07 oktober 2007

Är verkligen allting relativt?

"...och hon hade vattenkoppor över hela sig och jättehög feber. Men det är ju såklart ingenting emot vad ni har gått igenom"

Ibland upplever jag det som att folk skäms när de berättar för mig om något jobbigt de har varit med om med sina barn. Som om det inte räknades. Som att en maginfluensa inte duger när man pratar med någon som mig, som har klippkort på barnsjukhuset. De nästan ursäktar sig för att de tyckt att en natt på akuten varit jobbig.

Men varför? Alla har ju sitt eget arkiv av erfarenheter. Självklart ska man få vara ledsen över att ens barn har slagit sig på knät, eller fått halsfluss. Det är helt naturligt, ofrånkomligt och dessutom berikande tror jag. Mitt register över jobbiga barnstunder är bredare, men det gör inte dina mindre smärtsamma.

En kompis och hans fru gick igenom en skitjobbig sak för några år sedan i samband med att de väntade sitt första barn. De har nu en superfin liten prinsessa, och han berättade att de fick ett nytt perspektiv på livet sedan de läst om Abbe här. Lite åt "vad-bra-vi-ändå-har-det-hållet".

Jag tycker inte man ska hålla på och jämföra. Men kan man se ljusare på saker och ting genom att göra det, så varför inte.

10 kommentarer:

  1. Heja Abbes pappa!!

    Jag kan tycka det är skitjobbigt att vara en sådan som man kan jämföra sig med för att känna att "vi har det ändå rätt bra". Och att efter någon berättat något om ett barns krämpa säger "Men det är ju ingenting mot för vad ni gått igenom". Har själv ett barn med samma hjärtfel som ditt, men som verkar svårt att åtgärda.

    Du verkar så himla toppen. Vill avsluta med att säga det.

    kram.

    SvaraRadera
  2. Det där känner jag igen.
    Fortfarande i dag sâ ursäktar sig folk när de berättar om halsont eller huvudont, och säger det är ju inget jämfört med vad du gâtt igenom och jag säger, Varför inte det!
    Alla har rätt till att klaga!
    I bland stressar jag för ingenting och sedan tänker jag tillbaka och relativiserar och försöket att inte stressa.
    Heja Abbe.
    Fina foton.

    SvaraRadera
  3. Att ursäkta sig i varannan mening kan ju bli lite mycket. Men en lite poäng finns det väl ändå i att ibland titta upp från sin upplevda misär och se att man har det ganska bra.

    Det där gäller ju mer än hur man mår.

    Har en svärfar som inte gör något på dagarna. För honom tar det ett halvår att fatta beslut om han ska ta tåget eller bussen när han ska besöka oss. Sen tar det ytterligare någon månad innan han gör det.

    Även utan allt det ni upplevt och går igenom så går det att tycka att småbarnslivet är fullständigt kaotiskt. Men om det är där man lägger den övre ribban för vad man klarar av - vid bråkiga och kanske lite snörvliga barn - när är det då bra? Då kommer man ju att uppleva alltför stor del av hela familjelivet som kasst.

    Men, måste ju då tilläggas. Jag förstår dina tankar.

    SvaraRadera
  4. Måste för övrigt kommentara din blogg. Det är något av det bästa jag sett i alla avseenden.

    Utlämnande på något märkligt professionellt, poetiskt och mäktigt och vackert sätt.

    Man älskar ju Abbe. Lär sig massa. Tänker. Känner.

    Samt spoilerar en halvtimmes jobb på morgonen för att jag inte kunde komma loss från er berättelse.

    SvaraRadera
  5. Hej
    jag läser din blogg vaje dag med stor spänning.
    Känner verkligen igen mig i det där med att få sina bekymmer jämförda.Min dotter fick en stroke dagen före sin 13-årsdag.Beroende på en hjärtmuskelinflamation. Det är snart ett år sedan och visst har det varit ett mycket jobbigt år.Till på köpet så har min mor drabbats av cancer.Men detta gör ju inte att andra inte få tycka att dom lite mer vardagliga problemen år skitjobbiga.Alla lever i sin verklighet och man orkar ju ofta mer än vad man tror

    Helena, som kommer att fortsätta att följa er

    SvaraRadera
  6. Hej anonym. Ja, du vet precis vad jag snackar om du. Ta hand om ditt hjärtebarn. Kram tillbaks.

    Hej Lillie Damour. Mmm, folk behöver ju inte skämmas för att de beklagar sig. Men det kanske är svårt att låta bli.

    Hej Idépappan. Ja det ligger onekligen en del i det du säger. Att kunna tänka "vad bra vi har det" mitt i värsta snor-rallyt är inte fel.
    Och tack så hemskt mycket för ditt fina utlåtande om bloggen. Jag bockar och rodnar. Jag diggar för övrigt din sida med, läser den ofta och tänkte länka till den om det är ok?

    Hej Helena. Oj. Du har haft en del jobbigt att tänka på, skönt att du verkar positiv ändå. Du är hjärtligt välkommen att titta in så ofta du vill.

    SvaraRadera
  7. När jag läser om Abbe och er kamp för att hans liv ska bli till det allra bästa, slås jag ibland av tanken att jag inte har någon rätt att gnälla när det stormar runt mig. I nästa ögonblick kommer jag fram till att jag visst har rätt att tycka att livet är jobbigt och eländigt ibland. Alla har sina problem, mer eller mindre. Börjar vi jämföra i ett globalt perspektiv finns det till slut ingen i ex. västvärlden som "har rätt" att beklaga sig. Det finns mänmiskor som lever på gatan i Etiopien. De har det värre än mig.

    Det här var absolut inte menat som något påhopp. Tvärtom! Jag anser till syvende och sist att vi inte kan jämföra varandras problem och säga att den ena har det värre än den andra. Vem ska avgöra vem som har det värst?

    SvaraRadera
  8. Jag säger som första talaren, HEJA ABBES PAPPA!!!

    Någon som skriver och berättar så bra som du, kan man leta länge efter. Hittade in hit idag, och gör mitt bästa för att hinna ikapp all läsning. Du förtjänar verkligen att vinna priset hos RixFm.

    Kanonbra skrivet att man inte ska jämföra barnen, så som man lätt gör.
    Underbara barn och detsamma gäller mamma & pappa.

    SvaraRadera
  9. Man har ett visst utrymme för problem i sitt liv, och den fyller man med det som finns till hands.

    Har också blivit ledsen vid några tillfällen under den sista tiden när fick reda på att vänner inte vågade berätta om sina problem för mig. Det blir ju inte lättare att leka normalitetsleken under dessa förutsättningar. Försökte i dessa fall säga något i stil med ovanstående. Tror att de börjar förstå nu... eller hoppas det i alla fall.

    Gillar den här bloggen jättemycket. Ett HEJA även från mig!

    //Izeha

    SvaraRadera
  10. Kunde inte sagt det bättre själv. Så är det med allt här i livet. Något som jag anser är "en struntsak" i jämförelse med mina problem behöver ju inte alls vara obetydligt för dig, och tvärtom. Det beror helt på hur mycket man haft otur att uppleva.

    SvaraRadera

Vill du kommentera men har ingen egen blogg? Inga problem. Välj "Namn/webbadress" under "Kommentera som:" och skriv bara i ditt namn. Eller välj "Anonymt" om du hellre vill det.