Vi bakade pepparkakshus, killarna och jag. Eller rättare sagt killarna bakade pepparkakor med mamman och jag satt med ritningar och skalpell och försökte skära ut ett skalenligt fritidshus i pepparkaksdegen.

Föreställ er huset på bilderna här ovanför. Tänk er väggar av liggande limträbalkar istället för pepparkaksdeg. Trä som är behandlat med järnvitriol så att det fått den där vackra grå kulören. Fönsterpartierna vita, svarta eller kanske grå, klädda i aluminium för att slippa måla om varje år. Och så får ni tänka er bandplåt på taket istället för Non-Stop.

När ni ändå är igång och fantiserar vill jag att ni försöker föreställa att huset står på berget på Bohus-Björkö i Göteborgs norra skärgård. Hörnet med de stora fönstren under taket vetter ut mot havet i väster och det är knappt hundra meter Bohusgranit mellan huset och vattnet.

Sådär ser vår nya dröm ut. En dröm som faktiskt ser ut att kunna gå i uppfyllelse. När våra ogina grannar satte stopp för våra planer på att bygga ut det hus vi bor i för ett tag sedan, började vi fundera på alternativ. Vi tittade helt enkelt på husannonser för att hitta något ställe som var större, och förhoppningsvis med bättre grannar.

Drömmen om ett ställe vid havet fanns, men orimligheten med de vansinniga priserna har slagit ner oss vid varje försök. Så dök den upp. Den omöjliga tomten på mammans barndomsö. Ön där dessutom mormor bor. En liten smal tomt som inte går att bygga på, åtminstone inte om man ska ha ett normalstort hus, gjorde att intressenterna föll bort en efter en och priset höll sig på en överkomlig nivå. Men ett litet hus då? Ett fritidshus?

Och på den vägen är det. Tomten är vår, och bygglovsansökan är inlämnad. Håll tummarna för att grannarna på Bohus-Björkö är bättre, så kanske vi har vårt lilla fritidshus snart.

I större skala och andra material än pepparkaksdeg.

Nämen titta 1:
Nu har bannemig Fredrik bokat konserthuset och biljetterna säljer på i fint tempo. Nu ska vi fylla den där lokalen. 1247 platser, det fixar vi! Och inte nog med att Fredrik visar att det går att uppfylla drömmar om man bara vill. Pengarna för biljettintäkterna går till Drottning Silvias Barnsjukhus, vilket jag tackar extra mycket för efter som vi hänger där jämt och ständigt.

Klicka här för att boka biljetter, det är en perfekt julklapp. Fuck off nu kör vi, som Petter skulle sagt.

Nämen titta 2:
Jon och Mio får åka till Rhodos. Och det mycket tack vare er. Fattar ni hur mäktigt det är? Kolla på den här lilla filmen där de båda tackar er för alla röster. Då förstår ni att ni gjort precis rätt.

Abbe är magsjuk. Han har kräkts hela natten och halva dagen idag.

I morgon är det precis ett år sedan som de opererade Abbes gom för att försöka förbättra hans chanser att kunna prata bättre. Några av er kanske minns hur dramatiskt det blev natten innan inskrivningen. Abbe kräktes halva natten då också. Men bortsett från att vi trodde hela operationen skulle få ställas in var det egentligen inget konstigt med det. En magsjuka liksom.

Om man inte tittar ytterligare ett år bakåt i bloggen.

Eller om man backar två år till.

Det ringde en producent från Sveriges Radio idag. De frågade om inte Jason och Martina kunde få prata lite med mig om min låtönskning och min blogg. Ok sa jag, och fick en puls på 250 bpm ungefär. Så här lät det i alla fall.



PS. Nu uptäckte jag att det ligger en ljudlänk till samtalet här på Musikhjälpens hemsida. Passa på att önska en låt du också, det står på sajten hur man gör.

Imorgon eftermiddag klockan fem sparkar det fantastiska projektet Musikhjälpen igång igen.

Jason "Timbuktu" Diakité, Nour El-Refai och Martina Thun låser in sig i en glasbur på Gustav Adolfs torg i Malmö och sänder non stop i P3 och på webben i sex dygn. Vi, du och jag, önskar låtar och skänker samtidigt pengar till Radiohjälpen. (Läs här hur du man gör.) Tema för insamlingen är i år "Barn är inte till salu".

Jag har önskat en låt som på sätt och vis passar väldigt bra in på årets insamlingstema. Men framförallt en låt vars text betyder mycket för mig personligen. Ni som hängt med ett tag vet vilken.

Det är så lätt att gå ner sig i orosträsket, att molnen hopar sig och allt blir sådär mörkt. Jag gör det också emellanåt även om de flesta som känner mig nog skulle säga att jag är näst intill korkat optimistisk. Jag försöker tänka att allt kommer gå bra, allt kommer bli fint både för Abbe och hans bror. Men så ibland. Fan.

Det finns ett tryck från samhället, från människor som du och jag. Man ska vara på ett visst sätt, prata på ett visst sätt och göra vissa saker för att passa in. Man måste prestera för att hänga med och den som är annorlunda hamnar lätt utanför. Det kan vara svårt nog för var och en, hur är det då inte för någon som är född med lite andra förutsättningar än de flesta av oss?

Till stor del hänger det på mig. På Abbemamman och mig. Det är vi som ska bygga starka individer av killarna. Det är vi som ska se till att Abbe känner sig trygg nog att stå över idioter som gör narr av hur han talar eller hur mycket han orkar. Det är vi som ska ge honom självförtroende nog att utmana sina svagheter. Det finns inget jag hellre vill än att han och hans bror ska få leva fina, långa och lyckliga liv. Jag vill lära dem att dansa. Om jag får nåt att säga till om så ska de dansa på min grav.

Jag har önskat Bo Kaspers Orkesters "Dansa på min grav". Önska en du också vetja.

Vi tecknar inte så mycket längre. Eller rättare sagt vi tecknar egentligen inte alls numera. Eftersom det är mycket lättare att förstå vad Abbe säger sedan operationen känns inte behovet så stort. Det finns mycket kvar att arbeta med, och frågan är om Abbes tal någonsin kommer att bli helt perfekt – med eller utan fler kirurgiska ingrepp – men han gör sig åtminstone förstådd nu.

Det svåraste när vi tecknade var att hålla igång det. Abbe förstod ju vad vi sa ändå. Grejen var att vi behövde teckna för att Abbe skulle lära sig tecknen, så att han kunde använda dem för att vi skulle förstå vad ha sa. Är ni med? Det var väldigt lätt att glömma komplettera vårt tal med tecken.

En sak som gjorde det extra svårt var att jag aldrig kom ihåg tecknen när jag behövde dem. Jag pluggade och pluggade och när jag behövde ett tecken så nog sjutton var det inte något av de jag hade pluggat. Vi satte upp lappar i hela huset med tecken, jag försökte nöta in och hålla det igång genom att lägga upp dagens tecken här på bloggen men det var svårt ändå. Man skulle haft ett litet uppslagsverk som man alltid hade på sig.

Och halleluja! Nu finns appen RitadeTecken™. Det är ett företag som heter Mindglowing som byggt appen och jag ställer mig upp och applåderar åt initiativet. Detta är en guldgruva för alla föräldrar som kämpar med att lära sig att använda TAKK (Tecken som Alternativ och Kompletterarnde Komunikation).

Man kan bläddra och söka bland tecknen, göra sina egna grupper, markera sina favoriter och se historik över vilka tecken man har tittat på. Alltihopa behändigt i telefonen. (Under förutsättning att man har en iPhone då förstås, men ni har väl fattat att jag är Apple-fan redan)



Finns att köpa på iTunes. Önskar den hade gjort det för tre år sedan.

Tänk om det var så enkelt.
Då skulle jag aldrig behöva riskera att trampa på vassa Legobitar.
Alla vantar skulle komma med hem igen och barnen skulle aldrig bli sjuka efter besökstid.
Om det var så enkelt skulle jag slippa dåligt samvete för att mina barn är de enda som är kvar efter klockan ett på fritids dagen innan julafton.
Tänk.
Om det var så enkelt.
Då skulle det jag åkt till IKEA för finnas i lager, och vabba via webben skulle fungera smärtfritt.
Om det var så enkelt skulle sängen vara torr när Abbe sov utan blöja, och blöjan våt när han sov med.
Tänk.
Om det var så enkelt skulle jag orka hur mycket som helst, utan att bli yr i huvudet och få pip i öronen. Mitt tålamod skulle aldrig tryta och alla saker jag planerat skulle bli gjorda.
Tänk om det var så enkelt.
Då skulle ingen retas för att någon var annorlunda och alla hjärtan skulle vara hela från början.

Men livet är inte så enkelt.
Så enkelt är det.

Jon och hans son har aldrig varit utomlands. Kanske för att det är lite krångligare när man har en rullstol med sig, eller kanske för att det aldrig blivit av helt enkelt.

Men nu är det som så att Apollo har en tävling. Vinnaren får får åka till Rhodos och dessutom skriva en recension om resan. Jon och hans grabb har chansen, men han behöver typ tusen röster till för att vinna. Och ni är ju typ några tusen om dagen som tittar in här hos Abbe och mig. Jag vill gärna läsa Jons recension och hoppas att ni vill det med.

Klicka på den här länken och rösta. Gärna varje dag tills på Söndag. :)

Kom igen så skickar vi Jon och Mio till Rhodos!

Min fru pratar julklappar med killarnas kusin.

– Nå, har du gett någon önskelista till tomten?
– Nä, jag gav min till mormor. Det funkar mycket bättre.

Det har varit läkarstämma i stan. Och gissa vem Sahlgrenska Universitetssjukhuset tapetserat sin monter med?

Klicka här om du vill läsa tidningen.

För första gången har killarna paketkalender i år. Mamman fick ett ryck och köpte fyrtioåtta små presenter som vi slog in i paket och hängde upp på ett snöre.

Storebrors ögon. Ni skulle sett dem. Han hade knappt vaknat och gnuggat gruset ur dem när han fick se alla paket på väggen. Han gnuggade ögonen, de glittrade och han gnuggade dem igen. Som att han inte trodde riktigt på vad han såg. Och så glittrade de igen. Jag tror knappt jag har sett så trötta och så glada ögon tidigare. Inte på samma gång i alla fall. Och inte samma ögon.

Som sagt. Det är första gången vi gör paketkalander till barnen. Men det är andra gången jag gör en.

Killarna sitter och bläddrar i en av alla leksakskataloger som ramlat ner i brevlådan på sista tiden. Vi har fått inte mindre än fyra stycken olika. Abbe och storebror har läst dem fram- och baklänges minst hundra gånger, drömt, pekat och önskat.

– En sån önskar jag mig, pappa. Och den. Och en sån vill jag ha. Och den önskar jag mig.
– Men den där är ju jättedyr vännen.
– Meh, vi betalar ju inte! Vi får ju det av tomten.

– Hej pappa, jag har dansat tryckare!!

Det var en sprudlande liten sjuåring som kom springande mot mig när jag hämtade honom från klass 1-3A:s disco. Glad, stolt och lite generad på samma gång. Han hade nyss fått uppleva, för första gången, hur det känns att kramas och röra sig till musik på samma gång.

– Och så har han pussats, fyllde en tjej i snabbt.
– Nämen vad mysigt killen, har du det? sa jag, som knappt hunnit in genom dörren. Vilket bra disco, va?

I bilen på vägen hem från discot berättar han hur kvällen börjat med att det bara var alla tjejerna som dansade. Killarna lekte jage. Sen var de flesta i klassen med på limbo, och någonstans i mitten av kvällen började killarna också dansa så smått. Tänk, det har inte hänt så mycket på den fronten sedan min tid alltså.

– Och så lekte vi Lady och Lufsen och jag pussade "T".
– Hur gör man det? Jag menar hur gör man den leken?
– Vi hade såna där elefantsnören (dvs godissnören) och så åt man från var sin ände tills man pussades.
– Jahaa, så menar du. Det var ju en bra lek. Men vem skulle du helst vilja pussa i klassen då?
– Helst skulle jag vilja pussa *piiiiiiiip*, svarade storebror ärligt.

Vi snackar vidare om hur kvällen varit och jag får höra om ryska posten och ännu en puss. Killarnas mamma som kom dit lite innan discot var slut, eftersom hon skulle städa efteråt, berättar om hur hela leken var mycket trevande. Det valdes åtskilliga "handtag" och "klappar" innan någon vågade sig på ett "famntag".

Storebror fick ett "famntag" och det blev hans tur att gå ut och knacka på dörren. Efter att fått välja i blindo mellan den, den, den eller den personen valde han slutligen en. Det blev "K", en tjej i trean. "Handtag, famntag, klapp eller kyss?" Storebror tvekade inte en sekund. "Kyss" sa han, och klassens alla tjejer skrek i falsett som på en Håkan Hellström-konsert. Därmed hade ribban höjts väsentligt på leken och storebror fick sin andra kyss för kvällen.

Han vet hur man njuter av livet den killen.

Tänk er Antoni Gaudi. "Nämen, vi kör för fan. Kom igen nu, vi bygger la Sagrada Família. Skit i om det går eller inte. Det ska gå." Tidernas mest vansinniga bygge, och ett av de mest fantastiska. Startade 1882 och är inte färdigt än. Med lite tur kanske de blir klara till 2026.

Det här med att tro att saker och ting är möjliga. Att vara optimist. Att bara köra på och utgå från att saker och ting går att genomföra tills motsatsen är bevisad. Jag kan beundra det. Många gånger är det bara det som krävs. Ofta är det bristen på tro som gör att saker havererar, inte själva idén.

Ta min kollega och vän Fredrik (Hellobrother) till exempel. Ni vet. Han ville lära sig skriva låtar. Spelat och sjungit har han gjort i halva sitt liv, men alltid andras musik, alltid covers. Det måste väl kunna gå att göra egna grejer också, tänkte Fredrik. Och så bestämde han sig bara. Just do it.

För att sätta press på sig själv gjorde han ett projekt av det. En tidsram och ett mål. Jag tror egentligen inte att Fredrik har sådär värst mycket mer tid över nu när han är pappaledig än han har när han jobbar, men det blev en bra avgränsad tidsperiod att ge sig själv. Och för att sätta lite extra press och tvinga fram disciplinen startade han en blogg om projektet. Så fick han passa på att lära sig lite mer om bloggande också. Bra.

Då var det bara ett lite mer konkret mål som fattades. Fem låtar om familjen innan pappaledigheten tar slut 10 januari. Det borde gå. Men för att höja ribban lite till slängde han in en rad om att han skulle framträda med en av låtarna i TV också. Jag tror Fredrik garvade åt sitt eget vansinne och sa för sig själv "Jag är fan inte klok, men skit i det. Nu kör jag."

Det är just den inställningen jag snackar om. För ingenting är omöjligt visar det sig, bara man vågar tro på det. Sedan den där dagen i Augusti då Fredrik drog i gång bloggen och hela projektet har det hänt grejer, förstår ni. Låtar har blivit till, han har varit med i programmet Rivstart i på radiokanalen Bandit Rock (som också sändes i TV10), i TV-programmet Go'kväll i SVT och han har deltagit i ett program i P4 Göteborg. Det har skrivits om honom i Expressen, Resumé och Föräldrar & Barn. Och låten Elliot finns att köpa på iTunes.

Så det omöjliga målet är redan nått, efter halva tiden. Men Fredrik som fått blodad tand sätter sig inte och väntar på att det ska bli 10 januari. Nej, han tänker Skavlan. Det måste ju vara det ultimata målet, att få vara med i Skavlan. Fredrik skriver ett mejl och får det lite småraljerande svaret "kom tillbaka när du har fyllt konserthuset" från en projektledare för programmet. Det skulle projektledaren inte ha skrivit.

Fredriks nya mål är nu att fylla konserthuset. För gör han det, så blir det svårt för Skavlans redaktion att säga nej. Lite som när Emil i Lönneberga blev lovad den där hästen om han klarade av att sko den. Hästhandlaren hade väl aldrig trott att det skulle gå, men tji fick han. Och hästen fick Emil.

Och det är här vi kommer in i bilden. Jag och ni. För visst vore det vansinnigt kul att få se Hellobrother på Skavlan en fredag kväll? Vilken seger för tron. Vilket bevis för att den kan försätta berg. Fredrik har startat en Facebookgrupp där han försöker få ihop till ett fullt konserthus. Kanske bor du i närheten av Göteborg, kanske har du vänner som gör det? Klicka in på Facebook och åt oss tillsammans hjälpas åt fylla lokalen och skicka Fredrik till Skavlan.

Det är klart det går. Jag tror det går. Gör ni?

De har haft tema folksagor på storebrors skola ett tag. Alltihop kröntes med folksagans dag i fredags och en hemuppgift till alla barnen. De ska skriva varsin liten kort folksaga, illustrera den och göra en framsida med titel, illustratör och författare. Som en liten bok. Barnen ska sedan läsa upp sina sagor på samlingen. En varje morgon under december, som en liten adventskalender av nyskriven sagolitteratur.

Jag frågade storebror vid nattningen igår kväll om jag fick lov att lägga ut hans saga här på bloggen. Jag sa att det var han som fick bestämma om han ville det eller inte, men att jag tyckte den blev så bra. Han tittade på mig och sken upp som en sol. "Jaa! Det får du gärna göra." Så gav han mig en hård kram och sa: "Jag älskar dig pappa."


Alltså. Med benäget tillstånd av illustratören och originalförfattaren, ger jag er härmed:

Sagan åm diamant gruvan

De va en gång en diamant gruva som va
förtrollad. idag gick en man till gruvan
och skulle haka diamanter men han viste inte
at gruvan va förtrollad han fik ut en diamant
Han tog med sej den hem han la sej i soffan
Han skulle ta ut soporna men soporna
va redan ute. Hur gick de här till tänkte
han för sej själlv de va ju den magiska
diamanten vett ju vi men de viste inte
manen sen gick han ti gruvan i gen
sen läste han på sylten då såg manen
at gruvan va förtrollad han gick hem
igen och tog diamanten och gick och
köpte en bil i solitt guld och sate
in resten på ett stele och fik pengar av den
och levde lycklig i alla sina dar

slut

– Jag vill också ha ett nytt rum, sa Abbe en dag.
– Ja vi ska göra i ordning lite här i ditt rum snart, när nu brorsan har flyttat in i sitt nya, sa mamman.
– Men jag vill ha ett helt nytt rum. Ett annat rum i huset.

De pratade inte mer om det just då, men lite senare i badrummet säger Abbe:
– Det här kan bli mitt nya rum. Sängen kan stå där borta, där badkaret är.

Badrummet påminner lite i formen om storebrors nya krypin. Långsmalt och med badkaret i ena änden, precis som sängen i storebrors rum. Jag tror Abbe har målbilden klar för sig. Han funderar en liten stund till, så pekar han på toastolen och säger:

– Den kan stå kvar.

Det är lördag kväll och jag är trött. Väldigt trött. Ibland undrar jag varför? Hur kommer det sig att jag bara har lust att lägga mig i en hög och skrika rakt ut då och då?

Jag menar, mitt liv är ungefär som alla andras om man bortser från operationer och undersökningar med slangar i näsan och annat jobbigt titt som tätt. Ta den här veckan till exempel, en helt vanlig vecka.

Måndag, inga konstigheter. Ja jo, förutom att Abbe och jag spenderade förmiddagen på sjukhuset. Mormor och morfar mötte ju upp vid lunch och tog med honom hem så jag kunde åka till jobbet direkt därefter.

Men sen var det inget ovanligt. Tisdagen var det inget särskilt. Om man bortser från att storebror skulle till tandläkaren på eftermiddagen så att mamman fick ta några timmar ledigt. Och att jag åkte direkt från jobbet till styrelsemöte på skolan som inte var slut förrän vid halv elva på kvällen. Men annars. Helt vanlig dag.

Onsdagen var inget speciell. Storebror skulle ha gymnastik så det gällde bara att packa gympagrejer i ryggsäcken på morgonen. Och se till att storebror får med sig den. Förutom det – vanlig dag. Ja, om man inte räknar med att jag åkte direkt från jobbet till avslutning i fotbollen på kvällen, och vi skulle ha med oss hembakade kakor till den förstås. Dessutom skulle vi inte glömma att få med oss jackan hem från avslutningen, som storebror glömde på träningen i söndags.

Men torsdag var en vanlig dag. Dagis och skola. Förutom att att det var gosedjurkalas på förskolan förstås. Det fick man ju inte glömma; Abbe skulle ha med sig gosedjur. Men annars var det inget särskilt.

Och så blev det äntligen fredag, en helt vanlig dag utan något speciellt. Om man bortser ifrån att det var folksagans dag på skolan då. Det vill säga att storebror skulle ha med sig ficklampa, bok och kudde. Förutom mössa, vantar och allt annat man måste påminna honom om varje morgon. Sedan åkte han med en kompis hem och lekte efter fritids, och döm om min förvåning när han hade med sig alltihop hem igen. Inget glömt. Ja eh, utom matlådan då.

Idag har det bara varit en vanlig lördag. Jag är visserligen ensam med killarna i helgen eftersom mamman är med väninnor på Käringön, men annars inget konstigt. Vanlig lördag betyder simskola. Alltså vanlig lördag, om man bortser från att det var livräddning idag så båda killarna skulle ha med sig kläder att simma klädsim i och flytväst. Plus allt det vanliga med handdukar, schampo och grejer.

Och i morgon är det en vanlig söndag med tennis 10-11 och fotboll 12-13. Ja, det var avslutningsfest i onsdags, men träningen fortsätter ändå. Då ska jag i alla fall få med mig storebrors jacka från fotbollsträningen. Killen som skulle ha med sig den till avslutningsfesten i onsdags var sjuk. Glömde säga det. Men annars är det en vanlig söndag. Om det inte vore för att storebrors bästis fyller år och har kalas förstås. Det betyder att vi måste komma ihåg att slå in paket innan tennisen i morgon så vi hinner. Och att storebror missar fotbollsträningen så jackjäveln inte kommer hem ändå.

Och ändå känner jag mig trött.

Som sagt, rummet är färdigt. Äntligen. Färdigt och invigt med pompa och ståt, bubbel och snittar. Barnvänligt bubbel och barnvänliga snittar. Storebror fick klippa band och vi minglade, mumsade, smuttade och dansade. Dansade till Michael Jackson.

Numera sover storebror i nya rummet. Nåja, några timmar varje natt i alla fall. Sen kryper han ner hos mig. Som vanligt.

(Plåtat med mobilen)

Det är mycket sjukhus. Det är hela tiden mycket sjukhus, det vet ni som läst den här bloggen en stund. Men det är inte alltid operationer eller slangar i näsan, som väl är.

I måndags var Abbe och jag på Drottning Silvias Barnsjukhus i ett par timmar igen. Men det var roliga timmar. Abbe fick rita streck i labyrinter, fylla i stjärnor med färgpenna, klippa en rund cirkel, lägga pengar i en burk, trä pärlor och sortera kort. Och mycket annat. Sjukgymnasten som höll i övningarna klockade honom med stoppur och Abbe tyckte att han fick high score hela tiden.

Han sprang stafetter, balanserade på linjer, hoppade på ett ben, gick passgång och höll balansen med stängda ögon. Och en hel massa andra saker. Allt var som en tävling, precis som det ska vara för en femåring, stoppklocka och pulsmätare. Och på slutet mättes Abbes muskler både i armar och ben. Alltid high score såklart.

Hela grejen gick ut på att kolla hur hjärtebarn klarar sig gentemot en kontrollgrupp med barn som inte har fel på hjärtat, för att se om det finns områden där hjärtisarna kan behöva stöd. Det är en studie som de håller på med just nu om jag förstod saken rätt och den ska förhoppningsvis leda fram till övningar eller program för att hjälpa hjärtebarn på de punkter det kan behövas. Om det nu visar sig finnas sådana områden. Jag applåderar den här typen av nytänkande. Det var ju under ett annat forskningsprojekt som Abbes hjärtfel upptäcktes t ex.

Dessutom var den här trevliga dagen väldigt välkommen efter förra veckans plågsamma undersökning för att Abbe skulle få tillbaka förtroendet för den sjukvård han kommer att få tampas med så många gånger till i sitt liv.

"Pratar du svenska?" frågade Abbe när sjukgymnasten förklarade hur han skulle göra. Hon var från Skåne.

Abbes pappa och mamma har gjort i ordning sitt andra barnrum. De funderade i två år innan de fastnade för rummet i bottenvåningen i villan.

Abbes storebror vänder vant blad i fotbollspärmen på sitt skrivbord. Messi, Lampard och Drogba lierar sig med Rooney och Ronaldo. Ett klistermärke med en besynnerlig spelare får fullborda verket.

– Jag har många kort sedan tidigare, men under varje besök i leksaksaffären snappar man upp nya spelare. De här pärmen köpte mormor när hon var i England för ett tag sedan, säger storebror och öppnar ett nytt paket fotbollskort. Enligt den Göteborgske leksakshandlare som sålde honom kortet skulle de passa utmärkt i pärmen.

Den runda fotbollslampan i taket lyser effektivt upp de sex kvadratmetrarna.

– På originalritningarna var väggarna tjocka här i nedervåningen. Men har man bara sex kvadrat att jobba med, vill man ju bygga bort så lite rymd som möjligt, säger Abbes pappa och blickar mot den nya tunnare väggen med skjutdörr i.

Familjen har själva projekterat, från råa lecablock till färdigt rum. Precis som inför färdigställandet av deras tidigare barnrum.

– Vi visste precis vad vi ville ha den här gången. Liten yta med säng bra placerad, många ljusinsläpp och skrivbord i söderläge. Men det tog nästan två år att göra klart det perfekta rummet, berättar storebror.

I samband med sängbygget upptäcktes ett outnyttjat utrymme. Trots att ett skåp med lådor från IKEA redan fanns valde Abbes pappa att inrätta en "underjordisk" förvaring med två generösa lådor med hjul. Precis som i resten av rummet finns här leksaker och spel.

Ytterligare en bonus blev ytan för en affisch, belägen på en del av IKEA-skåpet i höjd med blicken. Här är det mest storebror som bestämmer vilken fotbollsklubb som får hänga.

Efter sina sju år tillsammans har storebror och pappan utvecklat en i det närmaste synkroniserad inredningssmak; stilren med stark dragning åt modern barnslighet.

– Vi har också lärt oss att inte stressa fram möbel- och leksaksval. Det är till exempel först nu som vi beställt skrivbord. Det blev ett träbord från IKEA, säger Abbes pappa.

Övrig inredning är diskret men sofistikierad. Hyllan över sängen kommer från String och på väggen sitter en röd mama-krok från Essem design. Till andra exklusiviteter hör Office Table Lamp från tyska Leitmotiv och en dimmerstyrd svamplampa från Serholt. Genom fönstret i österläge exponeras den vackra trädgården när man håller blicken högt. När man låter blicken sjunka ändras glaset till frostat.

Sina många resor till trots lyser souvenirerna med sin frånvaro. En liten samling nålar har fått sin plats på världskartan som tapetlimmats direkt på väggen ovanför skrivbordet. Här tronar en nål på England och en på den bedårande staden Barcelona, som enligt storebror är hans nionde besökta plats. Enligt feng shui ska nålarna på kartan inte påverka ett skit.

Bara Bus
red.bostad@dn.se

Hade funderingar på att knåpa ihop några rader med anledning av att det är fars dag. Men så läser jag först det här starka inlägget. Och lite senare dessa fantastiska ord.

Och därmed tappade jag självförtroendet lite. Det finns så otroligt många bra texter därute, njut av dem mina vänner.

Ni vet det där nya rummet som vi har hållit på både länge och väl att göra i ordning åt Abbes brorsa? Det är färdigt nu. Om en liten stund ska vi ha invigning med pompa och ståt. Bildreportage kommer. Stay tuned.

Ännu en gång. Ännu ett tvång. Ännu en jobbig undersökning. Jag är trött på att hålla fast. Så trött på att försöka förklara för min älskade lilla hjälte att det faktiskt är viktigt att plåga honom. Försöka få honom att förstå att han behöver få den där slangen instoppad i näsan för att vi ska veta hur det ser ut där inne. Trots att han är livrädd. För kanske, om det ser ut på ett visst sätt så måste de operera igen. Och då måste jag antagligen hålla fast honom igen. Logiken i det.

Jag försöker fylla på med ny energi så mycket jag kan. Det gör jag. Jag försöker hushålla med den jag lilla ork jag har. Det har livet lärt mig. "Du måste tänka på återhämtningen" har man sagt till mig. Men det finns ingenting som kan dränera mig på kraft som att tvingas plåga Abbe genom ytterligare en undersökning. Att hålla fast honom med all min muskelstyrka medan någon sticker nålar genom hans hud eller stoppar en slang i hans näsa.

Efteråt känns det så oändligt viktigt att få berätta för Abbe hur mycket jag älskar honom. Både i ord och i handling. Han säger att han älskar mig också. Men ärligt talat, jag hade inte klandrat honom ifall han sagt något annat.

Visst är det lättare att förstå vad Abbe nu för tiden än det var före gomoperationen för snart ett år sedan. Det har ni själva hört i de små filmerna med våra samtal från före och efter operationen. Det har blivit mycket bättre, men inte helt bra.

Logopeden tycker att Abbe är duktig, att han har lärt sig att säga alla konsonanter på rätt sätt. Utom G och K, som är lite svårare att få till. Hon har gjort övningar som hela gruppen på dagis ska göra tillsammans så att Abbe ska få träna på just de där två långt-bak-i-munnen-konsonanterna. Det är fint.

Men ändå. Trots att Abbe gör rätt nu så låter det inte riktigt som det ska. Det läcker för mycket luft säger hon, logopeden. Och jag kanske borde tillägga att vi har väldigt stort förtroende för Abbes logoped, hon är en av de bästa. "Man måste titta i gommen hur det ser ut när han pratar", säger hon, "för att se om han behöver opereras igen eller ej".

Hur gör man det då? Jo, man filmar Abbe när han pratar. Inifrån. Läkaren stoppar in en liten kamera i en slang genom Abbes näsa och in i svalget. Men han får inte sova, han ska babbla på som vanligt medan de filmar. Inga konstigheter alls. Typ. Nu har vi pratat om detta i flera veckor med Abbe, och förberett honom på vad som ska hända. Men jag är skeptisk ändå. Kamera. I slang. I näsan. På femåring. Ni fattar.

Håll tummarna idag vid tretiden.

Kommer ni ihåg inlägget jag skrev om Keenan Cahil för ett tag sedan? Vi snackade lite om när det är okej att skratta åt någon och inte. Om någon är annorlunda till exempel. Skratta med någon är ju alltid okej, men i ärlighetens namn, ibland är det svårt att skilja det ena från det andra. Ni skrev som vanligt många fina och tänkvärda kommentarer.

I alla fall. Keenan Cahil är stor. Trots att han är så liten, om man säger så. Han har så mycket cred på internet att rapparen 5o cent fattar att den här snubben gör man inte narr av. Keenan Cahil är killen man ska hänga med om man vill puffa för en låt och vill att den ska sprida sig fort på nätet. Titta på den här videon från den Amerikanska talkshowen "Chelsey Lately".

Respekt!

Finaste storebror. Allt fröken sa om dig på utvecklingssamtalet idag, precis allt, gjorde mig så stolt. Vill bara att du ska veta det.

Visst oroar jag mig för Abbes framtid. Precis på samma sätt som jag tänker på hur hans brorsas liv kommer att bli. Kommer de att klara sig bra, få hålla på med saker de är bra på och tycker om, och framförallt – kommer de att vara lyckliga? Men i Abbes fall finns det ju hinder på vägen förutom hjärtat, åtminstone på papperet. Enligt forskningen så har alla barn med 22q11-deletionssyndrom inlärningsproblematik i någon form. Allt från att de har lite svårt att hänga med på mattelektionerna, till lätt utvecklingsstörning. Så är det bara. Lika bra att tugga i sig.

Just nu känns det som att den där forskningen snackar skit. Abbe hänger med så vitt jag kan se. Å andra sidan är han inte så gammal än så de stora utmaningarna har kanske inte seglat upp.

Jag har fått ett nytt favoritprogram på tv förresten. Jag är verkligen inte ensam om det, halva Sverige verkar tycka som jag den här gången. Eller om det är jag som tycker som dem? Om du mot förmodan skulle ha missat "Så mycket bättre" på lördagskvällarna i TV4 så rekommenderar jag ett besök på TV4-play. Det är en fantastisk programidé. Kort sagt– en brokig skara kända svenska artister tolkar varandras låtar under avslappnade former. Som "Stjärnorna på slottet" – just add music.

I lördags skulle de andra artisterna tolka var sin låt av Petter. Redan i teorin blir det spännande. Som gammal Petter-fan var jag lite nervös. Kommer de att slakta hans musik? Hur låter det när t ex Lill-Babs eller Lasse Berghagen gör Hip-Hop? Fantastiskt, är svaret. På riktigt. För att inte tala om Septembers tolkning av "Mikrofonkåt".

I snacket runt middagsbordet mellan låtarna berättar Petter om hur han upplevt sin skoltid. Han pratar hur han kände sig mindre intelligent än de andra i klassen, hur han försökte undvika högläsning och kämpade med sin dyslexi. Känslosamt och äkta. Som riktigt bra tv ska vara.

Efter programmet sitter jag kvar framför tv:n och tänker. Jag tänker att om någon som fått kämpa hela sin skolgång med svenskan kan hantera språket på ett sådant fantastiskt sätt i sina texter, så ska det nog gå bra för Abbe. Hur krokig än vägen må bli.

Nu känns det bättre. Så mycket bättre.

Jag tror bestämt att det är dags att säga upp sitt Boxerabonnemang, och hitta ett alternativ. Och viktigast av allt, berätta för dem varför man gör det.

Innan jag går och lägger mig på kvällarna har jag en ny och fin ritual sedan en liten tid tillbaka. Jag tar upp en sovande Abbe ur sin säng, bär den slappa lilla kroppen in på toaletten och sätter honom på toastolen. Så viskar jag i hans öra att han ska kissa lite. Allt för att slippa byta lakan varje kväll.

Jag brukar sitta på knä på golvet framför honom och håller om honom försiktigt så att han inte ska ramla i golvet. Och så lyssnar jag. När jag hör det lilla klirret av strålen som träffar porslinet vet jag att han är med på vad vi håller på med. Även om det är i det närmaste sovande. Ibland får jag viska flera gånger innan jag hör att han börjat, men det gör inget för han är så gosig när han är sådär trött.

När han är färdig glider han ur mitt grepp och ner på golvet. Där står han sovande medan jag hjälper honom på med pyjamasbyxorna igen. Jag lyfter upp honom i famnen och borrar i näsan i hans varma nacke och bär in honom till rummet igen. Jag bäddar ner honom, pussar hans lilla panna och viskar att jag älskar honom.

Igår när jag burit in honom på toaletten satt han där och väntade på att något skulle hända. Jag höll om honom som vanligt när han mumlade, knappt hörbart, mer eller mindre i sömnen: "Pappa … ja gillar dej".

Grattis på namnsdagen, världens bästa och finaste storebror.

Vi provade en gammal klassiker en kväll – varma mackor. Storebror var som vanligt skeptisk, men vågade pröva och godkände.

– Vi åt ofta varma mackor när mamma och jag var små, sa jag.
– Fanns det inte pizza på er tid? undrade storebror.
– Eh jo, det fanns nog. Men det var kanske inte så vanligt då.
– Jaha. Då förstår jag varför ni åt varma mackor.

(Unnis? – Ordlista)

Andra bloggar om halloween, bus eller godis, spöken, stålmannen, barn

Jag var ute och cyklade ett par mil i skogen idag, bland lera och gyllene höstlöv. Bara en sån sak.

Jag läste en Facebookuppdatering som gjorde mig glad igår. Om en spark i magen på en vän. Från insidan alltså.

Och Abbemamman och jag var på restaurang ikväll. Först. Sedan såg vi "Sunset Boulevard" på GöteborgsOperan. Bara vi två.

Jag tror bestämt att glaset är halvfullt, trots allt.

Jag hinner inte med mig själv. Jag orkar inte med mig själv. Livet bara rusar på i en rasande fart och jag är med utan att delta. Jag deltar utan att vara med.

Jag trodde jag hade förlorat min blogg idag. Den var borta. Igen. Som att livet går i repris – en kopia på det som hände förra året, fast ett snäpp värre. Den här gången förstod jag direkt vad som hänt, förbannade mig själv för att jag kunde vara så dum så det fick ske en gång till, och loggade in på den gamla hotmailadressen. Eller rättare sagt försökte logga in. Adressen fanns inte längre. Borta. Väck. Finito. Microsoft tyckte väl att jag använde den för sällan.

Påminnelser och länk till att förnya domänen hade alltså skickats till en adress som inte längre fanns. Och nu var den avstängd. Panik. Försök få tag i någon människa på Microsoft slash Hotmail! Försök få tag i någon människa på Google slash Blogger! Nej förresten. Försök inte. Det går inte. Jag drar inte hela historien, det blir för tjatigt, men efter mycket ångest, hög puls och vänner som försökte hjälpa till efter bästa förmåga (TACK!) löste det sig till slut. Jag hittade fram genom idogt klickande och letande i det finstilta och lyckades förlänga avtalet. Dessutom hittade jag den här gången ett ställe där jag kunde ändra vilken adress de ska skicka påminnelser. Så nästa år slipper ni läsa ett sånt här inlägg. Om jag fortfarande bloggar då.

Abbe fick förresten sin influensavaccinspruta igår. Han var jätteduktig och det gick bra. Tills i natt. Vid tre vaknade han och grät och skrek "AJAJAJ", het som en kamin. Han hade jätteont i kroppen och försökte kräkas i omgångar. "Jag vill inte gå till dagis imorgon, Pappa. Jag mår inte bra." snyftade han fram i natten med säkert 40 graders feber i kroppen.

En av mina bästa vänner, ni vet en sån där gammal kompis man har haft i åratal, inte träffar så ofta men varje gång det sker känns det som att det var igår. En av dem har varit trött och sliten ett tag och har inte förstått varför. Till slut gick han till doktorn och igår opererade de hans hjärta. Så lite man vet ändå. Tänker på honom.

Och så tittade jag in på en blogg av en mamma jag känner. Jag har varit dålig på att läsa bloggar ett tag och inte kollat in hennes sedan i somras. Sist vi sågs var på Grötö i maj eftersom hon också har en son med 22q11-deletionssyndrom, och sen på sjukhuset då Abbe gjorde sin katetrisering. Men nu klickade jag i alla fall in till bloggen. Det var ingen rolig läsning. Hennes lille son dog i somras, bara någon vecka efter att vi träffats. Åh, orättvisan. Jag förstår knappt hur man kommer över något sådant.

Det snurrar i mitt huvud och utanför flyger livet förbi.

Han har gjort det! Bannemig har han gjort det.

– Pappa.
– Mmm.
– Man kan egentligen säga att jorden är som en nöt.
– Jaså. Hur menar du då vännen?
– Jo att atmosfären är som ett skal. Och tar man bort skalet försvinner nöten efter ett tag.
– Hmm. Sov gott nu killen.
– Så tänker jag i alla fall. Godnatt.

Tjugotredje oktober. Inte dagen du föddes, men väl den då fick ett nytt liv. Det var den tjugotredje oktober 2007 som din knasiga, trasiga, tilltäppta lungartär byttes ut mot en som fungerade. En lungartär som någon vacker själ beslutat att lämna efter sig då livet tagit slut. Ett kärl som gav dig liv, ork och smultronröda läppar, då någon annan lämnat jordelivet. En lungartär, en conduit, ett homograft – en livlina med klaffar och många namn. Som ett kärt barn. Till ett kärt barn.

Idag för tre år sedan förädlades ditt provisoriskt hoplappade hjärta, som dina första två år hållit dig på benen men inte mycket mer. Ett hjärta som som gav dig den där gråbleka hudtonen, de blå läpparna och en ork som knappt räckte för att ta dig från huset till parkeringen för egen maskin. Ett hjärta som med hjälp av Gore-Tex och kreativa kirurger lappats, lagats och tjuvkopplats så att du fick finnas kvar hos mig, i väntan på den tjugotredje oktober 2007.

Jag är för evigt tacksam. Älskar dig.

Twitter. Jag tror de flesta av er har hört talas om det, att många av er använder det, men att det finns några som inte riktigt vet vad det är och hur det funkar. Man kan säga att det är lite som att blogga, fast man har bara 140 tecken på sig. Och för att kunna läsa någons tweets måste man ha valt att följa den personen. I praktiken blir det som något slags mellanrum mellan en gammal hederlig chat, en massa små bloggar och något som påminner om Facebookstatusar kan man säga. Det beror väldigt mycket på personen som twittrar; alla använder det på sitt sätt. Vill ni veta mer tycker jag ni ska läsa Mymlans utmärkta inlägg om hur det funkar, dels det här på hennes egen blogg, det här på "365 saker du kan göra" och det här där hennes followers säger vad som är det bästa med Twitter.

I onsdags morse skrev jag ett tweet som länkade till det förra inlägget här på bloggen. Jag hoppades få några besökare som kunde anmäla sig till donationsregistret. Det är ungefär 1100 personer som följer mig och med lite tur skulle de retweeta mitt tweet. Det vill säga skicka vidare det till sina followers.

Och om de gjorde! Jag är helt överväldigad över responsen och mycket fascinerad över kraften i twitter. På några timmar hade mitt tweet spridit sig så att över 20 000 27 000 människor kunde läsa det. Vissa träffades av samma meddelande flera gånger och totalt har tweetet exponerats en bit över 40 000 50 000 gånger! (allt enligt en rapport från tweetreach.com)

Nu hoppas jag bara att donationsrådet får många nya registreringar också.

PS. Följ mig gärna på Twitter här.

Andra bloggar om twitter, organdonation, spridning, sociala medier, mymlan

Det kan verka som ett sammanträffande, men är naturligtvis inte det. Inslaget jag hörde på radion häromdagen är såklart resultatet av att det på lördag är Europeiska donationsdagen. Här i Sverige slår man på stort och startade igår donationsveckan (18-24/10) för att sätta ljuset på behovet av organdonatorer.

Ni som har läst den här bloggen ett tag vet att jag snackat om detta flera gånger tidigare. Jag ber om överseende ifall ni tycker jag är tjatig. Men det här är viktigt.

Alltså. Jag vill än en gång be er om hjälp att sprida detta budskap till alla ni känner. Länka hit om ni vill, twittra eller sprid på Facebook och få folk att fundera och ta ställning. Det är just det jag tycker är så viktigt, att man funderar och bestämmer sig. För som jag skrev i torsdags så har jag förståelse och respekt för att andra människor tycker annorlunda än jag i den här frågan, men för mig är det en självklarhet att anmäla mig och barnen till donationsregistret.

Titta på det här inslaget från Kattis & Co förra året så förstår ni. Tack på förhand, ni är bäst.



PS. Jag sätter en liten pin här till höger under denna veckan, klicka på den så kommer du direkt till donationsrådet. Där kan du också ladda ner en pin om du vill.

Det börjar närma sig vinter, vilket betyder att det snart är influensatider, vilket i sin tur betyder att det är dags för vaccinering av personer i riskgrupperna. Abbe till exempel, han är en sån liten person.

Därför kom det idag en kallelse för att få en spruta hos den lokala barn- och ungdomsmottagningen. Det fanns två olika tillfällen att välja mellan. Antingen måndag 27/10 eller måndag 23/11. Det är bara det att i alla kalendrar jag har hemma så är 27:e oktober en onsdag, och den 23:e november en tisdag. Då frågar man sig vad som är rätt och vad som är fel. Datumen eller måndagen? Eller kanske inget?

Vet inte vad ni tänker, men jag tycker jag känner igen tydligheten i informationen.

När jag behöver röra på mig, när jag behöver rensa hjärnan, när jag behöver göra något som utesluter alla andra tankar och låter mig fokusera på, och njuta av, bara en sak. Då cyklar jag mountainbike i skogen. Ju stökigare och ju mer tekniskt knölig stig, desto större avkoppling. En slags meditation med gratis motion på köpet.

Det är svårt att förklara vad som är så givande med det. Har man inte provat kan det nästan verka lite korkat. Men idag när jag cyklade ett par mil bland höstlöv och istäckta vattenpölar, med solen som letade sig ner mellan träden och bländade mig då och då, var det nästan för bra för att vara sant. Jag cyklade, vurpade, skvätte lera, skrattade och önskade var och varannan meter att jag hade haft min kamera med mig så jag kunde visat er hur fint det var.

Titta på det här klippet från Abbes absoluta favoritfilm – "Bilar", så kanske du förstår. Tänk smal stig istället för bilväg, cykel istället för bil, skogen istället för amerikanska canyons. Men annars.

Den känslan.

Vi satt i bilen på väg hem från sjukhusturnén idag. Killarnas skola hade studiedag så storebror hade följt med Abbe och mig först till Östra sjukhuset för att koppla bort Abbes bandspelar-EKG och sedan vidare till Sahlgrenska och Mun-H för att titta på Abbes tänder.

Jag slog på bilradion. Några föräldrar pratade i "Studio ett" om sitt nyfödda barn som visade sig ha hjärtfel. Jag kände igen mig i varenda ord till att börja med. Namnen på läkare, händelseförloppet och känslorna. Det gjorde ont. Killarna stojade och skrattade i baksätet, de lyssnade inte på inslaget så vitt jag förstod.

Så plötsligt hördes en bebis i radion. "Dadada" bröt igenom ljudbilden och killarna höll på att skratta ihjäl sig när de hörde det. Det var ett annat barn än det de pratade om i programmet, ett nytt. För ungefär samtidigt som den där bebisen hojtade till så att killarna vred sig av skratt, förstod jag att hjärtebarnet de pratade om inte överlevde. Inslaget handlade om att de bara några ögonblick efter att deras lilla Molly slutat andas i famnen på dem, fått frågan. Kunde de tänka sig att donera hennes organ?

Jag kände hur klumpen växte i halsen på mig. Situationen blev helt absurd. Killarna skrattade så de kiknade där bak i bilen medan jag torkade tårarna för att överhuvudtaget kunna se var jag körde. Kontrasten. Abbe så levande där i baksätet. Jag funderade på att slå av radion. Jag ville höra, men var osäker på om jag ville att Abbe och storebror skulle göra det. Men de fortsatt fnittra och skratta varje gång den lilla bebisen gav ifrån sig något ljud, så jag lät bli. Jag fortsatt lyssna med tårarna rinnande ner för mina kinder.

Familjen i inslaget svarade ja på donationsfrågan. Det var ett självklart beslut, trots allt, berättar de. Och jag tänker än en gång hur viktigt det är att fundera på hur man ställer sig i den frågan. Därför ber jag dig än en gång att ta ställning, det är det viktigaste. Om man sedan är för eller emot är var och ens eget beslut, men att ha funderat på det är viktigt. Och om ditt svar är, ja – jag vill donera mina eller mina barns organ om någon av oss dör, klicka då in till donationsregistret och anmäl dig nu med en gång så är du snäll.

När inslaget var slut och tårarna runnit undan hörde jag storebror säga: "Abbe, den lilla Molly på radion hade också fel på sitt hjärta som du, fast hennes kunde dom inte laga."

Klumpen igen.

Andra bloggar om studio ett, organdonation, hjärtebarn

Abbe har bandspelar-EKG på sig det här dygnet. En liten apparat, stor som en gammal hederlig Walkman ungefär (om någon nu är gammal nog att minnas dem), kopplat till vanliga EKG-elektroder som är klistrade på Abbes bröstkorg.

En ren rutinkontroll som jag uppfattat det. De har kollat Abbes hjärta med EKG jag vet inte hur många gånger, men aldrig under någon längre tid. Eller nja, om man bortser från efter alla operationer han gjort förstås, då han legat uppkopplad några dagar efteråt. Men de har aldrig kollat hur hjärtat arbetar under en längre tid och vanliga förhållanden. Förrän nu.

24 timmar skall han ha det på sin lilla kropp, så i morgon åker vi tillbaks till sjukhuset och loggar ut, så att säga. Och så direkt efter det till det andra stora sjukhuset i andra änden av stan för att kolla Abbes tänder hos Mun-H. Vi är inte direkt sysslolösa som ni förstår.

Lägg märke till hur väl Abbes kalsingar matchar EKG-trådarna. Det blir gärna så när man är formgivare. Ligger i det undermedvetna på något vis. Eh.

När jag sa till Abbe att han liknar R2D2, sken han upp som en sol. R2 är hans Star Wars-idol. "Har R2D2 också sladdar på magen?" sa Abbe. "Ojojoj, R2 har ju hur mycket sladdar som helst i kroppen" sa jag. Nu sover Abbemannen i vår säng så att vi ska ha lite koll på att han inte trasslar in sig.

Och jag kan bara gissa vem han är i drömmen.

Vädret i lördags gick inte att stå emot. Solen gjorde sitt bästa för att göra de redan vackra höstfärgerna än mer färgsprakande. Vi packade kaffe, saft, blåbärssoppa, mackor, bullar och jag vet inte allt, och gick en promenad runt en av sjöarna.

Det sprangs tävlingar, balanserades på stockar, hoppades på stenar och slängdes pinnar i ena änden av en vägtrumma för att se om den sveptes ut med vattnet på andra sidan. Vi lekte kurragömma, hoppade fram bakom träd och skrämdes och vi gick allra längst ut på den långa badbryggan. Och vi fikade i solen.

Men det finaste av allt – finare än alla höstsolar och färgsprak i världen – var att Abbe orkade gå nästan alla de 6.77 kilometerna helt själv. Det hade jag inte trott om du frågat mig för tre år sedan.

Andra bloggar om höst, vacker, promenad, hjätebarn, ork

*viskar* Vet ni? Det är inte bara sån där magisk sifferdag idag, den tionde i tionde tjugohundratio, klockan tio och tio. Näe, det är dessutom Fredriks födelsedag. Ni vet Hellobrother-Fredrik som har bestämt sig för att lära sig skriva låtar på kvällarna när barnen lagt sig, och dessutom har målet att framföra någon av dem i TV innan pappaledigheten är slut. Han. Den killen, ni vet, fyller år idag.

Så smyg in på hans blogg, gratulera på födelsedagen och passa på att lyssna på hur det går för honom. Han kommer att bli väldigt överraskad och glad. :)

Men, schhh.

Andra bloggar om 10.10.10, 10/10 2010, hellobrother, musik

Det är många som efterlyst en ny film med Abbe. Många som undrat hur det går med talet sedan operationen för tio månader sedan. Nu behöver ni inte vänta längre. Här kommer ett fem minuters samtal med Abbe om hur en dag ser ut, vad som var bäst med semestern och hur man räknar till tjugotre. Dessutom bjussar han och brorsan på en liten sång.



Och här är en länk till hur det lät innan gomoperationen.

Du är sju år och vet hur det är. Gränsen mellan att vara poppis och få vara med de andra och leka, och det motsatta, är hårfin. Du vet att det handlar om att vara en bussig kompis, snäll och omtänksam mot de andra barnen. Men du vet också att det gäller att ha rätt grejer för att vara en i gänget. Inga dyra grejer, några små papperskort bara. Samlarkort med japanska figurer och diverse siffror på.

Du vet att de rätta Pokémonkorten är guld värda. Den som har många blir intressant. Har man många kort vill alla titta på dem och alla vill byta med dig. Och framförallt, har man de mest åtråvärda rackarna är man kung.

Du är sju år och har flera gånger blivit grundlurad av de äldre barnen. Lurad att byta bort kort du inte ville. Ibland hotad, utpressad och tvingad att byta. "Om inte jag får det där kortet får du aldrig vara med oss". Du är sju år och börjar lära dig hur det fungerar.

Allt kretsar kring korten. Kort byter ägare och värdefulla kort försvinner. Bara sådär. Så dyker de upp i någon annans pärm. "Vadå, den har jag haft länge". Skolans personal har ingen möjlighet att ha koll. Mammor och pappor tjatar och vill ta bort korten, men du är sju år och fattar inte varför. De säger att det är synd om de barnen som inte har några kort, men föräldrarna förstår inte hur kul det är. Särskilt när man har några bra kort. De förstår ingenting, förresten.

En av klasskompisarnas pärm ligger bara där och skräpar. Du är sju år och vet att de där två åtråvärda korten kan ge dig en plats i centrum. Du vet att allt handlar om att ha de rätta korten. Ingen kommer att se något. Märka något.

Du är bara sju år. Vad gör du?

Andra bloggar om pokemonkort, barn, trubbel, girighet, förbjud skiten

Vi hade ett litet möte med förskolan idag. Om hur det går och hur vi ska göra nästa år, då Abbe fyller sex.

Engagemanget, uppslutningen, omtanken och målmedvetenheten.
Jag blir varm i själen.

Ja just det ja. Vi var ju ute och paddlade förra helgen, min kompis och jag. Det har jag glömt berätta om. I korta drag kan man säga att det blev ett litet äventyr – på många sätt likt de tidigare åren, men samtidigt ganska olikt.

Vi bodde som vanligt i huset på Käringön. Stormen som härjat under veckan bedarrade innan vi fått kajakerna i havet vid Stocken på Orust på fredag kväll, och vi fick som vanligt en fantastiskt fin paddling ut till ön i solnedgången. Väl framme tände vi i vedspisen och njöt av goda ostar, italienska delikatesser och Amarone. Som vanligt.

På lördag morgon vaknade vi av att regnet piskade och vinden ven så att det knakade i huset. Inte läge att ge sig ut i kajaker i den blåsten alltså. Vi åt frukost, tog på oss regnkläder och gick en promenad på ön. När vi kom till bergknallen där vi lagt kajakerna var de borta! Hela knallen var borta till och med. Platsen där vi alltid lägger våra båtar stod under vatten och inga kajaker gick att se. Den paniken.

Vi hittade den ena på en brygga. Någon vänlig själ hade lyft upp den, men det var ju bara en kajak, min saknades. Jag mindes med lätt panik i bröstet då jag och samma kompis skulle cykla ett MTB-lopp i Norge för en massa år sedan och min cykel mosades sedan den flugit av taket på motorvägen på väg till tävlingen. Varför alltid mina grejer?

Vi hittade min kajak på en gräsmatta i närheten med ett visitkort, till ett av de små hotellen på ön, instucket under packnätet. Den var skrapad på ovansidan och av hotellägaren fick vi veta att han hittat och fiskat upp båda kajakerna på sin morgonpromenad. Min hade tydligen gett sig ut i gästhamnbassängen och kilats fast under en järnbalk på en av bryggorna, därav gnagmärkena. Men de kunde ju ha flutit ut till havs båda två, så lite skavsår får väl ses som en ren vinst i sammanhanget.

Nåväl. Det mojnade lite på eftermiddagen så vi fick en kort tur ändå. Havet var bråkigt och brusigt och vi vågade oss inte ut mer än att bara nosa på det i mynningarna mellan öarna som skyddade oss. Jag slog runt för första gången och fick öva mig på att ta mig ur kajaken, och än värre, ta mig i den igen. Lustigt nog hände det på väldigt lugnt vatten och inte ute på det kokande havet. Men icke desto mindre var det en mycket bra övning att se att saker och ting fungerade som det skulle.

Så egentligen var allt som vanligt. Det vill säga lyxpaddling med middag på Peterson Krog och övernattning i kakelugnsvarmt hus. Men den här gången med en liten extra nypa äventyr.

Det är bokmässa i stan. Jag kilade dit igår för att titta mig omkring och kanske få några uppslag eller nya idéer som jag kan ha glädje av i jobbet till exempel. Kanske kunde man dessutom köpa sig några nya bra böcker.

Nåja. Det är vansinnigt mycket folk och vansinnigt mycket böcker så med den korta tid jag hade på mig innan det var dags att hämta barnen på dagis blev det inga böcker köpta, men däremot några fonetiska spel från Hatten förlag som jag tänkte att Abbe kunde ha när vi ska träna konsonanter.

Jag sprang som av en tillfällighet på en hel hög med människor som jag lärt känna via bloggen och twitter, som samlats vid en av montrarna för en liten tweetup. Väldigt roligt att få mötas på riktigt.

Och så träffade jag Ninni. Jag visste att hon skulle vara där och prata om sin debutroman och jag ville passa på att försöka få till ett litet snack med henne. Ninni skriver bloggen "Dagarna" som jag har läst sedan innan jag startade Heja Abbe, och vi har haft lite kontakt av och till. Vi lyckade sammanstråla och det var jättekul att få pratas vid en stund. Hoppas det kommer fler chanser.

Jag vill passa på att tipsa om hennes bok "Flickan med snö i håret". Jag har bara läst halva boken än så det blir ingen recension. Men så långt jag kommit hittills är den mycket bra, så jag kan varmt rekommendera den. Gillar du deckare har du ett nytt namn att lägga på minnet: Ninni Schulman.



Nu ska jag ta ett glas vin och läsa vidare. Najs.

*Tuuut … tuuut … tuu*

– Heej.
– Hej Abbe, är det du som svarar idag?
– Mmm.
– Hur var det hos kissedoktorn idag?
– Bra. Jag fick ett plåster.
– Fick du det, varför då?
– För att jag fick ett Karinstick. *)
– Ett Karinstick?
– Jaa, i fingret.
– Jahaa. Gjorde det ont?
– Näe, jag skrek ingenting pappa.
– Gjorde du inte? Vad duktig du är.
– Vet du, pappa? När jag får vanliga sprutor, då skriker jag. Inte när jag får Karinstick. Då skriker inte jag.

Älskade, plågade, härdade lilla femåring.

*) (Karin har diabetes och sticker sig i fingret flera gånger om dagen för att mäta blodsockret)

Vi är många som lite chockade såg rösterna räknas och mandaten fördelas i söndags. Det de flesta fruktat inträffade; vi fick in ett öppet främlingsfientligt parti i Sveriges riksdag. Och oavsett om man gillar alliansen eller de rödgröna så vore det bra om något av blocken fått majoritet så vi slipper tjafset om ifall man är beroende av de främlingsfientliga krafterna eller ej.

På radion berättas att marginalerna nu är så små att, så lite som 1000 förtidsröster kan förändra hela det parlamentariska kaos vi hamnat i nu. Vi får alltså vänta tills i morgon innan någon kan ropa hej eller nej.

Jag har röstat. Det är min skyldighet och min rättighet. Och jag har valt sida. Jag säger inte att det skulle bli likadant, att det är strunt samma, men om jag ska vara ärlig så tror jag att Sverige och svenskarna skulle klara sig ganska bra oavsett vilket block som höll i rodret. Och det är en ganska skön vetskap att man bor i ett sådant land. Ett land där inget av alternativen skulle innebära en katastrof, om man ser saker i ett större perspektiv.

Däremot blir jag rädd för de där ondskefulla krafterna som fått fäste. Därför ger jag ordet till Glada Hudikteatern och Kent (och Måns Zelmerlöv för all del).

Välkommen hit, vem du än är, var du än är.



PS. Missa inte dokumentären om Glada Hudikteatern som börjar på SVT kl 21.00 ikväll. Det kan bli hur bra som helst.

Förra året hade vi det så här. Och året dessförinnan såg det ut så här. I år varnar de för styv kuling, men vi får väl se.

Oavsett vilket har vår hösthelg i kajakerna redan blivit en tradition jag inte vill vara utan. Bättre sätt att ladda batterierna på är svårt att hitta.

Är det någon som känner till Keenan Cahill? Det gjorde inte jag förrän idag när Ulrika berättade om ett inlägg på Charlotte Perellis blogg, där Charlotte lagt ut ett klipp av en gullig kille som mimar till Katy Perrys "Teenage dream". I kommentarerna till inlägget följer en intressant debatt.

Någon menar att killen har en diagnos, att han är funktionshindrad på något vis, och tycker att det är helt fel att lägga ut klippet och skratta åt honom. Någon annan försvarar och tycker att killen själv valt att lägga ut filmen på YouTube, att han gillar det han gör, vill att vi ska se det och skratta med honom. Och så är diskussionen igång.

Debatten påminner mig lite om den som uppstod då ICA lanserade ICA-Jerry i sina reklamfilmer. Våra fördomar prövas än en gång. Precis som den skepsis Pär Johansson möttes av då han grundade Glada Hudikteatern (som berättade om på ett sånt fantastiskt sätt när han sommarpratade i år).

Killen i Perrellis klipp heter i alla fall Keenan Cahill och har så vitt jag kunnat googla mig till ingen annan diagnos än dvärgväxt. Han må vara liten i kroppen men han är enorm på YouTube och bara hans Katy Perry-playback har genererat närmare fyra och en halv miljoner klick. Och det här fina tweetet från Katy själv.

Men vad tycker ni? Får man skratta åt vem som helst som gör något kul? Eller blir det förbjudet bara för att han eller hon är annorlunda?

U P D A T E:
Annars bloggvilande Smulgubbe tar paus från pausen och skriver mycket bra om detta.

En gång om året fyller de år, barnen. Ja det gör naturligtvis vi vuxna också, men vi har kanske inte kalas för alla vänner varje gång. Det har barnen däremot. Och med tjugo barn i varje klass blir det några kalas per år.

De första åren var det just bara kalas. Korv med bröd, lekar, tårta och fiskdamm och inte mer än åtta, tio barn. Ofta blev man som förälder kvar på hela kalaset och fikade med med andra mammor eller pappor vars barn vägrade låta dem gå därifrån.

Sedan började temakalasen med Star Wars-partyn i spetsen. Några barn utklädda och fiskdammen ersattes av mer eller mindre fantasifulla utmaningar, femkamper och skattjakter. Pizza eller tacos seglade upp som korvutmanare och istället för ballong när man gick hem innehöll godispåsen någon liten pryl.

Barnen växer och det börjar bli trångt att ha hela klassen hemma. Och att bara bjuda ett fåtal gick liksom att motivera när barnen var pyttesmå, nu blir det svårare att välja bara vissa barn ur klassen utan att det blir fel. Dags för lekland, gymnastiksalar och bowlinghallar. Färdigpaketerade lösningar. Gå dit, kalasa, betala, åk hem. Inte mycket förarbete och framför allt ingen tråkig städning efteråt. Men jag minns med fasa ett bowlingkalas vi hade ordnat, gör ni?

Nåväl. Nu är storebror sju år, ikväll var han bjuden på disco. Åh, förväntningarna. Han har räknat ner dagar och timmar sedan inbjudan damp ner i brevlådan.

– Jag tycker det roligaste ska bli efterpartyt.
– Vadå? Ska ni ha efterparty?
– Ja du vet, framåt sista halvtimmen när det börjar bli tomt i skålarna och alla dansar.

Så fint. Så förhoppningsfullt.



Vi lånade mammans hårmouse och hårtorken lite. Storebror kände sig tuff, därav den fokuserade blicken.

Det är dags att köpa lite nya skor till Abbe, han växer så det knakar och de små trassliga fötterna får snart inte plats i de gamla skorna. Och eftersom han behöver speciella inlägg i skorna för att få rätt stöd gäller det att fixa nya såna också. Ortopedteknikerna vill att man har skorna med sig så att man kan prova ut inläggen i dem. Alltså gick vi för att köpa skor.

Ska han ha inlägg i dem? sa kvinnan i affären, då måste ni ta med inläggen. Men vi behöver ju skorna för att anpassa inläggen, försökte vi. Ja, men jag säljer inte några skor som det ska vara inlägg i utan att prova med inläggen, det blir bara fel. Sa hon. Och vi gick därifrån utan skor.

Vad var det nu Abbes syndrom kallades förut? Jo just det – Catch 22.

Andra bloggar om skor, inlägg, 22q11, catch 22, moment 22

Tänk att barn ser saker så klart. Saker som vissa vuxna aldrig förstår. Läs om IT-mammans förståndiga lilla dotter.

Har hon sagt att den ska vara på internet så tycker jag vi kör på det.