Jag var ute och cyklade ett par mil i skogen idag, bland lera och gyllene höstlöv. Bara en sån sak.
Jag läste en Facebookuppdatering som gjorde mig glad igår. Om en spark i magen på en vän. Från insidan alltså.
Och Abbemamman och jag var på restaurang ikväll. Först. Sedan såg vi "Sunset Boulevard" på GöteborgsOperan. Bara vi två.
Jag tror bestämt att glaset är halvfullt, trots allt.
Jag läste en Facebookuppdatering som gjorde mig glad igår. Om en spark i magen på en vän. Från insidan alltså.
Och Abbemamman och jag var på restaurang ikväll. Först. Sedan såg vi "Sunset Boulevard" på GöteborgsOperan. Bara vi två.
Jag tror bestämt att glaset är halvfullt, trots allt.
Jag hinner inte med mig själv. Jag orkar inte med mig själv. Livet bara rusar på i en rasande fart och jag är med utan att delta. Jag deltar utan att vara med.
Jag trodde jag hade förlorat min blogg idag. Den var borta. Igen. Som att livet går i repris – en kopia på det som hände förra året, fast ett snäpp värre. Den här gången förstod jag direkt vad som hänt, förbannade mig själv för att jag kunde vara så dum så det fick ske en gång till, och loggade in på den gamla hotmailadressen. Eller rättare sagt försökte logga in. Adressen fanns inte längre. Borta. Väck. Finito. Microsoft tyckte väl att jag använde den för sällan.
Påminnelser och länk till att förnya domänen hade alltså skickats till en adress som inte längre fanns. Och nu var den avstängd. Panik. Försök få tag i någon människa på Microsoft slash Hotmail! Försök få tag i någon människa på Google slash Blogger! Nej förresten. Försök inte. Det går inte. Jag drar inte hela historien, det blir för tjatigt, men efter mycket ångest, hög puls och vänner som försökte hjälpa till efter bästa förmåga (TACK!) löste det sig till slut. Jag hittade fram genom idogt klickande och letande i det finstilta och lyckades förlänga avtalet. Dessutom hittade jag den här gången ett ställe där jag kunde ändra vilken adress de ska skicka påminnelser. Så nästa år slipper ni läsa ett sånt här inlägg. Om jag fortfarande bloggar då.
Abbe fick förresten sin influensavaccinspruta igår. Han var jätteduktig och det gick bra. Tills i natt. Vid tre vaknade han och grät och skrek "AJAJAJ", het som en kamin. Han hade jätteont i kroppen och försökte kräkas i omgångar. "Jag vill inte gå till dagis imorgon, Pappa. Jag mår inte bra." snyftade han fram i natten med säkert 40 graders feber i kroppen.
En av mina bästa vänner, ni vet en sån där gammal kompis man har haft i åratal, inte träffar så ofta men varje gång det sker känns det som att det var igår. En av dem har varit trött och sliten ett tag och har inte förstått varför. Till slut gick han till doktorn och igår opererade de hans hjärta. Så lite man vet ändå. Tänker på honom.
Och så tittade jag in på en blogg av en mamma jag känner. Jag har varit dålig på att läsa bloggar ett tag och inte kollat in hennes sedan i somras. Sist vi sågs var på Grötö i maj eftersom hon också har en son med 22q11-deletionssyndrom, och sen på sjukhuset då Abbe gjorde sin katetrisering. Men nu klickade jag i alla fall in till bloggen. Det var ingen rolig läsning. Hennes lille son dog i somras, bara någon vecka efter att vi träffats. Åh, orättvisan. Jag förstår knappt hur man kommer över något sådant.
Det snurrar i mitt huvud och utanför flyger livet förbi.
Jag trodde jag hade förlorat min blogg idag. Den var borta. Igen. Som att livet går i repris – en kopia på det som hände förra året, fast ett snäpp värre. Den här gången förstod jag direkt vad som hänt, förbannade mig själv för att jag kunde vara så dum så det fick ske en gång till, och loggade in på den gamla hotmailadressen. Eller rättare sagt försökte logga in. Adressen fanns inte längre. Borta. Väck. Finito. Microsoft tyckte väl att jag använde den för sällan.
Påminnelser och länk till att förnya domänen hade alltså skickats till en adress som inte längre fanns. Och nu var den avstängd. Panik. Försök få tag i någon människa på Microsoft slash Hotmail! Försök få tag i någon människa på Google slash Blogger! Nej förresten. Försök inte. Det går inte. Jag drar inte hela historien, det blir för tjatigt, men efter mycket ångest, hög puls och vänner som försökte hjälpa till efter bästa förmåga (TACK!) löste det sig till slut. Jag hittade fram genom idogt klickande och letande i det finstilta och lyckades förlänga avtalet. Dessutom hittade jag den här gången ett ställe där jag kunde ändra vilken adress de ska skicka påminnelser. Så nästa år slipper ni läsa ett sånt här inlägg. Om jag fortfarande bloggar då.
Abbe fick förresten sin influensavaccinspruta igår. Han var jätteduktig och det gick bra. Tills i natt. Vid tre vaknade han och grät och skrek "AJAJAJ", het som en kamin. Han hade jätteont i kroppen och försökte kräkas i omgångar. "Jag vill inte gå till dagis imorgon, Pappa. Jag mår inte bra." snyftade han fram i natten med säkert 40 graders feber i kroppen.
En av mina bästa vänner, ni vet en sån där gammal kompis man har haft i åratal, inte träffar så ofta men varje gång det sker känns det som att det var igår. En av dem har varit trött och sliten ett tag och har inte förstått varför. Till slut gick han till doktorn och igår opererade de hans hjärta. Så lite man vet ändå. Tänker på honom.
Och så tittade jag in på en blogg av en mamma jag känner. Jag har varit dålig på att läsa bloggar ett tag och inte kollat in hennes sedan i somras. Sist vi sågs var på Grötö i maj eftersom hon också har en son med 22q11-deletionssyndrom, och sen på sjukhuset då Abbe gjorde sin katetrisering. Men nu klickade jag i alla fall in till bloggen. Det var ingen rolig läsning. Hennes lille son dog i somras, bara någon vecka efter att vi träffats. Åh, orättvisan. Jag förstår knappt hur man kommer över något sådant.
Det snurrar i mitt huvud och utanför flyger livet förbi.
Han har gjort det! Bannemig har han gjort det.
– Pappa.
– Mmm.
– Man kan egentligen säga att jorden är som en nöt.
– Jaså. Hur menar du då vännen?
– Jo att atmosfären är som ett skal. Och tar man bort skalet försvinner nöten efter ett tag.
– Hmm. Sov gott nu killen.
– Så tänker jag i alla fall. Godnatt.
– Mmm.
– Man kan egentligen säga att jorden är som en nöt.
– Jaså. Hur menar du då vännen?
– Jo att atmosfären är som ett skal. Och tar man bort skalet försvinner nöten efter ett tag.
– Hmm. Sov gott nu killen.
– Så tänker jag i alla fall. Godnatt.
Tjugotredje oktober. Inte dagen du föddes, men väl den då fick ett nytt liv. Det var den tjugotredje oktober 2007 som din knasiga, trasiga, tilltäppta lungartär byttes ut mot en som fungerade. En lungartär som någon vacker själ beslutat att lämna efter sig då livet tagit slut. Ett kärl som gav dig liv, ork och smultronröda läppar, då någon annan lämnat jordelivet. En lungartär, en conduit, ett homograft – en livlina med klaffar och många namn. Som ett kärt barn. Till ett kärt barn.
Idag för tre år sedan förädlades ditt provisoriskt hoplappade hjärta, som dina första två år hållit dig på benen men inte mycket mer. Ett hjärta som som gav dig den där gråbleka hudtonen, de blå läpparna och en ork som knappt räckte för att ta dig från huset till parkeringen för egen maskin. Ett hjärta som med hjälp av Gore-Tex och kreativa kirurger lappats, lagats och tjuvkopplats så att du fick finnas kvar hos mig, i väntan på den tjugotredje oktober 2007.
Jag är för evigt tacksam. Älskar dig.
Idag för tre år sedan förädlades ditt provisoriskt hoplappade hjärta, som dina första två år hållit dig på benen men inte mycket mer. Ett hjärta som som gav dig den där gråbleka hudtonen, de blå läpparna och en ork som knappt räckte för att ta dig från huset till parkeringen för egen maskin. Ett hjärta som med hjälp av Gore-Tex och kreativa kirurger lappats, lagats och tjuvkopplats så att du fick finnas kvar hos mig, i väntan på den tjugotredje oktober 2007.
Jag är för evigt tacksam. Älskar dig.
Twitter. Jag tror de flesta av er har hört talas om det, att många av er använder det, men att det finns några som inte riktigt vet vad det är och hur det funkar. Man kan säga att det är lite som att blogga, fast man har bara 140 tecken på sig. Och för att kunna läsa någons tweets måste man ha valt att följa den personen. I praktiken blir det som något slags mellanrum mellan en gammal hederlig chat, en massa små bloggar och något som påminner om Facebookstatusar kan man säga. Det beror väldigt mycket på personen som twittrar; alla använder det på sitt sätt. Vill ni veta mer tycker jag ni ska läsa Mymlans utmärkta inlägg om hur det funkar, dels det här på hennes egen blogg, det här på "365 saker du kan göra" och det här där hennes followers säger vad som är det bästa med Twitter.
I onsdags morse skrev jag ett tweet som länkade till det förra inlägget här på bloggen. Jag hoppades få några besökare som kunde anmäla sig till donationsregistret. Det är ungefär 1100 personer som följer mig och med lite tur skulle de retweeta mitt tweet. Det vill säga skicka vidare det till sina followers.
Och om de gjorde! Jag är helt överväldigad över responsen och mycket fascinerad över kraften i twitter. På några timmar hade mitt tweet spridit sig så att över20 000 27 000 människor kunde läsa det. Vissa träffades av samma meddelande flera gånger och totalt har tweetet exponerats en bit över 40 000 50 000 gånger! (allt enligt en rapport från tweetreach.com)
Nu hoppas jag bara att donationsrådet får många nya registreringar också.
PS. Följ mig gärna på Twitter här.
Andra bloggar om twitter, organdonation, spridning, sociala medier, mymlan
I onsdags morse skrev jag ett tweet som länkade till det förra inlägget här på bloggen. Jag hoppades få några besökare som kunde anmäla sig till donationsregistret. Det är ungefär 1100 personer som följer mig och med lite tur skulle de retweeta mitt tweet. Det vill säga skicka vidare det till sina followers.
Och om de gjorde! Jag är helt överväldigad över responsen och mycket fascinerad över kraften i twitter. På några timmar hade mitt tweet spridit sig så att över
Nu hoppas jag bara att donationsrådet får många nya registreringar också.
PS. Följ mig gärna på Twitter här.
Andra bloggar om twitter, organdonation, spridning, sociala medier, mymlan
Det kan verka som ett sammanträffande, men är naturligtvis inte det. Inslaget jag hörde på radion häromdagen är såklart resultatet av att det på lördag är Europeiska donationsdagen. Här i Sverige slår man på stort och startade igår donationsveckan (18-24/10) för att sätta ljuset på behovet av organdonatorer.
Ni som har läst den här bloggen ett tag vet att jag snackat om detta flera gånger tidigare. Jag ber om överseende ifall ni tycker jag är tjatig. Men det här är viktigt.
Alltså. Jag vill än en gång be er om hjälp att sprida detta budskap till alla ni känner. Länka hit om ni vill, twittra eller sprid på Facebook och få folk att fundera och ta ställning. Det är just det jag tycker är så viktigt, att man funderar och bestämmer sig. För som jag skrev i torsdags så har jag förståelse och respekt för att andra människor tycker annorlunda än jag i den här frågan, men för mig är det en självklarhet att anmäla mig och barnen till donationsregistret.
Titta på det här inslaget från Kattis & Co förra året så förstår ni. Tack på förhand, ni är bäst.
PS. Jag sätter en liten pin här till höger under denna veckan, klicka på den så kommer du direkt till donationsrådet. Där kan du också ladda ner en pin om du vill.
Ni som har läst den här bloggen ett tag vet att jag snackat om detta flera gånger tidigare. Jag ber om överseende ifall ni tycker jag är tjatig. Men det här är viktigt.
Alltså. Jag vill än en gång be er om hjälp att sprida detta budskap till alla ni känner. Länka hit om ni vill, twittra eller sprid på Facebook och få folk att fundera och ta ställning. Det är just det jag tycker är så viktigt, att man funderar och bestämmer sig. För som jag skrev i torsdags så har jag förståelse och respekt för att andra människor tycker annorlunda än jag i den här frågan, men för mig är det en självklarhet att anmäla mig och barnen till donationsregistret.
Titta på det här inslaget från Kattis & Co förra året så förstår ni. Tack på förhand, ni är bäst.
PS. Jag sätter en liten pin här till höger under denna veckan, klicka på den så kommer du direkt till donationsrådet. Där kan du också ladda ner en pin om du vill.
Det börjar närma sig vinter, vilket betyder att det snart är influensatider, vilket i sin tur betyder att det är dags för vaccinering av personer i riskgrupperna. Abbe till exempel, han är en sån liten person.
Därför kom det idag en kallelse för att få en spruta hos den lokala barn- och ungdomsmottagningen. Det fanns två olika tillfällen att välja mellan. Antingen måndag 27/10 eller måndag 23/11. Det är bara det att i alla kalendrar jag har hemma så är 27:e oktober en onsdag, och den 23:e november en tisdag. Då frågar man sig vad som är rätt och vad som är fel. Datumen eller måndagen? Eller kanske inget?
Vet inte vad ni tänker, men jag tycker jag känner igen tydligheten i informationen.
Därför kom det idag en kallelse för att få en spruta hos den lokala barn- och ungdomsmottagningen. Det fanns två olika tillfällen att välja mellan. Antingen måndag 27/10 eller måndag 23/11. Det är bara det att i alla kalendrar jag har hemma så är 27:e oktober en onsdag, och den 23:e november en tisdag. Då frågar man sig vad som är rätt och vad som är fel. Datumen eller måndagen? Eller kanske inget?
Vet inte vad ni tänker, men jag tycker jag känner igen tydligheten i informationen.
När jag behöver röra på mig, när jag behöver rensa hjärnan, när jag behöver göra något som utesluter alla andra tankar och låter mig fokusera på, och njuta av, bara en sak. Då cyklar jag mountainbike i skogen. Ju stökigare och ju mer tekniskt knölig stig, desto större avkoppling. En slags meditation med gratis motion på köpet.
Det är svårt att förklara vad som är så givande med det. Har man inte provat kan det nästan verka lite korkat. Men idag när jag cyklade ett par mil bland höstlöv och istäckta vattenpölar, med solen som letade sig ner mellan träden och bländade mig då och då, var det nästan för bra för att vara sant. Jag cyklade, vurpade, skvätte lera, skrattade och önskade var och varannan meter att jag hade haft min kamera med mig så jag kunde visat er hur fint det var.
Titta på det här klippet från Abbes absoluta favoritfilm – "Bilar", så kanske du förstår. Tänk smal stig istället för bilväg, cykel istället för bil, skogen istället för amerikanska canyons. Men annars.
Den känslan.
Det är svårt att förklara vad som är så givande med det. Har man inte provat kan det nästan verka lite korkat. Men idag när jag cyklade ett par mil bland höstlöv och istäckta vattenpölar, med solen som letade sig ner mellan träden och bländade mig då och då, var det nästan för bra för att vara sant. Jag cyklade, vurpade, skvätte lera, skrattade och önskade var och varannan meter att jag hade haft min kamera med mig så jag kunde visat er hur fint det var.
Titta på det här klippet från Abbes absoluta favoritfilm – "Bilar", så kanske du förstår. Tänk smal stig istället för bilväg, cykel istället för bil, skogen istället för amerikanska canyons. Men annars.
Den känslan.
Vi satt i bilen på väg hem från sjukhusturnén idag. Killarnas skola hade studiedag så storebror hade följt med Abbe och mig först till Östra sjukhuset för att koppla bort Abbes bandspelar-EKG och sedan vidare till Sahlgrenska och Mun-H för att titta på Abbes tänder.
Jag slog på bilradion. Några föräldrar pratade i "Studio ett" om sitt nyfödda barn som visade sig ha hjärtfel. Jag kände igen mig i varenda ord till att börja med. Namnen på läkare, händelseförloppet och känslorna. Det gjorde ont. Killarna stojade och skrattade i baksätet, de lyssnade inte på inslaget så vitt jag förstod.
Så plötsligt hördes en bebis i radion. "Dadada" bröt igenom ljudbilden och killarna höll på att skratta ihjäl sig när de hörde det. Det var ett annat barn än det de pratade om i programmet, ett nytt. För ungefär samtidigt som den där bebisen hojtade till så att killarna vred sig av skratt, förstod jag att hjärtebarnet de pratade om inte överlevde. Inslaget handlade om att de bara några ögonblick efter att deras lilla Molly slutat andas i famnen på dem, fått frågan. Kunde de tänka sig att donera hennes organ?
Jag kände hur klumpen växte i halsen på mig. Situationen blev helt absurd. Killarna skrattade så de kiknade där bak i bilen medan jag torkade tårarna för att överhuvudtaget kunna se var jag körde. Kontrasten. Abbe så levande där i baksätet. Jag funderade på att slå av radion. Jag ville höra, men var osäker på om jag ville att Abbe och storebror skulle göra det. Men de fortsatt fnittra och skratta varje gång den lilla bebisen gav ifrån sig något ljud, så jag lät bli. Jag fortsatt lyssna med tårarna rinnande ner för mina kinder.
Familjen i inslaget svarade ja på donationsfrågan. Det var ett självklart beslut, trots allt, berättar de. Och jag tänker än en gång hur viktigt det är att fundera på hur man ställer sig i den frågan. Därför ber jag dig än en gång att ta ställning, det är det viktigaste. Om man sedan är för eller emot är var och ens eget beslut, men att ha funderat på det är viktigt. Och om ditt svar är, ja – jag vill donera mina eller mina barns organ om någon av oss dör, klicka då in till donationsregistret och anmäl dig nu med en gång så är du snäll.
När inslaget var slut och tårarna runnit undan hörde jag storebror säga: "Abbe, den lilla Molly på radion hade också fel på sitt hjärta som du, fast hennes kunde dom inte laga."
Klumpen igen.
Andra bloggar om studio ett, organdonation, hjärtebarn
Jag slog på bilradion. Några föräldrar pratade i "Studio ett" om sitt nyfödda barn som visade sig ha hjärtfel. Jag kände igen mig i varenda ord till att börja med. Namnen på läkare, händelseförloppet och känslorna. Det gjorde ont. Killarna stojade och skrattade i baksätet, de lyssnade inte på inslaget så vitt jag förstod.
Så plötsligt hördes en bebis i radion. "Dadada" bröt igenom ljudbilden och killarna höll på att skratta ihjäl sig när de hörde det. Det var ett annat barn än det de pratade om i programmet, ett nytt. För ungefär samtidigt som den där bebisen hojtade till så att killarna vred sig av skratt, förstod jag att hjärtebarnet de pratade om inte överlevde. Inslaget handlade om att de bara några ögonblick efter att deras lilla Molly slutat andas i famnen på dem, fått frågan. Kunde de tänka sig att donera hennes organ?
Jag kände hur klumpen växte i halsen på mig. Situationen blev helt absurd. Killarna skrattade så de kiknade där bak i bilen medan jag torkade tårarna för att överhuvudtaget kunna se var jag körde. Kontrasten. Abbe så levande där i baksätet. Jag funderade på att slå av radion. Jag ville höra, men var osäker på om jag ville att Abbe och storebror skulle göra det. Men de fortsatt fnittra och skratta varje gång den lilla bebisen gav ifrån sig något ljud, så jag lät bli. Jag fortsatt lyssna med tårarna rinnande ner för mina kinder.
Familjen i inslaget svarade ja på donationsfrågan. Det var ett självklart beslut, trots allt, berättar de. Och jag tänker än en gång hur viktigt det är att fundera på hur man ställer sig i den frågan. Därför ber jag dig än en gång att ta ställning, det är det viktigaste. Om man sedan är för eller emot är var och ens eget beslut, men att ha funderat på det är viktigt. Och om ditt svar är, ja – jag vill donera mina eller mina barns organ om någon av oss dör, klicka då in till donationsregistret och anmäl dig nu med en gång så är du snäll.
När inslaget var slut och tårarna runnit undan hörde jag storebror säga: "Abbe, den lilla Molly på radion hade också fel på sitt hjärta som du, fast hennes kunde dom inte laga."
Klumpen igen.
Andra bloggar om studio ett, organdonation, hjärtebarn
Abbe har bandspelar-EKG på sig det här dygnet. En liten apparat, stor som en gammal hederlig Walkman ungefär (om någon nu är gammal nog att minnas dem), kopplat till vanliga EKG-elektroder som är klistrade på Abbes bröstkorg.
En ren rutinkontroll som jag uppfattat det. De har kollat Abbes hjärta med EKG jag vet inte hur många gånger, men aldrig under någon längre tid. Eller nja, om man bortser från efter alla operationer han gjort förstås, då han legat uppkopplad några dagar efteråt. Men de har aldrig kollat hur hjärtat arbetar under en längre tid och vanliga förhållanden. Förrän nu.
24 timmar skall han ha det på sin lilla kropp, så i morgon åker vi tillbaks till sjukhuset och loggar ut, så att säga. Och så direkt efter det till det andra stora sjukhuset i andra änden av stan för att kolla Abbes tänder hos Mun-H. Vi är inte direkt sysslolösa som ni förstår.
Lägg märke till hur väl Abbes kalsingar matchar EKG-trådarna. Det blir gärna så när man är formgivare. Ligger i det undermedvetna på något vis. Eh.
När jag sa till Abbe att han liknar R2D2, sken han upp som en sol. R2 är hans Star Wars-idol. "Har R2D2 också sladdar på magen?" sa Abbe. "Ojojoj, R2 har ju hur mycket sladdar som helst i kroppen" sa jag. Nu sover Abbemannen i vår säng så att vi ska ha lite koll på att han inte trasslar in sig.
Och jag kan bara gissa vem han är i drömmen.
En ren rutinkontroll som jag uppfattat det. De har kollat Abbes hjärta med EKG jag vet inte hur många gånger, men aldrig under någon längre tid. Eller nja, om man bortser från efter alla operationer han gjort förstås, då han legat uppkopplad några dagar efteråt. Men de har aldrig kollat hur hjärtat arbetar under en längre tid och vanliga förhållanden. Förrän nu.
24 timmar skall han ha det på sin lilla kropp, så i morgon åker vi tillbaks till sjukhuset och loggar ut, så att säga. Och så direkt efter det till det andra stora sjukhuset i andra änden av stan för att kolla Abbes tänder hos Mun-H. Vi är inte direkt sysslolösa som ni förstår.
Lägg märke till hur väl Abbes kalsingar matchar EKG-trådarna. Det blir gärna så när man är formgivare. Ligger i det undermedvetna på något vis. Eh.
När jag sa till Abbe att han liknar R2D2, sken han upp som en sol. R2 är hans Star Wars-idol. "Har R2D2 också sladdar på magen?" sa Abbe. "Ojojoj, R2 har ju hur mycket sladdar som helst i kroppen" sa jag. Nu sover Abbemannen i vår säng så att vi ska ha lite koll på att han inte trasslar in sig.
Och jag kan bara gissa vem han är i drömmen.
Vädret i lördags gick inte att stå emot. Solen gjorde sitt bästa för att göra de redan vackra höstfärgerna än mer färgsprakande. Vi packade kaffe, saft, blåbärssoppa, mackor, bullar och jag vet inte allt, och gick en promenad runt en av sjöarna.
Det sprangs tävlingar, balanserades på stockar, hoppades på stenar och slängdes pinnar i ena änden av en vägtrumma för att se om den sveptes ut med vattnet på andra sidan. Vi lekte kurragömma, hoppade fram bakom träd och skrämdes och vi gick allra längst ut på den långa badbryggan. Och vi fikade i solen.
Men det finaste av allt – finare än alla höstsolar och färgsprak i världen – var att Abbe orkade gå nästan alla de 6.77 kilometerna helt själv. Det hade jag inte trott om du frågat mig för tre år sedan.
Andra bloggar om höst, vacker, promenad, hjätebarn, ork
*viskar* Vet ni? Det är inte bara sån där magisk sifferdag idag, den tionde i tionde tjugohundratio, klockan tio och tio. Näe, det är dessutom Fredriks födelsedag. Ni vet Hellobrother-Fredrik som har bestämt sig för att lära sig skriva låtar på kvällarna när barnen lagt sig, och dessutom har målet att framföra någon av dem i TV innan pappaledigheten är slut. Han. Den killen, ni vet, fyller år idag.
Så smyg in på hans blogg, gratulera på födelsedagen och passa på att lyssna på hur det går för honom. Han kommer att bli väldigt överraskad och glad. :)
Men, schhh.
Andra bloggar om 10.10.10, 10/10 2010, hellobrother, musik
Så smyg in på hans blogg, gratulera på födelsedagen och passa på att lyssna på hur det går för honom. Han kommer att bli väldigt överraskad och glad. :)
Men, schhh.
Andra bloggar om 10.10.10, 10/10 2010, hellobrother, musik
Det är många som efterlyst en ny film med Abbe. Många som undrat hur det går med talet sedan operationen för tio månader sedan. Nu behöver ni inte vänta längre. Här kommer ett fem minuters samtal med Abbe om hur en dag ser ut, vad som var bäst med semestern och hur man räknar till tjugotre. Dessutom bjussar han och brorsan på en liten sång.
Och här är en länk till hur det lät innan gomoperationen.
Och här är en länk till hur det lät innan gomoperationen.
Du är sju år och vet hur det är. Gränsen mellan att vara poppis och få vara med de andra och leka, och det motsatta, är hårfin. Du vet att det handlar om att vara en bussig kompis, snäll och omtänksam mot de andra barnen. Men du vet också att det gäller att ha rätt grejer för att vara en i gänget. Inga dyra grejer, några små papperskort bara. Samlarkort med japanska figurer och diverse siffror på.
Du vet att de rätta Pokémonkorten är guld värda. Den som har många blir intressant. Har man många kort vill alla titta på dem och alla vill byta med dig. Och framförallt, har man de mest åtråvärda rackarna är man kung.
Du är sju år och har flera gånger blivit grundlurad av de äldre barnen. Lurad att byta bort kort du inte ville. Ibland hotad, utpressad och tvingad att byta. "Om inte jag får det där kortet får du aldrig vara med oss". Du är sju år och börjar lära dig hur det fungerar.
Allt kretsar kring korten. Kort byter ägare och värdefulla kort försvinner. Bara sådär. Så dyker de upp i någon annans pärm. "Vadå, den har jag haft länge". Skolans personal har ingen möjlighet att ha koll. Mammor och pappor tjatar och vill ta bort korten, men du är sju år och fattar inte varför. De säger att det är synd om de barnen som inte har några kort, men föräldrarna förstår inte hur kul det är. Särskilt när man har några bra kort. De förstår ingenting, förresten.
En av klasskompisarnas pärm ligger bara där och skräpar. Du är sju år och vet att de där två åtråvärda korten kan ge dig en plats i centrum. Du vet att allt handlar om att ha de rätta korten. Ingen kommer att se något. Märka något.
Du är bara sju år. Vad gör du?
Andra bloggar om pokemonkort, barn, trubbel, girighet, förbjud skiten
Du vet att de rätta Pokémonkorten är guld värda. Den som har många blir intressant. Har man många kort vill alla titta på dem och alla vill byta med dig. Och framförallt, har man de mest åtråvärda rackarna är man kung.
Du är sju år och har flera gånger blivit grundlurad av de äldre barnen. Lurad att byta bort kort du inte ville. Ibland hotad, utpressad och tvingad att byta. "Om inte jag får det där kortet får du aldrig vara med oss". Du är sju år och börjar lära dig hur det fungerar.
Allt kretsar kring korten. Kort byter ägare och värdefulla kort försvinner. Bara sådär. Så dyker de upp i någon annans pärm. "Vadå, den har jag haft länge". Skolans personal har ingen möjlighet att ha koll. Mammor och pappor tjatar och vill ta bort korten, men du är sju år och fattar inte varför. De säger att det är synd om de barnen som inte har några kort, men föräldrarna förstår inte hur kul det är. Särskilt när man har några bra kort. De förstår ingenting, förresten.
En av klasskompisarnas pärm ligger bara där och skräpar. Du är sju år och vet att de där två åtråvärda korten kan ge dig en plats i centrum. Du vet att allt handlar om att ha de rätta korten. Ingen kommer att se något. Märka något.
Du är bara sju år. Vad gör du?
Andra bloggar om pokemonkort, barn, trubbel, girighet, förbjud skiten
Vi hade ett litet möte med förskolan idag. Om hur det går och hur vi ska göra nästa år, då Abbe fyller sex.
Engagemanget, uppslutningen, omtanken och målmedvetenheten.
Jag blir varm i själen.
Engagemanget, uppslutningen, omtanken och målmedvetenheten.
Jag blir varm i själen.
Ja just det ja. Vi var ju ute och paddlade förra helgen, min kompis och jag. Det har jag glömt berätta om. I korta drag kan man säga att det blev ett litet äventyr – på många sätt likt de tidigare åren, men samtidigt ganska olikt.
Vi bodde som vanligt i huset på Käringön. Stormen som härjat under veckan bedarrade innan vi fått kajakerna i havet vid Stocken på Orust på fredag kväll, och vi fick som vanligt en fantastiskt fin paddling ut till ön i solnedgången. Väl framme tände vi i vedspisen och njöt av goda ostar, italienska delikatesser och Amarone. Som vanligt.
På lördag morgon vaknade vi av att regnet piskade och vinden ven så att det knakade i huset. Inte läge att ge sig ut i kajaker i den blåsten alltså. Vi åt frukost, tog på oss regnkläder och gick en promenad på ön. När vi kom till bergknallen där vi lagt kajakerna var de borta! Hela knallen var borta till och med. Platsen där vi alltid lägger våra båtar stod under vatten och inga kajaker gick att se. Den paniken.
Vi hittade den ena på en brygga. Någon vänlig själ hade lyft upp den, men det var ju bara en kajak, min saknades. Jag mindes med lätt panik i bröstet då jag och samma kompis skulle cykla ett MTB-lopp i Norge för en massa år sedan och min cykel mosades sedan den flugit av taket på motorvägen på väg till tävlingen. Varför alltid mina grejer?
Vi hittade min kajak på en gräsmatta i närheten med ett visitkort, till ett av de små hotellen på ön, instucket under packnätet. Den var skrapad på ovansidan och av hotellägaren fick vi veta att han hittat och fiskat upp båda kajakerna på sin morgonpromenad. Min hade tydligen gett sig ut i gästhamnbassängen och kilats fast under en järnbalk på en av bryggorna, därav gnagmärkena. Men de kunde ju ha flutit ut till havs båda två, så lite skavsår får väl ses som en ren vinst i sammanhanget.
Nåväl. Det mojnade lite på eftermiddagen så vi fick en kort tur ändå. Havet var bråkigt och brusigt och vi vågade oss inte ut mer än att bara nosa på det i mynningarna mellan öarna som skyddade oss. Jag slog runt för första gången och fick öva mig på att ta mig ur kajaken, och än värre, ta mig i den igen. Lustigt nog hände det på väldigt lugnt vatten och inte ute på det kokande havet. Men icke desto mindre var det en mycket bra övning att se att saker och ting fungerade som det skulle.
Så egentligen var allt som vanligt. Det vill säga lyxpaddling med middag på Peterson Krog och övernattning i kakelugnsvarmt hus. Men den här gången med en liten extra nypa äventyr.
Vi bodde som vanligt i huset på Käringön. Stormen som härjat under veckan bedarrade innan vi fått kajakerna i havet vid Stocken på Orust på fredag kväll, och vi fick som vanligt en fantastiskt fin paddling ut till ön i solnedgången. Väl framme tände vi i vedspisen och njöt av goda ostar, italienska delikatesser och Amarone. Som vanligt.
På lördag morgon vaknade vi av att regnet piskade och vinden ven så att det knakade i huset. Inte läge att ge sig ut i kajaker i den blåsten alltså. Vi åt frukost, tog på oss regnkläder och gick en promenad på ön. När vi kom till bergknallen där vi lagt kajakerna var de borta! Hela knallen var borta till och med. Platsen där vi alltid lägger våra båtar stod under vatten och inga kajaker gick att se. Den paniken.
Vi hittade den ena på en brygga. Någon vänlig själ hade lyft upp den, men det var ju bara en kajak, min saknades. Jag mindes med lätt panik i bröstet då jag och samma kompis skulle cykla ett MTB-lopp i Norge för en massa år sedan och min cykel mosades sedan den flugit av taket på motorvägen på väg till tävlingen. Varför alltid mina grejer?
Vi hittade min kajak på en gräsmatta i närheten med ett visitkort, till ett av de små hotellen på ön, instucket under packnätet. Den var skrapad på ovansidan och av hotellägaren fick vi veta att han hittat och fiskat upp båda kajakerna på sin morgonpromenad. Min hade tydligen gett sig ut i gästhamnbassängen och kilats fast under en järnbalk på en av bryggorna, därav gnagmärkena. Men de kunde ju ha flutit ut till havs båda två, så lite skavsår får väl ses som en ren vinst i sammanhanget.
Nåväl. Det mojnade lite på eftermiddagen så vi fick en kort tur ändå. Havet var bråkigt och brusigt och vi vågade oss inte ut mer än att bara nosa på det i mynningarna mellan öarna som skyddade oss. Jag slog runt för första gången och fick öva mig på att ta mig ur kajaken, och än värre, ta mig i den igen. Lustigt nog hände det på väldigt lugnt vatten och inte ute på det kokande havet. Men icke desto mindre var det en mycket bra övning att se att saker och ting fungerade som det skulle.
Så egentligen var allt som vanligt. Det vill säga lyxpaddling med middag på Peterson Krog och övernattning i kakelugnsvarmt hus. Men den här gången med en liten extra nypa äventyr.
Det är bokmässa i stan. Jag kilade dit igår för att titta mig omkring och kanske få några uppslag eller nya idéer som jag kan ha glädje av i jobbet till exempel. Kanske kunde man dessutom köpa sig några nya bra böcker.
Nåja. Det är vansinnigt mycket folk och vansinnigt mycket böcker så med den korta tid jag hade på mig innan det var dags att hämta barnen på dagis blev det inga böcker köpta, men däremot några fonetiska spel från Hatten förlag som jag tänkte att Abbe kunde ha när vi ska träna konsonanter.
Jag sprang som av en tillfällighet på en hel hög med människor som jag lärt känna via bloggen och twitter, som samlats vid en av montrarna för en liten tweetup. Väldigt roligt att få mötas på riktigt.
Och så träffade jag Ninni. Jag visste att hon skulle vara där och prata om sin debutroman och jag ville passa på att försöka få till ett litet snack med henne. Ninni skriver bloggen "Dagarna" som jag har läst sedan innan jag startade Heja Abbe, och vi har haft lite kontakt av och till. Vi lyckade sammanstråla och det var jättekul att få pratas vid en stund. Hoppas det kommer fler chanser.
Jag vill passa på att tipsa om hennes bok "Flickan med snö i håret". Jag har bara läst halva boken än så det blir ingen recension. Men så långt jag kommit hittills är den mycket bra, så jag kan varmt rekommendera den. Gillar du deckare har du ett nytt namn att lägga på minnet: Ninni Schulman.
Nu ska jag ta ett glas vin och läsa vidare. Najs.
Nåja. Det är vansinnigt mycket folk och vansinnigt mycket böcker så med den korta tid jag hade på mig innan det var dags att hämta barnen på dagis blev det inga böcker köpta, men däremot några fonetiska spel från Hatten förlag som jag tänkte att Abbe kunde ha när vi ska träna konsonanter.
Jag sprang som av en tillfällighet på en hel hög med människor som jag lärt känna via bloggen och twitter, som samlats vid en av montrarna för en liten tweetup. Väldigt roligt att få mötas på riktigt.
Och så träffade jag Ninni. Jag visste att hon skulle vara där och prata om sin debutroman och jag ville passa på att försöka få till ett litet snack med henne. Ninni skriver bloggen "Dagarna" som jag har läst sedan innan jag startade Heja Abbe, och vi har haft lite kontakt av och till. Vi lyckade sammanstråla och det var jättekul att få pratas vid en stund. Hoppas det kommer fler chanser.
Jag vill passa på att tipsa om hennes bok "Flickan med snö i håret". Jag har bara läst halva boken än så det blir ingen recension. Men så långt jag kommit hittills är den mycket bra, så jag kan varmt rekommendera den. Gillar du deckare har du ett nytt namn att lägga på minnet: Ninni Schulman.
Nu ska jag ta ett glas vin och läsa vidare. Najs.
*Tuuut … tuuut … tuu*
– Heej.
– Hej Abbe, är det du som svarar idag?
– Mmm.
– Hur var det hos kissedoktorn idag?
– Bra. Jag fick ett plåster.
– Fick du det, varför då?
– För att jag fick ett Karinstick. *)
– Ett Karinstick?
– Jaa, i fingret.
– Jahaa. Gjorde det ont?
– Näe, jag skrek ingenting pappa.
– Gjorde du inte? Vad duktig du är.
– Vet du, pappa? När jag får vanliga sprutor, då skriker jag. Inte när jag får Karinstick. Då skriker inte jag.
Älskade, plågade, härdade lilla femåring.
*) (Karin har diabetes och sticker sig i fingret flera gånger om dagen för att mäta blodsockret)
– Heej.
– Hej Abbe, är det du som svarar idag?
– Mmm.
– Hur var det hos kissedoktorn idag?
– Bra. Jag fick ett plåster.
– Fick du det, varför då?
– För att jag fick ett Karinstick. *)
– Ett Karinstick?
– Jaa, i fingret.
– Jahaa. Gjorde det ont?
– Näe, jag skrek ingenting pappa.
– Gjorde du inte? Vad duktig du är.
– Vet du, pappa? När jag får vanliga sprutor, då skriker jag. Inte när jag får Karinstick. Då skriker inte jag.
Älskade, plågade, härdade lilla femåring.
*) (Karin har diabetes och sticker sig i fingret flera gånger om dagen för att mäta blodsockret)
Vi är många som lite chockade såg rösterna räknas och mandaten fördelas i söndags. Det de flesta fruktat inträffade; vi fick in ett öppet främlingsfientligt parti i Sveriges riksdag. Och oavsett om man gillar alliansen eller de rödgröna så vore det bra om något av blocken fått majoritet så vi slipper tjafset om ifall man är beroende av de främlingsfientliga krafterna eller ej.
På radion berättas att marginalerna nu är så små att, så lite som 1000 förtidsröster kan förändra hela det parlamentariska kaos vi hamnat i nu. Vi får alltså vänta tills i morgon innan någon kan ropa hej eller nej.
Jag har röstat. Det är min skyldighet och min rättighet. Och jag har valt sida. Jag säger inte att det skulle bli likadant, att det är strunt samma, men om jag ska vara ärlig så tror jag att Sverige och svenskarna skulle klara sig ganska bra oavsett vilket block som höll i rodret. Och det är en ganska skön vetskap att man bor i ett sådant land. Ett land där inget av alternativen skulle innebära en katastrof, om man ser saker i ett större perspektiv.
Däremot blir jag rädd för de där ondskefulla krafterna som fått fäste. Därför ger jag ordet till Glada Hudikteatern och Kent (och Måns Zelmerlöv för all del).
Välkommen hit, vem du än är, var du än är.
PS. Missa inte dokumentären om Glada Hudikteatern som börjar på SVT kl 21.00 ikväll. Det kan bli hur bra som helst.
På radion berättas att marginalerna nu är så små att, så lite som 1000 förtidsröster kan förändra hela det parlamentariska kaos vi hamnat i nu. Vi får alltså vänta tills i morgon innan någon kan ropa hej eller nej.
Jag har röstat. Det är min skyldighet och min rättighet. Och jag har valt sida. Jag säger inte att det skulle bli likadant, att det är strunt samma, men om jag ska vara ärlig så tror jag att Sverige och svenskarna skulle klara sig ganska bra oavsett vilket block som höll i rodret. Och det är en ganska skön vetskap att man bor i ett sådant land. Ett land där inget av alternativen skulle innebära en katastrof, om man ser saker i ett större perspektiv.
Däremot blir jag rädd för de där ondskefulla krafterna som fått fäste. Därför ger jag ordet till Glada Hudikteatern och Kent (och Måns Zelmerlöv för all del).
Välkommen hit, vem du än är, var du än är.
PS. Missa inte dokumentären om Glada Hudikteatern som börjar på SVT kl 21.00 ikväll. Det kan bli hur bra som helst.
Är det någon som känner till Keenan Cahill? Det gjorde inte jag förrän idag när Ulrika berättade om ett inlägg på Charlotte Perellis blogg, där Charlotte lagt ut ett klipp av en gullig kille som mimar till Katy Perrys "Teenage dream". I kommentarerna till inlägget följer en intressant debatt.
Någon menar att killen har en diagnos, att han är funktionshindrad på något vis, och tycker att det är helt fel att lägga ut klippet och skratta åt honom. Någon annan försvarar och tycker att killen själv valt att lägga ut filmen på YouTube, att han gillar det han gör, vill att vi ska se det och skratta med honom. Och så är diskussionen igång.
Debatten påminner mig lite om den som uppstod då ICA lanserade ICA-Jerry i sina reklamfilmer. Våra fördomar prövas än en gång. Precis som den skepsis Pär Johansson möttes av då han grundade Glada Hudikteatern (som berättade om på ett sånt fantastiskt sätt när han sommarpratade i år).
Killen i Perrellis klipp heter i alla fall Keenan Cahill och har så vitt jag kunnat googla mig till ingen annan diagnos än dvärgväxt. Han må vara liten i kroppen men han är enorm på YouTube och bara hans Katy Perry-playback har genererat närmare fyra och en halv miljoner klick. Och det här fina tweetet från Katy själv.
Men vad tycker ni? Får man skratta åt vem som helst som gör något kul? Eller blir det förbjudet bara för att han eller hon är annorlunda?
U P D A T E:
Annars bloggvilande Smulgubbe tar paus från pausen och skriver mycket bra om detta.
Någon menar att killen har en diagnos, att han är funktionshindrad på något vis, och tycker att det är helt fel att lägga ut klippet och skratta åt honom. Någon annan försvarar och tycker att killen själv valt att lägga ut filmen på YouTube, att han gillar det han gör, vill att vi ska se det och skratta med honom. Och så är diskussionen igång.
Debatten påminner mig lite om den som uppstod då ICA lanserade ICA-Jerry i sina reklamfilmer. Våra fördomar prövas än en gång. Precis som den skepsis Pär Johansson möttes av då han grundade Glada Hudikteatern (som berättade om på ett sånt fantastiskt sätt när han sommarpratade i år).
Killen i Perrellis klipp heter i alla fall Keenan Cahill och har så vitt jag kunnat googla mig till ingen annan diagnos än dvärgväxt. Han må vara liten i kroppen men han är enorm på YouTube och bara hans Katy Perry-playback har genererat närmare fyra och en halv miljoner klick. Och det här fina tweetet från Katy själv.
Men vad tycker ni? Får man skratta åt vem som helst som gör något kul? Eller blir det förbjudet bara för att han eller hon är annorlunda?
U P D A T E:
Annars bloggvilande Smulgubbe tar paus från pausen och skriver mycket bra om detta.
En gång om året fyller de år, barnen. Ja det gör naturligtvis vi vuxna också, men vi har kanske inte kalas för alla vänner varje gång. Det har barnen däremot. Och med tjugo barn i varje klass blir det några kalas per år.
De första åren var det just bara kalas. Korv med bröd, lekar, tårta och fiskdamm och inte mer än åtta, tio barn. Ofta blev man som förälder kvar på hela kalaset och fikade med med andra mammor eller pappor vars barn vägrade låta dem gå därifrån.
Sedan började temakalasen med Star Wars-partyn i spetsen. Några barn utklädda och fiskdammen ersattes av mer eller mindre fantasifulla utmaningar, femkamper och skattjakter. Pizza eller tacos seglade upp som korvutmanare och istället för ballong när man gick hem innehöll godispåsen någon liten pryl.
Barnen växer och det börjar bli trångt att ha hela klassen hemma. Och att bara bjuda ett fåtal gick liksom att motivera när barnen var pyttesmå, nu blir det svårare att välja bara vissa barn ur klassen utan att det blir fel. Dags för lekland, gymnastiksalar och bowlinghallar. Färdigpaketerade lösningar. Gå dit, kalasa, betala, åk hem. Inte mycket förarbete och framför allt ingen tråkig städning efteråt. Men jag minns med fasa ett bowlingkalas vi hade ordnat, gör ni?
Nåväl. Nu är storebror sju år, ikväll var han bjuden på disco. Åh, förväntningarna. Han har räknat ner dagar och timmar sedan inbjudan damp ner i brevlådan.
– Jag tycker det roligaste ska bli efterpartyt.
– Vadå? Ska ni ha efterparty?
– Ja du vet, framåt sista halvtimmen när det börjar bli tomt i skålarna och alla dansar.
Så fint. Så förhoppningsfullt.
Vi lånade mammans hårmouse och hårtorken lite. Storebror kände sig tuff, därav den fokuserade blicken.
De första åren var det just bara kalas. Korv med bröd, lekar, tårta och fiskdamm och inte mer än åtta, tio barn. Ofta blev man som förälder kvar på hela kalaset och fikade med med andra mammor eller pappor vars barn vägrade låta dem gå därifrån.
Sedan började temakalasen med Star Wars-partyn i spetsen. Några barn utklädda och fiskdammen ersattes av mer eller mindre fantasifulla utmaningar, femkamper och skattjakter. Pizza eller tacos seglade upp som korvutmanare och istället för ballong när man gick hem innehöll godispåsen någon liten pryl.
Barnen växer och det börjar bli trångt att ha hela klassen hemma. Och att bara bjuda ett fåtal gick liksom att motivera när barnen var pyttesmå, nu blir det svårare att välja bara vissa barn ur klassen utan att det blir fel. Dags för lekland, gymnastiksalar och bowlinghallar. Färdigpaketerade lösningar. Gå dit, kalasa, betala, åk hem. Inte mycket förarbete och framför allt ingen tråkig städning efteråt. Men jag minns med fasa ett bowlingkalas vi hade ordnat, gör ni?
Nåväl. Nu är storebror sju år, ikväll var han bjuden på disco. Åh, förväntningarna. Han har räknat ner dagar och timmar sedan inbjudan damp ner i brevlådan.
– Jag tycker det roligaste ska bli efterpartyt.
– Vadå? Ska ni ha efterparty?
– Ja du vet, framåt sista halvtimmen när det börjar bli tomt i skålarna och alla dansar.
Så fint. Så förhoppningsfullt.
Vi lånade mammans hårmouse och hårtorken lite. Storebror kände sig tuff, därav den fokuserade blicken.
Det är dags att köpa lite nya skor till Abbe, han växer så det knakar och de små trassliga fötterna får snart inte plats i de gamla skorna. Och eftersom han behöver speciella inlägg i skorna för att få rätt stöd gäller det att fixa nya såna också. Ortopedteknikerna vill att man har skorna med sig så att man kan prova ut inläggen i dem. Alltså gick vi för att köpa skor.
Ska han ha inlägg i dem? sa kvinnan i affären, då måste ni ta med inläggen. Men vi behöver ju skorna för att anpassa inläggen, försökte vi. Ja, men jag säljer inte några skor som det ska vara inlägg i utan att prova med inläggen, det blir bara fel. Sa hon. Och vi gick därifrån utan skor.
Vad var det nu Abbes syndrom kallades förut? Jo just det – Catch 22.
Andra bloggar om skor, inlägg, 22q11, catch 22, moment 22
Ska han ha inlägg i dem? sa kvinnan i affären, då måste ni ta med inläggen. Men vi behöver ju skorna för att anpassa inläggen, försökte vi. Ja, men jag säljer inte några skor som det ska vara inlägg i utan att prova med inläggen, det blir bara fel. Sa hon. Och vi gick därifrån utan skor.
Vad var det nu Abbes syndrom kallades förut? Jo just det – Catch 22.
Andra bloggar om skor, inlägg, 22q11, catch 22, moment 22
Tänk att barn ser saker så klart. Saker som vissa vuxna aldrig förstår. Läs om IT-mammans förståndiga lilla dotter.
Har hon sagt att den ska vara på internet så tycker jag vi kör på det.
Har hon sagt att den ska vara på internet så tycker jag vi kör på det.
Ny helg. Ny cup. Jag var med hela dagen. Laget vann alla sina matcher igen och storebror gjorde ett mål. Åh, stoltheten.
Inget blev gjort hemma den här gången, men hey, det kommer fler helger.
Redan idag var vi tillbaka på sjukhuset igen. Abbe skulle till barnhjärtmottagningen för att göra EKG och ultraljud.
Ni som läst hela den här bloggen minns kanske barnkardiologen Abbe hade i början, den unga killen som vi gillade så. Han försvann sedan från sjukhuset några år och forskade (tror jag) på annan ort. Tyvärr. De senaste återbesöken vi varit på har vi haft en annan läkare, säkert mycket yrkesskicklig och så, men några minns kanske det här inlägget till exempel.
Men. Nu är vår gamla faoritkardiolog tillbaka och han undersökte Abbe idag. Bara det i sig var en bra start. Dessutom, lungscintigrafin vi gjorde igår visade att 43% av blodet går till vänster lunga och 57% till höger nu, jämfört med 30/70 som förhållandet var innan katetriseringen i Maj. Att det går något mindre blod till vänster sida är normalt eftersom hjärtat sitter där och tar lite plats. (Att ingen hörde av sig på fyra månader efter förra scintigrafin och att vi fick svaret dagen efter den här gången talar också ett språk, by the way.)
Ultraljudet såg också bra ut. Det verkar som att ingreppet i maj hade önskad effekt och de snackar om ny scintigrafi och återbesök om ett år ungefär. Lite skillnad mot Abbes första år. Då var vi där en gång i veckan.
Ni som läst hela den här bloggen minns kanske barnkardiologen Abbe hade i början, den unga killen som vi gillade så. Han försvann sedan från sjukhuset några år och forskade (tror jag) på annan ort. Tyvärr. De senaste återbesöken vi varit på har vi haft en annan läkare, säkert mycket yrkesskicklig och så, men några minns kanske det här inlägget till exempel.
Men. Nu är vår gamla faoritkardiolog tillbaka och han undersökte Abbe idag. Bara det i sig var en bra start. Dessutom, lungscintigrafin vi gjorde igår visade att 43% av blodet går till vänster lunga och 57% till höger nu, jämfört med 30/70 som förhållandet var innan katetriseringen i Maj. Att det går något mindre blod till vänster sida är normalt eftersom hjärtat sitter där och tar lite plats. (Att ingen hörde av sig på fyra månader efter förra scintigrafin och att vi fick svaret dagen efter den här gången talar också ett språk, by the way.)
Ultraljudet såg också bra ut. Det verkar som att ingreppet i maj hade önskad effekt och de snackar om ny scintigrafi och återbesök om ett år ungefär. Lite skillnad mot Abbes första år. Då var vi där en gång i veckan.
Han har kommit över den värsta sjukhusskräcken nu. Eller låt mig omformulera det, han är egentligen inte särskilt rädd alls längre.
Inför dagens lunscintigrafi visste vi att det skulle krävas en infart i hans blodsystem. Ett flygplan som vi kallar dem, för att de ser ut som små plan, och för att det inte ska låta så läskigt i Abbes öron. En nål där de kunde spruta in den där isotopen som sedan skulle leta sig fram till hans lungor och visa sig som små röda och gula prickar på gammakamerans bildskärm. Som ett regnområde på en radarbild.
Abbe var laddad. Han har snackat hela veckan om att han skulle till sjukhuset idag och i morgon. Längtat efter det på något vis. Vi har pratat mycket om alltihop och gått igenom hela proceduren i detalj, igen och igen. Först mäta och väga, sedan Emlasalva och tv-plåster och så vänta en timme. "Då kan vi leka på skeppet. Eller gå till lekterapin" föreslog Abbe. Såklart vi kan. Och sedan ska de sätta fast flygplanet och då kan det göra lite ont vet du, men det går ju fort över. Och så sprutar de in något i flygplanet och sedan ska du ligga blick stilla i den där stora kameran. Först på rygg, sen på sidan och på andra sidan och till sist på rygg igen med den stora kameranklumpen jättenära näsan och titta på klistermärkena som sitter där. Sen är det klart.
Abbe dansade in på avdelningen. Hej hej, de kände igen honom. Personalen var fantastiska, Abbe fick själv sköta stasbanden, knäppa ihop, dra åt och knäppa loss. Allt flöt precis som vi sagt fram tills det var dags att sätta dit flygplansnålen. Första försöket på vänster hand misslyckades. Det andra också, nu på höger hand. De gjorde ett tredje försök i vänster armveck utan resultat, och vid det här laget började Abbe protestera högljutt. "NEEEJ, INTE STICKA MIG IGEN! DET GÖR OOONT!" Märkligt nog blev han förvånansvärt lugn mellan försöken, men när han förstod att det var dags för ett nytt stick tyckte han inte det var kul längre. Det fjärde försöket, nu i höger armveck misslyckades också och sköterskorna sa att de tyckte att det fick räcka nu. "Vi ska inte plåga honom mer, det kan förstöra mycket för framtiden." Klokt.
Vi insåg att det skulle bli att åka hem igen och ladda om för ett nytt försök någon gång längre fram. Både skönt och jobbigt på samma gång. Men så satt de och klämde lite på Abbes vänsterhand igen och sa att där ser det riktigt fint ut och man skulle ju kunna göra ett försök till. Vi fick bestämma. Abbe verkade ganska bra till mods trots allt, så vi lät dem göra ett sista försök, under högljudda protester från ägaren till den lilla handen de tänkte sticka i.
Nålen funkade och Abbe lugnade sig fort efter sticket och började sjunga en sång. Jag sa hur duktig jag tyckte att han varit och frågade om han kunde räkna hur många gånger de stuckit honom. Inte räkna de misslyckade försöken tyckte sköterskorna, de fick det bara till ett stick men Abbe lät sig inte luras. Vann, to, tri, får, fajv! sa han och imponerade på personalen, med både sin engelska och sitt humör.
Resten gick som en dans. Och än en gång har jag insett hur tuff han är, min lille idol.
Inför dagens lunscintigrafi visste vi att det skulle krävas en infart i hans blodsystem. Ett flygplan som vi kallar dem, för att de ser ut som små plan, och för att det inte ska låta så läskigt i Abbes öron. En nål där de kunde spruta in den där isotopen som sedan skulle leta sig fram till hans lungor och visa sig som små röda och gula prickar på gammakamerans bildskärm. Som ett regnområde på en radarbild.
Abbe var laddad. Han har snackat hela veckan om att han skulle till sjukhuset idag och i morgon. Längtat efter det på något vis. Vi har pratat mycket om alltihop och gått igenom hela proceduren i detalj, igen och igen. Först mäta och väga, sedan Emlasalva och tv-plåster och så vänta en timme. "Då kan vi leka på skeppet. Eller gå till lekterapin" föreslog Abbe. Såklart vi kan. Och sedan ska de sätta fast flygplanet och då kan det göra lite ont vet du, men det går ju fort över. Och så sprutar de in något i flygplanet och sedan ska du ligga blick stilla i den där stora kameran. Först på rygg, sen på sidan och på andra sidan och till sist på rygg igen med den stora kameranklumpen jättenära näsan och titta på klistermärkena som sitter där. Sen är det klart.
Abbe dansade in på avdelningen. Hej hej, de kände igen honom. Personalen var fantastiska, Abbe fick själv sköta stasbanden, knäppa ihop, dra åt och knäppa loss. Allt flöt precis som vi sagt fram tills det var dags att sätta dit flygplansnålen. Första försöket på vänster hand misslyckades. Det andra också, nu på höger hand. De gjorde ett tredje försök i vänster armveck utan resultat, och vid det här laget började Abbe protestera högljutt. "NEEEJ, INTE STICKA MIG IGEN! DET GÖR OOONT!" Märkligt nog blev han förvånansvärt lugn mellan försöken, men när han förstod att det var dags för ett nytt stick tyckte han inte det var kul längre. Det fjärde försöket, nu i höger armveck misslyckades också och sköterskorna sa att de tyckte att det fick räcka nu. "Vi ska inte plåga honom mer, det kan förstöra mycket för framtiden." Klokt.
Vi insåg att det skulle bli att åka hem igen och ladda om för ett nytt försök någon gång längre fram. Både skönt och jobbigt på samma gång. Men så satt de och klämde lite på Abbes vänsterhand igen och sa att där ser det riktigt fint ut och man skulle ju kunna göra ett försök till. Vi fick bestämma. Abbe verkade ganska bra till mods trots allt, så vi lät dem göra ett sista försök, under högljudda protester från ägaren till den lilla handen de tänkte sticka i.
Nålen funkade och Abbe lugnade sig fort efter sticket och började sjunga en sång. Jag sa hur duktig jag tyckte att han varit och frågade om han kunde räkna hur många gånger de stuckit honom. Inte räkna de misslyckade försöken tyckte sköterskorna, de fick det bara till ett stick men Abbe lät sig inte luras. Vann, to, tri, får, fajv! sa han och imponerade på personalen, med både sin engelska och sitt humör.
Resten gick som en dans. Och än en gång har jag insett hur tuff han är, min lille idol.
Nu är den här. Det märktes i brevlådan redan för flera veckor sedan att den var på väg, hösten. Remisser och kallelser har ramlat in en efter en, och den här veckan sparkar det igång. Imorgon är det dags för lungscintigrafi igen och på fredag ska vi till hjärtmottagningen för EKG, ultraljud och allt det där. Sedan vet vi om operationen de gjorde i maj var lyckad eller ej.
Höstens kanske tydligaste besked är ändå förkylningarna. Virus och baciller som barnen byter med varandra lika frekvent som de byter fotbollskort. Och tar med sig hem sedan. Vi är förkylda hela högen och för tillfället leder nog självaste Abbepappan feber- och hostligan i familjen. Riktigt risig faktiskt, om man nu vågar skriva det utan att bli överöst av kommentarer om män och deras förkylningar.
Tur då att man har världens bästa sjuåring hemma. "Jag kan göra en bra dryck åt dig pappa" sa storebror.
"Först pressar man en citron."
"Och så tar man några skedar honung."
"Sedan river man ingefära. Och så häller man på varmt vatten. Det är jättebra mot förkylningar. Och gott." (ps. inte för varmt vatten för då förstör man de bakteriehämmande ämnena i honungen.)
Jag smakade och sa att han hade rätt i att det var gott och han berättade att han lärt sig receptet på Bolibompa. Får hoppas jag blir frisk nu då. Om inte annat värmde det mig i hjärtat, minst lika bra som i halsen.
Andra bloggar om höst, remisser, förkylningar, huskur
Höstens kanske tydligaste besked är ändå förkylningarna. Virus och baciller som barnen byter med varandra lika frekvent som de byter fotbollskort. Och tar med sig hem sedan. Vi är förkylda hela högen och för tillfället leder nog självaste Abbepappan feber- och hostligan i familjen. Riktigt risig faktiskt, om man nu vågar skriva det utan att bli överöst av kommentarer om män och deras förkylningar.
Tur då att man har världens bästa sjuåring hemma. "Jag kan göra en bra dryck åt dig pappa" sa storebror.
"Först pressar man en citron."
"Och så tar man några skedar honung."
"Sedan river man ingefära. Och så häller man på varmt vatten. Det är jättebra mot förkylningar. Och gott." (ps. inte för varmt vatten för då förstör man de bakteriehämmande ämnena i honungen.)
Jag smakade och sa att han hade rätt i att det var gott och han berättade att han lärt sig receptet på Bolibompa. Får hoppas jag blir frisk nu då. Om inte annat värmde det mig i hjärtat, minst lika bra som i halsen.
Andra bloggar om höst, remisser, förkylningar, huskur
Det har gått en vecka nu. En vecka som förstaklassare, som stolt skolkille, och han har precis gjort sin första läsläxa. Att sitta bredvid honom och lyssna på hur han ljudar sig igenom en hel liten bok är bland det mysigaste jag gjort. Minerna, koncentrationen och leendet när ord faller på plats och bildar en liten historia. Och stoltheten när boken är slut och han läst alltihop helt själv.
De hade fått en liten läxa över sommarlovet också, inför skolstarten. Var och en skulle berätta om ett fint sommarminne och ta med sig någon liten sak från sitt minne. Storebror tog med sig två långa pinnar. Den ena hade han själv täljt, skalat och snidat med en vass spets i toppen. Den andra pinnen var min och åkte med bara för att den hade tre spetsar. Pinnarna höll våra grillkorvar på plats över glöden vid lägerelden på den lilla ön vi tältade på i somras.
Så det blev historien om när han paddlade kanot och lyfte den mellan två sjöar, tältade på en ö, byggde sandslott och badade i solnedgången, satt vid lägerelden och grillade korv och käkade alldeles för mycket godis, låg i tältet och läste bok i skenet från en ficklampa och fick ha sin pappa helt för sig själv i ett par dagar. Det sommarminnet berättade storebror om för de andra i klassen.
Och jag vill ju inte vara sämre jag.
Andra bloggar om sommarminne, skolan, läxa, paddla, lägereld
De hade fått en liten läxa över sommarlovet också, inför skolstarten. Var och en skulle berätta om ett fint sommarminne och ta med sig någon liten sak från sitt minne. Storebror tog med sig två långa pinnar. Den ena hade han själv täljt, skalat och snidat med en vass spets i toppen. Den andra pinnen var min och åkte med bara för att den hade tre spetsar. Pinnarna höll våra grillkorvar på plats över glöden vid lägerelden på den lilla ön vi tältade på i somras.
Så det blev historien om när han paddlade kanot och lyfte den mellan två sjöar, tältade på en ö, byggde sandslott och badade i solnedgången, satt vid lägerelden och grillade korv och käkade alldeles för mycket godis, låg i tältet och läste bok i skenet från en ficklampa och fick ha sin pappa helt för sig själv i ett par dagar. Det sommarminnet berättade storebror om för de andra i klassen.
Och jag vill ju inte vara sämre jag.
Andra bloggar om sommarminne, skolan, läxa, paddla, lägereld
Apropå det där med att sommarprata i P1. Sommarbloggen på TV4 är slut för i år och och den som fått flest tummen upp och blev årets sommarbloggare var Knivlisa för sitt inlägg om cykelbanetyperna. Grattis Lisa!
Roligt också att näst flest tummen upp fick det följande inlägg (här i repris):
– Pappa. Eller hur du var rädd när jag skulle dö?
Frågan kom så plötsligt, som från ingenstans. Jag låg bredvid Abbe i hans säng och småpratade några minuter innan det var dags att sova. Det är för det mesta en fin stund, nästan alltid fylld av små funderingar och frågor. Nu var jag helt oförberedd. Jag stakade mig och stammade fram någon fråga om vad han menade, fast jag egentligen visste.
Roligt också att näst flest tummen upp fick det följande inlägg (här i repris):
– Pappa. Eller hur du var rädd när jag skulle dö?
Frågan kom så plötsligt, som från ingenstans. Jag låg bredvid Abbe i hans säng och småpratade några minuter innan det var dags att sova. Det är för det mesta en fin stund, nästan alltid fylld av små funderingar och frågor. Nu var jag helt oförberedd. Jag stakade mig och stammade fram någon fråga om vad han menade, fast jag egentligen visste.
Skulle jag skaka av mig det? “Näähe, det var jag såklart inte. Inte skulle du dö inte”. Jag vill ju inte oroa min undrande femåring mer än nödvändigt. Eller skulle jag säga som det var? Att jag var skräckslagen, att jag knappt sov någonting de första veckorna efter att han föddes och att hans mamma och jag desperat försökte trösta varandra fast ingen av oss riktigt visste hur? Skulle jag berätta hur nära det var, och hur lite vi förstod av allt som hände just där och just då?
Det har varit några riktigt varma härliga dagar den här semestern. I vintras kändes det som att de aldrig skulle komma, som att snön för alltid skulle ligga kvar och hålla kvicksilvret i ett stadigt grepp under termometerns nollstreck. Till slut kom de, varma och ljusa, och vi har varit nere vid sjön och badat varje dag, hela familjen. Abbes storebror kan simma nu, visserligen allra bäst under vattnet, men då och då tittar han upp och hämtar luft. Som en säl ungefär.
Det finns en liten klippa där vi brukar bada. En och en halv meter hög. Kanske två, om man frågar barnen. Storebror har hoppat och dykt ifrån den där klippan de senaste två somrarna. Nu har han gått vidare till de riktigt höga ställena med såna där Tarzanvrål-hopp från fem, sex meters höjd. Men lillklippan är fortfarande kul, och nu har han dessutom fått sällskap av Abbe.
Vi har hoppat, plaskat, badat och skrattat. Jag har suttit på berget och tittat på Abbe när han med oförtruten vilja klättrat ur vattnet och upp på den lilla klippan. Och hur han med ett gapskratt i hela ögonen och röda flytpuffar på armarna slängt sig ut i vattnet igen. Ibland med ett vrål som “TJENA, TJAMMA, HALLÅ” eller något obegripligt i stil med “TJONNE MONNE” som knappt hinner klinga ut innan han slår i vattenytan med ett magplask. Det har svidit till ända in i skinnet på mig och jag har undrat hur ont det gjorde på Abbe, tills han kommit upp till ytan, skrattat och gjort om hela proceduren igen. Och igen.
Jag har suttit där och tittat med en fin känsla i magen. Tänkt att vintern var fin med alla pulkaåk och snögubbar, men trots allt så är ändå sommaren helt oslagbar. Och när jag suttit där och sett Abbe ömsom i vattnet och ömsom i luften har det slagit mig vilket mirakel det är att jag har honom. Det är inte alls självklart, har jag tänkt.
Abbe tittar på mig och frågar igen. ”Eller hur du var rädd när jag skulle dö, Pappa?”
Jag kryper närmare honom och stryker hans lilla kind med utsidan av mitt pekfinger, tar ett djupt andetag och svarar. ”Ja lilla vän. Pappa var väldigt rädd att du skulle dö när du var liten. Jag var jätterädd och väldigt ledsen. Men doktorn var ju så duktig och kunde laga ditt hjärta. Nu är jag inte rädd längre vännen. Nu funkar ditt hjärta finfint, och nu vet vi hur duktig doktorn är om det behöver lagas igen. Bra va?”
Abbe tittar på mig, ler lite och säger ”Mm”. Sen tar han sin filt och trycker sig så tätt mot mig att jag kan nästan kan känna det mot mitt bröst. Känna Abbes lilla hjärtat som pickar och slår där inne.
Andra bloggar om sommarbloggarna, tv4, sommar i p1, barn, hjärtfel
Och så var det Abbe som jagade efter en fotboll med storebror i söndags och sprang i full fart under ett plommonträd med en gren som satt lite lågt. Jag hann uppfatta vad som skulle ske, men inte stoppa det. Som i slow motion ser jag Abbes panna träffa grenen medan hans fötter och resten av kroppen fortsätter framåt i samma hastighet, trots att trädet satt stopp för huvudet. Benen lämnar marken och Abbe liksom hänger i luften som om han skulle slå en bicicleta. Hans glasögon gör några små volter och flyger i en båge över gräsmattan och jag är på fötter och har sprungit de fem metrarna fram till honom nästan i samma ögonblick han och glasögonen nuddar marken.
Tystnaden.
Och så gallskriket.
Med isglass i munnen och kyla i pannan lugnar sig den lilla fotbollsspelaren efter en stund. Det såg otäckt ut men inget allvarligt hände. Abbe ser rejält tilltufsad ut. Som att han skallat ett träd ungefär, men hey, det har han ju. Och jag är glad att grenen inte satt tre centimeter längre ner. Grenen, som straffades med sågen.
Tystnaden.
Och så gallskriket.
Med isglass i munnen och kyla i pannan lugnar sig den lilla fotbollsspelaren efter en stund. Det såg otäckt ut men inget allvarligt hände. Abbe ser rejält tilltufsad ut. Som att han skallat ett träd ungefär, men hey, det har han ju. Och jag är glad att grenen inte satt tre centimeter längre ner. Grenen, som straffades med sågen.
Kommer ni ihåg Hellobrother? Min jobbarkompis och hans bror som är grymt duktiga och spelar akustiska covers på diverse bra låtar.
Nu är Fredrik pappaledig för att ta hand om sin dotter hennes nye lillebror. Synd för mig för jag saknar honom på platsen mitt emot mig på jobbet, men bra för honom och framförallt hans barn. Men eftersom man ju har så vansinnigt mycket dötid på kvällarna som småbarnsfar gäller det ju att hitta ett sätt att få timmarna att gå. Och det har Fredrik gjort.
Titta in på hans nystartade blogg och se hur han tänkt få all överskottstid att gå. Och ge honom lite uppmuntrande kommentarer då och då, det kan han behöva. Och så hejar vi allihopa på Fredrik så att vi får se honom sitta i morgonsoffan på TV och sjunga innan han kommer tillbaka till jobbet och försöker få ordning på mig. Okej?
Nu är Fredrik pappaledig för att ta hand om sin dotter hennes nye lillebror. Synd för mig för jag saknar honom på platsen mitt emot mig på jobbet, men bra för honom och framförallt hans barn. Men eftersom man ju har så vansinnigt mycket dötid på kvällarna som småbarnsfar gäller det ju att hitta ett sätt att få timmarna att gå. Och det har Fredrik gjort.
Titta in på hans nystartade blogg och se hur han tänkt få all överskottstid att gå. Och ge honom lite uppmuntrande kommentarer då och då, det kan han behöva. Och så hejar vi allihopa på Fredrik så att vi får se honom sitta i morgonsoffan på TV och sjunga innan han kommer tillbaka till jobbet och försöker få ordning på mig. Okej?
I morgon är en stor dag. Dagen då storebror börjar i första klass. Eller rättare sagt börjar i klass 1-3A som det heter på den lilla Montessoriskolan han går på. Det vill säga han och de andra ettorna går tillsammans med tvåor och treor i samma klass.
Jag får nästan svindel av att tänka på hur fort tiden rusat fram och hur stor han har blivit. Det var ju bara några dagar sedan jag bar honom på ena armen och gav honom välling med den andra. Knappt ett ögonblick sedan han sa sina första ord. I morgon börjar han skolan.
Jag sa till storebror att det inte är klokt att han blivit så stor och att det kändes som han var bebis helt nyss. Som att det inte var alls längesedan han kom till världen. Abbe höll med och fyllde i. "Jaa, först kom dinosaurierna och så försvann dom. Sen kom människorna. Å så kom Huno, sen kom jag. Å nu börjar Huno i skolan. Inte klokt."
Andra bloggar om evolutionen, barn, skolstart, första klass
Jag får nästan svindel av att tänka på hur fort tiden rusat fram och hur stor han har blivit. Det var ju bara några dagar sedan jag bar honom på ena armen och gav honom välling med den andra. Knappt ett ögonblick sedan han sa sina första ord. I morgon börjar han skolan.
Jag sa till storebror att det inte är klokt att han blivit så stor och att det kändes som han var bebis helt nyss. Som att det inte var alls längesedan han kom till världen. Abbe höll med och fyllde i. "Jaa, först kom dinosaurierna och så försvann dom. Sen kom människorna. Å så kom Huno, sen kom jag. Å nu börjar Huno i skolan. Inte klokt."
Andra bloggar om evolutionen, barn, skolstart, första klass
Alltså det här med dåligt samvete. Är inte det en rätt dålig idé egentligen? På något jäkla sätt har man alltid något som stör det där samvetet. Hur man än gör så kunde man gjort på ett annat sätt. Åtminstone känner jag så. Men det kanske är just det som är mitt problem. Kanske borde man sköta sig själv och skita i andra lite mer. Äh. Jag vet inte jag.
Abbes storebror har blivit fotbollstokig, jag har nämnt det förut. Och det kommer inte från mig, det kan man vara alldeles säker på. Jag har i hela mitt liv varit rätt ointresserad av fotboll och aldrig spelat själv. När de andra kompisarna började på fotbolls- eller hockeyskola höll jag på med orientering. Eller dansade balett. Nä, någon fotbollskille var jag inte.
Men min son verkar ha hittat kärleken till fotbollen. Hans bästa kompis har spelat sedan han föddes i stort sett. När de var pyttesmå slog kompisen snygga skruvar i nättaket medan storebror inte fattade grejen och sprang runt med bollen i händerna. Så kom fotbollskorten och kickandet med polarna på skolan och plötsligt började storebror kunna både namnet på alla världens spelare och hur man hanterar bollen.
En dag hängde han med sin bästis till träningen för att titta. Han kom hem överlycklig för att han hade gjort mål i straffsparkstävlingen. Han hade inte bara tittat på, utan fått vara med och träna med de andra killarna. Nu har han varit där fyra gånger och håller på att bli en i laget.
Idag var det fotbollscup, och storebror skulle vara med och spela. "Jag trodde man skulle vara tvungen att spela ett år eller så innan man fick vara med på cup", sa en förvånad men förväntansfull liten kille i morse. Och det är ungefär här, vid fotbollscupen, som det där dåliga samvetet kommer in i bilden.
Jag borde varit där. Jag borde tittat när min älskade lille fotbollsspelare spelade sin första cup. Men då hade jag haft dåligt samvete för att jag inte skulle få något gjort på rummet jag håller på att renovera till honom. Han ska få ett eget sovrum. Det har pågått ganska länge det där projektet, och jag hade liksom bestämt mig för att göra det idag. Innan cupen dök upp.
Alltså åkte mamman med Abbe och brorsan. Alltså stannade jag hemma och sågade och skruvade, spacklade och slipade. Alltså fick jag gjort en del på storebrors blivande egna rum. Alltså fick jag dåligt samvete för att jag inte var på fotbollscupen.
Det går inte att vinna mot det dåliga samvetet. Tough shit.
Storebrors lag vann alla matcher. Inte för att jag tycker det är viktigt, men ändå. Han var sprudlande glad. Han hade gjort ett mål. Han hade stått i mål en match och bara släppt in två, medan hans medspelare petat in åtta bollar i det andra målet. Och han hade fått sitt eget matchkit, sina egna fotbollskläder. Han hade fått nummer tretton.
Vilken tur.
Abbes storebror har blivit fotbollstokig, jag har nämnt det förut. Och det kommer inte från mig, det kan man vara alldeles säker på. Jag har i hela mitt liv varit rätt ointresserad av fotboll och aldrig spelat själv. När de andra kompisarna började på fotbolls- eller hockeyskola höll jag på med orientering. Eller dansade balett. Nä, någon fotbollskille var jag inte.
Men min son verkar ha hittat kärleken till fotbollen. Hans bästa kompis har spelat sedan han föddes i stort sett. När de var pyttesmå slog kompisen snygga skruvar i nättaket medan storebror inte fattade grejen och sprang runt med bollen i händerna. Så kom fotbollskorten och kickandet med polarna på skolan och plötsligt började storebror kunna både namnet på alla världens spelare och hur man hanterar bollen.
En dag hängde han med sin bästis till träningen för att titta. Han kom hem överlycklig för att han hade gjort mål i straffsparkstävlingen. Han hade inte bara tittat på, utan fått vara med och träna med de andra killarna. Nu har han varit där fyra gånger och håller på att bli en i laget.
Idag var det fotbollscup, och storebror skulle vara med och spela. "Jag trodde man skulle vara tvungen att spela ett år eller så innan man fick vara med på cup", sa en förvånad men förväntansfull liten kille i morse. Och det är ungefär här, vid fotbollscupen, som det där dåliga samvetet kommer in i bilden.
Jag borde varit där. Jag borde tittat när min älskade lille fotbollsspelare spelade sin första cup. Men då hade jag haft dåligt samvete för att jag inte skulle få något gjort på rummet jag håller på att renovera till honom. Han ska få ett eget sovrum. Det har pågått ganska länge det där projektet, och jag hade liksom bestämt mig för att göra det idag. Innan cupen dök upp.
Alltså åkte mamman med Abbe och brorsan. Alltså stannade jag hemma och sågade och skruvade, spacklade och slipade. Alltså fick jag gjort en del på storebrors blivande egna rum. Alltså fick jag dåligt samvete för att jag inte var på fotbollscupen.
Det går inte att vinna mot det dåliga samvetet. Tough shit.
Storebrors lag vann alla matcher. Inte för att jag tycker det är viktigt, men ändå. Han var sprudlande glad. Han hade gjort ett mål. Han hade stått i mål en match och bara släppt in två, medan hans medspelare petat in åtta bollar i det andra målet. Och han hade fått sitt eget matchkit, sina egna fotbollskläder. Han hade fått nummer tretton.
Vilken tur.
Jag har sagt det förut, men det tål att sägas igen. Ni är fantastiska! Jag får så mycket kärlek i kommentarsfälten och så många fina brev i mejlboxen. Massor av bränsle att fylla på med de dagar min tank känns tom.
Och nu har en av er startat en Facebooksida och tycker att jag borde sommarprata i P1 nästa år.
Smickrad, jag?! Inte alls.
Andra bloggar om Facebook, sommar i p1, sommarpratare, läsare, kärlek
Och nu har en av er startat en Facebooksida och tycker att jag borde sommarprata i P1 nästa år.
Smickrad, jag?! Inte alls.
Andra bloggar om Facebook, sommar i p1, sommarpratare, läsare, kärlek
Klockan var strax efter åtta på morgonen och dimman låg som ett duntäcke över dalgången i Sälen. Vi hade packat väskorna med ombyte, lämnat dem för transport till Mora och nervösa rullat ut från stugan i Lindvallen. Cyklarna susade lätt fram i nerförsbackarna mot Sälen och när solen sprack igenom molntäcket reste sig håret lite på mina armar. Efter en natt av störtregn, åska och blixtar var de där strålarna så fantastiskt välkomna.
Nere vid starten var det redan fullt av folk och en mäktig känsla spred sig i bröstet på mig. Vi kom fram precis lagom för att se eliten dra iväg. En elit där den snabbaste av dem två timmar och trettionio minuter senare skulle passera mållinjen i Mora, efter att ha cyklat de nio milen genom skogen i osannolika 35km/h i genomsnitt.
Mina cykel- och twittervänner Sarah, Johannes och Henrik startade alla i startgrupper före mig och när de gett sig av rullade jag in i min startfålla för att vänta på min tur. Jag var tidig och hamnade nästan längst fram, något jag först tyckte var riktigt bra men som höll på att knäcka mitt självförtroende en stund senare.
Vi stack iväg och fick cykla lugnt och fint efter en följebil den första biten. Det var smalt i början och man ville undvika olyckor om alla stressade iväg i starten. Så småningom släppte bilen oss fria och folk trampade iväg i sitt eget tempo. Alla som har sett Vasaloppet på TV första söndagen i mars, eller åkt själva för den delen, vet att hela faderullan börjar med en uppförsbacke from hell. Det är visserligen inte samma backe för cyklisterna, men det är samma berg man ska upp på, samma stigning.
Det var dumt att stå längst fram. Bakom mig stod 250 personer varav åtminstone 50 var hetsporrar som skulle jaga bra tider. När jag äntligen kämpat mig upp för stigningen mot Smågan och marken började plana ut kände jag mig helt värdelös. Under hela första halvmilen hade jag bara blivit omcyklad, inte lyckats komma ikapp eller köra om en enda cyklist själv, och mitt självförtroende var på botten. Fan också. Det är så mycket som sitter i huvudet.
Jag repade mig. Efter ett tag blev lutningen human och loppet riktigt kul. Jag började cykla om andra och var kanske inte så himla kass trots allt. Stämningen på kontrollerna var skön, och för mig som bara sett skidloppet på TV gav det en liten extra kick att cykla igenom alla de där kända ställena, Evertsberg, Oxberg, Mångsbodarna och allt vad de heter. Här och där längs hela banan satt glada människor och ropade "Heja, heja!" på klingande dalmål. Ibland hittade man dem mitt i skogen mellan kontrollerna på en campingstol med en termos och en kopp kaffe i handen, och jag undrade hur i hela friden de tagit sig dit. "Heja, heja!"
Drygt halva distansen var stigar och skogsvägar, resten ungefär jämt fördelat mellan grus och asfalt. Helt okej mix. Man hade lagt mycket arbete på att undvika lervälling vid regnväder. På blöta, känsliga partier låg lastpallar i rader att cykla på. På långa sträckor hade man transporterat ut sand och grus, bra tänkt och säkert jättebra nästa år när det har satt sig lite, men efter skyfallet natten inför loppet hade de sandiga delarna av banan förvandlats till kvicksand. Typ. Tänk dig att du cyklar på en sandstrand, så vet du. En kille som låg bredvid mig på ett sånt parti sa att det kändes som att luften gick ur däcken. Jag svarade att jag tyckte det kändes som att luften gick ur mig.
Det vore kul att köra loppet på mindre än fem timmar. Så hade jag tänkt. Det blir 18 km/h och det borde funka. Fram till Evertsberg gav cykeldatorn glädjebesked, jag hade cyklat i drygt 20 km/h vilket skulle betyda en sluttid på fyra och en halv timme om jag orkade hålla samma tempo. Självförtroendet ökade och startnumren på de jag cyklade om blev lägre och lägre. Det går bra det här.
Strax före Oxberg tog det stopp. Mitt i skogen stod massor av cyklister och trängdes. Jag frågade vad som hänt, varför är det kö? Ingen visste riktigt. Kanske hade någon ramlat, kanske var det bilvägen som skulle korsas och vakter som vinkade fram några cyklister i taget. Jag stod där i över femton minuter. Det visade sig vara två smala broar där bara en cyklist fick plats på bredden och att dessutom alla som cyklade 4,5-milsversionen av Cykelvasan just hade startat och hamnade framför oss.
När jag väl kommit över broarna och kunde börja cykla igen hade jag inte bara förlorat massa tid utan också dragit på mig mängder av mjölksyra. Jag var helt stum i benen och kom aldrig riktigt upp i samma tempo igen, hur gärna jag än ville och hur mycket jag än försökte. Det blev inga 20 km/h igen, efter det där stoppet.
De sista milen var jag trött. Jag var så trött att jag mådde illa ibland. Eller om det berodde på all sportdryck och bananer, jag vet inte. Jag som vanligtvis älskar att cykla i skogen och tycker asfalt är rätt tråkigt, förbannade varje ny stig med kvicksand och suktade efter asfalt. Lika mycket som jag hatade de jävla uppförsbackarna älskade jag när det lutade ner, mot Mora.
Några kilometer före mål – jag minns inte hur många, jag var så trött – stod några dalkullor i en uppförsbacke och ropade "heja heja, bra kämpat, sista jobbiga backen nu, sen är det bara nerför resten". "Är det säkert" frågade jag. "Jajamensan!" ropade de. Då började jag gråta. Det var så skönt att höra dem ropa det. Och det var så himla fint att de stod där timme efter timme och gav oss tillresta cykelidioter från hela Sverige (och Norge också för den delen) precis det vi behövde där på slutet. Och det visste det så väl. Underbart.
Resten gick på ren vilja. Jag passerade under portalen med den klassiska texten "I fäders spår för framtids segrar", fem timmar och fyra minuter efter att jag cyklat över startlinjen i Sälen. Cykeldatorn (som pausat automatiskt då jag stod stilla vid broarna) visade 4:48, så på sätt och vis hade jag klarat mitt mål. Men ändå inte.
UPDATE:
En liten film från SVT-sporten.
Andra bloggar om cykelvasan, mountainbike, mtb, cykel, vasaloppet, långlopp
Nere vid starten var det redan fullt av folk och en mäktig känsla spred sig i bröstet på mig. Vi kom fram precis lagom för att se eliten dra iväg. En elit där den snabbaste av dem två timmar och trettionio minuter senare skulle passera mållinjen i Mora, efter att ha cyklat de nio milen genom skogen i osannolika 35km/h i genomsnitt.
Mina cykel- och twittervänner Sarah, Johannes och Henrik startade alla i startgrupper före mig och när de gett sig av rullade jag in i min startfålla för att vänta på min tur. Jag var tidig och hamnade nästan längst fram, något jag först tyckte var riktigt bra men som höll på att knäcka mitt självförtroende en stund senare.
Vi stack iväg och fick cykla lugnt och fint efter en följebil den första biten. Det var smalt i början och man ville undvika olyckor om alla stressade iväg i starten. Så småningom släppte bilen oss fria och folk trampade iväg i sitt eget tempo. Alla som har sett Vasaloppet på TV första söndagen i mars, eller åkt själva för den delen, vet att hela faderullan börjar med en uppförsbacke from hell. Det är visserligen inte samma backe för cyklisterna, men det är samma berg man ska upp på, samma stigning.
Det var dumt att stå längst fram. Bakom mig stod 250 personer varav åtminstone 50 var hetsporrar som skulle jaga bra tider. När jag äntligen kämpat mig upp för stigningen mot Smågan och marken började plana ut kände jag mig helt värdelös. Under hela första halvmilen hade jag bara blivit omcyklad, inte lyckats komma ikapp eller köra om en enda cyklist själv, och mitt självförtroende var på botten. Fan också. Det är så mycket som sitter i huvudet.
Jag repade mig. Efter ett tag blev lutningen human och loppet riktigt kul. Jag började cykla om andra och var kanske inte så himla kass trots allt. Stämningen på kontrollerna var skön, och för mig som bara sett skidloppet på TV gav det en liten extra kick att cykla igenom alla de där kända ställena, Evertsberg, Oxberg, Mångsbodarna och allt vad de heter. Här och där längs hela banan satt glada människor och ropade "Heja, heja!" på klingande dalmål. Ibland hittade man dem mitt i skogen mellan kontrollerna på en campingstol med en termos och en kopp kaffe i handen, och jag undrade hur i hela friden de tagit sig dit. "Heja, heja!"
Drygt halva distansen var stigar och skogsvägar, resten ungefär jämt fördelat mellan grus och asfalt. Helt okej mix. Man hade lagt mycket arbete på att undvika lervälling vid regnväder. På blöta, känsliga partier låg lastpallar i rader att cykla på. På långa sträckor hade man transporterat ut sand och grus, bra tänkt och säkert jättebra nästa år när det har satt sig lite, men efter skyfallet natten inför loppet hade de sandiga delarna av banan förvandlats till kvicksand. Typ. Tänk dig att du cyklar på en sandstrand, så vet du. En kille som låg bredvid mig på ett sånt parti sa att det kändes som att luften gick ur däcken. Jag svarade att jag tyckte det kändes som att luften gick ur mig.
Det vore kul att köra loppet på mindre än fem timmar. Så hade jag tänkt. Det blir 18 km/h och det borde funka. Fram till Evertsberg gav cykeldatorn glädjebesked, jag hade cyklat i drygt 20 km/h vilket skulle betyda en sluttid på fyra och en halv timme om jag orkade hålla samma tempo. Självförtroendet ökade och startnumren på de jag cyklade om blev lägre och lägre. Det går bra det här.
Strax före Oxberg tog det stopp. Mitt i skogen stod massor av cyklister och trängdes. Jag frågade vad som hänt, varför är det kö? Ingen visste riktigt. Kanske hade någon ramlat, kanske var det bilvägen som skulle korsas och vakter som vinkade fram några cyklister i taget. Jag stod där i över femton minuter. Det visade sig vara två smala broar där bara en cyklist fick plats på bredden och att dessutom alla som cyklade 4,5-milsversionen av Cykelvasan just hade startat och hamnade framför oss.
När jag väl kommit över broarna och kunde börja cykla igen hade jag inte bara förlorat massa tid utan också dragit på mig mängder av mjölksyra. Jag var helt stum i benen och kom aldrig riktigt upp i samma tempo igen, hur gärna jag än ville och hur mycket jag än försökte. Det blev inga 20 km/h igen, efter det där stoppet.
De sista milen var jag trött. Jag var så trött att jag mådde illa ibland. Eller om det berodde på all sportdryck och bananer, jag vet inte. Jag som vanligtvis älskar att cykla i skogen och tycker asfalt är rätt tråkigt, förbannade varje ny stig med kvicksand och suktade efter asfalt. Lika mycket som jag hatade de jävla uppförsbackarna älskade jag när det lutade ner, mot Mora.
Några kilometer före mål – jag minns inte hur många, jag var så trött – stod några dalkullor i en uppförsbacke och ropade "heja heja, bra kämpat, sista jobbiga backen nu, sen är det bara nerför resten". "Är det säkert" frågade jag. "Jajamensan!" ropade de. Då började jag gråta. Det var så skönt att höra dem ropa det. Och det var så himla fint att de stod där timme efter timme och gav oss tillresta cykelidioter från hela Sverige (och Norge också för den delen) precis det vi behövde där på slutet. Och det visste det så väl. Underbart.
Resten gick på ren vilja. Jag passerade under portalen med den klassiska texten "I fäders spår för framtids segrar", fem timmar och fyra minuter efter att jag cyklat över startlinjen i Sälen. Cykeldatorn (som pausat automatiskt då jag stod stilla vid broarna) visade 4:48, så på sätt och vis hade jag klarat mitt mål. Men ändå inte.
UPDATE:
En liten film från SVT-sporten.
Andra bloggar om cykelvasan, mountainbike, mtb, cykel, vasaloppet, långlopp
Sedan ett tag tillbaka brukar Abbes storebror säga saker som "Jag älskar dig mer än alla guldtackor i hela världen" till mig. Eller "Jag skulle aldrig byta bort dig, inte ens mot ..." och så diverse olika fina saker. Kommer oftast vid läggdags när han inte vill att jag ska gå ut ur rummet. Det är väldigt mysigt det där. Även om det ibland är lite knasiga grejer jag blev jämförd med, och även om jag vet att det finns ett visst mått av beräknande i det. Att han älskar mig kan jag inte höra för många gånger.
Häromkvällen när jag släckt lampan och stod vid hans säng och pussade på honom, sa han tyst: "Pappa, vi struntar i det där med guldtackorna idag. Du vet att jag älskar dig, va?"
Andra bloggar om kärlek, barn, nattning
Häromkvällen när jag släckt lampan och stod vid hans säng och pussade på honom, sa han tyst: "Pappa, vi struntar i det där med guldtackorna idag. Du vet att jag älskar dig, va?"
Andra bloggar om kärlek, barn, nattning
Om ni skulle vara ute och plocka blåbär i Mångsbodarnatrakten i morgon, eller om ni letar svamp i Evertsbergsskogarna. Då finns stor risk att ni ser en massa cyklister susa fram på stigarna. Håll ögonen efter en med startnummer 5369. Det är ingen mindre än Abbepappan som cyklar mountainbike i Mora-Nisses spår. Wish me luck.
Liseberg igår. De magiska längdgränserna. Först är man liten, en minimänniska för kort för allt utom karusell, Farfars bilar och några till. Sedan, när man blivit över 90 cm börjar det hända grejer, man får åka fler attraktioner ensam, och ännu fler ihop med mamma eller pappa. Flumride till exempel, bara en sån sak.
90 cm passerade Abbe redan innan förra sommaren, kanske t o m sommaren före det när jag tänker efter. Nu närmar han sig nästa magiska gräns – etthundratio centimeter. Då tillkommer åkdon som Kållerado, Jukebox och Slänggungan, men framförallt Lisebergbanan. Som Abbe har väntat. Brorsan har förstås fått åka de där attraktionerna i ett par år redan, och har nu skjutit i höjden så att han passerat nästa gräns och får åka Balder till och med. Han tyckte visserligen att vi kunde vänta med den till nästa år efter att ha tittat en stund när den for fram.
Abbe är inte 110 cm lång. Inte utan skor. Vi mäter honom på sjukhuset vara och varannan vecka, så jag vet. Men när vi tittade på den där måttstocken utanför biljettkiosken på Liseberg såg han ändå ut att nå över strecket. Kanske gav skorna honom den där extra höjden som krävs. Vi gick till Kållerado för att pröva lyckan. Jag förberedde Abbe på att han kanske inte skulle få åka. Om grindvakten sa att han var för kort skulle han och jag vända och gå ut, det var vi överens om. Men Lisebergskillen sa inte att Abbe var för kort. Han tog fram en mätsticka, som en 110 cm lång vinkelhake, och kontrollmätte. Sträck på dig, sa han till Abbe som sträckte sig och nådde upp till den åtråvärda höjden. Bra, välkommen till Kållerado, sa grindvakten och log.
Vi åkte, Abbe blev genomblöt, och överlycklig över att ha blivit tillräckligt stor. Den lilla kroppen studsade av förväntan över allt annat han skulle få åka nu. Och det bästa av allt – Lisebergbanan.
Det hade redan hunnit bli en halvtimmes kö på Lisebergbanan trots att parken inte varit öppen länge. Men med gott självförtroende och sprittande kroppar ställde vi oss sist i den ringlande skaran människor. Vi visste ju att Abbe hade längden inne nu. Han sjöng och skojade med alla i kön, och varje gång ett tåg passerade över våra huvuden redogjorde han vilket nummer det hade och om det var Thomas, Percy, James, Emily eller någon av de andra från favoritfilmerna.
När vi äntligen kommit upp i avgångshallen var Abbe supertaggad. Han studsade upp och ner och sprudlade av glädje. Nu skulle han äntligen få åka den stora bergbanan, den lilla är superkul – men det här. Framme vid vändkorset stod en tjej, hon tittade på Abbe och tog fram sin mätsticka, sin vinkelhake. Det är lugnt, tänkte jag. Tyvärr, sa tjejen, han är för kort.
Meh! De har ju mätt honom tidigare idag, då var han lång nog, sa jag. Vi hade ju inte stått över en halvtimme i kö om vi visste att han var för liten, fortsatte jag. Hon mätte igen. Titta, han är för kort, sa hon. Jag tittade men kunde inte se något glapp för Abbes krulliga, blonda kalufs var i vägen. Tjejen petade in naglarna mellan Abbes skalle och metallhaken och sa, ser du nu? Tyvärr. Ni får gå ut där. Hon pekade mot en spiraltrappa där ingen normalt går ut. Utgången är på andra sidan tåget, efter att man har åkt. Inte ner för någon jäkla spiraltrappa.
Abbe var helt förkrossad. Jag höll honom hårt i mina armar medan tårarna sprutade. Storebror och hans kompis stod kvar i kön och visste varken ut eller in. Andra människor i kön såg plågade ut, som om de ville hjälpa till, men inte visste hur. Jag tittade vädjande på tjejen vid spärren igen, men hon bara skakade på huvudet och sa tyvärr.
Knäckt till småbitar hängde min gråtande lille vän i min famn medan jag letade mig ner för spiraltrappan i mörkret. Det var som att någon gett honom en stor påse godis han längtat efter i flera år och sedan ryckt den ur hans händer efter första biten. Jag bar Abbe raka vägen ner till hans gamla trygga arena, den lilla bergbanan numera kallad Rabalder och ställde oss i kön där. Bergbana skulle det bli, det hade jag lovat honom, även om den var lite mindre.
Jag vet inte om killen vid Kållerado var lite för generös och bergbanetjejen följde reglerna som hon skulle, eller om Kålleradokillen mätte helt rätt och tjejen vid Lisebergbanan var onödigt hård. Men jag kan inte låta bli att undra vem som kände sig mest nöjd efter sin dag på jobbet.
Andra bloggar om liseberg, längd, regler, glädje, sorg, barn
90 cm passerade Abbe redan innan förra sommaren, kanske t o m sommaren före det när jag tänker efter. Nu närmar han sig nästa magiska gräns – etthundratio centimeter. Då tillkommer åkdon som Kållerado, Jukebox och Slänggungan, men framförallt Lisebergbanan. Som Abbe har väntat. Brorsan har förstås fått åka de där attraktionerna i ett par år redan, och har nu skjutit i höjden så att han passerat nästa gräns och får åka Balder till och med. Han tyckte visserligen att vi kunde vänta med den till nästa år efter att ha tittat en stund när den for fram.
Abbe är inte 110 cm lång. Inte utan skor. Vi mäter honom på sjukhuset vara och varannan vecka, så jag vet. Men när vi tittade på den där måttstocken utanför biljettkiosken på Liseberg såg han ändå ut att nå över strecket. Kanske gav skorna honom den där extra höjden som krävs. Vi gick till Kållerado för att pröva lyckan. Jag förberedde Abbe på att han kanske inte skulle få åka. Om grindvakten sa att han var för kort skulle han och jag vända och gå ut, det var vi överens om. Men Lisebergskillen sa inte att Abbe var för kort. Han tog fram en mätsticka, som en 110 cm lång vinkelhake, och kontrollmätte. Sträck på dig, sa han till Abbe som sträckte sig och nådde upp till den åtråvärda höjden. Bra, välkommen till Kållerado, sa grindvakten och log.
Vi åkte, Abbe blev genomblöt, och överlycklig över att ha blivit tillräckligt stor. Den lilla kroppen studsade av förväntan över allt annat han skulle få åka nu. Och det bästa av allt – Lisebergbanan.
Det hade redan hunnit bli en halvtimmes kö på Lisebergbanan trots att parken inte varit öppen länge. Men med gott självförtroende och sprittande kroppar ställde vi oss sist i den ringlande skaran människor. Vi visste ju att Abbe hade längden inne nu. Han sjöng och skojade med alla i kön, och varje gång ett tåg passerade över våra huvuden redogjorde han vilket nummer det hade och om det var Thomas, Percy, James, Emily eller någon av de andra från favoritfilmerna.
När vi äntligen kommit upp i avgångshallen var Abbe supertaggad. Han studsade upp och ner och sprudlade av glädje. Nu skulle han äntligen få åka den stora bergbanan, den lilla är superkul – men det här. Framme vid vändkorset stod en tjej, hon tittade på Abbe och tog fram sin mätsticka, sin vinkelhake. Det är lugnt, tänkte jag. Tyvärr, sa tjejen, han är för kort.
Meh! De har ju mätt honom tidigare idag, då var han lång nog, sa jag. Vi hade ju inte stått över en halvtimme i kö om vi visste att han var för liten, fortsatte jag. Hon mätte igen. Titta, han är för kort, sa hon. Jag tittade men kunde inte se något glapp för Abbes krulliga, blonda kalufs var i vägen. Tjejen petade in naglarna mellan Abbes skalle och metallhaken och sa, ser du nu? Tyvärr. Ni får gå ut där. Hon pekade mot en spiraltrappa där ingen normalt går ut. Utgången är på andra sidan tåget, efter att man har åkt. Inte ner för någon jäkla spiraltrappa.
Abbe var helt förkrossad. Jag höll honom hårt i mina armar medan tårarna sprutade. Storebror och hans kompis stod kvar i kön och visste varken ut eller in. Andra människor i kön såg plågade ut, som om de ville hjälpa till, men inte visste hur. Jag tittade vädjande på tjejen vid spärren igen, men hon bara skakade på huvudet och sa tyvärr.
Knäckt till småbitar hängde min gråtande lille vän i min famn medan jag letade mig ner för spiraltrappan i mörkret. Det var som att någon gett honom en stor påse godis han längtat efter i flera år och sedan ryckt den ur hans händer efter första biten. Jag bar Abbe raka vägen ner till hans gamla trygga arena, den lilla bergbanan numera kallad Rabalder och ställde oss i kön där. Bergbana skulle det bli, det hade jag lovat honom, även om den var lite mindre.
Jag vet inte om killen vid Kållerado var lite för generös och bergbanetjejen följde reglerna som hon skulle, eller om Kålleradokillen mätte helt rätt och tjejen vid Lisebergbanan var onödigt hård. Men jag kan inte låta bli att undra vem som kände sig mest nöjd efter sin dag på jobbet.
Andra bloggar om liseberg, längd, regler, glädje, sorg, barn
Efter att ha tråcklat oss ut ur Barcelona med hyrbilen körde vi norrut längs Costa Brava. Då vi var här för tio år sedan bodde vi några dagar i en mysig liten ort som hette Tossa De Mar, men för variationens skull valde vi den här gången ett annat ställe – Platja D'Aro. Eller Hasse Aros plats, som vi kallade den.
Är de inte ganska lika egentligen, alla de där orterna längs medelhavskusten? Ja, jo, det är klart att det är skillnader mellan t ex Frankrike och Grekland och mellan små och stora orter, men principen är på något vis densamma. En huvudgata, oftast ganska trafikerad, där alla butiker, supermarkets och många restauranger ligger. En lång strand, ibland med strandpromenad där souvenirbutiker och restauranger trängs med kiosker som säljer glass, snorkelutrustning och allsköns uppblåsbara skapelser att ha i vattnet. Och någonstans däremellan ligger alla hotell.
Sådär ser i alla fall Platja D'Aro ut.
Hotellet vi hade bokat genom Sembo var superfint. Egentligen var det väl inget hotell utan snarare lägenheter, men ändå. Standarden var hög och sängarna stenhårda på äkta spanskt vis. Hotellområdet var fantastiskt välskött med vältrimmade gräsmattor och grusgångar som varje dag med lövblås befriades från de barr som föll från tallarna som kastade en behaglig skugga över alltihopa. Det fanns ett poolområde, med både barnpool och jacuzziavdelning och därtill två nitiska badvakter som såg efter att man följde den fullmatade regelskylten. Det stod S.O.S. på deras ryggar men jag tror aldrig att de behövt hjälpa någon eftersom det vore i det närmaste omöjligt att skada sig så länge de håller ordning på folk. Abbemamman tyckte att den manlige av de två såg ut som Ridge i Glamour, om det nu är någon som minns honom, eller TV-serien för den delen.
Varje morgon promenerade jag ner till den lokala butiken och köpte färskt bröd till frukost, ibland i sällskap med Abbe. Varje dag gick vi till den lilla stranden som låg närmast, badade och åt lunch på en fantastisk liten restaurang som mest liknade en kiosk, men som serverade den bästa maten vi fick i Platja D'Aro. Varje dag hängde vi en stund vid poolen och varje eftermiddag hade vi mys på balkongen och spelade "finns i sjön", åt chips och drack läsk eller öl beroende på ålder. Varje kväll promenerade vi till centrum och åt middag, antingen på den trafikerade huvudgatan eller på strandpromenaden. Och sedan ville killarna ligga på var sin sida av mig och titta på när jag spelade "Angry birds" på min iPhone. Varje kväll. Ibland försökte Abbemamman och jag få till lite variation, men vi insåg snart att barn inte är så intresserade av det när allt kommer omkring. De gillar rutiner.
Är de inte ganska lika egentligen, alla de där orterna längs medelhavskusten? Ja, jo, det är klart att det är skillnader mellan t ex Frankrike och Grekland och mellan små och stora orter, men principen är på något vis densamma. En huvudgata, oftast ganska trafikerad, där alla butiker, supermarkets och många restauranger ligger. En lång strand, ibland med strandpromenad där souvenirbutiker och restauranger trängs med kiosker som säljer glass, snorkelutrustning och allsköns uppblåsbara skapelser att ha i vattnet. Och någonstans däremellan ligger alla hotell.
Sådär ser i alla fall Platja D'Aro ut.
Hotellet vi hade bokat genom Sembo var superfint. Egentligen var det väl inget hotell utan snarare lägenheter, men ändå. Standarden var hög och sängarna stenhårda på äkta spanskt vis. Hotellområdet var fantastiskt välskött med vältrimmade gräsmattor och grusgångar som varje dag med lövblås befriades från de barr som föll från tallarna som kastade en behaglig skugga över alltihopa. Det fanns ett poolområde, med både barnpool och jacuzziavdelning och därtill två nitiska badvakter som såg efter att man följde den fullmatade regelskylten. Det stod S.O.S. på deras ryggar men jag tror aldrig att de behövt hjälpa någon eftersom det vore i det närmaste omöjligt att skada sig så länge de håller ordning på folk. Abbemamman tyckte att den manlige av de två såg ut som Ridge i Glamour, om det nu är någon som minns honom, eller TV-serien för den delen.
Varje morgon promenerade jag ner till den lokala butiken och köpte färskt bröd till frukost, ibland i sällskap med Abbe. Varje dag gick vi till den lilla stranden som låg närmast, badade och åt lunch på en fantastisk liten restaurang som mest liknade en kiosk, men som serverade den bästa maten vi fick i Platja D'Aro. Varje dag hängde vi en stund vid poolen och varje eftermiddag hade vi mys på balkongen och spelade "finns i sjön", åt chips och drack läsk eller öl beroende på ålder. Varje kväll promenerade vi till centrum och åt middag, antingen på den trafikerade huvudgatan eller på strandpromenaden. Och sedan ville killarna ligga på var sin sida av mig och titta på när jag spelade "Angry birds" på min iPhone. Varje kväll. Ibland försökte Abbemamman och jag få till lite variation, men vi insåg snart att barn inte är så intresserade av det när allt kommer omkring. De gillar rutiner.
