Good cop, bad cop.

22:23

Ibland orkar man inte. Man är trött, sliten, irriterad och gud vet allt. Och killarna är huliganer och testar gränserna rakt in i helvetet. Man kokar över, brusar upp, ryter och beter sig allmänt patetiskt, för att vara så många år äldre än de små liven man konfronterar.

Då är det så skönt att vara två.

När den ena föräldern exploderar, kan den andra vara balanserad och tålmodig. När jag är "bad cop", får min fru vara "good cop". Och tvärtom.

Jag märker direkt på killarnas mamma när hon inte orkar vara duktig, och ha tålamod. När Abbe eller hans bror drivit henne till vansinne och hon inte klarar att räkna till tio, ta ett djupt andetag och koppla på den väna, förstående rösten. Då kan jag gå in och ta över. Med nytt fräscht tålamod och siktet inställt på försoning. Då får de skvallra för mig och jag kan i lugn och ro trösta dem, och förklara för att mamma trots allt hade rätt. Och att de borde gå ut och säga förlåt.

Och det bästa. Nästa gång, när det är jag som tappar greppet, finns killarnas mamma där som motvikt.

Andra bloggar om , , , , , ,

5 kommentarer

  1. Så var vår senaste sjukhusvistelse: "Elaka mamman" tar med sonen på allt otäckt och sen får han krypa i "Snälla pappans" trygga famn när det är över.

    Men jag är tusen gånger hellre med under olika ingrepp än lämnar över honom till sköterskor han inte känner (som dom helst vill att man gör..).

    Ibland undrar man vad sonen tänker, han kanske undrar varför mamma låter honom utsättas för allt det här hemska? Jag hoppas ändå att han när han är större kanske kommer ihåg att mamma alltid fanns nära när det var jobbigt.

    SvaraRadera
  2. Vi pratar ofta om Good cop, bad cop när vi är på sjukhus... men då gäller det läkarna.

    Har ni tänkt på att de ofta dyker upp i par, kanske inte båda samtidigt, men i ungefär samma veva. En Good cop, som säger det där man vill höra, den som tröstar lite, och en Bad cop som säger allt det där man också behöver höra, fast man egentligen inte vill, det som är jobbigt att lyssna på.

    Ofta är det narkosläkarna som är "snälla" och kirurgerna som är "dumma".

    Jag påtalade detta för en bekant som studerar till just kirurg ... Kan ni tänka er, hon bekräftade och sade att narkosläkarna har lite av den rollen. De förbereder för kirurgerna ju, och man kan inte operera på en stressad patient. Och en liten patient blir stressad om mamma är stressad.

    Jag uppmärksammade detta senast i helgen, när vi var på sjukhus för en helt vanlig åkomma, men som ändå resulterade i helikopterfärd. Är man hjärtbarn så är de lite extra försiktiga verkar det...

    Så Good doc, bad doc finns också!

    SvaraRadera
  3. Det är så härligt att läsa om hur du och din fru samspelar och samarbetar kring barnen. Det ger mig hopp om framtiden!

    SvaraRadera
  4. Imsavimsa: Jag tror han kan se förbi allt det där. Och fattar att ni båda finns där för hans skull.

    Andrés mamma: Har inte tänk på det förut, men nu när du säger det så stämmer det nog. Intressant.

    Linda: Tack. Det blir enklare att orka med allt på det viset.

    SvaraRadera
  5. Ni är underbara, Abbepappan och Mammamannen! :-) Och ni har två otroligt vackra barn...

    SvaraRadera

Vill du kommentera men har ingen egen blogg? Inga problem. Välj "Namn/webbadress" under "Kommentera som:" och skriv bara i ditt namn. Eller välj "Anonymt" om du hellre vill det.