31 januari 2008

Ortopedteknikerna nästa.



Det var dags för ett möte på habiliteringen idag. Sjukgymnasten och logopeden hade kallat. Det visade sig att när vi väl kom dit (tre mil hemmifrån och fem mil från jobbet) var logopeden sjuk. Är inte det väldigt märkligt? Jag menar borde man inte ringa och säga det då? Nu får vi ju ta ledigt från jobb och åka en gång till. En gnutta respektlöst enligt min mening. Men nu struntar vi i det.

Vi träffades som vanligt i ett stort lekrum. Abbe cyklade som vanligt dit, genom korridorerna, på en trehjuling. Och som vanligt lekte han som en besatt med alla olika saker på en gång. Åkte rutchkana, lagade mat och dukade i det lilla köket, ritade på griffeltavlan, suddade på griffeltavlan och sprang ut och in i det lilla huset.

Han lekte och härjade. Hela tiden iaktagen av sjukgymnasten. Han fick ta av sig barfota först och så småningom åkte även byxorna. För att hon skulle kunna studera honom noga.
– Vad duktig han är. Det märks att han utvecklats mycket sedan sist, sa hon.
– Ja, jo, han orkar ju mycket mer nu, efter operationen, sa vi.
– Det är bra att han är så här aktiv. Att han utmanar hela tiden, fortsatte hon. Det är inte ovanligt att vi måste pusha väldigt mycket för att få igång de här barnen.
– Jaha?
Och sådär höll det på ett tag. Hon berömde och ställde frågor. Så plötsligt säger hon:
– Nu tycker jag att det är dags att Abbe får lite stöd för sina fötter. Nu har han kunnat gå ganska länge.
– ??!
– Jag skriver en remiss med ett utlåtande så får ni träffa en ortopedtekniker i Borås.
– Jaha, typ för att få inlägg då eller?
– Ja, eller vad de nu tycker att han behöver.

Precis som hjärtat, gomen, njurarana och andra små saker har Abbes fötter inte blivit helt normala i tillverkningen. Han har en liten tå som står upp och han går rätt mycket på insidan av foten. Så det är ju bra att han får hjälpmedel.

Det är väl bara att lägga ännu en specialist till listan. Ännu en att träffa regelbundet.

Ännu en.

Andra bloggar om: , , ,

Snöstorm.

Snön vräker ner utanför mitt fönster. Eller föresten, ner är inte riktigt rätt ordval. Den vräker snarare åt sidan, nästan upp ibland.

Och vinden. Den är aldeles vild. Sliter och drar i husets alla knutar, så brädorna bågnar.

Nog för att jag längtat lite efter Kung Bore. Men måste han överdriva så?

Andra bloggar om: , ,

Dagens tecken: Arg.

Alfons Åberg ställer till bråk.

De senaste två dagarna har startat med en otröstligt ledsen och arg Abbe. När han vaknat, ätit sin morgonvälling tittandes på morgonbolibompa är det dags att byta om. Av med pyjamasen och på med kläderna. Och det är här kriget börjar.

Abbe har nämligen en Alfons-pyjamas som han vägrar ta av sig. Han blir vansinnig. "Neeeey!!! Ha Affos öya!" vrålar han, när jag försöker lirka av pyjamaströjan. Efter mycket dragkamp har jag lyckats få på honom lite kläder, men tvingas då lyssna på en gallskrikande galning resten av morgonen.

Jag har fått bära ut det hysteriska lilla knyttet i bilen utan skor och mössa (eftersom han vägrar ta på sig någotdera när bråket väl är igång). I morse försökte jag med ett klassisk föräldrahot, helt verkningslöst förstås. Jag sa "Du får välja själv nu Abbe. Antingen tar vi på oss och åker till dagis nu, eller så får du sitta här i hallen och gråta hela dagen. Så kommer mamma hem sedan i eftermiddag."

Så dumt. Jag vet.

Storebror tittade på mig med ledsen och orolig blick och sa:
– Pappa, du t ä n k e r väl inte lämna honom här hela dagen?

Söt. Skyddar sin lillebror i alla lägen.

Andra bloggar om: , , ,

30 januari 2008

Förskole-eufori.

För ett tag sedan bad Abbes favoritfröken om att vi skulle sätta oss och snacka någon dag. Det var lite grejer hon funderade över. Efter att ha läst här på bloggen (faktiskt) ville hon bland annat prata om Abbes språkutveckling och stödtecken. Vi blev självklart glada för initiativet och möte bokades. Min fru och jag kom hem därifrån för ett par timmar sedan.

Alltså, ursäkta språket, men jävlar vad glad jag är för att killarna går på den här förskolan!

Förutom Abbes fröken, ville även rektorn vara med, och en ny tjej som börjat på förskolan för några veckor sedan. Vi pratade om hur det går för Abbe på förskolan. Med maten, språket och allt annat som påverkar Abbes egna lilla liv. Det som inte varken jag eller mamman deltar i. Märklig känsla det där. Att släppa taget om barnen då de börjar på dagis. Tänk att de faktiskt har ett eget socialt nätverk, egna rutiner, vanor och ovanor. Flera timmar om dagen som jag inte är en del av.

Personalen berättade hur glad och charmig de tycker att Abbe är. Hur han testar deras gränser med en stor glimt i ögat. Att han har humor, så liten han är, sina talsvårigheter till trots. De vittnar om hur stark han blivit efter operationen i oktober. Och hur envis han är. Vi får veta att inte bara Abbe använder stödtecken nu. Hans små kompisar tecknar också. De tycker det är kul, och använder gärna tecken som stöd för att berätta sina små historier.

Men framför allt. Vi pratar om Abbes utveckling och hur hans väg genom förskolan, sexårsverksamhet och så småningom skolan kan komma att se ut. De berättar att allt nu är klart med att Abbe får gå kvar på lilla avdelningen. Men de säger också att om han behöver flyttas upp till jul för att få stimulans till exempel, så gör vi det i stället. Kanske kan han gå någon dag i veckan med de stora barnen och resten på lilla avdelningen?

Jag förbluffas av flexibiliteten. Blir nästan överrumplad. Tänk att man ser så till individens bästa? Att de förmår att tänka utanför boxen så till den milda grad. Det är möjligt att jag har en orättvis bild av hur den här typen av verksamhet brukar fungera. Det kanske är vanligt att det är så här? Det är inte den uppfattning jag hade för ett år sedan, i alla fall.

Initiativet till kvällens möte vittnar om ett engagemang som jag unnar alla föräldrar. Du kanske tycker att jag tar i, men för en syndrom- och hjärtebarnpappas lätt luggslitna själ är det här manna.

Nu ska jag ta ett glas vin. För att fira.

Andra bloggar om: , , , ,

29 januari 2008

Dagens tecken: Rolig.



Zickzack-symbolen betyder att tummen nuddar kroppen upprepade gånger. Men det kan du kanske vid detta laget.

Sanning åtta.

Kom och tänka på en sak. Slogs av något som jag skulle haft med i den där utmaningen med sju sanningar. Som jag inte kom på då, men som borde varit med för att göra bilden mer komplett. Det får bli en åttonde, något efterbliven, sanning. Varsågod:

8. Jag tycker att man kan skämta om vad som helst.

För lite drygt ett år sedan blev det ett herrans liv när en stå-uppare skämtade om personer med Downs Syndrom i Özz Nüjens P3-show "Programmet som fortfarande inte får kallas bögradio". Anmälningarna rasade in och den efterföljande debatten handlade om ifall man får skämta om vad som helst.

Det är klart man får. Man måste kunna skämta om allt. Om Down Syndrom, homosexuella, politiker, muslimer, tjockisar, spinkiga, kändisar, om mig och om dig. Jag skämtar då och då om Abbe. Om hans tillkortakommanden, problem och brister. Men det är självklart alltid med en stor portion kärlek.

Och humorn behöver lite känsliga ämnen för att få spänst. Sprängkraften blir större om det handlar om något vi räds, hyser respekt för eller oroar oss över. Det handlar om hur man gör det. Tajming, finess, ur vilket perspektiv man skämtar och så vidare.

Problemet med skämtet i Özz program var att det var inte roligt. Enligt min mening. Många gånger verkar det mer gå ut på att chocka än att faktiskt ha tänkt igenom en kul poäng. Att vara elak är väl för fan inget svårt? Ställ dig på en scen och säg taskiga saker om någon som inte är där och kan försvara sig så garvar folk. Eller?

Men å andra sidan, vem avgör vad som är kul och inte?

Andra bloggar om: , , ,

28 januari 2008

Barnkalaset.

Jag hade förberett en fångarna-på-fortet-inspirerad skattjakt till storebrors barnkalas. De skulle lösa olika uppgifter, få ledtrådar och nycklar för att så småningom hitta skatten och öppna den. En godispåsefylld kättingförseglad kista, med sex hänglås.

Bollkastning i hinkar, frågesport från barn-Trivial Pursuit, lägga stort golvpussel osv. Tolv barn och sex nycklar, så de fick dela upp sig två och två. Först ut att dra en lapp ur hatten för att få sin uppgift var så klart storebror och en kompis. "Läbbiga hinken" stod det på lappen, och jag tänkte "vilken tur att han fick den roligaste uppgiften".

De fick ta på sig varsin ögonbindel och stoppa ner handen i en hink full med kokt pasta och lite vatten för att leta efter nyckeln. Jättekul? Nix. Storebror stoppade ner ett par fingrar och tyckte det var superäckligt, började nästan gråta och sa "jag vill inte pappa, jag vill gå och tvätta mig". Samma reaktion från kompisen. En annan liten kille tog på sig uppgiften och körde ner bägge armarna. Men då var det redan försent. Min älskade lilla gris var redan knäckt.

Utmaningarna fortsatte under sedvanligt femåringstumult, medan storebror såg på med tom blick och blanka ögon. Mitt hjärta blödde. Jag kunde ju inte avbryta alltihopa utan fick fortsätta med glad min, medan jag försökte trösta mellan varven. Det var ju hans kalas. Han som skulle ha en toppendag. Jag ville bara sätta mig och krama om honom och skicka hem hela bunten.

Vid en uppgift skulle ett barn göra en mumie av ett annat barn med hjälp av toapapper. Superkul om det inte varit för att det jävla papperet var perforerat och gick av var tredje decimeter. Jag började känna mig som världens sämsta lekledare.

Ett par tjejer fick "mörka rummet". I ett kolsvart rum fanns fyra reflexer halvgömda. I en av dem satt nyckeln. Det gällde att med hjälp av ficklampor hitta den rätta reflexen. Alla barnen trängdes i mörkret medan flickorna letade. Och tack och lov för den här övningen. Den räddade min heder och vände mungiporna uppåt på storebror. När barnen gått hem ville han leka "mörka rummet" om och om igen. Det fick han. Hur många gånger som helst.

Och jag fick lova min födelsedagshjälte att aldrig någonsin ha "läbbiga hinken" på något kalas igen.

Andra bloggar om: , , ,

Femårig filosof.

– Mamma, vem är egentligen odödlig? sa storebror idag.
– Va?...Eh...näe det finns ingen som är det, gubben min.
– Men om det inte finns någon som är det, varför finns ordet då?

Andra bloggar om: , ,

27 januari 2008

Lugnet efter stormen.

Lugnet börjar nu hägra sig över vårt hem. Sällan har tystnaden varit så efterlängtad som nu. Alla som har haft barnkalas med femåringar vet vad jag talar om.

Märkligt det där. Inte nog med att de små huliganerna är speedade som Duracellkaniner på syra, redan från början. Man häller dessutom i dem socker i mängder, och spelar upp dem med galna lekar. Varför satsar man inte på att servera te på kamomill, lavendel eller något annat lugnande istället? Kanske lite aromterapi, rökelse och meditation? Fan vet om de inte skulle uppskatta det. Komma ner i varv en stund.

Men så har de väldigt kul förstås. Och de är bara fem år. Glöm inte det, Abbepappan.

Andra bloggar om: , ,

26 januari 2008

Electra Mini Rod.

Om några timmar är det dags. Jag eller min fru ska försöka oss på den omöjliga uppgiften att smyga oss ut ur sovrummet utan att väcka storebror. Välling ska kokas, en bricka med presenter, blommor och en liten svensk flagga ska göras i ordning. Abbe ska väckas, rösten ska klaras och sedan ska det stämmas upp till sång.

Då kan storebror få vakna, inte tidigare.

Det är då min lilla fyraåring inte ska vara liten fyraåring längre. Han blir fem! Stora killen. På paketbrickan finns ett par nya badbrallor, med Spiderman på. Precis som det ska vara när man är fem år gammal. Där finns också en trollerilåda med "magisk trollericape och hatt, och många förbluffande trollkonster", som det står på paketet. Men framförallt, där finns ett snöre.

Följer man snörets kringelikrokvägar genom huset kommer man så småningom fram till den här skönheten:



Andra bloggar om: , , , ,

Före detta Feskekôrkan.

Feskekôrkan i Göteborg har fått ett nytt namn i vår familj. Mamman och storebror var där och köpte smörgåstårta idag eftersom mormor, "morfar", moster, morbror och kusinerna skulle komma och hälsa på. Storebror fyller ju år i morgon.

Jag frågade honom var de varit och köpt den, och han svarade:
– På laxtornet.

Vad säger man?

I duschen efter simskolan idag utbrister storebror:
– Pappa, vem var det som hittade på sjöar egentligen?
– Eh...va?
– Och vem har så mycket vatten?

Andra bloggar om: , , ,

24 januari 2008

Tips mottages varmt.

På söndag fyller storebror fem år. Det är bannemig inte klokt. Är han redan fem? Jösses vad tiden går fort. (Väl medveten om att detta är en av världens klyschigaste föräldrakommentarer, kan jag ändå inte låta bli att utbrista den.)

I alla fall. Det blir barnkalas. Fjorton små enmeters-kompisar invaderar vårt hem på söndag, och jag ska försöka hitta på något kul att leka med dem.

Förra året hade vi skattjakt. Det är poppis. Jag ritade av olika platser i hemmet och när de hittat den ena platsen låg där en ny teckning föreställande platsen för nästa ledtråd. Och så vidare tills de kom fram till själva skatten. En kista full med apelsiner. Gissa om de blev besvikna när den inte innehöll godis. När de sedan fick kladda och pressa sin egen juice av apelsinerna blev allt bra igen.

Men vad sjutton ska jag hitta på i år? Har du något bra tips?

23 januari 2008

Dagens tecken: Kanin.



På förekommen anledning; tecknet för kanin. Eller "niiin" som Abbe skulle sagt. Innåtvänt v-tecken, kontakt med pannan, fingrarna vinkar.

Ej att förväxla med utåtvänt v-tecken mot pannan. Det betyder jävlar eller fan. Gardell gjorde en rolig grej på det en gång. Han pratade just om förvirringen och avslutade med att säga "jävla kaninjävel" på teckenspråk. Kul? Jag tyckte det i alla fall.

Nyhet! Nu även med ork.

Idag är det tre månader sedan Abbes sista operation. Förlåt, den senaste operationen ska det vara. Tre långa månader. Men ändå känns det på sätt och vis som att vi precis kommit hem från sjukhuset.

Abbe är helt återhämtad och nu behöver vi inte bekymra oss för läkande operationssår och instabilt bröstben längre. Han är som vanligt igen.

Nej föresten. Han är inte alls som vanligt. Han har fått ny färg och han orkar mycket mer. Ja det är faktiskt otroligt vilken skillnad det är på hans flås. Som en helt ny kille.

Förr fick han lägga sig på golvet och vila eller hosta titt som tätt under leken. Nu springer han fram och tillbaks i huset som en skottspole. I timmar.

Och tidigare då Abbe ville gå hem till en tjejkompis lite längre upp på vår gata, orkade han knappt trettio meter upp för backen. Sedan fick man bära honom. I går gick han själv hela vägen ner till sjön för att kasta sten med mamma och brorsan. Det är drygt en halv kilometer dit. Sedan promenerade han nästan ända hem igen.

Osannolikt.

Andra bloggar om: , , ,

22 januari 2008

Abbes pappa naken.

Mymlan har utmanat mig igen. Som jag nämnt tidigare blev jag lite fundersam. Sanningar om mig handlar utmaningen om. Men bloggen handlar ju om Abbe. Funkar det? Jag vet inte. Det får du avgöra. Det är ju ganska kul i alla fall.

Okej. Här kommer sju sanningar om mig:

1. Gud finns inte. Det är jag tämligen säker på. Jag tror på tron, men inte på gud. Jag är säker på att tron kan försätta berg, men att det inte har ett dugg med något högre väsen att göra. Vad jag menar är att en gudsbild bara är ett sätt att projicera sin egen inre styrka på något. I själva verket är det i sig själva människor hittar kraft att orka vidare, då de ber till gud. Dvs, jag tror inte på gud. Jag tror på mig.

2. Jag har aldrig tagit droger. Om man bortser från ett morfinrus på Uddvalla sjukhus efter en MC-olycka med två kvaddade handleder, så stannar mina erfarenheter av droger vid alkohol. Jag röker inte. Visst, en symbolisk cigarr per gång jag eller någon vän blivit pappa. Men inget mer. Snus, nej tack. Men. Jag har en regelbunden stimulantia. Ett svårt missbruk. Jag kan äta hur mycket pop corn som helst.

3. Den borne optimisten. Det kommer att gå bra. Det ordnar sig. För att inte tala om tidsoptimist. Något både min fru och mina kollegor kan skriva under på tror jag. Jag tror alltid att saker ska gå fortare än de gör. Jag vill att saker ska gå bra, och tror att de gör det tills jag blivit motbevisad. Jag har svårt att tro att någon egentligen är dålig eller vill illa. Det måste vara jag som inte förstår hur de menar.

4. Jag får väl erkänna att jag är en smula exhibitionistisk. Det vill säga, jag tycker om att stå i centrum. Måhända kan somliga tycka att det är lite påfrestande, jag vet inte. Jag kan inte rå för det. Det kanske låter konstigt eftersom jag valt att vara anonym här. Men på bloggen är det ju Abbe som är huvudperson, inte jag.

5. En känslosam person. Jag är för det mesta väldigt glad och uppspelt. Det är nog den bild folk har av mig, skulle jag våga påstå. Men det är inte så svårt – som många kanske tror – att göra mig ledsen. Svek och orättvisor rubbar lätt mina cirklar. Och all oro för Abbe, som sköljer över mig när man minst anar det. Jag lipar till både hollywoodfilmer och lekterapi.

6. Jag är en ordningssam slarver. Jag gillar att ha ordning på mina grejer. Alla verktyg på sin plats, papper i sin pärm och så vidare. Men jag orkar inte alltid. Jag kan stundtals vara oerhört metodisk och noggran. Och jävligt slapp ibland.

7. Jag har aldrig fattat vad som är så coolt med att ha de rätta aluminiumfälgarna på bilen. Trots att jag är formgivare.

Sådär ja. Det var svettigt.

Reglerna för utmaningen ser ut så här:

Länka till den som utmanat dig

Berätta sju sanningar om dig själv

Utmana sju personer

Lämna ett meddelande till dem du utmanar.


Så låt mig höra sju sanningar från: Jonas, Masarinmamman, Lillasysteryster, Lotten, Annika, Robert och Emelie


Andra bloggar om: , ,

Mjölk ger starka barn.

Nu är det gjort. Och än så länge verkar allt under kontroll. Abbe har inte mått illa, inte kaskadkräkts och inte fått några utslag på kroppen. Trots att han druckit mjölk.

För två år sedan blev han riktigt dålig bara han fick i sig minsta lilla sked barnmat med skummjölkspulver i. Vanlig modersmjölksersättning eller välling var inte att tänka på. De är mjölkbaserade. Och sedan dess har vi läst det finstilta på varenda paket vi köpt och frågat servitörer och servitriser, i sverige och utomlands vad maten innehåller. Vi har gjort vänner och bekanta generade för att de inte tänkt på att fixa specialgrejer till Abbe, något man omöjligen kan begära av folk. Vi har fått gå omvägar runt glasskiosker som sålt fel varumärke. Isglass är inte alltid frusen saft om du trodde det. Vissa märken har skummjölkspulver även i den oskyldigaste lilla ispinne. Och vi har gång på gång fått förklara att bara för att något är laktosfritt så behöver det inte vara mjölkfritt.

Men det är vanligt att barn med mjölkallergi växer ifrån det. Så idag var det äntligen dags för en kontrollerad provokation.

(Lustigt uttryck förresten. Kontrollerad provokation. Hur skull det gå till om det handlade om något helt annat? Någon står och förolämpar någon annan, medan ett par stora starka vakter kontrollerar om något går snett. De rycker bara in om det hettar till. Ja, ungefär så kanske.)

Abbe fick dricka mjölk idag. Riktig mjölk. Först fem milliliter. Sedan tio. Så femton. Och slutligen tjugo milliliter. Och mellan varje liten dos väntade men en halvtimme och observerade honom. När förmiddagen var över hade han fått i sig sammanlagt en halv deciliter. Och som sagt. Än mår han bra. Vi ska rapportera till barnläkarmottagningen på fredag hur det står till, och om han inte reagerat kan vi gradvis börja med mat som innehåller mjölk.

Jag tror bannemig att jag ska fira lite redan nu. Med ett glas mjölk.

Andra bloggar om: , , ,

21 januari 2008

Dagens tecken: Doktor.


Kom på att jag inte lagt ut något tecken på ett par dagar. Slarvigt.

Kanske är det på tiden att jag lär mig tecknet för doktor så Abbe kan lära sig det. Han träffar ju trots allt rätt många läkare.

(Den lilla zick-zack-symbolen betyder att handen nuddar huvudet upprepade gånger).

Klibb.

Är det en loop, eller?

Stundtals känns livet lite som "Groundhog Day", om någon mins den filmen. Nu är vi där igen, med hostande, snorande killar. Efter hjärtmottagningen i morse fick mormor rycka in igen. Det gick inte att köra Abbe till dagis. Jag tänkte skriva ett inlägg om hur det står till men så kom jag på att jag redan gjort det för ett tag sedan, så jag länkar dit istället.

Jag hoppas inte det påverkar mjölkprovokationen i morgon. Så att vi måste ställa in och återkomma senare.

Men det är ju en loop, eller?

Andra bloggar om: , , , ,

Återbesök.

I morse var Abbe och jag på hjärtmottagningen på återbesök för att göra ett ultraljud. Mäta, väga, av med tröjan och på med elektroderna. Och så halka runt med den där lilla scannern. Med hjälp av Teletubbies gick det faktiskt riktigt bra. Bara några små protester.

Hjärtat såg fint ut. Skönt. Och eftersom man inte kunde se någon vätska att tala om runt hjärtat, behövs inte längre den vätskedrivande medicin Abbe har fått sedan han opererades i oktober. En sak mindre att hålla reda på varje dag. Hej då, kissemedicin.

Men det bästa var ändå att vi ska inte på återbesök förrän om ett halvår. Inte för att jag ogillar hjärtmottagningen. Nej nej, de är jättetrevliga där. Men vi har aldrig haft så långa intervaller mellan besöken förut, och det blir liksom en markering.

Ett steg från det sjuka, mot det friska.

Andra bloggar om: , ,

20 januari 2008

Operation Mydal #2.

Nu ligger mina två små älsklingar ovanpå varandra och sussar. Inte direkt på varandra förstås. Det är en dryg meter luft mellan storebror som ligger överst och Abbe som är underst.

Våningssängen är ihopsatt. Med trälim som komplement till alla insexskruvar blev den ganska stabil trots allt. Och eftersom vi vitlaserade alla brädor innan jag skruvade ihop den ser den helt okej ut också. Nu ska jag bara modifiera den lite till innan den är helt klar. En planka i framkant så inte Abbe rullar i golvet och en annan liten grej jag funderar över. Jag ber att få återkomma i den frågan.

Betyg från killarna: Med beröm godkänt. Abbe ägnade en timme åt att klättra upp och ner för stegen till överslafen. Han var överlycklig. Jag var nervös.

Andra bloggar om: , , ,

Byggare Bob.

Puh. Värsta hantverkardagen börjar lida mot sitt slut. Efter att ha tillbringat söndagen spacklandes, slipandes och målandes i en källare på Montessoriskolan känner jag mig rätt mör nu.

Det är så med föräldrakooperativ. På gott och ont. För att få verksamheten att gå ihop och pengarna att komma barnen till nytta i största möjliga mån, krävs insatser från föräldrarna. Förutom ett par städdagar per år – då alla deltar – har man fördelat alla övriga uppgifter mellan familjerna. Diverse olika grupper finns, och jag (eller rättare sagt vi) ingår i något som kallas fixargruppen. Det vill säga, snickra, måla, bygga, laga och fixa.

På vårt Montessori går barn från ett-och-ett-halvt-åringarna på förskolan upp till sjätte klass. Nu behövdes nya grupprum i skoldelen. Egentligen finns en fixargrupp för skolan och en för förskolan, men eftersom det var ett rätt stort projekt och dessutom bråttom hjälptes båda grupperna åt. Om några år är det ju storebror som sitter i det där grupprummet. Konstigt.

Andra bloggar om: , , ,

19 januari 2008

Simma-skolan.

Idag var Abbes första dag i simskolan, eller "imma-ouan" som han kallar den. Jag skulle kunna skriva en hel roman om Vattenpalatsets hårresande prispolitik och ogina synsätt, men jag orkar inte det just nu. (Kanske borde överlåta det till MikeBike, det finns ingen som kan bli arg på ett så underhållande sätt som han)

Minisim kallas det för och bygger på lekar och sånger varvat med simträning. En förälder är också med i vattnet. Målet är att barnen ska bli vattenvana och kunna ta sig till kanten och upp om de ramlar i.

Eftersom operationer och allt annat hindrat Abbe från att börja tidigare, var han den enda nybörjaren i gruppen. De andra barnen verkade ha gått ett tag. Till att börja med ville inte Abbe alls. Han höll krampaktigt fast runt min hals och var överhuvudtaget inte intresserad av några övningar.

Simfröken – som inte kunde undgå att se Abbes ärr – undrade lite, och jag berättade. Vi kunde ta det lugnt och leka lite med vattenleksakerna, sa hon. "Det lossnar så småningom" bedyrade hon. "Jag visste inte att han var nybörjare, men det ska jag tänka på i fortsättningen" Jag som sett Abbe i armpuffar kasta sig handlöst från poolkanten när vi var på Kreta i somras vet att han älskar vatten. Men det kändes lite fånigt att börja förklara det, så jag log och sa "ja, det gör det säkert".

Efter ett litet tag blev Abbe varm i kläderna (eller rättare sagt engångsbadblöjan, eftersom jag lyckats glömma Abbes badbyxor hemma). Han tog tag i en "flytkorv" sköt iväg från kanten med ett litet ubåtsdyk och simmade fram till mig.

Fröken som såg alltihop skrattade och sa "Det behövs inga nybörjarövningar där inte"




Undervattensbilderna av Abbe och hans bror är tagna på Kreta i somras.

Andra bloggar om: , , ,

18 januari 2008

Framtidsfunderingar #2.

Läste på Allt om barn, om 11-årige Felix som bytte klaffar på "Abbes sjukhus" och skrevs ut redan nästa dag. Utvecklingen går framåt. Och då är det ändå några år kvar tills Abbe behöver en ny hjärtoperation. Hur gör man då? Är materialen och metoderna ännu bättre då?

Man kan ju alltid hoppas.

17 januari 2008

Framtidsfunderingar.

Det blir inte lättare precis. Föräldraskapet. Än så länge är killarna inte så stora, så nu handlar det mest om att ge dem trygghet, kärlek, mat och sömn. Och lite "unnis" (godis) på lördagarna.

Men sedan. Det lurar större utmaningar runt hörnet. Barnen ska utrustas med värderingar, en självkänsla värd namnet, empati och självförtroende. De ska kunna sätta gränser, våga bryta mönster och samtidigt kunna anpassa sig till situationen, då det behövs. I en hårdnande omgivning krävs att de orkar stå emot grupptryck och onda krafter. De måste våga stå för det de tror på, och lita på att de duger som de är.

Jag tänker ganska ofta på det här. Det är ett tag kvar tills de verkligen sätts på prov i de här färdigheterna. Det är jag medveten om. Men när orosmolnen mellan Abbes operationer skingrar sig – de som handlar om riskerna, om döden – tonar ett nytt upp, på sätt och vis mer skrämmande moln. Livet.

Jag vet att jag låter mörkare än Norén här, men allt känns så jävla osäkert ibland när jag tänker på Abbe och hans syndrom. Hur blir det? Han kommer ju att vara annorlunda, det kan vi vara säkra på. Men hur mycket? Kommer han att bli mobbad? För att han pratar konstigt. Eller för att han inte hänger med. Är det värre att vara lite annorlunda, eller mycket, så att det blir uppenbart?

Jag vet inte. Men jag tror att med en lagom portion självkänsla och självförtroende och Abbes (om jag får säga det själv) bländande charm kommer det att gå bra.

Som sagt. Det blir inte lättare precis. Föräldraskapet.

Andra bloggar om: , , , , ,

Det var kul så länge det varade.

Tänkte igår att nu har vi faktiskt varit friska i drygt två veckor. Vad härligt.

Nu hostar Abbe. Snorar och hostar.

Då kör vi igen. In i dimman.

16 januari 2008

A-apphf, aa-a ihssa.

Ikväll bakade jag pizza. Då är jag kung. Abbe älskar "ihssa", storebror likaså och det blir extra roligt när jag serverar dem och bryter på låtsasitalienska. "Vårsågooda, Abbe speciaale, pronto pronto"

I vanliga fall får Abbe bara pizzabröd med tomatsås, eftersom han inte tål mjölk. Men han har ju själv testat sin allergi med choklad tidigare och verkat må bra, så idag fick han lite ost på pizzan. Inget har hänt ännu, i alla fall. Och på tisdag ska han till doktorn och göra en kontrollerad mjölkprovokation. Efter det vet vi. Tänk om han vuxit ifrån mjölkallergin, så vi kan skriva av något från listan.

Under den bråkdelen av en sekund som både mamman och jag tittade åt ett annat håll tömde Abbe en halv burk oregano över sin lilla pizza. Jag försökte skrapa av bitarna så gott det gick och sa "Varsågod, nu får du äta din pizza full med oregano. Vi får se om du gillar den"

Abbe svarade glatt: "Yaaaa, ull anu", och åt upp.

Andra bloggar om: , ,

15 januari 2008

Dagens tecken: Kulor.



Apropå kulbanan jag nämnde häromdagen. Det här tecknet behöver Abbe kunna. Han säger i och för sig "mera kulor" när vi bygger banor, men det låter "nea euor". Jag fattar, men med kultecknet kanske andra gör det också.

Jag förstår dessutom att när när jag kommer hem från jobbet och Abbe lycklig möter mig i hallen tjoandes "inna innon", så menar han "bygga kulbana".

Det är på sätt och vis lite mysigt med ett alldeles eget språk, men inte så praktiskt.

Laz D.

Jag har alltid gillat hip hop. iPoden är full av både svensk och utländsk rap, trots att jag säkert passerat den övre åldersgränsen i målgruppen för länge sedan. Senast jag var på Trägårn och lyssnade på Timbuktu kände jag mig som om jag kunde varit farsa till de andra som var där. Och för något år sedan smög jag mig in på ungdomsområdet på Göteborgskalaset för att spana in Latin Kings. Spelar roll. Jag tycker det är grym musik helt enkelt. Det verkar förresten ha smittat av sig både på Abbe och hans bror.



I alla fall. Kolla den här killen. Jag blir skitglad när jag ser detta. Han är stenhård och har hur mycket cred som helst. Det som gör mig så där extra lycklig är att Laz D, som han kallar sig, gör sin grej trots en många gånger fördomsfull värld. Laz D har nämligen Downs syndrom. Inte arketypen för en homeboy, men det skiter han i. Han rappar iskallt, trots sitt talfel. Han är först och främst musiker. Inte mongolid.

Respekt!

Andra bloggar om: , , , , ,

14 januari 2008

Koffeinkickar.

Det är inte alltid man är sådär genomtänkt som man skulle önska. Förutseende, smart och välplanerad. Nej, allt som oftast tänker man sig inte för överhuvudtaget, utan drabbas hårt och obönhörligt av sin egen klantighet. Det fick jag erfara häromkvällen, när jag skulle bjuda barnvakterna på kaffe.

Mormor och "morfar" hade passat killarna efter dagis och skulle åka direkt från oss till Göteborgsoperan för att se på My fair lady. Jag fixade cappuchino till dem och mig och fick vid tillverkningsprocessen en dubbel espresso över. Abbe som älskar espresso kom springande och tjoade "Ammi affi" samtidigt som han gjorde tecknet för kaffe jättefint. (Håll två knutna nävar över varandra och veva som en gammal kaffekvarn, eller som en svängborr.)

Jag smälte som glass i solen. Det är klart att han får den som blev över, tänkte jag, hällde socker i och ställde fram den på hans plats. Abbe svepte sin dubbla espresso, ställde ner koppen med ett klonk, ett leende och en finfin kaffemustasch. "Nea affi", sa Abbe. "Nej, nu räcker det", sa jag. "Det är dags att sova nu, gubben".

Det var just den lilla detaljen.

Klockan var strax efter sju. En dubbel espresso i en trettonkiloskropp. Räkna med åtminstone två till tre timmars sprallvaken, överprillig fnissnisse.

Bara så du vet, om du tänker leka barnbarista till Bolibompa.

Andra bloggar om: , , , ,

13 januari 2008

Operation Mydal.

Mina två små killar är snart inte två små killar längre. Jo ett litet tag till. Men de växer, tar mer plats och samlar med tiden på sig otroligt mycket saker. Vi försöker skänka till vänner med småbarn, till förskolan, gallra ut och slänga saker som gått sönder och sådant som de inte leker med längre. Men ändå växer högarna. Snacka om I-landsproblem.

Lekarna tar mer plats, än så länge. När jag ser på storebror har jag en känsla av att han snart inte behöver mer yta än vad en dator tar upp. Herregud, vad de lär sig snabbt. Men än så länge kan man stundtals locka med Brio-järnväg, Lego och kulbanan från Universeum (världens bästa leksak). Abbs trehjuling gör nytta för hans träning och Blixten McQueen-bobbycaren likaså.

I alla fall. Vi måste bygga ut. Idag delar Abbe och brorsan rum. Det är helt okej och rätt kul för dem tror jag, men rummet är för litet. När sängar och förvaringsmöbler tagit sin beskärda del av ytan blir det inte många kvadrat kvar att leka på. Med resultatet att ovan nämnda leksaker är utspridda i köket, hallen, vårt sovrum och alla husets övriga ytor.

Arkitekten har ritat, vi funderar och allt ser väldigt spännande ut. Men innan bygglov är klart och schaktningen och snickrandet sätter igång lär det gå ett tag. Tror inte vi har vårt "nya" större hus förrän om tidigast ett till två år. Och lekyta-problemet är akut.

Temporär lösning: våningssäng.

Efter att ha kollat runt på diverse ställen hamnade vi som vanligt på IKEA. Det är bannemig otroligt hur de kan hålla sina priser. Okej, sängen vi köpte kändes i ärlighetens namn rätt vinglig, men med trälim och ett par skruvar i vägen kommer det bli kanon. Den ska ju vara just temporär. När utbyggnaden är klar får killarna var sitt rum, och behöver var sin säng. Då åker den här. Fram tills dess ska den få hjälpa oss att trolla fram lite golvyta att leka på. Men hur fan kan man tillverka en våningssäng för 595 spänn?!

Andra bloggar om: , , , , , ,

Dagens tecken: Läsa.


Som att läsa något man skrivit i handen. Och på samma gång vicka den åt höger och vänster.

12 januari 2008

Heja Abbe 4 n00bz!

Den börjar bli ganska omfattande nu. Trehundrafyrtio inlägg. Jag undrar hur många ord det är? Eller hur många bokstäver? Ska man läsa bloggen från första bokstaven tar det nog några timmar.

Helst vill jag ju det. Att du ska börja helt från början och läsa ända hit. Om du inte redan gjort det förstås. I så fall, om du läst allt, har du hela bilden. Du vet hur det kändes när allt vändes upp och ner en dag i mars 2005. Du har varit med på alla svängar till sjukhuset, alla provtagningar, undersökningar och operationer. Du förstår förmodligen mina ledsna och oroliga stunder, men också alla de underbara ögonblicken av lycka. Och du vet vilka guldklimpar jag snackar om (helt objektivt). Abbe och hans bror.

Men jag inser naturligtvis att om du är ny här, så läser du kanske inte allt från början.

Därför har jag gjort en sammanfattning i menyn längst till höger. Den blev inte heller så kort, men istället för alla 340 inläggen innehåller den 47 st utvalda. De borde ge en hyfsad bild av Abbes första två och ett halvt levnadsår.

Andra bloggar om: , , , , , ,

11 januari 2008

Maria, Dermot, Anne och Tony.

I kväll började dansspektaklet på fyran igen. Ett knippe kändisar ger sig i kast med danser de flesta av oss aldrig skulle komma på tanken att prova. Vi zappar lite mellan "Let's Dance" och "På spåret", min fru och jag.

Jag kommer att tänka på ett tillfälle från förra säsongen av dansprogrammet. Vissa fredagkvällar fick storebror vara vaken lite längre. Lite extra fredagsmys framför Let's Dance medan lillebror Abbes lott var att sova tidigt.

En dag skulle det dansas samba. Storebror var tre år. Men hans dom var hård:
– Äh. Det här liknar ju inte samba. Det ser mer ut som glitter och glamour.

Andra bloggar om: , , , ,

10 januari 2008

Knasiga knoddar.



Det här är mina söner. En badar och en ska sova.

–Pappa, titta på mig. Jag har skägg och lång lugg. Ta ett kort nu.
–Okej. [klick]

– A-aahpf, neeea em. En, åå, ee, å. A-aahph amaa. (≈Pappa, mer napp. En, två, tre, två. Pappa kamera)
– Okej. [klick]

Har jag gjort dem?

Andra bloggar om: , , ,

09 januari 2008

Dagens tecken: Älska/tycka om.



(Psst...storebror...jag älskar dig. Och dig med, Abbe.)

Rödeby.

Jag ser på nyheterna rapporteringen från Rödebyrättegången, och det gör ont i mig. Hur fan kan det bli så här? Hur kan det gå så långt?

Det är naturligtvis fruktansvärt tragiskt att femtonåringen inte lever längre. Jag lider med hans föräldrar. De har förlorat ett barn oavsett hur grym han må ha varit mot 50-åringens familj.

Men jag har inte svårt att förstå den 50-åriga pappans agerande. Jag äger inga vapen och kan inte se mig själv med en hagelbössa i handen. Har överhuvudtaget ingen tilltro till våld som lösning på några problem. Men ändå.

Jag är pappa. Och precis som 50-åringen, pappa till ett handikappat barn. Att år efter år behöva se på hur det här gänget trakasserar sonen, vandaliserar familjens egendom, smädar, hotar och uppviglar till att utrota handikappade från jordens yta. Allt medan polisanmälningar inte leder någon vart.

Som sagt, jag kan identifiera mig med pappan. Inga problem. Jag skulle förhoppningsvis inte gjort det han gjorde. Men jag har inga problem att förstå det.

Andra bloggar om: , , ,

Soul food.

– Vet du vad?, sa storebror till mig ikväll.
– Näe, sa jag.
– Du är den gosigaste pappan man kan ha.

Om han bara visste. Om han kunde ana hur hjärthoppande lycklig jag blev av de små orden, hur varm i hela själen han gjorde mig, så skulle han säga det oftare.

Men å andra sidan. Den här gången kommer att räcka länge.

Andra bloggar om: , ,

08 januari 2008

Lilla avdelningen.

Till hösten är det egentligen dags för Abbe att flytta från lilla avdelningen på förskolan, till den stora. De andra barnen i hans årskull gör det. Året man fyller tre går man inte på småbarnsavdelningen längre. Då är man stor. Eller snarare, man är inte liten längre.

Men Abbe ska få stanna kvar ett tag till. Det tycker jag känns jättebra. Han får vara kvar med de mindre barnen en termin, till att börja med. Sedan får vi se.

Jag är skitglad för att man tänker så här på Abbes förskola. Vi har i tillsammans med personalen på dagis och rektorn snackat om vad som är det bästa för Abbe. Vad han har mest glädje och nytta av. Och jag är övertygad om att det här är det bästa.

Gruppen är mindre. Abbe får chansen att utveckla sitt tal lite mer (i den mån det går). Tempot är lite lägre och hans fysiska nivå blir mer som de andra barnens. Han har ju lite att komma ikapp efter operationer och låg syreupptagning hans första två och ett halvt levnadsår.

Jag förstår att det kanske kan låta lite omvänt det här. Men jag tror det blir perfekt.

Andra bloggar om: , ,

06 januari 2008

Best of.

Jag har fått en utmaning igen. Det finns många av dem i bloggosfären har jag märkt. För att det är kul, för att folk ska ha något att skriva om, för att få många länkningar, eller för att det blir ett sätt att lära känna varandra? Jag vet inte riktigt, men många blir det.

Man behöver förstås inte vara med på alla. Jag funderade rätt länge när jag fick den första. Heja Abbe är ju en kronologisk berättelse, med ett tämligen smalt tema. Passar det att bryta av och skriva om något helt annat? Något som inte har med Abbe, hjärtfel och kromosomavvikelser att göra. Eller blir det konstigt? Men efter att ha tagit mig igenom ett par utmaningar tyckte jag att det funkade, och dessutom var lite skoj.

Den här gången handlar det om att välja ut fem favoritinlägg från min egen blogg. Tjenare. Hur ska jag kunna recensera mig själv? För det första har jag aldrig skrivit förr, innan jag började med Heja Abbe. Hur ska jag kunna avgöra vad som är bra eller inte? Jag tycker ju allt är okej, och kass. På samma gång. Nöjd och självkritisk.

Och så var det där med blogens karaktär. Smal. Kronologisk. Går det att lyfta ut några inlägg? Alla hänger ju ihop på något vis. Jag gör ju inte fristående nedslag i vad som faller mig in. Inte så mycket i alla fall. Det handlar ju om Abbe för det mesta.

Men okej då. Jag provar. För att det är kul. Här kommer fem inlägg, kanske inte för att de är de bästa, men för att de representerar mig och bloggen.

1. Mitt allra första inlägg. För att det är det första, och för att det sammanfattar hur chockade vi var. Så chockade att Abbe fick världens mest passande namn, av bara farten.

2. Är allting relativt? För att det sätter fingret på något jag ofta möts av.

3. Två inlägg som filmer istället för texter. För att de visar saker som jag tyckte var väldigt svårt att sätta ord på. Hur det känns att se sitt lilla barn medvetslös, uppkopplad till allsköns teknik. Och hur det känns att se samma barn på fötter efter bara några dagar.

4. Själva inlägget är inte så strålande. Egentligen bara ett mejl jag citerat, som någon annan skrivit. Men jag tror nästan aldrig att jag varit så stolt tidigare. Att jag kunnat göra skillnad. Kanske mellan liv och död. Rysligt mäktigt.

5. Så här vill jag gärna se på saker och ting. Ledsam orsak, komisk verkan. Mitt i all skit, allt jobbigt, finns alltid strimmor av ljus. Alltid något att skratta åt, även om halsen klumpas och ögonen tåras. Va fan, livet är ju kul.

Puh. Mission accomplished.

Nu är det din tur Elizabet. Och Camilla. Och Idépappan. Och hemliga pappan.

Lillgammalt om kung Bore.

Idag kom vintern på snabbvisit hos oss. Gubben tö har redan tagit över kommandot och gör sitt bästa för att förvandla världen till en gråsvart gegga. Men innan dess snöade det finfin minussnö hela natten och när vi tittade ut i morse var omgivningarna täckta av en decimeter vit glädje.

Storebror suckade lite och sa: "Det var då för väl att det blev lite vinter till slut"

Det märks att han ska fylla 73 år i slutet av januari. (Eller, var det fem?)

Andra bloggar om: , , , ,

Dagens tecken: Dansa.


Tecknet för dansa känns inte så svängigt direkt. Lite som en stel kostymfarbror som försöker dansa disco på firmafesten.

05 januari 2008

Break dance battle.

Häromdagen träffade Abbe och brorsan sina kusiner A och J. Det var av dem killarna fick var sitt Ey-oy (Gameboy). De är några år äldre och såklart väldigt spännande att leka med. Samtidigt är kusinerna världens goaste och tar alltid hand om sina små släktingar.

Kusin A och kusin J har båda gått och dansat street dance i några år och blivit riktigt duktiga. För ett år sedan ungefär, då Abbe var drygt ett och ett halvt år gammal var vi där och hälsade på. Kusinerna visade några grymma moves för en mäkta imponerad storebror. Speciellt så kallade "freeze", när man stannar upp och låser kroppen i en cool pose.

Kusinerna – som verkligen kunde sin sak – levererade den ena stenhårda posen efter den andra. Storebror försökte hänga på. Sprang fram, hoppade runt lite, och stannade i någon position som kändes tuff. Han kanske inte hade dansat trucker-kepan av någon B-boy från Bronx, men det var bra nog.

Efter att Abbe studerat de andra killarna ett tag, bestämde han sig för att visa var skåpet skall stå. Han gick med bestämda steg helt sonika in på dansgolvet. Ställde sig med raklånga ben, böjde sig fram, satte huvudet i golvet och släppte båda händerna.



Alla gapskrattade, Abbe var skitnöjd och gjorde med glädje om sin aldeles egen "freeze" så många gånger publiken önskade. Och om ryktena stämmer så tränar ortens streetdansare än idag på att göra en äkta "Abbe head stand".

Den är inte lätt.

Andra bloggar om: , , , ,

Nattamat.

Jag har sagt det förut, jag säger det nu, och jag kommer garanterat att säga det igen. Det har varit ett rent helvete att få Abbe att äta tillräckligt. Jag är säker på att om du har hjärtebarn själv, så vet du vad jag pratar om. De är sådana bara. Det finns diverse olika orsaker till det men ingen riktig universalförklaring.

Nåväl. Numera går det faktiskt bättre. Det är fortfarande inte lätt, men det går att mäkta med i alla fall. Med tålamod, tid och många avledningsmanövrar kan man peta i honom rätt okej med käk.

Men vi har behållit en välling på sen kväll/förnatt, för säkerhets skull. Så att det ska bli tillräckligt på dygnet. Den dricker han i princip sovandes och då brukar han i allmänhet inte bjuda på så mycket motstånd. Eftersom jag är den kvällspigge men morgontrötte i familjen, i motsats till mamman, har det liksom blivit mitt jobb att servera den vällingflaskan. Han brukar få den mellan elva och tolv på kvällen.

Men så i går kväll. Jag vet inte varför men jag var så himla trött. Jag somnade framför TV:n strax efter tio. Vaknade till vid halv två samtidigt som min fru och frågade om hon matat Abbe. "Nej, min vi kanske ska hoppa det idag då. Han har ätit rätt bra idag", sa hon. Sagt och gjort.

Klockan kvart över tre kom beställningen. "En välling till bord ett, tack"

Har mamman berättat alltså. Jag sov.

Andra bloggar om: , , , ,

03 januari 2008

Mymlan utmanar.

Mymlan har lagt ut bra låtar med grupper som börjar på A, B, C och så vidare. Hela alfabetet. Eller i alla fall nästa hela alfabetet. När hon kom till R bjöd hon in andra att medverka. Som en slags stafett. Och nu har jag fått en bokstav. Dubbel-fucking-W. Skitlätt?!

Typiskt att man ska komma med i leken på en så svår bokstav, tänkte jag. Rickard Wolf, Wu Tang Clan och W.A.S.P. var de enda som dök upp i mitt huvud. Inget lockade.

Men när jag funderat ett tag insåg jag att det finns en herrans massa W-artister. Freddie Wadling, Tom Waits, Wilmer X, The Weathergirls, Wet Wet Wet, Wille Craaford, Willie Nelson, Stevie Wonder och så vidare.

Eftersom jag diggar Bob Marley låg The Wailers nära till hands. Men utan Bob? Njae. Wild Cherry har såklart gjort en riktig discoklassiker med sin "Play that funky music". Kanske den? Eller något med Wham!, åttiotal är ju kul. Nej nu vet jag. "Gone till November" gillar jag. Med Wyclef. Eller?

Men så satt den plötsligt. Det är fanimej en av de bästa låtar som gjorts. Här i en liveversion.


Paul Weller (fd The Jam) "Wild Wood"
(får man extrapoäng för att det är två w i titeln med, Mymlan?)

UPDATE:
Jag glömde också skicka vidare. Och vilken underbar bokstav de får: X. Varsågoda Ulrika, Alvas pappa, Lotten, Jonas och Annika.

Andra bloggar om: , , ,

Dagens tecken: Sjunga.

Släng dig i väggen, Peter Jöback!



Abbe älskar att sjunga. Speciellt på kvällen när det är dags att sova. Den här låten har varit lite av en favorit på sistone, oftast med tecken till. Jag tror han tappade konceptet när pappa filmade. Fixade inte rörelser, sång, text och kamerablickarna på en gång.

Som Idol-Andreas när han skulle göra Gloria Estefans "Conga".

Andra bloggar om: , , , , , , ,

Ursäkta röran, vi bygger om.

Jag tänkte att det skulle bli mer överskådligt med två sidokolumner. Så att man slipper scrolla så när man ska till olika länkar och menyer.

Dessutom funderar jag på att göra någon slags lista med ett antal inlägg som sammanfattar tiden från dagen då Abbe föddes och fram till nu. För de läsare som är nya. Så man slipper läsa hela bloggen för att få en bild av läget (inte för att jag inte vill det, men det kanske är lite mycket begärt).

I alla fall. Jag är inte så säker på att det blir bra. Blir det rörigt så här? Eller var det bättre innan? Jag testar mig fram lite. Vad tycker du?

Andra bloggar om: , ,

02 januari 2008

Dagens tecken: Förskola.



Det gick hyfsat på dagis trots allt. Abbe var ganska nöjd fram till tretiden, då han började ropa efter mamma eller mormor. Men halv fyra skulle ändå mamma hämta. Det får vi betrakta som godkänt tycker jag.

Nytt år, nya insatser.

Får man önska sig något av 2008, måntro?

I så fall vore det inte dumt med ett år utan operationer för Abbe. Eller någon annan i familjen, för den delen. Vartannat år kanske räcker. 2005 blev det två hjärtoperationer, medan 2006 var förskonat från kirurgiska ingrepp. Må Abbes hjärta hålla de genomsnittliga sju åren man pratat om. Så han får lov att växa lite i fred.

Och låt honom slippa njuroperation detta året. Ja. Det står också på dagordningen. Abbe har ju bara en njure. Läkarna har sagt att de ska ta bort den lilla resten av njuren på andra sidan. Den som aldrig utvecklades. Men vad sägs om nästa år, kanske?

Gommen ligger eventuellt också illa till för operation. Men det kommer lite senare i livet om jag fattat rätt. Abbe måste först bli gammal nog för att kunna genomgå utredning, med bland annat röntgenfilmning och filmning med fiberoptik via näsan medan han pratar. Och de är väl ett tag till dess, tror jag.

Att önska sig ett år utan sjukhus vore ärligt talat riktigt puckat. Så mycket har jag insett. Abbe behöver sina regelbundna besök hos logopeder, kardiologer, ortoptister, sjukgymnaster och allt vad de heter. Jag har vant mig nu. Det ska bara göras. Och ärligt talat skulle man nog känna sig lite otrygg utan skyddsnätet.

Men ingen operation 2008, va? Om man får önska.

Andra bloggar om: , , , , ,

Inskolning nummer tre?

Först skolade vi in Abbe på förskolan. Det var i augusti någon gång, och tog lite drygt tre veckor. Han gick där någon månad, och han med knapp marginal bli varm i dagiskläderna. Så var det operationsdags.

Efter att ha varit borta mer än han varit där var det dags för ny inskolning i början av december. Det gick lättare den här gången. Tog bara fyra, fem dagar.

Efter ett par veckor kom förkylningsvågen. Det ena avlöste varandra, hosta, snor, magsjuka, hosta, snor och så vidare. Och så var det juluppehåll.

Idag började vårterminen. Än en gång efter längre frånvaro än närvaro. Och jag lämnade en gråtande Abbe på dagis, stålsatte mig, och åkte där ifrån.

Än har de inte ringt. Jag vågar hoppas.

Andra bloggar om: , ,, ,

01 januari 2008

Tidsoptimism.

I morgon är allt som vanligt igen. Men med en totalt naiv optimism, tror jag varje år att mellandagarna är någon slags evighet. Är det inte märkligt?

I mellandagarna skall jag göra det, och det där, och så ska vi passa på att göra det. Och så ska jag bara njuta. I mellandagarna. Men herregud, det är ju bara några futtiga dagar. Medan man städar upp allt papper efter julklappsutdelningen och planerar förrätten till nyårsmiddagen, swooshar de förbi. Mellandagarna.

Nu var vi visserligen på en energipåfyllande och revitaliserande tripp till Köpenhamn. Det är sant. Men i övrigt så har jag fasen inte gjort något av allt det där som jag tänkt. Precis som de tidigare åren. Liksom som under de oändligt långa semesterveckorna, då man har hur mycket planer som helst, som man inte hinner med. Att man aldrig lär sig?

Andra bloggar om: , , , ,

Gott nytt år.

Jaha. Så var det nya siffror att komma ihåg. 2008. Tvåtusenåtta. Eller kanske nollåtta?

Tänk den som föds i Stockholm den åttonde augusti i år. En nollåtta, född nollåtta nollåtta nollåtta. Vad enkelt på något vis.

Andra bloggar om: , , ,

Saltlånga

Ett litet jultips så här i efterhand. Saltlånga.

Hemma hos killarnas mormor äter vi inte lutfisk. Bra tycker jag, för jag har lite svårt att förlika mig med konsistensen. Men istället för torkad, lutad långa så käkar vi torkad, saltad dito. En bohuslänsk tradition.

Mycket godare. Salt och betydligt torrare i konsistensen än sin lutade kollega. Prova det.

Andra bloggar om: , , ,