Läste på Allt om barn, om 11-årige Felix som bytte klaffar på "Abbes sjukhus" och skrevs ut redan nästa dag. Utvecklingen går framåt. Och då är det ändå några år kvar tills Abbe behöver en ny hjärtoperation. Hur gör man då? Är materialen och metoderna ännu bättre då?

Man kan ju alltid hoppas.

Det blir inte lättare precis. Föräldraskapet. Än så länge är killarna inte så stora, så nu handlar det mest om att ge dem trygghet, kärlek, mat och sömn. Och lite "unnis" (godis) på lördagarna.

Men sedan. Det lurar större utmaningar runt hörnet. Barnen ska utrustas med värderingar, en självkänsla värd namnet, empati och självförtroende. De ska kunna sätta gränser, våga bryta mönster och samtidigt kunna anpassa sig till situationen, då det behövs. I en hårdnande omgivning krävs att de orkar stå emot grupptryck och onda krafter. De måste våga stå för det de tror på, och lita på att de duger som de är.

Jag tänker ganska ofta på det här. Det är ett tag kvar tills de verkligen sätts på prov i de här färdigheterna. Det är jag medveten om. Men när orosmolnen mellan Abbes operationer skingrar sig – de som handlar om riskerna, om döden – tonar ett nytt upp, på sätt och vis mer skrämmande moln. Livet.

Jag vet att jag låter mörkare än Norén här, men allt känns så jävla osäkert ibland när jag tänker på Abbe och hans syndrom. Hur blir det? Han kommer ju att vara annorlunda, det kan vi vara säkra på. Men hur mycket? Kommer han att bli mobbad? För att han pratar konstigt. Eller för att han inte hänger med. Är det värre att vara lite annorlunda, eller mycket, så att det blir uppenbart?

Jag vet inte. Men jag tror att med en lagom portion självkänsla och självförtroende och Abbes (om jag får säga det själv) bländande charm kommer det att gå bra.

Som sagt. Det blir inte lättare precis. Föräldraskapet.

Andra bloggar om: föräldraskap, barn, oro, självkänsla, mobbing, syndrom

Tänkte igår att nu har vi faktiskt varit friska i drygt två veckor. Vad härligt.

Nu hostar Abbe. Snorar och hostar.

Då kör vi igen. In i dimman.

Ikväll bakade jag pizza. Då är jag kung. Abbe älskar "ihssa", storebror likaså och det blir extra roligt när jag serverar dem och bryter på låtsasitalienska. "Vårsågooda, Abbe speciaale, pronto pronto"

I vanliga fall får Abbe bara pizzabröd med tomatsås, eftersom han inte tål mjölk. Men han har ju själv testat sin allergi med choklad tidigare och verkat må bra, så idag fick han lite ost på pizzan. Inget har hänt ännu, i alla fall. Och på tisdag ska han till doktorn och göra en kontrollerad mjölkprovokation. Efter det vet vi. Tänk om han vuxit ifrån mjölkallergin, så vi kan skriva av något från listan.

Under den bråkdelen av en sekund som både mamman och jag tittade åt ett annat håll tömde Abbe en halv burk oregano över sin lilla pizza. Jag försökte skrapa av bitarna så gott det gick och sa "Varsågod, nu får du äta din pizza full med oregano. Vi får se om du gillar den"

Abbe svarade glatt: "Yaaaa, ull anu", och åt upp.

Andra bloggar om: pizza, mat, mjölkallergi

Apropå kulbanan jag nämnde häromdagen. Det här tecknet behöver Abbe kunna. Han säger i och för sig "mera kulor" när vi bygger banor, men det låter "nea euor". Jag fattar, men med kultecknet kanske andra gör det också.

Jag förstår dessutom att när när jag kommer hem från jobbet och Abbe lycklig möter mig i hallen tjoandes "inna innon", så menar han "bygga kulbana".

Det är på sätt och vis lite mysigt med ett alldeles eget språk, men inte så praktiskt.

Jag har alltid gillat hip hop. iPoden är full av både svensk och utländsk rap, trots att jag säkert passerat den övre åldersgränsen i målgruppen för länge sedan. Senast jag var på Trägårn och lyssnade på Timbuktu kände jag mig som om jag kunde varit farsa till de andra som var där. Och för något år sedan smög jag mig in på ungdomsområdet på Göteborgskalaset för att spana in Latin Kings. Spelar roll. Jag tycker det är grym musik helt enkelt. Det verkar förresten ha smittat av sig både på Abbe och hans bror.



I alla fall. Kolla den här killen. Jag blir skitglad när jag ser detta. Han är stenhård och har hur mycket cred som helst. Det som gör mig så där extra lycklig är att Laz D, som han kallar sig, gör sin grej trots en många gånger fördomsfull värld. Laz D har nämligen Downs syndrom. Inte arketypen för en homeboy, men det skiter han i. Han rappar iskallt, trots sitt talfel. Han är först och främst musiker. Inte mongolid.

Respekt!

Andra bloggar om: hip hop, musik, rap, Laz D, downs syndrom, talfel

Det är inte alltid man är sådär genomtänkt som man skulle önska. Förutseende, smart och välplanerad. Nej, allt som oftast tänker man sig inte för överhuvudtaget, utan drabbas hårt och obönhörligt av sin egen klantighet. Det fick jag erfara häromkvällen, när jag skulle bjuda barnvakterna på kaffe.

Mormor och "morfar" hade passat killarna efter dagis och skulle åka direkt från oss till Göteborgsoperan för att se på My fair lady. Jag fixade cappuchino till dem och mig och fick vid tillverkningsprocessen en dubbel espresso över. Abbe som älskar espresso kom springande och tjoade "Ammi affi" samtidigt som han gjorde tecknet för kaffe jättefint. (Håll två knutna nävar över varandra och veva som en gammal kaffekvarn, eller som en svängborr.)

Jag smälte som glass i solen. Det är klart att han får den som blev över, tänkte jag, hällde socker i och ställde fram den på hans plats. Abbe svepte sin dubbla espresso, ställde ner koppen med ett klonk, ett leende och en finfin kaffemustasch. "Nea affi", sa Abbe. "Nej, nu räcker det", sa jag. "Det är dags att sova nu, gubben".

Det var just den lilla detaljen.

Klockan var strax efter sju. En dubbel espresso i en trettonkiloskropp. Räkna med åtminstone två till tre timmars sprallvaken, överprillig fnissnisse.

Bara så du vet, om du tänker leka barnbarista till Bolibompa.

Andra bloggar om: espresso, koffein, barn, Bolibompa, sprallig

Mina två små killar är snart inte två små killar längre. Jo ett litet tag till. Men de växer, tar mer plats och samlar med tiden på sig otroligt mycket saker. Vi försöker skänka till vänner med småbarn, till förskolan, gallra ut och slänga saker som gått sönder och sådant som de inte leker med längre. Men ändå växer högarna. Snacka om I-landsproblem.

Lekarna tar mer plats, än så länge. När jag ser på storebror har jag en känsla av att han snart inte behöver mer yta än vad en dator tar upp. Herregud, vad de lär sig snabbt. Men än så länge kan man stundtals locka med Brio-järnväg, Lego och kulbanan från Universeum (världens bästa leksak). Abbs trehjuling gör nytta för hans träning och Blixten McQueen-bobbycaren likaså.

I alla fall. Vi måste bygga ut. Idag delar Abbe och brorsan rum. Det är helt okej och rätt kul för dem tror jag, men rummet är för litet. När sängar och förvaringsmöbler tagit sin beskärda del av ytan blir det inte många kvadrat kvar att leka på. Med resultatet att ovan nämnda leksaker är utspridda i köket, hallen, vårt sovrum och alla husets övriga ytor.

Arkitekten har ritat, vi funderar och allt ser väldigt spännande ut. Men innan bygglov är klart och schaktningen och snickrandet sätter igång lär det gå ett tag. Tror inte vi har vårt "nya" större hus förrän om tidigast ett till två år. Och lekyta-problemet är akut.

Temporär lösning: våningssäng.

Efter att ha kollat runt på diverse ställen hamnade vi som vanligt på IKEA. Det är bannemig otroligt hur de kan hålla sina priser. Okej, sängen vi köpte kändes i ärlighetens namn rätt vinglig, men med trälim och ett par skruvar i vägen kommer det bli kanon. Den ska ju vara just temporär. När utbyggnaden är klar får killarna var sitt rum, och behöver var sin säng. Då åker den här. Fram tills dess ska den få hjälpa oss att trolla fram lite golvyta att leka på. Men hur fan kan man tillverka en våningssäng för 595 spänn?!

Andra bloggar om: IKEA, barn, barnrum, våningssäng, leksaker, bygga ut, arkitekt

Som att läsa något man skrivit i handen. Och på samma gång vicka den åt höger och vänster.

Den börjar bli ganska omfattande nu. Trehundrafyrtio inlägg. Jag undrar hur många ord det är? Eller hur många bokstäver? Ska man läsa bloggen från första bokstaven tar det nog några timmar.

Helst vill jag ju det. Att du ska börja helt från början och läsa ända hit. Om du inte redan gjort det förstås. I så fall, om du läst allt, har du hela bilden. Du vet hur det kändes när allt vändes upp och ner en dag i mars 2005. Du har varit med på alla svängar till sjukhuset, alla provtagningar, undersökningar och operationer. Du förstår förmodligen mina ledsna och oroliga stunder, men också alla de underbara ögonblicken av lycka. Och du vet vilka guldklimpar jag snackar om (helt objektivt). Abbe och hans bror.

Men jag inser naturligtvis att om du är ny här, så läser du kanske inte allt från början.

Därför har jag gjort en sammanfattning i menyn längst till höger. Den blev inte heller så kort, men istället för alla 340 inläggen innehåller den 47 st utvalda. De borde ge en hyfsad bild av Abbes första två och ett halvt levnadsår.

Andra bloggar om: Abbe, hjärtsjuk, bloggning, barnblogg, barn, resumé, n00b

I kväll började dansspektaklet på fyran igen. Ett knippe kändisar ger sig i kast med danser de flesta av oss aldrig skulle komma på tanken att prova. Vi zappar lite mellan "Let's Dance" och "På spåret", min fru och jag.

Jag kommer att tänka på ett tillfälle från förra säsongen av dansprogrammet. Vissa fredagkvällar fick storebror vara vaken lite längre. Lite extra fredagsmys framför Let's Dance medan lillebror Abbes lott var att sova tidigt.

En dag skulle det dansas samba. Storebror var tre år. Men hans dom var hård:
– Äh. Det här liknar ju inte samba. Det ser mer ut som glitter och glamour.

Andra bloggar om: Let's Dance, På spåret, fredagsmys, barn, humor

Det här är mina söner. En badar och en ska sova.

–Pappa, titta på mig. Jag har skägg och lång lugg. Ta ett kort nu.
–Okej. [klick]

– A-aahpf, neeea em. En, åå, ee, å. A-aahph amaa. (≈Pappa, mer napp. En, två, tre, två. Pappa kamera)
– Okej. [klick]

Har jag gjort dem?

Andra bloggar om: barn, bus, fotografering, humor

(Psst...storebror...jag älskar dig. Och dig med, Abbe.)

Jag ser på nyheterna rapporteringen från Rödebyrättegången, och det gör ont i mig. Hur fan kan det bli så här? Hur kan det gå så långt?

Det är naturligtvis fruktansvärt tragiskt att femtonåringen inte lever längre. Jag lider med hans föräldrar. De har förlorat ett barn oavsett hur grym han må ha varit mot 50-åringens familj.

Men jag har inte svårt att förstå den 50-åriga pappans agerande. Jag äger inga vapen och kan inte se mig själv med en hagelbössa i handen. Har överhuvudtaget ingen tilltro till våld som lösning på några problem. Men ändå.

Jag är pappa. Och precis som 50-åringen, pappa till ett handikappat barn. Att år efter år behöva se på hur det här gänget trakasserar sonen, vandaliserar familjens egendom, smädar, hotar och uppviglar till att utrota handikappade från jordens yta. Allt medan polisanmälningar inte leder någon vart.

Som sagt, jag kan identifiera mig med pappan. Inga problem. Jag skulle förhoppningsvis inte gjort det han gjorde. Men jag har inga problem att förstå det.

Andra bloggar om: rödeby, trakasserier, mord, försåndshandikappad

– Vet du vad?, sa storebror till mig ikväll.
– Näe, sa jag.
– Du är den gosigaste pappan man kan ha.

Om han bara visste. Om han kunde ana hur hjärthoppande lycklig jag blev av de små orden, hur varm i hela själen han gjorde mig, så skulle han säga det oftare.

Men å andra sidan. Den här gången kommer att räcka länge.

Andra bloggar om: barn, kärlek, pappa

Till hösten är det egentligen dags för Abbe att flytta från lilla avdelningen på förskolan, till den stora. De andra barnen i hans årskull gör det. Året man fyller tre går man inte på småbarnsavdelningen längre. Då är man stor. Eller snarare, man är inte liten längre.

Men Abbe ska få stanna kvar ett tag till. Det tycker jag känns jättebra. Han får vara kvar med de mindre barnen en termin, till att börja med. Sedan får vi se.

Jag är skitglad för att man tänker så här på Abbes förskola. Vi har i tillsammans med personalen på dagis och rektorn snackat om vad som är det bästa för Abbe. Vad han har mest glädje och nytta av. Och jag är övertygad om att det här är det bästa.

Gruppen är mindre. Abbe får chansen att utveckla sitt tal lite mer (i den mån det går). Tempot är lite lägre och hans fysiska nivå blir mer som de andra barnens. Han har ju lite att komma ikapp efter operationer och låg syreupptagning hans första två och ett halvt levnadsår.

Jag förstår att det kanske kan låta lite omvänt det här. Men jag tror det blir perfekt.

Andra bloggar om: barn, förskola, utveckling

Jag har fått en utmaning igen. Det finns många av dem i bloggosfären har jag märkt. För att det är kul, för att folk ska ha något att skriva om, för att få många länkningar, eller för att det blir ett sätt att lära känna varandra? Jag vet inte riktigt, men många blir det.

Man behöver förstås inte vara med på alla. Jag funderade rätt länge när jag fick den första. Heja Abbe är ju en kronologisk berättelse, med ett tämligen smalt tema. Passar det att bryta av och skriva om något helt annat? Något som inte har med Abbe, hjärtfel och kromosomavvikelser att göra. Eller blir det konstigt? Men efter att ha tagit mig igenom ett par utmaningar tyckte jag att det funkade, och dessutom var lite skoj.

Den här gången handlar det om att välja ut fem favoritinlägg från min egen blogg. Tjenare. Hur ska jag kunna recensera mig själv? För det första har jag aldrig skrivit förr, innan jag började med Heja Abbe. Hur ska jag kunna avgöra vad som är bra eller inte? Jag tycker ju allt är okej, och kass. På samma gång. Nöjd och självkritisk.

Och så var det där med blogens karaktär. Smal. Kronologisk. Går det att lyfta ut några inlägg? Alla hänger ju ihop på något vis. Jag gör ju inte fristående nedslag i vad som faller mig in. Inte så mycket i alla fall. Det handlar ju om Abbe för det mesta.

Men okej då. Jag provar. För att det är kul. Här kommer fem inlägg, kanske inte för att de är de bästa, men för att de representerar mig och bloggen.

1. Mitt allra första inlägg. För att det är det första, och för att det sammanfattar hur chockade vi var. Så chockade att Abbe fick världens mest passande namn, av bara farten.

2. Är allting relativt? För att det sätter fingret på något jag ofta möts av.

3. Två inlägg som filmer istället för texter. För att de visar saker som jag tyckte var väldigt svårt att sätta ord på. Hur det känns att se sitt lilla barn medvetslös, uppkopplad till allsköns teknik. Och hur det känns att se samma barn på fötter efter bara några dagar.

4. Själva inlägget är inte så strålande. Egentligen bara ett mejl jag citerat, som någon annan skrivit. Men jag tror nästan aldrig att jag varit så stolt tidigare. Att jag kunnat göra skillnad. Kanske mellan liv och död. Rysligt mäktigt.

5. Så här vill jag gärna se på saker och ting. Ledsam orsak, komisk verkan. Mitt i all skit, allt jobbigt, finns alltid strimmor av ljus. Alltid något att skratta åt, även om halsen klumpas och ögonen tåras. Va fan, livet är ju kul.

Puh. Mission accomplished.

Nu är det din tur Elizabet. Och Camilla. Och Idépappan. Och hemliga pappan.

Idag kom vintern på snabbvisit hos oss. Gubben tö har redan tagit över kommandot och gör sitt bästa för att förvandla världen till en gråsvart gegga. Men innan dess snöade det finfin minussnö hela natten och när vi tittade ut i morse var omgivningarna täckta av en decimeter vit glädje.

Storebror suckade lite och sa: "Det var då för väl att det blev lite vinter till slut"

Det märks att han ska fylla 73 år i slutet av januari. (Eller, var det fem?)

Andra bloggar om: vinter, snö, barn, lilgammal, humor

Tecknet för dansa känns inte så svängigt direkt. Lite som en stel kostymfarbror som försöker dansa disco på firmafesten.

Häromdagen träffade Abbe och brorsan sina kusiner A och J. Det var av dem killarna fick var sitt Ey-oy (Gameboy). De är några år äldre och såklart väldigt spännande att leka med. Samtidigt är kusinerna världens goaste och tar alltid hand om sina små släktingar.

Kusin A och kusin J har båda gått och dansat street dance i några år och blivit riktigt duktiga. För ett år sedan ungefär, då Abbe var drygt ett och ett halvt år gammal var vi där och hälsade på. Kusinerna visade några grymma moves för en mäkta imponerad storebror. Speciellt så kallade "freeze", när man stannar upp och låser kroppen i en cool pose.

Kusinerna – som verkligen kunde sin sak – levererade den ena stenhårda posen efter den andra. Storebror försökte hänga på. Sprang fram, hoppade runt lite, och stannade i någon position som kändes tuff. Han kanske inte hade dansat trucker-kepan av någon B-boy från Bronx, men det var bra nog.

Efter att Abbe studerat de andra killarna ett tag, bestämde han sig för att visa var skåpet skall stå. Han gick med bestämda steg helt sonika in på dansgolvet. Ställde sig med raklånga ben, böjde sig fram, satte huvudet i golvet och släppte båda händerna.



Alla gapskrattade, Abbe var skitnöjd och gjorde med glädje om sin aldeles egen "freeze" så många gånger publiken önskade. Och om ryktena stämmer så tränar ortens streetdansare än idag på att göra en äkta "Abbe head stand".

Den är inte lätt.

Andra bloggar om: Hip hop, break dance, street dance, barn, head stand

Jag har sagt det förut, jag säger det nu, och jag kommer garanterat att säga det igen. Det har varit ett rent helvete att få Abbe att äta tillräckligt. Jag är säker på att om du har hjärtebarn själv, så vet du vad jag pratar om. De är sådana bara. Det finns diverse olika orsaker till det men ingen riktig universalförklaring.

Nåväl. Numera går det faktiskt bättre. Det är fortfarande inte lätt, men det går att mäkta med i alla fall. Med tålamod, tid och många avledningsmanövrar kan man peta i honom rätt okej med käk.

Men vi har behållit en välling på sen kväll/förnatt, för säkerhets skull. Så att det ska bli tillräckligt på dygnet. Den dricker han i princip sovandes och då brukar han i allmänhet inte bjuda på så mycket motstånd. Eftersom jag är den kvällspigge men morgontrötte i familjen, i motsats till mamman, har det liksom blivit mitt jobb att servera den vällingflaskan. Han brukar få den mellan elva och tolv på kvällen.

Men så i går kväll. Jag vet inte varför men jag var så himla trött. Jag somnade framför TV:n strax efter tio. Vaknade till vid halv två samtidigt som min fru och frågade om hon matat Abbe. "Nej, min vi kanske ska hoppa det idag då. Han har ätit rätt bra idag", sa hon. Sagt och gjort.

Klockan kvart över tre kom beställningen. "En välling till bord ett, tack"

Har mamman berättat alltså. Jag sov.

Andra bloggar om: barn, mat, välling, nattamat, sömn

Mymlan har lagt ut bra låtar med grupper som börjar på A, B, C och så vidare. Hela alfabetet. Eller i alla fall nästa hela alfabetet. När hon kom till R bjöd hon in andra att medverka. Som en slags stafett. Och nu har jag fått en bokstav. Dubbel-fucking-W. Skitlätt?!

Typiskt att man ska komma med i leken på en så svår bokstav, tänkte jag. Rickard Wolf, Wu Tang Clan och W.A.S.P. var de enda som dök upp i mitt huvud. Inget lockade.

Men när jag funderat ett tag insåg jag att det finns en herrans massa W-artister. Freddie Wadling, Tom Waits, Wilmer X, The Weathergirls, Wet Wet Wet, Wille Craaford, Willie Nelson, Stevie Wonder och så vidare.

Eftersom jag diggar Bob Marley låg The Wailers nära till hands. Men utan Bob? Njae. Wild Cherry har såklart gjort en riktig discoklassiker med sin "Play that funky music". Kanske den? Eller något med Wham!, åttiotal är ju kul. Nej nu vet jag. "Gone till November" gillar jag. Med Wyclef. Eller?

Men så satt den plötsligt. Det är fanimej en av de bästa låtar som gjorts. Här i en liveversion.


Paul Weller (fd The Jam) "Wild Wood"
(får man extrapoäng för att det är två w i titeln med, Mymlan?)

UPDATE:
Jag glömde också skicka vidare. Och vilken underbar bokstav de får: X. Varsågoda Ulrika, Alvas pappa, Lotten, Jonas och Annika.

Andra bloggar om: musik, utmaning, stafett, paul weller

Abbe älskar att sjunga. Speciellt på kvällen när det är dags att sova. Den här låten har varit lite av en favorit på sistone, oftast med tecken till. Jag tror han tappade konceptet när pappa filmade. Fixade inte rörelser, sång, text och kamerablickarna på en gång.

Som Idol-Andreas när han skulle göra Gloria Estefans "Conga".

Andra bloggar om: peter jöback, gloria estefan, conga, andreas, idol, barn, sång, i ett hus vid skogens slut

Jag tänkte att det skulle bli mer överskådligt med två sidokolumner. Så att man slipper scrolla så när man ska till olika länkar och menyer.

Dessutom funderar jag på att göra någon slags lista med ett antal inlägg som sammanfattar tiden från dagen då Abbe föddes och fram till nu. För de läsare som är nya. Så man slipper läsa hela bloggen för att få en bild av läget (inte för att jag inte vill det, men det kanske är lite mycket begärt).

I alla fall. Jag är inte så säker på att det blir bra. Blir det rörigt så här? Eller var det bättre innan? Jag testar mig fram lite. Vad tycker du?

Andra bloggar om: bloggdesign, bloggning, förändring

Det gick hyfsat på dagis trots allt. Abbe var ganska nöjd fram till tretiden, då han började ropa efter mamma eller mormor. Men halv fyra skulle ändå mamma hämta. Det får vi betrakta som godkänt tycker jag.

Får man önska sig något av 2008, måntro?

I så fall vore det inte dumt med ett år utan operationer för Abbe. Eller någon annan i familjen, för den delen. Vartannat år kanske räcker. 2005 blev det två hjärtoperationer, medan 2006 var förskonat från kirurgiska ingrepp. Må Abbes hjärta hålla de genomsnittliga sju åren man pratat om. Så han får lov att växa lite i fred.

Och låt honom slippa njuroperation detta året. Ja. Det står också på dagordningen. Abbe har ju bara en njure. Läkarna har sagt att de ska ta bort den lilla resten av njuren på andra sidan. Den som aldrig utvecklades. Men vad sägs om nästa år, kanske?

Gommen ligger eventuellt också illa till för operation. Men det kommer lite senare i livet om jag fattat rätt. Abbe måste först bli gammal nog för att kunna genomgå utredning, med bland annat röntgenfilmning och filmning med fiberoptik via näsan medan han pratar. Och de är väl ett tag till dess, tror jag.

Att önska sig ett år utan sjukhus vore ärligt talat riktigt puckat. Så mycket har jag insett. Abbe behöver sina regelbundna besök hos logopeder, kardiologer, ortoptister, sjukgymnaster och allt vad de heter. Jag har vant mig nu. Det ska bara göras. Och ärligt talat skulle man nog känna sig lite otrygg utan skyddsnätet.

Men ingen operation 2008, va? Om man får önska.

Andra bloggar om: barn, operation, hjärta, gommen, njure, 2008

Först skolade vi in Abbe på förskolan. Det var i augusti någon gång, och tog lite drygt tre veckor. Han gick där någon månad, och han med knapp marginal bli varm i dagiskläderna. Så var det operationsdags.

Efter att ha varit borta mer än han varit där var det dags för ny inskolning i början av december. Det gick lättare den här gången. Tog bara fyra, fem dagar.

Efter ett par veckor kom förkylningsvågen. Det ena avlöste varandra, hosta, snor, magsjuka, hosta, snor och så vidare. Och så var det juluppehåll.

Idag började vårterminen. Än en gång efter längre frånvaro än närvaro. Och jag lämnade en gråtande Abbe på dagis, stålsatte mig, och åkte där ifrån.

Än har de inte ringt. Jag vågar hoppas.

Andra bloggar om: barn, inskolning, dagis, förkylning,

I morgon är allt som vanligt igen. Men med en totalt naiv optimism, tror jag varje år att mellandagarna är någon slags evighet. Är det inte märkligt?

I mellandagarna skall jag göra det, och det där, och så ska vi passa på att göra det. Och så ska jag bara njuta. I mellandagarna. Men herregud, det är ju bara några futtiga dagar. Medan man städar upp allt papper efter julklappsutdelningen och planerar förrätten till nyårsmiddagen, swooshar de förbi. Mellandagarna.

Nu var vi visserligen på en energipåfyllande och revitaliserande tripp till Köpenhamn. Det är sant. Men i övrigt så har jag fasen inte gjort något av allt det där som jag tänkt. Precis som de tidigare åren. Liksom som under de oändligt långa semesterveckorna, då man har hur mycket planer som helst, som man inte hinner med. Att man aldrig lär sig?

Andra bloggar om: tidsoptimist, mellandagar, vardag, livet, stress

Jaha. Så var det nya siffror att komma ihåg. 2008. Tvåtusenåtta. Eller kanske nollåtta?

Tänk den som föds i Stockholm den åttonde augusti i år. En nollåtta, född nollåtta nollåtta nollåtta. Vad enkelt på något vis.

Andra bloggar om: 2008, gott nytt år, 08, nyår

Ett litet jultips så här i efterhand. Saltlånga.

Hemma hos killarnas mormor äter vi inte lutfisk. Bra tycker jag, för jag har lite svårt att förlika mig med konsistensen. Men istället för torkad, lutad långa så käkar vi torkad, saltad dito. En bohuslänsk tradition.

Mycket godare. Salt och betydligt torrare i konsistensen än sin lutade kollega. Prova det.

Andra bloggar om: saltlånga, lutfisk, fisk, julmat

För handen mot magen en gång.

Här följer en kort-kort resumé av helgen:

Fredag
Körde bil ner, via Öresundsbron. Hittade hotellet precis lagom till skymningen. Superläckert hotell med cool arkitektur, snygg inredningsdesign och fem stjärnor. Ett ombyggt före detta varuhus. Parkerade bilen utanför, gav nyckeln till portiern och så körde han iväg och parkerade bilen i ett garage. Lyxigt.

Lite senare åt vi middag på en restaurang som heter Cofoco (Copenhagen Food Company). Riktigt bra mat till en mycket rimlig peng. Förrätt, varmrätt, ostar, dessert och viner för under tusenlappen på två pers. Rekommenderas. Promenerade hemåt och slank in på julemarked på Tivoli. Men är man van vid Liseberg så ter det sig lite fattigt. Strunt samma, det var mysigt ändå och vi fyndade lite kugler och annat julpynt som såldes ut med 70% rabatt.

Lördag
Hotellfrukost. Lång, härlig hotellfrukost. Danska bacon, äggröra, färsk frukt, färskpressad juice, yoghurt, gott bröd med massor av olika pålägg och cafe latte. Och danskt wienerbröd. Såklart.

Uppfriskande promenad genom stan till Triangeln Østerbro och Normann Copenhagen. Ett måste för alla design- och interiörintresserade. Där har de ett stort showroom/butik med dels deras egna produkter, men också annan bra design. Vi gick därifrån några tusenlappar fattigare men väldigt glada.

Slängde in det vi handlat på hotellet, tog en öl på Café Blanc och ut igen. Udsalg på Tiger of Sweden, och så blev det ett par brallor till mig där. Vidare till Strøget och Illums Bolighus. Ännu ett mecka för designintresserade. (Känner att vi låter lite insnöade nu.) Hittade några små kul grejer även på deras udsalg.

Hade tänkt ta en sen lunch med goda smørrebrød istället för middag så vi knallade iväg till klassikern Ida Davidsen. Men där var stängt. Samma gällde för Told og snaps. Och Kanal Cafeen. Vi började inse att det nog var kört med smørrebrød. Där stod vi i blåsten i Nyhavn och började bli rejält hungriga. Där finns ju massor av restauranger men risken för turistfällor är ju enorm. Dvs högt pris, dålig kvalitet.

Vi gick en bit, korsade Kongens Nytorv och svängde in på en gata som hette Hovedvagtsgade. Där låg en restaurang som hette E-go. Vi chansade och chansade rätt. Stället var kanon. Bra mat, bra vin, bra service skön miljö. En riktig vinstlott, som jag gärna rekommenderar om ni letar efter mat i det området. Några hundralappar dyrare än fredagens besök på Cofoco, men väl värt det.

Hem till hotellet, svidade om och tog en cocktail på hotellets coola Bar Rouge. Tydligen superhipt om man läser på aok.dk. Vad vet jag? Bra DJ och bra cocktail var det i alla fall. En drink räckte. Bara så att vi kände att vi hade möjligheten.

Söndag.
Hotellfrukost igen! Checkade ut, fick bilen levererad och körde norrut längs kystveien. Stannade på Louisiana och tittade på Richard Avedons bilder. Grym fotograf. Färjan till Helsingborg och sedan hem för att lösa av mormor och "morfar" som passade killarna. Tack till dem. Och tack till farmor och farfar för bidraget vi fick för ett tag sedan.

Andra bloggar om: köpenhamn, illums bolighus, cofoco, skt petri, louisiana, richard avedon

Det här måste göras oftare.

Äta en hel måltid ihop utan "nej, sitt ner på stolen", "nej kom tillbaka, vi äter nu" eller "men lilla gubben, du måste äta lite". Bara att sitta vid ett middagsbord utan att göra slut på en halv rulle hushållspapper. Och njuta av sin egen mat utan att behöva ta till tusen knep för att få någon annan att äta. Oslagbart.

Eller vad sägs om att sova en hel natt tills man vaknar av sig själv. Ingen som skallar mig i sömnen eller sätter hälen i struphuvudet på mig. Ingen som hostar hela natten. Ingen som ska ha välling klockan sex på morgonen. Fantastiskt.

Och inte minst. Att föra hela samtal, två vuxna emellan. Jag kom på att det var länge sedan min fru och jag pratade med varandra. Det är klart att vi pratar varje dag, men jag menar på ett annat sätt. Den här helgen har vi haft långa, intressanta diskussioner, spännande roliga samtal om allt mellan himmel och gjord. Det går ju aldrig. Man får vara glad om man lyckas få ur sig en hel mening utan att bli avbruten av någon som slår sig, vill säga något eller skriker "klar" från toan.

Men det bästa av allt. Att komma hem till Abbe och storebror. Efter en helg utan dem så längtar man något alldeles förfärligt.

Andra bloggar om: barn, äktenskap, kvalitetstid

Om en liten stund åker vi. Jag tänkte inte ta med mig MacBooken till København så det blir kanske lite tyst här på bloggen ett par dagar. Så vi hörs på söndag.

Om de inte har någon dator i lobbyn, och jag inte kan låta bli förstås.

Andra bloggar om: teckenspråk, åka, köpenhamn

Om ett dygn ungefär. Då ligger jag utsträckt i en underbar säng i det här femstjärniga designhotellet i København. Förhoppningsvis har jag ätit gott på någon av byns restauranger och kanske tagit en drink i hotellets coola cocktaillounge. Ingen Abbematning vid nattens början, ingen storebror på tvären i sängen och ingen Abbe som väcker mig tidigt i morgon bitti.

Sedan har jag och min fru en hel dag för oss själva i København. Kanske mellandagsrea på Illums Bolighus? Julmarknad på Tivoli? Smørrebrød på Ida Davidsen? Vad vet jag? Kanske någon bra jazzkonsert på kvällen? Någon bra restaurang? Och så en natt till på hotell. Utan barnen.

Nu kanske det låter som att jag inte tycker om mina killar. Ingenting kunde vara mer fel. Jag älskar dem över allt annat i världen. Men efter den här hösten, med Abbes operation och alla envisa virus och skit så behöver både jag och min fru lite andrum.

Så det så.

Andra bloggar om: hotell skt petri, köpenhamn, Illums bolighus, tivoli

Jag är ingen arg typ. Jag tror nog att mina vänner skulle säga att de rätt sällan sett mig arg, om du frågade. I alla fall känner jag mig inte sådan. Glad, tjatig och positiv. Kanske ledsen ibland, men inte arg.

Det finns dock saker som kan få även mig att se rött. Och jag tror bannemig att överst på den (ganska korta) listan står Försäkringskassan. Fy för den jävla, förbannade, lede, vad jag hatar Försäkringskassan. Inte själva i funktionen. Nä nä, den behövs. VAB, sjukpenning, vårdbidrag och så vidare. Men systemet. Administrationen.

Varför ska jag behöva känna mig som en idiot varje gång jag ska försöka få pengar för vård av sjukt barn, eller pappaledighet? Jag är ju ändå högskoleutbildad, jag borde väl klara av det? Men på något mirakulöst sätt har de lyckats krångla till sina blanketter så att det som kan verka som det enklaste i världen, plötsligt ter sig helt omöjligt. Jag begriper inte varför.

Och nu har de förenklat genom att man kan göra rubbet på nätet. Förenklat? De har ju bara placerat samma introverta blanketter i elektronisk form på en hemsida. Det är inte ett skit enklare. Det tog mig nästan ett år av telefonsupport och nedladdande av nya versioner hit och dit, innan jag lyckades att få Försäkringskassan, SEB, Telia och Apple att samarbeta. Bara för att jag skulle kunna få min e-legitimation att fungera som Skatteverket propagerade för i sina osedvanligt töntiga reklamfilmer.

Och döm om min förvåning när jag gjort min inmatning på nätet och FK sedan gjorde fel utbetalning. Jag ringde för att kolla vad som skett och det visade sig att någon hos dem läst fel. Läst fel?!! De bearbetar alltså mina elektroniskt inmatade uppgifter manuellt. Det är ju som att skicka ett fax.

Det har varit mycket snack om fusket. Bedrägerierna. Brotten. Alla kriminella svenskar som lurar systemet. Visst, det finns säkert någon som fuskar. Men jag tror att 80% av alla fuskare är ofrivilliga. Folk försöker göra rätt, men klarar det helt enkelt inte. Och ifall jag nu tycker att FK gör saker onödigt stelbent och tillkrånglat, och har svårt att få allt rätt, hur ska då en som inte behärskar svenska språket klara av det?

Varje kontakt jag har med FK, gör mig vansinnig. Oavsett om det är via blankett, internet eller telefon. Jag får hög puls bara jag tänker på dem. Och trots att jag har alla intentioner i världen att göra rätt för mig och inte försöka blåsa FK på några bidragspengar, så är det inte osannolikt att jag tillhör de kriminella här. Ofrivilligt.

Andra bloggar om: försäkringskassan, VAB, fusk, bidrag, pappaledighet

Killarnas morfar lever inte. Han hade diabetes och gick bort några år innan jag träffade min fru, så jag har inte haft förmånen att möta honom. Lyckligtvis har mormor träffat världens mysigaste "gubbe" sedan dess, så Abbe och hans brorsa saknar inte omsorg på den fronten.

I alla fall. På väg hem till mormor för att fira jul åker vi förbi avfarten till gravplatsen där morfar ligger begravd. Till saken hör att jag vet att min fru hade en väldigt nära och kärleksfull relation till sin pappa, men hon är ändå krass på ett befriande sätt.

"Jag borde åka en sväng till pappas grav någon dag", säger hon plötsligt. "Men å andra sidan – de klarar sig ganska bra själva, döingarna."

Andra bloggar om: livet, döden, gravplats, krass

Min fru är fantastisk. Jag fick en underbar julklapp.

En hjärtformad ask. Botten var täckt av "Kungen av Danmark", på dem låg en liten plastleksak från Disney föreställande den lilla sjöjungfrun. I asken fanns också två lappar avrivna från almanackan. Fredag 28/12 och lördag 29/12.

Kan du gissa vad jag fick?

Tomten kom hit igår. Om det var en rik människa som var utklädd eller ej, låter jag vara osagt. Men han kom i alla fall. Och ingen av de vuxna i sällskapet var ute och köpte tidningen. Något som skapade huvudbry hos killarnas åttaåriga kusin.

Klappar hade han i alla fall med sig. Till alla snälla barn.

Andra bloggar om: jultomten, juklappar, snälla barn, köpa tidningen

Abbes storebror har en teori hur det ligger till:

– Egentligen finns inte tomten, sa storebror.
– Nähe?
– Det är bara en vanlig människa som har klätt ut sig. Som är rik.
– Som är rik?
– Ja. Så han har råd att köpa julklappar åt alla varje år.

Andra bloggar om: jultomten, julafton, tro på tomten, barn, humor

Jag försöker hinna med att svara på alla kommentarer. Men ibland halkar jag efter rejält. Ärligt talat är det stundtals rätt svårt att hitta tid till att skriva inlägg ens.

Men tills jag kommit ikapp mig på kommentars-svarandet vill jag passa på att säga ett kollektivt tack till alla som läser och alla som kommenterar. Det är jättekul och era ord värmer, ger råg i ryggen, gläder och lär mig massor av nya saker. Tack.

Så till er alla, från oss alla. En riktigt god jul!

Puuh. Nu är det nästan klart. Jag ska bara lägga in sexkilosskinkan i ugnen. Den som blev över efter den inställda jultraditionen med kompisarna. Vi tar med den till mormor och "morfar" i morgon, men jag slänger in den i ugnen det sista jag gör innan jag går och lägger mig. Så får den ugnsbakas medan jag sussar sött. När den uppnått sina 70 grader piper ugnen och jag hoppas de sex kilona ska räcka ända till i morgon bitti. Åtskilliga är de gånger jag har gått upp mitt i natten och tagit ut skinkan för att det gått fortare än jag trott.

Efter en liten juklappsrunda farmor och farfar och kusinerna under dagen har det varit en del julstök här i kväll. Jag har gjort bohuslänsk äggost, janssons frestelse och bakat vörtbröd. Mamman och killarna har gjort julgodis. Mandelmassa i diverse färger och former.

Hon är modig, min fru. De doppade en del av sina kreationer i smält mörk choklad (mjölkfri!), strössel och kokos. Och lika förutsägbart som slutet på en Hollywoodfilm, var snart Abbe och allting runt omkring honom täckt av choklad. Men skit samma. Glada var de alla tre, och väldigt engagerade.

Och hur mår killarna? Bättre, faktiskt. Och hur mår jag då? Jo tack. Alvedon kan tar hand om det mesta.

Andra bloggar om: julgodis, äggost, janssons frestelse, julskinka

Sådär. Här kommer ett synnerligen aktuellt tecken; Förkyld. Tummen och pekfingret börjar särade vid näsan och förs ihop medan man rör dem nedåt. De dubbla pilarna betyder att man upprepar rörelsen.

Vad kul att det var många som ville se ett tecken om dagen här på Abbes blogg. Nu blir jag tvungen att lära mig dem. Och använda dem ofta så att de blir naturliga för Abbe att använda. Kanon.

Stina påpekade att det kanske inte är alla som vet att stödtecken och teckenspråk är inte riktigt samma sak. Så här ungefär kan man säga; När man stödtecknar använder man bara vissa nyckelord som viktiga för det man vill säga, medan man utelämnar regler och strukturer från teckenspråket. Men tecknen lånas därifrån.

Apropå förkyld, så gick jag ur magsjukeaskan in i förkylningselden. Hosta, snorig, Bengt Magnusson-röst och feber. Men snart är det jul.

Andra bloggar om: stödtecken, teckenspråk, förkyld

Killarna var helt stirriga igår kväll. Det var dags att klä granen efter att storebror hade tjatat i flera dagar. Abbe hoppade runt, runt och sjöng "uu-i-ul-ien" (nu e de jul igen) som en övertänd Teletubbie. Han skulle helst ha alla kulor i famnen på samma gång. Lyckan var total.

Andra bloggar om: jul, julgran, barn, nu e det jul igen

Åh, vad jag tycker synd om Abbe ibland. Han pratar och pratar. Meningarna blir längre och längre, och man märker verkligen att hans språk har utvecklats rejält på sista tiden. Han är entusiastisk och vill så gärna vara med och berätta vad han tycker. Säga sin mening.

Men det är så svårt att begripa vad han säger.

Okej. Abbes uttal av vissa bokstäver har visserligen förbättrats lite. En del grejer låter riktigt fint. Somliga ord har vi lärt oss vad de betyder. Men i ärlighetens namn så är det inte så många fler än Abbes närmaste som förstår honom. Och inte ens det ibland. Han kan stå där och säga samma sak om och om igen. Och jag lyssnar så noga jag kan, och önskar bara att kunde förstå honom. Jag märker ju att han vill något. Han säger samma sak igen, och igen. Fy. Det måste vara fruktansvärt frustrerande för honom. "Kan du inte teckna?" säger jag. Och ibland kan han. Men oftast inte. Stackarn.

Hur mycket mer kan uttalet utvecklas? Inte så värst mycket om jag förstår Abbes logopeder rätt. Hur gammal ska han bli innan det går att göra något åt, med operation t ex? Vet inte. Går det att fixa? Jag tror det, men jag är inte säker.

Nej. Jag måste bli bättre på att lära mig stödtecken. Om inte vi pratar med tecken blir ju inte Abbe van vid att använda dem. Jag har varit för dålig på det, rent ut sagt. Det är så lätt att glömma bort att använda dem, eftersom Abbe förstår allt man säger till honom. Men han måste få ett språk så att andra kan förstå honom.

Jag funderar på om jag ska publicera ett nytt tecken varje dag här på bloggen. För att tvinga mig, liksom. Kanske finns någon annan som vill lära sig?

Andra bloggar om: språk, uttal, talfel, gomspalt, teckenspråk, stödtecken, logoped

Kom och tänka på en dialog jag hade med Abbes storebror för lite mer än ett år sedan, då han var drygt tre år gammal. Man undrar ju hur det ser ut i huvudet på dem ibland. Är det verkligen mina gener?

– Hip hopare, sa storebror helt plötsligt.
– Vadå? sa jag.
– Hip hopare. Det ska jag bli.
– Jaha, när du blir stor, menar du?
– Jag är stor. Abbe är liten.
– Ja det är klart. Ska han också bli hip hopare?
– Nä. Skidhoppare.

Andra bloggar om: barn, humor, hip hop, skidhopp

Nu har grabbarna inte lämnat huset på över en vecka. Rastlösheten är ett faktum.

Men vi hade ju köpt en massa pyssel till det inställda julkalaset, så i eftermiddags plockade vi fram flörtkulor, paljetter, filt, glitter, lim och silkespapper. Det limmades och pysslades och kreativiteten flödade. Storebror hittade på en massa tokiga och skojiga kreationer. Snögubbar med tre näsor, rymdtomtar och gud vet allt.

Det ska erkännas att jag var lite nervös när jag satte en limtub i handen på Abbe. Och visst, det kom lite lim både här och där, men jag blev ändå överraskad över hur bra det gick. Han duttade lim, pillade med pyttesmå paljetter, fixade och donade.

Har vi månne knåpat ihop några julklappar? Det har ju varit lite si och så med shoppingmöjligheterna på sistone.

Andra bloggar om: julpyssel, paljetter, julklappar, rastlös

Vi överlevde! Inte för att jag någonsin tvivlade på att vi skulle göra det, men igår kändes det rätt jobbigt faktiskt.

Det var med en otrolig lättnad jag slog upp ögonen i morse och kände att jag inte mådde illa längre. Killarna har visserligen fortfarande feber och massor av hosta, men nu orkar mamman och jag ta hand om dem.

Omröstningen på Allt om Barn om månadens barnblogg december månad är avslutad. Abbe kom på en hedrande andra plats med 32% av rösterna. Men den som fick flest röster (40%) var Emelie med sin blogg Ungmamma15, där hon skriver om livet som tonårig mamma.

Stort grattis från Abbe och mig.

Och tack till alla som röstade på oss, förstås

Andra bloggar om: Allt om Barn, Ungmamma15, barn, bloggar, månadens barnblogg

Det här funkar inte.

Jag skulle tro att det finns fler av er som varit med om liknande, det är liksom oundvikligt i en familj med småbarn. Men för alla er andra; jag kan verkligen inte rekommendera följande upplägg:

Två konstant hostande småbarn som har hög feber. Visserligen på väg neråt under 39° men ändå. Den ena just återhämtad från kräkningar. Den andra som en tickande magsjukebomb med ett nyopererat hjärta. Och som hemsjukvårdare – två utslagna föräldrar, även de med feber och magsjuka.

Vem ska ta hand om vem? Hur ska man kunna uppbåda kraft för så enkla saker som att göra mat åt barnen? Det har blivit mycket välling idag kan jag säga. Och alla som någon gång haft en två-och-ett-halvt-åring vet att de kan vara som en gormande fotboja ibland. Med ett omättligt behov av att underhållas hela tiden. Av magsjuka mamman? Eller magsjuke pappan?

Nu sover de äntligen. Jag sitter uppkrupen i soffan och huttrar med täcket runt mig och MacBooken i knät. Jag har ont i hela kroppen, mår fortfarande illa men har lyckats få i mig lite blåbärssoppa. Klassiker.

Jag tittar på klockan och undrar stilla när Abbe ska börja kräkas.

Andra bloggar om: magsjuka, familjeproblematik, barn, feber, kräkas

Och jag med.

Allstå...jag vetefan. Nu kräks min fru.

Omröstningen om månadens barnblogg pågår fram till idag. Tycker du att Heja Abbe borde vinna går du in här och röstar. Just nu ligger Abbe tvåa och behöver en drös röster för att plocka hem det.

Okej. Det är jäkligt jobbigt när alla är sjuka. Jag känner att jag fått min beskärda del av sjukhus, Alvedonsuppar och ledsna barn vid det här laget. Jag är ärligt talat rätt trött på det nu. Men inget ont utan att det för något gott med sig, för att ta till ett klämkäckt talesätt.

Då Alvedonet kickar in mellan feberyrorna blir killarna ganska rastlösa. Alltså gäller det att hitta på något. Gärna något som tar lite tid, och som engagerar. Även om "Bilar" är en jättebra film så finns det gränser för hur många gånger man kan se den på en dag. Så jag rotade fram mitt gamla Lego. En hel resväska full. Och inte nog med det. Jag hade satt in en massa byggbeskrivningar i en pärm! Hur nördigt är inte det då?

Jag älskade att bygga med Lego när jag var liten, och nu inser jag varför. Det är ju skitkul. Killarna har egentligen bara byggt med "stor-Lego" tidigare med alla begränsningar det för med sig. Men efter mycket letande efter rätt bitar bland de tusentals som vi hällt ut på golvet lyckades Abbes storebror och jag knåpa ihop både en månbas och en polismotorcykel.

Med risk för att låta väldigt gammal, men var inte Lego bättre förr? Jag bläddrade i en sådan där leksakskatalog som dimper ner i lådan så här innan jul. Där fanns en massa tuffa Legobyggsatser, men väldigt många bitar är liksom färdiga redan. De går inte att kombinera med något annat och lämnar ärligt talat rätt lite över till fantasin. Det var det som var charmen med Lego tycker jag. Att bygga, riva och bygga något annat och riva igen. En bil blev till en gubbe med fem armar som blev till ett rymdskepp. Och så vidare.

Hälsningar, en Lego-nörd.

Andra bloggar om: Lego, det var bättre förr, sjuk, barn, feber

Nu har Abbes brorsa haft hög feber i nio dagar. Då är det nog snart färdigt tänkte jag. Men tänk så fel man kan ha. I natt övergick hostandet till en nerspydd säng, och febern sköt i höjden igen. Vad är det för märkligt virus som härjar?

Andra bloggar om: barn, sjukdom, feber, magsjuka, hosta

För ett litet tag sedan hittade storebror några Irish coffee-glas längst in i ett skåp. Sedan dess vill han alltid dricka sin mjölk, saft eller vad han nu ska ha ur de glasen. Fråga mig inte varför, han tycker väl de är fina helt enkelt.

På några av glasen finns proportionerna för en god Irish tryckta. Idag fick han tag på ett sådant.

– Wow kolla pappa. Det här kåffeglaset är grymt.
– Jaså?
– Här kan man se precis hur mycket man ska ha.
– Mmm.
– Lika mycket som en vinflaska. Eller som höbalar. Eller en kaffekanna.
– Oj då.
– Eller som en ko. Grymt.

Andra bloggar om: barn, humor, irish coffee, glas

Det skulle vara fullt med folk här nu. Femton, tjugo vuxna och lika många barn. Stoj och stim, doften av glögg, nygriljerad julskinka och nybakat vörtbröd. Ett gemytligt kaos med traditioner. Istället sitter jag här med Abbe nerbäddad framför teven med hans älskade Bilar och Blixten McQueen.



För sju år sedan bjöd vi för första gången hem våra kompisar på glögg någon vecka innan jul. Då var det ett litet gäng med (ganska) unga vuxna utan barn. Lugnt och trevligt, och det kunde hålla på till långt in på småtimmarna. Nu har festens karaktär förändrats och ljudnivån når nya dimensioner. Glöggen och pepparkakorna har fått tillökning med Janssons frestelse, hembakat bröd, julskinka, ostar, dopp i grytan, köttbullar, prinskorv, öl och snaps. Och grannens tonårsdotter hyrs in för att hålla i julpyssel med alla barnen. Men det är fortfarande lika trevligt, och det känns inte som julen kommit utan den här kvällen. Och jag tror att åtminstone några av våra vänner skriver under på det.

I år fick vi alltså för första gången ställa in. Känns ganska tråkigt faktiskt, men med sjuka barn och sjuka föräldrar funkar det helt enkelt inte. Vi får se om det går att flytta fram en vecka. Annars har jag en sex kilos skinka att sätta i mig, och en massa annan mat. Jag får väl skölja ner det med de sju liter glögg som står här och väntar.

Då frågar man sig, hur mår man efter det?

Andra bloggar om: barn, sjuka, jul, tradition, glögg, janssons frestelse, julfest

Det känns som att man har fastnat i vinkelvolten, för att citera en gammal Galenskaparnasketch. De här förkylningarna och den eviga hostan verkar liksom aldrig riktigt vilja ta slut. Huvudvärk och hög feber. Det är ihärdigt som en Duracellkanin.

Idag är jag hemma med killarna. Mamman har längtat efter att få börja jobba länge nu. Och när det äntligen var dags, efter att Abbes operation och konvalescens var över, knackade febern och hostan på dörren igen. "Hej hej, känner du igen mig?"

Abbe noterade i morse 39,9° i feber. Brorsan ligger honom i hälarna med sina 39,3°.

Andra bloggar om: barn, förkylning, feber, hosta, VAB

Ibland måste man välja. Eller rättare sagt välja bort. Prioritera. Som småbarnsförälder känns det som man håller på hela tiden och prioriterar. Oftast till barnens fördel.

Idag stod jag inför en sådan där skitjobbig valsituation. Det är Lucia och killarna skulle så klart ha lussefirande på dagis. Det är alltid kaotiskt, med trilskande stjärngossemössor i vinden, tärnljus som inte funkar och barn som sjunger sångerna lite huller om buller. Och det är just det som gör att man alltid står där med en tår i ögat. Jag vill inte gärna missa det.

Samtidigt hägrade ett annat event. I går kväll utsågs Sveriges Bästa Reklambyrå på en gala i Stockholm. Och eftersom jag jobbar på en sådan – som dessutom var nominerad – ville jag vara där. Men att ta sig från Stockholm till Göteborg efter klockan nio på kvällen låter sig inte göras. Alltså var det sova över som gällde och missa lussefirandet på dagis.

Suck. Prioriteringar. Det känns som att hur man än gör blir det inte rätt.

Hur gick det då? Jo, jag åkte till Stockholm. Abbe och storebror blev sjuka med feber, hosta och huvudvärk, och fick alltså vara hemma. Utan lussefirande. Själv sitter jag på tåget hem från Stockholm, med ett diplom där det står att min byrå är den bästa i Sverige!

Visserligen lider jag med både killarna och mamman som fick vara hemma med små sjuklingar, men den här gången kan jag inte låta bli att känna att jag gjorde rätt val.

Andra bloggar om: barn, lucia, lussefirande, dagis, sjuka, reklambyrå, sveriges bästa byrå, prioriteringar

Barnet ska sova. Man vaggar, buffar barnet i rumpan, så ja så ja, klappar, buffar mer, försöker skaka spjälsängen försiktigt för att imitera barnvagnens sövande vibrationer, sjunger lite, så ja så ja, vaggar, buffar och stressar.

Ja, stressar.

Jag tror du känner igen dig om du har barn. Jag har kommit på mig själv ibland med att hålla på med så mycket olika insomningsknep att det är bannemig inte konstigt att barnen inte somnar. De blir ju helt stirriga.

Men ibland. Någon gång då och då funkar allt. När man själv lyckas uppbåda ett inre lugn, slappnar av och kommer till ro. Då. När jag är alldeles lugn. När inget "jobb som måste göras ikväll" finns, och inget TV-program hägrar. När jag själv orkar låta det ta sin tid.

Då kan jag lägga en lugn stor pappahand på Abbes lilla hjässa eller över hans rygg. Hålla den alldeles, alldeles stilla. Varm och trygg. Närhet och lugn. Det är det han behöver. Då somnar han, även om han är övertrött och eller uppskruvad.

Närmare Messias-status än så kommer jag aldrig.

Andra bloggar om: barn, nattning, sömn, trygghet, messias

Habiliteringen i torsdags och barnakuten i lördags och så ett akut EKG idag. Ja just det, jag glömde ju berätta att vi var på sjukhuset i fredags med. Hos ortoptisten.

Det gick ungefär som de tidigare besöken. Abbe vågade inte titta in i den stora brytningsfel-kollar-maskinen. Trots att vi lockade med att det fanns både Teletubbies och Blixten McQueen där inne. Inte heller den lilla "laserpistolen" gick. Han var för rädd.

Bilderna gick bra i början. Abbe sa vad de föreställde. Ortoptisten förstod en del av orden, somliga använde Abbe teckenspråk för att säga och vissa fick mamma och jag översätta. Likt bokstäverna vi vuxna får läsa upp med en hand för ögat byttes de små piktogrammen ut ett efter ett. Mindre och mindre storlek. Efter ett tag sa inte Abbe längre vad bilderna föreställde. För att han inte kunde se, eller för att han tröttnade och ville inte längre? Vad vet jag.

Sammanfattning. Doktorn ville inte tvinga Abbe när han var rädd så vi får komma tillbaks i januari igen och göra ett nytt försök.

Skönt. Jag var lite rädd att det inte skulle bli några fler sjukhusbesök.

Andra bloggar om: barn, ögonläkare, ortoptist, sjukhus

Som om Abbe inte umgås med sjukvården tillräckligt, passade han idag på att demontera storebrors elektriska jultomtelampa (gräslig enligt min smak, men han fick den gratis i en lampaffär och älskar den). Abbe skruvade sedan ur glödlampan, stack på obligatoriskt barnvis ner fingrarna i hålet och fick en kyss på 220 volt. Uh!!!

Inte bra för någon, men hur är det om man har ett nyopererat hjärta med reservdelar? Efter lite överläggningar med hjärtmottagningen på sjukhuset bestämdes att det nog var bäst att åka in med honom och göra ett EKG. För säkerhets skull.

Allt såg okej ut, Abbe kom undan med blotta förskräckelsen och förhoppningsvis ökad respekt för elektricitet.

Men tomten har inte en chans. Han arkebuseras redan ikväll.

Andra bloggar om: barn, elektricitet, stöt, EKG, hjärtfel, arkebusering, dödsstraff

Allt om barn har bestämt sig för att utse månadens barnblogg. Och vi är nominerade. Jättekul.

Om du hejar på Abbe går du in och röstar här.

– Titta där är Prins Carl Philip, sa mamman.
– Va? sa storebror. Prinskorv Filip!?

Andra bloggar om: Carl Philip, kungahuset, Nobel, Nobelgalan, Nobelpris, prinskorv, humor, barn

Det kom ett mejl från socialstyrelsen:

"Hej Abbes pappa, När jag går in och tittar på statistiken på www.livsviktigt.se så ser jag att väldigt många besökare kom ifrån din blogg. Ville bara med detta mejl tacka för alla ni har lotsat in och som har anmält sig. Tyvärr ser jag inte exakt antal, men länkningen från bloggen var bland mina 25 i topp i november tillsammans med tv4.

Vänliga hälsningar
Xxxxxx Xxxxxxx
Nationella rådet för organ- och vävnadsdonation"
(Hoppas du inte har något emot att jag publicerar ditt mejl.)

Tack alla som anmält sig.

Jag är så jäkla stolt!

Vi får en kallelse per post. På den finns ett datum och klockslag då vi ska träffa doktorn.

Vi kommer dit tio minuter innan, får ta en kölapp och sitta ner och vänta. Tiden närmar sig. "Pling-plong"– det är vår tur och vi får gå fram och anmäla oss i kassan. Personnummer, namn och varsågod och sitt i nästa väntrum. Tick tack, klockan går. Sedan dröjer det ytterligare ett tag och så kommer någon och ropar "Abbe, varsågod".

Tjugo minuter efter avtalad tid.

Men varför?

Andra bloggar om: sjukvård, kö, kösystem

Abbes storebror har hostat i en evighet, det vet du redan om du varit här förrut. Men i natt var det helt hysteriskt. Han har inte tagit ett enda andetag det senaste dygnet utan att hosta. Och följaktligen heller inte kunnat sova.

Vid tretiden i natt var han het som en kamin och tempade närmare 40°C. Så i morse kände vi att nu håller inte detta längre, han behöver träffa en doktor. Vilket på en lördag innebär barnakuten på Drottning Silvias.

Storebror och jag åkte dit, beredda på de fem-sex timmarnas väntan som hör till det normala. Han slumrar till lite i bilen och precis innan jag svänger in på sjukhusområdet ser jag i backspegeln att han ser plågad ut.

– Hur går det gubben, frågar jag.
– Det gör så ont i halsen. Och i magen.
– Mm, jag förstår det, vännen. Du har hostat så mycket så dina magmuskler är väl alldeles...

Längre hann jag inte på den meningen förrän såg en flod av morgongröten välla ut ur munnen på honom. Innan fick stoppat bilen kräktes han igen och blev sittande i en sjö av maginnehåll. Han försökte förgäves fånga det i sina små händer men de räckte inte till på långa vägar. Där satt han med tårar i ögonen och skamfull blick med händerna skålade framför sig.

Jag rusade på Pressbyrån och snodde en tjock bunt med servetter som jag försökte sanera min lilla stackare med, men det förslog ingenting. Av med kläderna var det enda som gällde. Hur gör jag nu, tänkte jag. Jag kan ju inte gå in med honom naken på akuten. Ska jag behöva åka hem igen, och sedan tillbaka in?

Jag sprang in, högg tag i en sköterska och förklarade situationen. Som en räddande ängel sa hon; "Om du går ut i bilen och hämtar honom, fixar jag fram lite kläder". Bra. Men lite knasig kände jag mig allt när jag bar in min fyra(snart fem)åring i bara kalsingarna på akuten. Nöden har ingen lag.

Där var som vanligt fullt med patienter, men eftersom personalen tyckte att han såg ut att må rätt dåligt så prioriterade de upp honom några pinnhål. Väga, lyssna, poxa, crp och frågestund. Man kan liksom rutinerna nu. Ändå var jag helt förvirrad. Abbes personnummer kan jag rabbla i sömnen vid det här laget, men nu var jag här med hans storebror. Ovant och egendomligt.

Läkaren trodde på virus. Som alltid när inte sänkan är hög. Jag berättade att mykoplasma går på dagis så vi fick en kur medicin emot det för säkerhets skull. Må det vara mykoplasma så medicinen hjälper. Och må Abbe inte bli smittad.

Positivt idag i alla fall; nytt personligt rekord på barnakuten. In, träffa doktor och ut igen på runt en timme. Har aldrig hänt tidigare, och jag förväntar mig aldrig att få uppleva det igen.

Slutligen. Jag vill inte låta gnällig. Men, nu räcker det.

Andra bloggar om: barn, hosta, akuten, mykoplasma, feber, kräkas

Killarna sover, mamman är på julfest med jobbet. Så nu är det jag, ett gott glas Zinfandel och Idolfinalen. Gud vad jag tycker att jag förtjänar detta.

Två små reflektioner om papporna.

När jag ser Maries pappa gråta stolta pappatårar efter att hans dotter sjungit så hela Globen fått ståpäls, inser jag något. Man är alltid pappa. Och barnen kommer alltid att vara det bästa i världen. Även om de inte är små gosgrisar längre, utan fullvuxna idolstjärnor. Och som vanligt kan jag inte heller hålla tillbaka tårarna. Heja Mariepappan!

När jag såg Amandas pappa i inslaget insåg jag att jag känner honom. Eller rättare sagt kände honom. Vi jobbade ihop under ett drygt halvår i tv-serie som hette "Om kärlek är" på SVT. Regissören hette Yngve Gamlin och jag var en femtonårig barnskådespelare. Amandas pappa Halvard och jag hade kul ihop. Både i rutan och utanför. Han lärde mig mina första ackord på gitarr. (Inte för att det blivit så många fler efter det) Jag inser naturligtvis att detta är totalt ointressant för dig, men jag själv tyckte det var lite lustigt. Så om du av någon outgrundlig anledning läser det här Amanda, hälsa pappa från "Sten", sonen i storfamiljen. Heja Amandapappan!

Och självklart;
Heja Marie! Vilken fantastisk sångerska.
Heja Amanda! Vilken grym artist.

Andra bloggar om: Idol 2007, idol, Amanda Jenssen, Halvard Jenssen, Marie Picasso, pappa, SVT, tårar, Om kärlek är