Det blev lite annorlunda i år. Vi firade tillsammans med våra bästa vänner som vi alltid gjort, så långt var allt som vanligt. Och tanken var att vi skulle göra midsommarstång, plocka blommor och binda kransar och dansa små grodorna som vi alltid brukar göra.

Men vi var ett stukat gäng, både vuxna och barn. Vi var hostande förkylda, hängiga med ont i halsen, någon med ryggskott, andra med svullna och kliande allergiögon. Dessutom regnade det ihärdigt mest hela dagen. Leta björkris och blöta ängsblommor lockade ingen av oss särskilt mycket.

Vi åt vår sillunch, våra jordgubbar och vår grillade middag inomhus istället, låg och slöade i soffor och på golvet och snackade om allt mellan himmel och jord och hade det precis så trevligt och bra som vi orkade.

Storebror och en av tjejerna satte ihop en poängpromenad som vi gick i spöregnet. De hade kul när de gjorde frågorna och vi likaså när vi svarade på dem, och jag är otroligt imponerad över hur bra de hade fått ihop alltsammans.

Jag funderade lite över det här med årets ljusaste natt när vi framåt kvällen satt och pratade i ljuset av lampor och tända ljus. Jag tänkte att det nog blivit något fel i vår del av landet. Och jag tänkte att det inte gör något så länge man är med människor man tycker om.

Jag lyssnar på killarna som sitter och snackar i ett annat rum. Abbe säger något om sina barn som han får när han gifter sig.

Storebror: Abbe, man behöver inte vara gift för att få barn.
Abbe: Jo, man får barn då.
Storebror: Näe, man får inte barn bara för att man är gift.
Abbe: Va?!
Storebror: Man GÖR barn, Abbe.
Abbe: Meh! Hur gör man barn då?
*Tystnad.*

Jag gissar att ni alla har sett den här reklamfilmen, den är drygt ett år gammal och fick otroligt mycket uppmärksamhet när den kom. Bara det faktum att den visats femtiotre och en halv miljon gånger på YouTube säger väl sitt. Jag förstår det. Den är fin och bra på många sätt.

Men visste ni att Max – den lille killen som spelar Mini-Darth i filmen – också är hjärtebarn? Han föddes med Fallots anolomi – ett hjärtfel inte helt olikt Abbes men har klarat sig fram till nu utan operation, till skillnad från Abbe som var tvungen att opereras akut som nyfödd för att överleva. Men ingreppet de gjorde på Max är likt Abbes. De bytte samma klaffar på båda killarna och lagade ett hål mellan kamrarna. (På Abbe ersatte man dessutom hela lungartären.)

Han opererades i torsdags på Children's Hospital i  Los Angeles och uppges nu må bra. Max är en cool kille och skickar en hälsning till alla andra barn som behöver vistas mycket på sjukhus:

"Kids, if you use your FORCE and dream big, you can achieve anything. We may be small – but we're mighty!" 

Sju år, liksom.

Så. Nu är den ifylld och redo att posta. Ansökan om vårdbidrag för Abbe. En övning i stigmatisering på hög nivå. Av sitt eget barn.

Missförstå mig inte, jag tycker det är mycket bra att man kan få hjälp och stöd när man behöver det, men själva processen är slitsam. Man tvingas lägga bort alla sina positiva sidor och bara se halvtomma glas överallt. Klä av sin vardag och se den som den ser ut i sin fulaste verklighetskostym. Bort med överseende, förskönande och glättigt spackel. In med kritiskt granskande och jämförande med "friska" barn i samma ålder.

När jag läser läkarutlåtandet tänker jag "åh fy fan vad jobbigt, att dom orkar" sedan inser jag att det handlar om min son. Och att allt i utlåtandet stämmer. Det är inte så lite nedslående.

Men nu är det ifyllt. Igen. Av någon anledning måste vi gå igenom den här processen vartannat år. Jag vet inte riktigt vad de förväntar sig. Att kromosomerna i Abbes alla hundra tusen miljarder celler ska laga sig själva på något sätt? Att hjärtat och gomen ska lappas ihop på något magisk sätt och att han plötsligt ska bli av med sitt syndrom. Well, I've got news for you, Försäkringskassan. Det kommer inte att ske. Abbe kommer för alltid att ha den här kromosomrubbningen. Ok?

Det är ändå tur att man är utrustad med just överseende och positivt synsätt, åtminstone emellan ansökningarna. Livet blir ju så mycket trevligare då.

(kunde inte låta bli att ta den här bilden och sms:a till min engelska polare, så nu får ni också se den)

UPDATE: Detta hjälpte uppenbarligen inte ett skit.

Abbe sitter vid köksbordet och läser högt vad som står på ett mjölkpaket. Alla ord är inte helt enkla, men han tar sig igenom meningarna med hjälp av vilja och tålamod.

– Men oj, vad du har blivit duktig på att läsa Abbe, sa jag. Jag visste att du kunde läsa lite, men inte att du var så här bra.
– Meh! Det kallas för skolan, pappa.
– !!

Storebror får vara uppe och se en halvlek av matchen mellan Polen och Ryssland. När det blir paus rapporteras om kravaller och huliganbråk. Många skadade och "än så länge motstridiga uppgifter om en avliden".

– Va?! säger storebror. Avliden?!
– Ja usch, det verkar visst så. Det har varit ganska bråkigt idag mellan ryssar och polacker, sa jag.
– Jo, men herregud, sa storebror. Att DÖ för ett krig om vem som har bäst fotbollslag?!

I ett par års tid har vi krupit ihop tillsammans och lagt oss tillrätta med några sköna kuddar i sänglampans sken, storebror, Harry och jag. Nästan varje kväll. Jag har längtat efter de där stunderna och jag tror bestämt storebror har gjort det också, även om gå och lägga sig verkar vara ett nödvändigt ont i hans ålder. Men nu är det slut. Ikväll läste jag det sista kapitlet i den sista Harry Potterboken för honom.

Det kommer att bli väldigt tomt.

För tolv år sedan träffade jag en tjej. Det var i Skagen, det var kristi himmelfärdshelg och det var i början av juni precis som nu. Jag hade sett henne tidigare ett par gånger, på after work på en av stans krogar. Hon var kompis till några vänner jag lärt känna på en skidresa och väldigt söt. Nu stod hon där i trängseln på en bar i Skagen. Mina vänner och jag höll låda, spelade gitarr och sjöng. Jag stod på ett av borden med en tamburin handen och skrålade Talking Heads gamla klassiker "Phycho killer". Hon och hennes vänner sjöng och dansade med oss.

Det var en helg berusad av både känslor och dansk öl, följd av tomhet på seglatsen hemåt. Den där tomheten.

Så kom vardagen och jag var tvungen att börja leta. Jag visste vad hon hette och var hon jobbade, men ville inte fråga mina skidvänner. Jag chansade och ringde ett telefonnummer jag trodde var hennes. Telefonsvarare. Jag blev osäker på rösten i andra änden, den lät lite annorlunda i telefonen, men jag försökte igen efter några timmar. Det var hon. Vi pratade lite och hon frågade om jag ville komma dit och äta nästa dag. Det ville jag.

Gillar du pasta, frågade hon när jag klev in i hennes kök. Javisst sa jag, och fick ett glas vin till maten. Sedan kunde jag inte köra hem. Blev tvungen att sova över. Och nästa dag igen. Jag kom inte hem på över en vecka och myntade uttrycket "köpa rent" eftersom jag fick gå till Åhlens på lunchen och köpa nya kläder varje dag.

Ett år senare var jag i norska fjällen och höll en kurs i glaciärvandring. När jag kom hem stod hennes möbler i mitt hus och hennes lägenhet var tom. Hon hade flyttat in och vi bodde nu ihop.

Det blev 2004 och det blev den femte juni. Det är åtta år sedan idag, och var jag så nervös att jag trodde hjärtat skulle hoppa ur mitt bröst. Jag var klädd i vit frackskjorta, kravatt, väst, svart frockcoat och lackskor. Och en vit ros fäst vid hjärtat. Samma slags ros som alla de som trängdes med daggkåpa och liljekonvaljer i buketten min blivande fru höll i handen. Hon var så fin i sin enkla benvita klänning, med diskreta broderier på livet och knappar längs hela ryggen. Den hade ett litet släp. Men bara ett litet lagom sådär. Hon var vacker som Snövit i sitt mörka hår – för dagen uppsatt i femtiotalssnitt, de blå ögonen och de röda läpparna.

Vi gick så sakta vi någonsin kunde i mittgången på det lilla kapellet som står inbäddat bland lövträd på en liten kulle mitt på de gröna böljande ängarna. Den är inte många meter lång, vägen fram till det lilla altaret, så för att göra ceremonin rättvisa gällde det att hålla igen på farten. Jag njöt av varje liten ton från pianot och varje sträng som slogs an på kontrabasen. Den lilla sättningen räckte gott och väl för att fylla lokalen med den där melankoliska men samtidigt lekande lätta svenska jazzmusiken. Kunde inte varit mer passande. Kanske det bästa minnet av hela dagen.

Prästen sa fina saker om oss, och om kärleken. Ord jag inte kan minnas i detalj, eftersom jag var så nervös och fokuserad på att säga rätt när det var vår tur att prata. Men jag kommer ihåg det viktigaste. Jag minns att hon sa ja. Och jag glömmer aldrig känslan i kroppen. Lyckoruset, den bubblande kärleken och lättnaden över att ha klarat av ceremonin utan att svimma.

Vi stod i solen på en liten stentrappa utanför kapellet, rusiga av lycka medan de människor som står oss allra närmast öste ris över oss. Vi firades, kramades och fotograferades. Vi champangeminglade till bas- och pianojazz i den svenska försommargrönskan och lämnade platsen i en röd Triumph Spitfire cabriolet.

Det är åtta år sedan idag och känslan sitter kvar ännu.

Det här med att utmana sig själv. Pressa sina gränser, flytta fram de personliga positionerna, tänja och stretcha sina färdigheter. Att våga ge sig på nya saker och tro på att man klarar av dem. Man måste det, hur jobbigt och nervöst det än kan kännas, annars blir man stående kvar i sin trygga och välbekanta komfortzon utan att utvecklas och ångrar att man aldrig försökte.

Ta Abbe. Så länge han själv tror att han kan, så vågar han försöka. Och ibland lyckas. Jag vill att han ska fortsätta på det sättet och inte falla in i en känsla av att han inte klarar av saker, på grund av sitt syndrom. Det är en svår avvägning. Det gör ont i mig att se honom misslyckas med något, eller vara sämst av alla på något, på grund av att han inte har samma förutsättningar som de andra. Samtidigt vore det trist om han inte vågade försöka. Det gäller att väga signalerna jag sänder till honom på guldvåg. Han blir mer och mer medveten om sitt syndrom för varje dag som går, men med rätt inställning kanske han kan se de som något unikt istället för en hämsko. Där har Abbemamman och jag en delikat uppgift.

Det här med att utmana sig själv. Det tycker jag man ska fortsätta med hela livet. Det blir så mycket roligare om man hela tiden vidgar sina vyer. Det är därför jag sitter på ett hotellrum på Österlen och skriver detta, lite pirrig inför morgondagen och uppgiften jag har framför mig – fotografera ett bröllop. Hela dagen. Från morgonen till sena kvällen, rubb och stubb. Jag har aldrig gjort det tidigare och det är en stor och viktig dag för brudparet där inget får gå fel. Nervöst som sjutton, men hey, jag kan ju hantera min kamera någorlunda och jag vet vad jag gillar för stil på bilderna, tänker jag. Någon gång ska vara den första.

Vet ni vad? Vår "Pappakyckling" vann den första deltävlingen i "Pippi på Svensk fågel". Det hade jag aldrig trott, men det är ju jättekul!

Såhär lyder juryns motivering:
Gunnar har förutom att få flest röster lyckats charma juryn med sin Pappakyckling gjord på svensk kyckling med asiatiska smaker. Receptet är lättlagat och passar bra att laga ihop med hela familjen. De härliga bilderna och den trevliga texten är inspirerande. Sist men inte minst, det är väldigt gott!

Här finns en intervju med mig om ni vill läsa.

Som tack till alla som röstat på mitt recept lottar jag ut ett presentkort på kyckling värt hundra spänn. Skriv en kommentar till detta inlägget så drar jag en vinnare bland dem.

Mvh
/matbloggaren Abbes pappa

En kort rapport sent om kvällen. Det susar försiktigt från Abbes drömmar. Han ligger i en säng här bredvid mig, storebror och mamman slumrar intill honom.

Abbe pratar om sina bästa kompisar i skolan.

– XX är väldigt vild av sig. Och YY är lugn.
Jag frågar honom hur han själv är, vild eller lugn? Han funderar lite och svarar:
– När jag är med XX är jag vild, och när jag är med YY är jag lugn.
– Och när du är med båda två då?
– Då är jag mittemellan.

Kan det vara så enkelt?

Kulturshowen i torsdags var fin. Alla vi föräldrar bakade goda kakor och betalade sedan för dem och en kopp kaffe. Då blir det pengar i barnens kassa till nya grejer på t ex skolgården som elevrådet lämnar in önskemål om. Barnen hade valt sånger tillsammans med kulturskolan med utgångspunkt från skolans värdegrund som vi försöker jobba med. Det är lätt att det blir lite tomma ord, det där med värdegrunder, men på det här viset får orden en verklig mening för barnen. Fint och rätt tänkt, tycker jag.

Det har övat och övat på texter och melodier, på danssteg och små sketcher, på rytminstrument och ukuleles. Och så var det äntligen dags att samlas på den stora scenen med en salong full av förväntansfulla släktingar. Jag gissar att det var ganska pirrigt.

Vi fick höra massor av fina låtar av den nittio barn starka kören, allt från Änglamark och Hjärtat det ska sitta här till Man kan va liten med stora problem och Heal the World. Abbe tyckte att Uno Svenningssons Under Ytan var bra, men väldigt sorglig. Det ligger något i det. Jag, å andra sidan hade tårar i ögonen mest hela tiden.







PS. Eftersom jag är noga med att inte lägga ut bilder på andras barn än mina egna utan att fråga om lov blev det lite svårt med bilder från showen här på bloggen. Men den här lilla flickan var så himla fin där hon låg på scenkanten och njöt i vinden från en fläkt, så jag var ville att ni skulle få se henne. Och det var okej för hennes mamma. Lite Carola-fläkt-wannabe där.

Ni vet det här kycklinggrejset som jag är med i, jag ska berätta lite mer om det tänkte jag. Det kommer att hålla på under detta året och bestå av fem olika utmaningar. Var och en som en liten deltävling kan man säga. Mot slutet av året summeras tävlingarna och alla bidrag bedöms av en namnkunnig jury med Leif Mannerström i spetsen. Åh herregud, ska han bedöma mina små recept, jag blir helt nervös av bara tanken.

En vinnare utses och de bästa recepten och idéerna kommer att presenteras i en bok. Alla deltagare i bloggprojektet samlas och några av våra rätter lagas upp och fotograferas för en digital kokbok. Jättekul!

När jag kikar runt på de andra nio bloggarna får jag intrycket att matbloggande är deras grej, så jag känner mig väldigt grön i sammanhanget. Men vad sjutton. Efter att under ett par dagar på Bloggforum ha fått umgås med fantastiska matmänniskor som Monika Ahlberg, TV4-mästerkocken Louise och hennes medtävlande Jessica, Smaskens-Annika, Madeleine Landley och många fler, känner jag mig nu stärkt och laddad.

Och nu har jag börjat få meddelande på Twitter, Facebook och via mejl från människor som lagat min "Pappakyckling" och tycker den är smarrig. Märklig, men väldigt rolig upplevelse måste jag erkänna.

Om någon vill rösta på mitt bidrag går det bra att göra det genom att gå in på den här länken. Det skulle göra mig glad. Om ni tycker att något annat bidrag låter godare och bättre att laga ihop med barnen röstar ni såklart på det. Så vill jag helst ha det. Röstningen pågår fram till midnatt måndag 14/5.

I morgon kväll ställer killarnas skola till med stor "Kulturshow". Det är ett rätt märkligt namn om du frågar mig, men jag gissar att det beror på att den gamla musikskolan numera har blivit kulturskola och vi kommer att bjudas både på sång, slagverk, drama, dans och ukelele. Annars kanske vår konsert som det hette för hade funkat.

Hur som helst, det kommer att bli fint. Och jag kommer att få tårar i ögonen som vanligt när det är luciafirande eller skolavslutningar. Det är något med de spruckna blockflöjtstonerna, viljan och ambitionen som alltid ger mig en klump i halsen.

Killarna har gått här hemma och övat på sångerna i flera veckor nu. Och varje gång jag hör Abbe sjunga en melodi med textraden "man kan va liten med stora problem …" hugger det till i min mage. Lille vän, som att han sjöng ett litet soundtrack om sig själv.

När jag väl tömde kameran idag var det 1036 bilder som låg på minneskortet. Vid närmare eftertanke inser jag att jag hade min kamera i handen konstant i två dygn. Släppte den knappt när jag sov.

Nu har jag sållat, slängt, redigerat och funderat. Bra, dålig, kanske, kass, går-den-här-att-rädda?, fin, nä, okej och så vidare.

Jag skulle kunna skriva en himla massa om vad jag tyckte om de två dagarna, men jag hoppar faktiskt det. Dels för att jag jobbar på byrån som var med och arrangerade det hela och det skulle låta förmätet om jag satt här och skrev vad jag tyckte (eftersom jag tyckte det var så sjukt inspirerande, bra, kul och fantastiskt på alla sätt). Dels för att det är så många andra som beskriver det så bra. Läs dem istället vettja. Och läs gärna vad folk skrev på Twitter.

Istället bjuder jag på tolv av de 500 bilderna (eller vad det nu blev kvar när jag kastat bort det som inte dög).


Många bloggare och deras läsare i väntan på att eventet ska börja.

Tadaa!


SVT var där och gjorde ett inslag som du kan se här.

Karin Adelsköld, vansinnigt roligt, proffsig och bra.

Isabella Löwengrip imponerade stort. En driftig och klok tjej som sjutton. Och trevlig.

Och här har vi värsta gänget. Från vänster Underbara Clara, Monika Ahlberg, AnnaKarin Nyberg, Frida Ramstedt, Karin Adelsköld och Elin Nyström.



Andra dagen delade vi in oss i tre grupper. Matbloggare för sig, mode för sig, och inredning för sig. Alla fick gå på olika pressträffar inom sitt respektive område. Jag hängde på matgänget. En av dem vi fick lyssna på var Louise Johansson som vann Sveriges Mästerkock förra året och berättade om den resan. Jättespännande att lyssna på och väldigt kul att lära känna Louise lite.


Lunch på Restaurang Familjen, mycket gott.

Många kameror när man är ute och äter med bloggare.

Under måndagen provsmakades det en hel del olika saker. Här Cupcakes från NK American Bakery.

Jag hade tänkt skriva några fler rader om Bloggforum nu, och framför allt lägga upp bilder. Men jag är för trött. Över 700 bilder att gå igenom och två hektiska dagar i kroppen. Snälla, säg att ni kan vänta tills i morgon.

God morgon. Idag vaknar jag i ett hotellrum på Clarion Hotell Post med vidunderlig utsikt över staden efter en mycket bra eftermiddag och en ganska sen kväll med en hel massa fantastiska bloggare.

Milk, reklambyrån där jag numera jobbar, arrangerar tillsammans med Frida på Trendenser ett tvådagarsevent som heter Bloggforum, fullspäckat med bra talare och inspiration. Äntligen fick jag lyssna på och träffa en hel hög intressanta och sköna människor som jag tidigare bara haft kontakt med via bloggen och Twitter. Kul att träffas "i köttet" som gårdagens moderator Karin Adelsköld kallade det. Mycket rolig och mycket trevlig tjej.

Där var, förutom Frida såklart, Underbara Clara, Isabella "Blondinbella" Löwengrip, Monika Ahlberg och många många fler. En otroligt inspirerande dag. Jag får berätta fler detaljer och lägga upp lite bilder senare för nu är det dags för hotellfrukost. Bara en sån sak.

Okej. Då kör vi igång kycklingutmaningen. Och temat för den första tävlingen (för det är nämligen en tävling också, det glömde jag säga) är passande nog "Kyckling – barnens favorit". Jag ska alltså hitta på ett recept som barn tycker om och sedan laga det ihop med mina små huliganer.

Här hade jag förberett lite – som det heter på TV-kockspråk – eftersom jag har en kycklingrätt som jag improviserade fram åt barnen en gång då jag skulle laga thaimat till mig och min fru. Vår mat var lite stark så jag rörde ihop en marinad med ingefära och honung som blev lite snällare åt dem, och stekte några bitar kyckling vid sidan av. Sedan dess vill de gärna ha "pappakyckling" då och då. Alltså utgick jag från den och piffade till den lite.

Den är enkel att göra eftersom det bara handlar om att göra en marinad och låta kycklingen ligga där. Sedan är det bara det roliga kvar – att skära grönsakerna. Paprika är precis lagom svårforcerat för små barnhänder.

Nog babblat, här kommer receptet, för 4 personer.

Marinaden:
En bit färsk ingefära
2 vitlöksklyftor
2 msk honung
2 msk japansk soja
1 tsk sesamolja

4 st kycklingfiléer

1 gul paprika
1 röd paprika
ca 100g sockerärtor
1 msk smör

Sesamfrön

Basmatiris till 4 personer

Gör så här:
Riv en bit färsk ingefära (stor som en valnöt ungefär) på den finaste delen på rivjärnet. Pressa vitlöksklyftorna och häll på honungen, sojan och sesamoljan. Blanda allt till en lite trögflytande marinad.

Skär kycklingfilléerna på längden i smala skivor. De blir fina då och stor yta av kycklingköttet kan dra åt sig av marinaden. Lägg köttet i marinaden och blanda runt det, gärna i en plastpåse så blir det lätt att riktigt massera in marinaden i köttet. Ju längre kycklingen för ligga i marinaden desto mer smak, men gärna uppåt en timme i alla fall.

Skölj sockerärtorna och skär paprikan i bitar som blir ungefär lika stora som sockerärtorna.

Sätt på riset enligt alla konstens regler.

Stek eller grilla kycklingen. Finast blir det om man har en grillpanna eller grillhäll, då får man de där vackra ränderna, men det funkar såklart lika bra i en vanlig stekpanna.

Fräs grönsakerna en liten stund i en matsked smör. De ska bara bli lite lätt mjukare och varma, men helst behålla sin spänst.

Till sist, dekorera med lite sesamfrön över kycklingen.







(lägg märke till hur vi färgmatchat grönsakerna med killarnas t-shirts.)

Eftersom killarna älskar program som "Halv åtta hos mig" och "Sveriges mästerkock" ville de att vi skulle pimpa en tallrik, men det går naturligtvis att ställa fram allt i olika skålar också. Kan vara nog så viktigt med kräsna små matgäster.

När vi satt och åt diskuterade vi vad rätten skulle heta. Abbe och storebror brukar bara säga "kan inte vi få "Pappakyckling" idag?" Men det kan den väl inte heta? undrade jag. Vi skrattade åt "Pappapippi" eller "Hönspappa" och Abbe förseslog "BenTen-pappa". Jag vet inte jag, lite miljöskadad va? Maträtten borde kanske heta något i stil med "Honung- och ingefäramarinerad kyckling med sauterade primörer". Eller?

Nåja. Killarna säger "Pappakyckling".

Nu ska ni höra. Abbes pappa har fått hjärnsläpp och ska leka matbloggare ett tag framöver. Jovisst förstår ni. Jag fick frågan från svensk fågel om jag ville vara med i ett bloggprojekt som de kallar "Pippi på svensk fågel". De bjöd in tio stycken utvalda bloggare för att delta i projektet och jag kände mig väldigt smickrad, men min första tanke var "Varför i herrans namn frågar de mig? Det finns ju mängder av bra matbloggare där ute och jag skriver ju om helt andra saker".

Men efter att ha funderat ett tag började mitt nej sakta ta formen av ett ja och jag högg till. Va fasen, det kan ju vara kul! Egentligen gillar jag ju att laga mat, men eftersom jag är gift med en helt fantastisk kock blir det allt mer sällan som jag ställer mig vid spisen. Det kanske kan bli ändring på det nu, det tror jag att min fru också uppskattar faktiskt.

Temat för första uppgiften är ”Kyckling – barnens favorit” så ikväll har killarna och jag lagat mat. Jag återkommer med mer detaljer om detta i morgon. Men jag kan avslöja redan nu att det var smaskens. Sedan kommer man att kunna rösta på de olika bloggarnas rätter och vinna priser, jag återkommer även till detta.

Så. Från och med imorgon kommer det att dyka upp kycklingrecept här på bloggen då och då. Bli inte oroliga för det. Det är bara jag som har fått pippi på svensk fågel.

En fin tradition på killarnas skola är Valborgsloppet, alla elever springer eller går en bana genom skogen. De minsta barnen i förskolan eller förskoleklassen springer minst ett varv och ju äldre de är desto fler varv ska de klara av. I år var det en ny bansträckning eftersom stormar, skogsavverkning och intensivt regnande gjort den gamla banan obrukbar. Efter mätning med gps-funktionen i tränings-app kom man fram till att banan var 1,6 km lång.

Abbe sprang fem varv! Ja, det är sant. Jag var där och såg det med egna ögon, men trots det har jag mycket svårt att förstå det själv. Det är ju för sjutton hela åtta kilometer. Liten kille, med hoplappat hjärta, lite vinglig motorik och låg muskeltonus, och ändå river han ändå av fem varv på sammanlagt åtta kilometer. Jag har sagt det så många gånger tidigare och jag säger det igen. Han är min idol.

Kom att tänka på en sak apropå oro, inlärning och skolan:
Det finns ingenting som är så orättvist som att behandla alla lika.

Det hörs något från Abbes rum. Jag lyssnar noga och ler för mig själv. Abbe skrattar i sömnen. Få saker i världen kan smälta mitt hjärta som det.

Såg ni intervjun med Mats Melin och hans mamma på Nyhetsmorgon igår? De pratade om titanägget, livet och vad Glada Hudikteatern och Ica-filmerna har betytt för Mats. Mamman berättar hur de kom och tog Mats när han var nyfödd, hur de andra mammorna fick sina bebisar medan hon fick en mjölkpump. En historia vi kan känna igen oss mycket i. Hon berättar hur de hade papper klara för henne att skriva under så hon kunde lämna bort Mats, men att hon sa till dem att hon minsann ville behålla sitt barn. Tänk att de utgick från att man hellre ville lämna bort ett barn med syndrom på den tiden. Skönt att utvecklingen gått framåt lite på det planet.

De pratar om unga år kantade av barn som retades och mobbing och jag kan inte låta bli att känna ett sting i magen. Det dyker upp med jämna mellanrum, det orosmolnet. Är barnen snälla mot Abbe, retar de honom för att han inte kan prata perfekt, kommer han att hänga med i skolan och kommer de att vara taskiga mot honom om han inte gör det? Det är så onödigt att oroa sig i förväg, blir det problem så får man ta tag i det då. Jag vet ju det, men det är svårt att låta bli ibland.

När Abbe ska börja i första klass i hösten kommar han att gå i samma 1-3:a som storebror. Treorna får var sitt fadderbarn bland ettorna för att de ska komma in i klassen på ett fint sätt. Storebror, som blir tredjeklassare till hösten, insåg tidigt att han inte kommer att få Abbe som fadderbarn. Det är bra tycker jag.

När jag pratat med några olika föräldrar de senaste dagarna visar det sig att deras blivande tredjeklassare berättat hemma att "ALLA" i klassen hoppades på att få Abbe som fadderbarn. Storebror berättar samma sak. Jag blir helt varm i brösten och fuktig i ögonen och tänker att jag ska puffa det där orosmolnet framåt. Kanske kan jag blåsa bort det helt. Åtminstone ett tag.

Det här har ni helt säkert sett redan. Eller åtminstone ungefär det här. För om ni följer några fler bloggar än Heja Abbe här kommer ni garanterat att stöta på den här kampanjen från Unicef förr eller senare, om ni inte redan gjort det. Den sprider sig fort, för att idén är enkel och ändamålet är bra. Därför skriver även jag några rader om det.

Den här bloggposten gör nämligen inte bara fler människor uppmärksamma på UNICEF och deras viktiga arbete för barn. Den gör dessutom att 95 barn vaccineras mot stelkramp runt om i världen. Hur då? Jo, för att om jag skriver om detta lovar Apoteket Hjärtat att skänka vaccinet.

Som sagt, enkelt och bra. Apoteket Hjärtat bygger sitt varumärke och barnen får vaccin.

Har du en blogg och vill vaccinera ytterligare 95 barn? För varje bloggare som publicerar den här bloggposten mellan 16 april och 13 maj så skänker Apotek Hjärtat 95 st stelkrampsvaccin. Läs mer och hämta bloggmaterial på unicef.se/sprid-budskapet/bloggkampanj

Låt oss sprida budskapet som ett virus. Typ.

[PS. Tittade just på Twingly och såg att det redan är en bit över 500 bloggposter. Det blir närmare 50 000 vaccindoser. Undrar om Apoteket Hjärtat hade räknat med det?]

Igår kväll var det stort kalas för min bransch då årets alla Guldägg delades ut vid galan i Stockholm. Själv satt jag hemma och följde det hela på Twitter och branschtidningarnas hemsidor. Det var första gången (Med undantag av 2005) på tio år som jag inte var där på prisutdelningen och deltog i festen. Det kändes märkligt och lite ledsamt.

Men det fanns saker som gjorde mig glad också. Till exempel att vår, nu nedlagda, byrå faktiskt hade en nominering som vi fick efter gravsättningen. Fint att sluta med flaggan hissad. Och att Forsman och Bodenfors slog alla tiders guldäggsrekord genom att ta hem inte mindre är sju guld och nästan lika många silver. Otroligt imponerande att de fortsätter att leverera efter alla dessa år på toppen. Och det är extra kul eftersom jag har många goda vänner på den byrån.

Men det som gjorde mig gladast av allt var att galans finaste pris – Titanägget – gick till ICA-Jerry. Grymt bra jobbat, guldäggsjuryn! Lyssna till den här fina motiveringen:

”Att ta kål på gamla fördomar kan ibland vara lika omöjligt som att flytta berg. Men om fler går samman är det ändå möjligt och för all framtid kan det förändra hur vi ser på varandra. Årets Titanägg går till flera modiga parter som gjorde det möjligt:

• Tack FUB, Förbundet för utvecklingsstörda barn och ungdomar, som i mer än 50 år arbetat med att åstadkomma attitydförändringar.
• Tack ICA som valde att sponsra Glada Hudik
• Tack KING för att skapade ICA Jerry, och framför allt:
• Tack Mats Melin för att du klev rakt in i våra liv och i våra hjärtan och utmanade våra värderingar i grunden.

Föräldrar till barn med funktionshinder vittnar om hur attityden har förändrats. Hur deras barn rätar på ryggen och lyfter blicken när de går till skolan. Attitydförändringar tar tid. Det finns fortfarande mycket kvar att göra. Men 2011 fick reklamen en chans att spela en viktig roll som opinionsbildare och göra världen lite bättre, i ett ovärderligt samarbete. Grattis – och ett stort tack!”

Några bilder i datorn tog mig tillbaka till en kväll i somras. Efter att ha snackat om det några gånger gjorde vi slag i saken, min granne och jag. Vi höll på i flera timmar för att få upp det där repet tillräckligt högt. Långt ut på trädet skulle det sitta, så att det hängde ut över sjön. Och högt, högt upp, så att pendeln blev riktigt maffig när man svingar sig ut. Det måste kittla i magen, annars är det ingen idé.

Släpper man precis vid rätt tillfälle får man en lång och hög luftfärd som ilar ända ut i tårna på vem som helst, innan man klyver vattenytan. Det är bra. För det är svårt att hitta något somrigare än en blandning av vattenplask och kiknande barnskrik.

Ni vet femtonspel, sådana där med femton brickor på en fyra gånger fyra brickor stor yta. Ett tomt utrymme. Och för att kunna flytta till exempel bricka nummer ett från plats tolv måste man först skyffla undan en bricka i taget så att man sakta men säkert närmar sig platsen där bricka nummer ett skall vara. Och så vidare. Och det blir svårare och svårare ju fler brickor man lyckats få på rätt plats, eftersom man hela tiden måste flytta bort dem från sin rätta plats för att transportera de där sista brickorna dit de ska. Allt som oftast lyckas man röra till det man hade fått så fin ordning på, bara för att en liten rackare var på fel ställe.

Är ni med?

Bra. Då vet ni hur vi har det hemma hos oss just nu med våra olika förrådsutrymmen.

Jag läste en debattartikel i DN idag som gjorde mig glad. Rubriken löd "Föräldrar ska inte längre behöva anmäla när de vabbar" och artikeln var skriven av Dan Eliasson, Försäkringskassans förhållandevis nye generaldirektör.
Eliassons arbetsgrupp har nu, efter omfattande möten med anställda och kunder, tagit fram ett 30-tal förslag till förbättringar – en antikrångelkatalog – som de lämnat till regeringen i dag. Bland annat slopad dagisintyg, slopat krav på anmälan och en rad andra förändringar. Jag föreslår att ni läser debattartikeln, det är en vitamininjektion. Hela rapporten finns att ladda ner här. En kortare version (lista med punkter) finns här. Låt oss bara hoppas på att våra politiker klubbar igenom förslagen.

Ja, det är väl ungefär det som behövs för att bygga hela barn. Lite förenklat. Ska vi enas om det?

Jodå, det blev en smaskig  äggost och den blev dekorerad med hjälp av en utskrift från datorn, en skalpell och lite kanel. Se nedan.

Och idag blev det till och med en liten tur med cykeln i skogen. En försiktig (med tanke på revben) men fin i vårsolen. Det gjorde bara pyttelite ont, och bara ibland. Men var i hela världen tog konditionen vägen?

Om ni aldrig har smakat på Bohuslänsk äggost så tycker jag att ni borde göra det. Det är mycket gott. Folk äter den på lite olika sätt. Antingen som en del av smörgåsbordet vid jul eller påsk, tillsammans med sillen och det andra. Eller också som efterrätt serverat med sylt, gärna björnbärssylt. Det beror på vilken falang man tillhör. Själv är jag uppvuxen i den ena falangen och ingift i den andra, så jag är liksom van vid både och.

Och nu tänkte jag att Heja Abbe skulle bli matblogg, åtminstone för ett inlägg, för här kommer en liten beskrivning av hur man gör äggost. Är ni med? Då kör vi:



Man behöver
3 liter standardmjölk
3 deciliter vispgrädde
10 stycken ägg
6 deciliter gräddfil och
4 matskedar strösocker.


Värm mjölk och vispgrädde. Det ska bara sjuda, inte koka.


Vispa ihop ägg och gräddfil till en fin massa.


När mjölken och grädden sjuder häller man i äggsmeten. Rör om då och då tills det börjar skära sig. När massan börjar klumpa ihop sig tar man bort kastrullen från spisen och låt det stå i 5-10 minuter.


Använd sedan en hålslev och ös upp massan med i en äggostform. Har du ingen äggostform kan du borra hål i en vanlig sockerkaksform. Hålen är till för att vasslen ska rinna ut.


När du lagt upp hälften av massan strör du ut 2 matskedar av sockret. Lägg i resten av massan och avsluta med 2 matskedar socker igen.


Äggosten ska stå svalt och rinna av i sin form över natten. Gärna i kylskåpet. När man stjälpt upp den ur sin form kan man eventuellt dekorera med t ex kanel om man vill. Jag återkommer med bild på den färdiga äggosten.

Lycka till. Och glad påsk!

Så är den här. Den långa, härliga ledigheten över påsk som man ser fram emot varje år. Vårliga dagar med kaffe vid en solig vägg och lite småpåtande i trädgården, kanske en cykeltur i skogen. Visserligen hör jag till dem som cyklar mountainbike året runt, med dubbdäck på vintern, men ändå. Det är något visst med de första turerna på våren, när naturen vaknar.

Men vårsolen lyser med sin frånvaro. Det regnar och är kallt. Till och med snön har fallit och gjort påskfjädrarna i riset på altanen sorgligt slokande och ihopklibbade. Jag vet heller inte om jag vågar cykla. Jag är rädd om ett revben. Förnedrande fånigt nog körde jag ihop med en av mina vänner redan det andra åket i Hemsedal för två veckor sedan. Det small bra och både han och jag har haft otroligt ont sedan dess. Han i benet och jag i bröstet. Vi är nog för gamla för sånt här. Nåja, vi snackar nog en spricka i revbenet vad det verkar som.

Jag tänker på Abbe. Så jäkla ont som jag haft, rent ut sagt. Jag har inte kunnat varken hosta, nysa eller skratta utan hugg av smärta i bröstet. Inte ens djupa andetag har funkat. Jag förundras över Abbe. Hur står han ut efter att de sågat upp hela bröstkorgen på honom för att komma åt hjärtat? Än en gång inser jag vilken hjälte han är.

På tal om det började jag bläddra i en gammal bildmapp sent igår kväll. Jag var på jakt efter ett helt annat foto men hamnade bland bilderna från operationen 2007. Jag postade några på Twitter och fick många, fina och starka reaktioner. Det blev en hel räcka foton till slut. Ni som hängt med några år på bloggen har kanske sett några av dem, men om någon är intresserad så finns alla tweets samlade här.

Nåväl. Om vädret inte tycker att vi ska vara ute och gräva i grönsakslandet eller njuta av en espresso i de nyss framplockade, nu översnöade trädgårdsmöblerna, så skit i det då. Abbe och jag satte på spellistan från hans 7-årsdisco och byggde en av Legobyggsatserna han fick i present. Jag ryser lite av välbehag av att sitta bredvid och se honom titta på ritningen, fundera och sedan pilla dit bitarna med de långa, smala fingrarna på de små händerna. Bara någon gång då och då får jag rycka in och rätta till någon bit som hamnar fel. Vi bygger, sjunger med och njuter av att göra bara just det. Senare slår Abbe mig säkert fem gånger i rad när vi spelar Kalaha. Smart ass.

Nu ska jag göra Bohusländsk äggost. Har ni tur kanske det blir ett inlägg om det. Leka lite matblogg.

Ibland mal kvarnarna långsamt. Alldeles för långsamt. För tre år sedan presenterades resultatet av en studie som visade att man med en enkel undersökning kunde upptäcka hjärtfel på nyfödda tidigt (jag skrev om det här, läs gärna det)

Ändå har inte alla sjukhus infört den här kontrollen på sina förlossningsavdelningar. Så dumt och onödigt. Expressen uppmärksammar detta i några artiklar. Här är en av dem. Jag tror ni känner igen de här killarna.