Dagens besök på sjukhuset: Ortoptisten. Det gick bättre än det brukar, eller vad man nu ska säga. Alltså själva undersökningen gick bättre. Abbe var duktig och tittade in i alla maskiner, läste bokstäver på syntavlan och lät doktorn till och med klistra på den där lappen framför ena ögat utan några protester.

Däremot kändes resultatet av undersökningen lite sådär. Abbe behöver glasögon. Jag menar, herregud det är väl inget, halva Sveriges befolkning har ju brillor. Kanske inte så många fyraåringar men ändå; det är ju inte direkt ovanligt. Det är inte det. Men Abbe har så det räcker ändå känns det som. Jahapp det också, liksom.

Well well, glasögon it is, och Abbe blir förståss världens sötaste glasögonorm.

Andra bloggar om ortoptist, synfel, glasögon, barn

Det är jobbigt det här. Ända sedan i våras har jag vetat att det skulle bli operationer i höst. Plastikkirurgerna skall fixa Abbes gom för att hjälpa honom att få ordning på talet. Och kardiologerna snackade om att det troligen behövs någon form av ingrepp på hjärtat. Och som sagt, jag tycker att han blivit lite tröttare, så de har nog rätt.

I höst, sa de. I höst blir det operationer. Det har vi vetat sedan i maj. Ända sedan dess har vi gått omkring och laddat, förberett oss och väntat. Varje brev med Västra Götalandsregionens logo på har rivit upp känslorna. Och varje brev som istället innehållit en kallelse till ortoptist, habilitering eller influensavaccinering har varit som tomma attrapper, i väntan på brevbomben. De har alla betytt att det kommer ett brev till. En kallelse till operation. Kanske nästa brev. Men nej.

Äh va fan. Det låter väl lite dramatiskt kanske, men det är bannemig jobbigt. Det går inte att planera någonting. Om inte det man planerar helt säkert går att boka av. Livet blir liksom "put on hold". Man avvaktar, tackar nej och ligger lågt. Som den där Londonresan. Jag ville ju hitta på något med storebror. Minns ni? Jag funderade på att ta med mig honom någonstans, bara han och jag. Lite grann för att han alltid måste ta så mycket hänsyn och finna sig i att Abbes liv styr. Men jag vågar inte boka förrän jag vet. Känn på ironin i det.

Mina skidkompisar har bokat en helg i alperna i februari igen. Det var ju så fantastiskt bra förra året och jag vill såklart hänga med i år också. Men tiden går, hösten är snart slut och Abbe är inte opererad än. Så jag vågar inte chansa.

I går orkade jag inte vänta längre. Jag ringde för att höra hur det såg ut med planeringen. Efter tre samtal till olika personer fick jag till slut tag på en operationskoordinator på plastikkirurgen. De väntade på svar från kardiologerna sa hon, kanske vill de göra sitt ingrepp först så att Abbes hjärta är i fin form när han ska sövas för gomoperationen. Det låter väl som en fin tanke i och fr sig. Men eftersom plastikfolket inte fått svar än så har de heller inte planerat in Abbe.

Åh, men det låter ju om att det blir svårt att hinna med honom i höst då, sa jag. Nej i år blir det absolut inte, sa hon, det finns ingen chans att hinna det.

Suck. Pausknappen kvar i intryckt läge alltså.

Andra bloggar om väntan, pausknapp intryckt, operationer, barn

Under ett par timmar i eftermiddags var Heja Abbe borta. Jag vet inte hur länge den varit väck, men jag upptäckte det av en händelse vid halv fyra ungefär. Det låter kanske inte så dramatiskt, det har ju varit tekniska problem hos blogger till exempel tidigare men det var lite annorlunda den här gången.

På hejaabbe.com låg en helt annan sida, en så kallad "parking page". Det var en bild på någon glättig Amerikansk tjej, en sidomeny med lite länkar, i headern stod det hejaabbe.com och längst ner i botten stod det "Do you wanna buy hejaabbe.com?" om jag inte minns fel.

Jag blev iskall. Vad. Har. Hänt?

Efter lite rannsakan kom jag på att det var ju när Abbe var nyopererad senaste gången som jag registrerade domänen. Det vill säga ganska precis för två år sedan. Jag har inte förnyat den i år, men jag borde väl för sjutton få någon påminnelse.

Idiot.

Jag har ju bytt mejladress sedan dess och använder inte den gamla hotmailen längre. Snabbt som attan klickade jag in och hittade tre påminnelsemejl och en bekräftelse på att domännamnet nu var avregistrerat och inte tillhörde mig längre.

Helvete.

När pulsen gått ner såpass så att jag kunde läsa vidare i det där sista mejlet om avregistreringen såg jag att det fanns en möjlighet att köpa tillbaka länken om den avregistrerats av misstag. Jag klickade så fort jag kunde och hoppades på att det inte skulle vara för sent. Betalade med ett kreditkort och väntade.

Strax före klockan sex såg hejaabbe.com ut som vanligt igen. Phheuuw!

Andra bloggar om bloggar, domännamn, avregistrering, klantighet, slarv

Storebror kom hem stolt som en tupp från fritids med världens finaste present till mig. Han hade gjort en bok. "Riddaren" heter den.

Jag förstår att han kände sig nöjd. Vilken grej va? Hitta på själva historien, ge den ett namn, rita teckningar och skriva texten och så sätta ihop den till en bok. Vi snackar synopsis, titel, illustrationer, manus och bokbinderi i ett och samma projekt. Ska jag vara riktigt ärlig blev jag nog minst lika stolt som han var.

(Om du klickar på bilderna kan du liksom bläddra dig fram genom boken.)






"Riddaren. En dag gick riddaren ut. Vill inte leka. Han gick in. Han hade kul. Sen kom riddaren. Slut."

En kompakt liten historia om en riddare. Hela berättelsen får gott och väl plats inom 140 tecken. Jag tror bestämt att storebror skulle göra sig bra på Twitter.

Men. Är den inte lite oanständig?

Andra bloggar om bok, barn, fritids, skola, skriva, teckning, oanständig, twitter

Lille Abbemannen. Besöken hos olika läkare och specialister har blivit en så stor del av hans vardag att han knappt kan hålla isär dem längre. Det är specialisttandläkare och logopeder hit, kardiologer och ortoptister dit, det är sjukgymnaster, barmottagningar, plastikkiruger och gud vet allt.

Men han är faktiskt ganska cool mitt i allt. Okej, när han väl såg sprutan på sjukhuset i onsdags blev han rädd och försökte smita, så att jag blev tvungen att hålla fast honom medan de stack. För tusende gången, kändes det som. Men innan han såg den, och innan han får syn på stasbanden, kompresserna och nålarna är han modig. Han har ändå ändrats en hel del sedan den senaste operationen för två år sedan, då han sa "hej då" till personalen så fort de visade sig.

När mamman berättade för Abbe idag att han ska med mig till habiliteringen imorgon kom det några följdfrågor. Inte med oro i rösten, utan snarare för att han ville ha koll.

– Aa ya aa uuu-a? [ska jag ta spruta?]
– Näe det ska du inte vännen.
– Aa mom olya miina änn-ey? [ska dom kolla mina tänder?]
– Nej inte det heller. Du ska till logopeden, hon som lyssnar på dig när du pratar, och sjukgymnasten som tittar på dig när du springer runt och leker, du vet.
– Å-ey! [okej]

Andra bloggar om barn, sjukhus, syndom, 22q11, läkarbesök, vana

Killarna bygger med Lego. Jag hör dem snacka om vad de ska bygga.

– Ya aa mynga en ahp-a!
– Ska du bygga en pappa i Lego? sa storebror.
– Yaa!
– Okej.
– Ney öyehhsnen, ya aa mynga en mamma!
– Meh! En mamma är ju nästan precis samma som en pappa, Abbe.
– Ney, nu ee ya! Ya aa mynga en aymoy.
– En farmor? Ja då blir det väl lite ändring, för då måste man göra ränder i pannan.

Andra bloggar om lego, barn, fantasi, farmor, rynkor

Tiden går fort, idag är det två år sedan. För två år sedan rullades Abbe in på operationssalen och vi stod i spillror kvar utanför. För två år sedan fick Abbe nytt liv, ny färg på läpparna och ny ork.

Jag hoppas att jag har fel. Men det känns som att han blivit tröttare igen på sistone.

"Men vad gör han?! Asså jag vet ju att det är coolt och så, men kostar det inte ganska mycket pengar?"

Storebror, när Idol-Calle slog sönder en gitarr.

Jag hör killarna framför datorn i ett annat rum. De spelar något spel, skrattar och tjoar. När det är storebrors tur hejar Abbe på, och tvärtom. Det är så skönt när de gör saker tillsammans, något som på inget sätt är självklart, tro det eller ej. De spelar, hejar och stojar när jag hör storebror säga:

– Abbe, du är rätt bra på det här för att vara handikappad!

Jag skrattar högt för mig själv. Han kan verkligen uttrycka sig på de mest fantastiska sätt, och har begåvats både med humor och ordets gåva.

Samtidigt högg den där meningen till lite i mig. Den gjorde ont. Jag skrattar, för att han uttrycker sig så roligt. Men jag känner också sorg över själva innehållet.

Det är svåra saker. Svåra ord. Storebror provar sig fram. Känner på orden.

Vi försöker förklara och vi pratar om de här sakerna då och då. Vad betyder orden? Syndrom, handikapp, funktionshinder och utvecklingsstörning. Storebror möter dem i sin vardag. En äldre kille på skolan har downs syndrom, några av våra vänner har ett barn med lätt utvecklingstörning, några andra har en cp-skadad flicka som inte kan varken se eller gå.

Och så har han sin egen bror. Sin älskade lille bror. Det fanns inte någon illvilja eller ondsinthet i det där han sa vid datorn. Tvärtom. Jag vet hur mycket han älskar Abbe; han visar det så ofta. Han är smärtsamt medveten om att Abbe har haft en tuff start i livet, med alla operationer, läkarbesök och problem med maten och med talet. Men sedan då? Det här med syndrom och handikapp. Vad betyder det egentligen?

Han är en fin kille, storebror. Han ville vara snäll mot Abbe och berömma honom. Och så testar han ett ord han kanske vet vad det betyder. Och även om det sved lite i själen, så fick han mig att skratta.

Som så många gånger förut.

Andra bloggar om handikapp, funktionshinder, syndrom, utvecklingsstörd, barn, språk

Så var det då dags för Abbe att få sin första vaccinationsspruta mot svininfluensan idag. Riskgruppskille som han är var han ju kallad till två olika ställen, och vi valde att åka till hjärtmottagningen på barnsjukhuset. Det kändes bäst på något vis.



Efter sprutan gick vi ut i kafeterian och köpte fika och glass. Samtidigt passade vi på att läsa kvällstidningarnas rubriker.

Som en extra krydda.

Andra bloggar om vaccination, riskgrupp, svininfluensan, kvällstidningar, rubriker, hysteri

Det är lustigt med små barn. Gör man något som de tycker är kul så måste man göra det igen. Inte en, utan tusen gånger till. Man får upprepa den roliga saken tills man spyr på den, tills den sedan länge slutat vara rolig.

Det har väl med tryggheten i det som är känt att göra, kan jag tro. Den där grejen är kul, det vet jag ju. Låt oss göra den igen istället för något nytt; det nya okända kanske är tråkigt. Har man en gång haft salta pinnar och popcorn på en fredagskväll, så ska det vara salta pinnar och popcorn varje fredag. Och Blixten McQueen såklart.

Lämningen på förskolan är kantad av rutiner. På vägen från parkeringen till entrén MÅSTE Abbe först gå på två långa trappsteg längs en av byggnaderna. Upp på det ena, balansera på det och så ett halvmeters skutt över till nästa, balansera hela vägen till slutet, hålla mig i handen och så hoppa ner. Sedan följer en utstakad väg upp för en rullstolsramp, hopp ner för trappan, balansgång på slipersen och slutligen springtävling från grinden till dörren. Varje dag.

När Abbe gick på lilla avdelningen och vi skulle kramas hej då en dag, fick han för sig att vi skulle ha en kudde mellan oss för att det skulle bli mjukt och gott. Där och då föddes en orubblig rutin. Varje morgon var det "unne-aaam" som gällde. Nu går han på stora och kuddekramen är ersatt av en "yä-ee-åån aaam" varje morgon. Abbe ska ha så hårda kramar så att han nästan tappar andan. Det får han gärna, för jag är glad att han fortfarande vill ha mina kramar.

Sedan ska det vinkas i fönstret. Rutinen som gäller är att vinka både i ett fönster på stora avdelningen och i ett på lilla. Det ena sitter på långsidan, det andra på kortsidan. Varje morgon säger jag att han inte har en chans att hinna springa genom huset från det ena fönstret till det andra innan jag hunnit göra detsamma på utsidan. Och varje morgon vinkar vi i fönstret på stora avdelningen innan jag rivstartar i riktning mot det andra. Sedan stannar jag en stund där han inte ser mig så att jag säkert vet att han hunnit genom hela huset och fram till fönstret på lilla avdelningen. Så står han där och tittar när jag kommer springande runt hörnet i full fart. Nöjd. Abbe vann igen. Precis som han gör varje dag, trots att jag är kaxig och säger att han inte har en chans.

I morse sprang jag, för skoj skull, hela vägen. Jag stod vid fönstret på lilla avdelningen och väntade när han kom ångande på insidan.

Gissa om han såg förvånad ut.

Andra bloggar om barn, rutiner, trygghet, kramar, förskola

Kom nyss hem från jobbet. Det blev en lång dag och jag är trött, så något långt inlägg blir det inte idag. Men jag ska berätta kort om påklädningen i morse.

Abbe har fått av sig pyjamasen och hoppar naken omkring i min säng. Jag kommer in med lite kläder och Abbe slänger sig hit och dit i bara skrotten. Han och brorsan kittlas och busar.

– Yöööv!! hojtar Abbe och kastar sig baklänges i sängen.
– Nämen Abbe, sa jag.
– Yöööv!! tjoar han igen och gapskrattar.
– Men gubben min, hur låter det tycker du?
Abbe tittar på mig som om han funderade på vad jag sa, och frågar sedan:
– Ee yöööv amma om yoomp-a?

Ljudet är inställt på lagom volym för att höra dialogen. Det pratas, viskas och skriks om vartannat och hela tiden är nivåerna acceptabla.

Så händer något, vad som helst. En bil sladdar in, någon hoppar fram från ett bakhåll, musiken startar när en tecknad insekt blir jagad av en annan eller en animerad superhjälte blir krossad av ett plåtmonster. Jag hoppar en halvmeter, barnen tar sig för öronen och min fru ropar "men herregud vad högt ni har!"

Så vänder vi på steken. Sänker volymen så att specialeffekterna blir maffiga men inte plågsamma. Ljudet är såpass högt att det känns i kroppen när den sabeltandade tigern, mammuten och sengångaren jagas av fienden, men inte så att det gör ont i öronen. Coolt! Det är jättespännande ända tills actionscenen är slut och de börjar prata normalt igen. Vi hör ingenting. Ljudet är så svagt så att det räcker att Abbe andas för att hans storebror ska bli irriterad och gorma "Tyyyyst Abbe, jag hör inte"

Jag fattar inte. Varför ska det vara så svårt att få nivåerna att funka ihop? Varför måste ljudeffekterna vara så in i helvete mycket starkare än dialogen i alla filmer. Det är illa nog hemma på TV:n, men på bio funkar det inte alls. Abbe blir rädd när ljudeffekterna dundrar på tio gånger starkare än allt det andra ljudet. De senaste filmerna vi sett på bio med honom har slutat med att vi fått gå ut efter halva filmen.

Dumt.

Andra bloggar om ljud, nivåer, ljudeffekter, bio, dvd, film

Väl medveten om att det jag kommer skriva nu är en grov generalisering och att alla undantag bekräftar regeln och så vidare, kan jag inte låta bli att notera åtminstone ett litet spår av en spaning.

Jag har surfat runt på lite bloggar och tidningar, lyssnat på vad folk twittrar om och hur folk reagerat på ICA:s film med DS-praktikanten Jerry.

Det verkar som att vissa tycker den är diskriminerande. Medan föräldrar till barn med funktionshinder och folk som jobbar med funktionshindrade tycker om filmen.

Intressant. Någon som har några tankar kring det?

Här är förresten nästa film i serien. Och jag fortsätter att applådera.



Andra bloggar om ICA, jerry, downs syndrom, funktionshinder, reklam, fördomar

... kom en kallelse till Abbe från hjärtmottagningen om vaccination mot influensan nästa vecka. Den nya alltså.

Och snart är det fredagsmys och Idol. Bara en sån sak.

Nu så. Efter att ha klickat in på barnmottagningens hemsida i runda slängar åttahundrasjuttiotvå gånger sedan vi fick det där brevet står där nu i klartext att vi som fått trean inringad på våra papper ska ta med vårt riskgruppsbarn för vaccination på onsdag. Bra.

Men igår nådde förvirringen nya höjder. De ringde från nämnda barnmottagning för att kolla om Abbe fått erbjudande om vaccination någon annan stans. De vet ju att både habiliteringen och hjärtmottagningen håller koll på honom också, och ville väl bara kolla så att han inte föll mellan stolar eller blev dubbeluppvaktad kanske. Det var ju fint. Vi berättade att de inte hört av sig från de andra enheterna ännu i alla fall men att vi fått den där vi-har-egentligen-ingen-information-men-det-kommer-så-småningom-kallelsen från dem. "Vad bra" sa de och tackade för sig.

Några minuter senare ringde de igen och sa att vaccineringen nästa vecka är mot den nya influensan, medan det hon ringde för att fråga om handlade om den gamla influensan.

Herregud. Jag skrattade rakt ut när min fru berättade om det.

Men som sagt. Nu har vi koll. Första sprutan mot den nya influensan på onsdag nästa vecka. När det är dags att ta den andra sprutan, får han en mot den gamla influensan på samma gång.

Nu får vi hoppas att det inte dyker upp ytterligare någon ny influensa för då blir det helt omöjligt att hålla isär. Börjar likna Nya Gamla Ullevi det här. Snart dags att ringa Sture Allén.

Andra bloggar om vaccination, riskgrupp, hjärtebarn, nya inflensan, gamla ullevi

Har ni sett den här filmen? Den senaste i raden av reklamfilmer i ICAs aldrig sinande såpa. Personalen går på knäna och Stig har fixat förstärkning till butiken i form av praktikanten Jerry.

Jag står upp och applåderar!

Filmen är den första i en en serie (antar jag) filmer med den nya rollfiguren. Jerry har Downs syndrom och filmen är ett led i att tydliggöra ICAs satsning "Vi kan mer". En satsning som går ut på att ge "ett stort antal funktionsnedsatta möjlighet till sysselsättning i många ICA-butiker runt om i landet". Om jag ska vara politiskt korrekt kan jag kanske tycka att det inte ska behövas några speciella satsningar för att det ska fungera. Men så enkelt är det ju inte, alltså välkomnar jag tilltag som det här.

Filmen är klockren. Ica (och deras byrå) dramatiserar stereotyper och fångar oss mitt i fördomarnas epicentrum. Och de gör det med humor och självdistans. Det är Jerry som får sista ordet, det är han som plockar hem den roliga poängen och vinner allas sympati. Samtidigt som han kör ner våra fördomar i halsen på oss. Med en välbalanserad glimt i ögat.

Heja Jerry! Heja ICA!

Tack Masarinmamman för att du satte mig på spåret.

Andra bloggar om ica, reklamfilm, jerry, downs syndrom, fördomar

Jag kom hem sent i kväll. Det är en del att göra på jobbet och jag kom hem sent. Alldeles nyss faktiskt. Jag kom hem sent och det var kallt på jobbet och ännu kallare ute. Promenaden från jobbet till bilen isade och de två milen hem räckte inte för att värma upp varken bilen eller mig.

Jag kom hem sent och jag var kall. Dessutom känns det alltid tråkigt när jag kommer hem efter att killarna somnat. Lite skönt förstås att slippa tjatet vid läggdags när jag själv är sliten. Men ändå. Mest saknar jag dem.

Jag kom hem sent i kväll. Jag var kall och saknade mina barn. Jag tände en brasa och kokade en kopp te för att få värmen tillbaka i kroppen. Då hördes ett par tassande fötter. Storebror kom sömndrucken smygande ut i köket. Jag lyfte upp honom i famnen och bar in honom i sängen igen. Jag stoppade om honom, la handen på hans kind och borrade ner näsan i hans blonda kalufs. Sådär blev jag stående på en pall bredvid hans våningssäng länge att jag nästan slumrade till. Jag klev ner, pussade Abbe på kinden och gick ut till min kopp te som svalnat vid det här laget. Men det gör inget.

Nu är jag varm ändå.

Andra bloggar om kallt, sent, värme, barn, kärlek

På den där hemsidan idag:

"Ang vaccination mot den Nya Influensan. PRELIMINÄRT kommer ni som tillhör gruppdag 1 vara välkomna för vaccination mån 19/10 och ni som tillhör gruppdag 2, tis 20/10. Gå fortlöpande in på vår hemsida, då dessa datum kan komma att ändras"

Storebror borstade tänderna och gjorde sig klar för att gå och lägga sig. Vi gick ut ur badrummet och jag släckte lampan. Lite för tidigt. Innan han hunnit ut.

– Öh, nu blev det dyngmörkt, sa han.
– Dyngmörkt?!
– Ja, det är bara något jag säger.

Abbe och jag byggde med lego idag. Ett "öngt öngt ooorn" byggde vi. Och ett garage till Abbes bilar, diverse mönster på legoplattan och massor av annat fint som Abbe rev ner så fort vi var färdiga. Det är ju faktiskt halva grejen det där, att få riva det. Alla småsyskons privilegium.

– Ska vi bygga en regnbåge? sa jag.
– Yaaa, nee yö vi! jublade Abbe.
– Okej, vad kul.
– Neeeeey! Yyväy ahp-a. Vi an i-e ynga nån yeng-ååå-e, sa Abbe med sorg i rösten.
– Jaså varför inte?
Abbe suckar tungt.
– Vi aay inga liila ii-ay.

Sorry. Det blev ingen riktig regnbåge. Ni får föreställa er den lila färgen.




Andra bloggar om lego, barn, bygga, regnbåge, riva, lila

Häromdagen stod en vakt i gul reflexväst på vägen hem till oss och viftade med en flagga. Mamman stannade bilen och det visade sig att man höll på att lägga ny asfalt på en liten sträcka. Efter en liten stund blev storebror otålig.

– Varför kör du inte mamma?
– De håller på att asfaltera här framme, vi får vänta en stund tills han med flaggan säger till.
– Ååh. Du får ursäkta mig att jag säger det men, fan också!
– !!

Andra bloggar om barn, svordomar, fan också, be om ursäkt

Alltså. Jag kan fortfarande inte riktigt smälta det här. Trehundrafemton fantastiska självförtoendehöjande kommentarer. Tror bannemig jag ska skriva ut dem allihop och göra en bok av dem. En sån som man tar fram när livet känns motigt.

Ja. Det är det jag ska göra. En bok.

Jag har funderat lite över det där märkliga brevet vi fick från barnmottagningen häromdagen, om den nya influensen och vaccination. Jag har tänkt på varför de valde att göra detta på ett så besynnerligt sätt.

Det är alltid lika intressant att läsa era kommentarer. Singelmamman påpekar att de i "kallelsen" ju faktiskt utgår ifrån att alla har tillgång till en dator hemma. Intressant poäng. Det har säkert de flesta barnfamiljer av idag, men ändå. Jessica skriver att hon skulle göra en JO-anmälan om hon var jag. Det tycker jag är att ta i, så det kommer jag inte att göra.

Jag är inte arg eller upprörd över barnmottagningens tillvägagångssätt. Jag tycker bara att det verkar vara onödigt på något vis. Det borde vara bättre att vänta tills de vet något. Men å andra sidan. Det kanske inte är så konstigt att det blir så här när man tänker efter.

Media har under en period skrämt upp folk så till den grad att de nästintill skapat panik hos en del människor. Somliga vågar inte ta i hand längre och all handsprit sålde slut på Apoteken på kort tid. Det har blivit big business och det går inte en dag utan att vi får erbjudanden på jobbet från presentreklamföretag och andra lycksökare som kränger handsprit med din egen logo på.

Varje dag under en period pumpades budskapet ut i media att ALLA MÅSTE vaccinera sig. Skräckhistorier om folk som dör helt utan förvarning och att influensa drabbar unga värst kördes dagligen. Samtidigt visste ingen när vaccinet skulle komma. Snacka om att trissa upp folk. Inte konstigt att vårdcentraler och barnmottagningar blir nedringda.

Abbes gudmor – min storasyster – är barnläkare och verksamhetschef på en barnklinik i Västra Götaland (dock inte samma mottagningen eller samma ort som Abbes). Hon skriver att det är "minst lika frustrerande att befinna sig i andra ändan av kuvertets väg och inte kunna ge mer klara besked än det luddiga som ni fått".

Och det är i det här ljuset jag försöker se vår barnmottagnings taffliga försök att informera. Att stå på tå och visa handlingskraft. Trots att de egentligen inte hade någonting att säga.

Andra bloggar om information, svininfluensan, vaccin, media

Det finns en viss risk att det här inlägget blir lite larvigt. Jag får ta den.

Ikväll var det föräldramöte på förskolan. Alla föräldrar fick chansen att presentera sig själva och sitt barn lite kort, och precis som förra året passade jag på att berätta lite om Abbes syndrom. Det är ju en del nya barn och deras föräldrar så det känns bra att de känner till läget också.

I alla fall. När mötet var slut och det blev lite eftersnack var det inte mindre än tre olika föräldrar som kom fram och frågade om det var okej att Abbe hängde med hem till dem efter dagis någon dag. Deras barn hade bett om det.

Det värmde väldigt i ett Abbepappahjärta ska ni veta. Trots att jag vet att Abbe är en glad och social prick, har en liten oro smugit omkring i vråna. Trots att jag varit ganska säker på att allt går bra, lurar frågorna ändå där i mörkret. Hur funkar det egentligen? Förstår de andra barnen honom, eller är han bara konstig för dem?

Fånigt? Jag blev rörd.

Men som sagt. Jag varnade för att inlägget kunde bli lite banalt.

Andra bloggar om att vara önskad, vänner, dagis, förskolan, föräldramöte

Nu ni. Nu jäklar händer det grejer här. Eller nåt.

I dagens brevskörd fanns ännu ett ni-vet-vad-jag-menar-kuvert. Det visade sig innehålla ett brev som började så här: "Ert barn har prioriterats för vaccination mot den nya influensan på Barn- och ungdomsmottagningen ... osv ... Gruppdag: 1 2 3 4 5 6 7 8 9 10".

Trean var inringad med en bläckpenna.

På att andra papper fanns information om hur man skulle tolka den inringade siffran på det första bladet. Först lite snack om att "... i första kommer vi att erbjuda vaccination till de barn som vi anser behöver det allra mest, därefter fortsätter vi med barn som vi också bedömt vara i stort behov ...". Solklar prioritering.

Sedan berättar de att de inte vet när de får vaccinet. Heller inte i vilka mängder det kommer att levereras. Därefter ber de mig att regelbundet gå in på deras hemsida där de någon gång, vem vet när, kommer att tillkännage datum. Jag ska alltså leta efter grupp tre.

Jag får lite längre ner i brevet reda på att det inte finns möjlighet att byta tid. Det gäller alltså att kolla ofta på den där sajten så att man inte missar sin tid.

Frågan uppstår: Varför skickar man ut information om något man inte har någon information om. Hade det inte varit bättre att vänta tills de vet något? Bara lite grann.

Andra bloggar om svininfluensan, den nya influensan, vaccin, information

Jag läser att mammor i Örnsköldsvik kan skickas hem från BB sex timmar efter förlossningen. Kvalificerat vansinne säger jag.

Sex timmar efter födseln har bebin fortfarande samma blodomlopp som den hade i mammas mage. Innan ductus stänger sig. Då behöver inte allt fungera som det ska så småningom. Sex timmar efter födseln var Abbe som vilken bebis som helst.

Trettio timmar senare hade Abbe 48% syre i sitt blod. Hade vi varit hemma då kanske det aldrig hade upptäckts. Hade vi varit hemskickade då skulle vi förmodligen inte haft någon Abbe idag.

En otänkbar tanke.

Andra bloggar om BB, tidig hemgång, sex timmar, besparingar, vården

Jag längtar efter en enda måltid som flyter på av sig själv. Utan tjat och utan att behöva läsa en bok för att avleda. En måltid utan att maten behöver låtsas åka med tåget Thomas in i munnen. Jag längtar efter att slippa leka tävling om varje tugga, för att få Abbe att äta.

Jag längtar efter golv. Tomma ytor. Kala, rena golv helt befriade från bilar, barnböcker och tågbanor att snubbla på. Jag längtar efter att slippa kryssa fram mellan trampminor av puttekulor och de där minsta, vassa små jävlarna till legobitar.

Jag längtar efter att säga saker en gång. Med en lugn och vänlig röst. Att slippa upprepa mig tills jag vill kräkas av trötthet på min egen stämma. Jag längtar efter att slippa höja rösten och skärpa tonen för att jag, trots upprepade försök, inte får kontakt.

Men mest av allt längtar jag när jag inte är hemma. Efter barnen.

Andra bloggar om längtan, barn, måltider, leksaker, tjat, kärlek

Jag tjuvlyssnar. Inne i killarnas rum sitter storebror och två andra sexåringar på golvet med små högar av puttekulor framför sig. En affärsuppgörelse pågår och förhandlingarna är stenhårda.

– Du får en lava mot alla de där.
– En lava?! De är värda mycket mer.
– Ja men då måste jag få en stenis också.
– Åååh vad osmart du är.
– En stenis och en prickis.
– En vanlig nolla och fyra prickisar. Det är vad jag erbjuder.
– Meh! Hallå?!
– Byter du en sjua mot en kattöga och två spagetti?
– Gör det! Gör det!
– Aldrig i livet.
– Det hade jag gjort lätt. Spagetti är asacoola.
– Tre bokstäver. N. E. J.

Andra bloggar om putteulor, barn, business, affärer, förhandling

Västra Götalandsregionen fortsätter att hålla mig på hallster genom att skicka nya kuvert med sin logo i övre vänstra hörnet, med jämna mellanrum. Idag damp det ner ett nytt igen. Jag reagerar likadant. Samma iver och och samma aversion att öppna brevet. Samma pulspåslag.

Men det var ingen kallelse till gomoperation den här gången heller. Ortoptisten på ögonkliniken tyckte att det var dags att kolla Abbes ögon igen.

Det har varit mycket snack om blogghatet och elakheterna i bloggvärlden. Fuck that, säger jag. All kärlek ni ger är fullkomligt överväldigande. Jag har läst och läst. Varenda ord. I skrivande stund har inte mindre än 300 personer skrivit hälsningar i samband med min lilla enkätundersökning. Jag bad er berätta lite om er själva, det har ni gjort och det har varit jättekul att läsa. Men inte nog med det, ni säger så mycket fint så jag rodnar.

Jag är så glad för alla som blivit berörda, som har skrattat och gråtit och för er som hittat stöd hos mig. Jag är stolt över alla som läst hela bloggen, några av er flera gånger till och med. Jag är smickrad att det finns de som skrivit ut inlägg och satt upp på väggen hemma och att någon döpte sin son till Abbe (nästan) på grund av bloggen. Jag triggas av att veta att sköterskor, läkare, logopeder och andra inom vården läser. Det känns motiverande att mina ord kan förändra synen på ert arbete. Men jag gläds precis lika mycket åt att nå ekonomer, copywriters, sjukskrivna, it-konsluter, arbetssökande, makeupartister, gruvarbetare och allt vad ni gör. Jag blir lite nyfiken på er som har gått i min skola, som bor i mitt område eller som fått tips av Abbes kusiner.

Kort sagt. Ni betyder väldigt mycket. Tack för att jag fått chansen att lära känna er lite bättre.

Är ni nyfikna på varandra? Drygt nittonhundra personer har svarat så jag tror vi med säkerhet kan säga att det är tillförlitlig statistik. Så här ser det ut:


Tjejer eller killar?
Ärligt talat. Jag visste att det skulle bli något åt det här hållet. Men bara 6% män och 94% kvinnor?! Nog för att jag uppskattar att ha en massa trevliga tjejer runt mig, men var är alla killar? På Bingo Rimérs blogg?


Åldersfördelningen?
Ungefär som jag trodde. De flesta är mellan tjugo och fyrtio med klar tonvikt på de under trettio. Bland kommentarerna har allt ifrån fjortonåringar till sjuttioåringar gett sig till känna. Kul!



Är det bara föräldrar som läser?
Det här var nog den största överraskningen för mig. På ett positivt sätt. Om någon frågat mig om mina läsare skulle jag sagt att de flesta har barn och många har just små Abbe-barn som jag. Men det gläder mig otroligt mycket att över hälften är personer som inte har barn. Det gör liksom bloggen mindre insnöad på något vis. Om ni förstår vad jag menar.


Är du bloggare?
Man skulle kunna tro att bloggvärlden är helt inavlad. Att bloggar bara läses av bloggare? Men nej, det verkar inte så.


Andra bloggar om läsarundersökning, marknadsundersökning, enkät, bloggenkät,

Igår morse var det rimfrost för första gången i år. Gräsmattan var vit som snö och killarna gick runt och tittade fascinerat på röken som kom ur munnarna. "Ollya ahhp-a, ne yy-ey i min mun" sa Abbe. Igen och igen, som om han aldrig tidigare hade andats ut en kall dag. Hösten säger hej och passar på att presentera sin vän vintern som ska ta över när hösten gjort sitt.

Timmarna gick, frosten försvann och dagen blev vacker och solig. Storbror och alla de andra på fritids hade utflykt i skogen. De lekte, klättrade i träd och stojade så som man gör när man är sex år en solig höstdag. Tills plötsligt.

Storebror är med en annan kille i färd med att klättra i några träd. Fröknarna är där och en grupp barn leker en liten bit därifrån. Men så börjar de skrika och kommer springande emot fröknarna, storebror och hans kompis. Många gråter och tar sig för ansiktet eller delar av kroppen.

Det visar sig att de sprungit på ett getingbo. Exakt vad som hänt förtäljer icke historien men på något sätt har barnen retat upp ett helt gäng getingar, som i ren höstilska gav sig på de små killarna och tjejerna med full kraft.

Nästan allihopa blev stuckna, några fick flera stick och utflykten slutar med att fröknarna fick ta med sig en dröse barn och åka till vårdcentralen för att plåstras om och kontrolleras.

Jag trodde liksom getingar hade stängt för säsongen. Men det kanske var just därför de var så stingsliga, när jag tänker efter.

Andra bloggar om rimfrost, nollgradigt, höst, vinter, getingar, getingstick, fritids

Jag är helt tagen av responsen från er. Jag läser varenda ord av era kommentarer, det kan jag lova. Jag lovar också att återkomma till dem i ett senare inlägg. Men nu ville jag så gärna dela med mig av något som Towe skrev apropå min fråga om ni har barn, kanske med särskilda behov. Hennes dotter har en cp-skada och jag tycker det här är så fantastiskt kloka ord:

"Jag säger aldrig att min dotter är ett barn med speciella behov. Hon har precis helt vanliga behov. Hon vill springa, leka, äta, prata, busa, trotsa. Men för att kunna låta henne göra det krävs speciella insatser."

Andra bloggar om särskilda behov, speciella behov, cp-skada, syndrom, handikapp, kloka ord

Kära läsare, jag har sagt det många gånger förut och jag säger det igen. Ni är fantastiska. Era kommentarer och mejl förgyller mina dagar och mejlen jag får gör mig generad och stolt.

Med hjälp av Google analytics kan jag se att ni är många som tittar in här varje dag. Det går att utläsa massor om var i världen besökarna finns, om ni kommer direkt via url eller om ni klickat in via en länk från någon annan blogg t ex. Jag kan se om ni sitter på MacOS eller Windows XP, surfar på Explorer eller Firefox och massa annat tekniskt tugg. Men det säger inte så mycket om vilka ni är egentligen, bara att ni är många. Cirka tvåtusen om dagen.

Jag kan bara gissa. Jag tror att jag har en hyfsad bild av vilka ni är. Men det skulle vara kul att veta mer. Ni känner ju liksom mig nu, det vore trevligt att känna er lite.

Därför vill jag be er alla om en tjänst. Svara på de fyra frågorna här nedan. Det går fort och är ju helt anonymt.

Och om ni vill så vore det kul med några rader i kommentarsfältet också för den som orkar. Vem är du? Jobbar? Pluggar? Familj? Hur du hittade hit? Läser du här varje dag, eller bara ibland? Vad heter din blogg, om du har en? Såna grejer. Okej? Som sagt, om du orkar.

Tusen tack på förhand. Här kommer frågorna (och glöm inte att klicka på "vote" för varje fråga du fyller i):

Häromkvällen när jag satt framför TV:n med Abbe i famnen kom en reklamfilm för någon antirynkkräm. Jag tror det kan ha varit Olay. (Jag väljer den här gången att inte skriva på Abbe-språk, men ni kan tänka er hur han låter vid det här laget)

– Åhh. Sån kan vi köpa pappa.
– Men din hud är ju världens slätaste och goaste. Du behöver inte den älskling.
– Men duuu behöver pappa.
– Jaså du tycker att jag behöver det!? Skulle du köpa den till mig då, i present?
– Nä, du får köpa själv.

Andra bloggar om olay, antirynkkräm, reklamfilm, barn, sanningen, rynkor, humor

Jag hittade det här lilla meddelandet under storebrors kudde igår. Han hade inte berättat om det för mig eller mamman och han har skrivit det själv.

Kan ni gissa vad det står och vem det är till?

UPDATE:
Ni är många som gissar rätt. Brevet är såklart till tandfén och lyder "Hej. Jag har tappat min tand." Den ramlade ut på fritids och storebror la den i ryggsäcken för att ta hem den och lägga den i ett glas till fén. Men tanden försvann och därmed trodde jag att han besviken gav upp tanken på ersättning för den. Men det gjorde han tydligen inte.

Jag hämtar barnen på fredagar. Jag lämnar dem på skolan varje dag, men på fredagarna smiter jag dessutom någon timme tidigare från jobbet för att hämta dem.

På vägen hem stannade jag vid brevlådan som jag alltid gör. Den sitter bredvid en hel rad andra brevlådor på en sån där samlingsplats några hundra meter från huset. Som de gör på landet. Därför blir sällan morgontidningen läst på morgonen utan på kvällen när man kommit hem från jobb och barnhämtning och stannat till vid brevlådan längs vägen. Som idag. Som varje dag.

Under det blå locket låg förutom Göteborgs-Posten, ett brev från försäkringskassan och något utskick från byggcentrum som väl fått reda på att vi sökt bygglov via något köpt register. Och ett sånt där brev. Idag igen. Och eftersom gårdagens kuvert innehöll en kallelse till hjärtmottagningen kunde jag bara gissa vad det här skulle gömma för budskap.

Jag tog med mig posthögen in i bilen och blev sittande med den i knät. Kände att jag var tvungen att läsa läsa innehållet med en gång, men kunde inte komma mig för att öppna kuvertet. "Varför kör du inte pappa?" undrade killarna från baksätet efter en stund. "Va? ... eh ... jo, jag skulle bara kolla vad det var för post" sa jag, tog ett djupt andetag och pillade in lillfingret i kuvertet och sprättade upp det.

"Till målsman för Abbe osv... bla bla ... kallad till återbesök hos habiliteringen ..."

Habiliteringen?! Shit, vad ni skräms.

Andra bloggar om kallelse, plastikkirurgi, habiliteringen

I brevlådan idag: ett sånt där kuvert. Vitt, myndighetstypiskt fönsterkuvert med blågrön logo i övre vänstra hörnet. Brev med Västra Götalandslogon ger alltid hög puls, men med tanke på vad den här hösten har i sitt sköte så blev det ett extra påslag på hjärtfrekvensen.

Det var första kallelsen. I början av november ska vi till hjärtmottagningen. Sedan får vi se vad de vill göra. Nu väntar vi bara på en till brevbomb, från plastikkirurgerna.

One down.

Det har varit årsmöte i vår Montessoriförening ikväll. Ett sjuttiotal föräldrar har lyssnat på förvaltningsberättelse, resultat- och balansräkning, sörplat kaffe och mumsat mackor. Det har snackats om vad som gjorts under året och vad som påbörjats för framtiden och den gamla styrelsen har beviljats ansvarsfrihet. Pretty much som det brukar gå till på årsmöten i de flesta föreningar.

En ny styrelse valdes också. Några är kvar från förra året och några avgår. Alltså behövdes ett par nya personer väljas in i styrelsen. Och kan ni tänka er, en av dem är jag. Med särskilt ansvar för kommunikationsfrågor.

Passande. Då kanske man kan utveckla det här med att skicka lappar lite.

Andra bloggar om montessori, föreningsliv, styrelsearbete, årsmöte

Det finns nästan ingenting som kan få mig att känna mig så slarvig och dum som alla lappar som ska åka mellan hemmet och skolan. Jo förstås, varje gång jag har med Försäkringskassan att göra. Men det räknas liksom inte. Det är för uppenbart.

Men så är det lapparna. De förbannade papperen i diverse format som jag först bär hem från dagis eller skolan med information, och som sedan ska fyllas i eller skrivas under. Eller både och. Det är friluftsdagar och studiedagar, fotograferingar och årsmöten, och frågor om specialmat och scheman. Lapparna behövs såklart, det är inte det jag menar. Och de är dessutom lite färre nu för stor del av informationen som tidigare kom den vägen kommer numera per mejl. Så det är i sin ordning. Det är jag som är problemet.

Jag vet inte vad det är som är så förbannat svårt, men klarar inte att komma ihåg dem. Min fru är nästan överpedagogisk för att få det att fungera. Hon lägger fram lapparna på ställen som ska göra det omöjligt för mig att missa dem och påminner mig det sista hon gör innan hon åker till sitt jobb. Men ändå. När det väl är dags för mig och killarna att ge oss av är det alltid något som händer. Eller snarare inte händer, så att jag måste tjata och bråka. Och glömmer lappen.

Otaliga är de gånger jag fått åka tillbaka hem för att hämta papperet eller be om ett nytt att fylla i på plats. Ibland har lappen varit med till skolan men aldrig lämnat min ficka. Väl på jobbet, två mil från skolan, har jag hittat den och svurit över min egen oförmåga.

Jag kan bara inte komma ihåg de små pappersasen. Totalt värdelös.

Abbe ville berätta för sina kompisar på förskolan idag att han hade ätit Thaimat i helgen, men det var ingen som förstod vad han sa.

– Om ö-oo i-ee aa ya meena. [De förstod inte vad jag menade]
– Var det ingen fröken som kunde hjälpa dig att förklara?
– Yoo. Om ö-oo i-ee elley. [Jo. De förstod inte heller]
– Lilla vännen. Det kommer att bli bättre sedan när doktorn har lagat din mun.
– Ya. Mem nååya oo an ya äya ma. [Ja. Men några ord kan jag säga bra.]

Min kämpe. Det gör så ont i mig. Varje dag letar jag igenom posthögen på jakt efter en kallelse till plastikkirurgin. Varje dag hoppas jag att den ska ligga där. Varje dag fasar jag för att hitta den.

Andra bloggar om talfel, barn, sorg, språk, operation, plastikkirurgi

Klicka på bilderna om ni vill kolla närmare. Som vanligt alltså.

Jag är hemma igen. Det har varit en fantastisk helg på alla sätt. Men jag är trött och måste sova nu. Jo, rubriken till trots. I det korta perspektivet är jag trött. I det långa har jag fyllt på med massor av fin energi inför vad den här hösten har att erbjuda. Jag tror ni kommer förstå när ni ser några bilder från min helg. De kommer, men inte i kväll.

I morgon är det fotografering på förskolan. Mamma frågade Abbe vad han vill ha på sig då. Jag vill ha skjorta, sa Abbe. Lite fint tycker jag.

Nu åker jag till Stocken. Stocken ligger på Orust, som ligger i Bohuslän, som ligger på Sveriges västkust. Det där vet ni förstås redan. I Stocken lyfter jag och mina två bästa vänner kajakerna av taket på bilen, stuvar packluckorna med god mat och goda viner och drar på oss flytvästarna. Vi krånglar oss ner i de smala sittbrunnarna, drar kapellen över benen och glider ut med ett par kraftiga paddeltag. Ut i höstluften, med septembersolen som sänker sig över västerhavet i ögonen för en helg i den bohuslänska arkipelagen.

Och vädret. Herregud vädret. Det ser riktigt lovande ut, kanske får vi det lika fint som förra året.

God morgon. Vad sägs om lite gymnastik så att vi kommer igång?

Det har varit information på storebrors skola ikväll. En rad olika personer berättade om verksamheten.

Först ut var fritids. Fröknarna berättade om vad de gör på eftermiddagarna efter skolan och sedan fick vi alla fick presentera oss och vilket barn man gjorde anspråk på. Namn på mammor, pappor och barn susade genom luften och ingen minns vem som sa vad. Men det är ändå en trevlig gest och ett bra sätt att bryta lite is.

Två personer från en före detta kommunal verksamhet som hette föräldrarådgivning berättade om vad de sysslar med. Lustigt det där. Numera bedriver de exakt samma verksamhet men i ett privat företag, på uppdrag av kommunen, till hundra procent finansierat av kommunen. Det är fint med bolagisering och outsourcing. Eller hur? I alla fall, verksamheten verkade bra, ett ställe att få hjälp och stöd i rollen som förälder om den skakas om av en eller annan anledning.

Efter traditionellt pumptermoskaffe i plastmugg, Findusbulle och frukstundspäron var det dags för fröknarna i förskoleklassen att berätta om verksamheten. Barnen hade gjort bordsplaceringen genom att rita sitt hus, och så fick vi föräldrar leta reda på den teckning som vi tyckte mest liknade våra hem. Kul idé. Storebrors verk ledde oss enkelt till rätt plats. Sedan lotsades vi igenom hur en vecka i nollan ser ut, med arbetsmetoder, trivselregler och så vidare. Spännande och kul att höra vad de har för sig på dagarna.

Där satt vi och lyssnade. Vuxna människor på alldeles för små stolar med knäna uppe vid hakan. Tur att jag inte är kostymkille. Det känns inte lika dumt att sitta ihopkrupen sådär i jeans och t-shirt som det gör i kostym och slips. I strumplästen.

Men det är klart. Man behöver ju inte ta av sig skorna om man tycker det känns fånigt. Man kan ju ta på sig blå tossor.

Andra bloggar om föräldramöte, information, barn, förskoleklass, pumptermos, tossor

Abbe vänder ofta på ordföljden när han ska säga en mening med en negation i. Det blir ganska gulligt, tycker jag. Så här till exempel:

– Jag lovar inte att göra sönder den. (eller "ya ååoa i-ee å yöya önney mem" som det egentligen låter)

Skönt att veta.

Andra bloggar om språk, barn, ordföljd, negationer

Andra bloggar om nobody puts baby in a corner, patrick swayze, dirty dancing

De påstår att de har svar på allt. Jag blev inspirerad av Linda att testa vad de gick för, så jag messade 118 100 och ställde frågan: "Vad är Heja Abbe?"

Här är svaret:
"Heja Abbe är en populär blogg av en man som skriver om sin son och föräldraskapet och det ansvar detta innebär i allmänhet"

Nåja. Inte helt av banan.

Andra bloggar om bloggar, 118100, svar på allt, heja abbe

Jag vet egentligen inte, för jag har aldrig varit drabbad av spelberoende, men jag tror att det är ungefär som när jag plockar kantareller.

Jag vet att jag borde lägga av. Jag borde gå hem. Och egentligen har jag tillräckligt många svampar i korgen för att det ska räcka till en middag, plus alla som ligger i bunken i kylskåpet som blev över efter förra rundan. Ändå vänder jag inte hemmåt. Kanske finns det några lite längre fram. Ska bara kolla där borta först. Och när jag nu ändå är här kan jag lika gärna sticka bort dit också. Några till. Bara en till.

Världens bästa drog. Magic muchrooms liksom.


Tänk dig de här. Smörstekta till färsk pasta, toppat med färsk salvia, flingsalt och nymalen svartpeppar. Och ett glas Amarone.

Andra bloggar om spelberoende, guld, kantareller

Pappa. Fint ord. Stort på något vis. Fyllt av så mycket förväntningar, så mycket ansvar. Men också laddat med kärlek.

Men hur gör man? Hur går det till att bli en bra pappa? Hur axlar man ansvaret att uppfostra små barn till att bli hela människor och goda samhällsmedborgare? Själv håller jag på och lär mig. Och ju mer jag funderar på det så inser jag att det är mina barn som är kursledare på pappaskolan.

Medan jag är i full färd med att försöka lotsa dem ut i livet som starka, omtänksamma individer med en bra självkänsla och ett starkt självförtroende, slår det mig att det är Abbe och hans bror som lärt mig allt jag kan om papparollen. Det är de som är mina lärare. Steg för steg. Minut för minut.

Dagligen testar de mig, utsätter mig för nya prövningar och höjer svårighetsgraden. Den ena kursen avlöser den andra och om jag inte lyckas i min roll straffas jag obönhörligen. Men varje gång jag klarar en tenta belönar de mig tusenfalt.

Det är Abbe och hans bror som gör mig till en bra pappa de dagar jag är det. Men också mindre bra, andra dagar. Det är de som hjälper mig till ett stort tålamod, genom att ständigt pröva det. De lär mig att sätta gränser, genom att bryta dem. De tränar mig i att förlåta, genom att göra det otillåtna.

De hjälper mig att alltid älska, genom att för jämnan bli älskad.

Andra bloggar om bloggvärdsbloggen, veckans bloggtema, pappa

Jag fick en läsarkommentar med anledning av inlägget om morgonrutiner. Väldigt bra. Den gör mig glad för den sätter fingret på att det finns en annan vinkel på allting. Glöm aldrig det.

"Barn lever i nuet. Det mest förbryllande är att det kommer som en överraskning för föräldrarna varje morgon."

Tack till Vidsyndans fru.

Andra bloggar om morgonrutiner, rutiner, barn, morgon

Jag hörde en mycket märklig nyhet på väg hem från jobbet idag. Det handlade om Drottning Silvias Barn- och Ungdomssjukhus och det gällde hjärtoperationer på små barn, så jag tror ni kan förställa er att inslaget fångade min uppmärksamhet.

Det visar sig att tre små barn blivit brännskadade under långa hjärtoperationer. Man tror att skadorna kommer från de nyinstallerade operationslamporna. Nu verkar det som att barnen inte var så illa däran – åtminstone inte när det gällde brännskadorna. Men ändå.

Hoppas de satsar på mysbelysning och dimrar ner lite tills Abbe ska opereras nästa gång.

Andra bloggar om hjärtoperation, brännskador, drottning silvias barn- och ungdomssjukhus, operationslampor

Jag hade tänkt sätta mig för att skriva ett inlägg på veckans bloggtema på Bloggvärldsbloggen – pappa. Men jag kom hem sent, fastnade framför Idol och så kom det annat emellan. Jag får försöka i morgon.

Att jag var sen hem beror på att Nemo hade releasekväll och signerade sin bok Anfäkta (som jag tycker att ni ska köpa). Det ville jag för allt i världen inte missa. Nu har jag mitt alldeles egna signerade exemplar av den färdiga boken.

Jag är hemma nu. Och Idol är slut. Nu upptäckte jag att jag vunnit Pennys omröstning om bästa pappabloggen. Jättekul! Men det som gör mig mest glad av allt, faktiskt så upp över öronen lycklig, rörd och generad, var alla fantastiska motiveringar ni som röstat på Heja Abbe skrivit till varför ni tyckte mest om den. Jag kunde inte låta bli att fälla några tårar när jag läste dem.

Tack snälla ni. Tack.

Andra bloggar om bloggvärdsbloggen, nemo, anfäkta, bok, signera, idol, pappablogg, tävling

Sådär. Nu har jag skrivit ett inlägg 090909 kl 09:09.

Det var allt. Varken mer eller mindre.

UPDATERING:
Det var ju så här det skulle göras. Otroligt roligt. Tipstack till Lotten.

Jag är förbryllad. Det är ett antal givna saker som händer varje morgon. Några procedurer som killarna ska ta sig igenom. Först vakna, sedan äta välling (eller något annat), därefter klä på sig kläder som mamman lagt i en fin hög, borsta tänderna, på med ytterkläder, ta dagis-/skolväskan och gå till bilen. Till sitt förfogande brukar de ha ungefär fyrtiofem minuter.

Dagligen. Exakt. Samma. Saker.

Varför kommer detta som en total överraskning varje morgon?

Andra bloggar om morgonrutiner, rutiner, barn, morgon

Jag var inte med själv idag men väntade otåligt hela förmiddagen på att min fru skulle ringa och berätta hur det gått. Jag menar, en härdsmälta hade inte varit ett helt oväntat resultat, bomstängd mun vore också en möjlig utgång och gnäll och bråk högst sannolikt om man ska vara ärlig.

Abbe skulle till sin specialtandläkare på Mun-H-Center och idag skulle de försöka fixa till några grejer. Hans små framtänder i underkäken växer liksom ihop till en tand och de ville "spackla igen" spickan mellan dem med lite plast för att undvika att det samlas bakterier där. Dessutom var det dags för lite flourlack och en ordentlig undersökning.

Och nu ska vi alltså komma ihåg att vi snackar om en kille som i stort sett hela sitt liv blivit stucken med nålar och kanyler, som blivit fasthållen, röntgad och opererad och som under en period utvecklade en rejäl rädsla för allt och alla som kunde förknippas med det där jobbiga han fick vara med om gång på gång. En kille som med skräck i rösten sa "Ey-å!" varje gång en sköterska kom in i rummet då vi låg på sjukhuset efter den senaste operationen. Lägg därtill en lång period av tandborstningstrauman. Därav mina lågt ställda förväntningar inför dagens behandling.

Abbe chockerade oss allihop, både sin mamma, sköterskan och tandläkaren. Och inte minst mig. Han satt alldeles stilla och gapade stort under hela behandlingen. Inte ett gnäll. Inte ett pip. Tandläkaren fick göra allt hon behövde utan några protester. Där ser man hur tålamod, förståelse och tid skiljer bra från dåliga metoder inom vården. Jag blev så stolt så jag nästan började gråta på jobbet.

Han är bannemig en överlevare. Men bäst av allt, han är min.

Andra bloggar om Mun-H-Center, tandläkaren, sjukhusskräck, duktig, barn

Men jag tappade liksom talförmågan. Hoppas den kommer tillbaka.

Penny frågade om jag ville vara med i en liten tävling på hennes blogg. Klart jag ville. Man kan rösta på månadens pappablogg, och Heja Abbe är en av de sex kandidaterna. Kanske ett bra tillfälle att upptäcka fler pappor som bloggar om ni är sugna på det.

Egentligen är sådana här omröstningar lite orättvisa tycker jag. Alla säger till sina läsare att rösta på just deras blogg, så de som har få läsare har aldrig någon chans mot de stora. Jag känner till några av de andra men har inte koll på alla, eller hur många läsare de har. Men jag anar att ni kanske är fler än de andra bloggarnas läsare. Därför tycker jag så här: min blogg läser ni ju redan, så kolla in de andra fem bloggarna först. Rösta sedan på den ni tyckte var bäst. Kanske läser ni dem redan, kanske hittar ni en ny favorit.

Nr1: Förortsfarsan.
Nr2: Zkogen.
Nr3: Så där lagom kul.
Nr4: Utlandspappan.
Nr5: Fredrik Hallgren.
Nr6: Heja Abbe

Klicka in på Pennys tävling och rösta på din favorit i kommentarsfältet. Man har bara en röst var och måste ange sin mail eller bloggadress för att rösten ska räknas. Och bli inte orolig om din kommentar inte syns. Penny har valt att dölja dem tills tävlingen är avgjord. Det blir mer spännande så.

Då håller jag tummarna så länge.

Andra bloggar om bloggar, pappabloggar, tävling, månadens pappablogg

– Det är så kul på fritids för vi spelar fotboll nästan hela tiden, sa storebror.
– Vad bra. Så du gillar fotboll?
– Det är tre saker som är roligast med fotboll.
– Jaha?
– Den första vet jag inte vad den heter, men jag kallar den tjugotvåan. Den andra är Portugisen. Och den tredje är vanlig fotboll.

Tjugotvåan? Portugisen? Ledtrådar, anyone?!

Andra bloggar om fotboll, barn, svenska

Märkliga äro internets vägar. Sedan jag började blogga har jag fått många nya vänner. Vissa har jag nästan daglig kontakt med, här på bloggen, via mejl eller på Twitter. Och några få har jag till och med haft den stora äran att träffa afk (away from keyboard), som vi internetungdomar säger.

En av dem är Nemo.

Nemo är nykter alkoholist och skriver bloggen "Nemo – En blogg för beroende". Men han skriver inte bara blogg. Han har också en bok på sin repertoar. En mycket bra sådan.

I april fick jag boken i min hand. Personligt överlämnad av en mycket nervös författare över en kopp kaffe. Den bestod då av en ringbunden bunt vita papper med texten recensionsexemplar skrivet rakt över. Det var fortfarande en del korrekturläsning och vissa små korrigeringar kvar att göra innan den skulle gå till tryck.

Detta är något jag tycker är ofattbart mäktigt. Att jag får läsa boken innan den ens är riktigt klar. Att Nemo lämnar över sin baby till mig för att få ett utlåtande. En recension. Jag blev sprickstolt! Stundtals sträckläste jag boken, det är sådan den är. Jag satt till exempel på tåget från Stockholm en dag och lipade över mitt ringbundna exemplar så folk måste ha undrat vad som försiggick.

Vad är det för slags bok då? Väldigt kortfattat handlar den om Nemos väg från aktiv alkoholist till nykter dito. Från apfyllor, ångest och självbedrägeri till insikt, kamp och behandling. Alltihopa berättat modigt och naket med en enorm närvaro, värme och humor. Vill du ha en utförligare beskrivning kan du läsa min recension här. Vill du veta mer om boken och läsa andras recensioner kollar du in resten av hemsidan.

Boken heter "Anfäkta" och jag tycker du ska köpa den. Det är en bok som känns. Jag vågar påsta att vi alla kommit i kontakt med alkoholism på ett eller annat sätt. Anfäkta berör oavsett om man är alkoholist, nykter alkoholist, nykterist, anhörig, jobbarkompis, släkt, vän eller ytligt bekant.

Den finns på AdLibris , Ord & Bok, Bokus och Bokia.


PS. Tusen tack, Peter. Och lycka till.

Andra bloggar om boktips, literatur, alkoholism, anfäkta, peter jungerfelt

Jag älskar sådana här initiativ. Ta på hörlurarna, höj volymen och klicka in här, man kan hålla på hur länge som helst.

(Tipstack till Jonas Peterson)

Näe, nu måste vi liva upp stämningen här känner jag. Det blev lite tungt efter de två senaste inläggen så här kommer en favorit i repris. Dessutom är det bäst att passa på att titta på den här lilla filmen nu, för jag fick mejl ifrån YouTube idag att de upptäckt att den innehåller upphovsrättsskyddat material, så man vet aldrig hur länge den finns kvar. Där ser man.



Andra bloggar om abba, abbe, mamma mia, youtube, upphovsrätt, glädje

(Abbe badade inte idag, men jag tyckte bilden var fin och passade inlägget)

Första september. Dag ett på höstmånaderna. Trots allt bjöd den på ganska fint väder, bättre än många av de dagar som tillhörde sommarmånaderna. Jag gillar hösten, när den är som idag.

Men i år har hösten en annan laddning också. Längtan blandad med oro. En förhoppning om att Abbe ska få ett bättre tal, så att folk kan förstå honom. Blandat med rädsla för att det inte ska bli så. Att operationen inte ska hjälpa honom, att den ska vara jobbig och att han får mycket ont. Vi vet inte exakt när det är dags, mer än att det skulle ske till hösten.

Och så hjärtat. Det snackades i våras om att man eventuellt behövde göra ett ingrepp. Alltid lika jobbigt, även om han kan slippa en öppen operation den här gången. Vi får se. Till hösten.

Dessutom pratas det så mycket om den där svininfluensan. Asså jag går inte runt och oroar mig för den egentligen. Inte för egen del. Tycker man skrämmer upp folk lite mycket i onödan. Men när de rabblade riskgrupper idag efter det första svenska dödsfallet kändes det rätt jobbigt att tänka på Abbe. Hjärtproblem, dåligt immunförsvar och små barn var tre av de grupper jag hann snappa upp där Abbe passar in. Fast han får förstås vaccin bland de första, när det kommer.

Till hösten.

Andra bloggar om höst, september, barn, hjärtfel, talfel, operation, svininfluensa