Igår morse var det rimfrost för första gången i år. Gräsmattan var vit som snö och killarna gick runt och tittade fascinerat på röken som kom ur munnarna. "Ollya ahhp-a, ne yy-ey i min mun" sa Abbe. Igen och igen, som om han aldrig tidigare hade andats ut en kall dag. Hösten säger hej och passar på att presentera sin vän vintern som ska ta över när hösten gjort sitt.

Timmarna gick, frosten försvann och dagen blev vacker och solig. Storbror och alla de andra på fritids hade utflykt i skogen. De lekte, klättrade i träd och stojade så som man gör när man är sex år en solig höstdag. Tills plötsligt.

Storebror är med en annan kille i färd med att klättra i några träd. Fröknarna är där och en grupp barn leker en liten bit därifrån. Men så börjar de skrika och kommer springande emot fröknarna, storebror och hans kompis. Många gråter och tar sig för ansiktet eller delar av kroppen.

Det visar sig att de sprungit på ett getingbo. Exakt vad som hänt förtäljer icke historien men på något sätt har barnen retat upp ett helt gäng getingar, som i ren höstilska gav sig på de små killarna och tjejerna med full kraft.

Nästan allihopa blev stuckna, några fick flera stick och utflykten slutar med att fröknarna fick ta med sig en dröse barn och åka till vårdcentralen för att plåstras om och kontrolleras.

Jag trodde liksom getingar hade stängt för säsongen. Men det kanske var just därför de var så stingsliga, när jag tänker efter.

Andra bloggar om rimfrost, nollgradigt, höst, vinter, getingar, getingstick, fritids

Jag är helt tagen av responsen från er. Jag läser varenda ord av era kommentarer, det kan jag lova. Jag lovar också att återkomma till dem i ett senare inlägg. Men nu ville jag så gärna dela med mig av något som Towe skrev apropå min fråga om ni har barn, kanske med särskilda behov. Hennes dotter har en cp-skada och jag tycker det här är så fantastiskt kloka ord:

"Jag säger aldrig att min dotter är ett barn med speciella behov. Hon har precis helt vanliga behov. Hon vill springa, leka, äta, prata, busa, trotsa. Men för att kunna låta henne göra det krävs speciella insatser."

Andra bloggar om särskilda behov, speciella behov, cp-skada, syndrom, handikapp, kloka ord

Kära läsare, jag har sagt det många gånger förut och jag säger det igen. Ni är fantastiska. Era kommentarer och mejl förgyller mina dagar och mejlen jag får gör mig generad och stolt.

Med hjälp av Google analytics kan jag se att ni är många som tittar in här varje dag. Det går att utläsa massor om var i världen besökarna finns, om ni kommer direkt via url eller om ni klickat in via en länk från någon annan blogg t ex. Jag kan se om ni sitter på MacOS eller Windows XP, surfar på Explorer eller Firefox och massa annat tekniskt tugg. Men det säger inte så mycket om vilka ni är egentligen, bara att ni är många. Cirka tvåtusen om dagen.

Jag kan bara gissa. Jag tror att jag har en hyfsad bild av vilka ni är. Men det skulle vara kul att veta mer. Ni känner ju liksom mig nu, det vore trevligt att känna er lite.

Därför vill jag be er alla om en tjänst. Svara på de fyra frågorna här nedan. Det går fort och är ju helt anonymt.

Och om ni vill så vore det kul med några rader i kommentarsfältet också för den som orkar. Vem är du? Jobbar? Pluggar? Familj? Hur du hittade hit? Läser du här varje dag, eller bara ibland? Vad heter din blogg, om du har en? Såna grejer. Okej? Som sagt, om du orkar.

Tusen tack på förhand. Här kommer frågorna (och glöm inte att klicka på "vote" för varje fråga du fyller i):

Häromkvällen när jag satt framför TV:n med Abbe i famnen kom en reklamfilm för någon antirynkkräm. Jag tror det kan ha varit Olay. (Jag väljer den här gången att inte skriva på Abbe-språk, men ni kan tänka er hur han låter vid det här laget)

– Åhh. Sån kan vi köpa pappa.
– Men din hud är ju världens slätaste och goaste. Du behöver inte den älskling.
– Men duuu behöver pappa.
– Jaså du tycker att jag behöver det!? Skulle du köpa den till mig då, i present?
– Nä, du får köpa själv.

Andra bloggar om olay, antirynkkräm, reklamfilm, barn, sanningen, rynkor, humor

Jag hittade det här lilla meddelandet under storebrors kudde igår. Han hade inte berättat om det för mig eller mamman och han har skrivit det själv.

Kan ni gissa vad det står och vem det är till?

UPDATE:
Ni är många som gissar rätt. Brevet är såklart till tandfén och lyder "Hej. Jag har tappat min tand." Den ramlade ut på fritids och storebror la den i ryggsäcken för att ta hem den och lägga den i ett glas till fén. Men tanden försvann och därmed trodde jag att han besviken gav upp tanken på ersättning för den. Men det gjorde han tydligen inte.

Jag hämtar barnen på fredagar. Jag lämnar dem på skolan varje dag, men på fredagarna smiter jag dessutom någon timme tidigare från jobbet för att hämta dem.

På vägen hem stannade jag vid brevlådan som jag alltid gör. Den sitter bredvid en hel rad andra brevlådor på en sån där samlingsplats några hundra meter från huset. Som de gör på landet. Därför blir sällan morgontidningen läst på morgonen utan på kvällen när man kommit hem från jobb och barnhämtning och stannat till vid brevlådan längs vägen. Som idag. Som varje dag.

Under det blå locket låg förutom Göteborgs-Posten, ett brev från försäkringskassan och något utskick från byggcentrum som väl fått reda på att vi sökt bygglov via något köpt register. Och ett sånt där brev. Idag igen. Och eftersom gårdagens kuvert innehöll en kallelse till hjärtmottagningen kunde jag bara gissa vad det här skulle gömma för budskap.

Jag tog med mig posthögen in i bilen och blev sittande med den i knät. Kände att jag var tvungen att läsa läsa innehållet med en gång, men kunde inte komma mig för att öppna kuvertet. "Varför kör du inte pappa?" undrade killarna från baksätet efter en stund. "Va? ... eh ... jo, jag skulle bara kolla vad det var för post" sa jag, tog ett djupt andetag och pillade in lillfingret i kuvertet och sprättade upp det.

"Till målsman för Abbe osv... bla bla ... kallad till återbesök hos habiliteringen ..."

Habiliteringen?! Shit, vad ni skräms.

Andra bloggar om kallelse, plastikkirurgi, habiliteringen

I brevlådan idag: ett sånt där kuvert. Vitt, myndighetstypiskt fönsterkuvert med blågrön logo i övre vänstra hörnet. Brev med Västra Götalandslogon ger alltid hög puls, men med tanke på vad den här hösten har i sitt sköte så blev det ett extra påslag på hjärtfrekvensen.

Det var första kallelsen. I början av november ska vi till hjärtmottagningen. Sedan får vi se vad de vill göra. Nu väntar vi bara på en till brevbomb, från plastikkirurgerna.

One down.

Det har varit årsmöte i vår Montessoriförening ikväll. Ett sjuttiotal föräldrar har lyssnat på förvaltningsberättelse, resultat- och balansräkning, sörplat kaffe och mumsat mackor. Det har snackats om vad som gjorts under året och vad som påbörjats för framtiden och den gamla styrelsen har beviljats ansvarsfrihet. Pretty much som det brukar gå till på årsmöten i de flesta föreningar.

En ny styrelse valdes också. Några är kvar från förra året och några avgår. Alltså behövdes ett par nya personer väljas in i styrelsen. Och kan ni tänka er, en av dem är jag. Med särskilt ansvar för kommunikationsfrågor.

Passande. Då kanske man kan utveckla det här med att skicka lappar lite.

Andra bloggar om montessori, föreningsliv, styrelsearbete, årsmöte

Det finns nästan ingenting som kan få mig att känna mig så slarvig och dum som alla lappar som ska åka mellan hemmet och skolan. Jo förstås, varje gång jag har med Försäkringskassan att göra. Men det räknas liksom inte. Det är för uppenbart.

Men så är det lapparna. De förbannade papperen i diverse format som jag först bär hem från dagis eller skolan med information, och som sedan ska fyllas i eller skrivas under. Eller både och. Det är friluftsdagar och studiedagar, fotograferingar och årsmöten, och frågor om specialmat och scheman. Lapparna behövs såklart, det är inte det jag menar. Och de är dessutom lite färre nu för stor del av informationen som tidigare kom den vägen kommer numera per mejl. Så det är i sin ordning. Det är jag som är problemet.

Jag vet inte vad det är som är så förbannat svårt, men klarar inte att komma ihåg dem. Min fru är nästan överpedagogisk för att få det att fungera. Hon lägger fram lapparna på ställen som ska göra det omöjligt för mig att missa dem och påminner mig det sista hon gör innan hon åker till sitt jobb. Men ändå. När det väl är dags för mig och killarna att ge oss av är det alltid något som händer. Eller snarare inte händer, så att jag måste tjata och bråka. Och glömmer lappen.

Otaliga är de gånger jag fått åka tillbaka hem för att hämta papperet eller be om ett nytt att fylla i på plats. Ibland har lappen varit med till skolan men aldrig lämnat min ficka. Väl på jobbet, två mil från skolan, har jag hittat den och svurit över min egen oförmåga.

Jag kan bara inte komma ihåg de små pappersasen. Totalt värdelös.

Abbe ville berätta för sina kompisar på förskolan idag att han hade ätit Thaimat i helgen, men det var ingen som förstod vad han sa.

– Om ö-oo i-ee aa ya meena. [De förstod inte vad jag menade]
– Var det ingen fröken som kunde hjälpa dig att förklara?
– Yoo. Om ö-oo i-ee elley. [Jo. De förstod inte heller]
– Lilla vännen. Det kommer att bli bättre sedan när doktorn har lagat din mun.
– Ya. Mem nååya oo an ya äya ma. [Ja. Men några ord kan jag säga bra.]

Min kämpe. Det gör så ont i mig. Varje dag letar jag igenom posthögen på jakt efter en kallelse till plastikkirurgin. Varje dag hoppas jag att den ska ligga där. Varje dag fasar jag för att hitta den.

Andra bloggar om talfel, barn, sorg, språk, operation, plastikkirurgi

Klicka på bilderna om ni vill kolla närmare. Som vanligt alltså.

Jag är hemma igen. Det har varit en fantastisk helg på alla sätt. Men jag är trött och måste sova nu. Jo, rubriken till trots. I det korta perspektivet är jag trött. I det långa har jag fyllt på med massor av fin energi inför vad den här hösten har att erbjuda. Jag tror ni kommer förstå när ni ser några bilder från min helg. De kommer, men inte i kväll.

I morgon är det fotografering på förskolan. Mamma frågade Abbe vad han vill ha på sig då. Jag vill ha skjorta, sa Abbe. Lite fint tycker jag.

Nu åker jag till Stocken. Stocken ligger på Orust, som ligger i Bohuslän, som ligger på Sveriges västkust. Det där vet ni förstås redan. I Stocken lyfter jag och mina två bästa vänner kajakerna av taket på bilen, stuvar packluckorna med god mat och goda viner och drar på oss flytvästarna. Vi krånglar oss ner i de smala sittbrunnarna, drar kapellen över benen och glider ut med ett par kraftiga paddeltag. Ut i höstluften, med septembersolen som sänker sig över västerhavet i ögonen för en helg i den bohuslänska arkipelagen.

Och vädret. Herregud vädret. Det ser riktigt lovande ut, kanske får vi det lika fint som förra året.

God morgon. Vad sägs om lite gymnastik så att vi kommer igång?

Det har varit information på storebrors skola ikväll. En rad olika personer berättade om verksamheten.

Först ut var fritids. Fröknarna berättade om vad de gör på eftermiddagarna efter skolan och sedan fick vi alla fick presentera oss och vilket barn man gjorde anspråk på. Namn på mammor, pappor och barn susade genom luften och ingen minns vem som sa vad. Men det är ändå en trevlig gest och ett bra sätt att bryta lite is.

Två personer från en före detta kommunal verksamhet som hette föräldrarådgivning berättade om vad de sysslar med. Lustigt det där. Numera bedriver de exakt samma verksamhet men i ett privat företag, på uppdrag av kommunen, till hundra procent finansierat av kommunen. Det är fint med bolagisering och outsourcing. Eller hur? I alla fall, verksamheten verkade bra, ett ställe att få hjälp och stöd i rollen som förälder om den skakas om av en eller annan anledning.

Efter traditionellt pumptermoskaffe i plastmugg, Findusbulle och frukstundspäron var det dags för fröknarna i förskoleklassen att berätta om verksamheten. Barnen hade gjort bordsplaceringen genom att rita sitt hus, och så fick vi föräldrar leta reda på den teckning som vi tyckte mest liknade våra hem. Kul idé. Storebrors verk ledde oss enkelt till rätt plats. Sedan lotsades vi igenom hur en vecka i nollan ser ut, med arbetsmetoder, trivselregler och så vidare. Spännande och kul att höra vad de har för sig på dagarna.

Där satt vi och lyssnade. Vuxna människor på alldeles för små stolar med knäna uppe vid hakan. Tur att jag inte är kostymkille. Det känns inte lika dumt att sitta ihopkrupen sådär i jeans och t-shirt som det gör i kostym och slips. I strumplästen.

Men det är klart. Man behöver ju inte ta av sig skorna om man tycker det känns fånigt. Man kan ju ta på sig blå tossor.

Andra bloggar om föräldramöte, information, barn, förskoleklass, pumptermos, tossor

Abbe vänder ofta på ordföljden när han ska säga en mening med en negation i. Det blir ganska gulligt, tycker jag. Så här till exempel:

– Jag lovar inte att göra sönder den. (eller "ya ååoa i-ee å yöya önney mem" som det egentligen låter)

Skönt att veta.

Andra bloggar om språk, barn, ordföljd, negationer

Andra bloggar om nobody puts baby in a corner, patrick swayze, dirty dancing

De påstår att de har svar på allt. Jag blev inspirerad av Linda att testa vad de gick för, så jag messade 118 100 och ställde frågan: "Vad är Heja Abbe?"

Här är svaret:
"Heja Abbe är en populär blogg av en man som skriver om sin son och föräldraskapet och det ansvar detta innebär i allmänhet"

Nåja. Inte helt av banan.

Andra bloggar om bloggar, 118100, svar på allt, heja abbe

Jag vet egentligen inte, för jag har aldrig varit drabbad av spelberoende, men jag tror att det är ungefär som när jag plockar kantareller.

Jag vet att jag borde lägga av. Jag borde gå hem. Och egentligen har jag tillräckligt många svampar i korgen för att det ska räcka till en middag, plus alla som ligger i bunken i kylskåpet som blev över efter förra rundan. Ändå vänder jag inte hemmåt. Kanske finns det några lite längre fram. Ska bara kolla där borta först. Och när jag nu ändå är här kan jag lika gärna sticka bort dit också. Några till. Bara en till.

Världens bästa drog. Magic muchrooms liksom.


Tänk dig de här. Smörstekta till färsk pasta, toppat med färsk salvia, flingsalt och nymalen svartpeppar. Och ett glas Amarone.

Andra bloggar om spelberoende, guld, kantareller

Pappa. Fint ord. Stort på något vis. Fyllt av så mycket förväntningar, så mycket ansvar. Men också laddat med kärlek.

Men hur gör man? Hur går det till att bli en bra pappa? Hur axlar man ansvaret att uppfostra små barn till att bli hela människor och goda samhällsmedborgare? Själv håller jag på och lär mig. Och ju mer jag funderar på det så inser jag att det är mina barn som är kursledare på pappaskolan.

Medan jag är i full färd med att försöka lotsa dem ut i livet som starka, omtänksamma individer med en bra självkänsla och ett starkt självförtroende, slår det mig att det är Abbe och hans bror som lärt mig allt jag kan om papparollen. Det är de som är mina lärare. Steg för steg. Minut för minut.

Dagligen testar de mig, utsätter mig för nya prövningar och höjer svårighetsgraden. Den ena kursen avlöser den andra och om jag inte lyckas i min roll straffas jag obönhörligen. Men varje gång jag klarar en tenta belönar de mig tusenfalt.

Det är Abbe och hans bror som gör mig till en bra pappa de dagar jag är det. Men också mindre bra, andra dagar. Det är de som hjälper mig till ett stort tålamod, genom att ständigt pröva det. De lär mig att sätta gränser, genom att bryta dem. De tränar mig i att förlåta, genom att göra det otillåtna.

De hjälper mig att alltid älska, genom att för jämnan bli älskad.

Andra bloggar om bloggvärdsbloggen, veckans bloggtema, pappa

Jag fick en läsarkommentar med anledning av inlägget om morgonrutiner. Väldigt bra. Den gör mig glad för den sätter fingret på att det finns en annan vinkel på allting. Glöm aldrig det.

"Barn lever i nuet. Det mest förbryllande är att det kommer som en överraskning för föräldrarna varje morgon."

Tack till Vidsyndans fru.

Andra bloggar om morgonrutiner, rutiner, barn, morgon

Jag hörde en mycket märklig nyhet på väg hem från jobbet idag. Det handlade om Drottning Silvias Barn- och Ungdomssjukhus och det gällde hjärtoperationer på små barn, så jag tror ni kan förställa er att inslaget fångade min uppmärksamhet.

Det visar sig att tre små barn blivit brännskadade under långa hjärtoperationer. Man tror att skadorna kommer från de nyinstallerade operationslamporna. Nu verkar det som att barnen inte var så illa däran – åtminstone inte när det gällde brännskadorna. Men ändå.

Hoppas de satsar på mysbelysning och dimrar ner lite tills Abbe ska opereras nästa gång.

Andra bloggar om hjärtoperation, brännskador, drottning silvias barn- och ungdomssjukhus, operationslampor

Jag hade tänkt sätta mig för att skriva ett inlägg på veckans bloggtema på Bloggvärldsbloggen – pappa. Men jag kom hem sent, fastnade framför Idol och så kom det annat emellan. Jag får försöka i morgon.

Att jag var sen hem beror på att Nemo hade releasekväll och signerade sin bok Anfäkta (som jag tycker att ni ska köpa). Det ville jag för allt i världen inte missa. Nu har jag mitt alldeles egna signerade exemplar av den färdiga boken.

Jag är hemma nu. Och Idol är slut. Nu upptäckte jag att jag vunnit Pennys omröstning om bästa pappabloggen. Jättekul! Men det som gör mig mest glad av allt, faktiskt så upp över öronen lycklig, rörd och generad, var alla fantastiska motiveringar ni som röstat på Heja Abbe skrivit till varför ni tyckte mest om den. Jag kunde inte låta bli att fälla några tårar när jag läste dem.

Tack snälla ni. Tack.

Andra bloggar om bloggvärdsbloggen, nemo, anfäkta, bok, signera, idol, pappablogg, tävling

Sådär. Nu har jag skrivit ett inlägg 090909 kl 09:09.

Det var allt. Varken mer eller mindre.

UPDATERING:
Det var ju så här det skulle göras. Otroligt roligt. Tipstack till Lotten.

Jag är förbryllad. Det är ett antal givna saker som händer varje morgon. Några procedurer som killarna ska ta sig igenom. Först vakna, sedan äta välling (eller något annat), därefter klä på sig kläder som mamman lagt i en fin hög, borsta tänderna, på med ytterkläder, ta dagis-/skolväskan och gå till bilen. Till sitt förfogande brukar de ha ungefär fyrtiofem minuter.

Dagligen. Exakt. Samma. Saker.

Varför kommer detta som en total överraskning varje morgon?

Andra bloggar om morgonrutiner, rutiner, barn, morgon

Jag var inte med själv idag men väntade otåligt hela förmiddagen på att min fru skulle ringa och berätta hur det gått. Jag menar, en härdsmälta hade inte varit ett helt oväntat resultat, bomstängd mun vore också en möjlig utgång och gnäll och bråk högst sannolikt om man ska vara ärlig.

Abbe skulle till sin specialtandläkare på Mun-H-Center och idag skulle de försöka fixa till några grejer. Hans små framtänder i underkäken växer liksom ihop till en tand och de ville "spackla igen" spickan mellan dem med lite plast för att undvika att det samlas bakterier där. Dessutom var det dags för lite flourlack och en ordentlig undersökning.

Och nu ska vi alltså komma ihåg att vi snackar om en kille som i stort sett hela sitt liv blivit stucken med nålar och kanyler, som blivit fasthållen, röntgad och opererad och som under en period utvecklade en rejäl rädsla för allt och alla som kunde förknippas med det där jobbiga han fick vara med om gång på gång. En kille som med skräck i rösten sa "Ey-å!" varje gång en sköterska kom in i rummet då vi låg på sjukhuset efter den senaste operationen. Lägg därtill en lång period av tandborstningstrauman. Därav mina lågt ställda förväntningar inför dagens behandling.

Abbe chockerade oss allihop, både sin mamma, sköterskan och tandläkaren. Och inte minst mig. Han satt alldeles stilla och gapade stort under hela behandlingen. Inte ett gnäll. Inte ett pip. Tandläkaren fick göra allt hon behövde utan några protester. Där ser man hur tålamod, förståelse och tid skiljer bra från dåliga metoder inom vården. Jag blev så stolt så jag nästan började gråta på jobbet.

Han är bannemig en överlevare. Men bäst av allt, han är min.

Andra bloggar om Mun-H-Center, tandläkaren, sjukhusskräck, duktig, barn

Men jag tappade liksom talförmågan. Hoppas den kommer tillbaka.

Penny frågade om jag ville vara med i en liten tävling på hennes blogg. Klart jag ville. Man kan rösta på månadens pappablogg, och Heja Abbe är en av de sex kandidaterna. Kanske ett bra tillfälle att upptäcka fler pappor som bloggar om ni är sugna på det.

Egentligen är sådana här omröstningar lite orättvisa tycker jag. Alla säger till sina läsare att rösta på just deras blogg, så de som har få läsare har aldrig någon chans mot de stora. Jag känner till några av de andra men har inte koll på alla, eller hur många läsare de har. Men jag anar att ni kanske är fler än de andra bloggarnas läsare. Därför tycker jag så här: min blogg läser ni ju redan, så kolla in de andra fem bloggarna först. Rösta sedan på den ni tyckte var bäst. Kanske läser ni dem redan, kanske hittar ni en ny favorit.

Nr1: Förortsfarsan.
Nr2: Zkogen.
Nr3: Så där lagom kul.
Nr4: Utlandspappan.
Nr5: Fredrik Hallgren.
Nr6: Heja Abbe

Klicka in på Pennys tävling och rösta på din favorit i kommentarsfältet. Man har bara en röst var och måste ange sin mail eller bloggadress för att rösten ska räknas. Och bli inte orolig om din kommentar inte syns. Penny har valt att dölja dem tills tävlingen är avgjord. Det blir mer spännande så.

Då håller jag tummarna så länge.

Andra bloggar om bloggar, pappabloggar, tävling, månadens pappablogg

– Det är så kul på fritids för vi spelar fotboll nästan hela tiden, sa storebror.
– Vad bra. Så du gillar fotboll?
– Det är tre saker som är roligast med fotboll.
– Jaha?
– Den första vet jag inte vad den heter, men jag kallar den tjugotvåan. Den andra är Portugisen. Och den tredje är vanlig fotboll.

Tjugotvåan? Portugisen? Ledtrådar, anyone?!

Andra bloggar om fotboll, barn, svenska

Märkliga äro internets vägar. Sedan jag började blogga har jag fått många nya vänner. Vissa har jag nästan daglig kontakt med, här på bloggen, via mejl eller på Twitter. Och några få har jag till och med haft den stora äran att träffa afk (away from keyboard), som vi internetungdomar säger.

En av dem är Nemo.

Nemo är nykter alkoholist och skriver bloggen "Nemo – En blogg för beroende". Men han skriver inte bara blogg. Han har också en bok på sin repertoar. En mycket bra sådan.

I april fick jag boken i min hand. Personligt överlämnad av en mycket nervös författare över en kopp kaffe. Den bestod då av en ringbunden bunt vita papper med texten recensionsexemplar skrivet rakt över. Det var fortfarande en del korrekturläsning och vissa små korrigeringar kvar att göra innan den skulle gå till tryck.

Detta är något jag tycker är ofattbart mäktigt. Att jag får läsa boken innan den ens är riktigt klar. Att Nemo lämnar över sin baby till mig för att få ett utlåtande. En recension. Jag blev sprickstolt! Stundtals sträckläste jag boken, det är sådan den är. Jag satt till exempel på tåget från Stockholm en dag och lipade över mitt ringbundna exemplar så folk måste ha undrat vad som försiggick.

Vad är det för slags bok då? Väldigt kortfattat handlar den om Nemos väg från aktiv alkoholist till nykter dito. Från apfyllor, ångest och självbedrägeri till insikt, kamp och behandling. Alltihopa berättat modigt och naket med en enorm närvaro, värme och humor. Vill du ha en utförligare beskrivning kan du läsa min recension här. Vill du veta mer om boken och läsa andras recensioner kollar du in resten av hemsidan.

Boken heter "Anfäkta" och jag tycker du ska köpa den. Det är en bok som känns. Jag vågar påsta att vi alla kommit i kontakt med alkoholism på ett eller annat sätt. Anfäkta berör oavsett om man är alkoholist, nykter alkoholist, nykterist, anhörig, jobbarkompis, släkt, vän eller ytligt bekant.

Den finns på AdLibris , Ord & Bok, Bokus och Bokia.


PS. Tusen tack, Peter. Och lycka till.

Andra bloggar om boktips, literatur, alkoholism, anfäkta, peter jungerfelt

Jag älskar sådana här initiativ. Ta på hörlurarna, höj volymen och klicka in här, man kan hålla på hur länge som helst.

(Tipstack till Jonas Peterson)

Näe, nu måste vi liva upp stämningen här känner jag. Det blev lite tungt efter de två senaste inläggen så här kommer en favorit i repris. Dessutom är det bäst att passa på att titta på den här lilla filmen nu, för jag fick mejl ifrån YouTube idag att de upptäckt att den innehåller upphovsrättsskyddat material, så man vet aldrig hur länge den finns kvar. Där ser man.



Andra bloggar om abba, abbe, mamma mia, youtube, upphovsrätt, glädje

(Abbe badade inte idag, men jag tyckte bilden var fin och passade inlägget)

Första september. Dag ett på höstmånaderna. Trots allt bjöd den på ganska fint väder, bättre än många av de dagar som tillhörde sommarmånaderna. Jag gillar hösten, när den är som idag.

Men i år har hösten en annan laddning också. Längtan blandad med oro. En förhoppning om att Abbe ska få ett bättre tal, så att folk kan förstå honom. Blandat med rädsla för att det inte ska bli så. Att operationen inte ska hjälpa honom, att den ska vara jobbig och att han får mycket ont. Vi vet inte exakt när det är dags, mer än att det skulle ske till hösten.

Och så hjärtat. Det snackades i våras om att man eventuellt behövde göra ett ingrepp. Alltid lika jobbigt, även om han kan slippa en öppen operation den här gången. Vi får se. Till hösten.

Dessutom pratas det så mycket om den där svininfluensan. Asså jag går inte runt och oroar mig för den egentligen. Inte för egen del. Tycker man skrämmer upp folk lite mycket i onödan. Men när de rabblade riskgrupper idag efter det första svenska dödsfallet kändes det rätt jobbigt att tänka på Abbe. Hjärtproblem, dåligt immunförsvar och små barn var tre av de grupper jag hann snappa upp där Abbe passar in. Fast han får förstås vaccin bland de första, när det kommer.

Till hösten.

Andra bloggar om höst, september, barn, hjärtfel, talfel, operation, svininfluensa

Suck. Var ska jag börja? Känner mig helt utmattad. Dränerad, tom och orkeslös som efter en dag på sjukhuset med Abbe. Eller som efter en begravning; det är kanske en referens som fler har när jag tänker efter.

Vi har en kund som heter Göteborgs Räddningsmission. I förmiddags var vi där för att träffa de personer som jobbar med en verksamhet som de kallar för Solrosen. På Solrosen hjälper man barn med en förälder i fängelse. Det kan handla om att hantera känslor som de här barnen bär på som skuld och skam, men också praktiska saker som att ha någon som följer med till fängelset för att besöka pappan – i nio fall av tio är det pappor som sitter inne.

Det var tungt. Otroligt tungt. Familjepedagogerna på Solrosen möter barn vars pappor har gjort hemska saker. Narkotika, droger, våld och elände. Vi snackar pappor som kanske mördat någon. De träffar barn vars mamma inte får följa med till fängelset på besök eftersom pappan misshandlat henne. Ibland när barnet sett på. De hjälper barn att hålla kontakten med pappor som gång på gång sviker, och åker tillbaka in på anstalt. Barn som säger att det känns bättre när pappa är i fängelset, för då vet de i alla fall var han är och att han inte gör något dumt.

Jag försvarar inte brottslingar. Många av dem har gjort sig skyldiga till hemska saker och förtjänar säkert sina straff. Men hur gärna de här barnen än skulle önska att deras pappor inte var kriminella, att deras liv såg annorlunda ut, så är det den pappa de har. Den pappa de älskar. Tänk på de konflikterna i ett litet barns känsloliv. Det är tunga saker att bära.

Kan Göteborgs Räddningsmission och Solrosen hjälpa bara ett enda av de här barnen att bryta den onda cirkeln som så ofta går i arv, så känns allt lite mer meningsfullt. Och kan vi hjälpa dem att dra in pengar till den här verksamheten så ska jag med stolthet fortsätta att göra deras reklam.

Tack. Jag var tvungen att få detta ur mig. Ni är så bra på att lyssna.

Andra bloggar om göteborgs räddningsmission, solrosen, barn, fängelse, kriminella, svåra känslor

Vad fort det går nu. Det känns som att han blir en centimeter längre varje dag. Förra veckan fick vi köpa en hel hög nya byxor eftersom alla gamla slutade ovanför anklarna, trots att vissa bara var några månader gamla. Sockerströaren och skålen med flingsalt – på hyllan ovanför köksbänken – plockar han ner helt själv. Utan bannor för att han klättrar på lådornas handtag. Han når ändå, numera.

Hej då mjölktänder. I överkäken gapar det tomt. Båda framtänderna har ramlat ut och lämnat en stor glugg efter sig som ger honom ett charmerande, lite förläget leende när han försöker dölja den. Fortsätter han håva in tandfépengar i detta tempot har han snart råd med ett nytt spel till sin Nintendo DS.

Nu sover han. Jag stryker en hand genom hans sommarvita kalufs och stoppar om honom. Försiktigt lägger jag täcket över honom, utom på fötterna. Precis som han vill ha det. Absolut inget täcke på fötterna. Jag står och tittar en stund på hans små trettiotvåor som sticker fram med tårna vickande lite fint i sömnen. Jag ler, och tänker på vad han sa häromkvällen vid läggdags:

– Pappa, nu när jag börjat nollan och fått min första skolbok idag, kan väl jag få somna i era sängar?

Älskade storebror.
Så stor.
Och så liten.

Andra bloggar om barn, mjölktänder, nollan, sexårsverksamhet, stor, liten, kärlek, föräldrarollen

Ekollon är ju de där små runda grejerna som växer på ekar. Det vet Abbe. Dessutom växer det något liknande på vresrosbuskarna. Mamma kallar dom för nypon. Det tycker Abbe är konstigt. Han kallar dem nypollon.

Nypollon.

Jag får lite ont någonstans när jag hör det.

Andra bloggar om barn, ord, språk, ekollon, nypon

Frågor. Den aldrig sinande strömmen av varför och vad. Jag försöker svara så gott jag kan på Abbes alla undringar som smattrar mot mig i kulsprutetempo, men varannan fråga är helt omöjlig om man inte heter Nietzsche eller Sartre i efternamn.

— Ahp-a, aa e-ey aan?
— Han heter Martin.
— Afföy?
— Jaa ... eh ... för att hans föräldrar gav honom det namnet.
— Afföy?
— Dom tyckte väl det var ett bra namn.
— Afföy?

Och så vidare. In i evigheten. Eller så här:

— Ahp-a, aa ee nee?
— Det är en sten.
— Afföy?
— !!?

Man skulle varit riktigt ultrakristren. Sådär som de bara är i filmer från amerikanska södern. Då hade jag haft ett standardsvar på alla hans frågor:

— För att det är Guds vilja, min son.

Andra bloggar om barn, vetgirighet, frågor, gud, guds vilja

Titta på de här små fötterna. De är så fina med tårna spretande lite åt alla håll, särdeles mjuka och gosiga (när de inte är så här sandiga), och de sitter fast längst ner på Abbe. När de är blöta och Abbe går med dem på ett varmt klinkersgolv blir det fotavtryck med bara fyra tår. Pektån, eller vad man nu kallar den som sitter bredvid stortån, pekar lite uppåt och får aldrig vara med och göra våta avtryck på golvet.

De här fötterna behöver lite stöd. Med 22q11-deletionssyndromet följde överrörliga leder, så när Abbe står på sina fötter "faller de in", som sjukgymnasterna och ortopedtekninkerna säger. Det vill säga att insidan av fötterna inte riktigt orkar hålla upp kraften från kroppen och benen. Så för att stabilisera, förhindra framtida förslitningsskador och kobenthet får han speciella sulor till sina skor som ger stöd på fotens insida.

Idag var vi hos ortopedteknikerna och provade ut nya sulor. Igen. Barn växer ju så förbaskat i den här åldern.

Andra bloggar om 22q11, överrörlighet, ortopedtekniker, sulor, skor

Här sitter jag och grubblar över storebror, skriver ett inlägg om det och slänger ut en lös tanke. Och så rasar det in tips och idéer från er. Massor. Fantastiskt.

Jag pluggade visserligen några år strax söder om London, men dels var det ganska länge sedan och dessutom hade jag inga barn då, det vill säga jag såg inte saker riktigt i det perspektivet. Så tusen tack för alla tipsen.

Några tycker att jag skulle avsätta lite tid varje vecka för storebror istället, och att man inte behöver göra något som är så stort som att dra iväg utomlands. Det ligger något i det. Men jag känner att vi behöver få en lite längre tid ihop, några dagar. Så att han verkligen får vara i fokus. Jag vill ge honom ett litet äventyr, en bunt med minnen, som bara han och jag har tillsammans. Som vi kan fnissa åt och berätta om. Vi får se om det blir en tripp till London eller några nätter i tält.

Det där andra får vi till ändå. Svamppromenader i skogen, biobesök då och då, eller busa i vattenrutchkanan efter simskolan varje vecka. Kanske är det inte så synd om honom när allt kommer omkring? Kanske tänker han inte så mycket på det själv? Kanske är det bara jag som oroar mig i onödan?

Det grämer mig. Som grus i mina skor. Som en irriterande fluga när man ska sova på natten. Hur mycket jag än viftar kommer den tillbaka. Den eviga känslan av att Abbes storebror får för lite fokus, får stå tillbaka för ofta. Det dåliga samvetet.

Inte ens resan till Kreta fick lov att vara normal. Efter bara några timmar var allt fokus på Abbe som vanligt. Feber, prickar, sjuk och väldigt synd om honom. Igen. Storebror fick rätta sig efter sin sjuka bror för jag vet inte vilken gång i ordningen. Det är inte rättvist.

Jag måste hitta på något tillsammans med honom. Bara vi två. Hundra procent uppmärksamhet från pappa i några dagar, utan konkurrens från varken mamma eller Abbe. Fjällvandringen förra sommaren var ett guldkorn. Vi kommer att leva på de där dagarna många år framåt. I år fick vi inte till det tyvärr, men en annan tanke har börjat gro i mitt huvud.

Om man skulle ta en långhelg i slutet av oktober och åka till London med honom. Hur låter det tro? Någon som har tips? Eller någon annan bra idé kanske?

(Psst. Säg inget till storebror ännu.)

Storebror blev kissnödig en dag när vi gick genom stan, så vi fick låna en toalett på ett ställe. Med stora ögon och öppen mun stirrade han fascinerat när vi kom in i lokalen. Jag såg på honom hur han undrade. Det nästan knakade i huvudet på honom. Varför ligger en massa blå lasersvärd och skiner i stora lådor med genomskinliga lock?

– Vad är det här för ställe egentligen, pappa?
– Det är ett solarium.
– Jaha?
– Det är ju många som vill vara bruna och om man lägger sig i en sån där blir man solbränd.
– Mäh?! Jag trodde att man skulle undvika att bli solbränd.

Andra bloggar om lasersvärd, star wars, solarium, solkräm, solbränd

Jag antar att ingen har missat tumultet kring Aftonbladet och Israel. Ni vet, Donald Boström skriver ett reportage om att palestinier anklagar Israels armé för att stjäla organ från sina offer, Israel flippar ur och anklagar Sverige för att vara antisemitiska, svenska ambassadören i Israel säger att Sverige inte står bakom och vips har vi ett dilemma med en diplomat som säger en sak och en regering som försvarar den Svenska yttrande- och pressfriheten. Vad som är sant eller falskt i reportaget vet vi inte. Men Donald har ju rätt att berätta sin historia. Hej och hå.

Jag tänkte egentligen inte kommentera varken artikeln eller efterspelet, det är det så många andra som har gjort. Värsta fredagsmyset för alla politiska bloggare. Men reportaget påminde mig än en gång om hur viktigt det är att ta ställning i frågan om organdonation. (Jag vet att jag tagit upp det många gånger tidigare och om ni tröttnar på mig får ni helt enkelt scrolla vidare till nästa inlägg.)

Jag vill passa på att poängtera att jag inte försöker övertyga någon som inte vill donera sina organ att göra det. Det kan finnas diverse olika skäl till att man inte vill donera och det är varje människas rätt att säga nej om känner så. Men – och det är därför jag tjatar – det är viktigt att åtminstone fundera på hur man ställer sig till det. Och det är viktigt att anmäla sig till donationsregistret om man vill överlåta sina organ till någon som behöver dem, när man själv inte lever längre. Annars kanske man missar chanser att rädda liv. Tänk vilket slöseri.

Jag fick ett mejl från Johanna för ett litet tag sedan. Hon skriver en blogg som heter Citronfjärilen och har – precis som Abbes jämnåriga kusin – en sjukdom som heter cystisk fibros. Johanna kör en egen liten kampanj för organdonation på sin lokala biograf i samband med att filmen "Allt för min syster" går upp. En fin idé tycker jag, som hon uppmanar fler att hänga på. Läs mer på hennes blogg.

Andra bloggar om organstöld, organdonation, israel, donald boström, pressfrihet, allt för min syster

Andra bloggar om mat, fredagskväll, räkor och vitt vin, svenssonliv, barn

Ibland låter det så sött när Abbe pratar så jag får lust att äta upp honom. Visst. Det ska bli fantastiskt skönt när operationen är klar och de (förhoppningsvis) har korrigerat hans talfel, men samtidigt kommer jag att sakna det lite. Abbes sätt att prata har ju blivit en del av honom.

Häromkvällen när jag låg och sjöng godnattsånger för honom sa han plötsligt med tjocka L och modfälld röst:

– Älja älja e en olji ång.

Kan du gissa vad han sa?

Så kom den då. Den 10 000:e kommentaren. Mamily skrev den klockan 22.05 igår kväll. Och för att fira det lite extra har Abbe gjort ett fint diplom. Det föreställer en stig i skogen och en svamp. Sedan har han skrivit 10 000 och signerat det. Alldeles själv.

Diplomet är stort (65x45 cm) och det är ditt Mamily, antingen digitalt så att du kan ha det på din blogg, eller så postar jag originalet till dig. Eller både och. Mejla mig din adress om du vill ha originalet. Grattis!

Kvällssnack i sängen med storebror:

– Vad heter dina fröknar på fritids? Jag måste lära mig namnen.
– Eh, jag kan bara namnen på tre.
– Okej, vilka då?
– Elisabeth, Kärra och ...
– Kärra?!
– Ja. Alla barnen kallar henne så. Fast hon heter egentligen Kärring.
– Va?! Hahaha ... hon ... hahaha ...kan --- hahaha ... väl inte ... hahaha ...
– Jag sa fel ... hahaha ... jag sa fel. Kerstin menar jag.

Den senaste tiden har jag lärt mig att vi män tittar på kvinnor 43 minuter om dagen och att kvinnor gråter sammanlagt 16 månader av sitt liv. Tänk om det skulle sammanfalla. Det skulle betyda att killar spenderar över ett år av sitt liv att spana in lipande brudar. Fascinerande.

Jag har tänk en del på den här typen av artiklar. De är som gjorda för att få landets alla bloggare att gå igång. Som att man sitter på redaktionen på morgonmötet och säger: "Okej, vad har vi för bete att sätta på bloggkroken idag?? Öööh ... kör den där klockan 12.34.56-grejen eller han som skyllde på katten, det borde de gå igång på. Annars får vi ta till tjejen som fick sparken via Facebook. Då nappar de garanterat"

Visst känns vissa artiklar väldigt riktade emot oss bloggare att skriva om och länka till? Allt handlar ju i slutändan om besökssiffror.

Andra bloggar om bloggar, bloggbete, länkar, kvällstidningar, internet

Min fru läste någonstans att på sextonhundratalet trodde man att man dog av att äta en tomat.

Lustigt. Jag känner någon som tror det än idag.

Andra bloggar om mat, barn, kräsen, grönsaker, tomat, 1600-talet

Det är jubileum på gång här på hejaabbe.com. Någon gång under den här veckan kommer den tiotusende kommentaren att ramla in. TIOTUSEN!! (10 000) Fattar ni? Det är inte riktigt klokt.

Jag älskar er respons. Det vet ni redan. Det är så kul att läsa era synpunkter om saker och ting, era tips och idéer, era stöttande kommentarer när jag vinglar, allt ert beröm och alla fina ord om Abbe, hans bror och om bloggen.

Och nu har jag snart fått tiotusen kommentarer från er (mina egna svar är inte inräknade). Otroligt. Det är värt något slags firande. Jag får fundera ut något. Kanske ett pris till den som prickar in kommentar nummer 10 000? Vad tycker ni?

Andra bloggar om bloggar, kommentarer

Jag älskar kokböcker. Att bläddra i dem, inspireras och låta mig läskas av de goda recepten, titta på de vackra bilderna och drömma om de fantastiska måltiderna. Vi har flera hyllmeter med kokböcker på flera olika språk, och ändå kan vi inte låta bli att köpa nya hela tiden. Men om sanningen ska fram så är det rätt sällan jag använder dem nu för tiden, av den enkla anledningen att jag är gift med en väldigt duktig kock som ständigt överraskar mig med fantastisk mat. Jag har helt enkelt blivit lite bortskämd.

Nätet är också fullt av bra matsajter och fina matbloggar, men det finns en som jag bara måste få tipsa om för er som inte redan känner till den. För att den är full av smaskig mat såklart. Men framförallt för de underbara små kåserierna som ackompanjerar varje recept. Lotta Lundgren som skriver bloggen "Om jag var din hemmafru" är copywriter i botten, och det märks. Vi har mötts, men jag tror inte hon vet vem jag är. I alla fall, jag blir alltid glad när jag läser hennes blogg. Fnissar, ler och småskrattar åt hennes betraktelser.

Men åt det här inlägget garvar jag högt. Rakt ut. Så jävla roligt. (Och då har jag ändå en son som heter Abbe) Läs det, och passa sedan på att läsa några fler, ni blir inte besvikna.

Andra bloggar om mat, matbloggar, om jag var din hemmafru, lotta lundgren

Vi var på bio igår. Stena Line bjöd fint på "Nicke Nyfiken 2 – Apa på rymmen", med popcorn, dricka, godis och rubbet. Killarna fick till och med var sin ryggsäck på vägen ut med lite smått och gott i. Och dessutom kom självaste Nicke dit i egen hög person. Eller vad säger man om personen är ett djur? I egen hög apa? Näe, det låter ju inte riktigt klokt. Vi säger i egen hög person.

I alla fall. Just den grejen impar i och för sig inte så mycket på mina barn. De har aldrig gillat varken Lisebegskaniner, kramgoa fjällvargar eller lattjiga apor i människoformat. Storebror säger att han vet att de inte är någon verklig varg eller kanin, men att han inte gillar folk som klär ut sig sådär.

Abbe vet inte vad han ska tro. Han tyckte det var konstigt att Nicke som hälsade på i foajen var så stor. Han är ju så liten på riktigt.

Andra bloggar om film, nicke nyfiken, stena line, verklighet, tecknat, på riktigt, barn

– Den här äppeljuicen är inte så god, sa storebror.
– Jaså, varför inte det?
– Den smakar så mycket äpple och så lite juice.

Andra bloggar om äppeljuice, frukt, juice, socker, barn

Som sagt. Några timmar fick ju Abbe i poolen.

Stack ut en sväng på sjön med kajaken. En helt magisk kväll, aldeles tyst och vindstilla. Jag hade tänkt att det skulle bli ett bra träningspass. Precis som jag tänkte häromdagen då jag stack ut och sprang en vända i skogen. Men efter några kilometer hittade jag kantareller som jag stannade och plockade. Så många jag fick med mig i påsen min träningst-shirt bildade när jag höll upp den mot bröstet.

Och istället för ett träningspass i kajaken ikväll gled jag sakta fram över vattnet, några paddeltag i taget. Jag lystnade till tystnaden och njöt av allt det vackra omkring mig. Känns som att mina proiriteringar har förändrats med åren.

Men så hände något märkligt. I den borte änden av sjön ligger ett stort hus. Ganska avsides, ensamt mitt i naturen med sjön och skogen som närmsta granne. Någon spelade elgitarr på högsta volym. Antingen utomhus, på altanen, eller också med alla dörrar och fönster öppna. Jag kunde inte se vilket. Men jag hörde. Det ekade över hela sjön.

Först blev jag irriterad. Vad fan, ska man inte kunna få njuta av naturen i lugn och ro? Jag vill höra fåglar, vattenskvalp och ingenting. Inte någon amatör som sitter och harvar på en distad gura på maxvolym.

Men. Så smälte det liksom ihop på något vis. Tonerna från gitarren och spegelbilderna av solen och träden i vattenytan. De blev till ett. Som att de hörde ihop. Och plötsligt njöt jag av varje ton i riffen i "Stairway to heaven" och "Nothing else matters" som ekade ut över sjön.

Jag tog några paddeltag, blundade och svävade fram i min kajak.

Andra bloggar om kajak, elgitarr, metallica, nothing else matters, staiway to heaven, led zeppelin

Har du inte upptäckt Spotify ännu så rekommenderar jag dig att göra det. Jag tror kanske inte att det behöver någon närmare presentation, men här kommer ändå lite om du inte haft förmånen att testa det ännu.

Spotify är ett underbart litet program där du kan lyssna på musik. Allt finns inte där, men det mesta. Du kan göra playlists och du kan dela med dig av dem till andra, men inte ladda hem musiken till din iPod t ex.

Allt är lagligt, det är gratis och finansieras med hjälp av reklam, dels på skärmen i programvaran och dels mellan låtarna då och då. Vill man slippa reklamen betalar man 99 spänn i månaden. Kruxet är att det enda sättet att få tillgång till gratisvarianten har varit genom att få en så kallad invite. Jag har egentligen aldrig fattat riktigt varför, men så är det.

I England däremot behöver man inte invites så via Lollypopland hittade jag idag ett tips på hur man skaffar sig Spotify genom att låtsas att man bor i där. I England alltså. Det gör man via en så kallad proxy.

Så här gör man:

1. Gå in på sidan http://goproxing.com/ eller http://crypticteacher.com/ Funkar inte de så kolla på en proxy från (http://www.azproxies.com/proxy-lists/gb-web-proxies.html)

2. Där finns det ett adressfält där skall du skriva http://www.spotify.com/en/

3. När du kommer in på Spotifysidan väljer du: FREE (stor grön text) och skapar ett konto.

4. Zipcode som ni kan använda ifall Spotify klagar SE17 2DJ <-- Det här är bara ett postnr!

5. Tanka ner programmet och logga in.

6. Gå till din kontosida på Spotify (edit profile hittar du längst ner på sidan) och ändra land till Sverige med nytt postnummer.

Simsalabim, Spotify!

UPDATE:
Det verkar som att de ändrat så att man numera även behöver invite om man bor i Storbritanien.

.
En lång historia kort.

Vi går omkring och drömmer att bygga ut vårat hus. Det börjar bli för trångt, killarna vill snart ha var sitt eget rum och den jävla trappan är för brant. En arkitekt har hjälpt oss och vi har fått en ritning med en utbyggnad vi är jättesugna på. Nu har vi sökt bygglov, men en granne motsätter sig, de tycker vi att tar deras utsikt. Det tycker ingen annan. INGEN annan. Av den enkla anledningen att vi inte tar någon utsikt.

Idag körde samma granne över Abbes cykel. Det var visserligen av misstag, men cykeln är mosad. Oh, the irony!

"Ska vi byta, ska vi byta grejer, ska vi byta grejer med varann? ... Jag byter en mosad cykel mot ett sakägaryttrande ... mosad cykel mot ett sakägaryttrande ..."

Andra bloggar om bygglov, sakägaryttrande, grannar, grannfejd, aschberg

Förskolehuset var lite extra fint idag. Renoveringen under sommarlovet har gjort underverk och där stod det röda huset nu och glänste med sina vita knutar. Bullerbyidyll extravaganza.

Abbe gick stolt in genom den vänstra dörren. Inte den högra som han gjort hundratals gånger förut, utan den vänstra. Dörren där storebror brukade gå in. Genom den högra går bara de små barnen. Inte Abbe. Han sträckte på sig och gick in på stora avdelningen.

Abbe hittade nöjd sitt namn klistrat på en av skohyllorna innanför dörren, tog av sig skorna och satte dem prydligt på hyllan vid sin namnremsa. Han rättade till dem lite så att de stod alldeles rakt och gick sedan in och tittade efter sin krok och sitt skåp. Tänk att ha sin plats här inne – på stora avdelningen – bland de stora barnen. Nu är det Abbes avdelning, och brorsan – han går inte ens kvar längre. Han går inte på förskolan alls. Storebror börjar nollan nu, sexårsverksamheten, eller förskoleklass om du så önskar. I ett helt annat hus.

Sandalerna som ska funka som innetofflor åkte på hur lätt som helst. Som vi försökt få Abbe att ta på sig dem under våren och sommaren. Svalare än gympaskor, men ändå stabila. Men han har totalvägrat. Det har inte överhuvudtaget kommit på tal att han skulle ta på sig dem. Förrän idag. Jag tappade liksom konceptet lite när det gick så lätt.

– Ya yilla i-e mom emma, sa Abbe.
– Nä du gillade inte dom hemma, sa jag. Men här går det bra? sa jag.
– Yaa.

Fröken skrattade lite och Abbe klev med självsäkra steg vidare in i sin nya vardag. Med sandaler på fötterna.

Andra bloggar om hösttermin, förskolan, stora avdelningen

Igår var det så äntligen dags. De där finfina biljetterna som har legat och väntat i exakt ett halvår skulle äntligen visas upp i entrén till Ullevi. Det var dags för en bubblande pop-, disco- och technoexplossion i en fartfylld workoutshow signerad Madonna.

So far so good. Det var allt det där. Massor av dansare, klädbyten, videoskärmar och laserstrålar. Det var pumpande technobeats och tung bas. Faktiskt ungefär som jag förväntat mig. Jag trodde liksom aldrig att det skulle bli den där intima nerven och dialogen med publiken som det kan vara på en del konserter. Det är inte den sortens musik. Madonna är inte arenahymnernas mästare, som till exempel U2, vars halva repertor består av ööööuuööww-vänliga låtar. Så jag förväntade mig heller inte ett Ullevi som vrålar med i alla låtar.

Jag trodde mer att det skulle bli som att gå på en gigantisk nattklubb. Folk som dansar och studsar så att svetten lackar. Jag menar, vi snackar dansgolvens okrönta drottning under närmare tjugofem år.

Men nej. Inget party.

Med undantag för några låtar så var det knappt någon dansande publik alls. Trots att vi hade biljetter i golden circle och inte hade mer än sju, åtta meter fram till Madonna när hon var ute på catwalken så kändes det som att det var ett stort avstånd mellan henne och oss. Som att se en två timmars välregisserad videoshow på MTV. Välregiserat och snyggt. Men stelt.

Jag vet inte riktigt vem jag är besviken på. Madonna eller publiken.





(PS. Trots att jag är ett hängivet Apple-fan måste jag erkänna att kameran på iPhone3G suger. Vi stod skitnära och ände blev det inte bättre bilder än så här. Sorry)

Så här tyckte tidningarna: Expressen, G-P, G-P (lördagens spelning), Metro, Aftonbladet, SvD.

Andra bloggar om madonna, ullevi, sticky and sweet, live

Två stora granar lagom långt ifrån varandra, en hög stege, några stora rackare till spik, en rejäl regel, två väldigt långa rep och en liten plankstump. Det är allt som behövs.

Vi gjorde en gunga i skogen. En riktigt supergunga. Kittlar aldeles galet mycket i små barnmagar. Och i pappamagar.

Andra bloggar om gunga, kittlar i magen, hisnande, skogen

Mamman, storebror och en kompis till honom plockade sockerärtor i grönsakslandet.

– Kolla, där är två ärtor som knullar! sa storebror.
– Nämen! Det ordet har du inte använt förut. Vet du vad det betyder?
– Näe.

Andra bloggar om barn, könsord, knulla, fula ord, spännande

Herregud vad det är svårt att föra ett vettigt samtal med någon, när man har en fyra- och en sexåring. Man hinner inte tänka en enda tanke klart innan man blir avbruten. Än mindre säga en fullständig mening.

Tur att jag har en blogg, så att min fru kan läsa vad jag försöker få sagt.

Andra bloggar om barn, syl i vädret, avbruten, tala till punkt

En sak jag funderade lite på under vår resa.

De som reste från Stockholm kom till hotellet vid lunch på fredagen. När de åkte hem fredagen efter lämnade de hotellet framåt kvällen. Det blir nästan åtta dagar på Kreta.

Vi göteborgare kom fram till hotellet halv tolv på fredag kväll. Och lämnade stället nio på morgonen fredagen efter. Det blir bara sex dagar i solen.

Båda kostar precis lika mycket. Besynnerligt.

Andra bloggar om charter, transfer, prissättning, kreta

För några veckor sedan då vi var hemma hos min syster för att fira killarnas farmor fyllde år, blev det lite snack om teckenspråk och stödtecken. Abbe visade stolt upp allt han kunde.

– Hur säger man blå?
(Abbe visar tecknet för blå)
– Och cykla då, hur säger man det?
(Tecknet för cykla)
– Hur säger man bil?
(Abbe tecknar bil)

Och så vidare. Alla frågar och Abbe tecknar. Han tycker det är jättekul. Tills han tröttnar, och ger svar på tal.

– Abbe, hur säger man när man ska åka hem och sova?
– Hey-å!

Andra bloggar om stödtecken, teckenspråk, svar på tal, barn

– Pappa, sa storebror.
– Mmm.
– Det är asacoolt. När jag andas i min snorkel under vattnet låter jag som Darth Vader.

Andra bloggar om snorkel, darth vader, star wars, barn, referenser

Jag gjorde i ordning det här inlägget hemma, innan vi stack till Kreta. Fixade illustrationen, laddade upp den, skrev rubriken och la inlägget bland utkasten. Så att det enkelt skulle gå att lägga upp om det fanns trådlöst bredband på hotellet och så att det inte skulle bli helt tyst på bloggen medan vi var borta.

Det är ett fint tecken på något sätt. Händerna hänger vilande i kors över varandra, som om de låg i knät ungefär. Och så drar man dem mot sig. Man tar den där välbehövliga vilan till sig.

Men jag la aldrig upp det. Kändes inte helt rätt. Semester liksom.

Andra bloggar om semester, teckenspråk, TAKK, stödtecken

Så är vi då på väg hem. Från Kreta till Aren, från Aten till Wien och till slut från Wien till Göteborg. Vi startade från hotellet klockan halv nio i morse och landar hemma i Göteborg vid tio ikväll. Det finns smidigare resvägar, men ändå. Vi kommer hem i alla fall.

UPDATE:
Efter totalt sexton timmar på resande fot kom vi äntligen hem sent igår natt. Skönt att vara hemma igen.

Tack för kommentarer och stöttande hejarrop. Jag tänkte passa på att reda ut lite begrepp kring åkomman Abbe har dragits med den här semesterveckan. En del visste jag innan och en del har jag fått lära mig nu.

För det första. Jag vet, det heter vattkoppor. Inte vattenkoppor. Men eftersom de allra flesta säger just vattenkoppor och det liksom ligger bättre i munnen så valde jag att skriva det. Säg vad ni vill, tycker jag. Folk förstår vilket som.

Vattkoppor är luftburet. Allt annat är missförstånd eller myter. Det smittar alltså inte via kopporna eller vidrörning utan via utandningsluften. Det är bra att känna till. Det är att just på grund av detta som vattkoppor är så våldsamt smittsamt. De flesta förkylningsvirus t ex är vätskeburna dvs de sprids via små vattendroppar när man t ex nyser eller hostar. Men det betyder att man måste vara inom några meters radie för att riskera att smittas. Luftburna virus däremot, som vattkoppor, kan färdas genom ventilationen till exempel och smittar alltså mycket lättare. Det är därför man inte ens får komma in på sjukhuset om man har vattenkoppor (jag kör lite inkonsekvent med namnet så att alla känner sig hemma).

Inkubationstiden är en till två veckor, men det kan ibland gå ännu längre tid från att man blir smittad tills sjukdomen bryter ut. Det börjar oftast med några dagars feber och sedan kommer prickarna. Febern brukar försvinna när prickarna börjar ungefär. På Abbe gick den ner lite men kom tillbaka. Å andra sidan det kan ju ha berott på något annat. Ungefär en vecka efter att prickarna börjat komma slutar man att vara smittsam.

Ja det var väl allt från Abbepappans sjukvårdsupplysning.

(Källor: Dr Dimitris på Kreta och Abbes gudmor som är barnläkare och verksamhetschef på en barnläkarmottagning.)