Alla som har barn kommer någon gång, förr eller senare, att få höra sina egna ord komma ur munnen på sin unge. Oftast är det lite festligt och gulligt, men ibland kan det bli lagom pinsamt. Men framförallt får man lära sig att man faktiskt säger vissa saker som man aldrig själv reflekterat över tidigare. Knasiga uttryck, svordomar, klokheter eller bara helt vanliga saker. Som till exempel "lille vän, du är ju så trött så du knappt vet vad du heter".

Häromkvällen hade barnen på skolan vårkonsert. Massor av elever i olika konstellationer sjöng och spelade, till och med storebrors förskoleklass hade övat in några sånger kvällen till ära. Där var lotterier och fika och kvällen blev jättefin och ganska lång. Jag hade velat vara där, men en reklamfilmsinspelning i Stockholm kom i vägen. Synd.

När de kom hem med bilen hade Abbe så när somnat i baksätet och mamman bar honom in till huset. En helt utmattad liten Abbeman tittade slött på sin mamma och sa:

– Mamma. Jag vet inte vad jag heter.

Andra bloggar om barn, språk, uttryck, trött

Jag har burit ut trädgårdsmöbler idag. Burit ut trädgårdsmöbler och räknat spruckna glasrutor i växthuset. Fjorton stycken. Jag undrar om det är den långa vintern och all den tunga snön som gjort åverkan på tomaternas och basilikans hus, eller om det kanske är sprängandet som pågår runt omkring oss.

Jag har burit ut trädgårdsmöblerna och plockat ner tvåtusen små lampor ur vårt körsbärsträd. Blomknopparna trängs redan på grenarna och kanske blir det lika många körsbär på trädet som alla små lampor som lös upp i vintermörkret. Jag låtsas det.

Jag har burit ut trädgårdsmöbler, räknat spruckna växthusrutor och räddat körsbärsknopparna från lampslingor. Och jag har suttit i solen och tittat på barnen som spelat kubb. Utan jackor och mössor. Jag suttit i solen och tittat på, med ett glas i handen fyllt med svalka ur en sensommarflaska rosévin som dröjt sig kvar i kylen.

Jag har hälsat på de första sipporna idag, som tittat fram ur markens bruna lövtäcke. Jag har räknat spruckna rutor, tittat på mina barn som spelat kubb och på min älskade som suttit bredvid mig och jag har tänkt på vilken tur jag haft. Så har jag sippat mitt kalla rosa vin i solen och lutat mig tillbaka.

I trädgårdsmöblerna, som jag burit ut idag.

Andra bloggar om våren, trädgårdsmöbler, körsbär, vitsippor, kubb, växthus, barn

Storebror har varit sjuk. Riktigt rejält risig var han, med hosta ont i halsen och huvudet i över en vecka och med en feber som pendlade mellan 38°C på dagarna och 40°C på nätterna i stort sett hela tiden. Han var bara en liten plutt där han låg ömsom i sängen, ömsom i soffan med täcken, kuddar och TV eller Wii framför sig och orkade ingenting.

Vi turades om att vara hemma med honom – mamman, jag och mormor och morfar. En dag när mormor var där, bestämde hon sig för att gå ut en liten stund i trädgården. Det var väl några löv eller något liknande hon ville kratta ihop. Jag vet inte. Hon var i alla fall precis utanför huset och sa till storebror att om han ville något var det bara att ropa på henne så skulle hon komma med en gång.

Men är man jättesjuk så är man.




Andra bloggar om barn, sjuk, lappar, feber, meddelande

Abbe spelade Wii hemma hos sin faster, ni vet min syrra som är barnläkare och dessutom Abbes gudmor. Han visste vad han gjorde när han valde gudmor den pojken. I resultatlistan efter varje omgång dök en liten krona upp bredvid den som fått mest poäng och Abbe tyckte det var orättvist att den aldrig hamnade bredvid hans avatar.

–Varför får min gubbe ingen prinshatt?

Andra bloggar om barn, språk, krona, wii, prinshatt

Äh. Jag håller med. Det uppdateras inte så ofta här numera. Jag har ändrat en del saker i mitt liv sedan jag skrev det där inlägget om mod för två månader sedan. En av effekterna av det är att det kommer färre inlägg. Istället för minst ett om dagen dyker det upp ett lite då och då. Men jag är jätteglad för att ni är kvar ändå, att ni inte tröttnar bara för att ni får vänta. En vacker dag kanske inläggen kommer oftare.

En annan sak som jag ändrat är hur länge jag sitter uppe på nätterna. Det hänger förresten ihop när jag tänker efter. Eftersom jag bestämt mig för att jag måste i säng vid elvatiden för att ge mig själv en chans till återhämtning blir det ju mindre tid framför datorn. Jag är stolt över mig själv på den punkten. Man kan räkna de tillfällen jag brutit mot elvaregeln på en hand. Ett av tillfällena var i torsdags, och då tog jag i och trotsade min egen nattinattiregel rejält. Det ska inte upprepas, men det var så himla roligt.

Och då menar jag alltså supermegaroligt.

Det lektes mamma, pappa, barn här idag. Två granntjejer tillsammans med Abbe och storebror höll till i en koja precis utanför en av tomterna på vår lilla väg. Familjen bestod av en mamma en pappa och två små barn. Dessutom var leken lite extra kryddad med att alla skulle vara sin idol.

Så kom det sig att en solig dag i april blev pappan Unstoppable-Ola och mamman Anna Bergendahl lyckliga föräldrar till de söta små barnen Erik Saade och Super Mario.

Behöver jag berätta vem av dem Abbe var?

Andra bloggar om barn, lekar, mamma pappa barn, ola, anna bergendahl, erik saade, super mario

Jag minns själv hur det var när jag var liten, när vi var på Liseberg till exempel. Det var helt omöjligt att gå. Benen krävde att få springa och hela kroppen spratt av glädje över allt kul man skulle få vara med om. Det var bråttom. Tänk alla attraktioner man skulle hinna åka, alla spel man skulle hinna spela och all sockervadd man skulle hinna mumsa i sig. Mamma och pappa fattade inte att det inte fanns tid till att strosa fram i långsamt mak.

Jag glömmer aldrig den sprudlande känslan i hela min kropp, och nu var det som att se sig själv i Abbe och hans bror. De studsade omkring som vårsläppta kalvar och tjoade "det är kul på Legoland". Eller Le Goland som Abbe kallar det, som om de vore franskt. Han betonar inte e:t i Lego som alla andra, utan a:et i land. Jag tror det beror på att i hans värld kom Lego Star Wars och Lego Batman först, innan Legoland. Alltså ska det uttalas med ett kort Lego och ett långt land istället för tvärtom, enligt Abbe.




Det började bra redan på båten. De hade dukat upp med massor av påskskoj för barnen. En stor konferensavdelning full med lekar, spel och olika stationer med uppgifter. Men det bästa av allt, vi fick hänga med upp på kommandobryggan och se hur det ser ut där de kör den stora båten. Det var ren tur. Ett meddelande kom i högtalarna om att de finns ett fåtal platser till bryggvisning för den som var intresserad. Jag var väldigt nära informationsdisken, ställde mig direkt i kön och knep fyra av de femton eftertraktade platserna.

Vi bodde på Hotell Legoland, nära och bra med egen entré till parken, och vi bodde i ett familjerum. Men det var inte vilket familjerum som helst utan "The treasure room" – ett rum inrett helt i "Lego Indiana Jones"-stil. Allt var specialgjort. Fototapeter, heltäckningsmattor, möbler och gardiner gav en illusion av att vi befann oss i ett canvastält vid något tempel i öknen. Överallt fanns detaljer byggda av Lego – skorpioner, insekter, glittrande skatter, apor, papegojor och ormar. På toaletten hängde Indiana Jones hatt på en krok, också den gjord av Lego. Riktigt välgjort rakt igenom. På rummet låg ett brev till barnen när vi kom, med instruktioner för en liten skattjakt. Genom att lösa olika gåtor där svaren fanns i rummet fick de till slut ihop en kod till ett skåp som vaktades av en Legoapa. De snurrade fram koden på låset och öppnade. Där fanns små legobyggsatser, nyckelband och lite andra leksaker. Killarna var helt saliga. Och då hade vi ändå bara hunnit checka in på vårt rum.






Själva parken överträffade mina förväntningar och minnesbilder. Det har hänt ganska mycket sedan jag var där för över trettio år sedan. Inte för att jag minns jättemycket, men som jag kommer ihåg det fanns där inte så mycket åkattraktioner på den tiden. Nu är det lite som Liseberg men med den lilla skillnaden att allt är gjort av Lego eller ser ut som Lego. Och många fler grejer för de små barnen än vad Liseberg kan erbjuda. Som gammal Legoälskare är jag förstås otroligt förtjust i miniatyrstäderna. Kanske är det mer en pappa-grej, vad vet jag?





Det var helt underbart att se killarna så upprymda av alltihop. Storebror gick i Lego-körskola och tog körkort, de vaskade guld och tillverkade varsin guldpeng, åkte bergbanor, båtar och tåg i alla dess former. Vid ett tillfälle när de sprungit in tillsammans till en attraktion och klarat sig själva upp i sätet med säkerhetsbälten och allt tittade jag på dem och sa till min fru: "Tänk att han blivit så stor, den lille skrutten". Vi stod tysta och såg på varandra när tårarna kom. Båda kände vi att det låg mycket mer i de där orden än vad det brukar göra när man slänger ur sig såna där saker. Det är liksom inte självklart. Jag kramade om min fru och vi grät lättnadstårar och skrattade om vartannat åt Abbe som vinkade och vek sig av skratt i den hoppande grodattraktionen.




Jag hade lovat killarna att vi skulle köpa något i den stora Legoshopen som fanns på området. Storebror har länge suktat efter en Lego City polisstation och var väldigt sugen på att köpa den nu. Den kostade niohundra danska kronor och jag tyckte att det var i saftigaste laget. Storebror är en förstående liten kille och tjatade inte, utan hittade vi ett par andra mindre byggsatser han ville ha. Dessutom köpte vi lite roliga bitar i lösviktsbutiken. Som att handla plockgodis ungefär. Fyll en påse och betala ett kilopris. Abbe däremot. Han drog omkring med en korg mellan hyllorna och plockade nya saker iden hela tiden. "En sshån vill ya ha" sa i var och varannan hylla. Sedan krävdes en stor portion av förhandlingsteknik och tålamod för att få honom att lägga tillbaka vissa saker. Som tur är hade han ganska modesta önskningar, en Indiana Jones-hatt (eller India Jones som Abbe säger), några småbyggsatser och en liten brandyxa i ett mjukt material. Och så en spargris av porslin i form av en legobit istället för den han slog sönder i packningsivern innan vi åkte. Han var så söt där han drog runt med korgen i sin India Joneshatt så det var svårt att säga nej.

Tycker ni jag låter lyrisk? Det tyckte i alla fall dagisfröknarna när jag lämnade Abbe i tisdags. "Jag tror bestämt att pappa gillade Legoland mer än du, Abbe" sa de. Besynnerligt. Vad menar de med det?

I alla fall. På hotellet hade de Legobyggartävling varje kväll. Barnen skulle bygga något på denna månadens tema (sport) med max trettio bitar och ställa sin kreation på en hylla i receptionen med sitt namn och rumsnummer på. Vinnarna kungjordes på anslagstavlan morgonen efter. Killarna byggde varje kväll. Efter de första två dagarna tyckte storebror inte det var någon idé för man vann ändå inget, men samlade till slut kraft och byggde något sista kvällen. En skateboard.

Mamman och jag packade inför hemresan när killarna kom rusande efter ha varit i receptionen och tittat. "Pappa pappa, jag vann byggtävlingen!!" ropade storebror och kom släpande på ett paket som nästan var större än han själv. "Va?!! Vann du den stora?" sa jag. "Jaaa, det är inte klokt, Abbe fick hjälpa mig att bära den" sa storebror lyckligt kramande om sin byggtävlingsvinst.

En Lego City polisstation.

Som vi har längtat efter en uppdatering hos Hellobrother. Eller hur?! Spana in deras superfunkiga tolkning av Whitney Houstons gamla klassiker "I wanna dance with somebody". Dessutom passar de på att slänga upp en version på Tracy Chapmans "Give me one reason" samtidigt.

Och för er som missade förra gången jag skrev om dem råder jag er att gå in och kolla in deras andra låtar.

Jag gillar't. Eller vad säger ni?

Ville bara passa på att önska er alla en riktigt glad påsk med lite äggfärgningstips från tidigare år. Om ni gillar äggen på bilden tycker jag att ni ska klicka här så kommer ni till ett gammalt inlägg om hur jag gjorde dem. Eller så klickar ni här och spanar in de lite mer stilistiska äggen.



Själva tog vi Stenabåten till Fredrikshavn i morse och susar vidare ner mot Legoland. Killarna är väldigt sugna, och som gammal Legoälskare får jag erkänna att jag nog är lika laddad själv. Har inte varit där sedan jag var liten, för typ trettio år sedan.

Min fru hade med sig några foldrar hem från TUR-mässan som innehöll ett ark med klisterdekaler som liknar sån där kylskåpspoesi ni vet. Eller ansiktspoesi om Abbe och brorsan får bestämma. Ni fattar? Laddade.

Glad Påsk.

– Pappa?
– Ja.
– Eller hur man får prata vad man vill och sjunga vad man vill?
– Mmm, så är det.
– Men inte gunga snedgung?
– ??!

Andra bloggar om barn, yttrandefrihet, snedgung

(Jag skippar Abbe-fonetiken just nu. Ni vet ungefär hur han låter.)

– Pappa, kan jag få dina gurkbitar?
– Allihopa?
– Nä bara någrahopa.

Andra bloggar om barn, språk, nyord, barncitat, allihopa

Jag tycker om dig. I synnerhet i år har jag tyckt extra mycket om dig, vintern. Du har varit precis som när du är som bäst. Kall, snöig och vacker. Inte sådär sur och vresig som du kan vara här i Göteborgstrakten ibland. Inte regnig och blåsig, grå och trist.

Du har varit perfekt och du har hållit ut länge. Men nu unnar jag dig din vila, och hälsar med glädje våren och sommaren välkomna. Ha det fint nu vinter, så ses vi igen om sisådär åtta månader igen. Tack för i år.

Välkommen sommartid.

– När hände det, Abbe? I morse?
– Nä, i övermorse.

Mycket av träningen med Abbes konsonanter handlar om luftflöden. Om att få luften att pysa mellan tänderna när man säger ett F till exempel. Eller att få till en liten luftpuff när man säger ett P. Saker som varit fysiskt omöjliga för Abbe innan operationen, men som nu går att få till med lite träning.

Han får olika övningar och knep hos logopeden som vi jobbar med tillsammans mellan varje besök. Han fick börja med "the F-words" och har nu gått vidare till ord som innehåller P. Och då gäller det att få till den där lilla puffen. Om man överdriver lite är det som att säga Phh. Ska erkänna att jag egentligen aldrig tänkt på en del av de här grejerna tidigare. Man tar det liksom för givet.

För att träna på P(hh) fick Abbe ha en liten flörtkula på bordet och hålla munnen i höjd med bordsskivan när han sa sitt P. Om flörtkulan rörde sig lite hade han gjort rätt. Han fick träna på olika ord med P i början eller slutet. Bra och rolig övning.

Detta är förklaringen till att Abbe och hans brorsa suttit vid köksbordet idag och puffat varsin liten tuss med hushållspapper framför sig genom att upprepade gånger säga "PhhillesnoPPhh" och "PhhäronPhhung", om någon undrar.

Talövningar. Logopedi. Inget annat. Okej?

När Abbe började säga sin storebrors namn lät det ungefär "Oo-u". Lite bakvänt och helt utan konsonanter. Efter ett tag kom vokalerna i rätt ordning och han började kalla brorsan för "Uu-o". För knappt ett år sedan blev det till "Uno". Lite roligt eftersom det trots allt är ett namn. I och för sig fel namn, men ett riktigt namn.

Efter operationen har Abbe börjat träna på vissa konsonanter tillsammans logopeden, andra dykt upp spontant. Som H till exempel. Så nu heter brorsan "Huno".

Huno. Roligt och lite fint på något vis. Jag tror det blir bra det här.

Tänk att det är fem år sedan idag. Fem år sedan du stal mitt hjärta och satte min värld i brand. Tänk att det gått fem år sedan den magiska dagen då du kom till oss med hjälp av skalpell och ett rum fullt av människor, omgiven av operationsdukar och apparatur. Och tänk så många gånger du varit tillbaka i den där miljön – bland de gröna dukarna, skalpellerna och den munskyddsbeklädda personalen.

Du kom med ett snitt precis som din bror. Och jag fick de där första timmarna ensam med dig, precis som med honom. Lyckoruset. Den ofattbara stoltheten. Brickan med fika från personalen, och dig bredvid mig i den lilla genomskinliga plastbaljan på hjul. Precis som då storebror föddes ett par år tidigare. Allt var underbart. Jag var stolt och trött. Du var min.

Resten är historia.

Och framtid.

Grattis på födelsedagen, min kämpe. Älskar.


(Det här klippet är ett år gammalt. Jag gjorde det till fyraårsdagen, men det får duga som repris i år)

Andra bloggar om stöten i sälen, skidåkning, skidskola

Jodå, jag lever. Och jag saknar er. Mår inte jättebra, men jag försöker göra förändringar i mitt liv och prioritera bort saker. Just nu är det fokus på vila och sådant som är nödvändigt, sådant som inte går att välja bort.

Jag sover, sover, sover, promenerar (gärna ensam med min kamera), jobbar lite, tar hand om familjen och kanske framför allt, tar hand om mig själv. Storebror och jag har hunnit ha en fin kväll tillsammans på Scandinavium med melodifestivalen live, sedan vi hördes sist. Dessutom har alla (utom jag) i familjen tagit sig igenom en omgång av vinterkräksjukan. Det känns bra att klarat av den biten, för på söndag åker vi till fjällen en vecka. Passar bra in i min vilointensiv (härlig motsägelse i det ordet, vilointensiv). I alla fall, det bli perfekt med en fjällresa nu men det hade passat rätt dåligt om den blev som kräkresan för två år sedan.

Ni är fina, vet ni det? Jag blir varm i hela hjärtat av att läsa era kommentarer. Och jag blir också varm i hjärtat när jag ser hur mycket pengar vi samlat ihop åt alla barnhjärtan tillsammans. Över åtta tusen i det dunkande hjärtat här till höger. Och lägger man till pengarna från de två auktionerna blir det över tio tusen. Mäktigt. Synd att jag inte orkade genomföra alla auktioner, men kanske kan vi göra det en annan gång istället. Februari månad är slut och därmed också kampanjen, men det verkar fortfarande gå att sms:a pengar till mitt hjärta, så om någon vill avvara trettio spänn till så är det fritt fram.

Jag tycker väldigt mycket om er allihop. Har jag sagt det?

Snart är det fredagsmys. Bara en sån sak.

Det här inlägget har jag skrivit i mitt huvud säkert hundra gånger de senaste dagarna. Jag har formulerat meningar om och om igen, de har surrat runt runt, fram och tillbaka nästan vad jag än hållit på med. Orden har hemsökt mig på dagen och om natten, men jag har inte vågat knappa ner dem på mitt tangentbord. Jag är rädd för dem.

Mymlan – med sin finfina idé om olika bloggteman varje vecka för den som letar skrivuppslag – uppmanar oss den här veckan att skriva om mod. Kanske blev det en extra puff för mig att våga skriva det här inlägget, eftersom mod och rädsla är två oskiljaktiga ord, två följeslagare som går hand i hand som ler och långhalm.

Utan rädsla inget mod.

Den tredje februari i år hände två besynnerliga saker. Min blogg vann Stora Bloggpriset och jag svimmade mitt i vimlet. Två ytterligheter på varsin axel. Jag har funderat mycket över de där båda märkvärdigheterna. Men mest har jag grubblat över svimningen. Där och då förklarade jag bort det med att jag ätit dåligt den dagen och helt enkelt fick ett blodsockerfall.

Det där har jag i efterhand insett bara är nonsens. Rent självbedrägeri för att jag är så jävla rädd för sanningen. Men man mår inte som jag gjort de senaste veckorna för att man inte fick någon lunch på tåget den tredje februari. Jag börjar så smått förstå det. Och erkänna det för mig själv.

Och jo då, jag var hos läkaren ett para dagar efter och kollade hjärtat för säkerhets skull. Det var okej. Men det börjar gå upp för mig varför jag är yr i huvudet, varför jag mår illa och får en sprängande huvudvärk till och från. Jag har börjat begripa varför det känns som att blodet rusar genom kroppen på mig som i en vansinnesfärd i en berg- och dalbana så fort någonting känns det minsta lilla jobbigt. Jag fattar nu varför små enkla problem upplevs oövervinnliga och drar igång de mest obehagliga fysiska reaktioner.

Det har blivit för mycket. Kroppen säger: tagga ner nu, gubbe lille. Utbränd. Vidbränd. In i väggen.

Det är inte jobbets fel. Inte bloggens. Det är summan av många saker. Det ena har lagts till det andra och till slut bestämde sig kroppen för att om jag inte vilar självmant så gör den det åt mig. Den stängde av. Och hade den dåliga smaken att göra det samma kväll som jag skulle få njuta av att alla ni röstat fram mig till Sveriges bästa vardagsblogg.

Jag har ett arbete jag älskar, men jag har jobbat mycket och frenetiskt. Jag har oroat mig för Abbe både i det korta operationsperspektivet och för framtiden. Hur ska hans liv bli? Hur ska jag klara att ge honom den trygghet och det mod han behöver för att stå emot när det behövs? Och hans storebror. Får han det fokus och den kärlek han behöver? Jag har fört en seg och tröttsam kamp för att få lov att behålla det bygglov vi beviljats, men som ryckts ifrån oss av en ogin och självcentrerad granne. En tur och retur flera gånger mellan hopp och förtvivlan. Och jag har sovit för lite. Kommer nästan aldrig i säng före tolv, halv ett. Min fru har sagt till mig gång på gång att jag måste sova mer. Hon har gjort det en längre tid och jag älskar henne gränslöst för att hon gjort det. Men jag hatar mig själv för att jag inte gjort som hon sagt.

Jag måste göra förändringar och prioritera bort saker. Jag måste sova mer. Jag måste bli bättre på att säga nej. Stänga av saker som stjäl uppmärksamhet som distraherar. Som Twitter till exempel. Jag ska bara blogga när jag verkligen har något jag vill berätta, inte för att hålla uppe tempot med minst ett inlägg om dagen. Bloggen har gett mig så fantastiskt mycket och jag älskar att få respons från er. Men har jag inget att säga så måste jag låta bli. Bloggen får inte förvandlas från energikälla till ett ok.

Men jag är rädd nu. Rädd för att inte orka med mitt jobb. Livrädd för att inte orka vara en bra pappa och en god make. Jag är rädd för att ni försvinner om jag är tyst för länge. Jag är så otroligt rädd för att vara sådan här, för att inte bli mig själv igen.

Ge mig mod. Det är nu jag behöver det.

Andra bloggar om mod, utbrändhet, utmattningsdepression, överansträngning

Okej, det här inga nyheter längre. Men eftersom jag själv inte var riktigt närvarande kvällen i fråga var det väldigt roligt att titta på det så här i efterhand.



Henrik Schyffert talar om bloggar och bloggare. Jag missade tyvärr talet live eftersom jag låg avsvimmad på golvet i ett rum bredvid. Men det är ett bra tal och ungefär sju minuter in i filmen säger han saker som gör mig mycket stolt, glad och smickrad. Tack för de orden Henrik, de värmer.



Själva prisutdelningen i min kategori. Här var jag rätt dimmig kan jag säga. Men jag svarar ju inte helt i nattmössan i alla fall.

Sändningen från galan i sin helhet finns att titta på här om du är intresserad av det. Och den sammanlagda rösträkningen finns här.

Så. Nu får det vara färdiggottat i Stora Bloggpriset.

Andra bloggar om stora bloggpriset, henrik schyffert, jenny österberg, heja abbe

I den andra auktionen till förmån för alla barnhjärtan ropar vi ut ett presentkort på en vinprovning för två personer i Göteborgs vinkällare värt 700-800 kronor. Provningarna är på onsdagar 18.00 och om du klickar in här kan du läsa mer om vilka teman de har i vår.

Auktionen pågår till kl 12.00 imorgon (fredag). Budgivningen sker i kommentarsfältet till det här inlägget.

Vem vill prova viner med proffs, och samtidigt skänka pengar till alla barnhjärtan? Får jag ett bud?

(Kommande auktioner finns listade här.)

UPDATE: Grattis Johanna som ropade en vinprovning för två personer för 600:-.

Andra bloggar om alla barnhjärtans månad, hjärt- och lungfonden, välgörenhet, auktion

Jag är i Stockholm och spelar in reklamfilm. Abbe ringde för en stund sedan och hade något viktigt att berätta för mig.

– Pha-pha ya hay e håål i öhhsstet.
– Vad säger du? Har du ett hål i bröstet?
– E håål öhhsstet.
– Ja. Säger du inte hål? Eller har du fått hår på bröstet?
– Näähee, sa Abbe och skrattade. I-e håååy. Hååål.

Det visade sig att storebror upptäckt ärren från Abbes dränage från någon av hjärtoperationerna och tyckte det såg läskigt ut. Abbe blev ledsen och trodde det var storebror som gjorde hål i bröstet på honom när han petade. Stort trauma utbröt.

En dag på jobbet. Sonen ringer och berättar att han har ett hål i bröstet. Inga konstigheter.

Äh, förlåt för den extremt göteborgska rubriken. Vad jag vill ha sagt var att om Santa Maria Tex Mex stod högt i kurs hos storebror tidigare så har de då inte sjunkit nu i alla fall. Som de flesta andra barnfamiljer i riket så äts det tacos en väldigt stor del av de femtiotvå fredagarna som ryms på ett år. Killarna älskar det och i synnerhet storebror.

Men vet ni vad? Storebrors önskan om att få se melodifestivalen live går i uppfyllelse. Fantastiska människor har mejlat, dragit i trådar och snackat med andra folk. Så kom det ett mejl från Santa Maria Tex Mex som sponsrar alltihopa och som fixat fram två biljetter till deltävlingen i Göteborg på lördag så att storebror ska få sin önskan uppfylld. Väldigt fint.

De passade också på att berätta om en tävling de har på Facebook där man kan vinna biljetter till Eurovisionfinalen i Oslo och en Tex Mex-middag där den svenska vinnaren kommer och sjunger. Prova vettja, det hade väl varit något?

Jag berättade för storebror att jag skrivit på bloggen som han sa. Han tittade storögt på mig och sa "Nähä, gjorde du det?!" När jag sedan sa att vi fått biljetter slängde han sig runt min hals och skrek "Åh vad jag älskar dig, pappa".

Okej, då kör vi igång den första auktionen till förmån för Alla barnhjärtans månad.

Ett smycke från Lifestone i massivt silver med ett avtryck av ditt barns hand eller fot. Klicka in här och scrolla ner till "Mammas hjärta" så ser du hur det ser ut. Smycket är värt 1595:-, plus avtrycks-kitet för 129:- och frakt på 79:-. Summan är alltså: 1803:- Alla pengar går till Hjärt- och lungfondens kampanj.

Ni lägger bud i kommentarsfältet till det här inlägget. Auktionen håller på ett dygn, det vill säga att den som lagt högsta budet klockan 12:00 imorgon (16/2) ropar hem smycket. Blir det under 1800:- har någon gjort ett fynd, blir det över så har man dessutom gjort en lite extra god gärning.

Okej, shoot. Ge mig ett bud.

(och sprid gärna)

UPDATE: Grattis Dino och hans mamma Elin som ropade hem det fina smycket för 1500:-.

Storebror är schlagerexpert. Det är lika bra att inse det. De låtar han gillar vinner och går vidare, de han tycker är kass kommer sist. Det slår nästan aldrig fel och så var det igår kväll också. Vi tycker oftast olika han och jag, men det är i stort sett alltid han som får rätt. Jag tycker det är rätt kul faktiskt.

I går kväll tittade han lite konstigt på mig och undrade varför jag grät när Glada Hudikteatern sjöng Kents låt Sverige. Det var svårt att förklara.

Storebror sa att han så väldigt gärna skulle vilja gå och titta på melodifestivalen live någon gång. Jag sa att det skulle nog vara kul och att nästa helg är de i Göteborg, men att det nog inte går att få biljetter.

– Skriv om det i din blogg pappa, då händer det säkert grejer, sa storebror.
– Hahaha, tror du det gubben? Du är smart du.

Vi får väl se.

Andra bloggar om ute med håven, melodifestivalen, biljetter, deltävlingen i göteborg

Abbe hjärta Pappa. Behjärtansvärd. Brustet hjärta. By heart. Cross my heart. Delam tange barat = Mitt hjärta har krympt för dig [persiska]. Den som fyller hjärtat, fyller också ögat. Det som inte ögat ser, har hjärtat inte ont av. Ett hjärta av guld. Ett hjärta av sten. Ett rent hjärta är den bästa huvudkudden. Det är hjärtan bland molnen. Finns det hjärterum så finns det stjärterum. From the bottom of my heart. Följa sitt hjärta. Gebroken hart = Brustet hjärta [nederländska]. Geléhjärta. Harhjärta. Hart = Hjärta [nederländska]. Have a heart to heart. Heartbreaking. Heartache. Heartfelt (He said a heartfelt thank you). Hjärta = Srce [serbiska]. Hjärta (gulligt) = Srculence [serbiska]. Hjärta och smärta. Hjärtans fröjd. Hjärtan på tråd. Hjärtans gärna. Hjärtans kär. Hjärtat får aldrig rynkor. Hjärtat i halsgropen. Hjärtat mitt. Hjärtats lust. Hjärtats saga. Hjärtbarn. Hjärtblad. Hjärtefråga. Hjärtegryn. Hjärteglad. Hjärtegropen. Hjärtegull. Hjärtekrossare. Hjärtemening. Hjärtevärmare. Hjärtevän. Hjärtesorg. Hjärterot. Hjärtfrisk. Hjärtinnerlig. Hjärtliga gratulationer. Hjärtligt tack. Hjärtlös. Hjärtnupen. Hjärtsjuk. Hjärtslitande. Hjärtskärande. Hjärtsnörp. Hladne ruke, toplo srce = Kalla händer, varmt hjärta [serbiska]. Home is where the heart is. J'ai mal au coeur = Jag mår dåligt [franska]. I don't have the heart to. I folkets hjärta. Ik hou van jouw met mijn hele hart = Jag älskar dig med hela mitt hjärta [nederländska]. Jag har inte hjärta att göra det. Kalla händer, varmt hjärta. Kaupungin sydän= stadens hjärta/centrum [finska]. Kardia mou = mitt hjarta, min kära [grekiska]. Kiitän sinua sydämeni pohjalta= jag tackar dig från djupet av mitt hjärta [finska]. Kronärtskockshjärta. Kära hjärtanes. Lilla hjärtat. Lejonhjärta = Lavlje srce [serbiska]. Låt hjärtat và mé. Lätta sitt hjärta. Mi corazón = Mitt hjärta [spanska] Mitä sinulla on sydämmelläsi = vad har du på hjärtat [finska]. Palmhjärta. Pepparkakshjärta. Put your heart into it. Russinhjärta. She's a beating heart baby. Slusaj svoje srce = Lyssna till ditt hjärta [serbiska]. Sweetheart. Sydämetön = hjärtlös [finska]. Sydämellinen= hjärtlig [finska]. Sydän kurkussa = med hjärtat i halsgropen [finska]. Sydänkäpy= hjärtebarn [finska]. Sydäntäraastava = hjärtskärande [finska]. Srce koje kuca = Ett hjärta som slår [serbiska]. The centre of my heart is a suburb to my brain. Ti si moje srce = Du är mitt hjärta [serbiska]. Ur hjärtats djup. Vad har på hjärtat? Vad hjärtat är fullt av, talar munnen. Varje hjärta har sin hemlighet. Van de bodem van mijn hart = Från botten av mitt hjärta [nederländska]. Vildhjärta. Vinna någons hjärta. Vin och musik gläder människornas hjärtan. Wearing your heart on your sleeve. Wild at heart. Where your treasure is, there shall your heart be also. Young at heart. Zlatno srce = hjärta av guld [serbiska].

Andra bloggar om alla hjärtans dag, hjärtan, hjärteord

– Hur många gånger är det melodifestival innan andra chansen pappa, sa storebror.
– Fyra gånger tror jag.
– Tänk om det är någon med varje gång som jag gillar.
– Det är det säkert, vännen.
– Förra veckan var ju Ola med, honom gillar jag.
– Mm.
– Hoppas det är någon med ikväll som jag gillar.
– Ja, det får vi hoppas.
– Det är roligare när det än någon med som man gillar, för då kan man sitta och njuta.

Andra bloggar om melodifestival, ola, njuta, musik, barn

Storebror kommer alltid tassande in till oss på natten. Märkligt nog gör inte Abbe det så ofta men någon gång ibland händer det och då blir det trångt i sängen.

– Pappa, varför låg Abbe här i natt? sa storebror i dag.
– Han vaknade och var rädd. Han drömde att det var en stor fisk som kom och tog honom.
– Usch det låter läskigt, sa storebror eftertänksamt. Men jag drömmer inte fiskdrömmar.

Andra bloggar om mardröm, fisk, barn

Den stora killen till vänster om Abbe, han med det fina blonda raka håret. Det är många som har frågat vad han heter. Jag tänkte avslöja det nu, eftersom det ändå börjat läcka ut i diverse artiklar sedan vi blev världsberömda.

Han heter Hugo och är den finaste, roligaste och klokaste bror Abbe kunde få. Och i den här bloggen kommer han att fortsätta att kallas för storebror. Så det så.

Det är ju så ni känner honom.

Över femtusen spänn på fyra dagar, och det tickar in pengar hela tiden. Det är fantastiskt. Jag vågar lova att de är jätteglada på Hjärt- och lungfonden. Och jag är också väldigt glad och stolt för om vi fortsätter så här så har snart alla hjärtebarn runt om i landet som inte bor nära Göteborg eller Lund en möjlighet att få experthjälp via Gertrud.

Och vet ni vad? Jag hade knappt hunnit publicera inlägget om alla barnhjärtans månad förrän tre olika personer hörde av sig och erbjöd saker att auktionera ut från deras företag.

Silversmycken från Lifestone, med av tryck av din bebis hand eller fot. Den ena heter "Mammas hjärta" och är värd 1595:-. Den andra heter "Pappasmycke" och är värd 1695:-. Kolla in dem här.

Presentkort på vinprovningar hos Göteborgs Vinkällare. Presentkort på en vinprovning för två personer är värd 700-800:- och vi kommer att ha tre såna kort att auktionera ut.

Och sist men inte minst ett presentkort på jättefina barnkläder från Lykkeliam värt 500:-.

I år tänkte jag inte dra ut på auktionerna som jag gjorde i fjol. Det blev så långdraget. Istället tänkte jag köra en auktion i taget och ge er ett dygn att bjuda på varje sak, så det blir lite mer action.

Med lite tur kanske ni kan göra ett fynd och ropa hem något lite billigare. Med ännu mer tur kanske ni betalar mer än vad sakerna kostar, så blir det mer pengar till hjärtebarnen.

Jag återkommer med fler detaljer. Men håll ögonen öppna, vi kör igång vilken dag som helst.

UPDATE:

Två fina företag till har hört av sig och vill bidraga.

Vimsadekor skänker ett presentkort värt 1000:-. Kolla in deras fina väggtexter och väggdekor.

Och me&i ställer också upp med ett presentkort värt 1000:- på deras coola barnkläder.

Andra bloggar om alla barnhjärtans månad, hjärt- och lungfonden, välgörenhet, auktion, lifestone, göteborgs vinkällare, lykkeliam

På lördag tittar vi på melodifestivalen. Då ska Glada Hudik-teatern stå för pausunderhållningen. Fantastiskt!

Jag tror inte de kommer att köra en dålig playback på "A little less conversation", köra ett trumbreak eller krossa plankor och isblock med händerna.

Men man vet ju aldrig.

Andra bloggar om svt, melodifestivalen, glada hudik-teatern

Ni vet den där kända målningen av René Magritte som föreställer en pipa med texten "Ceci n'est pas une pipe" (detta är ingen pipa). Det låter som en motsägelse, men är en sanning. Det Magritte ville säga var att målningen är ingen pipa. Det är bilden av en pipa.

Djupa grejer. Tavlan från 1929 heter Bildernas opålitlighet om man översätter den till svenska och är väl ett högaktuellt ämne i dessa Photoshoptider. Men det var egentligen inte det jag skulle berätta. Jag har ju en egen liten filosof här hemma.

Hör på det här. Jag får nästan huvudvärk av att fundera på det.

– En kaka smakar inte kaka. En kaka smakar kaksmak.

Andra bloggar om magritte, Ceci n'est pas une pipe, filosofi, barn, funderingar, photoshop

Visst blir man lite rörd ändå?

Det har redan gått en hel vecka in i februari och jag har fullständigt glömt av "Alla barnhjärtans månad". Pinsamt. Ni som hängt här ett tag vet ju att Hjärt- och lungfonden brukar köra en kampanj under hela februari under det namnet.

Förra året hade vi ju auktioner med presentkort på barnkläder en gång i veckan här på Heja Abbe och drog in över femtusen spänn tillsammans till kampanjen. I år har jag inte ordnat något sådant, om ingen hör av sig nu och erbjuder något fint vi kan auktionera ut, vill säga.

Som vanligt finns pins att köpa. De kostar trettio kronor och är i år designade av Eva Funch och Måns Zelmerlöv. Man hittar dem på Akademibokhandeln, Euroflorist, Hemköp, Hemtex, Krabat, Lekia, Tempo, och Alla Hjärtans Lunch-restaurangerna.

Men Hjärt- och lungfonden har också fixat ett fint hjärta man kan ha på sin blogg som vi tillsammans kan hålla igång genom att sms:a och skänka en slant. Ett sms kostar trettio kronor. Det är ganska överkomligt tycker jag, så kan fler vara med och bidra. Kanske en gång i alla fall.

Eller tänk så här. Just nu är det väldigt mycket folk här och tittar in, efter Bloggpriset och så. Men när det stabiliserats så landar vi kanske på 4000 träffar om dagen ungefär. Tänk om alla skulle ha råd att sms:a trettio kronor varje gång. Då skulle det bli 120 000:- per dag. Och så är det 21 dagar kvar av Februari. Då skulle vi tillsammans samla in 2 520 000:-. Va! Två och en halv miljon. Vilken grej det hade varit.

Men okej. Det är ju lite hysteriskt att hoppas på det. Men tänk om ni nu är fyratusen personer, och ni sms:ar in en trettiolapp var i veckan resten av februari. Det blir nittio kronor var. Då får vi in 360 000 spänn. Det hade varit något att vara stolta över. Eller hur?

Så här står det på kampanjsajten:
"I år är målet att samla in pengar till Gertrud - ett avancerat rikstäckande videonätverk för Sveriges barnhjärtkliniker. Med hjälp av detta nätverk kan hjärtebarnen få tillgång till samma specialistvård, oavsett var de bor. Pengarna ska dessutom räcka till minst tre doktorandtjänster inom barnkardiologi."

(Som göteborgare uppskattar jag den Kålliga ordvitsen i namnet på videonätverket, men jag förstår inte varför de inte stavar det med Hj istället. Nåja. Spelar roll.)

I alla fall. Om du sms:ar BARNHJARTA 180 och ditt namn till 72901 så skänker du alltså 30 kronor till alla barnhjärtans månad. Dessutom dyker ett tack med ditt namn upp i hjärtat. Bara en sån sak.

Vill du sprida? Blogga kanske? Eller via Facebook klicka här eller Twitter klicka här.

Nå? Vad säger ni? Ska vi slå världsrekord i insamling tillsammans? För alla hjärtebarn.



Andra bloggar om alla barnhjärtans månad, hjärt- och lungfonden, hjärtebarn, insamling, måns zelmerlöv, eva funch

Killarna och jag åkte snowracer i eftermiddags. Abbe gjorde något busigt – jag minns inte ens vad det var, det är inte viktigt – och jag sa till honom.

– Men Abbe! Vad är det för dumheter?
– Ne e inga numhe-ey.
– Jaså?!
– Näe. Ne e snällhe-ey.

Andra bloggar om barn, språk, dumheter

Storebror stack precis iväg på bästa kompisens sjuårskalas. Gissa var det är? Ja, det är sant.

Storebror är överlycklig.

Det är jag med, för det är inte vi som arrangerar kalaset.

Alltså ni får ursäkta mig att det är mycket Stora Bloggpriset här inne just nu. Jag lovar att bloggen ska bli som vanligt igen så fort jag bara njutit färdigt av det här overkliga. Om jag nu inte drabbas av total prestationsångest, förstås.

Men, vet ni? Det är ju ni som gjorde så att jag vann. Utan era röster – inget bloggpris. Så är det, och jag är väldigt rörd och glad över allt stöd jag fått.

Alltså. Tusen miljoner tack till alla som har röstat på Heja Abbe. Jag är så stolt och rörd.

Och ett extra stort tack till alla er som dessutom puffade för att man skulle rösta på Heja Abbe på era bloggar, Facebook, Twitter och bland släkt och vänner under röstningsveckorna. Det värmer otroligt mycket. Här är de jag kunde hitta nu, kolla in dem och passa på att hitta nya bloggar att läsa:

Innan du fanns, As Good as it gets, Mymlan, Egoina, Masarinmamman, Älskade dumburk, Lyrans noblesser, Opassande, En drake lyfter bara i motvind, Moderskeppet, Kapybaran, Ensamma pappan, Emmama goes Scotland, Beas tankar åsikter och funderingar, Asplunds, Ett nytt liv, Erik Laakso, Tonårsmorsa, Kesomackan, Sjumilakliv, Annarkia, Smurvelmurvelsmurfen och Izze Niemi.

Snälla säg till om jag har missat just dig, så ska jag genast åtgärda det.

Det blev en mycket udda kväll. Chockerande, fantastisk och underbar på alla sätt och vis och jag fick uppleva saker jag aldrig trodde jag skulle få vara med om. Vi kom till Nalen runt sju efter att ha suttit och pratat en stund med Linda med familj, Ulrika och Mumari i baren på vårt hotell. Mycket trevliga människor. Jag var superhungrig och lite snurrig efter allt strul med tåg och restaurangvagnar på vägen upp, och letade mig direkt fram till maten. Min fru och jag ställde oss i ett hörn och försökte få i oss lite. Men jag kände mig skakig och behövde sitta ner. Vi hittade en barpall och jag fortsatte att peta i mig lite grann. Det började snurra. Jag blev kallsvettig och orkade inte sitta upp. "Jag måste gå någonstans och lägga mig ner" sa jag, "jag mår inte bra". – – – Jag vaknar på golvet bakom några bord i en annan del av lokalen. Någon tar pulsen på mig och jag hör röster som pratar om epilepsi, diabetes och hjärtinfarkter. Jag är fruktansvärt trött och försöker säga att det är lugnt, jag har varken epilepsi eller diabetes, men jag är osäker på om det kommer några ord ur min mun. Jag hör en röst säga "han har jämn puls" och efter ett tag orkar jag öppna ögonen och ser att det är Lindas fantastiska mamma som sitter vid min sida med fingrarna konstant lagda mot min handled. Hon visar sig vara sjuksköterska. Min fru är hos mig, det känns bra. En dörrvakt som tagit kommando och beordrar sina kollegor att hämta vatten och blöta handdukar. Jag vill vakna, men orkar inte. Så småningom tar jag mig upp på benen och in i ett rum där de gjort i ordning en soffa som jag kan vila på. Där ligger jag och hämtar kraft medan min älskling berättar att jag segnade ihop mitt på golvet i mingellokalen när hon och en vakt skulle hjälpa mig till rummet vi nu befinner oss i. Jag får in en tallrik mat men mår illa och kan inte äta. Istället försöker vi med Coca Cola för blodsockrets skull. Så småningom tystnar det utanför dörren, galan har börjat och folk har dragit sig in i stora lokalen. Min fru är skärrad och orolig. Jag förstår henne, det är inte kul att se sin kära tuppa av sådär. Vi funderar på att lämna stället i en taxi till hotellet, men jag vill gärna känna efter om jag orkar vara kvar och se hur det går vid prisutdelningen. De fixar fram en stol och jag sitter i dörröppningen och lyssnar på hur de börjar dela ut priser. 365 saker vinner pris i kulturkategorin och jag jublar lite försiktigt för Navid och de andra. Linda och Abbemamman frågar vad som händer om jag vinner. Orkar jag gå fram då? Jag vet inte, vi får väl se om vi behöver oroa oss för det, svarar jag. Prisutdelningen rullar på. Jag sitter på min stol och dricker Coca Cola och så småningom är det dags för min kategori. De läser upp de nominerade och sedan lång tystnad, jag antar att hon sprättar kuvert, men jag ser inget från min stol. Så hör jag: "vinnaren är ... HEJA ABBE!" Ett jubel bryter ut inne på Nalen som borrar sig ända in i hjärteroten på mig. Det var annorlunda än de jubel som hade varit i de andra kategorierna. Hjärtligare på något vis, och starkare kändes det som. Tårarna bubblar upp i mina ögon, jag torkar bort dem och tar mig upp mot scenen. Jag tar med mig Abbemamman som stöd fram till scenen och hon rycker tag i Ulrika. "Vi måste vara två om han svimmar igen", säger hon. Plötsligt står jag på scenen och får en lång kram av Jenny Östergren. Jag blir intervjuad och jag överlever. Svimmar inte. Jag minns inte vad jag svarade men jag tror det gick bra och när jag kommer ner från scenen möts jag av en skur av kamerablixtar och härliga segerkramar av Abbemamman, Ulrika och Mymlan. Jag intervjuas av olika media, folk kommer fram och gratulerar, skålar och hurrar. Och jag är hela tiden darrig. TV4 vill att jag ska komma till morgonsoffan dagen efter, men jag vågar inte tacka ja. Jag vet inte vad som är fel med mig. Vi bestämmer oss för att gå hem. En sagolik kväll på alla sätt. Jag är glad att jag orkade stanna över prisutdelningen, men samtidigt väldigt ledsen för att det blev så dumt. Det var ju min kväll och jag ville njuta av den fullt ut. Jag ville prata med alla jag lärt känna genom bloggen och twitter. Jag ville skåla i Champagne och fira hela natten. Så blev det inte. Jag vill säga till alla som hade tänkt prata med mig, att jag ville prata med er också. Tro inget annat. Jag ville det så gärna. Men det gick inte. Och så vill jag säga tack till Linda och hennes mamma som tog hand om mig och Abbemamman, det kändes tryggt. Och till Lindas pappa som följde med mig ut i kylan för att få lite frisk luft. Och till D för att han kan det här med att svimma. Jag är glad att ni var där. Men hey. Jag vann! Andra bloggar om stora bloggpriset, vinnare, svimma, nalen, prisutdelning

Jag sitter på tåget hem från Stockholm med fuktiga ögon och läser ikapp alla era kommentarer här och på Twitter. Det är rörande och nästan omtumlande med all kärlek jag får.

Jag återkommer med ett inlägg om en märkvärdig, märklig och omtumlande kväll lite senare.

Ni är fantastiska.

Framme!

Nu börjar jag bli lite nervös inför själva prisutdelningen ikväll.

Aftonbladet sänder galan live på Aftonbladet-TV. Det ska gå att bädda in sändningen här på bloggen så jag gör ett försök. Sändningen ska börja 19.50 tror jag och själva utdelningen 20.00, så titta in här runt åttatiden ikväll om ni vill se vilka som vinner priser.

(Får jag det inte att funka kan ni alltid klicka in till AB och titta där.)

Vi sitter på tåget mot Stockholm. Ikväll är det utdelning av Aftonbladets Stora Bloggpris. Min fru och jag ska på galamiddag på Nalen och träffa en massa bloggare jag lärt känna men aldrig mött öga mot öga. Det ska bli väldigt roligt.

Om vi kommer fram.

SJ har det kämpigt i dessa dagar och hittills har vårt försök att ta oss till Stockholm mest liknat en film av Jaques Tati.

Vårt tåg skulle gå 12:42 från spår sex. Perrongen full av folk som väntade på att de skulle öppna tåget. Det stod "ej i trafik" på dörrarna och ingenting hände. Tiden gick och så småningom släcktes skylten över perrongen och bytte text till att handla om ett ankommande tåg. Oroliga blickar och folk som började irra omkring efter någon typ av info. Inte ett ljud i högtalarna.

Vid klockan ett ungefär fick vi gå på tåget. Nåja. Bara tjugo minuter sena från start, tänkte jag. Men tiden gick och när klockan var tjugo över meddelade de i tågets högtalare att de inte fick igång tågsetet, men att det stod ett annat tåg och väntade på spår sju istället.

Nu börjar parodin på riktigt.

Alla packar ihop sina grejer och springer mot spår sju. Då ropar man ut i högtalarsystemet på centralen att vårt tåg står på spår tre. Folk blir helt förvirrade. Vart ska vi? Spår sju eller spår tre? De sa en sak på tåget och en annan på stationen. Vem har rätt?

Vi hängde kvar vid spår sju tills någon kunde berätta vad som gällde och upptäckte då att tågsetet inte hade vagn ett. Där vi hade platser. Jeeeesus. Så småningom kom en SJ-person springande och sa att det var spår tre som gällde och alla rusade dit istället.

Tåget avgick äntligen, en timme för sent från Göteborg. Nu började vi bli rejält hungriga eftersom vi planerat att äta ombord. Det var bara det att maten stod på det trasiga tåget. Det fanns inte så mycket om en liten smörgås ombord på tåget.

Med lite tur skulle några mackor kliva på i Skövde sa de. Wish me luck.

Dagen började lite tumultartat. I sovrummet rakt ovanför vår säng har vi en saturnuslampa, en gammal originalvariant. Jag kanske ska säga hade förresten.

Abbe har en grej för sig när han tar av sig kläderna. Det kanske helt normalt bland fyraåringar, vad vet jag. Han ska alltid kasta iväg dem. I en vid båge genom luften seglar blöta vantar när han kommer in efter snölekar, där flyger strumporna när de åker av på kvällen eller pyjamasbyxorna när han gått upp på morgonen. Det spelar ingen roll hur många gånger jag sagt att han inte ska göra det. Paltorna flyger omkring i luften ändå.

Och vid det här laget kan ni kanske börja ana vart den här historien barkar.

I morse låg killarna i våra sängar och tittade på Bolibompa. Som de alltid gör. Jag bad dem att ta av pyjamasarna och klä på sig, som jag alltid gör. Och Abbe slängde iväg pyjamasbyxorna i en vid båge. Som han alltid gör.

Det var bara det att den här gången träffade de rakt på vår saturnuslampa som, av någon underlig anledning, lossnade och föll rakt ner i sängen. KRRRAASSCH!! Krossat glas överallt. Mellan sängkläder och pyjamasar och ut på golvet. Det blev knäpp tyst i någon sekund sedan såg jag Abbes underläpp börja darra. Och så gallskriket.

Det blev en balansgång mellan att trösta och visa att jag förstod att han inte gjorde det med vilje, att det var en olyckshändelse, å ena sida. Och att säga att sådär kan det gå och jag har sagt tusen gånger att du inte ska kasta omkring kläderna, å andra sidan. Samtidigt som jag blev väldigt ledsen för att jag verkligen gillade den där lampan så var jag otroligt glad att ingen av killarna var under den när den föll.

Det var ju bara en lampa trots allt, hur antik den än var.

Andra bloggar om saturnuslampa, barn, krossat glas, olycka, kläder

Såg den här på avdelningen när Abbe opererade gommen innan jul. Har det inte gått lite långt med besparingarna när de bara lämnar tillbaka patienterna i en låda sådär. Vad hände med utskrivningssamtal och det personliga mötet?

Andra bloggar om sjukvård, patienter, återlämning, ironi

Svärfar har också fyllt år i dagarna – killarnas morfar alltså – och min fru och hennes syrra hade ordnat en liten överraskning åt honom. De hade bokat en bastu som ligger nere vid havet på ön där mormor och morfar bor i Göteborgs norra skärgård. Vi åkte dit med yxa och högg upp en vak i isen, ställde dit en korg med iskalla öl och dukade upp med nötter och ölkorv, innan vi hämtade jubilaren.

Storebror och hans några år äldre kusin sa åt morfar att packa ned badbyxor och handduk och komma med oss, och så åkte vi ner till bastun. Det var nog inte sådär värst svårt för morfar att lista ut vad som skulle ske efter den ordern, men barnen tyckte det var jättespännande med överraskningen hela vägen till bryggan.

Det blev en helt fantastiskt stund. Bastun ligger på en klippa precis vid vattenbrynet med panoramafönster som vetter mot väst och norr, så att man kan sitta och se ut över havet och skärgården. Där satt vi i värmen med var sin kall öl och njöt av utsikten. Då och då gjorde vi en liten rusning på bryggan ner till vaken och hoppade i. I luften var det arton minusgrader och på badtermometern läste vi minus två. Det blir så med saltvatten, det fryser inte vid noll.

Men att storebror skulle bada i vaken, två gånger till och med, hade jag inte räknat med. Bröst och bringa som en Corn-Flakesflinga, det har han. Den lille sjuåringen. Men en tuffing det är han ändå.





Andra bloggar om vinterbad, bastu, bada i vak, födelsedag, barn, tuffing

Vi hade sjuårskalas idag. Alla tidigare barnkalas vi ordnat har vi haft hemma, med en liten grupp med barn. Jag har alltid tyckt att de där stora kalasen med tjugofem barn blir rätt hysteriska, att de inte riktigt hinner med varandra på något vis. Samtidigt kommer man alltid till det där dilemmat om vem man ska bjuda och inte.

I år bjöd vi hela klassen, plus bästa kompisen från gatan och ett par till. Det blev tjugo barn sammanlagt. Det får inte plats hemma hos oss, så vi bokade kalas på den lokala bowlinghallen. Och därmed ett kaos av dimensioner.

Kalaset skulle börja klockan ett. När vi kom dit kvart i ungefär pågick en tävling med massa publik så det fanns inte så mycket plats att samlas på. Den var slut precis innan vårt kalas skulle börja. Vi blev tillsagda att dela upp barnen i fem lag. Men innan alla barn hade kommit sänktes belysningen och volymen på musiken höjdes. Kaos. Ingen visste var de skulle vara, eller hur man skulle göra och det var omöjligt att samla alla och gå igenom något med musiken pumpande.

När vi väl fått in alla barnens namn i datorn till banorna hade redan första tio minuterna av timmen de hade att spela gått. Sedan tog det ett tag innan alla fattat vilken ordning de hade och att man hade två kast var t ex. Kalaset skulle så klart ha börjat en kvart innan vi fick banorna med ett litet välkommen och en instruktion.

En liten flicka ville inte. Hon visste inte hur man skulle göra, sa hon. Händerna var för små för de där borrade hålen i kloten. Jag ska visa dig sa jag, du kan bära klotet så här, i famnen och rulla iväg det. Man behöver inte hålla i hålen. Hon tog klotet i famnen, gick fram mot banan, och snubblade. Hon föll med klotets tyngd, plus sin egen, på sitt lillfinger. Fingret sprack.

En lång historia kort. Jag satt med den lilla stackarn en halvtimme tills hennes mamma hann komma tillbaka, inne i receptionen medan en sjukvårdare från simhallen i samma hus plåstrade om fingret. Nageln hängde lös och blodet rann. De åkte till sjukhuset och konstaterade att den yttersta benbiten i lillfingret hade krosskador. Hon fick en skena och en antibiotikakur. Och jag fick fruktansvärt dåligt samvete för att jag pushat henne.

Jag var med de andra barnen och tittade när de bowlade sista kvarten och så var vår tid slut. En massa nya människor vällde in på våra banor och började förbereda sig. Barnen förstod inte vad som hände. Klockan var två och det var dags för mat. Inte helt lättadministrerat i discobowlingmiljö. Dessutom, barn på ett kalas äter hamburgare på tio minuter. Och då var det femtio minuter kvar tills föräldrarna kommer och hämtar. I en lokal där det inte finns något utrymme att leka och alla bowlingbanorna är upptagna.

Paketöppning i discomusik. Äta glass, i discomusik. Och tjugo rastlösa sjuåringar som inget har att göra. I discomusik.

När det var en halvtimme kvar av vårt kalas började det komma nya föräldrar och nya barn, till nästa kalas. Personalen började duka av så nu fanns inte ens bordet kvar att sitta vid. De tjugo barnen hade tjugofem kvadratmeter golv i entrén att slå ihjäl varandra på. Som burhöns ungefär. Till discomusik.

När vi äntligen kom därifrån var stressnivån på max. Aldrig mer.

Men huvudsaken. Storebror var jättenöjd och barnen verkade i alla fall ha haft kul. De som inte krossade lillfingret vill säga.

Abbe: Phha-pha, nu hsa yävlay.
Jag: Gjorde jag? Det var inte bra. Förlåt mig.
Abbe: Man fhhåy in-e hhsäya yävlay.
Storebror: Men nu sa du jävlar, Abbe.
Abbe: Ya. Men nu hsa nu yävlay.
Storebror: Och nu sa du jävlar.
Abbe: Å nu hsa nu yävlay.
Storebror: Men du sa jävlar.
Abbe: Å nu hsa yävlay.
Storebror: Och nu sa du jävlar.
Abbe: Nä, nu hsa yävlay.

Och så vidare.

Andra bloggar om barn, svordomar, jävlar

Vi var på sjukhuset i tisdags, det har jag glömt berätta mitt i Bolibompanamnsdagar och födelsedagar. Abbe skulle träffa plastikkirurgen som opererade honom innan jul, och sedan logopeden.

Kirurgmötet gick på nolltid. Han lös med en ficklampa in i Abbes mun och sa att det såg fint ut och att det var något litet stygn kvar, men att det ramlar bort snart. Sedan sa han att vi får ses igen om ett halvår och att de ibland behöver göra fler korrigeringar men att det visar sig först efter ett bra tag när man hört hur talet utvecklar sig. Tack tack, hej hej.

Hos logopeden var Abbe väldigt samarbetsvillig. Han sa alla orden i hennes bilderbok precis som han skulle och hon spelade in honom på band och antecknade med sådana där obegripliga små fonetiska krumelurer. De gjorde en liten övning för att han ska lära sig att blåsa luft mellan tänderna när man säger f, som vi ska göra hemma.

Om vi övar varje dag kommer han att bli väldigt duktig på att säga faan.

Logopeden tyckte, precis som vi, att man redan hörde lite skillnad på vissa konsonanter. Hon sa att somligt kommer att ta lång tid rätta till men att det låter som att ganska mycket kommer att komma spontant. Nu ska vi gå hos henne med jämna mellanrum och träna. Det känns mycket bra för just den här logopeden är strålande och får fin kontakt med Abbe.

Bra så.

Och förutom en tuff klocka med flames på armbandet fick storebror en liten mini-svininfluensa i födelsedagspresent igår, med feber och ont i kroppen. Det var väl kanske inte helt oväntat.

Andra bloggar om logoped, plastikkirurg, talfel, träning

Visst längtar jag efter att sova ifred utan någon som sparkar på mig. Det gör jag. Men jag bävar för den dagen du slutar komma in i vårt rum på natten. Inget skänker mig mer ro än när du kryper tätt intill och lägger din lilla arm om mig.

Visst saknar jag att få prata till punkt någon gång. Det gör jag. Men jag fasar för dagen du inte har tid att berätta saker för mig längre. Jag älskar dina små tankar, din finurlighet och din underbara humor.

Visst är det skönt att du blir äldre och klarar saker själv. Det tycker jag. Men jag ser inte fram emot när du inte längre behöver mig. Inget känns bättre än att få vara din trygghet.

Och visst önskar jag att du sluppit få andra sprutan mot svininfluensan just idag, på din födelsedag. Det gör jag. Men du var så duktig. Och kunde så klart inte låta bli att skoja med sköterskan. "Ska du inte börja någon gång", när du egentligen visste att det redan var klart.

Du förgyller mitt liv. Det gör du.

Grattis på födelsedagen min stora, lilla älskling.

Andra bloggar om Födelsedag, Abbes storebror, sju år, hurra

Det var på något vis där det började. Min första kontakt med bloggvärlden. Jag hade liksom inte riktigt fattat grejen med bloggar innan. Jag hade hört talas om några, som Ebba von Sydows till exempel, men aldrig brytt mig. Men så ramlade jag in på Silverfiskens blogg – Ett liv i exil – och hade svårt att sluta läsa.

Silverfisken är en enastående bloggare. Han skriver med stor humor, träffsäkerhet, självdistans och känsla för språket. Om allt mellan himmel och jord, om att vara svensk i Australien, om papparollen och om det nya livet som fotograf.

Men så strax före jul slutade han blogga. Eller, nej förresten. Han slutade inte helt utan lyfte över skrivandet till sin fantastiska fotoblogg och bytte därmed också språk till engelska. Det kändes ärligt talat lite vemodigt. Inget ont om fotobloggen, jag är inne dagligen och förundras, beundrar och svär över att jag inte tagit de där bilderna själv. Men jag saknade orden. De svenska orden.

Tills nu. Han är tillbaka.

Andra bloggar om silverfisken, ett liv i exil, jonas peterson, bloggar

Andra bloggar om namnsdag, abbe, bolibompanamnsdag

Jag fick en läsarkommentar från Camilla, hon skriver:
"Jag bara undrar varför skriver du alltid MAMMAN och inte hennes namn?
Det låter som att hon inte existerar utan bara är en osynlig varelse."

Inget kunde vara mer fel.

Abbemamman existerar. På det bästa av sätt.

Hon är min reskamrat på den krokiga stigen mot föräldrarollen och min vapendragare mot fiender som lurar längs 22q11-vägen. Det är hon som plockar ihop mig när jag faller sönder. Hon säger ifrån när jag behöver dra ner på tempot, talar om att jag borde sova mer när jag glömmer bort det. Hon tänder en ljuslykta utanför dörren som välkomnar mig när jag behövt jobba över och kommer hem sent.

Utan henne hade vi andra inte fungerat. Hon packar ryggsäckar med matlåda till killarna varje morgon och deras kläder ligger i små fina högar på kökssoffan. Färdiga att klä på sig. Hon köper böcker som stimulerar, som tränar Abbe på det han har det jobbigt med, och som trimmar hans bror i det han tycker är kul. Hon planerar och strukturerar och ligger steget före med allt som ska rymmas i våra liv.

Det finns ingen som lagar godare mat än hon. Vardag som fest. Hon är världsmästare på att komma på bra julklappar och presenter. Hemma kallar jag henne Maria, men här på bloggen heter hon Abbemamman, min fru eller mamman.

Dessutom kan hon göra sliding stop på sin quarterhäst. Men det bästa av allt, hon är min.

Andra bloggar om Abbemamman, jag älskar dig

Mamman kör bil med Abbe, hans bror och en kompis till dem. Det är ett herrans liv i baksätet.

– Men vad ni skriker killar, säger mamman. Det låter som att ni satt flera mil i från varandra.
– Ja visst, svarar storebror. Abbe sitter på nordpolen, Arvid på sydpolen och jag sitter på ekvatorn och har det varmt och skönt.

När jag fick frågorna till den där intervjun i Aftonbladet satt jag länge och funderade över frågan som handlade om ifall jag hade någon hemlig superkraft. Jag ville komma på något fyndigt, någonting som betydde något bra och samtidigt hade en knorr och var lite kul. Det gick inget vidare. Jag svarade: tålamod.

Superkraft? Nåja.

Men tålamod har i alla fall varit en av mina starkare grenar genom livet. Min fru sa alltid förr att jag hade en ängels tålamod. Hon menar till och med att om jag inte enträget och med ett tålamod gränsande till idioti, varje dag hade suttit timme ut och timme in med flaskan och matat Abbe för att få i honom hans ynka millilitrar bröstmjölksersättning det första året, så hade han aldrig fått ordning på ätandet. Då hade han haft knapp eller peg på magen idag där vi fått ge honom maten genom en slang. Det är inget ovanligt på 22q11-barn. Men jag vet inte, jag. Däremot vet jag att matning var i stort sett det enda vi ägnade oss åt – dygnet runt – på den tiden.

Tålamod är en väldigt användbar superkraft när man är förälder. En förutsättning, skulle jag säga till och med. Men det finns ett dilemma. Barnen är tålamodkraftens kryptonit. Sakta men säkert minskar kraften när den exponeras där den behövs mest. Mitt änglatålamod har med tiden vittrat sönder och brutits ner. Stubinen har blivit kortare och jag trivs inte med det. Är jag dessutom trött krymper stubinen lite till och tålamodet påminner inget om det jag hade förr. Sorgligt, men sant.

Det har varit körigt ett tag. På alla plan egentligen. Jag har massor att göra på jobbet, skitkul grejer men de har inneburit sena nätter både på kontoret och hemma framför datorn. Ett tröttsamt överklagande hit och dit för att få bygga ut några kvadrat – så att vi kan bli av med världens brantaste trappa och killarna kan få var sitt rum – tär på krafterna. Och den där välbehövliga julvilan naggades i kanten av operation och inflammation.

Jag är sliten och trött.

När Abbe bar sig åt som en liten huligan på simskolan i morse hade jag behövt min superkraft. Men tålamodsmätaren stod i princip på noll och jag bar mig nästan lika dumt åt som min fyraåring. Vi skiter i detaljerna. Poängen är att jag vet att om jag bara haft lite mer energi i kroppen hade jag hanterat situationen bättre. Med tålamodet på max skulle jag ha lirkat, avlett och manövrerat runt alltihopa till något bra. Nu blev det skit och jag är inte stolt.

Jag vill ladda min superkraft. Var gör man det?

Andra bloggar om superkraft, pappa, föräldrarollen, ork, tålamod, aftonbladet