22 oktober 2007

Kort resumé av dagen.

Idag var det inskrivning. Det låter enkelt. Hej hej, jag heter så och så och här är mitt personnummer, jaså rum fyra, tack tack. Men riktigt så går det inte till.

Man ska mätas och vägas. Saturationen (blodets syremättnad) ska läsas av, EKG ska tas, liksom en hel massa prover. Lungorna ska röntgas. Dessutom ska det tittas i öron och hals, lyssnas på hjärta frågas frågor om allt möjligt allmänmedicinskt. Sedan ska det göras ett ultraljud på hjärtat och sättas en nål för proverna och för narkosen i morgon. Man ska prata med sjukgymnast om tiden efter operation, narkosläkare inför det de ska göra och slutligen ska kirurgen prata igenom det kommande ingreppet.

Det mesta av ovanstående har gått hyfsat förr. Vid de två tidigare operationerna var han visserligen pytteliten, men han har genomgått proceduren flera gånger sedan dess vid undersökningar som krävt narkos till exempel.

Idag gick ingenting. Det var knappt att han gick med på att väga sig. Personalen har lugnat och tröstat, skojat och flamsat för att avleda. Sjukhusclownerna var inne och blåste såpbubblor, sjöng barnvisor till uckulele och klippte Pippifigur i gul papp. Men tro inte att Abbe lät sig luras av det. Han har sparkat och vrålat och tårarna har sprutat ur hans små ögon.

Vid ett tillfälle var vi åtta personer i rummet vara fyra som höll i honom, men han sprattlade så en stackars sköterska miste greppet om ett litet rör med Abbeblod i. Det for i golvet och det såg ut som ett smärre blodbad. Jag led nästan lika mycket med sköterkan som försökte sätta nål, som med Abbe.

På slutet bara det snurrade i huvudet på mig. Jag kände mig lätt svimmfärdig med gråten bubblande under ytan.

Nu har vi tvättat Abbisen här hemma med Hibiscrub (antiseptiskt hudrengöringsmedel) först en gång, gett honom ett lavemang och sedan Hibiscrubbat igen. Nu ligger han i en nytvättad pyjamas i nytvättade lakan och sover. Nu är det dags att ge honom en sista omgång välling. Det blir ingen mer mat innan operationen i morgon.

Sen ska jag sova. Jag är trött.

Andra bloggar om: , , , , ,

3 kommentarer:

  1. Fy sjutton vad jobbigt sådant här är. Det spelar ingen roll att man vet att det måste till, att hålla sitt skrikande, gråtande barn går emot hela ens väsen.
    Går det att låta Abbe prova lustgas? Jag vet att det görs ibland och då slipper han vara med en stund.
    Hemma i Sverige har jag jobbat en del med sjuka barn i dialys och det krävs mycket av alla inblandade, barn, föräldrar och personal.
    Lycka till!
    Bästa hälsningar från Kicki i Sydney

    SvaraRadera
  2. Att personalen orkar är ett under. De hoppar, stojar och skojar och precis som Abbe så sket Marcus fullständigt i dom förra gången. Man vill ju så gärna att de ska avledas en liten stund. Men en hel dag med alla dessa tester och undersökningar tär på både barn och föräldrar. Men det är ju nödvändigt!

    Idag är vi med er i tankarna HELA dagen!
    Kram

    SvaraRadera
  3. Hej Aussiekicki. Lustgas har han aldrig fått, men de använder Dormicum ibland. Det funkar. Tack för lyckönskning.

    Hej Monika. Ja, heja 323:an! Och tack för tankarna.

    SvaraRadera

Vill du kommentera men har ingen egen blogg? Inga problem. Välj "Namn/webbadress" under "Kommentera som:" och skriv bara i ditt namn. Eller välj "Anonymt" om du hellre vill det.