Svärfar har också fyllt år i dagarna – killarnas morfar alltså – och min fru och hennes syrra hade ordnat en liten överraskning åt honom. De hade bokat en bastu som ligger nere vid havet på ön där mormor och morfar bor i Göteborgs norra skärgård. Vi åkte dit med yxa och högg upp en vak i isen, ställde dit en korg med iskalla öl och dukade upp med nötter och ölkorv, innan vi hämtade jubilaren.

Storebror och hans några år äldre kusin sa åt morfar att packa ned badbyxor och handduk och komma med oss, och så åkte vi ner till bastun. Det var nog inte sådär värst svårt för morfar att lista ut vad som skulle ske efter den ordern, men barnen tyckte det var jättespännande med överraskningen hela vägen till bryggan.

Det blev en helt fantastiskt stund. Bastun ligger på en klippa precis vid vattenbrynet med panoramafönster som vetter mot väst och norr, så att man kan sitta och se ut över havet och skärgården. Där satt vi i värmen med var sin kall öl och njöt av utsikten. Då och då gjorde vi en liten rusning på bryggan ner till vaken och hoppade i. I luften var det arton minusgrader och på badtermometern läste vi minus två. Det blir så med saltvatten, det fryser inte vid noll.

Men att storebror skulle bada i vaken, två gånger till och med, hade jag inte räknat med. Bröst och bringa som en Corn-Flakesflinga, det har han. Den lille sjuåringen. Men en tuffing det är han ändå.





Andra bloggar om vinterbad, bastu, bada i vak, födelsedag, barn, tuffing

Vi hade sjuårskalas idag. Alla tidigare barnkalas vi ordnat har vi haft hemma, med en liten grupp med barn. Jag har alltid tyckt att de där stora kalasen med tjugofem barn blir rätt hysteriska, att de inte riktigt hinner med varandra på något vis. Samtidigt kommer man alltid till det där dilemmat om vem man ska bjuda och inte.

I år bjöd vi hela klassen, plus bästa kompisen från gatan och ett par till. Det blev tjugo barn sammanlagt. Det får inte plats hemma hos oss, så vi bokade kalas på den lokala bowlinghallen. Och därmed ett kaos av dimensioner.

Kalaset skulle börja klockan ett. När vi kom dit kvart i ungefär pågick en tävling med massa publik så det fanns inte så mycket plats att samlas på. Den var slut precis innan vårt kalas skulle börja. Vi blev tillsagda att dela upp barnen i fem lag. Men innan alla barn hade kommit sänktes belysningen och volymen på musiken höjdes. Kaos. Ingen visste var de skulle vara, eller hur man skulle göra och det var omöjligt att samla alla och gå igenom något med musiken pumpande.

När vi väl fått in alla barnens namn i datorn till banorna hade redan första tio minuterna av timmen de hade att spela gått. Sedan tog det ett tag innan alla fattat vilken ordning de hade och att man hade två kast var t ex. Kalaset skulle så klart ha börjat en kvart innan vi fick banorna med ett litet välkommen och en instruktion.

En liten flicka ville inte. Hon visste inte hur man skulle göra, sa hon. Händerna var för små för de där borrade hålen i kloten. Jag ska visa dig sa jag, du kan bära klotet så här, i famnen och rulla iväg det. Man behöver inte hålla i hålen. Hon tog klotet i famnen, gick fram mot banan, och snubblade. Hon föll med klotets tyngd, plus sin egen, på sitt lillfinger. Fingret sprack.

En lång historia kort. Jag satt med den lilla stackarn en halvtimme tills hennes mamma hann komma tillbaka, inne i receptionen medan en sjukvårdare från simhallen i samma hus plåstrade om fingret. Nageln hängde lös och blodet rann. De åkte till sjukhuset och konstaterade att den yttersta benbiten i lillfingret hade krosskador. Hon fick en skena och en antibiotikakur. Och jag fick fruktansvärt dåligt samvete för att jag pushat henne.

Jag var med de andra barnen och tittade när de bowlade sista kvarten och så var vår tid slut. En massa nya människor vällde in på våra banor och började förbereda sig. Barnen förstod inte vad som hände. Klockan var två och det var dags för mat. Inte helt lättadministrerat i discobowlingmiljö. Dessutom, barn på ett kalas äter hamburgare på tio minuter. Och då var det femtio minuter kvar tills föräldrarna kommer och hämtar. I en lokal där det inte finns något utrymme att leka och alla bowlingbanorna är upptagna.

Paketöppning i discomusik. Äta glass, i discomusik. Och tjugo rastlösa sjuåringar som inget har att göra. I discomusik.

När det var en halvtimme kvar av vårt kalas började det komma nya föräldrar och nya barn, till nästa kalas. Personalen började duka av så nu fanns inte ens bordet kvar att sitta vid. De tjugo barnen hade tjugofem kvadratmeter golv i entrén att slå ihjäl varandra på. Som burhöns ungefär. Till discomusik.

När vi äntligen kom därifrån var stressnivån på max. Aldrig mer.

Men huvudsaken. Storebror var jättenöjd och barnen verkade i alla fall ha haft kul. De som inte krossade lillfingret vill säga.

Abbe: Phha-pha, nu hsa yävlay.
Jag: Gjorde jag? Det var inte bra. Förlåt mig.
Abbe: Man fhhåy in-e hhsäya yävlay.
Storebror: Men nu sa du jävlar, Abbe.
Abbe: Ya. Men nu hsa nu yävlay.
Storebror: Och nu sa du jävlar.
Abbe: Å nu hsa nu yävlay.
Storebror: Men du sa jävlar.
Abbe: Å nu hsa yävlay.
Storebror: Och nu sa du jävlar.
Abbe: Nä, nu hsa yävlay.

Och så vidare.

Andra bloggar om barn, svordomar, jävlar

Vi var på sjukhuset i tisdags, det har jag glömt berätta mitt i Bolibompanamnsdagar och födelsedagar. Abbe skulle träffa plastikkirurgen som opererade honom innan jul, och sedan logopeden.

Kirurgmötet gick på nolltid. Han lös med en ficklampa in i Abbes mun och sa att det såg fint ut och att det var något litet stygn kvar, men att det ramlar bort snart. Sedan sa han att vi får ses igen om ett halvår och att de ibland behöver göra fler korrigeringar men att det visar sig först efter ett bra tag när man hört hur talet utvecklar sig. Tack tack, hej hej.

Hos logopeden var Abbe väldigt samarbetsvillig. Han sa alla orden i hennes bilderbok precis som han skulle och hon spelade in honom på band och antecknade med sådana där obegripliga små fonetiska krumelurer. De gjorde en liten övning för att han ska lära sig att blåsa luft mellan tänderna när man säger f, som vi ska göra hemma.

Om vi övar varje dag kommer han att bli väldigt duktig på att säga faan.

Logopeden tyckte, precis som vi, att man redan hörde lite skillnad på vissa konsonanter. Hon sa att somligt kommer att ta lång tid rätta till men att det låter som att ganska mycket kommer att komma spontant. Nu ska vi gå hos henne med jämna mellanrum och träna. Det känns mycket bra för just den här logopeden är strålande och får fin kontakt med Abbe.

Bra så.

Och förutom en tuff klocka med flames på armbandet fick storebror en liten mini-svininfluensa i födelsedagspresent igår, med feber och ont i kroppen. Det var väl kanske inte helt oväntat.

Andra bloggar om logoped, plastikkirurg, talfel, träning

Visst längtar jag efter att sova ifred utan någon som sparkar på mig. Det gör jag. Men jag bävar för den dagen du slutar komma in i vårt rum på natten. Inget skänker mig mer ro än när du kryper tätt intill och lägger din lilla arm om mig.

Visst saknar jag att få prata till punkt någon gång. Det gör jag. Men jag fasar för dagen du inte har tid att berätta saker för mig längre. Jag älskar dina små tankar, din finurlighet och din underbara humor.

Visst är det skönt att du blir äldre och klarar saker själv. Det tycker jag. Men jag ser inte fram emot när du inte längre behöver mig. Inget känns bättre än att få vara din trygghet.

Och visst önskar jag att du sluppit få andra sprutan mot svininfluensan just idag, på din födelsedag. Det gör jag. Men du var så duktig. Och kunde så klart inte låta bli att skoja med sköterskan. "Ska du inte börja någon gång", när du egentligen visste att det redan var klart.

Du förgyller mitt liv. Det gör du.

Grattis på födelsedagen min stora, lilla älskling.

Andra bloggar om Födelsedag, Abbes storebror, sju år, hurra

Det var på något vis där det började. Min första kontakt med bloggvärlden. Jag hade liksom inte riktigt fattat grejen med bloggar innan. Jag hade hört talas om några, som Ebba von Sydows till exempel, men aldrig brytt mig. Men så ramlade jag in på Silverfiskens blogg – Ett liv i exil – och hade svårt att sluta läsa.

Silverfisken är en enastående bloggare. Han skriver med stor humor, träffsäkerhet, självdistans och känsla för språket. Om allt mellan himmel och jord, om att vara svensk i Australien, om papparollen och om det nya livet som fotograf.

Men så strax före jul slutade han blogga. Eller, nej förresten. Han slutade inte helt utan lyfte över skrivandet till sin fantastiska fotoblogg och bytte därmed också språk till engelska. Det kändes ärligt talat lite vemodigt. Inget ont om fotobloggen, jag är inne dagligen och förundras, beundrar och svär över att jag inte tagit de där bilderna själv. Men jag saknade orden. De svenska orden.

Tills nu. Han är tillbaka.

Andra bloggar om silverfisken, ett liv i exil, jonas peterson, bloggar

Andra bloggar om namnsdag, abbe, bolibompanamnsdag

Jag fick en läsarkommentar från Camilla, hon skriver:
"Jag bara undrar varför skriver du alltid MAMMAN och inte hennes namn?
Det låter som att hon inte existerar utan bara är en osynlig varelse."

Inget kunde vara mer fel.

Abbemamman existerar. På det bästa av sätt.

Hon är min reskamrat på den krokiga stigen mot föräldrarollen och min vapendragare mot fiender som lurar längs 22q11-vägen. Det är hon som plockar ihop mig när jag faller sönder. Hon säger ifrån när jag behöver dra ner på tempot, talar om att jag borde sova mer när jag glömmer bort det. Hon tänder en ljuslykta utanför dörren som välkomnar mig när jag behövt jobba över och kommer hem sent.

Utan henne hade vi andra inte fungerat. Hon packar ryggsäckar med matlåda till killarna varje morgon och deras kläder ligger i små fina högar på kökssoffan. Färdiga att klä på sig. Hon köper böcker som stimulerar, som tränar Abbe på det han har det jobbigt med, och som trimmar hans bror i det han tycker är kul. Hon planerar och strukturerar och ligger steget före med allt som ska rymmas i våra liv.

Det finns ingen som lagar godare mat än hon. Vardag som fest. Hon är världsmästare på att komma på bra julklappar och presenter. Hemma kallar jag henne Maria, men här på bloggen heter hon Abbemamman, min fru eller mamman.

Dessutom kan hon göra sliding stop på sin quarterhäst. Men det bästa av allt, hon är min.

Andra bloggar om Abbemamman, jag älskar dig

Mamman kör bil med Abbe, hans bror och en kompis till dem. Det är ett herrans liv i baksätet.

– Men vad ni skriker killar, säger mamman. Det låter som att ni satt flera mil i från varandra.
– Ja visst, svarar storebror. Abbe sitter på nordpolen, Arvid på sydpolen och jag sitter på ekvatorn och har det varmt och skönt.

När jag fick frågorna till den där intervjun i Aftonbladet satt jag länge och funderade över frågan som handlade om ifall jag hade någon hemlig superkraft. Jag ville komma på något fyndigt, någonting som betydde något bra och samtidigt hade en knorr och var lite kul. Det gick inget vidare. Jag svarade: tålamod.

Superkraft? Nåja.

Men tålamod har i alla fall varit en av mina starkare grenar genom livet. Min fru sa alltid förr att jag hade en ängels tålamod. Hon menar till och med att om jag inte enträget och med ett tålamod gränsande till idioti, varje dag hade suttit timme ut och timme in med flaskan och matat Abbe för att få i honom hans ynka millilitrar bröstmjölksersättning det första året, så hade han aldrig fått ordning på ätandet. Då hade han haft knapp eller peg på magen idag där vi fått ge honom maten genom en slang. Det är inget ovanligt på 22q11-barn. Men jag vet inte, jag. Däremot vet jag att matning var i stort sett det enda vi ägnade oss åt – dygnet runt – på den tiden.

Tålamod är en väldigt användbar superkraft när man är förälder. En förutsättning, skulle jag säga till och med. Men det finns ett dilemma. Barnen är tålamodkraftens kryptonit. Sakta men säkert minskar kraften när den exponeras där den behövs mest. Mitt änglatålamod har med tiden vittrat sönder och brutits ner. Stubinen har blivit kortare och jag trivs inte med det. Är jag dessutom trött krymper stubinen lite till och tålamodet påminner inget om det jag hade förr. Sorgligt, men sant.

Det har varit körigt ett tag. På alla plan egentligen. Jag har massor att göra på jobbet, skitkul grejer men de har inneburit sena nätter både på kontoret och hemma framför datorn. Ett tröttsamt överklagande hit och dit för att få bygga ut några kvadrat – så att vi kan bli av med världens brantaste trappa och killarna kan få var sitt rum – tär på krafterna. Och den där välbehövliga julvilan naggades i kanten av operation och inflammation.

Jag är sliten och trött.

När Abbe bar sig åt som en liten huligan på simskolan i morse hade jag behövt min superkraft. Men tålamodsmätaren stod i princip på noll och jag bar mig nästan lika dumt åt som min fyraåring. Vi skiter i detaljerna. Poängen är att jag vet att om jag bara haft lite mer energi i kroppen hade jag hanterat situationen bättre. Med tålamodet på max skulle jag ha lirkat, avlett och manövrerat runt alltihopa till något bra. Nu blev det skit och jag är inte stolt.

Jag vill ladda min superkraft. Var gör man det?

Andra bloggar om superkraft, pappa, föräldrarollen, ork, tålamod, aftonbladet

"Alltså jag visste att en del tjejer gillar när inte klänningen täcker så mycket på ryggen. Men är det inte lite väl otäckt när hela rumpan syns?"

– Phh-a-phha, vil-e åå e ya fhhhödd?
– Du är född 2005.
– Yahaa. Vil-e åå e uu fhhhödd, phh-a-phha?
– Jag är född 1966.
– Woow! Va nu lii-en nå?

Nämen har man sett på maken, Abbes pappa i tidningen. Där rök alla tidigare försök att vara anonym. Om ni klickar er dit kan ni läsa en intervju med mig och samtidigt läsa om de andra som är nominerade i samma kategori som Heja Abbe till Stora Bloggpriset.

Jag vill passa på att tacka alla som röstat och puffat för mig och bloggen, ni är fantastiska. Det är några dagar kvar till den 22:e så än har ni ett par chanser på er att rösta på den blogg ni gillar bäst.

Andra bloggar om aftonbladet, stora bloggpriset, rösta på mig nu för tusan

Abbe var väldigt duktig idag. Jag hade avsatt hela förmiddagen för att vara på sjukhuset och flaggat på jobbet för att det kunde bli längre in på eftermiddagen också. I värsta fall hela dagen, om det blir jobbigt. Det behövdes aldrig. Faktum är att jag var tillbaka på jobbet en timme före lunch.

Till och med sätta nålen gick förhållandevis bra. Ja, alltså han var ju inte direkt glad över att få den instucken först ett misslyckat försök i armen och sedan i handen, men det gick i alla fall att avleda honom utan några stora mängder våld.

Sedan var det det där med att ligga still. Jag minns när Abbe gjorde scintigrafi på njurarna. Då var han bara fyra månader gammal och det var förstås omöjligt att förklara för honom att han skulle ligga still. Då låg han i en slags bean bag som de sög luften ur när han sjunkit ner ordentligt, vilket gjorde att han satt fast som i en gjutform. Han låg visserligen stilla hela undersökningen, men var inte särkilt glad över sin klaustofobiska tillvaro.

Idag använde vi inte den där kudden. Eller rättare sagt han fick ligga i den med de sög aldig ur luften så att den blev stel. Dessutom hade jag missförstått lite. Det handlade inte om tjugo minuter i ett sträck utan fem minuter åt gången, från fyra olika håll. Det gick riktigt bra, helt utan Dormicum, vilket gjorde att när vi var klara var det bara att ta bort nålen, få en heliumballong i present och åka hem. Inget väntande på att droger skulle gå ur kroppen.

Duktiga, duktiga lille man.





Någon mer än jag som tänker på Kraftwerk när ni ser sprutan?

Andra bloggar om lungscintigrafi, radioactivity, gammakamera

Abbe säger numera: phh-a-phha!! (Ibland, när han koncentrerar sig.)

Okej, det är lite hackigt med lång paus mellan det första p:et och a:et och med en del luft genom näsan. Men det är ett P i början och med lite träning så kommer den där pausen att försvinna.

Jag blev så glad när jag hörde det så jag jublade inombords.

Andra bloggar om språk, talfel, 22q11, svalglambå, pappa

I morgon är det sjukhusdags igen. Samma dag som vi kom hem från operationen låg kallelsen i brevlådan. Abbe ska göra en lungscintigrafi. Och. Vad sjutton är en lungscinti-vad-sa-du?

Till att börja med är det egentligen inte själva lungorna de vill undersöka på Abbe, utan vägen dit från hjärtat. Lungartärerna alltså. De har sett trånga ut de senaste ultraljudsundersökningarna Abbe gjort, men innan de bestämmer sig för att göra något ingrepp behöver det utredas bättre. Därför lungscintigrafi.

Undersöknignen går till så att man sprutar in en radioaktiv isotop i blodet på Abbemannen och så får han ligga stilla i en gammakamera i tjugo minuter så att man ser hur det radioaktiva ämnet sprider sig ut i lungorna. På så vis kan man upptäcka om flödet är för dåligt i lungartärerna.

Men vänta nu. Skrev jag just "ligga stilla i tjugo minuter"? "I en gammakamera"? Åh herregud. Jag bävar för den här undersökningen. Inte för att jag tror att den är så plågsam för Abbe, han var varit med om mycket värre saker. Men det är just det. Allt han varit med om har satt spår, och som det är nu kan en enkel sak som att prova febern vara värsta traumat. Att sätta nål i morgon kommer att innebära att jag än en gång håller fast honom i ett stenhårt grepp, medan sköterskorna försöker sticka honom. Och sedan då?

Hur ska man få sjukhusrädd fyraåring att ligga helt stilla i tjugo minuter medan en stor monstermaskin rör sig över honom? Det blir spännande. Jag tror vi snackar droger.

Andra bloggar om barn, scintigrafi, lungor, lungartärer, undersökning, sjukhus

Douglas Adams menade i "Liftarens guide till galaxen" att svaret på den yttersta frågan om livet, universum och allting är 42. Somliga menar att det är Gud.

Hemma hos oss är numera svaret på alla frågor: "Ska bara köra klart den här banan."

"Alltså det där bandet som heter Kiss, inte för att dom e dåliga på att spela eller så. Men den där killen som håller på med tungan hela tiden, han är äcklig tycker jag. Men han äger ju på elgitarr."

Abbe gjorde det igår. Det där jag alltid hört om, men som tur är aldrig provat. Han slickade på ledstången utanför dagis i iskalla vinterkylan.

Och visst fastnar man. Abbes lilla tunga satt som limmad. Han blev rädd och ryckte loss den, det vill säga allt utom den lilla flik som satt fastfrusen, och blodet flödade.

Så nu vet ni det igen barn. Slicka aldrig på metallstänger på vintern.

Läs även andra bloggares åsikter om vinter, frost, slicka på ledstång, frysa fast

Jag vet inte riktigt hur jag ska formulera det här. Jag är lite rädd att ni missförstår mig. Men jag gör ett försök.

Det har hänt fruktansvärda saker i Haiti. Ofattbara och fasansfulla bilder har visats på nyheterna och än går det inte ens att greppa omfattningen av jordbävningen. Prövningen befolkningen står inför är omänsklig.

Andreas föreslår i mitt kommentarsfält att jag ska uppmana er att skänka lite pengar till Haitis befolkning, vi har ju lyckats göra stor nytta tillsammans tidigare ni och jag. Och det är nu det knepiga kommer.

Jag får ganska många sådana frågor. Bland kommentarerna, via mejl och på Twitter. Det är alla möjliga fantastiska och behjärtansvärda projekt. Mustascher mot prostatacancer, rosa band mot bröstdito, köpa getter här och rädda skogar där. På sätt och vis skulle jag vilja lyfta fram varenda hjälpkampanj, men det blir liksom inte hållbart. Ni skulle tröttna på att komma hit. Det är ju inget kul att gå till en kompis som alltid sträcker fram handen och tigger varje gång man är där. Som ger en dåligt samvete hela tiden.

Därför tar jag mig friheten att välja själv vad jag vill lyfta fram, saker som ligger mig varmt om hjärtat. Som organdonation, hjärtebarn och sällsynta diagnoser. Och jag vet att de finns andra bloggare som brinner för andra saker än jag, och pushar för det hos sig. Jag hoppas ni förstår hur jag tänker.

Men när vi ändå har varit inne på det. Skänk en femtiolapp till Röda Korsets insatser i Haiti genom att sms:a ordet AKUT till 72900. Eller klicka in här så kan du skänka pengar online. Det kommer att behövas massor.

Andra bloggar om välgörenhet, haiti, röda korset, jordbävning, hjärtbar, sällsynta diagnoser, organdonation

– Hur var det på dagis idag Abbe?
– Mra.
– Åt du något då?
– Ya. Yä-e-my-e.
– Jaså, jättemycket? Vad fick ni för gott då?
– Hhsohhpa. En yä-e-ooo hhsohhpa me mro-oli.
– Broccoli?
– Ya. Me wiihht mro-oli.
– Vit broccoli?
– Ya. Wiihht-mro-oli. Yä-e-ooo!

Andra bloggar om mat, barn, blomkål, broccoli, språk

Hej alla gamla läsare också för den delen. Men det har kommit en himla massa nya människor hit i samband med Stora Bloggpriset och nomineringen. Det är jättekul. Så jag tänkte att jag skulle berätta för dem vad vi brukar ha för oss här inne. Och ni som har varit med ett tag får gärna fylla på i kommentarsfältet om ni tycker att något bör tilläggas.

Många gånger snackar vi förstås om jobbiga saker som operationer, läkarbesök, sjukhus och oro över Abbes framtid. Som här, här och här. Men lika ofta skrattar vi tillsammans åt knasigheter som Abbes storebror säger. Som det här, detta, det här eller den här grejen.

Ibland funderar vi över livet som förälder till ett barn med behov av särskilt stöd, ibland föräldrarollen i största allmänhet. Här till exempel. Och här. Eller hur storebror mår mitt i alltihop. Som här eller här.

Några gånger snackar vi inte så mycket alls utan tittar bara på bilder. De här, dessa eller de här till exempel. Eller på film som här, här och här.

Ibland hjälps vi åt och åstadkommer fantastiska saker tillsammans.

Kort och gott snickesnackar vi om allt mellan himmel och jord här. Och hur konstigt det än kan låta så har många faktiskt läst bloggen från början till slut – som en bok. Trots att den redan redan är 1413 inlägg lång. Blev ni sugna på mer av historien om Abbe så finns en snabbgenomgång på femtio inlägg längst till höger på sidan. Eller också börjar ni från den sextonde mars 2005.

Väldigt välkommna till Heja Abbe.

Andra bloggar om sammanfattning, heja abbe, stora bloggpriset, bloggar

Som vi har letat. Mamman och jag har gått igenom allt. Mormor har vänt ut och in på varenda pryl i huset. Vi har rotat i returpappershögar, hällt ut alla legolådor, bilsamlingar och lådor med delar till kulbanan. Igen och igen. Men ingenstans hittar vi den lilla "spelkassetten" med Super Mario Bros till killarnas Nintendo DS. De är så små, de där. Knappt större än minneskortet till mobilen. De är så små att jag inte ens vet vad jag ska kalla dem. "Spelkasset" liksom.

Det är flera månader sedan spelet försvann, kanske ett halvår, och vi har sedan länge gett upp. Det är borta, puts väck. Har säkert åkt ut med soporna eller pappersåtervinningen. Hej då, det var kul så länge det varade.

Igår på jobbet ringde min mobil. En väldigt stolt och lycklig Abbe var i andra änden. Han hade hittat spelet och var tvungen att ringa och berätta det. Abbe och mormor skulle spela Tummen – ett vanligt bordsspel med kort man lägger på rad ungeför som en barnvariant av domino. Och när han skulle plocka upp en bricka ur lådan fiskade han upp den lilla "spelkasseten", spelminneskortet eller vad fasen man nu ska kalla det. Det låg där i lådan bland alla de små pappspelbrickorna. Super Mario hade gömt sig hos Tummen hela tiden.

Andra bloggar om leta, borttappat, super mario, nintendo ds, tummen

Alltså. Nu är jag stolt. På gränsen till odrägligt mallig tror jag. Nomineringarna till Aftonbladets Stora Bloggpriset tillkännagavs idag och Heja Abbe är en av fem nominerade i kategorin "Vardagsliv och fritid".

Trots att ni läsare har blivit väldigt många och Heja Abbe numera är en ganska stor blogg är den lite utav en David bland Goliatbloggar i sin kategori. Eller vad sägs om bjässar som Alex Schulman, Pernilla Wahlgren och Hanna Fridén? För att inte tala om fantastiska Innan-du-fanns-Linda som skrivit det här fina inlägget idag.

Hursomhelst. Jag är makalöst glad för att ha blivit nominerad. Gillar ni Heja Abbe så klickar ni in här och röstar. Gillar ni mig så ber ni alla ni känner att göra detsamma.

UPDATE:
Det verkar som att man kan rösta en gång varje dag fram till den 22:a. Nu vet ni det. ;)

Andra bloggar om storabloggpriset, vardagsliv & fritid, nominerad, innan du fanns, alex schulman, hanna friden, pernilla wahlgren

Vi har en gitarr på kontoret. Den blev kvar efter att någon lånat ut den till en kollega som skulle på maskerad. Då och då plockar någon upp den och spelar en truddelutt så det gick liksom inte att ta hem den där guran. Den fick bo kvar, har till och med fått ett eget ställ och kallas numera byrågitarren.

Till saken hör att det finns många som kan spela. En kollega har till och med ett förflutet som proffsmusiker och har turnerat med Just D om jag inte minns fel. Och det finns inget som är bättre än när någon av de där duktiga gitaristerna behöver en bensträckare från datorn och greppar gitarren en liten stund. Så himla avkopplande.

En av de som spelar ibland på jobbet har sparkat igång ett litet hobbyprojekt hemma i källaren med sin lillebrorsa. En idé de har haft ett tag om jag förstod allt rätt. De snickrar ihop aukustiska versioner av låtar de gillar. Och de gör det jäkligt bra om jag får säga det själv.

Killen med gitarren är min polare och sångaren är hans brorsa. En rolig anekdot i sammanhanget är att jag i somras spelade reporter vid en idol2009-audition som min jobbarkompis arrangerat för lillebrorsans svensexa. Vi var ett helt team med riktiga TV4-kameror och rubbet som kom hem till honom på morgonen och sa att hans brorsa anmält honom till Idol och att han skulle få provsjunga här och nu på sin svensexa. Han gick på det stenhårt.

Tur att allt bara var ett skämt. Tur för Erik Grönwall alltså.



Kolla in fler låtar på deras blogg.

Andra bloggar om hellobrother, Justin Timberlake, Lovestoned, idol 2009, gitarr, aukustiskt

Nu när det är ett nytt decennium hade jag tänkt försöka sno ihop en sådan där sammanfattning av vad som hänt mig de gångna tio åren. Och när jag börjar fundera på det så inser jag att hela mitt liv som det ser ut idag egentligen har kommit till på tvåtusentalet. Allt innan det var en annan tid, ett annat liv, om ni förstår. Samtidigt märker jag hur svårt det är att minnas vad som hände när. Varsågoda:

2000.
Jag träffar min blivande fru i Skagen i slutet av maj och frågar om det är okej att jag flirtar lite med henne. Det var det. Kom hem, letade upp hennes telefonnummer, ringde, blev hembjuden på pasta med vin och kunde visst inte köra hem den kvällen. Sov över och kom tillbaka till mitt hus efter över en vecka. Fick köpa nya kläder varje dag så jag slapp åka hem och byta. Uttrycket "köpa rent" myntades.

Senare samma sommar var jag på klätterkurs i Trollheimen i Norge. En kväll hörde vi rop på hjälp uppe från berget. Två andra klättrare hade ramlat ner från en hög lodrät vägg. Personen vi hört ropa svagt var illa däran, den andra medvetslös. Vi höll på med hjärt- och lungräddning i över en timme, vågade inte sluta även om vi anade. Ambulanshelikoptern kunde inte flyga in i den tjocka dimman i dalen. Vi fick bära ner dem, men hade bara en bår så vi byggde en av några fjällbjörkar. Till slut sa ambulanspersonalen åt oss via walkie talkie att vi kunde avbryta våra upplivningsförsök. Killen var död. Han hade brutit nacken i fallet. Hans kompis liv räddade vi. Utan vår hjälp hade han inte klarat sig länge till på berget sa ambulanspersonalen. Det blev en brutal avslutning på kursen, ingen ville fortsätta. Vi satt bara och pratade och grät i varandras famn.

2001
Vad hände egentligen det här året? Kommer inte på någonting. Ett rymdäventyr?

2002
Blivande Abbemamman blev gravid, och spydde sig igenom i princip hela det här året. Vi var ett par veckor i Grekland den här sommaren och varje måltid slutade med att hon gick tillbaka till hotellet och lämnade mig ensam på restaurangen. Yoghurt var det enda som funkade. Efter ett tag kom vi på att om hon åt en yoghurt på hotellet innan vi gick ut för att äta på kvällen funkade det. Då kunde vi beställa en enkel grönsallad som hon kunde sitta och peta i medan jag åt. Så kunde vi åtminstone vara tillsammans.

I december gjorde jag en julkalender med två ringar i lucka tjugofyra. Vi förlovade oss.

2003
I slutet av januari kom storebror efter en långdragen förlossning som slutade med akut kejsarsnitt. Vilken grej. Vilken kille! Hans arbetsnamn var Fisk. Mamman hade läst på en amerikansk namnsajt att det var ett skandinaviskt pojknamn som betydde fisherman. Det blev så gulligt på något sätt (som det ju alltid blir när man ger den där tjocka magen ett namn) att jag hade svårt att sluta kalla honom det när han väl kom ut. Men storebror heter inte Fisk, om någon nu fick för sig det.

Jag håller glaciärkurs i de norska fjällen i Den Norske Turisforenings regi. Har gjort det i flera år tidigare, men detta blir den sista jag gör. Tror jag i alla fall.

2004
Femte juni det här året gifte vi oss i ett litet kapell mitt i den svenska sommaren till tonerna av jazz från piano och kontrabas. Det skulle jag kunna berätta hur mycket som helst om, men ni får hålla till godo med en text jag skrev på vår femåriga bröllopsdag. Här finns den.
Vi åkte på bröllopsresa till Rom. En kort resa eftersom vi hade storebror hemma hos mormor, men fantastiskt på alla sätt. När jag laddade över bilderna från digitalkameran till datorn hände något så hälften försvann. Otur.

Vi bygger en carport. Grannen sätter sig på tvären trots att de knappt kan se den tänkta byggnaden. Vi blir tvungna att ändra ritningen för att få vårt bygglov.

Min nyblivna fru blir gravid igen. Och kräks igen.

2005
Den sextonde mars kom Abbe till världen, också han efter ett akut kejsarsnitt. I ett drygt dygn är allt bara bebismysigt. Sedan vänds våra liv brutalt upp och ner och en lång och krokig resa börjar. Abbe hålls vid liv med hjälp av ett slags dropp innan han genomgår sin första hjärtoperation när han är en knapp vecka gammal. Han har höfterna fixerade i nästan tre månader eftersom de inte var färdigvuxna. När han är två månader gammal får han RS-virus och dubbelsidig lunginflammation. Och vid fyra månaders ålder görs en ny operation på Abbes hjärta. Vi kämpar i timmar varje dag med att få i honom några få milliliter bröstmjölksersättning.

Ett av de mest omvälvande åren i mitt liv.

2006
Det nya livet rullar på med otaliga läkarbesök och kontroller hos kardiolog, ortoptist, öronläkare, logopeder, njurläkare, sjukgymnast, 22q11-specialist, BVC, specialtandläkare, habilitering, dietist, nutritionsteam, psykolog, ortoped och diverse andra läkare. Abbe kämpar på, börjar röra sig mer, men orkar nästan ingenting.

Samtidigt går det jättebra på jobbet. Min reklambyrå får ett rejält genombrott och vinner våra första guldägg – två stycken, och bronslejon i reklam-VM i Cannes. Byrån blir för första gången utsedd till Sveriges bästa byrå i branschpressens nöjd-kund-undersökning.

Jag fyller fyrtio och får en havskajak av min fru. Det ska bli många fantastiska timmar i den.

2007
Jag känner att jag behöver sortera tankarna och testar något jag aldrig gjort tidigare – att skriva. Jag börjar blogga, bara för min egen del till att börja med, men några kollegor tycker att jag ska berätta om bloggen för folk. Jag berättar, får några läsare och så PANG. Jonas Peterson (på den tiden Silverfisken) hittar hit och länkar och plötsligt går jag från typ femton läsare om dagen till flera hundra.

I slutet av oktober genomgår Abbe sin hittills största hjärtoperation. Man bygger ihop hjärtat så att det får normal funktion med hjälp av ett donerat kärl med klaffar. Abbe blir mycket bättre efter operationen. Ny ork och ny färg på läppar och hud tack vare nästan hundraprocentig syremättnad i blodet. Till skillnad från de 70-75% syre han tidigare haft i blodet.

2008
Abbe pratar mer och mer. Men ju fler ord han får desto tydligare blir det att han har problem att forma nästan alla konsonanter. Han är för liten för att göra undersökningarna som krävs inför eventuell kirurgi i munnen och en lång väntan börjar. Vi börjar jobba med teckenspråk som stöd för Abbes tal.

Vi åker till Trysil för en veckas skidsemester. Tio personer i en stuga med en toalett och värsta magsjukan utbryter. Alla utom tre blir sjuka.

Fler hittar bloggen, fler länkar hit, den växer och diverse tidningar hör av sig och vill göra reportage och ha mig som krönikör. Jag blir otroligt smickrad, men försöker vara så anonym jag kan och tackar därför nej till alla som inte tillåter det. I november arrangerar Rix-FM något de kallar för blogg-SM. Heja Abbe blir nominerad och kommer tvåa. Jag är otroligt stolt.

Abbes storebror och jag har några oförglömliga vandringsdagar tillsammans i de jämtländska sommarfjällen. Mer sånt.

2009
Storebror börjar på sexårsverksamheten/förskoleklassen/nollan. Abbe börjar också bli en stor kille och snackar mer och mer. Vi väntar på operation av gommen hela året.

Vi tar en restresa till Kreta för att komma bort från den regniga sommaren. Där är 40° varmt och Abbe får vattkoppor första dagen. Det varar hela veckan och på grund av smittorisken får vi inte åka med flyget hem.

Byrån vinner sitt tredje guldägg, och blir vald till Sveriges bästa för fjärde gången. Jag får den stora äran att representera Sverige som jurymedlem vid reklam-VM i Cannes. En fantastisk vecka med hårt jobb och nyfunna vänner från hela världen. Dessutom gör byrån så bra ifrån sig att vi blir världens tredje bästa sammanlagt i direktkategorin. Senare på året kniper vi ett Grand Prix på Eurobest i Amsterdam.

Vi vill bygga ut vårt hus. Får bygglov som grannen överklagar. Samma granne som krånglade när vi byggde vår carport för fem år sedan. Vi överklagar deras överklagan och i skrivande stund ligger ärendet hos länsstyrelsen.

I slutet av december blir gomoperationen äntligen av efter en del dramatik. Nu väntar logopedträning.
___________

Okej, tiotalet. Bring it on.

Andra bloggar om nollnoll-talet, decennium, resume, årskrönika

Vi bor ungefär en timme från Ulricehamn. En liten ort mellan Borås och Jönköping som jag passerat många gånger på väg till någon Jönköpingskund. Där finns ett liftsystem. Skidbackar. Jag har sett dem och tänkt att det är lite märkligt på något vis att det ligger där så långt från de svenska fjällen i Dalarna och Jämtland. Och jag har tänkt att på håll ser de inte så dumma ut faktiskt, men jag har aldrig varit där. Förrän idag.

Storebror och jag stack iväg i morse för att testa Mount Ulricehamn. Bara vi två. Väldigt mysigt. Och jag måste säga att jag är positivt överraskad. Backarna är såklart inte jättelånga, men sådär värst långt efter t ex Tandådalen i fallhöjdsmeter är de inte.

I alla fall. Kidsen med de jättestora kläderna jibbade, railade och hoppade även här i en liten funpark, och storebror åkte förbi och konstaterade att det så lite farligt ut. När vi kom ner till liften vid ett tillfälle kom han åkande och ropade efter mig:

– Pappa, pappa jag gjorde mitt trick förut. Du skulle ha sett det.
– Jaså, vad coolt. Vad var det för trick då?
– Jag kallar det "stillhet".

Andra bloggar om jibbing, utförsåkning, ulricehamn, stillhet

Du vet att du är gammal när du har haft kalas hemma för din pappa som fyller sjuttiofem.

Du vet att du är gammal när din ena systers son ska bli pappa om ett halvår.

Och du vet att du är gammal när du inte häller upp vin till din andra systers son för att han är för ung, tills din syrra påminner om att han faktiskt fyllt arton och får lov att dricka.

Andra bloggar om ålder, bli pappa, alkohol, myndig, kalas

Aptitretare: Löjromskrustader. (Finhackad lax, charlottenlök, creme fraiche och kalixlöjrom). Dryck: Champagne.

Förrätt: Skummad hummersoppa och hummertoast (räkor, hummer, färskost och riven pepparrot). Dryck: Champagne.

Varmrätt: Helstekt oxfilé med potatis- och olivtårta och balsamicoglacerad steklök. Dryck: Valpolicella Ripasso

Dessert: Chokladfondant serverad med mango och passionsfrukt.

Tolvslaget: Raketer. Dryck: Champagne

Det känns lite som att jag tappade orden efter Abbes operation och det som följde på den. Men de kommer väl tillbaka. Hoppas jag.

Just nu sitter jag hos mina vänner och äter en fantastisk middag som vi har lagat tillsammans. Vi är mitt emellan varmrätten och desserten och hittills har det smakat underbart.

Jag ville bara passa på att önska er alla ett gott nytt år. Så hörs vi 2010.

Jo visst hör vi lite skillnad. Abbe har timmar av talträning med logoped framför sig – det vet vi – men vissa konsonanter låter redan lite bättre. De som han ersatte med andra bokstäver tidigare funkar inte. De måste han lära sig på nytt igen från början, han måste programmeras om. Men de konsoanter han gjorde på rätt sätt tidigare, även om luften läckte upp genom näsan, låter redan bättre. Som p ihop med andra konsonanter, i äpple t ex. Eller b som i banan, busa och bajs. S går också bättre, liksom f.

Häromdagen tittade Abbe allvarligt på mig och sa: "Ahp-a. Elle huu man i-e fhå säya ffhaan?"

Jag ville så gärna svara att kan man säga "faan" så fint som du gjorde nu, så får man säga det hur mycket man vill.

Andra bloggar om talfel, svordommar, fan, barn, konsonanter, 22q11

Kommer ni ihåg filmen med det där amerikanska barnet som fick ett Nintendo 64 i julklapp. Den dök upp för typ tre år sedan med miljontals visningar på YouTube och har remixats otaliga gånger?

Riktigt så hysterisk blev inte storebror, men ni skulle sett hans min när han och Abbe öppnade sitt gemensamma paket från tomten. Det innehöll ett Nintendo Wii. Storebror ville så fantastiskt gärna ha ett TV-spel, det vet jag, men han har aldrig vågat önska sig ett. Han trodde nog inte att man kunde det.

– Pappa, sa storebror på juldagen när vi satt och pusslade tillsammans.
– Mmm.
– Jag blev helt chockad när jag öppnade paketet och såg att det var ett Wii.
– Oj då. Var det en bra julklapp då alltså?
– Skojar du?!! Bästa julafton någonsin.

Andra bloggar om julafton, julklappar, tomten, Wii, nintendo, barn, glädje

Och god fortsättning på er allihop. Hoppas ni har haft en fin jul och tagit hand om varandra ordentligt nu. Det har vi.

Jag passade på att ta ett litet blogglov. När jag loggade ut från bloggen i torsdags morse och checkade in på "hotell mormor och morfar" kände jag hur otroligt trött och sliten jag var. Hur skönt det var att komma hem till dem och bli omhändertagen. Vid ett tillfälle satte jag mig vid svärmors dator och funderade på om jag skulle skriva ett litet inlägg och berätta hur det gick. Men det blev aldrig så. "Skit i det nu Abbepappan", sa jag till mig själv, "de klarar sig ändå och du behöver vila." Tänk att jag lyssnade på det.

Abbe gick visserligen på febernedsättande hela julafton, men det märktes ändå att antibiotikan tog och att han mådde lite bättre. Julmaten bestod av välling och väldigt många glasspinnar. Ärligt talat tror jag Abbe var rätt nöjd med det. På juldagen var han feberfri och mådde ganska bra, så det är på rätt väg. Nu är det slut på flytande- och mjukmatrestriktionerna så nu får han äntligen äta vad han vill. Gissa vad han ville ha? Godis såklart. Gissa om han fick det? Massor.

Tomten var förresten snäll. Men det får vi prata mer om sedan.

Jag tror det är på rätt väg nu. Jag hoppas det. Abbe har inte mått bra och jag har inte ens orkat skriva om det. Arton-och-ett-halvt-kilos-killen har blivit en sjutton-kilos-dito på de här dagarna. Feber, hosta, magont, snuva, halsont, helt ointresserad av att dricka någonting.

Idag var vi hos doktorn igen. Det visade sig att han hade öroninflammation, inflammation i området de opererat och något som verkade vara början på en lunginflammation. Inte konstigt alltså. Nu har han fått antibiotika och i eftermiddag har hans ögon för första gången på några dagar sett glada ut. Jag tror han är på gång.

Och klockan slår snart julafton. Den blir bra, julen. Det tror jag allt.

Man får inte ha mobiltelefonen påslagen på uppvaket på sjukhuset. Det handlar väl både om känslig apparatur och att inte störa folk antar jag.

I fredags när vi satt och väntade på att Abbe skulle vakna var det alldeles tyst och fridfullt på uppvaket. Plötsligt ringde en mobil på väldigt hög volym. En pappa fipplade desperat i fickan efter telefonen. Inte nog med att han glömt stänga av den, en röst (ur Sällskapsresan) ekade ut i det tysta rummet:

"MÅTTE DJÄVULEN TA ALLA FRUNTIMMER."

Alla sköterskor tappade hakan. Den där signalen kändes nog mer rätt när han laddade hem den på den där grabbresan till Skagen, än vad den gjorde på uppvaket i fredags.

Andra bloggar om mobilsignal, pinsamt, uppvak

Jag har fått frågan i olika sammanhang om jag har något motto. Någon slags talesätt som funkar som ledstjärna. Jag vet inte jag. Visst, sedan Abbe kom till världen så har jag insett att man vet aldrig vad som händer, att det är lika bra att njuta av alla möjligheter som ges eftersom det inte alltid är så lätt att planera. Fånga dagen, alltså. Det är bara det att just Carpe Diem är förmodligen det slitnaste talesätt som finns. Vem du än frågar, från dokusåpakändisar och Ullaredsshoppare till advokater och politiker, vad de har för motto så nog sjutton svarar de Carpe Diem. Det har blivit lite utav ordspråkens foppatofflor.

Igår fick vi permission från sjukhuset. Abbe var själaglad för att få komma hem och vi var nöjda att han återhämtat mycket fortare än vi hade trott. Den glädjen varade i några timmar.

Abbe började må sämre. Framåt kvällen var han riktigt risig. Hostig, snuvig och febrig. På natten utvecklades hans hosta till falsk krupp. Han hostade och hostade, ihålig och plåtigt hosta som låter som ett hundskall ungefär. Han var glödhet och mellan hostattackerna hade han svårt att andas. Vi blev riktigt oroliga. Abbe har haft krupphosta förr, det har hans storebror också, så det var liksom inget nytt för oss. Men eftersom han är nyopererad i svalg och gom och kanske svullen redan från början så kändes det inte kul alls med falsk krupp ovanpå det.

Vi ringde till avdelningen någon gång runt midnatt. De sa att vi gärna fick komma in om vi kände att Abbe behövde inhalera något för att vidga luftvägarna. Annars var det bra som vi redan gjort – släppt in kall luft i rummet och lagt Abbes huvud högt. Vi vägde alternativen fram och tillbaks, och valde till slut att stanna hemma. Natten spenderades med altandörren till sovrummet öppen och med Abbe i famnen för att hålla honom någorlunda upprätt. Det var tolv minusgrader ute. Och ungefär lika kallt i sovrummet.

I morse hade Abbe en bit över trettionio graders feber. Vi ringde avdelningen igen och åkte in för att en läkare skulle få titta på honom. Abbe fick sin Alvedon och sin Voltaren hemma som han blivit ordinerad efter operationen, och var i ganska hyfsat skick när vi kom in. Läkaren undersökte honom och sa att det såg jättefint ut i halsen där de opererat, inte särskilt svullet eller rött. Det vi upplevt under natten var sannolikt vad vi varit med om flera gånger förr och påverkades inte så mycket av operationen. Vi skrevs ut och åkte hem.

För en timme sedan kräktes Abbe över hela sig och mamman. Nu ligger han i sängen bredvid mig och rosslar med en hink inom armlängds avstånd. Jag tror och hoppas på att det var slem och förkylning som utlöste det och inte magsjuka.

Vid närmare eftertanke har jag ett motto. En klok man från Älmhult som blivit miljonär på att sälja möbler i platta paket har sagt det här. Det speglar inte bara den här operationsvändan, utan livet som Abbepappa i stort:

"Inget är så svårt som man fruktar.
Inget är så lätt som man tror"

Andra bloggar om talesätt, carpe diem, otur, falsk krupp, operation, ingvar kamprad

Mitt i kaoset härom natten då Abbe kräktes och hela skiten rasade samman under några oroliga timmar fanns ju en liten kille till. När jag hade sprungit fram och tillbaks i huset mellan badrummet, tvättstugan och vårt sovrum i en halvtimme eller vad det nu kan ha varit slog det mig med full kraft. Herregud hur är det med storebror? Det sista jag hörde var hans ord om att han inte ville se när Abbe kräktes.

Jag smög in till honom för att se om han somnat om igen. Men han låg där i sin våningssäng och kikade på mig i springan mellan madrassen och plankan som hindrar honom från att ramla ur sängen. Han hade varit vaken hela tiden. Stackars liten, vad snurrade i hans huvud mitt i allt detta?

Vi pratade en liten stund om det som hänt, om att vi var ledsna och oroliga för att allt skulle bli inställt. Han berättade om när han kräktes på den där bensinmacken, hur det kändes och att han fortfarande inte kan äta mjölkchoklad sedan dess, innan han till slut somnade med min hand i ett hårt grepp.

Morgonen därpå var kaotisk. Allt bara snurrade i huvudet. Hur är det med Abbe nu och hur blir det med operationen? Storebror skulle ju till förskoleklassen i vilket fall som helst så vi gjorde oss klara att sticka han och jag, medan Abbe fortfarande sov efter sin jobbiga natt.

– Pappa.
– Ja.
– Det här går antagligen inte, så det är nog ingen idé att jag frågar.
– Vad var det du tänkte på då, gubben?
– Jag skulle gärna vilja säga hej då till Abbe innan jag går.

Jag satte mig på knä och kramade honom hårt. "Det är klart att du ska säga hej då till din lillebror innan han åker till sjukhuset", viskade jag med en klump i halsen och fuktiga ögon. Det här var ingen vanlig dag för storebror heller, men det är så lätt att glömma bort i tumultet.

På fredag morgon när det väl var dags för operation och vi skulle åka hemifrån fick Abbe en kram av sin bror. Så lång och hård att Abbe till slut började skratta.

Det är inte lätt att vara syskon till någon som är sjuk, funktionshindrad och kräver en massa extra uppmärksamhet och sjukhusvistelser. Jag tror det kan vara ganska jobbigt under barndomen, men också att det bygger starka människor i det långa loppet, fulla av empati.

För några veckor sedan gavs en bok ut som jag gärna vill tipsa om. "Litet syskon" heter den, är skriven av Christina Renlund och handlar om att vara liten och ha en syster eller bror med sjukdom eller funktionsnedsättning. Finns att köpa på Gothia förlag. Det är en fin och lärorik bok som jag tror kan vara ett bra stöd för föräldrar i den situationen. Dessutom har Masarinmamman skrivit en berättelse i boken. Och jag.

Andra bloggar om litet syskon, barn, funktionshinder, christina renlund, operation

Jag är hemma. Jag skall precis åka tillbaka till sjukhuset, men mamman stannade över natten den här gången. Det känns bra eftersom Abbe saknade henne så mycket i går natt, och eftersom jag behövde få sova lite. Jag hoppas den här natten blev bättre för dem. Första nattens narkos-utförsbacke ställde kanske till det lite extra med känslorna.

Huset är tomt eftersom storebror sovit över hos sina kusiner. Jag saknade honom bredvid mig i sängen i natt. Även om jag ibland önskar att jag fick sova själv utan att trängas, bli skallad och sparkad, så fattades det något när han inte kom tassande i natt.

Abbe piggnade till lite igår. Han hade ont i halsen när smärtlindringen klingade av och han sa att han kände sig lite yr, men annars verkade han må bra. Han var uppe några gånger, spelade spel och byggde med Lego och han åt flera isglassar och drack lite.

Det som förvånar mig mest är att han redan pratar ganska mycket. Jag trodde det skulle dröja längre, att det skulle vara för svullet och göra ont. Det låter kanske lite tjockt och ansträngt, ungefär som när man har halsfluss, men han pratar.

Och kanske inbillar jag mig, kanske hoppas jag för mycket, men har det inte redan kommit några små p:en i äpplet han sa?

Andra bloggar om operation, talfel, svalglambå

Den respons och det stöd vi har fått här på bloggen, på Twitter, via mejl, sms och telefon de senaste dagarna är helt enastående.

Det finns hopp för mänskligheten. Det var väl det jag visste.

Tusen tack och miljoner kramar från oss till er.

Det har gått bra. Jag börjar så, för alla som undrat.

Vi kom in vid halvåttatiden igår morse, träffade kirurgerna som beskrev lite vad de skulle göra och frågade om vi undrade något. De opererar i vanliga fall på Sahlgrenska, det största sjukhuset i Göteborg, men eftersom Abbe är hjärtebarn vill man göra det här på Drottning Silvias Barn- och Ungdomssjukhus – där barnhjärtcentrum ligger. Alltså fick de sätta sig i en taxi och åka hit.

Abbe fick en ljusblå långskjorta som han haft så många gånger förut och så var det dags att ta profylaktisk antibiotika för att förebygga risken för endokardit eftersom de ska operera i munnen. Det gick ganska bra. Men när det var dags att prova febern var inte Abbe med längre. Han skrek och brottades för att slippa få termometern i armhålan och det slutade med att både mamman och jag fick hålla i honom. Med det lilla facit i hand är jag så otroligt glad att det inte skulle sättas någon nål på honom i vaket tillstånd. Det skulle aldrig ha gått.

Strax efter nio rullade vi upp till narkosen. Abbe fick Dormikum i rumpan under ännu en vild brottningsmatch. Ibland undrar jag vad han tycker om mig efter alla gånger jag hållit fast honom medan någon i sjukhuskläder gjort honom något som är obehagligt. Det är tur att han ganska ofta säger att han älskar mig. Så att jag vet.

När den lugnande medicinen kickade in blev Abbe slapp i hela kroppen och skojigt fnittrig. Han tittade på mig, gjorde en knasig min och började skratta, vilket jag också gjorde eftersom han var så söt och då gapskrattade han ännu mer. Sådär höll vi på och flabbade alla tre tills hans ögon började rulla och han inte orkade hålla dem öppna längre. Ett ganska fint avsked faktiskt (om man tänker bort att orsaken var droger). Abbe rullade in på operation där de sövde honom med mask, satte nålar och förberedde för operationen. Klockan var halv tio ungefär.

Strax efter halv elva kom kirurgerna ner, ombytta och klara för att åka tillbaka till Sahlgrenska. De berättade att allt gått fint och att de var nöjda med resultatet. "Nu ska de bara göra i ordning honom där uppe och sedan ringer de från uppvaket så att ni kan gå dit. Hej då och vi ses på återbesök om en månad."



Vid elva fick vi komma upp till Abbe. Han såg så fin ut. Det kanske låter lite konstigt, men jag har liksom blivit van vid tusen sladdar, slangar, respirator och andra maskiner efter alla hjärtoperationer. Så en Abbe med bara ett dropp, en sladd till saturationsmätaren och en tratt med syrgas i kändes inte så illa.



Uppvak ja. Ett ställe där man ska vakna. Det tog inte Abbe någon större notis om. Han sov. Och sov. Och sov ännu mera. Då och då öppnade han ögonen, men bara för att strax därefter somna om igen. Vid halv fem tyckte de att vi skulle åka ner på avdelningen ändå, eftersom läget kändes stabilt och han hade varit vaken några korta små gånger.

Sådär höll det på. Narkospersonalen hade gjort ett gediget jobb. Abbe sov sig egentligen igenom hela dagen. En gång vaknade han och sa: "Är det färdigt nu? Är min mun opererad?" med liten och rosslig röst. Annars sov han mest. Med undantag för en liten stund runt halv nio på kvällen då han sög i sig två isglassar och sedan kissade lite grann. Två viktiga milstolpar.



Natten var jobbig. Abbe vaknade och var ledsen många gånger. Han grät, ville åka hem och längtade efter mamma. Och så fort han somnade blev han väckt av att pulsoxiometern larmade. Eller pumpen till droppet. Och så blev han ledsen igen. Sådär höll det på tills Abbe tyckte att det skulle vara färdigt med natten. Jag smög upp och satte på Byggare Bob med volymen på noll för att inte väcka de andra som ligger på rummet.

Nu är mamma här. Abbe pratar och är på ett riktigt fint humör.

Andra bloggar om operation, talfel, svalglambå

Jag ringde till avdelningen på morgonen och berättade som det var. Jag sa att Abbe hade kräkts ett par gånger, att det gick över fort (även om jag trodde han skulle kräkas varje gång han andades in), att han inte hade feber och att han var glad som en speleman när han vaknade. Vi trodde helt enkelt inte att Abbe hade magsjuka, utan att han fått i sig något olämpligt. Han åt ju till exempel en hel del snö i pulkabacken igår.

"Har han kräkts vill vi inte ha hit honom" sa de först. Men efter att ha snackat en stund kom vi överens om att vi skulle ge honom lite frukost och ringa tillbaka om en timme för att se om han fick behålla maten. Under tiden skulle skulle hon prata med sina kollegor.

En nervös timme.

Abbe åt, mådde finfint och behöll maten. Jag ringde tillbaks till sjukhuset och fick prata med en annan sköterska som sa att de tyckte vi kunde komma i alla fall. Om han verkade må dåligt skulle vi vända hem igen. En ängels röst.

Vi kom in, blev välkomnade och omhändertagna av ängeln. Han visade oss till vårt rum och till ett dagrum fult av spel och leksaker. Han pratade till Abbe och sa saker som: "du har ju varit här många gånger förut, så du kan ju det här nästan bättre än jag". Han hade läst igenom Abbes journaler (de är som den tjockaste av kontorspärmar du kan tänka dig, en tegelsten) och sett att han haft det jobbigt med att sätta nålar. Han tyckte vi kunde föreslå för narkos att söva med mask. "Vi ska inte plåga honom i onödan". Han busade med Abbe. Gjorde high five och rufsade honom i håret.

Dagen flöt på. Abbe är inskriven och han slapp sätta nål i vaket tillstånd. Inte ett stick idag. Imorgon 09.00 rullar han in på operationssalen. Då behöver vi era hållna tummar.

(Förlåt att jag inte berättade allt i mitt förra inlägg, men jag ville ta med er på samma känslomässiga berg-och-dalbana som vi åkt det senaset dygnet)

Det var mitt i natten. Storebror hade redan kommit smygande och låg tätt intill mig och sov. Klockan var halv två ungefär när jag hörde två andra små fötter med krokiga tår komma tassande över golvet i köket. Abbe gick förbi och sa "Ya måsshe mayhsa". Märkligt. Det har han aldrig gjort tidigare. Mamman gick med honom ut i badrummet och satte honom på pottan. Det blev inget mayhs, men väl lite ihhss och det är också bra eftersom han slutade med nattblöjan för bara några dagar sedan.

Abbe blev klar och klättrade upp i vår säng för att ta plats mellan storebror och mig. Så hostade han lite, hostan övergick till en hulkning och plötsligt tömde han sitt maginnehåll i en kaskad över hela sig och sängen. Vi slängde oss åt var sitt håll, storebror och jag. Jag sprang ut i badrummet efter en handduk och storebror rusade in i sitt rum med orden: "Förlåt, jag vill bara inte se det."

Kaos. Helvetes, jävla, förbannade skit, skrek jag inombords. Nu är det kört. Hej då operation. De lär inte ta emot en magsjuk fyraåring på en kirurgavdelning. Nu blir det till att gå tillbaka till ruta ett igen. Tajming from hell, liksom.

Samtidigt tyckte jag fruktansvärt synd om Abbe. Han kunde ju inte rå för det stackarn. Där satt han, helt nerspydd och ynklig mitt i vår stora säng och mådde pyton, medan vi försökte kränga av honom pyjamasen så gott det gick och få ut de äckliga lakanen.

Det blev ett par vändor till, i en hink, innan det lugnade sig. Men den minsta lilla hostning, snarkning eller suck fick mig att flyga upp med hinken i högsta hugg. Efter ett par timmars nervösa men falska utryckningar, somnade jag till slut med den stående i sängen ovanför huvudkudden. Men någon sömn att tala om blev det inte.

Livet kändes inte rättvist.

Andra bloggar om kräkas, barn, magsjuka, operation, antiklimax

Hade tänkt skriva något. Det gick sådär. Dagens outfit, om att Abbe har valt sina strumpor själv, liksom. Med lite självkritik inser jag att det kan ha varit det mest ointressanta ever på den här bloggen. Jag tyckte bara att det var lite gulligt att han valde pac man och ett par med en kinesisk liten tjej på. Ganska mycket Abbe på något vis. "Eeeela aa-a" [spela data] och Ni Hao.

Nåväl. Det är svårt att samla tankarna idag. Än värre att få ner dem i det lilla fönstret på min skärm. Det där med en knapp med texten "publicera inlägg" längst ner till vänster.

I morgon åker vi till sjukhuset. Abbe är väldigt väl förberedd och vet vad som kommer att hända. Mäta, väga, undersöka, ta prover, stick i fingret, Emla-salva, sätta nål (eller flygplan som de ofta säger till barnen eftersom den ser ut som ett litet plan) och så vidare. Vi har pratat jättemycket om det och han är berättar som den klokaste lilla figur om alltihop för mig.

Dessvärre anar jag att när vi väl är där blir det annorlunda. Jag tror tyvärr att när vi sitter där och de plockar fram stasbanden händer något annat. Då är det inte de kloka samtalen som styr längre. Då triggas minnesbilder ur Abbes arkiv av plågsamheter. Då väcks minnen från alla de gånger Abbe fått de där små flygplanen intryckta i sina vener. Åtminstone tiodubbelt det antal gånger jag har haft nål i mitt liv. Jag är rädd för att jag sitter där imorgon igen och håller fast min älskling som vilt kämpande för sitt liv försöker slita sig loss.

Men vet ni? Mest av allt är jag rädd att det inte ska bli av. Att de säger att det inte går för att Abbe är förkyld. Att vi får åka hem och trycka ner livets pausknapp ett halvår till.

Därför är det svårt att formulera något vettigt. Dagens outfit liksom?

Abbe köpte strumpor idag. Han fick välja själv.

Jag låter som en härmapa. Det slår mig att när jag pratar med Abbe upprepar jag allt han säger, som en pappegoja. Det har blivit en säkerhetsrutin, en sign off. Han säger något, ibland väldigt otydligt, och jag repeterar för att kolla om jag förstod det han ville säga. Om jag inte fattat försöker han igen, tills jag säger samma sak som han just gjorde.

Det har blivit så mycket rutin att jag helt automatiskt repeterar ALLT som Abbe säger. Även om orden är hur tydliga som helst och inte råder någon tvivel om vad han menar. Det har liksom blivit en vana.

Det kanske är dags attvänja sig av med den. Det kanske är dags att vänja sig av med den?

Jag försöker filma Abbe så mycket jag kan nu. Vill dokumentera och minnas hur han låter. På fredag är han nyopererad och om några månader kanske hans speciella lilla språk börjat försvinna. Jag kommer att sakna det lika mycket som jag kommer att älska att han kan göra sig förstådd lite bättre.

Varsågoda. En liten intervju med världens finaste.

Andra bloggar om talfel, gomoperation, 22q11, fredagsmys, dagis