slapp i kroppen och slutade sprattla. Det kändes som att jag tog livet av honom. Som i en film där James Bond håller något dödligt för munnen på en fiende tills han säckar ihop.
Usch.
