Ärligt talat. Det hade inte varit svårt att deppa ihop en gnutta. Jag menar va fan, här köper man en resa för att komma bort ett tag och ha det skönt. Och så hamnar man i samma jäkla snurr med läkare och skit som man alltid befinner sig i.

Abbe med feber och kliande prickar på hela kroppen fattar inte varför han inte får leka med de andra barnen. Eller varför han inte får bada i poolen. Mitt hjärta blöder varje gång han tittar på mig med ledsna ögon och frågar om det är okej att gå till de andra barnen. Idag sa han att han ville vara uppe sent så han kunde gå till lekplatsen när ingen var där.

Vi känner oss lite som att vi är pestsmitade. Inga trevliga middagar i restaurangen som alla de andra gästerna, utan halvljummen mat inslagen i folie där allt är tillknycklat och har runnit omkring eftersom vi själva får släpa upp det till rummet. Jag här. Mamman där. En med storebror. Och en med Abbe. Och dessutom ett jäkla kaos med hemresan.

Inte alls som det var tänkt.

Men å andra sidan. Det är soligt här. Det är varmt och skönt. Hemma regnar det. När Abbe fått febernedsättande och medicin mot klåda mår han ganska okej. Då kan vi gå till havet en liten stund och bada. Och när han säger "ne ee looli å va å ee-a" [det e roligt å va på Kreta] känns det ganska fint ändå. Dessutom så får vi ju faktiskt ett par extra dagar i Grekland. Jävligt kaotiska, men ändå.

Tur att man är född till optimist.

Abbes medicin mot klådan låter misstänkt lik det där som hela världen var rädd att få i ett kuvert i brevlådan efter elfte september-dåden.

Borde jag bli orolig tro?

Jag sitter på vår balkong och har ätit folieinpackad trerättersmeny med ett taskigt rödvin som låg i en välkomstkorg på rummet då vi kom. Vi delade upp oss lite ikväll, så mamman är i poolbaren med storebror och spelar chack. Mysigt. Han behöver få känna att det är lite semester på hans villkor också, hur svårt det än är.  

Lustigt nog kommer jag att tänka på en textrad ur en en underbar Cornelis Wreesvijk-klassiker. Märkligt. Fattar inte var jag fick den ifrån plötsligt?  

"Själv är jag bakom lås och bom på mitt hotell, en kväll bak barrikaden, en vanlig kväll ..." 

(Ursäkta bildkvalitén. Jag har ingen dator med mig utan testar att mobilblogga. Får återkomma med bilder när vi kommit hem. När det nu blir ...)

Det händer kul grejer också. Storebror går på tennisskola till exempel och tycker det är skitkul. Han är riktigt duktig faktiskt.
Och just det ja. Grektandfén betalade två Euro. Om någon lurat på det.

Abbes feber har äntligen minskat något, men istället har något annat ovälkommet börjat dyka upp på hans lilla kropp. Sakta men säkert liknar han mer och mer en salami.

Vi började ana oråd och en läkare tillkallades. Först en kontroll igår och så ett återbesök idag för att garanterat kunna fastställa det vi börjat misstänka. Chickenpocks. Eller vattenkoppor som det heter när doktorn pratar svenska.

Så minns jag skyltarna jag gått förbi hundratals gånger i entrén till barnsjukhuset. De där som förbjuder folk att överhuvudtaget gå in på sjukhuset om de så mycket misstänker att de har vattenkoppor. Jag kommer att tänka på skyltarna och hur otroligt smittsamt vattenkoppor är, och inser plötsligt hur isolerade vi blir nu.  Hur populära skulle vi vara om vi kom ned till restaurangen med en prickig Abbe? Inte speciellt misstänker jag. Så nu har vi fått upp ett stabilare bord till balkongen istället för det vingliga i vit plast med ett ben i mitten.  Det blir till att bära upp maten och äta där. I karantän.  

Men det var visst inte allt. Det visar sig att vattenkoppsbarn inte är välkomna på flygplan, så Abbe får inte lov att flyga hem på fredag. Suck. Det blir till att ringa till försäkringsbolaget. Mycket märkligt ska man vara med om som Abbepappa.   

       

Temperatur i skuggan idag. Och i Abbes kropp.

Storebror går omkring och vickar på en framtand i överkäken. Det blir hans tredje tand som ramlar ut, när den väl gör det. Den första la han i ett glas och nästa morgon fanns där en guldpeng, precis som sig bör. Den andra försvann liksom, men det löste tandfén ändå.

Men nu har han som sagt den tredje tanden på gång. Stora killen. Jag trodde den skulle ha ramlat ut för länge sedan. Min kompis lockade med att tandfén på Käringön är väldigt generös, men den lossnade inte ändå. Och de senaste dagarna har den pekat åt alla möjliga håll så han har sett ut som en liten byfåne emellanåt. Men har den ranlat ut? Icke. Nu vet jag varför.

"Jag ville inte tappa den hemma. Jag vill veta vad man får av den Grekiska tandfén. Jag vet att hemma blir det en tia eller tjuga och på Käringön kan det bli mer. Men jag bryr mig inte om ifall jag får mindre i Grekland, jag vill bara veta." Sa storebror.

Själv undrar jag i vilken valuta.

Andra bloggar om tandfén, tappa första tänderna, valuta, tia, tjuga, euro

Vi hann komma hit sent igår kväll, sova, käka frukost, bada en stund i poolen, gå ner till stranden, äta lunch och bada lite i havet. Nitton timmar sammanlagt. Sedan fick Abbe feber. En bit över trettionio grader. 

Livet är härligt.   

I receptionen stod en upprörd gäst och klagade på att det inte fanns tillräckligt många solstolar vid poolen.

— Det var likadant igår. När jag kom ner till poolen fanns inte en enda ledig stol. Ni måste skaffa fler.
— Jag kan lära dig ett knep, sa storebror plötsligt till den okände mannen.
— Eeh ... jaha, sa han förvånat. Vad då för knep?
— Du får gå ner tidigare till poolen.
— !!!

Vi tröttnade på regnet, bokade en restresa. Om några timmar drar vi till Kreta.

Herregud vad det har vräkt ner här idag. Därför får dagens tecken bli "regn". Dagens tecken, förresten? Det har ju för bövelen regnat varenda dag sedan jag gick på semester för knappt tre veckor sedan. Nåja, nästan varje dag i alla fall.

Andra bloggar om regn, semester, teckenspråk, TAKK

(Tipstack till Jonas Silverfisken Peterson.)

För en dryg månad sedan började jag på ett inlägg som av någon anledning aldrig blev färdigskrivet. Jag var inte helt nöjd, och det har legat bland mina utkast och jäst sedan dess. "Det där ska jag ta upp igen, det är intressant" har jag tänkt. Men så har det dykt upp någon ny tanke som fått blomma ut, och det där inlägget har blivit liggande.

Det skulle handla om föräldratidningar. Jag har funderat mycket på varför de nästan uteslutande vänder sig till den ena föräldern?

Så blossade en debatt upp i DN om föräldrasajter, bloggar och könsroller på internet, och plötsligt blev inlägget mer aktuellt än någonsin. Så here we go, jag gör ett försök att skriva klart det:

Vi har massor av tidningar och magasin på jobbet. Man har det på en reklambyrå. Dels för att hänga med på vad som händer i olika branscher, se vad konkurrenterna hittar på och för att läsa om nya trender. Men också för att ha koll på hur våra kunders annonser gör sig i tidningen.

Då och då bläddrar jag i mammatidningarna. Just det, mammatidningarna. För oavsett om de heter "Mama", "Vi föräldrar" eller "Föräldrar och barn" så kan de inte skryta med att ha speciellt mycket som vänder sig till papporna. Allt är skrivet ur mammans perspektiv. Allt. Som om föräldrar bara var av ett kön.

Jag är inte ute efter någon absolut jämlikhet, på alla tänkbara plan. Jag tror inte på det. Det är skillnad på kvinnor och män och det tycker jag att det ska få vara. Vi har olika intressen och inom somliga områden har vi olika förutsättningar. Nu snackar jag inte om löner och sånt, det är bara för sorgligt att det fortfarande inte alltid är lika lön för lika arbete bara för att vi har olika kön. Patetiskt. Men det finns saker där män är mer lämpade och andra där kvinnor är mycket bättre. Bära barn i magen, förlösa det och amma det är till exempel omöjligt för oss män, om vi nu ska snacka om något ur just föräldraperspektivet.

Men när jag läser föräldratidningarna får jag uppfattningen att papporna inte överhuvudtaget är intresserade av föräldrarollen. Inget kunde vara mer fel om du frågar mig. Jag hör ju snacket bland killkompisarna, jag märker hur stolta de är och jag ser hur det glöder i blicken på dem när de berättar om sina barn.

Nog måste det finnas manliga perspektiv på föräldrarollen att skriva om. Hur upplever männen graviditeten, att gå vid sidan om och i vissa fall se sin kvinna må dåligt? Hur är det att vara man vid en förlossning? Vad oroar sig papporna för? Hur tänker män kring uppfostran? Och ska vi ändå gå på de inrutade könsrollerna som t ex att män är mer teknikintresserade än kvinnor borde det väl gå att göra en uppsjö artiklar och tester om barnvagnar, barncyklar, spel till konsoller och datorer eller varför inte bilbarnstolar och avancerade babywatchprylar.

Varför finns det inga föräldratidningar som vänder sig till pappor? Jag är lite rädd att jag har svaret själv.

Förmodligen säljer det inte.

Andra bloggar om vi föräldrar, mama, föräldrar & barn, föräldratidningar, mamma, pappa, könsroller

Klart man inte ska härma sin son som har talfel. Det är dumt, elakt och dessutom lär han ju sig inte hur orden ska låta om jag säger likadant som honom. Men häromdagen kunde jag inte låta bli, det passade liksom så bra nu, i Abbes bajsuniversum.

– Ahhp-a, nu e en maaihhs. [Pappa, du e en bajs]
– Va?! Är jag en majs?
– Näe, ya aa maaihhs! [näe, jag sa bajs] sa Abbe och skrattade.
– Ja. Majs.
– Men ahhp-a! Nu äyer maaihhs, men ya äyer maaihhs!

Jag log mot honom. Och jag såg på hans pliriga små ögon att Abbe visste att jag förstod vad han menade.

Andra bloggar om talfel, majs, bajs, härma

Tro det eller ej, men vi lyckades pricka in solskensdagen den här semestern då vi tog en båttur till Härmanö. Varsågoda, ett litet soundtrack till bilderna.

Abbe och jag satt på caféet nere på bryggan på Käringön i den Bohusländska skärgården. Jag hade njutit av en latte i lugn och ro medan Abbe smaskade i sig en glass med de andra barnen. Mamman gick en tur för sig själv och letade efter ett kort till min kompis son som nu blivit så stor att han konfirmeras i morgon. Herregud!

Glassen var slut och Abbe klättrade upp i mitt knä medan jag försökte få min caffe latte att vara i en evighet. Det finns inget som är bättre än att få lov att ha honom i famnen ibland. Som nu. När jag har all tid i världen och håller inte på med något mer avancerat än att sörpla i mig en kopp kaffe. Jag har redan börjat märka på storebror att stunderna man får gosa med honom blir färre och färre. Nattning, och på morgonen när han vaknar, undantaget.

Nåväl. Abbe klättrar upp och ner i mitt knä. Långa stunder står han upp på mina lår för att kunna se allt som händer på bryggan. Folk kommer och går, bär på matkassar från affären på väg till båtens minimala kylutrymme, någon strosar förbi för att titta på folk, någon annan ska beställa kräftor hos fiskhandlarn. Livet flyter på med precis det där tillbakalutade tempot man önskar sig en dag på semestern.

När Abbe står upp i mitt knä passar jag på att krama honom hårt. Jag trycker hans lilla bröstkorg mot mitt huvud och det känns som att ingenting i världen kan slå det här ögonblicket. Abbe babblar på om allt han ser och allt som han undrar över, när jag hör något som får mig att inse hur fantastiskt livet är. Abbes hjärtslag.

Jag lägger örat mot hans bröst och lyssnar. Dunk-dunk, dunk-dunk, dunk-dunk. För ett ögonblick ignorerar jag alla Abbes "vad är det?" och alla "varför?" och bara sjunker in i rytmen från det lilla hjärtat. Och så tänker jag hur otroligt allt är ändå. Tänk att det dunkar och slår, att det tickar och går, där inne i Abbes bröstkorg. Tänk att jag får sitta här med honom i knät och höra det lilla dunket.

Vilket mirakel.

Andra bloggar om barn, hjärtat, hjärtebarn, käringön, glass, lattte, mirakel

Sammanlagt fem barn i åldrarna fyra till nio år har samsats i ett litet hus här på Käringön. För det mesta går det hur fint som helst, men då och då blir det såklart lite bråk. Igår var alla barnen på andra våningen och lekte när storebror kom springande för att rapportera det senaste.

— Pappa, det är världens krig där uppe. Med Abbe i huvudrollen.

Är på Käringön några dagar med goda vänner, och idag när vi tog båten till en sandstrand på Härmanö kom jag att tänka på en ordväxling mellan storebror och "morfar" för någon vecka sedan. Ett skönt möte mellan ett gammalt ordspråk och den svenska ungarna av idag snackar. De var nere vid stranden hemma på Björkö och det var dags att ta fram picknickkorgen och käka lite.

- Nu ska det bli gott, sa morfar, sjön suger.
- Tycker du? svarar storebror, jag tycker det är jättetrevligt.

Du och jag, tralalaa ...

Abbe, mamman och jag satt och småpratade i morse.

– Ya uill åå-a ill o-oorn, sa Abbe plötsligt.
– Vill du åka till doktorn, vännen?
– Yaa. Ya uill ne nuu.
– Vill du åka nu? Men den gång?
– Yaa. Å laanga min mun.
– Älsklingen min. Doktorn ska göra det, senare i höst. Men först ska vi ha lite sommarlov.
– Men ya uill ne nuu.
– Vad händer när doktorn har lagat din mun då? Hur blir det då?
– Nå an yaa myaa-a yi-ii myaa. [då kan jag prata riktigt bra]

Stackars lilla vän. Tänk att han är så medveten om sina tillkortakommanden. Så krass. Min älskade fyraåriga lilla kämpe. Nu är han trött på det här. Nu vill han att folk ska förstå vad han säger.

Jag kände klumpen svälla upp i halsen och såg mammans underläpp börja darra. Det där var bara för mycket en tisdagsmorgon på semestern. Jag lyfte upp Abbe i famnen och kramade om honom för att han skulle slippa se mammas och pappas reaktion.

Min hjälte.

Andra bloggar om talfel, operation, prata riktigt bra, hjälte, medveten

Med jämna mellanrum skriver någon av er en kommentar och berättar att hon (det är oftast en hon) precis läst färdigt hela bloggen. Från första inlägget och fram till idag. Det är en väldig massa ord. Just nu snackar vi tolvhundraelva inlägg!

Jag vet inte vad jag ska säga. Jag är så otroligt glad för alla er som har varit med länge och läser allt jag skriver. Ni anar inte. Men jag kan inte låta bli att bli imponerad över nytillkomna läsare som börjar från första inlägget och plöjer igenom hela bloggen. Det är så in i helvete smickrande så att jag nästan får dåndimpen.

Jag funderar på om jag ska gå någonstans och börja tillverka guldmedaljer till alla er som läst hela Heja Abbe. Det är ni bannemig värda.

Andra bloggar om bloggar, trogna läsare, imponerad, guld

Alltså jag vet inte var han får alla sina ord ifrån. Jo jo, självklart kommer en stor del av snacket från mig och mamman, men allt som oftast överraskar han mig med ordval som jag inte kan påminna mig att jag använder så särskilt ofta. Och uttryck jag verkligen inte väntar mig ur en sexårings mun.

– Pappa det var jättekul att göra de där slangbellorna.
– Jaså.
– Jag gjorde min helt själv.
– Nähe?! Vad bra.
– Ja visst. Hittade en bra pinne i skogen, sågade av den, fixade gummiband, knöt fast det och så – Voilà!

Andra bloggar om barn, språk, franska, voila

Vi har ett akvarium. Jättefint när det är rengjort och i ordning. Dåligt samvete all tid däremellan. Under de senaste dagarnas semesterregn har jag ägnat ganska många timmar åt att rengöra, ta bort växter som tagit överhanden, plocka ur all inredning och sätta tillbaks den på ett nytt sätt. När det till slut började se riktigt fint ut krönte vi hela projektet med att åka och köpa några nya fiskar. Killarna fick välja sort efter konsultation med akvarieexperten.

Sedan satt vi väldigt länge och bara tittade på fiskarna som simmade runt i akvariet, storebror och jag. Fridfullt och spännande på samma gång. Att få sitta tillsammans med sin sexåring en lång stund och bara titta och småprata, helt utan TV eller dataspel, är en ynnest. Något att ta med sig i hjärtat och njuta av när det är stressigt. Vi började räkna fiskarna.

– Hur många glödbandstetra har vi? sa jag. En ... två ...
– Sex stycken.
– Oj! Vad snabbt du räknade, vännen.
– Ja. Jag gör det matematiskt.
– Hur då menar du?
– Kolla, där simmar tre, och där borta är tre stycken. Och tre plus tre är sex. Det går mycket fortare än att räkna en ... två ... tre ... fyra ... som du gör.

Andra bloggar om barn, matematik, akvarium, fiskar

Kolla in den här lille killen. Så kan det gå om man lägger ut filmer på nätet.

Apropå mitt bajsinlägg. Det låter ganska sött faktiskt när Abbe går omkring och säger sitt nya favoritord. Det blir liksom inte bajs av det.

Snarare majs.

Hur ska Ni fira midsommar?
Eftersom jag är så extremt seg med mina svar är det här lite överspelat. Men jag firade med att sitta i ett airkonditionerat rum i festivalpalatset i Cannes hela dagen och bedömde reklam. Min fru firade midsommar genom att gå upp fyra på morgonen för att flyga hem, bli försenad från Nice pga åska i München, missa anslutningen hem och komma hem vid sextiden istället för på förmiddagen. Och däremellan känna sig oerhört stressad över barnvakterna väntade hemma för att åka iväg på midsommarkalas.

Jag undrar på vilket sätt man märkte att Abbe ej kunde forma ljuden som han skulle, i vilken ålder ifrågasatte man det och varför?
Vi har egentligen vetat ända sedan han fick sin diagnos, bara några veckor gammal, att han sannolikt skulle ha problem med talet. Och det kom liksom aldrig några "ga-ga-ga" eller "da-da-da", utan bara "ma-ma-ma" när han började jollra. Men det är väl först i tvåårsåldern som man fick det bekräftat, när han skulle börja säga saker.

Hur kommer det sig att du valt att ha så mycket bilder, videoklipp etc på Abbe när du själv och resten av familjen nästan aldrig "syns" och du skriver inte heller era riktigt namn osv. Okej, jag vet ju att bloggen "handlar" om Abbe, men ändå- hur går tankarna kring att du har han på bilder och inte brorsan exempelvis?
Kolla svaret på sista frågan i det här inlägget.

Vad har de små söta killarna för intressen?
Intressen? Vad är det för något? Nej, ibland känns det som att dataspel och TV är det enda som storebror är intresserad av. Eller förresten, storebror är ganska intresserad av siffror och bokstäver faktiskt. Och Abbe gillar tåg. Men jag tror de fortfarande mest är intresserade av att leka med kompisar. Inga idrotter än i alla fall.

Har du någonsin funderat på att ge ut någon bok? Du skriver ju väldigt bra här på bloggen! :)
Tack. Kolla svaret på andra frågan i det här inlägget.

Vart bor ni?
I Lerum, två mil utanför Göteborg.

Sitter du i jurys för typ slogantävlingar? Läser man alla motiveringar tror du? Ibland kommer det ju in tusentals svar. Om du vet nåt i denna fråga utveckla det gärna.
Näe, det är inte den typen av jurys jag sitter i. Men jag skulle tro att man läser igenom alla svar man får. Det skulle i alla fall jag gjort, annars hade det känts konstigt.

Hur hanterar du (och din fru men alla är olika) den oro - för vad det än må vara, talet, hjärtat, inlärningsvårigheter, infektioner etc., catch22 bjuder ju på så mycket - som du garanterat bär på och som troligen bubblar upp flera gånger om dagen?
Pheuw, det var en knepig fråga. Jag tror jag och min fru hanterar det på många sätt väldigt lika, och på andra sätt väldigt olika.

Oron kommer och går, skulle jag säga. Hjärtat oroar inte så mycket i vardagen, men desto mer när det drar ihop sig till ingrepp. Jag skrev om just det i förrgår. Tal och inlärningsproblem är mer diffust, men på många sätt jobbigare. Vad ska hända? Kommer Abbe att bli mobbad, kommer han att hänga med? Som du säger så bubblar det upp dagligen under vissa perioder. Men jag försöker att låta bli att ta ut elände i förskott. Det är inte alltid lätt, men jag har gett mig fan på att göra det. Det är så mycket att tänka på i vardagen som det är, utan att grotta ner sig mer i massa skit som eventuellt kan uppstå i framtiden. Istället försöker jag uppskatta alla underbara upplevelser som Abbe och hans bror ger mig här och nu.

Lätt att säga. Svårare att leva efter.

Å nu så vill jag bajsa att sommaren är bajs, och bajskorvar är fina och bajset är så grönt. Och bajskorvar är vackra och höet luktar bajs. Och solen är så bajsig och bajset är så vått. Och lilla fåglen bajsar i bajset bajs och bajs och därför vill jag sjunga att bajskorven är bajs.

(Förlåt. Jag var bara tvungen att prova. Jag känner en liten kille som tycker att bajs är det roligaste ordet i hela världen just nu.)

Andra bloggar om bajs, bajskorv, kiss- och bajsåldern, barn

Sådär, nu funkar min telefon igen. Och bredbandet. Kan ni tänka er, det tog faktiskt bara nitton dagar och ungefär lika många telefonsamtal att få det fixat. Inte illa.

Men jag ska ge Telia ett plus i kanten ändå, trots den extremt saktfärdiga hanteringen. De har förstått hur man ska hantera sådana som mig och tillsatt en person på pressavdelningen för att bevaka sociala media. På så vis kan man följa med på vad som sägs om företaget och snabbt gå in och räta ut frågetecken, och det var precis vad som hände då jag skrev mitt lite ilskna inlägg för några dagar sedan.

Precis så som man vill att moderna företag ska interagera med sina kunder. Synd bara att de andra avdelningarna Telia inte funkar bättre, så att det ska behöva ta nitton dagar att få tillbaka sin telefoni efter ett åskväder.

I alla fall. När det väl var ton i luren och ADSL-instrumentet visade fullt utslag var de färdiga med sin bit. Nu återstod min. Nämligen att konstatera att modemet och mina bärbara telefoner var döda. Nya grejer köptes in, bara för att upptäcka att även den trådlösa routern brunnit. Så det blir en ny shoppingtur i morgon.

Jaja. Så är det att bo i skogen.

Andra bloggar om telia, telefoni, bredband, åska, blixtnedslag, modem, router, sociala media, kundvård

Malin "fotbollsfrun" Wollin skriver en fin krönika om rädslan för att förlora sitt barn. Och ärligt talat, jag kan inte förställa mig någonting jävligare i hela världen, än just det.

Men samtidigt, jag kan inte gå runt och oroar mig hela tiden, det skulle jag inte orka. Så länge jag hjälper till att undanröja de uppenbara farorna med hjälp av flytvästar, säkerhetsbälten, hjälmar, förmanande och förklarande så känner jag mig någorlunda lugn.

Jag måste det.

För med jämna mellanrum kommer det där hotet riktigt nära. Då blir det på riktigt.

Jag glömmer den mellan varven, men då och då gör den sig påmind. Skräcken. Den första gången var redan något dygn efter att Abbe föddes, när han försvann ifrån oss i en ambulans. Skräcken sladdade in och parkerade på en förhyrd plats i min själ. Och där står den. För evigt på plats i mitt medvetande.

Vid varje ny hjärtoperation är det dags igen, gasen i botten och motorn rusar. Skräcken för att förlora Abbe står kvar där, på sin eviga p-ruta i mitt hjärta. Den har bara stått tyst och stilla ett tag. Ingen har rört den. Men så fort jag tvingas lämna min älskling livlös vid dörrarna till operationssalen varvar den förbannade rädslan upp till paniknivåer. Det är med ett nödrop att jag pallar.

Kanske är det därför jag inte är så orolig i vanliga fall? Kanske måste jag hålla skiten på en vettig nivå i vardagen? För att orka när det verkligen bränner till. För det vet jag ju att det kommer att göra igen.

Och igen.

Andra bloggar om rädsla, förlora ett barn, malin wollin, fotbollsfrun

Andra bloggar om sommar, bröder, syskon, lika, olika

Asså, jag gillar Marcus Birro. Det är inte alla som gör det, det är jag väl medveten om, men jag tycker om honom. Jag gillar att han vågar vara poet 2009. Man ska vara Idolstjärna, fotbollsproffs, pop star eller haft sex i någon dokusåpa för att vara het idag. Inte poet. Det är såå 1900-tal. Men Markus skriver fantastiskt bra poesi när han sätter den sidan till, och kan dessutom en massa om italiensk fotboll, om man nu är intresserad av det. Han sticker ut hakan och debatterar. Och dessutom ömmar jag lite extra för honom eftersom han haft en riktigt kämpig historia på vägen fram till att han för några månader sedan äntligen blev far till sin lilla Milo. Hans sätt att sätta ord på saknaden efter sina änglabarn har fått mig att gråta många gånger.

Men folk har varit elaka mot Marcus, det blir väl så när man står på barrikader antar jag. De har skrivit elaka saker om honom på hans blogg, småbröderna Schulman har drivit med honom på sitt numera nedlagda, misslyckande projekt, 1000 apor och jag vet inte allt han menar att han fått utså. Inte kul såklart.

Marcus svarar med att lägga ner sin blogg, för jag vet inte vilken gång i ordningen. Det börjar kännas lite som Thåströms avskedsturnéer en gång om året. Så långt är det väl okej.

Men nu börjar Marcus faktiskt bli lite tröttsam.

När han på Twitter mal på, drar alla över en kam och kallar oss "den stinkande bloggvärlden" och jämför bloggar (hans flickväns också antar jag) med magsjuka, tycker jag att han är ganska patetisk. Lite ynklig. Han får ta sig i kragen, skaka av sig de som hatar och se de som tycker om honom istället. Att påstå att nätet bara är hat blir utomordentligt fånigt. Här upplever jag faktiskt den raka motsatsen.

Häromdagen kom ett paket till Abbe. Det innehöll ett rör med Skittles, eller S-S-S som Abbe kallar dem eftersom det är massor av färgglada godisar med ett S på varje. Det var Freja med familj som hade skickat dem.

Vi känner inte varken Freja eller hennes föräldrar, inte mer än att jag läser deras blogg och de läser min (Freja har också hjärtfel och samma syndrom som Abbe). Jag antar att de sett när Abbe visar teckenalfabetet, och när han ska göra bokstaven S börjar prata om sina älskade S-S-S. Det räckte för att de skulle tänka på Abbe då de fick syn på Skittles när de åkte färjan till Danmark, och köpa med ett paket till honom.

Är inte det helt underbart?

Det är verkligen inte vad jag kallar för näthat. Tvärtom, kärlek. Abbe blev överlycklig och pratar varje dag om att han fått S-S-S från "Eya". Tusen miljoner tack till Freja och hennes mamma och pappa. Jag hoppas att vi får chansen att ses och tacka någon gång.



Andra bloggar om marcus birro, näthat, stänga ner bloggen, kärlek, freja bloom, skittles

Förkylningen var intensiv men kort. Okej, jag hostar och snorar fortfarande men mår riktigt bra ändå. Jag måste ha badat bort den i det västkustska saltvattnet, eller om det kan ha varit nubbarna jag drack till den den smörstekta makrillen i dill- och gräddsås. Vad vet jag?

Jag tror jag firar semestern med att bjuda på en favorit i repris, några sommarvisor från Abbe. Varsågoda:



Andra bloggar om idas sommarvisa, pippis sommarvisa, barn, sång, semester, sommar

Det är något visst med hus där det finns en förbindelse mellan rummen som gör att man kan gå in i ena änden av rummet, ut genom andra, runda några hörn och komma tillbaka in genom samma dörr där man först klev in. Barn älskar det där. Man kan springa runt, runt, runt.

Mormor har ett sådant hus och killarna sprang och sprang i morse, åt var sitt håll, precis som Emil och Ida gjorde när de petade varandra i magen och sa "sicken blåst". Men istället sa storebror något annat. Något jag inte riktigt kunde höra eller förstod först. Men efter sjuttiofjärde gången hörde jag att han sa "Fååågel på fyra ben".

Jag frågade honom när de lekt färdigt vad det var för ett knasigt uttryck.

– Äh. Det var en kille på "Halv åtta hos mig" som gjorde en maträtt som hette så. Jag tyckte det lät festligt, så jag ville säga det till Abbe.

Aah. Men då så.

Jag fortsätter med frågorna. Idag blir det bara svar på en av dem, nämligen den som står i rubriken till detta inlägget.

Hur träffade jag min fru?

Det var kristi himmelsfärdshelgen år 2000 och jag hade seglat till Skagen med ett gäng killkompisar. Skagen är sedan många år en by helt belägrad av partysugna svenskar och norrmän, just den helgen. Det är tradition bland mina vänner, och det var det också i min frus tjejkompisgäng.

Jag stod på ett bord inne i baren på Skagen Fiskerestaurant med en tamburin i handen och sjöng. Min polare stod på bordet bredvid och spelade gitarr, alla på hela stället skrålade med och stämningen var riktigt mäktig. Personalen hade inget emot att vi höll igång utan bjöd på öl och applåderade. I folkvimlet var ett gäng tjejer som jag kände igen lite eftersom jag träffat vissa av dem tidigare, hemma i Göteborg.

Det blev dags för ställets inhyrda trubadur att spela så vi fick ta paus och stämningen på stället dog ironiskt nog helt när den stackarn satte sig på sin pall vid mikrofonstativet. Vi la ifrån oss instrumenten och satte oss och tog en öl. Jag klämde mig ner bredvid tjejen som så småningom skulle bli mamma till Abbe och storebror och sa, "hej, är det okej om jag flirtar med dig lite?"

Och på den vägen är det.

I december -02 var Abbes mamma gravid med storebror. Han skulle komma i slutet av januari och det hade varit en lång och jobbig tid med illamående i princip varje dag sedan dag ett. För att tiden skulle gå lite fortare mot slutet (sa jag) så gjorde jag en sådan där adventskalender med små paket till henne. En sådan som folk gör till sina barn.

Varje dag fick hon öppna ett litet paket som innehöll någon liten fånig sak. En hårsnodd, några badoljekulor, några bitar mörk choklad och så vidare. Små saker som inte var så märkvärdiga. Men ändå.

På julafton var det dags att öppna sista paketet. Jag var ganska nervös och jag minns att jag hängde kvar lite extra länge i badrummet för att hon skulle hinna öppna det i lugn och ro. Så hörde jag henne ropa högt från sovrummet "NÄMEN! Vad tror du att du håller på med egentligen?!!" Mitt hjärta stannade nästan, Vad menade hon? Var det inte bra kanske? Jag stammade fram "Vadå ... eh ... jag bara ... vad säger du då? ... är det ett ja eller?" "Jamen herregud, det är väl klart jag säger ja! Jag var inte beredd bara. JA! Jag säger ja!"

I paket nummer tjugofyra låg två ringar i titan med våra namn och datum graverade. Ibland får man helt enkelt chansa lite.

Andra bloggar om kärlek, förlovning, frieri, skagen, julkalender

Av någon anledning så blir jag alltid sjuk när jag ska vara ledig. Jag vet inte hur många resor jag åkt på med väskan full av hostmedicin och Alvedon, eller hur många gånger jag har legat nerbäddad i feber de första dagarna på ledigheten.

När jag igår lämnade kontoret för sista gången på fem veckor och åkte ut till familjen som bott hos svärföräldrarna på skärgårdsön, längtade jag efter att sätt mig på balkongen med ett kallt glas rosé. För att liksom fira att jag har fem härliga veckor framför mig tillsammans med killarna och min fru. Men mycket mer firande än så blev det inte. Jag somnade småfebrig i en soffa med hosta, ont i halsen, huvudvärk och varenda hålrum i skallen igenmurat av snor.

En fin tradition. Nu är det äntligen semester.

Andra bloggar om semester, förkyld, snuva, feber, typiskt, traditioner

Det är mycket mamma, pappa, barn-lekar nu. Abbe är pappa och har två barn, två bebisar, som heter Tåget Thomas och Tåget Thomas.

Andra bloggar om mamma pappa barn, lekar, tåget thomas

Det är en liten bit att gå ner till stranden från mormors hus. Badgrejer, krabbfiskeprylar, hink, matsäck och massor av annat ska med, så "morfar" brukar ta skottkärran. Abbe får åka med och han älskar det.

Men sjön suger. På vägen hem igår, på den skumpigaste av stigar, mitt ibland handukar, plastpåsar och bråte, somnade en liten slagen hjälte.

Jag blir lite avundsjuk faktiskt.

Andra bloggar om barn, sommar, skottkärra, krabbfiske, bad

Lite lustigt. Jag tänkte att när jag åker till Cannes kanske det blir svårt att skriva om det som händer hemma, så varför inte köra en frågestund. Men så hade jag bannemig nästan ingen tid till att blogga, så nu sitter jag här hemma och svarar i stället. :-)

Vad är Abbe respektive storebrors favoriträtt?
Abbe är väldigt nyfiken på det mesta i matväg, men tappar intresset fort. Han gillar tomatsoppa med pasta i, men fick han välja skulle han nog äta oliver och doppa vitt bröd i balsamvinäger och olivolja jämt. Jag tror han är en reinkarnerad italienare.

Storebror däremot är kräsen som få. Antagligen ganska typisk sexåring. Överst på hans topplista står nog tacos, tätt följt av pizza. Listan rymmer kanske ett tiotal rätter till, men sedan är det tomt. Och grönsaker är livsfarliga (med undantag för gurka).

Jag undrar varför inte du skriver en bok? Kan man skriva på ett sådant intressant och målande sätt som du kan borde man utnyttja det. :)
Först och främst, tack! Det var en fin komplimang. Att skriva en bok låter så väldigt stort på något vis. Det har aldrig slagit mig att jag skulle kunna göra det innan jag startade bloggen. Men sedan dess har några sagt att jag borde (Mymlan var den första och jag blev otroligt stolt), så kanske det. Eller. Nej, förresten. Hjälp.

Om du fick beskriva Abbe, storebror, dig själv och din fru med tre ord vardera. vilka ord skulle du välja då?
Hmm, svårt. Men okej.
Abbe – charmig, tapper, viljestark.
Storebror – smart, envis, rolig.
Mamman – omtänksam, intelligent, gourmetkock.
Jag – tålmodig, positiv, tidsoptimist.

Vad har du pluggat eller gjort för att få jobba med det du jobbar med idag? Vad gick du på gymnasiet?
Jag gick tekniskt gymnasium, fyraårig linje var det på den tiden. Men jag hoppade av i trean. Sedan har jag pluggat på Berghs School of Communication i två år och på Kent Institute of Art and Design i England i två år. Och så har jag jobbat i många år, ända nerifrån botten.

Vad heter storebror egentligen? det kanske du inte vill svara på, men fråga kan man ju alltid göra! :)
Ja, fråga kan man ju göra. ;-)

Detta är absolut ingen kritik, är nyfiken kring hur du resonerar: Varför är du själv "anonym" (inte med på bild) i bloggen medan du lägger ut (fina) bilder och filmer på dina barn?
Det är en bra fråga. Nu är jag ju inte riktigt lika anonym längre som jag var från början. Men ursprungligen var det faktiskt av hänsyn till familjen. Det kanske låter konstigt eftersom jag lägger ut bilder av barnen, men jag tänkte att de inte är så lätta att spåra om bara de är på bild. Jag syns ju i fler sammanhang och då blir pusslet lättare att lägga. Men som sagt, jag är ju mindre anonym nu än tidigare, men det har liksom blivit en vana så jag fortsätter som tidigare.

Nu är det tio dagar sedan blixten slog ner uppe i våra trakter, och vi har fortfarande inte fått varken telefon eller bredband tillbaka. Nu får de bannemig agera snart. Okej jag fattar att det inte är Telias ledningar utan något jäkla dotterbolag som heter Skanova som sköter det. Men det är till Telia jag betalar mina räkningar och det är hos Telia jag felanmäler. De får helt enkelt se till att skiten funkar nu.

Andra bloggar om telefoni, bredband, åsknedslag, telia, skanova

Abbe leker med sin jämnåriga tjejkompis som bor några hus bort från oss. Hon har varit på kalas och min fru försöker småprata lite med henne.

– Vems kalas var du på idag, tjejen?
– Va?
– Vem var det som fyllde år?
– Pizza.
– Oj då. Hör du så dåligt, vännen? Gör du alltid det?
– Ja. Det är för att min mamma och pappa tjatar hål i huvudet på mig.

Andra bloggar om barn, humor, hål i huvudet, tjata

Det här med bajseriet funkar ju inget vidare för Abbe. Han måste äta medicin varje dag för att det överhuvudtaget ska hända något, annars blir han hård i magen och förstoppad. Så har det egentligen varit ända sedan han föddes och så är det fortfarande. I och med detta är bajsning något som är väldigt jobbigt för Abbe och han därför inte fått någon koll på när det är dags, alltså är det blöja som gäller. Trots att han "är torr" sedan ett bra tag.

Men nu. Två dagar i rad har han bajsat på pottan istället för i blöjan. Jag ropar då rakt inte hej, för vi är långt ifrån över bäcken. Men det är ett fint personbästa för Abbemannen.

Ni har väl antecknat?

Andra bloggar om bajs, movicol, förstoppning, intresseklubben antecknar

Ojoj. Nu var det länge sedan jag la upp något tecken. Kanske för att jag lärt mig Abbes språk, kanske för att det vankas operation i höst. Men det är ju jättedumt. Tänk om inte operationen blir bra? Och förresten så är det ju kul att kunna ett språk till. Nä. Skärpning Abbepappan.

Det första ord jag kom att tänka på var: varm. Märkligt.

Andra bloggar om TAKK, teckenspråk, varm

Vi var vid en sjö och badade igår. Abbe och jag grävde i sanden, byggde slott och små sjöar. Men framförallt kanaler i sanden där vattnet skulle rinna. Abbe älskar det och hojtade konstant, så att det ekade över hela stranden.

– Aahp-a, vi myngey en ANAAAAAL!!!!

Andra bloggar om talfel, kanal, anal, bada, sandslott

– Ahp-a, e ne lööna imoyon?
– Ja det lördag imorgon (jag var säker på att det skulle bli det vanliga snacket om lördagsgodis).
– Åå a nu aaya emma. [Då ska du vara hemma]
– Ja, det ska jag.
– Å ya mee.
– Mm.
– Å oyemohhsan me (ja han kallade faktiskt sin bror för storebrorsan).
– Ja, han med.
– Å mamma.
– Precis.
– Ya yilla lööna!
– Gillar du lördag?
– Ya. I eela väänen! [Ja. I hela världen]

Ingen har missat nyheten om Michael Jacksons död. Allt är redan sagt. Alla hyllningar, alla dissningar. Någonstans känns det väl som att Michaels storhetstid som artist var slut, trots femtio inbokade Londonkonserter i sommar. Men de musikaliska höjdpunkterna i hans karriär är många och eviga.

Dagen till ära bjuder jag här en repris på ett inlägg jag skrev på hans femtioårsdag för ett knappt år sedan. Håll till godo.

Michael Jackson var stjärna redan som femåring då han började sjunga i Jackson 5, med hits som "I want you back", "ABC" och så vidare. Men allt det där vet du säkert redan.

1976 lämnade bandet Motown och blev "The Jacksons" på skivbolaget Epic. När Motown fyllde 25 år 1983, skulle man ha en stor TV-sänd jubileumsgala. Michael Jackson ville först inte vara med, men efter mycket tjat övertalade Motowns skivbolagsdirektör Barry Gordy honom att återförenas med sina bröder och spela på galan. Michael sa ja på ett villkor: att han fick köra en av sina nya sololåtar.

Alla var där, Temptations, Supremes, Stevie Wonder, Marvin Gaye, ja hela Motown-stallet. Jackson 5 kör sin show, ett medley med deras hits, och sedan blir Michael Jackson ensam kvar på scenen för att köra en av sina egna, nya låtar.

The rest is history, om man säger så. Det numera klassiska beatet till Billie Jean rullar igång, hatten och den vita handsken är på, och Michael knäcker. Det här är första gången han visar upp sin moonwalk; ett move han visserligen lånat från hip hop-kidsen i ghettot, men som blivit så synonymt med honom och hans underbara dansstil.

Ca 40 miljoner amerikaner sitter bänkade framför TV:n, och en av vår tids största megastjärnor är ett faktum. Dagen efter ringer Fred Astaire upp och frågar "Hur sjutton gjorde du det där?"

Fett.

Och trots att det på senare år mest varit bisarra saker som plastikkirurgi, pedofilanklagelser, syrgastält, apor och skenäktenskap, så kan jag inte låta bli att få rejält med gåshud när jag ser det här klippet från hans legendariska framträdande.





Andra bloggar om michael jackson, motown, moonwalk, wacko jacko, the king of pop

Jag sitter på flygplatsen i Bryssel och väntar på min flight hem. Nu är det lite över en vecka sedan jag såg Abbe och storebror. Det är nio och en halv dagar sedan jag gav dem några extra långa hejdåkramar när jag lämnade dem på dagis på morgonen. Tvåhundratjugosju timmar sedan för att vara exakt.

Om allt går som det ska kan jag om tre timmar smyga in i deras rum där de ligger och sover. Jag kan snusa på dem och pussa deras små pannor och kinder. Det finns ingenting i hela världen jag hellre vill just nu.

Mitt juryäventyr i Cannes har inte varit någonting annat än en fantastisk upplevelse som jag har med mig hela livet. Men.

Tvåhundratjugosju timmar är alldeles för länge.

Ligger på mitt hotellrum och längtar efter killarna så jag dör. Det är sista kvällen här i Cannes och jag ska snart gå ner i baren och skåla med alla glada svenskar som vunnit priser i Cyberkategorin ikväll. Medan jag väntar på att de dyker upp ska jag försöka svara på några fler frågor.

Hur mår Abbe idag? Fysiskt, alltså. Det var ju väldigt dramatiskt när han föddes men nu verkar han ju må prima?
Han är mycket piggare nu än han var innan den senaste operationen för ett och ett halvt år sedan. Som de flesta barn. Men jag tycker att han har börjat bli lite tröttare igen nu den senaste tiden. Det är väl därför de kanske vill göra en hjärtkateterisering på honom till hösten.

Jag undrar om du har några bra karriärstips? Jag är i början av min karriär och har svårt att hitta balansen mellan privatliv och jobb. Jag blir väldigt stressad och får mycket prestationsångest. Har du tacklat dessa känslor och hur kom du förbi dem?
Å herregud vilken svår fråga. Prestationsångest är lätt att få, men tricket är väl att vända det till något positivt. Den kommer ju av att man vill lyckas och är rädd att misslyckas. Det är egentligen en bra drivkraft om man inte låter den ta över helt. Om man hatar att misslyckas lika mycket som man gillar att lyckas kan man komma långt. Stress å andra sidan är ju väldigt individuellt. Jag blir inte stressad av att ha mycket att göra, men däremot av att inte ha kontroll. Så klassiska knep som att göra listor att bocka av när det blir för mycket är alltid bra. Då tar man tillbaks kontrollen.

Vad har du för tankar om Abbes skolgång? Jag hoppas såklart att hans tal blir tydligare, om inte, kan han fortfarande gå i vanlig skola?
Jag hoppas mycket på gomoperationen han ska göra i höst, för talets skull. Abbes går ju i en Montessori-förskola med skola upp till sjätte klass. Tanken är att han ska fortsätta där.

Har du blivit igenkänd på stan sedan du medverkade i tv?
Nej. Inte någon som kommit fram och sagt något i alla fall.

Vad jobbar din fru med?
Hon jobbar på affärsresebyrå.

Hur har du byggt upp din blogg som den ser ut nu, med alla spalter osv?
Det började med ett vanligt Blogger-template som heter Minima, sedan har jag byggt om den bit för bit genom att ändra i koden. Men jag kan ingenting om kodning så jag har Googlat och provat mig fram.

Är Abbe såpass frisk kille att ni klarar er själva eller kommer ni i framtiden behöva assistenter för att han ska få den hjälp och det stöd han behöver? Har han någon slags "anpassning" kring sig om dagarna?
Jag önskar att jag kunde svara på din första fråga. Men som det känns nu tror jag han kommer klara sig utan. Den enda anpassning han har kring sig nu är att några på förskolan lär sig tecken och att de är väldigt flexibla när det gäller hans övergång från lilla till stora avdelningen t ex.

Jag undrar om det går att se kattis c/o-programmet där ni medverkar på nätet någonstans, för jag missade det på tv och har inte tv4:s betaltjänst anytime.
Javisst, inslaget finns här.

Undrar varför du inte svarar på frågor som dyker upp bland kommentarerna i bloggen. Kul med en sån fråga på en frågestund. ;) Är du på andra bloggar/hemsidor? Brukar du kommentera hos andra? Sen vill vi se bild av dig och din fru med ju!
På den första frågan svarar jag läs det här så får du kanske ett någorlunda svar. Andra frågan: Visst läser jag en massa andra bloggar och visst kommenterar jag där. Och på den tredje frågan säger jag, du får titta på inslaget från Kattis & Co. :-)

Det är så typiskt. Jag har aldrig varit borta från killarna så här länge någon gång tidigare, så jag hade verkligen förberett mig för att kunna få se dem och prata med dem varje dag. På Mac finns en liten programvara som heter iChat som fungerar precis som Skype så att man kan ha videochat över nätet. Jag registrerade en användare åt killarna och en åt mig och lärde storebror hur man gör. Vi testade hemma och allt funkade utmärkt.

I helgen slog blixten ner nära oss (i Sverige alltså) och slog ut telefonledningarna och bredbandet. Ajöss till den fina idén. Ingen videochatt med Abbe och hans bror.

Istället har vi fått prata via mobilen som fortfarande funkar där hemma. Förut när jag ringde var de nere vid sjön och badade, Det lät så mysigt. Jag pratade lite med storebror först och blev aldeles varm i hela magen av att höra honom berätta om hur kul det var att bada och hur det gått hos tandläkaren idag.

Sedan var det Abbes tur.
– Ya ähssga ney åå y-ee.
– Ååh vad du är go Abbe. Jag älskar dig så mycket också.
– Näy aa uu omma em?

Det blev för mycket. Jag började nästan gråta där på Croisetten.
Inte så tufft.

Andra bloggar om längtan, barn, åska, blixten, bredband, telefoni

Jag är kvar i Cannes. Och jag var igår med om någonting alldeles fantastiskt som jag aldrig trodde jag skulle få uppleva. Min reklambyrå placerade sig i sammanräkningen på tredje plats tolalt i världen i Lions Direct. I världen!! Jag fattar det knappt själv men kolla in det här så får du uppleva det jag gjorde i går.

Jag är stolt som en tupp när jag läser artiklar som den här, den här eller den här. Och Ulrika har också skrivit om det.

Och vet ni. Jag har inte glömt era frågor, det kommer fler svar snart. Jag håller bara på att försöka smällta allt jag är med om här nere.

Andra bloggar om cannes lions, direct agency of the year, goss, bronslejon

Först och främst. Jag är inget vidare på att uppdatera just nu. Juryarbetet här i Cannes håller på hela dagarna och jag är helt slut när jag kommer till hotellet på kvällen. Men här kommer i alla fall några svar på era frågor. Fler kommer i morgon.

Du behöver inte svara, jag undrar bara om du och din fru tänkt skaffa fler barn? Jag tror Abbe skulle vara världens bästa storebror, ja, förutom storebror då ;)
Näe, det har vi inte. Ibland längtar man såklart efter en liten bebis, speciellt när man får snusa på vännernas småttingar. Jag är säker på att du har rätt i att Abbe skulle trivas som storebror. Men efter som Abbe kräver mer av mig och hans mamma än andra barn gör normalt så vore det inte rättvist mot honom. Och i synnerhet inte mot hans storebror som skulle få slåss om uppmärksamheten med en brorsa med "special needs" och en nyfödd bebis.

Kan inte du lägga in lite fler videoklipp med Abbe och Storebror? Och kanske dagens outfit ibland?
Fler videoklipp blir det helt säkert. Det vågar jag lova. Men dagens outfit? Glöm det.

Jag undrar om du kan lägga in någon bild på hela familjen?:) Man är så nyfiken vem det är som bloggar!
Njae, jag tror inte det. Men kolla på det här klippet från Kattis & Co så ser du oss. :-)

Du och din fru verkar väldigt lyckliga. Hur månar nu om er själva och ert äktenskap i stormiga tider?
Oj, det var en svår fråga. Vi är nog som de allra flesta par. Ibland är det jobbigt, ibland leker livet. Jag tror kanske att vi blivit starkare tilsammans utav allt vi gått igenom med Abbe och är ganska rädd aom det vi har. Det handlar nog mest om att hitta en balans mellan att göra saker tillsammans, men ändå få plats med egentid. Men det är en bra sak du tar upp. Något för alla familjer att tänka på. Hur gör man för att fortsätta vara man och hustru, och inte uppslukas av att vara mamma och pappa?

Jag ska se om jag kan få tyskar, engelsmän, amerikaner, japaner, indier, portugiser och brazilianare att dansa små grodorna med mig. Vad tror ni?

Svar på era frågor kommer.

Äh vad säger ni? Ska vi ta och köra en sådan där frågestund som är så populärt hos de stora bloggarna? Ni frågar saker ni undrar. Jag svarar.

Men jag tar mig friheten att säga pass om det är frågor jag inte vill svara på. Okej?

Min fru är med mig här i Cannes. Åtminstone de tre första dagarna, sedan åker hon hem och jag stannar en vecka till och jobbar. Längre än så ville vi inte lämna bort killarna och dessutom är midsommar inte den dag då barnvakterna står i kö precis.

Idag var vi med om något extraordinärt. Vi fick uppleva något väldigt spännande som vi inte gjort på flera år.Vi satt tillsammans och pratade med varandra i över två timmar bara min fru och jag, utan att bli avbrutna en enda gång. Märklig känsla.

Kommer ni ihåg det här inlägget? Knappast. Men nu ska jag berätta vad det var jag firade med det där glaset vin, Manchegon och Crema di Balsamico.

I min bransch tävlas det i vem som gör den bästa och mest kreativa reklamen. Det vet ni vid det här laget. I Sverige är det finaste man kan vinna ett Guldägg, det är så att säga SM i reklam. Som Grammis eller Guldbagge, fast det handlar om annonser, reklamfilmer, webbkampanjer eller direktreklam.

Och så finns det såklart VM. Det finaste av fina man kan kamma hem om man jobbar med reklam. Ett lejon i Cannes. Under en vecka i juni samlas reklammänniskor från hela världen för att titta på bra reklam, prata reklam och gå på föreläsningar och workshops. Och då delas också Cannes Lions ut. De åtråvärda statyetterna i brons, silver eller guld. För att inte tala om Grand Prix. Men det är så mäktigt för en sådan som mig, så det kan jag inte ens beskriva.

Så vad kan väl vara en större ära än att bli utvald bland världens alla kreatörer att sitta i juryn till det här spektaklet? Inte mycket, som jag ser det. Därför drack jag vin och doppade ost i balsamico för fyra månader sedan. Det var den dagen de mejlade mig ifrån Sveriges Reklamförbund och berättade att jag skall åka ner och representera Sverige i juryn till världens största reklamtävling. Jag nästan skäms lite för att jag fått äran.

Tio dagar vid Côte d'Azur väntar. Tio spännande, nyttiga och roliga dagar. Imorgon bitti lämnar jag killarna på dagis och sedan åker jag direkt till Landvetter. Det ska bli så kul, men hjälp vad jag kommer att sakna dem.

Medan Abbe och mamman är hos hästen, passar storebror och jag på att göra sommarens bästa saft, fläderblom. Blandar man den färdiga saften med kolsyrat vatten och häller i en tillbringare med is finns det nästan inget som är mer läskande.

Och så en skvätt gin på det.

Andra bloggar om sommar, fläder, fläderblonssaft, sylta och safta, läskande, gin

– Du pappa, sa storebror.
– Mmm.
– Skoja, det är när man säger något som inte är sant och sen berättar hur det är ganska fort. Och ljuga, det är när man håller på det länge.

Andra bloggar om skoja, ljuga, barn, tänkvärt

Först skolavslutningen. Sedan vara hemma hos en kompis och leka hela dagen. Och till sist kalas för farmor hemma hos kusinerna, med Wii och bad i badtunnan. På lördag ska vi hem till bästa dagiskompisens familj på middag. Storebror sammanfattade gårdagen såhär:

– Idag har varit den bästa dagen någonsin. Och blir det lyckat på lördag kan det bli den bästa veckan.

Dagen började med spöregn. Tanken på att först stå och lyssna på dyblöta barn som sjunger sommarsånger och sedan sitta på en picnickfilt och slabba med tårta som flyter bort i regnet lockade inte alls. Men tjugo minuter innan alla barnen skulle komma ut ur sina klassrum hände något. Någon måste ha vädjat till väderguden. Och han måste ha lyssnat, för plötsligt blev himlen blå och allt torkade upp i solens strålar.

Allt utom mina ögon som var fyllda av tårar. Som vanligt.

Jag lipade till de minstas sång om den vilda ballongen och fylldes av värme, stolthet och klump i halsen när Abbes storebror tackades av från förskolan. Ögonen vattnades när han fick den traditionsenliga jordgubbsplantan och tavlan med de fina orden. Tårarna rullade ner för mina kinder när ettorna spelade Pippis sommarvisa på blockflöjt så det skar sig i öronen. Det låter för jävligt. Men det är just det som är så fint. Skratt blandades med gråt när tre fjärdeklassare på tvärflöjt, klarinett och blockflöjt spelade upp sitt fullständigt osannolika låtval "Jag vill vara din Margareta". Och imponerad lyssnade jag med blöta ögon på ett par sjätteklassare som sjöng "I'm yours" och en flicka som solosplelade nationalsången på trumpet.

Okej, jag direktkvalar väl in till VM i lipsill. Men det må vara hänt.



Disclaimer: Förlåt mig alla ni som är med i den här filmen som jag inte har frågat om lov. Om någon misstycker – mejla mig, så tar jag klippet med en gång.

Andra bloggar om skolavslutning, vackert, falskt, blockflöjt, rörande, tårar, den vilda ballongen, pippis sommarvisa

För det första: Abbes och storebrors farmor fyller 75 år idag. Grattis mamma!

För det andra: Killarna hade skolavslutning idag. Det blir alltid lite lustigt med dagisbarnen eftersom de ska tillbaka till dagis i morgon. Men skolbarnen har sommarlov nu. Och eftersom storebror lämnar förskolan och flyttar in hos förskoleklassen i en annan byggnad på skolområdet avtackades han med pompa och ståt.

För det tredje: Min kollega och copykompis E fick sitt andra barn, en dotter. Jag ska låta det vara lite osagt om den lilla flickan verkligen kom idag, eller kanske igår. Men sms:et kom idag i alla fall.

Så stort grattis till er alla tre!

– Pappa kan man äta utlandshjärtan?
– Utlandshjärtan?
– Ja. De som växer precis när man kommer in på dagis. En tjej gav några till Abbe och sa att han skulle äta dem.

Andra bloggar om barn, språk, blommor, löjtnantshjärtan

Anjo skriver så fint om livet, döden och såpbubblor. Läs det.

Har ni tänkt på hur många olika roller man har i livet? Jag är pappa, make, son, bror, kompis, Art Director, delägare, föreläsare, jurymedlem, bloggare, cyklist, skidåkare, granne och så vidare. Ni fattar.

Det slog mig häromdagen. När jag kommer hem från jobbet vill jag ju vara så mycket jag kan med killarna innan de somnar. Jag har med andra ord fullt upp med att vara Abbes pappa. Och när de väl har somnat sätter jag mig och skriver här. Det vill säga, har fullt upp med att vara Abbes pappa.

När ska jag hinna vara mig?

UPDATE: Det var inte menat som gnäll. Jag trivs bra med alltihopa och kan bara lägga av med att blogga när jag vill, om det skulle vara så. :-)

Andra bloggar om roller, tid, vara sig själv

Den ena briljerar med orden, överraskar, förbluffar och får mig varje dag att skratta åt fantastiska formuleringar och funderingar. Han kan prata hål i mitt huvud om en detalj i ett dataspel eller vad någon karaktär gör i ett barnprogram. Men lika ofta säger han något som jag inte förväntat mig. Något smart, roligt eller tänkvärt. Och då finns det inget som är bättre.

Den andra kämpar. Sliter med att forma sina ord utan alla konsonanter som vi andra är bortskämda med. Han upprepar, försöker med andra vägar, pekar och tecknar för att göra sig förstådd. Han kan tjata och tjata tills jag blir galen. Mala på om samma sak om och om igen. Men lika ofta skojar han, berättar något knasigt eller säger att "han älskar mig så mycket, att han älskar mig i hela världen". Och då finns det inget som är bättre.

Andra bloggar om språk, talfel, barn

Vi tvättade bilen i en sådan där automatisk tvätt på macken hemma. När vi körde ut sa jag till storebror:

– Sådär. Nu är bilen ren och fin.
– Mm, glitter och glamour.

Jag var så duktig innan jul. Den där utmaningen fick mig att springa över tjugoen mil mellan september och årsskiftet. Men lika duktig som jag var då, lika värdelös har jag varit efter att utmaningen tog slut.

Därför kände jag mig lite extra nöjd efter att ha varit ute och sprungit knappt åtta kilometer i dag, på självaste nationaldagen. Stolt för att jag tagit mig i kragen skulle jag logga in och föra över resultatet på vår nya utmaning som jag försakat totalt.

Träningspasset registrerades. Jo då. Första Augusti 2000. Typ åtta år innan jag skaffat prylarna och sex år innan de ens existerade. Och en herrans massa år före utmaningen jag hade hoppats mina 7.8 km skulle tillgodoräknas. Tji fick jag.

Som att den lilla prylen spottar mig i ansiktet och säger: "Gubbe lille, du skulle varit ute och sprungit för länge länge sedan"

Andra bloggar om Nike +, iPod, träning, löpning, teknik, tid

Älskade, var börjar du
var upphör du i mig,
du som ständigt rör
dig genom min livsnejd.
Herregud som jag frågar!
Som om du hade en enda utgångspunkt,
ett enda uppbrottsställe
för din rörelse genom mig,
en enda ände för dina steg,
en enda slutpunkt för din vandring
genom den kroppsjäl som är min
genom den åldrade värld som är jag!

Jag är ett vimmel av dig,
ett trängsel av mötesplatser,
ett myller av avskeden,
någonstans en ständig närhet
någonstans en oavbruten borthet.
Bakom ryggen på ett möte
väntar alltid ett avsked,
bakom ryggen på ett avsked
väntar alltid ett möte
varje uppbrott från dig
är ett löfte om en ny sammankomst!

(Sandro Key Åberg, 1994)

Idag för fem år sedan var jag nervös. Jag var klädd i vit frackskjorta, kravatt, väst, svart frockcoat och lackskor. Och en vit ros fäst vid hjärtat. Samma slags ros som alla de som trängdes med daggkåpa och liljekonvaljer i buketten min blivande fru höll i handen. Hon var så fin i sin enkla benvita klänning, med diskreta broderier på livet och knappar längs hela ryggen. Den hade ett litet släp. Men bara ett litet lagom sådär. Hon var vacker som Snövit i sitt mörka hår – för dagen uppsatt i femtiotalssnitt, de blå ögonen och de röda läpparna.

Idag för fem år sedan gick vi så sakta vi någonsin kunde i mittgången på det lilla kapellet som står inbäddat bland lövträd på en liten kulle mitt på de gröna böljande ängarna. Den är inte många meter lång, vägen fram till det lilla altaret, så för att göra ceremonin rättvisa gällde det att hålla igen på farten. Jag njöt av varje liten ton från pianot och varje sträng som slogs an på kontrabasen. Den lilla sättningen räckte gott och väl för att fylla lokalen med den där melankoliska men samtidigt lekande lätta svenska jazzmusiken. Kunde inte varit mer passande. Kanske det bästa minnet av hela dagen.

Idag för fem år sedan sa prästen fina saker om oss, och om kärleken. Ord jag inte kan minnas i detalj, eftersom jag var så nervös och fokuserad på att säga rätt när det var vår tur att prata. Men jag kommer ihåg det viktigaste. Jag minns att hon sa ja. Och jag glömmer aldrig känslan i kroppen. Lyckoruset, den bubblande kärleken och lättnaden över att ha klarat av ceremonin utan att svimma.

Idag för fem år sedan stod vi i solen på en liten stentrappa utanför kapellet, rusiga av lycka medan de människor som står oss allra närmast öste ris över oss. Vi firades, kramades och fotograferades. Vi champangeminglade till bas- och pianojazz i den Svenska försommargrönskan och lämnade platsen i en röd Triumph Spitfire Cabriolet.

Idag för fem år sedan.

Andra bloggar om 5- årig bröllopsdag, bröllop, kärlek, träbröllop

Om du vill kolla så att Abbe verkligen gör rätt eller kanske ta reda på hur man tecknar Z så finns hela alfabetet här.

Andra bloggar om alfabetet, teckenspråk, handalfabetet, TAKK, teckenskola

Bästa målsman!

Jag har tittat på undersökningen som gjordes på Abbe den 23/4 2009 då han gjorde en så kallad urinflödes- och residuralmätning. Denna visar att han har normalstor urinblåsa och att han kissar med normal stråle samt närmast tömmer sin blåsa helt, alltså normal undersökning. Man tog i samband md undersökningen ett njurprov ett så kallat S-kreatinin som också var normalt 34 µmol/L. Nästa besök hit kommer att bli hösten 2010.

Med vänlig hälsning
Xxxx Xxxxxxx
Barnläkare

Vid nattningen ikväll ville Abbe att jag skulle sjunga Pippis sommarvisa. Kruxet är att jag kan inte hela texten. Abbe har mycket bättre koll på den än jag faktiskt. Och hans brorsa ska vi inte prata om, han är helt otrolig på att lära sig sångtexter.

Skit samma, jag sjunger det jag kan och så hittar jag på lite under tiden, tänkte jag. Dumt. Det var inte någon bra strategi. I alla fall inte om det är vaggviseeffekten man är ute efter.

Killarna skrattade så de vred sig i sängarna. "MER MER" skrek de så fort jag slutade, och för varje vers jag hittade på blev det bara värre. Efter ett tag hade båda hicka och grava svårigheter att ta sig ur sina fnitteranfall. Försök att somna då, den som kan. Det tog dubbelt så lång tid att få ner dem i varv som att skruva upp dem.

Men va fan. Vi hade kul.

Andra bloggar om vaggvisa, pippis sommarvisa, fnitter, hicka, skratt

Jag har skrivit en bok. Eller rättare sagt jag har skrivit en sextondels bok. De andra femton delarna är skrivna av femton andra bloggare, och det jag har gemensamt med dem är att vi alla var finalister i Blogg-SM i höstas.

Boken innehåller texter från MikeBike på Bloggfrossa, H C Barregren på Bums.nu, Lindas gamla blogg – Detvaintejagdetvasossarna, Dum, Egonia, Emelia, Philip på Ett liv i rörelse, Finnjonna, KusCar runt 40, Mamma Becka, Miss Maddis, Monas Universum, Mumari, SpiderChick och Klaus gamla blogg – Tyskungen. Och mig.

Boken finns att köpa på Vulkan.se och pengarna som blir över när Vulkan har tagit sitt går till Hjärtebarnsfonden.

Andra bloggar om vad fan ska boken heta?, vulkan, blogg-sm, bloggar, antologi, böcker

Vid middagsbordet:

– Aa mli ne öy e-e-minna? [vad blir det för eftermiddag?]
– Va?
– Aa åy ii öy e-e-minna? [vad för vi för eftermiddag?]
– Menar du efterrätt?
– Ya.
– Jordgubbar. Med mjölk.
– Nääe. Man an i-e aa yomummay ill e-e-minna.
– Det kan man väl.
– Näe. Man an aa ahss! sa Abbe och gjorde tecknet för glass.

Andra bloggar om efterrätt, eftermiddag, jordgubbar, mjölk, glass

Psst. Det blåa är Tåget Thomas. Eller i alla fall spåret han åker på, antar jag.

Andra bloggar om mors dag